Perspektiv

Perspektiv är ett ämne som det aldrig går att skriva för mycket om. Det är förstås så eftersom gränserna ibland är svävande mellan vad som är vad och för att en del perspektiv går att kombinera medan andra inte är bra att blanda. Olika perspektiv har dessutom ibland olika namn, vilket inte gör det enklare. Titta alltså mer på respektive innehåll än på styckets titel i genomgången nedan.

Berättare som inte skrivit manus

Ibland är författaren och berättaren skilda personer. Det förekommer inom flera olika perspektiv. I en skönlitterär berättelse i jag-form är till exempel sällan jag:et och författaren samma person. Till och med en självbiografi som är skriven av en spökskrivare har skilda författare och jag, även om en del låtsas som om spökskrivaren inte finns.

I film är det enkelt att ge tydliga exempel. I ”The Princess Bride” läser berättaren, ”morfar”, en bok för sitt barnbarn. Morfar är berättaren, men han är inte författaren. Handlingen i det morfar läser spelas upp, men då och då avbryter han läsningen.

”Berättaren” avbryter för att kontrollera så att det inte är för läskigt i filmen Princess Bride.

En annan är filmen ”Amadeus”, där den åldrade Salieri har berättarperspektivet utan att ha skrivit manuset till filmen.

I ett bokmanus som är skrivet genom ”flugan på väggen” kan en karaktär vara ”flugan”. Det skulle till exempel kunna vara en portier på ett hotell som ser alla komma och gå, utan att lägga några som helst egna känslor i det (för då blir det givetvis tredje person).

Homodiegetiska berättare

En ”homodiegetisk berättare” befinner sig inne i föreställningsvärlden och är själv en av karaktärerna som deltar i handlingen

Första person – jag

Skriver du i första person är det ”jag” som har perspektivet. Detta oavsett om det är en påhittat jag-person eller författaren själv som är berättelsens jag. Läsaren får se ut genom jag:ets ögon, ta del av jag:ets tankar och känslor. Det här perspektivet begränsar författaren såtillvida att läsaren bara kan vara med på platser där jag:et också deltar.

Läsaren ser ut genom jag:ets ögon.

Andra person – du

Andra person är ett ovanligt perspektiv som nästan bara finns i rollspel, men någon gång återfinns som en sällsynt art i skönlitteratur. Jag lämnar det här, eftersom det är såpass sällsynt att det knappast är att rekommendera.

Tredje person– han, hon, hen …

Läsaren följer ett fåtal utvalda karaktärer (ibland bara en) och får ta del av det de tänker och känner. I tredje person är det bara en i taget som har perspektivet. Som regel rekommenderar jag en karaktär per kapitel, men när det drar ihop sig till upplösning kan du förtäta manuset genom att markera byte av perspektiv med mellanslag och tre stjärnor.

Begränsad tredje person

Det vanligaste tredje persons-perspektivet är så kallad begränsad tredje person. Författaren ser bitvis saker genom karaktärens ögon, men kan också ta ett kliv utanför för att reflektera. Exempel ”X tyckte att det var underligt att X behövde …”. Det går också bra att kommentera sånt som karaktären inte själv är medveten om, som hur X ser ut i ansiktet när X tittar på Y, men som X givetvis inte kan märka utan att ha en spegel. Författaren har alltså reflekterat över vad X tycker. Du kan däremot fortfarande inte skriva något om hur någon annan tänker eller känner, förutom sånt som X iakttar.

Nära tredje person

I nära tredje person kliver berättaren in i karaktären. Läsaren får veta vad karaktären tänker och känner och ser det som utspelar sig genom karaktärens ögon. Det finns ingen gräns mellan berättaren och karaktären, det är således som att skriva i första person, men med han, hon, hen etc. istället för jag. Författaren kan inte, som i begränsad, reflektera kring karaktären.

Heterodiegetiska berättare

En ”heterodiegetisk berättare” befinner sig utanför föreställningsvärlden och är inte en av karaktärerna i handlingen.

Berättarperspektiv

När det är ett berättarperspektiv med i bilden är författaren alltid en egen ”karaktär”, men utan att synas eller interagera. Berättaren är inte nödvändigtvis detsamma som författaren.

Den allvetande berättaren

Den allvetande berättarens perspektiv är när författaren är manusets gud. Författaren vet vad alla ser, tänker och känner. Författaren kan också förflytta sig i tid och rum för att förmedla det som läsaren behöver veta. Så fort du har med fraser som ”men då visste inte X vad som väntade” skriver du som allvetande.

Den allvetande berättaren är manusets gud.

Det allvetande perspektivet kan låta som att göra det enkelt för sig, men istället är det svårt eftersom författaren aldrig får kliva in i en specifik person. Den allvetande berättaren är således neutral till alla karaktärer. Då riskerar läsaren att uppleva det hela som att perspektivet hoppar omkring, vilket lätt ställer till förvirring.

Webbkameran / Flugan på väggen

I det perspektiv som oftast kallas flugan på väggen iakttar författaren allt som händer, men kan inte se in i någon av karaktärernas inre. Det finns alltså inga fraser om ”tänkte X” eller ”kände Y”. Det är som om någon hade satt upp en webbkamera i utrymmet där saker utspelar sig. Författaren hör och ser, men inte mer.

Författarperspektivet

Om författaren är närvarande och kommenterar saker i handlingen med en medveten röst kallas det författarperspektiv.

Det förekommer sällan utom i barnböcker och muntligt traderade sagor. Astrid Lindgren gör det mästerligt, framför allt i sina böcker om Emil, men även i en del andra sagor. Hon lägger in passager där författaren avbryter handlingen för att förklara något. Exempel: ”Nu vet du kanske inte vad ett fattighjon är, men på den här tiden …”. Om du jämför med ”morfar” i filmen ”Princess Bride” är det inte samma sak, eftersom författaren och berättaren är samma person i Astrid Lindrens böcker.

Emil i Lönneberga och fattighjonen.

Övningar

Här följer två övningar för att du ska förstå vad du kan göra och inte göra med några perspektiv som ligger varandra nära.

