Bildinspiration 171014

Tänkte börja med en liten serie av bilder som förhoppningsvis kan leda till inspiration åt dig när du ska skriva.

Kärnan i den här övningen är att hitta flytet i språket. Här är en del hjälp på vägen:

Vem har gått här? Vem ska gå här? Vart leder stigen? Hur är känslan i höstskogen? Är det nutid, dåtid eller sagotid? Vem berättar för läsaren?

Skriv i max 30 minuter (gärna kortare). Läs texten högt och överdriv alla skiljetecken så att de verkligen märks skillnad i komman, punkter och frågetecken. Flyter språket på? Om inte, redigera.

IMG_4513

Lycka till!

En del färger går inte att böja

En del ord låter sig inte böjas. Hur gör du i så fall?

Jag minns den spännande berättelsen som jag läste när jag var liten. Själva nyckeln till gåtan var en man som åkte omkring i en bil. Den ”beiga bilen” stod det. Tänk så jag funderade på hur en beiga bil kunde se ut. En granne hade en stor amerikanare, så jag bestämde mig för den bilden i huvudet och så läste jag vidare. Hade det stått ”beigefärgade” hade jag däremot tagit fasta på bilens färg.

I dagarna får många sitt ”orangea kuvert” i brevlådan. Det är bara så att det är samma sak med orange som med beige. Orden går inte att böja. Kuvertet är orangefärgat.

Tänk så förvånad jag blev när jag nyligen hade korrläsning av mitt eget nya manus och två korrläsare gemensamt slog ned på ”turkosa vatten”. Inte ens turkos är böjligt, hur många vågor det än går på ett sådant vatten. Det måste givetvis stå turkosfärgade.

1)  Ta alltså reda på hur ordet du skriver ska böjas (eller inte böjas).

2) Tänk så hemmablind man kan bli för sin egen text! Se upp.

3) Stavningskontrollen reagerade på ”beiga”, men inte på ”orangea” … se upp en gång till. ”Orangea” är inte korrekt svenska.

Varför är det här viktigt? Om du skriver en skönlitterär text vill du inte att läsaren ska fastna på ett ord eller en ordform. Språket ska bära fram innehållet. Det är din berättelse som är viktig, inte hur du kan sno dig med tjusiga, utmanande eller talspråkliga ord. Det finns ingen anledning att gissa, när det finns skrivregler och grammatikböcker. Undvik alltså att läsaren börjar fundera på vad ”beiga” är. Med otur kan han eller hon ramla ur berättelsen så till den grad att boken får en viloplats i dammhögen av icke färdiglästa dito.

Ta hjälp av sakkunniga

Jag kände att min research var hyfsad, speciellt som jag till och med har seglat ett skepp med 1700-talsrigg som besättningsmedlem. Men sen satte jag manuset i händerna på min vaktledare och … haha, det finns så många småsaker som vartefter faller på plats nu som jag inte ens tänkt på.

Vad gör de då för skillnad att låta en sakkunnig kolla? Du har ju läst på. Tänk dig en situation där du själv kan riktigt mycket, där du har flera års yrkeskunskap. Tänk sedan att du läser en bok som är satt i den miljön. Det märks säkert om författaren verkligen har läst på och inte bara slänger sig med några uppsnappade termer, men jag är tämligen övertygad om att du kommer att hitta små ”glitschar” här och var.

”Fast,” invänder du nu, ”jag skriver bara i min fantasivärld.” Okej, det är möjligt, men så fort någon sätter sig till häst (för det gör de ofta i fantasy) så märks det om någon som har ridit mycket har läst manuset eller inte. För hur får man en häst att låta bli att kliva på ett brunnslock på vägen utan att medvetet styra den? (Jag blir fortfarande lika snopen varje gång min cykel inte ”hör” mig …) Eller, om det är Science fiction, hur känns det när man är uppochner när gravitationen träder in i bilden? (Sånt vet aerobaticpiloter, till exempel.)

