Perspektiv, del 2

Det här är den andra, och sista, delen om perspektiv. Den avhandlar fokalisation, alltså synvinkel. För att kunna tillgodogöra dig den här delen bör du först ha läst del ett. Del ett hittar du här.

När du är säker på vilket berättarperspektiv du använder är det dags att se på fokalisationen, alltså ur vilken synvinkel berättaren berättar för läsaren. Skillnaden mellan fokalisation och perspektiv är skillnaden mellan rösten och ögat. Ibland sammanfaller dessa, ibland inte. Fokalisation kan delas upp i två delar: extern fokalisation och intern fokalisation.

Nyttan med fokalisation

Det här är intressant eftersom det handlar om vilken information som berättaren ger till läsaren. Det kan till exempel handla om scener där en karaktär som inte är pålitlig har perspektivet. Kommer läsaren att tro på det hen läser, (extern fokalisation) eller gissa att det den läser är lika opålitligt som perspektivinnehavaren (intern fokalisation).

Många deckarförfattare är duktiga på att plantera lögner genom att låta opålitliga karaktärer ha perspektivet i en intern fokalisation utan att läsaren direkt blir medveten om att det kan röra sig om en skev bild. Det behöver inte heller röra sig om rena lögner, utan bara om att en berättarröst inte är opartisk.

Extern fokalisation

Extern fokalisation innebär at berättaren står utanför föreställningsvärlden (digesen). I det extrema fallet av extern fokalisation får läsaren veta vad som händer, utan att få tillgång till karaktärernas inre känslor eller tankar. Allt delges genom sånt som kan iakttas genom yttre sinnesuttryck.

Flugan på väggen

Läsaren får aldrig några ledtrådar till vem det är som berättar eftersom berättaren hela tiden förhåller sig dold och neutral i texten. Om berättaren befinner sig innanför eller utanför gränsen för föreställningsvärlden går nästan inte att avgöra, därav den öppna toppen på den röda rutan i bilden.

Detta berättarperspektiv är enklast att föreställa sig som att berättaren blickar ner på fiktionsvärlden och ser och registrerar allt som sker i den helt objektivt. Här är synvinkeln inte begränsad till perspektivet hos någon av karaktärerna, utan alla händelser och alla karaktärer registreras med ett renodlat utifrån-perspektiv

Det är ganska ovanligt att en berättare uteslutande använder extern fokalisation hela vägen igenom en roman eller novell, men det förekommer exempelvis i de isländska sagorna och i vissa noveller av Ernest Hemingway. Resultatet blir avskalat och känslokargt, eftersom läsaren aldrig får någon uttrycklig information om vad någon karaktär tänker eller känner. Berättaren förhåller sig objektiv till händelserna och registrerar det som sker i föreställningsvärlden utan några uppenbara värderingar åt det ena eller andra hållet. Stilen kan också leda till att läsaren får svårare att anknyta emotionellt till karaktärerna i föreställningsvärlden.

Allvetande berättare

Berättarperspektivet står utanför handlingen (heterodiegetisk berättare) och har en extern fokalisation. På många sätt liknar detta berättarperspektiv det som jag beskrev ovan. Berättaren, vars röst det är som hörs, befinner sig i båda fallen utanför fiktionsvärlden. I det här exemplet är synvinkeln däremot inte begränsad av perspektivet hos någon, utan alla händelser och karaktärer registreras med ett utifrånperspektiv. Skillnaden är att berättaren i det här exemplet inte är neutral, anonym eller dold för läsaren, utan att berättaren framträder som en identifierbar person. När utanför-berättaren framträder som en identifierbar person är det också tydligare att den befinner sig utanför händelseförloppet (den röda rutan).

Allvetande berättare med fokalisator

Det är vanligare att ha en allvetande berättaren som väljer att delge läsaren en eller flera karaktärers tankar och känslor genom intern fokalisation. Så gör exempelvis Tolkien i sin berömda trilogi. Speciellt i andra delen är det tydligt att berättaren är allvetande eftersom sällskapet splittras, men läsaren får följa de olika grupperna.

För att fortsätta med Tolkien: han använder även en så kallad fokalisator. Det är nämligen bara genom hoberna Frodo och Sams ögon som läsaren får ta del av vissa karaktärer, som den fiskätande Gollum. Frodo och Sam blir varsin fokalisator.

Frodo och Sam blir fokalisator.

Följden av fokalisatorn är att läsaren får ta del av hobernas farhågor och rädslor på ett direkt sätt, genom att höra deras tankar. De framstår därför som mer sårbara än vad de till synes oberörda krigarna gör. Större delen av att vara fokalisator ligger efter hand hos Sam som även blir det åt Frodo. Det gör att Sam framstår som den karaktär som många läsare identifierar sig med mest.

Allvetande / Begränsad Tredje person

Berättaren kan stå utanför händelsen medan perspektivet är tredje person. Det gör tredje persons-karaktären till en fokalisator. Det är precis det här som Tolkien gör när han låter Sam få perspektivet. Värt att notera är att även om berättaren står utanför föreställningsvärlden har berättaren i den här formen av perspektiv valt sida.

Beroende på hur ofta och hur mycket berättaren använder extern respektive intern fokalisation kan läsaren få olika mycket information om föreställningsvärlden. Om berättaren nästan uteslutande betraktar händelserna genom en enskild karaktärs ögon tenderar perspektivet att bli mer begränsat. Om berättaren däremot väljer att emellanåt ge läsaren några mer övergripande beskrivningar av situationen ur helikopterperspektiv, eller om berättaren skildrar händelserna ur flera olika synvinklar, kan läsaren generellt överblicka en större del av händelseförloppet.

Att undanhålla information kan givetvis också vara ett effektivt sätt att bjuda läsaren på överraskningar. Konsten är att välja när och vad. Det utnyttjar till exempel Maria Gripe i boken Josefin. Vem Josefin kallar för ”Gubben Gud” avslöjas först på slutet. Exempel på andra böcker med den här fokalisationen är Harry Potter-serien och Ondskan av Jan Guillou. Båda berättarna står konsekvent på Harrys, respektive Eriks sida.

Författarperspektiv

Istället för allvetande använder till exempel Astrid Lindgren ofta författarperspektivet. Antingen kommenterar hon själv texten, eller så låter hon berättaren göra det genom en fiktiv källa. I Emil-böckerna är det mamma Almas blå skrivböcker, där hon skriver upp Emils hyss. Berättaren vet inte allt, eftersom perspektivet är begränsat till sånt som Alma har skrivit i dagboken. Att fokalisationen är extern beror på att Emil inte är en fokalisator, det vill säga berättaren vet inte vad eller hur Emil tänker om andra personer, mer än det som berättaren kan iaktta utifrån, som att Emil gillar drängen Alfred.

CS Lewis använder en blandning av allvetande- och författarperspektiv, med extern fokalisation i sin bok Häxan och lejonet. Författaren lyser igenom i små fraser som ”Slädfärden varade längre än jag kan beskriva, även om jag skrev sida upp och sida ner om den. Men jag tänker hoppa fram till den stund, då det slutade snöa och började dagas.” (Jämrför i del 1, när Astrid Lindgren kommenterar fattighjonen.)

Intern fokalisation

I intern fokalisation får läsaren del av en eller flera karaktärers inre upplevelser, deras känslor och tankar.

Nära tredje person och första person

Berättaren, vars röst det är som talar till läsaren och som återger alla händelserna i fiktionsvärlden, befinner själv mitt i det som sker. Berättaren är med andra ord en av karaktärerna i handlingen. Den här berättaren återger händelserna så som han eller hon själv ser och upplever dem. Perspektivet begränsas till den plats där berättaren befinner sig och till det som den här karaktären ser, hör, känner och vet. Det innebär att fokalisationen är intern och att berättaren själv är fokalisator. Det kan inte heller finnas någon annan fokalisator eftersom det inte är realistiskt att tänka sig att den här berättaren kan ha någon inblick i de övriga karaktärernas inre tankar och känslor. (Ett undantag vore givetvis en magisk tankeläsare.)

Det är vanligast att berättaren själv är huvudpersonen i den här formen av berättelser, men det finns alltid undantag. Ett av de mer kända är Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes. I dem är det doktor Watson som är berättaren med en intern fokalisation, men det är Holmes som är huvudperson.