Skilja på första person och nära tredje

Förutsättning: Om du skriver i första person bör du inte byta mellan olika ”jag” eller flytta över till ett annat perspektiv på vägen. Skriver du däremot i nära tredje person ser du fortfarande ut genom karaktärens ögon, men det är inget som hindrar dig att i nästa kapitel se ut genom en annan karaktärs ögon. Du kan med andra ord ta med läsaren till platser som en av karaktärerna inte befinner sig på genom ett nära tredje persons perspektiv.

Övning: Skriv två scener där huvudpersonen är med. Ena gången skriver du båda ur ett och samma ”jag”, nästa ur ett och samma nära tredje person och sista gången byter du mellan två karaktärer i nära tredje person.

Undvika ”huvudhoppning”

Förutsättning: Det är svårt att få till ett bra perspektiv. Vad skiljer till exempel begränsad tredje person från den allvetande berättaren? Likheten är att författaren kan ta ett steg tillbaks och reflektera över det som händer. Olikheterna är att i begränsad tredje person kan författaren inte veta vad någon annan tänker eller känner, men i allvetande fördelas tankar och känslor till samtliga närvarande karaktärer. Om du inte håller isär det här och till exempel fokuserar på en karaktär för att någon gång hoppa till en annan blir det så kallad ”huvudhoppning” (alltså att författaren hoppar mellan karaktärerna). Det gör lätt läsaren förvirrad. Var alltså noga med att i förväg bestämma dig för vilket perspektiv du ska ha.

Övning: Skriva samma scen i begränsad tredje person och som allvetande.

Avslutning

Det finns även andra aspekter av perspektiv. De tas ofta upp inom litteraturvetenskap, men tänker att jag spar det till ett annat inlägg, så att det inte blir för mycket. Gör övningarna så återkommer jag med mer.

Lycka till!
/Anna

PS Här hittar du nu del två i den här miniserien.

Dialog – kortversionen

Jag ser ganska många manus där det finns förvirring kring hur du ska ställa upp en dialog. Det är inte så underligt, eftersom systemet inte är logiskt.

Här följer därför en kortversion av hur du ställer upp dialog.

Anföringssats, vad är det?

En anföringssats är det som visar hur något sägs. Den innehåller oftast ordet ”sa” men kan också innehålla ord som ”frågade”, ”ropade”, ”skrek” med flera. Jämför:

”I dag är jag glad”, sa Lisa och hoppade på ett ben.

”I dag är jag glad!”
Lisa hoppade på ett ben för att visa vad hon kände.

Den första meningen har en anföringssats, den andra har det inte utan följs av brödtext. Anföringssatsen kommer på samma rad som själva anföringen, eftersom de hör ihop. Efter en anföring utan anföringssats ska du däremot alltid göra ny rad med indrag för att fortsätta den vanliga brödtexten.

Du kan aldrig ha dubbla anföringssatser i en anföring. För att läsaren ska förstå vem som pratar är det bra om anföringssatsen kommer tidigt, så att det aldrig kan råda någon tvekan om vem som säger vad. Så fort det är fler än två personer i rummet måste du alltid ha anföringssats för att visa vem som pratar. Undvik krångliga anföringssatser som ”utbrast hon förnumstigt” (hur låter hon egentligen då?) och prioritera det neutrala ”sa”. Kontexten i det som sägs och görs kommer att tala om för läsaren hur anföringen yttras i alla fall.

Skiljetecken

Punkt sätts bara efter anföring som inte följs av någon anföringssats:

”Fint väder i dag.”

Punkten står innanför citattecknen.
Så fort du har en anföringssats ska du använda komma, som sätts efter citattecknen:

”Fint väder i dag”, sa Lisa.

Punkten i exemplet sitter efter Lisa. Först där är hela anföringen slut.
Frågetecken och utropstecken sätts innanför citattecknet oavsett om det finns anföringssats eller inte.

”Blir det regn?” sa Lisa.

Observera att även om ett frågetecken är ett versalt skiljetecken ska det vara punkt efter Lisa även här. När du har frågetecken eller utropstecken följt av anföringssats ska du däremot inte ha med kommat.

Om du skjuter in anföringssatsen mellan två meningar, eller i en mening: se till att det verkligen är en anföringssats och inte brödtext och ställ upp det så här:

”Jag tror”, sa Lisa och såg mot himlen, ”att det blir regn.”
”Nähä!” skrattade Lasse medan han sprang iväg utan paraply. Över axeln lade han till: ”Det tror jag när jag ser det.”

Observera skillnaden på Lisas anföring där anföringssatsen bryter av meningen och Lasses där anföringssatsen står mellan två skilda meningar.

Tankar är tyst anföring

Tankar ska ställas upp precis som dialog, men utan citattecken. Alltså ny rad med indrag samt en anföringssats (tänkte Lisa) och sedan fortsättning med brödtexten på ny rad med indrag.

Regelverk

I Svenska skrivregler *) avdelning 3.6 till och med 3.8 **) hittar du fler regler kring anföring. Där finns en del undantag från min kortversion ovan. använd undantagen när du är säker på grunderna.

*) Ges ut av Språkrådet. ISBN: 978-91-47-11149-7 (länk till rätt upplaga nedan)

**) Fjärde upplagan (kom först ut 2017)

Min långa version

Här hittar du min långa version om att skriva dialog. Den innehåller fler förklaringar än regelverket. Givetvis hjälper jag dig även med sånt som dialog när jag gör en lektörsläsning eller ett redaktörsjobb. Läs mer om dem under ”Skrivtjänster” ovan.

Lycka till!
Anna

Var det en gång det var en gång?

Språket förändras ständigt, det tror jag att många är överens om. Sättet att behandla språket ändras också. Vi går mer och mer mot den dramaturgi som actionfilmerna har gjort oss vana vid. Det vill säga att kasta in läsaren i handlingen utan någon som helst introduktion. Det här inlägget handlar om vad som hände med ”Det var en gång” och om du numera måste slänga in läsaren mitt i handlingen eller om du kan välja ett annat sätt att börja.

Sagan

Den klassiska sagan inleds ofta med ”Det var en gång …”. Gör den inte det inleds den med något som motsvarar uttrycket. Här är början på Elsa Beskows Tomtebobarnen:

”Djupt under tallens rötter en tomte har sitt bo
där bor han med sin gumma, i skogens tysta ro
och fyra barn de har, som är lustiga och små
i stora röda mössor med vita prickar på.”