Läsarna märker att du själv har koll på ämnet, även om det är ”hittepå”. Gör som skräckförfattaren Anders Fager som ringde persiennfirman, presenterade sig som vampyr och frågade om de kunde montera mörkläggningsgardiner utanför kontorstid eftersom det är för soligt på dagen för en vampyr.

Det finns alltid någon i andra änden som tycker att det är skoj med något annat än standardfrågor och som är villig att dela med sig av sin kunskap. De _vet_ att den dag du verkligen behöver persienner, oavsett om du har lyckats bli vampyr eller inte, så minns du dem och återkommer. De spelar gärna med. kanske hoppas de få säga: ”Det var jag som talade om för den kända deckarförfattaren Y var man hittar flest lik i Z-bo.” Fast oftare gillar de nog bara att få prata om något de är bra på.

Till sist: Oavsett vad du skriver om och vad du har lärt dig: Gödsla inte med din kunskap som om det vore en föreläsning, utan sprid ut fakta här och var som en naturlig del av ditt manus. Ge läsaren exakt lagom för att förstå, utan att skriva läsaren på näsan. Det är en konst som kräver övning. Samtidigt är det just de där små detaljerna som gör att det hela känns trovärdigt. Läsaren ska vara inne i boken, ha glömt världen runt omkring och ha glömt att släcka lampan för natten. Det är dit du kommer genom att ge de där detaljerna till dem. en felaktig detalj kan däremot rasera hela berg av förtroende.

Ibland måste du kanske göra researchen genom litteratur, för att det inte finns något annat att tillgå. Tänk då på att det finns de som har ägnat år åt forskning i det ämnet. Då är det en personen som är din sakkunniga.

Lyssna alltså på experterna och be dem om hjälp. Det är mitt råd i dag.

Skriva referat och reportage

Referat och reportage är två former av text som båda är baserade på en annan text. Referatet görs ofta från en eller flera artiklar eller böcker, medan reportaget oftast görs från en eller flera intervjuer. (Undantag är givetvis originalreportage, där journalisten har varit på plats när något skedde och skriver utifrån sina egna ögon. Då gäller inte de regler som jag ska prata om nedan.)

Att lära sig att skilja på referat och direktrapportering är även viktigt för dig som läsare, för att kunna granska en källas trovärdighet. När jag läste källkritik på universitetet var en intressant uppgift att gripa sig an fyra stora dagstidningars bevakning av en världshändelse. Tre av dem hade uppenbarligen haft en reporter på plats. Den fjärde hade gjort ett mycket klurigt referat av de andras artiklar, men efter en stunds jämförelser framgick det att de inte hade haft någon där. Inget var fel enligt reglerna för referat, men det var väl dolt att reportern själv inte hade varit där. Ju mindre chansen är att du kan prata direkt med den som står för originalet, desto mer kritisk måste du vara till källan. Detta gäller givetvis även research för skönlitteratur.

Vad är då ett referat, och hur skriver du ett reportage utifrån en intervju? Det finns många sätt, men här är några ytterst viktiga delar.

Jag minns när jag gick i skolan. Vi fick ett tidningsurklipp och skulle skriva ett referat. Det var jättetråkigt, för jag fick ju inte hitta på något själv. Men det är alltså själva grejen med referat, det är varken min eller din fantasi som ska få spelrum. Du ska sammanfatta något som någon annan har skrivit, utan att kopiera allt rakt av. Ett referat kräver att du ger vissa stycken en egen vändning. Detta för att det inte ska betraktas som stöld av ursprungstexten. Men just när du citerar får du inte ändra alls. Samma sak gäller om du gör en intervju och vill omvandla den till ett reportage, i princip är reportaget då ett referat av intervjun.