Givetvis går det också att ha fler berättare som alla kretsar kring en huvudperson och som ger sin egen bild av huvudpersonen. Så skriver till exempel Dorothy Dunnett i sin historiska bokserie The Lymond saga. Både Dunnett och Doyle döljer huvudpersonens motiv, tankar och känslor och gör ett lika stort mysterium av karaktären som av handlingen.

Öva

Det bästa sättet att öva på fokalisation är att rita den typen av skisser som jag har med i det här inlägget och att på det sättet bli medveten om hur andra skriver och hur du själv skriver. Fundera också på vad som skulle hända om en känd roman var skriven med samma perspektiv, men med en annan fokalisation.

Lycka till!
/Anna

Perspektiv

Perspektiv är ett ämne som det aldrig går att skriva för mycket om. Det är förstås så eftersom gränserna ibland är svävande mellan vad som är vad och för att en del perspektiv går att kombinera medan andra inte är bra att blanda. Olika perspektiv har dessutom ibland olika namn, vilket inte gör det enklare. Titta alltså mer på respektive innehåll än på styckets titel i genomgången nedan.

Berättare som inte skrivit manus

Ibland är författaren och berättaren skilda personer. Det förekommer inom flera olika perspektiv. I en skönlitterär berättelse i jag-form är till exempel sällan jag:et och författaren samma person. Till och med en självbiografi som är skriven av en spökskrivare har skilda författare och jag, även om en del låtsas som om spökskrivaren inte finns.

I film är det enkelt att ge tydliga exempel. I ”The Princess Bride” läser berättaren, ”morfar”, en bok för sitt barnbarn. Morfar är berättaren, men han är inte författaren. Handlingen i det morfar läser spelas upp, men då och då avbryter han läsningen.

”Berättaren” avbryter för att kontrollera så att det inte är för läskigt i filmen Princess Bride.

En annan är filmen ”Amadeus”, där den åldrade Salieri har berättarperspektivet utan att ha skrivit manuset till filmen.

I ett bokmanus som är skrivet genom ”flugan på väggen” kan en karaktär vara ”flugan”. Det skulle till exempel kunna vara en portier på ett hotell som ser alla komma och gå, utan att lägga några som helst egna känslor i det (för då blir det givetvis tredje person).

Homodiegetiska berättare

En ”homodiegetisk berättare” befinner sig inne i föreställningsvärlden och är själv en av karaktärerna som deltar i handlingen

Första person – jag

Skriver du i första person är det ”jag” som har perspektivet. Detta oavsett om det är en påhittat jag-person eller författaren själv som är berättelsens jag. Läsaren får se ut genom jag:ets ögon, ta del av jag:ets tankar och känslor. Det här perspektivet begränsar författaren såtillvida att läsaren bara kan vara med på platser där jag:et också deltar.

Läsaren ser ut genom jag:ets ögon.

Andra person – du

Andra person är ett ovanligt perspektiv som nästan bara finns i rollspel, men någon gång återfinns som en sällsynt art i skönlitteratur. Jag lämnar det här, eftersom det är såpass sällsynt att det knappast är att rekommendera.

Tredje person– han, hon, hen …

Läsaren följer ett fåtal utvalda karaktärer (ibland bara en) och får ta del av det de tänker och känner. I tredje person är det bara en i taget som har perspektivet. Som regel rekommenderar jag en karaktär per kapitel, men när det drar ihop sig till upplösning kan du förtäta manuset genom att markera byte av perspektiv med mellanslag och tre stjärnor.

Begränsad tredje person

Det vanligaste tredje persons-perspektivet är så kallad begränsad tredje person. Författaren ser bitvis saker genom karaktärens ögon, men kan också ta ett kliv utanför för att reflektera. Exempel ”X tyckte att det var underligt att X behövde …”. Det går också bra att kommentera sånt som karaktären inte själv är medveten om, som hur X ser ut i ansiktet när X tittar på Y, men som X givetvis inte kan märka utan att ha en spegel. Författaren har alltså reflekterat över vad X tycker. Du kan däremot fortfarande inte skriva något om hur någon annan tänker eller känner, förutom sånt som X iakttar.

Nära tredje person

I nära tredje person kliver berättaren in i karaktären. Läsaren får veta vad karaktären tänker och känner och ser det som utspelar sig genom karaktärens ögon. Det finns ingen gräns mellan berättaren och karaktären, det är således som att skriva i första person, men med han, hon, hen etc. istället för jag. Författaren kan inte, som i begränsad, reflektera kring karaktären.

Heterodiegetiska berättare

En ”heterodiegetisk berättare” befinner sig utanför föreställningsvärlden och är inte en av karaktärerna i handlingen.

Berättarperspektiv

När det är ett berättarperspektiv med i bilden är författaren alltid en egen ”karaktär”, men utan att synas eller interagera. Berättaren är inte nödvändigtvis detsamma som författaren.

Den allvetande berättaren

Den allvetande berättarens perspektiv är när författaren är manusets gud. Författaren vet vad alla ser, tänker och känner. Författaren kan också förflytta sig i tid och rum för att förmedla det som läsaren behöver veta. Så fort du har med fraser som ”men då visste inte X vad som väntade” skriver du som allvetande.

Den allvetande berättaren är manusets gud.

Det allvetande perspektivet kan låta som att göra det enkelt för sig, men istället är det svårt eftersom författaren aldrig får kliva in i en specifik person. Den allvetande berättaren är således neutral till alla karaktärer. Då riskerar läsaren att uppleva det hela som att perspektivet hoppar omkring, vilket lätt ställer till förvirring.

Webbkameran / Flugan på väggen

I det perspektiv som oftast kallas flugan på väggen iakttar författaren allt som händer, men kan inte se in i någon av karaktärernas inre. Det finns alltså inga fraser om ”tänkte X” eller ”kände Y”. Det är som om någon hade satt upp en webbkamera i utrymmet där saker utspelar sig. Författaren hör och ser, men inte mer.

Författarperspektivet

Om författaren är närvarande och kommenterar saker i handlingen med en medveten röst kallas det författarperspektiv.

Det förekommer sällan utom i barnböcker och muntligt traderade sagor. Astrid Lindgren gör det mästerligt, framför allt i sina böcker om Emil, men även i en del andra sagor. Hon lägger in passager där författaren avbryter handlingen för att förklara något. Exempel: ”Nu vet du kanske inte vad ett fattighjon är, men på den här tiden …”. Om du jämför med ”morfar” i filmen ”Princess Bride” är det inte samma sak, eftersom författaren och berättaren är samma person i Astrid Lindrens böcker.

Emil i Lönneberga och fattighjonen.

Övningar

Här följer två övningar för att du ska förstå vad du kan göra och inte göra med några perspektiv som ligger varandra nära.

Skilja på första person och nära tredje

Förutsättning: Om du skriver i första person bör du inte byta mellan olika ”jag” eller flytta över till ett annat perspektiv på vägen. Skriver du däremot i nära tredje person ser du fortfarande ut genom karaktärens ögon, men det är inget som hindrar dig att i nästa kapitel se ut genom en annan karaktärs ögon. Du kan med andra ord ta med läsaren till platser som en av karaktärerna inte befinner sig på genom ett nära tredje persons perspektiv.

Övning: Skriv två scener där huvudpersonen är med. Ena gången skriver du båda ur ett och samma ”jag”, nästa ur ett och samma nära tredje person och sista gången byter du mellan två karaktärer i nära tredje person.

Undvika ”huvudhoppning”

Förutsättning: Det är svårt att få till ett bra perspektiv. Vad skiljer till exempel begränsad tredje person från den allvetande berättaren? Likheten är att författaren kan ta ett steg tillbaks och reflektera över det som händer. Olikheterna är att i begränsad tredje person kan författaren inte veta vad någon annan tänker eller känner, men i allvetande fördelas tankar och känslor till samtliga närvarande karaktärer. Om du inte håller isär det här och till exempel fokuserar på en karaktär för att någon gång hoppa till en annan blir det så kallad ”huvudhoppning” (alltså att författaren hoppar mellan karaktärerna). Det gör lätt läsaren förvirrad. Var alltså noga med att i förväg bestämma dig för vilket perspektiv du ska ha.

Övning: Skriva samma scen i begränsad tredje person och som allvetande.

Avslutning

Det finns även andra aspekter av perspektiv. De tas ofta upp inom litteraturvetenskap, men tänker att jag spar det till ett annat inlägg, så att det inte blir för mycket. Gör övningarna så återkommer jag med mer.

Lycka till!
/Anna

PS Här hittar du nu del två i den här miniserien.