Barnböcker har ofta ärvt den gamla sagans format och börjar med en inledning som sätter scenen för det som ska komma. Så här börjar Pippi Långstrump:

”I utkanten av den lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år, och hon bodde där alldeles ensam. Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen som kunde säja till henne, att hon skulle gå och lägga sig, just när hon hade som allra roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja, när hon hellre ville ha karameller.”

Klassiska inledningar

En bra bit in på 1900-talet var det naturligt att börja en berättelse med en introduktion. Till och med deckarna var skrivna på det sättet. Agatha Christies böcker har sällan mordet innan läsaren har kommit minst en femtedel in i berättelsen. Så här börjar Mordet på Orientexpressen:

”En vintermorgon klockan fem i Syrien. Det tåg, som i järnvägstabellerna högtidligt kallades Taurusexpressen, stod inne på stationen i Aleppo. Den bestod av en restaurangvagn med ett litet kök, en sovvagn och två vanliga vagnar.”

Till och från röstar experter och läsare om litteraturens bästa inledningar. Oavsett vilken lista du hittar finns följande författare och böcker ofta med som exempel:

  • Herman Melville, Moby Dick (1851)
  • Jane Austen, Stolthet och fördom (1813)
  • Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet (1864)
  • Albert Camus, Främlingen (1942)
  • August Strindberg, Hemsöborna (1887)
  • Scott Fitzgerald, Den store Gatsby (1925).

I topp ligger också ofta Ernest Hemingways kortroman, Den gamle och havet (1952):

”Han var en gammal man som fiskade ensam i en liten båt i Golfströmmen och han hade inte fått en fisk på åttiofyra dagar.”

Både sagor, barnböcker, äldre romaner och äldre deckare börjar antingen med en personbeskrivning eller med något allmänt.

Berättelser som börjar mitt i handlingen

Att börja mitt i kallas på fackspråk ”in medias res”. Jag vet inte när det här började, men det är inte så modernt som många tror. Tänk på inledningen till Gösta Berlings saga från 1891:

”Äntligen stod prästen i predikstolen.”

Så skrevs den också av en nobelpristagare. Det brukar borga för att författaren på ett eller annat sätt är nydanande.

Jag Guillou får ofta beröm för sina inledande meningar. Ofta nämns

”Maria Szepelinka-Adamsson hade nittio sekunder kvar i livet” – ur I nationens intresse.

Att just Guillou är bra på inledningar bottnar säkert i hans utbildning till journalist, där tiden för att fånga läsarens intresse är betydligt kortare än i en roman.

Andra sätt att inleda

Om du varken vill inleda med en personbeskrivning, en miljö eller in media res finns det även andra sätt. Det kan vara:

  • en sammanfattning
  • en dialog
  • ett minne
  • något om tid
  • ett starkt subjektivt påstående
  • en filmisk panorering.

I det sista fallet brukar författaren låta perspektivet gå från en överblick och zooma in till den karaktär som ska ha perspektivet.

Givetvis går det att hitta ännu fler sätt att inleda. Fundera på hur du gör när du skriver.

Undvik

Det finns några former av inledningar som inte anses bra. Det är kanske inget direkt fel på dem, men de har överanvänts och blivit klichéer. Dit hör att inleda med att någon vaknar eller ”Det var en mörk och stormig natt-inledningen”.

Fånga läsaren

Inget av följande exempel är in media res. Ändå representerar de inledningar som fångar läsaren:

  • “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” – ur Anna Karenina av Lev Tolstoj.
  • “Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.” – ur Stolthet och fördom av Jane Austen.
  • “Han — för det kunde inte vara minsta tvivel om hans kön, även om tidens mode gjorde en del för att dölja det — var sysselsatt med att hugga efter ett moriskt huvud som hängde ner från takbjälkarna.” – ur Orlando av Virginia Woolf.
  • “Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll de sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden.” – ur Vredens druvor av John Steinbeck.
  • ”Kalla mig Ismael.” – ur Moby Dick av Herman Melville.

1900-talets mest älskade bok har för lång inledning

När 1900-talet övergick i 2000-talet fanns det en omröstning om det gamla århundradets mest älskade bok. Inte helt förvånande toppades listan av Sagan om ringen av JRR Tolkien. Många håller säkert med om att inledningen är alldeles för lång och många har också lagt ifrån sig boken av samma anledning. Att det blev en så populär bok får nog istället tillskrivas att den var en föregångare i genrelitteraturen. Däremot börjar föregångaren, boken Bilbo, med en mening som var så bra att den fick författaren att vilja skriva boken.

På en skrivning som professorn satt och rättade kluddade han:

”I en håla i marken bodde en hobbit.”

Vid det laget hade han inte en aning om vad en hobbit var men hans eget kluddande hade väckt hans intresse så till den grad att han ville skriva sig fram till vad en hobbit kunde vara. Den långrandiga inledningen till uppföljaren Sagan om ringen bottnar troligen i Tolkiens egna världsbygge, där han var tvungen att för sig själv redogöra för den trädgårdsälskande folket. Det är osannolikt att ett manus med en liknande inledning skulle bli antaget i dag. Inte ens om det var en beställd uppföljare.

Slutsats

Måste manuset börja mitt i handlingen för att bli publicerat? Det enkla svaret är både nej. Du behöver inte nödvändigtvis inleda med in media res. Speciellt inte om resten av manuset inte är skrivet utan några förklaringar till miljöer, karaktärer eller handling. (Att skriva så och ändå få läsaren med sig är en svår konst, men väl värd att utforskas, speciellt om du skriver en novell där det finns mer utrymme för att prova nya grepp.) Däremot måste ditt manus, oavsett vilken typ av inledning du väljer, fånga läsaren genom att väcka läsarens nyfikenhet på ett tidigt stadium.

Tänk på att titel, baksidestext, omslag och inledning måste följas upp av en lika stark helhet. Du kan inleda med en spännande scen utan att gå hela vägen till in media res. Det är först när du kan förflytta läsaren till en annan tid och en annan plats som ditt manus blir publicerat.