A och O är att ingen fakta får ändras. När du gör direkta citat måste de dessutom vara ordagranna. Exakt ordagranna. Även om originalet innehåller fel av något slag. Texten mellan de exakta citaten kan du skriva med egna ord som: ”I artikeln skriver NN om X. NN tycker att X kan leda till Y.” Det du inte får göra är att lägga in egna värderingar. Dessa ska i så fall skiljas från referatet på ett väl synligt sätt som ”Här följer nu mina egna tankar kring ämnet:”. Det du får göra är att stuva om ordningen för att på så sätt lyfta fram det som du anser vara mest intressant (regeln ”sätt det viktigaste först” gäller även här).

Många referat och reportage är också jämförelser mellan två olika åsikter eller mellan personer som inte samtidigt har varit på plats. Här är det lika viktigt att hålla isär vem som anser vad, som att inte föra in egna åsikter. Ett bra referat kännetecknas av saklighet, där båda sidor får lika mycket utrymme. ”I sin bok Q skriver NN1 att Zzzz, något som NN2 i artikeln C anser vara helt fel därför att …” Det kan också vara bra att kolla om NN1 har gjort någon replik till NN2s artikel.

Det vanligaste, om du gör en skriftlig intervju, är att du publicerar intervjun med frågor och svar. Om du vill göra en omskrivning till reportage gäller samma regler som för referat, alltså att du får stuva om ordningen, men att citat ska vara ordagranna. Det går ju inte att säga: ” XXX, säger NN” om inte NN verkligen har sagt så. Hur mycket du än önskade att NN inte hade sagt det, eller valt andra ord, är det således inget att göra åt. Det du kan göra är givetvis att be om lov att ändra, men då bör du ha detta skriftligt. Även här bör du noga hålla isär egna tankar i ämnet och själva reportaget (det som är intervjubaserat).

Lycka till!

Skriv utifrån antagonisten

Antagonister är besvärliga. Inte bara för att de är ”skurken” i dramat, men för att de ofta är rent ut sagt trista. En plan att ta över världen? Gäsp. Låta dem göra allt för att få hjälten att vara ball? Suck. Tyvärr är detta dock hur många författare närmar sig sina antagonister; som en yttre faktor som är med i manuset bara för att hjälten ska få en anledning att visa sig på styva linan.

Om du har planerat hela din berättelse, avsett om det är i huvudet, i ett utkast eller ett synopsis har du kanske ännu inte ens funderat på antagonistens styrka. Detta är ett vanligt misstag. Varför? Jo, för att antagonisten är katalysatorn för allt som hjälten gör. Kort sagt: Om du fastnar när du skriver har du förmodligen problem med antagonisten.

Det spelar ingen roll om det är din hjälte som driver dig. Du kanske kan se henne, eller honom, tydligt framför dig i alla scener, oavsett om det är ett lugnt parti eller full rulle. Krigaren som böjer sig över en fallen vän, solnedgången i bakgrunden … ah, fatta pennan!

Men själva plotten då? Alltså anledningen till att namnlösa onda varelser kommer efter din hjälte och sedan lämnar henne eller honom där, melankolisk i solnedgången, hur är det med anledningen? Alltså antagonistens styrka. Antagligen är den här biten mer oklar, kanske till och med höljd i dimma.

Det är inte något fel att börja med att skapa hjälten, komplett med önskningar, livsmål och planer, men då kommer du att få jobba baklänges istället. Jag kan nästan utlova en kamp genom hela skrivprocessen för att hålla i orsak och verkan, för att ge antagonisten ett motiv och, för att vara ärlig, hålla ihop hela konflikten så att den känns som en reell fara för läsaren. Kanske skulle det vara värt att vända på steken? I alla fall bara för att testa.

Antagonisten är medelpunkten

Ofta tänker man på protagonisten som berättelsens centrum, men så är det inte. Det är antagonisten som allt kretsar kring. Tänk efter: Utan antagonisten blev det ingen berättelse alls.