Livets dramatik

När man pratar om dramatiska kurvor brukar de flesta förknippa dem med den klassiska bilden av anslag, fördjuping, upptrappning, ”point of no return”, uppgörelse och avslutning. Den kan enkelt illustreras så här:

kurva

Kurvor som visar spänningen i en berättelse har jag skrivit mer om här.

Det här är en kurva som visar spänningen i historien. I dag ska jag inte skriva om den, utan om livets dramatiska kurva, alltså hur det går med tur och otur / lycka och olycka för protagonisten.

Komedi

(Med komedi avser jag inte humor, utan den klassiska tolkningen: en berättelse med lyckligt slut)

En standardkurva för berättelser som slutar bra kan se ut så här:

IMG_9792

Historien börjar alltså på en hyfsad nivå för protagonisten. Sen händer något som gör att det blir jobbigt, men på slutet kommer lyckan åter. Oftast hamnar protagonisten på en något högre nivå än från start, dessutom.

En variant av komedikurvan är följande:

IMG_9793

Det startar i någon form av neutralläge. Protagonisten får sen en rejäl dos med tur, men lyckan vänds snabbt i olycka innan protagonisten kan resa sig igen och vinna lyckan. Den här typen av berättelser handlar ofta om kärlek. Någon möter den perfekta partnern bara för att upptäcka … med till sist vinna kärleken.

Askungen

Och på tal om kärlek … En av de första sagor unga människor får höra är den om flickan som inte har det så bra. Hon har förlorat sin älskade pappa och får slava åt sin styvmor och hennes båda döttrar. Askungen. Så kommer den goda fen och förser henne i olika steg med alla medel för att kunna gå på festen. Askungen går dit, får dansa med prinsen, men … Ni vet alla vad som händer, klockan slår tolv. Allt är förlorat i ett ögonblick.

Som tur är har prinsen känslor och söker efter den han dansat med. Och så får Askungen sin prins och i den här historien slutar det inte bara lite bättre än det började, utan med oändlig lycka.

IMG_9794

Drama

Men, alla har inte tur här i tillvaron. Så här ser standardkurvan ut för ett drama:

IMG_9799

Det startar lite dystert. Något händer som gör att protagonisten får tur, men det är bara tillfälligt. Allt slutar med död.

Om det är Kafka blir kurvan så här:

IMG_9795

Det börjar trist och blir bara värre och värre ner i det oändliga djupet. Kafka hade inte så kul han heller, som man brukar säga.

Shakespeare

Som så ofta kan jag inte lämna ett ämne utan att prata om Shakespeare. Vi som skriver i dag har fortfarande enormt mycket att lära av denna mästare. Vad fick publiken att sitta trollbunden i fyra timmar på hårda träbänkar? Somliga av dem under bar himmel. Hur bar han sig åt?

En av hans mest kända pjäser är Hamlet. Och det märkliga med Hamlet är att protagonisten egentligen inte utvecklas alls genom hela dramat. Hamlets kurva ser ut så här:

IMG_9796

Allt börjar med att Hamlet får veta vem som har mördat hans far. Alltså kommer kurvan att starta under det neutrala. Död är inte så kul, även om det kan tyckas som en viss tur att få veta vem mördaren är. Alltså vet även publiken vem det är. Sedan går hela pjäsen ut på att Hamlet gör upprepade försök att ha ihjäl gärningsmannen, vilka alla misslyckas. Hur kan detta vara så spännande att folk sitter kvar i flera timmar?

Hamlet är en ironiker i klass med Flastaff. Men medan Falstaff är komisk är Hamlet tragisk. Publiken lider allt det som är Hamlet, men samtidigt, eftersom publiken är på teatern, lider den inte alls. Shakespeares ironier når längre än vårt förstånd. Pjäsen lever vidare, förändras med tiden, eftersom Hamlet är så obeständig. Publiken blir till sin förvåning själv Hamlet.

I åskådarens ögon

Allt är i åskådarens ögon. Om man ger kläder till ett barn i julklapp blir det sällan lika glada miner som om barnet får en leksak. Denna reaktion kommer att förändras genom livet. En nybliven tonåringen blir jätteglad över kläder (i alla fall om de har sagda tonårings stil), men känner sig förolämpad av saker som anses barnsliga, som leksaker. Detsamma kan sägas om läsaren. Den som förväntar sig en romance blir inte glad över att behöva läsa Kafka. Det Shakespeare lyckas med är att få sin publik att känna med karaktären. Efter det behövs ingen kurva.

Är det alltså egentligen helt onödigt att använda sig av dramatiska kurvor? Givetvis inte. Alla författare sitt bästa för att få läsaren att känna med karaktärerna. Är man inte Shakespeare kan en dramatisk kurva hjälpa läsaren på traven. Och alla gillar heller inte Hamlet, hur genialisk den än är som berättelse.

Livets variationer

Ser man på livet, så som det i stort och smått gestaltar sig för de allra flesta läsare, hamnar man i en blandning av de här kurvorna (med möjlig avsaknad av Kafka och Askungen).

Screenshot 2020-07-07 at 11.47.48

Livet är en evig vandring mellan tragedi och komedi. (Slätar man ut detta blir det Hamlets kurva). De flesta manus är trots allt ett utsnitt ur protagonistens liv. Det finns många delar som skulle kunna bli till en berättelse utan att man berättar hela personens liv.

Screenshot 2020-07-07 at 11.52.55

Vilken bit författaren plockar ut som sitt manus kommer att sätta en genre på manuset. Men det är viktigt att författaren har klart för sig vad karaktären har råkat ut för innan manuset börjar. (Askungen var säkert inte olycklig medan hennes pappa levde, innan han gifte sig med den elaka styvmodern.) Det här behöver du aldrig skriva ut. Läsaren märker i alla fall om författaren har gjort sin läxa, eftersom det gör karaktärerna mer till någon som det går att identifiera sig med.

Avslutning

Mitt slutord blir alltså två:

  • Bestäm dig för vilken del av karaktärens liv ditt manus handlar om.
  • Se på den sista illustrationen och sätt dig in i vad din karaktär har råkat ut för tidigare.

 

Lycka till!
/Anna

Jag jobbar som lektör och redaktör. Läs gärna mer om mina tjänster!

Fler perspektiv

Den här artikeln handlar om perspektiv, både de vanliga och mindre vanliga, samt hur du kan blanda dem (och inte bör blanda dem).

Grundkursen

På grundkursen i skönlitterärt skrivande brukar fyra perspektiv tas upp:

  • Tredje person – Lisa gick in i rummet medan hon funderade på det som hänt.
  • Den allvetande – Lisa gick in i rummet. Kanske funderade hon på det som hänt.
  • Författaren – Lisa gick in i rummet. Nu vet du kanske inte hur Lisas rum ser ut …
  • Första person – Jag gick in i rummet medan jag funderade på det som hänt.

Så här långt inga konstigheter.Det som är viktigt är att du inte blandar hur som helst, eftersom det ställer till det för läsaren. Tänk dig att du ser ut genom en persons ögon per scen. Ska du byta perspektiv bör du (minst) byta stycke – gärna kapitel.

Ett sätt att öka tempot i en berättelse är att börja med att en person per kapitel har perspektivet. När det sedan drar ihop sig till berättelsen klimax kan du växla genom att byta stycke med blankrad mellan och passa på att föra över perspektivet. Det är samma teknik som används för att klippa film. Actionscener har alltid snabbare klipp än scener som handlar om karaktärernas bakgrundshistoria. En del sätter till och med tre stjärnor på en egen rad om de byter perspektiv inne i ett kapitel, allt för att uppmärksamma läsaren på att det nu blir nya ögon att se ut genom.

Det sista är viktigt. Författaren skriver visserligen texten men det är läsaren som hela tiden tolkar den. En läsare som lever sig in i din text kommer att se scenen utspela sig som om läsaren var inne i perspektivpersonens huvud och såg ut genom dess ögon. Hoppar du mellan karaktärernas huvuden mitt i en scen måste läsaren också ”hoppa”. Får du inte med dig läsaren i det språnget kanske hela upplevelsen går förlorad. Var alltså noga med dina perspektiv!

Tredje person

Tredje person är förmodligen den vanligaste formen. Den används ofta tillsammans med den allvetande berättaren. Du kan även blanda in författarperspektivet med tredje person, även om det är en stor konst att använda författarperspektivet. Konsten är att veta när du byter. Enkelt kan man säga att en allvetande inte har inre känslor, tredje person bör ha inre känslor och författaren är en som kliver in och förklarar saker. Givetvis kan du också skriva i renodlad tredje person, utan vare sig berättare eller författare inblandat.