Lycka till!
/Anna

Ekon från Fantastikgränd

På måndag morgon, den 14 september klockan 06.00, släpps gratisboken ”Ekon från Fantastikgränd”. Den innehåller noveller och utdrag ur kommande böcker från författare och förlag som du brukar hitta i Fantastikgränd (A-hallen på Bokmässan). Eftersom inget är sig likt i år har ”bokmässeboken” blivit en e-bok.

Jag deltar med prologen och första kapitlet till min kommande ungdomsfantasy ”Trollkarlen från Halja”.

Läs mer om Ekon från Fantastikgränd här

Se en teaservideo för boken här

Livets dramatik

När man pratar om dramatiska kurvor brukar de flesta förknippa dem med den klassiska bilden av anslag, fördjuping, upptrappning, ”point of no return”, uppgörelse och avslutning. Den kan enkelt illustreras så här:

kurva

Kurvor som visar spänningen i en berättelse har jag skrivit mer om här.

Det här är en kurva som visar spänningen i historien. I dag ska jag inte skriva om den, utan om livets dramatiska kurva, alltså hur det går med tur och otur / lycka och olycka för protagonisten.

Komedi

(Med komedi avser jag inte humor, utan den klassiska tolkningen: en berättelse med lyckligt slut)

En standardkurva för berättelser som slutar bra kan se ut så här:

IMG_9792

Historien börjar alltså på en hyfsad nivå för protagonisten. Sen händer något som gör att det blir jobbigt, men på slutet kommer lyckan åter. Oftast hamnar protagonisten på en något högre nivå än från start, dessutom.

En variant av komedikurvan är följande:

IMG_9793

Det startar i någon form av neutralläge. Protagonisten får sen en rejäl dos med tur, men lyckan vänds snabbt i olycka innan protagonisten kan resa sig igen och vinna lyckan. Den här typen av berättelser handlar ofta om kärlek. Någon möter den perfekta partnern bara för att upptäcka … med till sist vinna kärleken.

Askungen

Och på tal om kärlek … En av de första sagor unga människor får höra är den om flickan som inte har det så bra. Hon har förlorat sin älskade pappa och får slava åt sin styvmor och hennes båda döttrar. Askungen. Så kommer den goda fen och förser henne i olika steg med alla medel för att kunna gå på festen. Askungen går dit, får dansa med prinsen, men … Ni vet alla vad som händer, klockan slår tolv. Allt är förlorat i ett ögonblick.

Som tur är har prinsen känslor och söker efter den han dansat med. Och så får Askungen sin prins och i den här historien slutar det inte bara lite bättre än det började, utan med oändlig lycka.

IMG_9794

Drama

Men, alla har inte tur här i tillvaron. Så här ser standardkurvan ut för ett drama:

IMG_9799

Det startar lite dystert. Något händer som gör att protagonisten får tur, men det är bara tillfälligt. Allt slutar med död.

Om det är Kafka blir kurvan så här:

IMG_9795

Det börjar trist och blir bara värre och värre ner i det oändliga djupet. Kafka hade inte så kul han heller, som man brukar säga.

Shakespeare

Som så ofta kan jag inte lämna ett ämne utan att prata om Shakespeare. Vi som skriver i dag har fortfarande enormt mycket att lära av denna mästare. Vad fick publiken att sitta trollbunden i fyra timmar på hårda träbänkar? Somliga av dem under bar himmel. Hur bar han sig åt?

En av hans mest kända pjäser är Hamlet. Och det märkliga med Hamlet är att protagonisten egentligen inte utvecklas alls genom hela dramat. Hamlets kurva ser ut så här:

IMG_9796

Allt börjar med att Hamlet får veta vem som har mördat hans far. Alltså kommer kurvan att starta under det neutrala. Död är inte så kul, även om det kan tyckas som en viss tur att få veta vem mördaren är. Alltså vet även publiken vem det är. Sedan går hela pjäsen ut på att Hamlet gör upprepade försök att ha ihjäl gärningsmannen, vilka alla misslyckas. Hur kan detta vara så spännande att folk sitter kvar i flera timmar?

Hamlet är en ironiker i klass med Flastaff. Men medan Falstaff är komisk är Hamlet tragisk. Publiken lider allt det som är Hamlet, men samtidigt, eftersom publiken är på teatern, lider den inte alls. Shakespeares ironier når längre än vårt förstånd. Pjäsen lever vidare, förändras med tiden, eftersom Hamlet är så obeständig. Publiken blir till sin förvåning själv Hamlet.

I åskådarens ögon

Allt är i åskådarens ögon. Om man ger kläder till ett barn i julklapp blir det sällan lika glada miner som om barnet får en leksak. Denna reaktion kommer att förändras genom livet. En nybliven tonåringen blir jätteglad över kläder (i alla fall om de har sagda tonårings stil), men känner sig förolämpad av saker som anses barnsliga, som leksaker. Detsamma kan sägas om läsaren. Den som förväntar sig en romance blir inte glad över att behöva läsa Kafka. Det Shakespeare lyckas med är att få sin publik att känna med karaktären. Efter det behövs ingen kurva.

Är det alltså egentligen helt onödigt att använda sig av dramatiska kurvor? Givetvis inte. Alla författare sitt bästa för att få läsaren att känna med karaktärerna. Är man inte Shakespeare kan en dramatisk kurva hjälpa läsaren på traven. Och alla gillar heller inte Hamlet, hur genialisk den än är som berättelse.

Livets variationer

Ser man på livet, så som det i stort och smått gestaltar sig för de allra flesta läsare, hamnar man i en blandning av de här kurvorna (med möjlig avsaknad av Kafka och Askungen).

Screenshot 2020-07-07 at 11.47.48

Livet är en evig vandring mellan tragedi och komedi. (Slätar man ut detta blir det Hamlets kurva). De flesta manus är trots allt ett utsnitt ur protagonistens liv. Det finns många delar som skulle kunna bli till en berättelse utan att man berättar hela personens liv.