”Det var en gång en prins. Allt han ville var att gifta sig med en prinsessa som bodde i det fina slottet Tornspira. Han gick dit, friade och fick sitt ja. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.”

Hur spännande är det? Var är pappan som skickar prinsen på svåra uppdrag för att vinna dotterns hand? Var är mamman som i hemlighet kokar häxbrygder? Var är DRAKEN? Utan en konflikt finns det inget manus. Det gäller allt från klassiska sagor till moderna deckare, från Shakespeares dramer till vår tids romance. Och alla författare som vill bli lästa måste omfamna detta.

Tyvärr har många kommit så långt i sitt manus när de upptäcker att antagonisten är för blek för att kunna rätta till det. Resultatet blir att även protagonisten blir blek. Alternativt börjar författaren här fabricera äventyr för att rädda sin historia, men läsaren är inte dum. Sådant brukar märkas. Framför allt för att det då finns hål i antagonistens plan.

Gör en organisk plan

Vad händer om du istället vänder på hela skrivprocessen? Vad händer om du börjar med att fundera på vad antagonisten vill? För, tro mig, en bra antagonist vill inte sätta käppar i hjulet på protagonisten, detta är snarare ett resultat av antagonistens övergripande plan. Har antagonisten en egen agenda som av någon orsak krockar med protagonistens liv kommer det att uppstå en organisk plan i din plot.

I verkliga livet är det precis så som konflikter uppstår. Den som har kontroll över konflikten (i din historia alltså antagonisten) planerar inte saker kring en annan person. Den reagerande parten (din protagonist) får hela tiden saker kastade på sig, saker utanför protagonistens kontroll. Härifrån får du planera vad protagonisten ska göra åt detta.

Visst är det lockande att börja skriva om protagonistens fantastiska förmågor, oavsett om det gäller att lösa mord, jaga magiska svärd eller vinna kärleken, men hejda dig en stund. Sätt dig ner och fundera på det fundamentala i historien, alltså antagonisten. Finns det ingen rival blir inte kärlekssagan spännande. Samma sak om det inte finns en mördare eller någon annan som vill ha det magiska svärdet. Kan du svara på följande frågor?

1. Vem är din antagonist?

2. Vad vill din antagonist uppnå? Detta är inte att sätta käppar i hjulet för protagonisten, utan antagonisten måste ha en egen agenda.

3. Varför vill antagonisten uppnå det hen vill uppnå? Alltså, vad är det som driver antagonisten? Det måste finnas en helt vattentät motivation här. Vad har antagonisten i sin ”ryggsäck” som gör att hen agerar på det här sättet?

4. Hur planerar antagonisten att uppnå sitt mål? (Och hur kommer protagonistens mål ivägen för antagonisten?)

5. Vad är signifikant för antagonistens mål? Alltså, vad vill plotten förmedla, vad finns i dess innersta, vad är moralen i berättelsen? Om du börjar med antagonisten här och förstår vad hen är ute efter och varför protagonisten måste stoppa detta så kan du skapa katalysator efter katalysator för protagonistens inre resa.

Antagonistens fem drivkrafter

Beroende på berättelsens art kan du behöva ställa olika frågor kring drivkrafterna, ibland får du använda alla fem, ibland kanske några av dem räcker.

1. Den globala frågan
Antagonisten vill ta över världen. Här finns även den icke mänskliga faktorn som en asteroid som kommer att krocka med jorden. Ofta blir globala antagonister opersonliga hot, här finns en utmaning.

2. Internationella orsaker
Konflikten mellan olika länder. Här finns allt från Andra världskriget till Game of Thrones. Risken här är att det blir för övergripande. Försök att tratta ner antagonistens hot till det personliga planet. Ser man på Andra världskriget blir hotet alltså inte ”Tysken” utan Hitler.

3. Nationella intressen
Tänk på kung Arthur (riddarna kring runda bordet). Han har tagit på sig det internationella hotet från kungarikena runt hans eget, men han glömmer att några av hans egna riddare är ett hot mot hans krona.