Allvetande

Den allvetande berättaren kallas i bland även för flugan på väggen. Det här perspektivet kan liknas vid en receptionist på ett hotell eller en bartender i en bar. Perspektivet ser vad alla gör och hör vad de säger, men precis som en övervakningskamera vet det inte vad någon tänker eller känner inuti.

Författarens röst

Författarperspektivet är vanligt i barnböcker där författaren själv behöver kliva in och förklara något. Astrid Lindgren är en mästare på att väva in sin berättarröst. ”Du kanske inte vet vad en hovslagare är för någonting?” säger Astrid förtroligt till barnen, utan att bryta förtrollningen.

”Jag” berättar

Förstapersonsperspektivet är det nyaste. Nobelpristagaren i litteratur, Olga Tokarczuk, anser att införandet av första person, som är det nymodigaste av perspektiven, var en milstolpe i civilisationen. För sådär tio-femton år sen var det till och med så populärt att i stort sett alla skrev sin första roman i jag-form och presens. Kanske i tron att detta var konstnärligt, utan att inse att det långt ifrån var originellt längre. Däremot var det mycket riktigt banbrytande när det först dök upp.

Screenshot 2020-02-07 at 17.42.52

Fördjupning

När du behärskar grundperspektiven är det dags att fundera på de olika variationer som finns inom respektive perspektiv och hur du kan nyttja vissa perspektivbyten till rent filmiska effekter.

Gör en kameraåkning

Många filmer jobbar med så kallade storyboards. Det innebär att regissören gör filmen som en tecknad serie. Bildrutorna visar kameravinklar, grad av inzooomning och en del nyckelrepliker. I dag finns det extramaterial till väldigt många filmer. Försök hitta avsnitt där regissören berättar om tankarna kring olika scener. När du skriver måste du vara både manusförfattare och regissör på en gång. Du vet vad du vill berätta. Sen måste du bestämma dig för hur du ska berätta det.

Använd det filmiska språket genom att nyttja perspektiven. Om du till exempel vill föra in läsaren i berättelsen börjar du med ett allvetande perspektiv, filmens helikopteråkning över landskapet, fram till huset, in i rummet och in i någons huvud. Det sista kan vara både tredje- och första person. Detta är så klassiskt att du kanske inte ens har tänkt på det: ”En gång i det soliga Spannien …” (helikoptern) ”… fanns en liten tjur som hette Ferdinand.” (inzoomning). Det här är en klassisk variant av ”Det var en gång.”

Screenshot 2020-02-07 at 17.45.34

”Tredje person” och ”Nära tredje person”

Om du skriver i tredje person går det att dela upp perspektivet internt i (vanlig) tredje person och nära tredje person. Den vanliga innehåller iakttagelser av tredje persons tankar som: ”Lasse kände att han frös.” eller ”Lisa visste inte vad hon skulle göra.” Perspektivet nära tredje person kryper istället närmare jag-formen. Meningarna ovan blir: ”Lasse frös.” respektive ”Vad skulle hon göra?” Du kan antingen välja den ena formen eller blanda dem. Använd i så fall varianten ”nära” när det händer något speciellt, eftersom närheten gör att karaktären kryper under skinnet på läsaren.

Flytande gränser och begränsningar

En flytande gräns mellan perspektiven får du framför allt om du växlar mellan det allvetande och tredje person eller tredje person och författarperspektivet. Att däremot gå direkt mellan allvetande och författarperspektiv är svårt. För att lyckas med det ska du nog vara i samma klass som berättare som Astrid Lindgren.

Skilj den allvetande berättarens perspektiv från det som kallas begränsat allvetande som inte syftar på flugan på väggen, utan på hur mycket information författaren delar med sig av.

När du begränsar perspektivet sitter du som författare inne med en hemlighet som läsaren bara får ta del av när du själv portionerar ut den. Ett typiskt exempel är Jane Austens ”Stolthet och fördom”.

Ett sätt att använda ett begränsat allvetande är att aldrig låta huvudpersonen ha perspektivet. Istället skildras han eller hon genom andra karaktärer (som ser olika saker i huvudpersonen).Det är här det verkligen börjar bli överkurs eftersom du kan blanda in första- eller tredje person för att uppnå ditt syfte. Ett sådant exempel är Dorothy Dunnets historiska romanserie ”Lymond saga” eller min egen ”Ghosts, drugs & Rock n’Roll”. Om du blandar in första person är Conan Doyles ”Sherlock Holmes” bra exempel. Där får läsaren aldrig veta mer om huvudpersonen än vad jaget, doktor Watson, kan iaktta.

Olika jag-perspektiv

Det finns även olika typer av jag-perspektiv. Det ena har jag nämnt ovan, doktor Watson som i stort sett agerar berättarperspektiv i jagform i berättelserna om Sherlock Holmes. Watson har få egna inre känslor utan agerar ögon och öron åt läsaren.

Den andra formen av jag-perspektiv är den där jag:et även är huvudperson i berättelsen. Detta går inte att kombinera med författarperspektivet, eftersom det i så fall blir två jag (huvudpersonen och berättaren). Den här formen ligger nära inre monolog, men behöver inte följa sinnesintrycken lika utstuderat.

Screenshot 2020-02-07 at 17.55.41

Inre monolog

Inre monolog dyker upp hos Leo Tolstoy, men är vanligare hos författare som Virginia Woolf och James Joyce. I en sådan perspektivform följer läsaren endast en karaktär och framför allt personens inre liv. Kast mellan nutid, dåtid och framtid kan bli tvära eftersom dessa kan triggas av de sinnesintryck som karaktären tar in och associerar med. För att återknyta till liknelser med film är ”Taxi driver” en film med inre monolog.

Ovanliga perspektiv

Det finns även två andra perspektiv som redan är använda.Inget av dessa är kanske något som man bör experimentera med innan man behärskar grunderna till fullo och dessutom kan bryta mot reglerna för perspektiven ovan utan att tappa läsaren.

Det här avsnittet kan lämpligt att sammanfattas med nobelpristagaren Olga Tokarczuks ord: ”Det lär nog inte dröja förrän något geni konstruerar en helt annorlunda, i alla avseenden komplett form av berättelse, än så länge omöjlig att föreställa sig.” Inte ens nobelpristagaren tror alltså att det är hon som ska göra detta. Däremot kan det vara kul att se på de ovanliga perspektiv som redan finns och fundera på möjligheterna.

Andra person

Ett är andra person, alltså du-perspektiv. Det här används ofta i beskrivningar av rollspel, men jag vet inte om det har sitt ursprung där eller någon annan stans. Ett exempel blir i alla fall: ”Du går uppför en trappa, tar tag i dörrhandtaget men tvekar.” Det är oerhört svårt att tänka sig ett du-perspektiv i preteritum, eftersom detta i så fall beskriver något som du, alltså läsaren, redan har upplevt.  Visst skulle det gå att experimentera med detta, kanske i en psykologisk thriller, men jag är inte helt säker på att läsarna är helt mogna för några horder av manus i du-form.

Fjärde person

Vi lever i en tredimensionell värld. Med detta menas att vi inte kan se vad som försiggår bakom en ogenomskinlig kropp, till exempel ett hus av sten. För att förstå den fjärde dimensionen föreslår jag att du ser på förklarande filmer på Youtube. Genom att förstå vad den ser som lever i en tvådimensionell värld kan vi begripa vad det är vi inte ser av den fjärde dimensionen. Vad har då detta med författande att göra? Jag får återvända till Tokarczuks föreläsning i Stockholm.

Tokarczuk talar om fjärde person som ”… en förmåga att härbärgera varje enskild figurs perspektiv men även se bortom var och ens horisont, ha en längre och vidare utblick och vara i stånd att sätta sig över tiden.” Detta är inget nytt. Hon hänvisar till Bibelns inledande ord: ”I begynnelsen var ordet” och frågar sig vem som förkunnar detta, om inte just ett perspektiv i fjärde person. Perspektivet känner till tankarna hos den kristna guden, som om perspektivet var ett äldre väsen när texten förklarar: ”Och Gud såg att det var gott.” Tokarczuk frågar sig: ”Vem är det som säger sig veta vad Gud ansåg?” Onekligen en kittlande tanke rent litterärt, oavsett om man är religiös eller inte.