Screenshot 2020-07-07 at 11.52.55

Vilken bit författaren plockar ut som sitt manus kommer att sätta en genre på manuset. Men det är viktigt att författaren har klart för sig vad karaktären har råkat ut för innan manuset börjar. (Askungen var säkert inte olycklig medan hennes pappa levde, innan han gifte sig med den elaka styvmodern.) Det här behöver du aldrig skriva ut. Läsaren märker i alla fall om författaren har gjort sin läxa, eftersom det gör karaktärerna mer till någon som det går att identifiera sig med.

Avslutning

Mitt slutord blir alltså två:

  • Bestäm dig för vilken del av karaktärens liv ditt manus handlar om.
  • Se på den sista illustrationen och sätt dig in i vad din karaktär har råkat ut för tidigare.

 

Lycka till!
/Anna

Jag jobbar som lektör och redaktör. Läs gärna mer om mina tjänster!

Fler perspektiv

Den här artikeln handlar om perspektiv, både de vanliga och mindre vanliga, samt hur du kan blanda dem (och inte bör blanda dem).

Grundkursen

På grundkursen i skönlitterärt skrivande brukar fyra perspektiv tas upp:

  • Tredje person – Lisa gick in i rummet medan hon funderade på det som hänt.
  • Den allvetande – Lisa gick in i rummet. Kanske funderade hon på det som hänt.
  • Författaren – Lisa gick in i rummet. Nu vet du kanske inte hur Lisas rum ser ut …
  • Första person – Jag gick in i rummet medan jag funderade på det som hänt.

Så här långt inga konstigheter.Det som är viktigt är att du inte blandar hur som helst, eftersom det ställer till det för läsaren. Tänk dig att du ser ut genom en persons ögon per scen. Ska du byta perspektiv bör du (minst) byta stycke – gärna kapitel.

Ett sätt att öka tempot i en berättelse är att börja med att en person per kapitel har perspektivet. När det sedan drar ihop sig till berättelsen klimax kan du växla genom att byta stycke med blankrad mellan och passa på att föra över perspektivet. Det är samma teknik som används för att klippa film. Actionscener har alltid snabbare klipp än scener som handlar om karaktärernas bakgrundshistoria. En del sätter till och med tre stjärnor på en egen rad om de byter perspektiv inne i ett kapitel, allt för att uppmärksamma läsaren på att det nu blir nya ögon att se ut genom.

Det sista är viktigt. Författaren skriver visserligen texten men det är läsaren som hela tiden tolkar den. En läsare som lever sig in i din text kommer att se scenen utspela sig som om läsaren var inne i perspektivpersonens huvud och såg ut genom dess ögon. Hoppar du mellan karaktärernas huvuden mitt i en scen måste läsaren också ”hoppa”. Får du inte med dig läsaren i det språnget kanske hela upplevelsen går förlorad. Var alltså noga med dina perspektiv!

Tredje person

Tredje person är förmodligen den vanligaste formen. Den används ofta tillsammans med den allvetande berättaren. Du kan även blanda in författarperspektivet med tredje person, även om det är en stor konst att använda författarperspektivet. Konsten är att veta när du byter. Enkelt kan man säga att en allvetande inte har inre känslor, tredje person bör ha inre känslor och författaren är en som kliver in och förklarar saker. Givetvis kan du också skriva i renodlad tredje person, utan vare sig berättare eller författare inblandat.

Allvetande

Den allvetande berättaren kallas i bland även för flugan på väggen. Det här perspektivet kan liknas vid en receptionist på ett hotell eller en bartender i en bar. Perspektivet ser vad alla gör och hör vad de säger, men precis som en övervakningskamera vet det inte vad någon tänker eller känner inuti.

Författarens röst

Författarperspektivet är vanligt i barnböcker där författaren själv behöver kliva in och förklara något. Astrid Lindgren är en mästare på att väva in sin berättarröst. ”Du kanske inte vet vad en hovslagare är för någonting?” säger Astrid förtroligt till barnen, utan att bryta förtrollningen.

”Jag” berättar

Förstapersonsperspektivet är det nyaste. Nobelpristagaren i litteratur, Olga Tokarczuk, anser att införandet av första person, som är det nymodigaste av perspektiven, var en milstolpe i civilisationen. För sådär tio-femton år sen var det till och med så populärt att i stort sett alla skrev sin första roman i jag-form och presens. Kanske i tron att detta var konstnärligt, utan att inse att det långt ifrån var originellt längre. Däremot var det mycket riktigt banbrytande när det först dök upp.

Screenshot 2020-02-07 at 17.42.52

Fördjupning

När du behärskar grundperspektiven är det dags att fundera på de olika variationer som finns inom respektive perspektiv och hur du kan nyttja vissa perspektivbyten till rent filmiska effekter.

Gör en kameraåkning

Många filmer jobbar med så kallade storyboards. Det innebär att regissören gör filmen som en tecknad serie. Bildrutorna visar kameravinklar, grad av inzooomning och en del nyckelrepliker. I dag finns det extramaterial till väldigt många filmer. Försök hitta avsnitt där regissören berättar om tankarna kring olika scener. När du skriver måste du vara både manusförfattare och regissör på en gång. Du vet vad du vill berätta. Sen måste du bestämma dig för hur du ska berätta det.

Använd det filmiska språket genom att nyttja perspektiven. Om du till exempel vill föra in läsaren i berättelsen börjar du med ett allvetande perspektiv, filmens helikopteråkning över landskapet, fram till huset, in i rummet och in i någons huvud. Det sista kan vara både tredje- och första person. Detta är så klassiskt att du kanske inte ens har tänkt på det: ”En gång i det soliga Spannien …” (helikoptern) ”… fanns en liten tjur som hette Ferdinand.” (inzoomning). Det här är en klassisk variant av ”Det var en gång.”

Screenshot 2020-02-07 at 17.45.34

”Tredje person” och ”Nära tredje person”

Om du skriver i tredje person går det att dela upp perspektivet internt i (vanlig) tredje person och nära tredje person. Den vanliga innehåller iakttagelser av tredje persons tankar som: ”Lasse kände att han frös.” eller ”Lisa visste inte vad hon skulle göra.” Perspektivet nära tredje person kryper istället närmare jag-formen. Meningarna ovan blir: ”Lasse frös.” respektive ”Vad skulle hon göra?” Du kan antingen välja den ena formen eller blanda dem. Använd i så fall varianten ”nära” när det händer något speciellt, eftersom närheten gör att karaktären kryper under skinnet på läsaren.