4. Vardagliga orsaker
Fokus här ligger på protagonistens privatliv. Det kan gälla personer på hans jobb, familj eller vänner. Antagonisten behöver inte vara ”ond” eller ens ogilla protagonisten. Antagonisten har här bara ett annat mål och detta kan i sig ha goda avsikter.

5. Personliga frågor
Den mest intressanta konflikten är förmodligen den mellan två personer. Detta är en konflikt mellan protagonisten och en av de stöttande karaktärerna. I en romance är detta när det uppstår en konflikt mellan kärleksparet så att denna konflikt överskuggar allt annat.

Men protagonisten då?

Förhoppningsvis har jag dig med mig nu, men du funderar nog fortfarande på var och när protagonisten kommer in. Hur ska det gå med den där scenen i solnedgången? Antagonisten är förmodligen inte ens närvarande i den. Antagligen har du fler sådana scener, utan antagonisten, som du vill skriva. Måste du stryka dem till förmån för det jag har berättat här ovan? Givetvis inte.

Använd det du redan vet om protagonisten och din berättelse för att skapa en antagonist som drar fördel av dem. Exempel: Om du vet att din hjälte kommer att tvingas in i armén, medan hens familj blir skickad till koncentrationsläger så vet du antagligen att hjältens mål kommer att vara att desertera och rädda familjen. Fråga dig då vilken typ av antagonist som skulle göra att hjälten hamnar i den här situationen. Innan du går vidare med protagonisten, jobba mer med antagonisten. Besvara frågorna ovan. Skapa den hemska världen som hjälten lever i. Skapa en kraftfull motståndare. Sedan släpper du loss hjälten, låter protagonisten lösa problem och i slutänden besegra en värdig motståndare som också är en dynamisk karaktär.

Lycka till!

Dramaturgi

Jag fixar inte att skriva synopsis. Jag vet att det är bra och när jag håller skrivkurser pratar jag mycket om fördelarna med att göra både synopsis, karaktärer, platsen eller världen där allt ska utspela sig och tidslinjen i förväg. När jag nu snart är färdig med ”Och en flaska rom” hade  jag bara några karaktärer samt tid och platsen  klart för mig när jag startade. Trots det landade manuset i dramaturgins grunder.

Detta visar att man kan jobba som man själv vill. Huvudsaken är att det blir rätt på slutet och när jag summerar det jag har åstadkommit ser det ut som i bilderna nedan i frågan om dramaturgi. Ett tips är alltså att oavsett hur du jobbar, se till att komma hit på slutet, oavsett om du har dramaturgin klar för dig från början, eller låter känslan styra så att du ändå hamnar rätt.

Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.49.15

Tänk på att den dramatiska kurvan och vändpunkterna är intimt bundna till varandra. Du kan alltså inte ha den ena utan den andra.

Skärmavbild 2016-07-02 kl. 10.45.49

Magiska tal är inte nödvändiga, men finns de där är det alltid något som läsaren omedvetet tar hjälp av för att hänga med i berättelsen. Både tretal och sjutal fungerar.

Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.59.47

Ny faktabok för dig som skriver

I dag har jag givit ut en faktabok för dig som vill skriva skönlitteratur. Det känns ovanligt att inte ladda upp med en release, men samtidigt kul att kunna få ut den relativt snabbt.

I boken får du hjälp med allt från att lägga upp ett bra dokument, research, planering (eller inte), att skapa karaktärer, dramaturgi, olika skrivtips, dialog, ordval med mera.

Här är en länk direkt till boken

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 11.53.17

Att skriva prolog

Förläggare vill inte se dem. Läsarna hoppar över dem. Redigerare säger: ”klipper bort”. Det finns ingen del i en text som är så hatad som prologen. Bara för det är det inte meningen att du inte ska ha en. Men _om_ du ska ha en måste den vara riktigt vass.