Screenshot 2020-02-07 at 18.03.21

Oavsett vad du väljer

Oavsett vilket perspektiv du väljer måste du leva dig in i allt. Du måste bli Lasse som är en och nittio och har fyrtiosjuor i skor även om du själv är kort och har små fötter. Givetvis måste du även kunna krympa. Du måste leva dig in så till den grad att du känner smak och dofter, hör ljuden och nyanserna i de andra karaktärernas samtal. Du måste veta var i kroppen det känns när Lasse blir glad eller upprörd.

Först när du själv känner allt kommer dina läsare att känna med dig. Det är det som är hela essensen av perspektiv. Är du den känslokalla övervakningskameran kommer ditt manus att få en hårdkokt stil. Är du istället den inkännande författarrösten blir stilen som en omhändertagande sagotant, även om sagan är hemskt spännande. Vem känner inte med Mattis när Astrid Lindgren skriver: ”Men han fattas mej”, skrek Mattis. ”Han fattas mej så det skär i bröstet!” Vi, som läsare, förstår precis var Mattis sorg känns och då känns den också i vår egen kropp. Trots ett helt vanligt tredjepersonsperspektiv.

Lycka till!
/Anna

 

 

Isbergsteknik & gestaltning

En vanligt förekommande term i skönlitteratur är gestaltning. Då och då dyker också isbergsteknik upp som begrepp. En del frågar vad det är för skillnad. Om jag börjar i andra änden och pratar om vad det är för likheter kanske det blir enklare:

Både gestaltning och isbergsteknik handlar om att inte säga allt. Skillnaden är att man inte använder dem i samma syfte. Jag utgår ifrån att du kan en del om gestaltning och fokuserar på isbergstekniken. Men för tydlighetens skull har jag även med en del om gestaltning.

Skriva läsaren på näsan

Du har säkert hört att du inte ska skriva läsaren på näsan. När du gör det talar du helt enkelt om för mycket, eller upprepar redan kända fakta många gånger. Både gestaltning och isbergstekniken är sätt att komma runt det här problemet.Läsaren vill nämligen gärna fylla i luckorna med sin egen fantasi på samma sätt som när en tecknare inte drar alla streck.

Screenshot 2020-01-31 at 09.44.29

Jämför 1:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon drog upp sina prickiga strumpor, försökte borta bort en fläck från kjolen och knöt sin t-shirt i midjan.”

Jämför 2:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon hade varken på sig kläder som passade eller var rena.”

Lämnar A eller B mer åt fantasin? Troligen svarar du B) i båda fallen. Vad är det då som skiljer 1B och 2B? Exempel ett är gestaltning, kläderna blir en del av handlingen, det är underförstått att de inte passar och är smutsiga. Exempel två är isbergsteknik (även om det finns betydligt bättre exempel än detta, se nedan), Isbergstekniken vänder ofta något till en motsats, även om det inte alltid är så.

Hemligheten med båda teknikerna är att du inte får underskatta din läsare. Precis som när du ser på film går det att fylla i mellanrummen. Dyker det upp en man på duken som är oklanderligt klädd och välrakad behöver vi inte veta att han haft möjlighet att göra sig i ordning i badrummet tidigare på dan. Lita också på att läsaren kommer ihåg fakta. Om en karaktär har flyttat till en viss stad för tre år sedan behöver du inte ta om det, sånt kommer läsaren ihåg. Är det saker som är av mycket stor vikt kan du möjligen ta om det, om det är länge sedan läsaren fick veta det, men se i så fall till att göra det på ett nytt sätt.

Gestaltning

Gestaltning kan beskrivas som att undvika ett givet ord. Istället för att skriva att det är höst kan författaren skriva om färggranna löv, regn, jorddoft eller förberedelser för vintern. Gestaltning handlar också ofta om att väva in en persons utseende i sådant som personen gör, likt kvinnan ovan som drar upp sina strumpor.

Screenshot 2020-01-31 at 10.33.41

Gestaltning handlar mycket om att låta den som för tillfället har perspektivet uppleva saker i sitt inre. Var i kroppen känner personen rädsla? Istället för att skriva ”Han blev rädd.” kan du med fördel skriva: ”Det kom en klump i magen.”

Kan man gestalta för mycket?

Gestaltning tar mer plats i ett manus. Går det att gestalta så mycket att texten tappar tempo? Svaret är både ja och nej.

Det går att gestalta sönder ett manus genom att bli omständlig, men om du ser på exemplen ovan har jag med flit utelämnat en hel del adjektiv i de båda B-exemplen. Det kanske inte spelar så stor roll vilken färg strumporna har? Det viktiga är att de åker ner och att de inte passar med resten av klädseln. Det gäller alltså att få med det som är betydelsefullt och strunta i resten. Låt läsaren själv fylla i det du inte skriver ut, såvida det inte är avgörande för handlingen. (I en deckare där någon har sett en person med blå strumpor med prickar är detta givetvis inget du bör utelämna.)

Det är heller inte läge att gestalta för mycket när du skriver en actionscen. Action blir bättre av korta meningar som i klarspråk talar om vad som sker. Just i actionscener kan isbergstekniken istället vara en fördel. Luckorna som läsaren fyller i själv driver upp tempot.

Isbergsteknik

När det gäller isbergsteknik handlar det om att bara tala om det som syns ovanför ytan för läsaren. Ett av de äldsta exemplen är de isländska sagorna. Där följer berättelsen hela tiden sitt eget huvudspår. Om en karaktär inte längre har med berättelsen att göra sägs helt enkelt:

”Och så var Fjalar ur sagan.”

Vad som hänt Fjalar är ointressant för fortsättningen. Han kan ha dött, gift sig, utvandrat eller helt enkelt bara slutat ha något med fortsättningen att göra. Läsaren får fylla i resten. Detta är givetvis att dra tekniken till sin spets. Det behöver du inte göra.

Screenshot 2020-01-31 at 12.21.43

Låt istället säga att en karaktär har en make. Karaktären är ny på jobbet och ställer ett inramat foto av maken på skrivbordet. När X kommer in tippar karaktären fotot med bilden ner. Vad säger detta? Läsaren måste helt enkelt läsa vidare för att ta reda på detta. Och vad vill författaren? Dum fråga, nu får jag skriva dig på näsan: Författaren vill givetvis inget hellre än att läsaren ska fångas och vilja veta mer.

Inledning – fånga läsaren

När du skriver en inledning gäller det att kasta in läsaren direkt i  händelsernas centrum. Om du börjar förklara en massa tappar du direkt tempo. Använd istället isbergstekniken. Här är ett utmärkt exempel från Dorothy Dunnet. En del av öppningsscenen på hennes sex böcker långa historiska romanserie:

”Lymond är tillbaks.”
Det blev känt så snart Sea-Cattle nådde Skottland från Campvere me sin smugglade last och en man hon aldrig skulle haft med sig.
”Lymond är i Skottland.”
Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra.
”Jag har hört att lord Culters yngre bror är tillbaks.”
Bara ibland sa en kvinnas röst frasen med ett annat tonfall, följt av ett fnittrande skratt.
Lymonds egna män visste att han var på väg. De väntade på honom i Edinburg medan de funderade, utan oro, på hur han tänkte ta sig in i en muromgärdad stad. *)

Vem är tillbaks? Vad har han gjort som får soldaterna att ogilla honom, medan en del kvinnor fnittrar? Att hans män inte är oroade säger också något om personen som är tillbaks. Redan när man läser de första raderna blir man definitivt nyfiken på vad det är för person. Krig mellan England och Skottland talar också om en tidpunkt, rent historiskt, för berättelsen.

*) Min översättning, såvitt jag vet är serien inte översatt till svenska.

Hemingway

Slutligen går det inte att skriva om isbergsteknik utan att nämna författaren Ernest Hemingway. Han skulle inte skriva:

”Han blev mycket arg.”

utan

”Han slog inte ihjäl någon.”

För att få bättre exempel än i det här inlägget föreslår jag att du läser ”Den gamle och havet”. Den går att läsa som det äventyr i kortromansformat som den är. Samtidigt är den full av religiös symbolik och går även att läsa som en biografi över författaren. Både symbolik och et dolda budskapet att det skulle kunna vara författaren själv, är även det isbergsteknik.

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.38

Gestaltning eller isberg?