Flytande gränser och begränsningar

En flytande gräns mellan perspektiven får du framför allt om du växlar mellan det allvetande och tredje person eller tredje person och författarperspektivet. Att däremot gå direkt mellan allvetande och författarperspektiv är svårt. För att lyckas med det ska du nog vara i samma klass som berättare som Astrid Lindgren.

Skilj den allvetande berättarens perspektiv från det som kallas begränsat allvetande som inte syftar på flugan på väggen, utan på hur mycket information författaren delar med sig av.

När du begränsar perspektivet sitter du som författare inne med en hemlighet som läsaren bara får ta del av när du själv portionerar ut den. Ett typiskt exempel är Jane Austens ”Stolthet och fördom”.

Ett sätt att använda ett begränsat allvetande är att aldrig låta huvudpersonen ha perspektivet. Istället skildras han eller hon genom andra karaktärer (som ser olika saker i huvudpersonen).Det är här det verkligen börjar bli överkurs eftersom du kan blanda in första- eller tredje person för att uppnå ditt syfte. Ett sådant exempel är Dorothy Dunnets historiska romanserie ”Lymond saga” eller min egen ”Ghosts, drugs & Rock n’Roll”. Om du blandar in första person är Conan Doyles ”Sherlock Holmes” bra exempel. Där får läsaren aldrig veta mer om huvudpersonen än vad jaget, doktor Watson, kan iaktta.

Olika jag-perspektiv

Det finns även olika typer av jag-perspektiv. Det ena har jag nämnt ovan, doktor Watson som i stort sett agerar berättarperspektiv i jagform i berättelserna om Sherlock Holmes. Watson har få egna inre känslor utan agerar ögon och öron åt läsaren.

Den andra formen av jag-perspektiv är den där jag:et även är huvudperson i berättelsen. Detta går inte att kombinera med författarperspektivet, eftersom det i så fall blir två jag (huvudpersonen och berättaren). Den här formen ligger nära inre monolog, men behöver inte följa sinnesintrycken lika utstuderat.

Screenshot 2020-02-07 at 17.55.41

Inre monolog

Inre monolog dyker upp hos Leo Tolstoy, men är vanligare hos författare som Virginia Woolf och James Joyce. I en sådan perspektivform följer läsaren endast en karaktär och framför allt personens inre liv. Kast mellan nutid, dåtid och framtid kan bli tvära eftersom dessa kan triggas av de sinnesintryck som karaktären tar in och associerar med. För att återknyta till liknelser med film är ”Taxi driver” en film med inre monolog.

Ovanliga perspektiv

Det finns även två andra perspektiv som redan är använda.Inget av dessa är kanske något som man bör experimentera med innan man behärskar grunderna till fullo och dessutom kan bryta mot reglerna för perspektiven ovan utan att tappa läsaren.

Det här avsnittet kan lämpligt att sammanfattas med nobelpristagaren Olga Tokarczuks ord: ”Det lär nog inte dröja förrän något geni konstruerar en helt annorlunda, i alla avseenden komplett form av berättelse, än så länge omöjlig att föreställa sig.” Inte ens nobelpristagaren tror alltså att det är hon som ska göra detta. Däremot kan det vara kul att se på de ovanliga perspektiv som redan finns och fundera på möjligheterna.

Andra person

Ett är andra person, alltså du-perspektiv. Det här används ofta i beskrivningar av rollspel, men jag vet inte om det har sitt ursprung där eller någon annan stans. Ett exempel blir i alla fall: ”Du går uppför en trappa, tar tag i dörrhandtaget men tvekar.” Det är oerhört svårt att tänka sig ett du-perspektiv i preteritum, eftersom detta i så fall beskriver något som du, alltså läsaren, redan har upplevt.  Visst skulle det gå att experimentera med detta, kanske i en psykologisk thriller, men jag är inte helt säker på att läsarna är helt mogna för några horder av manus i du-form.

Fjärde person

Vi lever i en tredimensionell värld. Med detta menas att vi inte kan se vad som försiggår bakom en ogenomskinlig kropp, till exempel ett hus av sten. För att förstå den fjärde dimensionen föreslår jag att du ser på förklarande filmer på Youtube. Genom att förstå vad den ser som lever i en tvådimensionell värld kan vi begripa vad det är vi inte ser av den fjärde dimensionen. Vad har då detta med författande att göra? Jag får återvända till Tokarczuks föreläsning i Stockholm.

Tokarczuk talar om fjärde person som ”… en förmåga att härbärgera varje enskild figurs perspektiv men även se bortom var och ens horisont, ha en längre och vidare utblick och vara i stånd att sätta sig över tiden.” Detta är inget nytt. Hon hänvisar till Bibelns inledande ord: ”I begynnelsen var ordet” och frågar sig vem som förkunnar detta, om inte just ett perspektiv i fjärde person. Perspektivet känner till tankarna hos den kristna guden, som om perspektivet var ett äldre väsen när texten förklarar: ”Och Gud såg att det var gott.” Tokarczuk frågar sig: ”Vem är det som säger sig veta vad Gud ansåg?” Onekligen en kittlande tanke rent litterärt, oavsett om man är religiös eller inte.

Screenshot 2020-02-07 at 18.03.21

Oavsett vad du väljer

Oavsett vilket perspektiv du väljer måste du leva dig in i allt. Du måste bli Lasse som är en och nittio och har fyrtiosjuor i skor även om du själv är kort och har små fötter. Givetvis måste du även kunna krympa. Du måste leva dig in så till den grad att du känner smak och dofter, hör ljuden och nyanserna i de andra karaktärernas samtal. Du måste veta var i kroppen det känns när Lasse blir glad eller upprörd.

Först när du själv känner allt kommer dina läsare att känna med dig. Det är det som är hela essensen av perspektiv. Är du den känslokalla övervakningskameran kommer ditt manus att få en hårdkokt stil. Är du istället den inkännande författarrösten blir stilen som en omhändertagande sagotant, även om sagan är hemskt spännande. Vem känner inte med Mattis när Astrid Lindgren skriver: ”Men han fattas mej”, skrek Mattis. ”Han fattas mej så det skär i bröstet!” Vi, som läsare, förstår precis var Mattis sorg känns och då känns den också i vår egen kropp. Trots ett helt vanligt tredjepersonsperspektiv.