Nitar du prologen kan den betyda mer än en bra första mening. En bra prolog måste vara nödvändig.

Om din text snubblar mitt i manuset tycker läsaren oftast att det är trist en bit och kanske skummar. En recensent läser kanske klart, men ger ett dåligt betyg. Snubblar texten däremot när du skapar början, blir ditt manus med största sannolikhet inte läst. Av någon.

Med detta sagt kanske det verkar enklast att bara hoppa över prologen och gå direkt in i kapitel ett. För många är det faktiskt så, men som med allt annat kan en prolog höja texten, bara du vet vad du gör.

Prologen som ”förhistoria”

Det finns två varianter av att ha prologen som en form av förhistoria. Båda ger läsaren något extra, utanför själva berättelsen.

1) En typ av prolog är den blick in i det som har hänt innan manuset tar sin början som kan göra att ditt manus får en dimension. Det är däremot inte bara vad som hände innan första kapitlet, utan kräver mer än så.

2) En annan ger läsaren en blick på ett helt annat ställe, dit huvudpersonen aldrig kommer. När det drar ihop sig till klimax i historien vet läsaren något som karaktärerna inte känner till. Du skapar ”Åh nej, öppna inte den där dörren-känslan”.

Prologen bör vara ur ett annat perspektiv än den övriga berättelsen och på så sätt tillföra information till läsaren som berättelsen i sig inte tillåter. Det kan till exempel handla om något som den som senare har perspektivet aldrig vill prata om.

En bra ”förhistoria” kan ta ditt manus till en helt annan dimension. Om läsaren får ”inside informaton” som karaktärerna inte känner till kan det öka dramatiken. Skriver du deckare, varför inte börja med att någon gömmer liket? Medan polisen sedan undrar vem som har gjort brottet och mördaren i godan ro vattnar sina rosor kommer läsaren att krypa ur skinnet i väntan på att gärningsmannen ska slå till igen.

Skriver du en serie fungerar också prologen bra som inledning i bok två och framåt. Det är ettan, eller den fristående boken, som är svårast att göra en prolog till. I en serie kan läsaren få inblick i vad som har skett mellan bok ett och två, eller saker som skedde medan bok ett utspelade sig, men på ett annat ställe.

Prologen som sätter stämningen

Den andra varianten av prolog skiljer sig helt från manuset, inte bara i tid, rum eller perspektiv, utan också i språk och form. Den är oftast djupt konstnärlig och med andra ord svårare att få till. Mycket svårare. En mästare på den här formen av prolog var Dickens. Det handlar inte så mycket om att berätta något för läsaren, som att ge stämningen.

När första kapitlet börjar ska läsaren till hundra procent vara med på tåget, redan befinna sig i manuset, känna dofterna, höra ljuden och se karaktärerna framför sig, lika väl som tidsandan. Kanske kommer läsaren till och med att förstå om det hela får ett bra eller ett sorgligt slut, utan att du har avslöjat något som helst kring detta.

Vad en prolog _inte_ är

Prologen är inte en kosmisk informationsdump. Fallgropen för ”förhistorien” är skapelseberättelsen. Den är mycket vanlig i science fiction, där författaren vill berätta för läsaren om sitt världsbygge, men den blir som regel för tung och rent av tråkig för läsaren som snabbt bläddrar fram. Det går att peka på många framgångsrika författare som har använt den här metoden. Det betyder inte att den är optimal. Gå din egen väg och våga skriva en bra prolog.

En annan fallgrop är att stjälpa in läsaren rakt in en en actionscen. Förhoppningen är antagligen att läsaren ska vilja hänga kvar för att försöka förstå vad det är som pågår. Nu säger du säkert: ”Men hallå, sa inte du nyss åt mig att börja med något som fångar läsaren, att använda den dramatiska kurvan?”. Jo, visst ska man använda sig av dramaturgi, men med detta sagt inte kasta läsaren rakt in i ett redan pågående slagsmål. Risken är att han eller hon inte förstår något alls och slutar läsa.