Vilken teknik ska u använda? Båda, givetvis. De fyller olika funktion i berättelsen. När du inte vill tala om allt på en gång använder du isbergstekniken. När du inte vill tråka ut läsaren med en massa staplade adjektiv använder du gestaltning. Man kan också säga att gestaltning är bra när du vill få med känslor eller måla en scen, medan isbergstekniken är bra när du vill tala om något, men inte allt, och driva upp tempot, alternativt dölja något, göra läsaren nyfiken, som hos Dunnett, eller ge berättelsen en ytterligare dimension, som symboliken hos Hemingway.

Gestaltningen ersätter ord som blir övertydliga.

Exempel:

”Lisa fick hoppa för att få upp halsduken på hyllan.”

Underförstått:

Lisa är inte så lång. Ersätter en adjektivrik beskrivning av Lisa.

Isbergstekniken döljer större förlopp. Den handlar om att korta ner en text och låta läsaren uppfatta saker mellan raderna.

Exempel:

”Polisen såg ett foto av ett barn med en glugg i tandraden.”

Underförstått:

Något allvarligt har hänt som gör att polisen är i hemmet. Polisen gör en ny upptäckt, det finns ett förskolebarn. Iakttagelsen ersätter en lång utläggning om barnets ålder, utseende, kön och annat som är för lång eftersom barnet inte har någon roll i det som just nu pågår. Senare kan polisen tänka på bilden och då kan det passa bättre att fylla på med hårfärg etc.

Research

Det förhåller sig på samma sätt med den research du gör som med det du inte direkt talar om för läsaren. Givetvis måste du alltid göra research. Det gäller till och med när du skriver fantastik, eftersom du måste hålla reda på hur din värld fungerar. Däremot ska du inte skriva all research i ditt manus, utan använda isbergstekniken.

Tänk om Dunnett hade inlett sin roman ovan med:

”… Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra. Kriget skulle mest största sannolikhet blossa upp eftersom YY hade varit oförskämd mot XX och fått förhandlingarna vid QQ att stranda. YYs bror, som var son till ZZ …”

Där har du redan tappat läsaren för länge sedan. Låt det istället bara framgå att man förbereder för krig. Läsaren litar på att du förklarar lite mer sen. Men inte nu, för nu är det action. Det handlar inte om YYS bror utan om att Lymond är tillbaks. Allt anat kan gott och väl ligga dolt länge under ytan. Den läsare som inte vet så mycket om krigen mellan Skottland och England kanske så småningom slår upp det själv. Du behöver inte tala om allt, men du måste veta allt. Din kunskap kommer att lysa igenom i ditt manus. Lita som sagt på läsaren!

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.49

Och som överkurs: Fundera på vad som kan ha hänt innan den här scenen utspelar sig:

“And the English army, wheeling, started south at a gallop over the hill pass into Ettrick, followed by twenty men and eight hundred sheep in steel helmets.”

Lycka till!
/Anna

 

 

Fabula, intrig & narrativ

När det gäller handlingen i ett manus har jag märkt att kärt barn har många namn. Eftersom jag är en nyfiken natur har jag lockat fram gamla böcker om litteraturvetenskap och här kombinerat dem med ett mått textanalys. Alltså dags för rättning i mitt eget led!

Grunden är att jag alltid har sett ordet intrig som tudelat, alltså skillnaden på den faktiska berättelsen och på berättelsen i kombination med den som berättar, har perspektivet. Genom åren har jag lyckats röra till det, framför allt genom slarvig användning av engelska lånord.

Nedan följer nu de korrekta termerna och deras förklaring.

Fabula & intrig

Tyvärr har det ordet fabel flera betydelser, men jag har alltid tänkt på det som ”en berättelse med personifierade djur, ofta med en sensmoral”, medan de andra betydelserna har fallit i glömska. Men vi är väl här för att lära så länge vi lever, tänker jag. Ordet kommer från ryskans fabula och är ett namn för det som faktiskt händer i en berättelse, placerat i kronologisk ordning. På engelska är termen story. Men precis som jag slarvar många och säger plot.

Screenshot 2019-07-08 at 09.41.02.png
I de slarvigt använda engelska lånorden ligger en hund begraven. Det är så mina uttryck har blandats ihop. Dags att bli kompis med de svenska uttrycken igen!

Även i en berättelse som inte rör sig kronologiskt är fabula det ord som täcker handlingen, abstraherad till en kronologisk följd av händelser. Fabulan är det som gör att vi känner igen samma berättelse även om den berättas i olika form. Detta sker ofta i nyfilmatiseringar av klassiska sagor, men också när så kallade folksagor skrivs om i nya versioner. Det finns, som exempel, en mängd olika varianter av sagan om Rödluvan.

Intrig kallas ibland sujett, (intrigen benämns plot på engelska). Det svenska ordet intrig felanvänds ofta för både fabula och intrig. Den korrekta användningen är att intrig är benämningen på handlingen i den ordning den berättas i manuset. Tidslinjen kan röra sig baklänges, hoppa runt mellan scener som utspelar sig vid olika icke kronologiskt ordnade tidpunkter eller röra sig kronologiskt, (då blir intrig och fabel samma sak).

Manusets mönster

Författaren bör konstruera manuset så att det får en inledande gåta eller brist på jämvikt som till sist leder läsaren mot upplösningen. Författaren skapar därigenom ett mönster som kombinerar olika delar av fabulan till en väg åt läsaren som kallas intrig. Man kan också säga att fabula är berättelsestoff som av en sujett organiserats i en narrativ struktur. Men då krävs det en komponent till.

Narrativ

Narrativ kan slutligen ses som en representation av ett händelseförlopp. Till skillnad från intrig är narrativets uppgift att länka samman händelserna på ett meningsfullt sätt. Narrativet handlar inte om hur det brukar vara, utan en explicit händelseförlopp som utspelas där och då. Det gäller oavsett om det är en självbiografi eller skönlitteratur. I varje narrativ ingår minst ett subjekt, alltså den som har perspektivet och berättar händelsen.

Till skillnad från intrig innehåller således narrativet en upplevelse av hur det var att genomleva händelsen, hur förloppet upplevs.

(Och där någonstans övergår det hela i gestaltning, alltså att få läsaren att uppleva texten med samma inlevelse som berättaren (den som har perspektivet) upplevde den när den hände.)

Narratologi

Narratoligi slutligen är läran om narrativet. Inom läran ställer man sig frågan vad som skiljer berättelsen (historia) från det berättade (diskursen). Frågan är dock om dessa verkligen går att skilja, eftersom ett narrativ förutsätter en subjektivitet. I varje narrativ finns en implicit moralisk dimension som ger berättaren en mått av frihet.

Slutord

Man blir inte bara hemmablind för sin egen text, utan även för sitt eget sätt att uttrycka sig om text, det är klart och tydligt. Jag ber om ursäkt för den förvirring som detta kan ha skapat.

Här skulle jag kunna skriva en lång utläggning om vad som händer när vi använder lånord utan att gå till botten med dem, men jag tar det en annan gång. Det räcker med att se att jag, trots att jag arbetat med text så länge, lyckats gräva en grop åt mig själv och falla i den. Nå, nu har jag åter näsan över kanten, så att säga. Det var nyttigt att läsa på igen.

Framöver kanske jag skriver mer om de här olika delarna, för när jag började söka väcktes gammal glädje över ämnet upp. Häng med genom att prenumerera på bloggen, så får du se!

/Anna

 

 

 

Tio redigeringstips

När någon säger ”Det här var den bästa bok jag läst” vill jag gärna ta reda på vad det var som var så bra.

Givetvis handlar upplevelsen av en bok om tycke och smak. Så är det med musik, dans, konstverk och allt annat som inte går att mäta i exakta siffror. Att fråga vilken bok som är bäst i världen är på samma sätt lite som att fråga vem som springer bäst i världen, utan att specificera om det är ett sprintlopp eller långdistans.

Hur ska du då kunna veta om ditt eget manus är bra? Givetvis gäller det att ställa upp ett antal kriterier och sedan kontrollera texten mot dessa. Det är många redigeringsvändor innan du är i mål.

Läs med olika ögon

När jag lektörsläser går jag alltid på djupet i en text. Oftast läser jag manuset flera gånger med ”olika ögon”. Det du får tillbaka är ett omdöme som både berättar hur nära ditt mål du är och vad du kan göra på olika plan för att göra texten bättre. Men redan innan du lämnar ditt manus till en lektör finns det en rad saker som du kan göra själv.