Lycka till!
/Anna

 

 

När du ”får napp”

Så fort du skickar in ett manus till ett förlag, eller sänder ut ett pressmeddelande om en egen utgivning, måste du vara beredd på att du faktiskt kan ”få napp”. Det här inlägget handlar alltså om hur du bör förbereda dig redan innan du skickar iväg något. Här är några punkter som kan hjälpa dig:

  1. När du skickar pressmeddelanden och manus måste du alltid tala om vem som är kontaktperson. Givetvis är det du som författare som står för texten. Skickar du ett pressmeddelande kan det också vara bra att förbereda andra inblandade på att du skickar in och fråga om de vill stå med som kontaktpersoner.  Till exempel den som har gjort omslaget eller bilder till inlagan.
  2. När du har angivit kontaktvägar måste du också se till att du svarar på dem. Det kan alltså vara en vits att inte ange alla olika sociala media där du kanske är någon enstaka gång. Är det en stor tidning eller en morgonsoffa som hör av sig förväntar de sig svar inom en timme. Gör dig alltså tillgänglig i några få etablerade kanaler.
  3. Förbered dig på att svara på mer än det som står i ditt följebrev eller ditt pressmeddelande. Var drar du gränser när det gäller att avslöja manusets innehåll utan att det blir ointressant? Hur balanserar du mellan din författarroll och personliga frågor?
  4. Spekulera inte om framgångar för ditt manus eller din framtid som författare. Se istället till att ha en bra analys kring hur det går generellt för den genre du skriver i och underbyggda siffror från till exempel biblioteksutlåning av liknande titlar.
  5. Handlar det om en intervju till en skriven källa eller ett förinspelat program: be alltid att få se eller läsa igenom innan intervjun publiceras. Rätta eventuella sakfel, men inget annat. Vinkel och rubrik kan du inte påverka.

Screenshot 2020-02-06 at 09.34.04

Lycka till!
/Anna

Det här inlägget är en uppföljning av ”skriva följebrev” och ”skriva pressmeddelande” som publicerades 20200206.

 

 

Skriva pressmeddelande

Om du ger ut din bok själv kanske du vill skicka ut ett pressmeddelande. Här är några korta tips.

  1. Rubriken ska innehålla nyheten. I ett mejl ska ämnesraden också vara rubriken (men se till att upprepa den som rubrik i själva meddelandet, rubriker får aldrig underförstås).
  2. Använd max fyrtio tecken i rubriken. Då passar den in i olika sättningsverktyg, spaltbredder och andra verktyg.
  3. Undvik långa ord i rubriken, som ”pressmeddelande” eller ”presskommuniké”. Mottagaren förstår ändå vad det är du skickar.
  4. Skriv en notisversion på två till fyra rader som sammanfattar nyheten. Den ska gå att publicera som den är.
  5. Anpassa språket och ordvalet i brödtexten efter mottagarmediets läsare. Vill du nå ut till en bredare läsekrets – förenkla utan att fördumma. Undvik om möjligt ord som behöver förklaras utan använd synonymer som är lätta att förstå. 

Har du skrivit en fackbok och skriver till fackpressen – använd fackspråk.
    Brödtexten ska svara på frågorna:

    • vad
    • vem
    • hur
    • när
    • varför.
  6. Välj bilder som förtydligar, till exempel en bild av dig själv eller av omslaget på boken. Se till att du har alla rättigheter till bilden. Gör du ditt utskick via mejl och har tryckta medier som mottagare: se till att du kan skicka en bild med högre upplösning som passar för tryck. Tala om att du har såna bilder, men tyng inte mejlet med dem från början.
  7. Redigera.
    Redigera igen.
    Korrläs och låt någon annan korrläsa.

Screenshot 2020-02-06 at 08.38.54

Lycka till!
/Anna

PS En uppföljning av det här inlägget finns här.

Här kan du läsa mer om att skriva ett följebrev.

Skriva följebrev

När ditt manus är helt färdigt står du inför valet att skicka in det till förlag eller ge ut själv. Om du skickar till förlag bör du ha med ett följebrev. Detta ger förlaget en chans att bedöma vilken typ av manus du har skrivit och se till att det hamnar på rätt bord.

Det absolut svåraste med ett följebrev är att sticka ut utan att skilja sig från mängden. Följ alltså mallen nedan. Undvik fallgroparna. Författarens främsta vapen är språket. Använd det!

Det kan faktiskt vara nyttigt att skissa på ett följebrev eller en baksidestext då och då under skrivprocessen. Det hjälper dig att se om manuset spretar (se nedan, punkt 6).

Här följer några tips samt några fallgropar att se upp med:

  1. Du har ungefär sex sekunder på dig att fånga läsarens uppmärksamhet. Lägg krut på inledningen.
  2. Läs in dig på vad förlaget i fråga vill ha för genre och skicka rätt manus till rätt adress.
  3. Se vilken typ av språk förlaget använder om sig själva och var följsam utan att göra avkall din stil. Skiljer det mycket kanske du ska fundera på om det är rätt förlag för dig.
  4. Presentera dig själv utan att bli för personlig. Håll det till fyra eller fem meningar av normallängd. Svara på varför du skriver och varför har du skrivit just det här manuset. Varför brinner du för ditt manus?
  5. Presentera manuset. Detta är din chans att fånga förlagets intresse, att sälja in det du så länge har jobbat med. Kan du inte göra det, hur ska då förlaget kunna sälja boken på marknaden?
  6. Skriv inte för långt. Håll det till en A4 med generösa marginaler och normalstor text. Ha gärna 1,5 i radavstånd. Blir det svårt att presentera manuset på en A4 kanske det spretar för mycket. då är det bättre att du redigerar själva manuset mer innan du skickar in det. En lektör kan vara bra att koppla in för att få hjälp.
  7. Fallgropar:
    • Skriv inte: ”Min kompis som läser massor av böcker tycker att jag absolut ska skicka in …”. Förlagen får för många sådana och det säger ingenting.
    • Var inte hemlighetsfull. Förlaget vill veta allt om manuset, inte: ”Vad som händer sen får ni läsa själva.”eller ”Manuset talar för sig själv.” Förlagen får för många manus för att kunna ta sig an sådant.
    • Skicka inte med ett CV som innehåller allt från att du gått på barnaktiviteter till dina sommarjobb från högstadiet. Håll dig till det som är relevant för din författarroll.
    • Lägg inte mer krut på följebrevet än på manuset. Det är trots allt ditt manus du skickar in!
    • En vanlig fallgrop bland manliga författare är att skriva för kaxigt. Undvik att beskriva dig själv som ”nästa Guillou”, ”blivande Nobelpriskandidat” eller liknande. Var stolt men ödmjuk.
    • Är du kvinna är den vanliga fallgropen att förminska din insats till: ”Jag skickar ett litet manus som kanske inte är så märkvärdigt …” Visa tro på dig själv och var stolt över det du skrivit.
  8. Redigera.
    Lägg mer krut på inledningen.
    Redigera igen.
    Korrläs.
    Låt någon annan korrläsa.