Risken att starta med en prolog som går i hundratio är också att läsaren oftast får väldigt många karaktärer och annan info att hålla reda på. Det finns en anledning till att många framgångsrika äventyr börjar på en liten ort, eller, likt i Stålmannen, på en bondgård. Läsaren behöver hinna lära sig manusets miljö och vilka som bebor den.

Den tredje fallgropen är prologen som får läsaren att säga: ”Que???”. Har du någon gång läst en bok som börjar med en prolog som verkar fullständigt obegriplig? Det kanske börjar med en scen där någon står i en uppenbart historisk tid och gör någon form av ceremoni. När manuset sedan börjar befinner sig läsaren bland börsmäklare i New York. Genom manuset kommer ingen tråd som griper tag i prologen och när boken är utläst är läsaren fortfarande lika ovetande. Detta är en ”Que?-prolog”. Det kanske låter helt naturligt att inte skriva sådana, men det finns många manus som faktiskt har just sådana prologer. Undvik, är mitt råd.

Tänk på att en prolog aldrig är till för att stoppa in information som du vill att läsaren ska ha. Den är aldrig en tillflykt för den författare som aldrig kom på hur allt skulle få plats i själva berättelsen. Se prologen som grädden på moset.

Vad en bra prolog kan göra

När du väljer att skriva en prolog, tänk på läsaren. Läsaren är din vän, din kompanjon, den du ska underhålla. En nöjd läsare kan slå knut på sig själv för att få läsa klart. Den kan också höja dig till skyarna om den är tillfredsställd. Det viktigaste är då att tänka på att du måste förtjäna läsarens förtroende.

Som med alla kärleksaffärer (för en nöjd läsare kommer att ha en kärleksaffär med din bok), är det första intrycket oerhört viktigt. Visst kan kärlek också blomma på de mest oväntade ställen, men då brukar det vara mer motsträvigt i starten. Då måste tillräckligt många ha orkat igenom början av manuset för att kunna berätta för alla andra hur bra det blir sen. Är det värt att ta den risken?

Om du å andra sidan lägger mycket krut på en bra prolog kan de kroka fast läsaren, till och med så mycket att denna redan då vet att den vill läsa del två. Kom ihåg att anledningen till att så många läsare avskyr prologer är för att de oftast är dåliga. En prolog är som en pistol, den har en enorm kraft, men du kan lika lätt skjuta dig i foten.

Bli en författare med ett ”prologsamvete”. Jobba hårt med din prolog och låt oss höja prologens status bland både läsare, förläggare och redigerare.

Lycka till!

//Anna

 

 

Varför ska man ha en betaläsare?

En betaläsare är oftast en vän eller en annan författare som du byter tjänster med. Oftast använder författaren en betaläsare innan en lektör kopplas in. En av betaläsarens uppgifter är att hitta luckor i manuset, att säga ”Nej, här hängde jag inte riktigt med, nu får du förklara bättre.” Här följer ett exempel:

När en av mina betaläsare tog sig an mitt senaste manus fick jag frågan vad i hela friden en röstbänk är. Jag hade bara skrivit att Louis far stod på röstbänken, eftersom ordet hade blivit en naturlig del av min vokabulär. Texten fick en något längre version som förklarade. Detta är ett exempel på såna saker som betaläsare är så toppenbra att ha för att hitta. Givetvis tillhör ordet fackspråk och jag borde ha behandlat det som ett sådant från början. Men ibland grips man bara av berättandet …

röstbänk

Den här bilden är från vackra Götheborg och visar precis vad det är frågan om. Det är en del som sticker ut från skrovet, och som vanten, det som stagar masten i sidled, är fästad i. Alla som någon gång varit på Vasamuseet har också sett Vasas röstbänkar. De hänger med länge genom seglingshistorien.