Här följer tio redigeringstips. Inom en del punkter finns det även underrubriker. Detta innebär att om du redigerar bra kommer du att ha läst ditt manus långt fler än tio gånger innan det har gått från råmanus till färdig produkt.

Tio redigeringstips

Här ska jag försöka ge dig några tips kring hur du bör gå tillväga när du jobbar med din text. Eftersom vi alla skriver på olika sätt tar jag inte upp den processen i den här artikeln, utan fokuserar på det som händer när du har ett råmanus.

1. Vila från manuset

Det första du ska göra är att skaffa dig distans till texten. Lägg den alltså åt sidan. Detta kan vara jobbigt, eftersom du antagligen brinner för din berättelse, dina karaktärer och kanske även miljön. Men låt det minst gå en månad när du inte rör manuset alls.

Kontrollera att du inte fuskar, utan verkligen låter manuset vila.

2. Mottagaren

I bruksprosa är oftast mottagaren av en text definierad innan författaren börjar skriva. För skönlitteratur kan det mer röra sig om att författaren får en idé, vill utforska en viss händelse eller kommer på en kul karaktär. Okej, här måste jag faktiskt gå in lite i det som sker innan den första versionen är klar. Ganska tidigt bör du nämligen bestämma dig för vem eller vilka det är som ska läsa texten. Ha detta i åtanke medan du skriver. En första genomläsning efter viloperioden är att kolla om manuset håller sig till målgruppen.

Om du har läst Stephen Kings ”Att skriva” vet du att han alltid skriver för sin fru. Trots detta har han många läsare. Dra dig alltså inte för att identifiera en ensam mottagare för ditt manus.

Kontrollera att du kan ikläda dig rollen av någon av dina läsare. Läs som om du just fått en ny bok i din hand, utan att stanna och ändra i texten.

3. Tidslinjen

I nästa genomläsning bör du kontrollera att manuset sitter ihop. Om någon går in i ett rum, går de ut igen? Det kan givetvis vara underförstått att de går ut, till exempel om stycket efter börjar med ”Nästa dag …” men det jag menar är att du inte flyttar dina karaktärer ologiskt, alltså att manuset inte är fullt av lönndörrar som läsaren inte får veta om. Om någon reser till en plats, se till att den blir etablerad. Om någon blir gravid, se till att det är nio månader till födseln (vanligt fel!). Gör restider rimliga. Detta gäller även för science fiction och fantasy eftersom du i ditt världsbygge måste etablera hur snabbt man kan färdas.

Kontrollera att tidslinjen i ditt manus fungerar på alla plan.

Screenshot 2019-07-05 at 11.55.57.png

4. Värt att kämpa för?

Håller intrigen? Det vill säga: finns det något som det är värt att kämpa för? Detta är mycket viktigare än om du lyckas skapa den mest finurliga ”plotten” (i brist på bättre ord). Många manus kan vara välskrivna, men sakna något som gör att läsaren förstår varför protagonisten kämpar så mycket för att nå sitt mål.

Resan viktigare än målet

Jag läste nyligen boken 1793. Själva plotten i den är rätt svag, medan intrigen är väl vävd och karaktärerna starka. Att huvudpersonerna får nå sitt mål blir viktigt eftersom man som läsare känner så starkt med dem. Du måste alltså inte ha jordens bästa plott, men du måste väva intrigen så att plotten känns viktig. Resan blir på det sättet viktigare än målet. Följden, när jag läste 1793, blev att jag inte hade något som helst problem med att plotten var lite svag, eftersom resan var ett sånt nöje att läsa.

Kontrollera att det finns ett värde i att uppnå något – och att läsaren kan identifiera sig med detta värde och att du ger läsaren en intressant resa på vägen mot målet.

5. Karaktärer

Som huvudpersoner brukar man räkna protagonisten och antagonisten.

Protagonisten

En bra protagonist är någon som läsaren kan känna för. En bra protagonist har fel och brister, även om det är någon som gör hjältedåd. Jag skrev tidigare om Stålmannen, som ofta anses tråkig för att han alltid är just Stålmannen. Men han har kärleksproblem, vet inte hur han ska förhålla sig till Lois Lane. När han till sist avslöjar att Clark Kent och Stålmannen är samma person faller allt på plats.

En protagonist måste inte vara en hjälte. I många fall är det en antihjälte eller till och med en skurk. Det viktiga är att läsaren kan identifiera sig med karaktären.

Kontrollera att din protagonist gör fel ibland, är rädd för något, hamnar i knipa, har kärlekstrassel eller andra saker som gör att läsaren kan känna med karaktären.

Screenshot 2019-07-05 at 12.06.59.png

Antagonisten

En bra antagonist har en egen agenda. Detta går inte att säga nog många gånger. En antagonist som bara är ond för att den är ond, som bara lägger krokben för protagonisten för att det roar antagonisten, blir snabbt trist. Se istället till att din protagonist råkar komma i vägen för antagonistens mål, vilket i sin tur gör att det uppstår en konflikt. Det kan också vara så att antagonisten har råkat ut för något, vilket i sin tur gör att det blir en konflikt. Vägarna är många.

Kontrollera att antagonisten har en egen agenda och att den inte är att förstöra för protagonisten eller utmana världen i största allmänhet. Det måste vara personligt för att läsaren ska reagera. Här finns en bloggpost om antagonisten.

Dynamiska karaktärer

Kontrollera också att det händer något med dina karaktärer på vägen. Se till att de utvecklas (och tänk på att en utveckling ibland kan gå baklänges, någon som är tuff kan bli rädd etc.) Men det viktigaste är att karaktärerna inte är samma person i manusets start som när det slutar. Om någon bifigur blir statiskt gör mindre, men även de som är nära protagonisten och antagonisten bör förändras. Jag skrev också ett tidigare inlägg om att skapa dynamiska karaktärer, som du kan läsa här.

Perspektiv

Se till att du har ordning på perspektivet. Den som har perspektivet kan ha inre känslor och tankar. Andra har inte detta. Om du byter perspektiv, se till att detta sker tydligt där du börjar ett nytt kapitel eller har en markerad gräns mellan stycken, som till exempel tre stjärnor.

Kontrollera att perspektivet inte svajar eller hoppar omkring okontrollerat.

6. Research / världsbygge

Oavsett om du skriver i nutid eller dåtid, om ditt manus utspelar sig i vår värld eller i en som du har hittat på, så måste du göra din research.

I nutid handlar det givetvis om att kontrollera sådant som gatunät, gatuliv, parkeringsmöjligheter, tidtabeller, busshållplatser, vad som finns på vilken adress, hur folk på olika platser uttrycker sig och klär sig och så vidare.

I historiska manus måste du kolla vem som befann sig var vid vilken tid, när olika saker uppfanns, vad man samtalade om, kulturlivet, gatunät, hur man svor, hur lång tid en resa tog och vilka färdmedel man använde, arbeten, sysslor, och mycket annat.

Det kan verka märkligt att du ska göra research om du själv hittar på en värld, men även för en sån måste du sätta upp avgränsningar. Vilket språk pratar man, hur färdas man, vilka intelligenta arter finns det, hur skickar man post. Oerhört viktigt är att du ser till att det finns regler för magi eller teknik som inte existerar i vår värld. Tänk också på att om du lägger in magi i vår värld måste researchen gälla båda delarna. Jag är säker på att Rowlings, som skrev Harry Potter, tog reda på var det finns en park och en busshållplats innan hon lät en lila trevåningsbuss stanna där. Eftersom parken och hållplatsen finns köper läsaren det magiska.

Screenshot 2019-07-05 at 11.51.25.png

Kontrollera alla fakta i ditt manus. Läs på, för bok, skriv regler. Använd dig gärna av någon sakkunnig som kan kontrollera vissa saker – och gärna dubbelkolla dem. Jag har gjort flera artiklar om research. De ligger i bloggrullen.

7. Dialog

Hur pratar dina karaktärer? En bra skriven dialog är en sådan där karaktärernas tankar lever sitt eget liv, alltså där de inte bara håller med varandra. Det kan handla om utvikningar, avbrott från ämnet och liknande. Sätt dig på en buss eller ett fik och lyssna på folk som pratar. Skillnaden mellan verklighet och manus är att i verkligheten kanske dialogen bara rinner ut i ett nonsens eller ett ”jag messar dig”, medan dialogen i manuset måste komma tillbaka till någon form av avslut för att vara intressant.

Fundera också på vad som händer om dina karaktärer vill nå olika mål när de samtalar eller om den ena parten vägrar att prata.