Screenshot 2020-02-06 at 08.03.33

Lycka till!
/Anna

PS En uppföljning av det här inlägget finns här.

Här kan du läsa mer om att skriva ett pressmeddelande.

Gör en ”hisspitch”

När du är ute och representerar dina böcker kanske någon stannar till och frågar: ”Har du skrivit den?” eller ”Vad handlar boken om?” Har du ett bra svar?

Om du börjar berätta ditt livs historia eller hela handlingen i din bok märker du säkert hur personen tappar koncentrationen, kanske ser på klockan eller helt sonika bara nickar artigt och går sin väg. Folk har inte tid. Inte om du inte lyckas fånga deras intresse ordentligt.

Vad är en ”hisspitch”?

I alla lägen där du har ont om tid att fånga någons uppmärksamhet är det bra om du har övat in en så kallad ”hisspitch”. Vad är då det? Jo, föreställ dig att du står med din bok i en hiss. När du har åkt en våning kliver någon på och frågar om din bok. Dörrarna stängs. Du har nu en våning på dig att presentera och sälja in tanken på boken. Sen är personen borta.

Hur lång tid tar det att åka en våning? I bästa fall tio sekunder, i sämsta fall tre. Hur gör du för att sälja in din bok på den tiden? Det handlar givetvis inte om att berätta hela handlingen. Det handlar inte ens om att dra baksidestexten. Det har du inte tid för. Istället ska du sälja in en tanke hos personen, väcka ett intresse att ta reda på mer. För att lyckas måste du kärnfullt presentera själva essensen av innehållet. Hisspitchen ska väcka intresse och väcka nyfikenhet, inte sälja boken (fast okej, det finns de som har lyckats!).

Exempel

Låt oss säga att du ska sälja klassikern ”Mina drömmars stad”. Personligen skulle jag helt skippa bokens huvudperson, Henning, och istället säga: ”En skönlitterär skildring av Stockholm vid förra sekelskiftet med arbetarkvinnorna i fokus.”

Är personen det minsta intresserad av Stockholm vid förra sekelskiftet, historiska romaner och kvinnohistoria har du sått ett frö.

Screenshot 2020-02-03 at 18.20.47

Börja med en känd bok

För att träna, börja inte med din egen bok, utan prova att göra några hisspitchar för kända böcker. Prova dem gärna på dina vänner. Tänk på att du inte får avslöja något som förstör för läsaren, alltså inga så kallade ”spoiler”. Kommer du på en egen för ”Mina drömmars stad”? Här är några andra titlar du kan öva på. Har du inte läst dem, hitta andra i din bokhylla, men öva!

  • Pippi Långstrump
  • De tre musketörerna
  • Pelle Svanslös
  • Sagan om ringen
  • Utvandrarna
  • En studie i rött
  • Hamlet (både lätt och svår eftersom Hamlet har en egenartad dramatisk kurva)

Screenshot 2020-02-03 at 18.22.57

Din egen bok

När du får till några hisspitchar för kända titlar är det dags för din egen bok. Var noga med att det blir lika kort. Det är en enda mening du ska skriva. Prova den på vänner som har läst boken och fråga om de känner igen vilken bok det är. (Du kan väva in din egen bland några av övningarna du gjorde ovan).

Övningar:

  • Hitta ett hus med en hiss och öva när du är ensam.
  • Använd en klocka och ta tid på dig själv.

Givetvis måste du inte leverera en hisspitch i en hiss. Det finns många andra tillfällen där du kan behöva presentera din bok mitt i ett pågående samtal där ingen har tid för en lång utläggning. Det behöver inte ens vara ett tillfälle när du har tänkt sälja. Hur många gånger har du inte sagt att du är författare och fått frågan: ”Jaha, vad skriver du då?” Den som frågar förväntar sig högst en mening till svar för att sedan kunna prata om förra lördagen eller vad ni ska äta till lunch.

Screenshot 2020-02-03 at 18.19.32

Skörda och fördjupa

Men tänk om personen inte kliver ur hissen, inte byter samtalsämne. Eller om vederbörande frågar dig när ni ses vid ett senare tillfälle. Då måste du ha en färdig fortsättning. Du har fångat ett intresse. Nu är det upp till dig att skörda det du sått!

Screenshot 2020-02-03 at 18.24.40

Det är jätteviktigt att du inte drar fördjupningen för någon som inte verkligen vill veta. Det kan förstöra kommande framgångar hos den personen. Får du inte en följdfråga, låt din pitch sjunka in och spara resten till en annan gång. Har du tur dyker frågan upp med tiden.

Om du får chansen att skörda, oavsett om det är direkt eller med tiden, bör du ha en fortsättning på ungefär tre meningar som fördjupar personens intresse för din bok. Fortfarande utan att avslöja något, dra hela bokens innehåll eller baksidestexten.

Du har fått ihop en hel bok. Detta är bara några meningar. Men det är kanske dina allra viktigaste meningar som författare. Det är meningar som skaffar dig läsare.

Lycka till!
/Anna