Den här sortens frågor kan givetvis en lektör också fånga upp, men om du använder en betaläsare först ger du lektören chansen att komma ner i djupet av ditt manus istället för att behöva kommentera rena tankevurpor.

 

Avdelningen onödigt vetande för seglingsnördar (bara för att jag tycker att det här är så kul):
Delen av vanten som är fästad i röstbänken heter för övrigt taljrep, och delen under den består av röstjärn. När man kommer upp till plattformen (toppen av första seglet, så att säga), börjar man om igen. Då blir plattformen ”röstbänk” åt nästa ”våning” och puttingvanten (316 i bilden) ”röstjärn”.

1401050010_4155_FT12055_mm-mast_top_1_

Röstbänkarna är gjorda för att tåla draget från vanten, men inte för någon annan påverkan. I dag när man går till kaj (som man inte gjorde förr, utan använde småbåtar för att komma i land) kan de också ställa till med en del extra beräkningar.

Låt karaktärerna agera

I mångt och mycket blir en karaktär aldrig intressant för läsaren om den inte agerar. I vår vanliga värld utsätts folk ideligen för val. Ska jag ta den blå blusen eller den gula? Ska jag springa till tåget som jag brukar, eller ta nästa och hinna köpa tidningen? Alla val får konsekvenser. (För just i dag stod det i tidningen att … till exempel.) Varje val är, i sin tur, ett agerande.
 
Givetvis är det också ett agerande när det kommer till dialog. Dialog är ett utmärkt sätt att gestalta en person, eftersom läsaren får tränga in i personens sätt att resonera. Varje person har sitt sätt att uttrycka sig på, och ibland olika sätt beroende på vem han eller hon tilltalar. På det sättet växer fler sidor av karaktären fram.
 
Hellre än att göra en regelrätt intervju enligt en i förväg uppgjord frågelista skriver jag något som jag kallar ”bihistorier”. Ibland är de bara ett byte av perspektiv, för att ta reda på hur någon annan ser på en sak, ibland en kort historia om något som en karaktär har råkat ut för utanför huvudintrigen. Ibland får den också prata med någon från ett helt annat manus, i en helt annan tid, bara för att jag vill se hur orden kommer att falla. Bihistorien kan vara allt från några rader till en hel novell (ja, det har hänt flera gånger, vilket ofta betyder att karaktären är intressant nog att vilja veta mer om).
 
Bihistorierna kommer sällan med i slutresultatet, men det ger en djupare förståelse för hur karaktären i fråga kommer att välja att agera härnäst. Det är ju oftast roligare att läsa om någon vars val får konsekvenser, än någon som bara får en massa händelser kastade på sig. Om X inte springer efter bussen en morgon och därför möter Y blir det bättre, än om Y bara dyker upp i Xs värld.
 
Låt karaktären styra handlingen genom sitt agerande istället för att den blir offer för författarens styre. (Mina karaktärer gör ibland saker som jag inte alls har tänkt mig – och det här vet jag att jag är långt ifrån ensam om att ha upplevt – och då är det bara att ta emot och låta dem köra på. (Om en karaktär bara gör som författaren vill har den oftast inget ett eget liv, det brukar vara en bra kontrollpunkt.)
 
Verkliga människor har en egen plan för vad de ska göra efter jobbet eller i nästa vecka. Det måste dina karaktärer också ha. En bra punkt för att få tag i dem är alltså att tjuvtitta i deras almanacka och kanske (med författarens allra elakaste flin) lägga några hinder i vägen.
 
Framåt nionde-tionde redigeringsvändan har jag oftast fyllt i alla luckor kring en karaktär. Det är ungefär då som det är dags att ”dekorera” karaktären med små bitar ur det som hänt innan manuset börjar eller sådant som inte är avgörande för plotten, som vad personen gillar att läsa – om nu inte valet av litteratur är avgörande för den stora finalen i manuset förstås.