Screenshot 2019-07-05 at 11.49.48.png

En sak att tänka på är hur Shakespeare, även i de mörkaste stunderna i sina dramer, låter karaktärerna vara roliga. De säger dråpliga saker när de står inför döden.

Kontrollera alltså att dialogerna känns naturliga, inte bara är frågor och svar och låt dialogen balansera mellan glädje och sorg så att den varken blir hurtig eller gravallvarlig. Här hittar du ett inlägg om att variera dialog.

8. Brödtext

Brödtext är allt som inte är dialog eller anföringssats till dialoger (alltså ”sa hon”). Här är det viktigt att du funderar på hur texten i sig klingar. Har du en egen berättarstil och författarröst eller har du bara försökt härma någon författare du gillar? Spretar språket eller är det homogent? I ett historiskt drama kanske du väljer ett annat sätt att skriva både dialog och brödtext än i en hårdkokt deckare. Tänk också på att om du över lag till exempel har ett ungdomsspråk bör du inte väva in högtravande enstaka ord, utan ha en stil i samma manus.

I brödtexten ligger också sådant som att du bör gestalta, alltså att visa läsaren, snarare än att berätta. Givetvis kan man gestalta in absurdum, på vissa ställen måste det gå snabbt och vara berättande. Hitta en gyllene medelväg. Under brödtext hamnar också en kontroll av tempus i texten.

Kontrollera att språket passar för genren, att du har en egen berättarstil och författarröst och att ordvalet inte spretar mellan till exempel slang och högtravande. Se till att du gestaltar överallt där det inte är action, men samtidigt att du inte gestaltar sönder texten. Kontrollera att du inte hoppar mellan olika tempus.

9. Språk

Jag skiljer på brödtext, som är manuset egen ton, och språk, som är hur väl författaren behärskar språket rent generellt. Här kommer alltså sådant in som svengelska (tyvärr väldigt vanligt), andra grammatikfel, stavning, ordförståelse (alltså att ett ord inte är konsekvent felanvänt), meningsbyggnad etc.

Ta bort alla onödiga småord. Här finns en listan på sådana. Småord jagar du enklast bort genom att köra ”sök och ersätt”. Läs meningen och se om den fungerar utan småordet. Gör den det: ta bort!

Tänk på att det är modernt med korta meningar.  Tänk på att meningar med flera bisatsinledare, som ”och” generellt är för långa. Samtidigt får inte manuset bara ha korta meningar, då blir det rumphugget. Variera och frasera ditt språk. Läs mer om detta här.  

Använd ”Svenska skrivregler” och Olof Thorell ”Svensk grammatik”.

Kontrollera att du inte har svengelska uttryck, att du skriver en riktig grammatik och att meningarna är av varierande längd. Korrläs för att hitta stavfel.

10. Utforma texten läsvänligt

För långa rader, fel typsnitt eller fel storlek på typsnittet kan göra att ett aldrig så bra manus upplevs som svårläst. Tänk på att detta inte bara gäller för dig som ger ut själv, utan även för manus som ska läsas av ett förlag. Gör manuset så tilltalande som möjligt, så är chansen för utgivning större! Ta gärna hjälp av ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark .

Kontrollera att ditt manus är läsvänligt utformat. Här finns ett inlägg om hur du utformar din text på ett läsvänligt sätt.

Screenshot 2019-07-05 at 11.59.27.png

Fler tips

Det finns fler tips i min blogg. Ta gärna hjälp av en betaläsare, men kom också ihåg att en lektör med lång erfarenhet verkligen kan gå på djupet i ditt manus och hjälpa dig att vässa det.

På Lektörsförbundets webbplats hittar du en lista med lektörer som både har många år i branschen och dessutom goda referenser från sina författare.

Här finns en lista på saker som vi i Lektörsförbundet tycker att du ska kontrollera i ditt manus.

Här är en lista på saker som du som författare bör fråga innan du anlitar en viss lektör.

Här är en lista över lektörer som är anslutna till Lektörsförbundet. Som du se är listan kort. Det beror på att det inte är så många som har lång erfarenhet. Med tiden blir förhoppningsvis listan längre, men det är dessa vi rekommenderar i dag.

Lycka till!
/Anna

 

Bli ett med dina karaktärer

Hur får du ut dig själv ur dina tankar? Du kan inte skriva en karaktär utan att vara inne i just den personens huvud. Har du samtidigt dina egna tankar med dig blir det ingen ordning, tankarna kommer att krocka eller försöka överrösta varandra.

Hur släpper man då sig själv? Hur slutar man tänka på sånt som lunch, om man behöver köpa en ny tandborste, vad moster ska få i julklapp eller om man glömde släcka lyset? Det jag vill åt är att när du väl reser dig från skrivandet ska du bli förvånad över att du inte är din karaktär. Alltså att det tar några sekunder att landa i dig själv igen. Om det gör det är det bra. Tänk på hur skådespelare lever sig in i sina roller, eller hur duktiga idrottsmän ofta gör vissa gester för att släppa sin vardag och bara vara här och nu. Här är några knep på vägen.

Steg ett: Var trygg och ostörd

Det låter kanske som en självklarhet, men bara tanken på att det kan komma ett meddelande i telefonen kan distrahera dig. När du börjar med de här övningarna är det viktigt att du inte riskerar att bli störd. När du sedan blir mer van kanske du kan sjunka helt in i din berättelse även på ett stökigt café. Skådespelare är mästare på att se ut ur sin karaktärs ögon, trots att det är en sparsam dekor, kanske sitter en stor publik i salongen eller att de har en kamera rakt framför sig. Deras förmåga att leva sig in gör att vi tycker att deras prestation är väldigt bra. Författaren vill ju att läsaren ska leva sig in, helst glömma att gå av tåget eller läsa hela natten igenom, så där finns en klar koppling. Men vi vet ju alla att det krävs lång övning för att bli en bra skådespelare. Alla måste börja i lugn och ro, precis som skådespelaren börjar i det trygga klassrummet. Se alltså till att du känner dig trygg från att bli störd när du börjar öva.

Steg två: Lämna din vardag

Vi bär alla på olika funderingar. Det kan röra ett förhållande, pengar, barn, husdjur eller något annat. De få som glider genom världen utan att fundera på den är nog inte heller författare, kan man väl tänka. Tricket för att kunna hänge dig åt skrivandet är att du måste lämna din vardag därhän medan du skriver. Själv använder jag ett knep som många idrottare också kör med, för att kunna vara exakt här och nu när de ska prestera. Knepet går ut på att göra en deal med sig själv. Lär in det som står i stycket omedelbart här under, så att du kan göra detta som en övning.

Börja med att ta några lugna andetag. Blunda och när du har blundat, föreställ dig att du blundar igen, och igen. Och i-g-e-n. Tänk att dina ögonlock nu sitter fast. Det går inte att öppna ögonen. Bakom dina stängda ögonlock, titta upp mot taket. Försök nu att öppna ögonen. Acceptera att det inte går, att du bara är här och nu. Föreställ dig så att alla tankar från vardagen ska ner i en säck. Säcken kan vara olika stor, beroende på hur mycket du har att lägga i den i dag. Den kan ha olika färg eller form, men du måste se den framför dig. Se hur du stoppar ner allt från vardagen i säcken, men – och det här är viktigt – samtidigt gör du ett löfte som går ut på att när du är färdig med dagens författande ska du öppna säcken igen. Du kan nu öppna ögonen och börja skriva.

OBS!

Om du inte lovar dig att öppna säcken igen kommer den med största sannolikhet att ”pysa” och rätt som det är sitter du och funderar på när hunden ska vaccineras, om barnen fick med sig en frukt till skolan eller om din partner är otrogen istället för att skriva. Exakt vad som pyser ut beror givetvis på vad du själv har för bekymmer i vardagen. Lovar du att öppna igen kan vardagen däremot ta en paus och tillåta dig att utföra något där du är helt och hållet fri från din vardag.

Steg tre: Se med karaktärens ögon

Har du någon gång funderat på hur du ser på minnen? Om du tänker på, låt oss säga en trevlig middag som du var på, ser du dig själv sitta i vid bordet, eller ser du ut genom dina ögon när du redan sitter där? Den första varianten är alltså som om någon osynlig person funnits i ett hörn och filmat det hela, det andra är så som du upplevde det just när det hände. Inget sätt att minnas är fel,. Den avståndstagande filmatiseringen av händelsen är ett bra instrument för att få bukt med jobbiga minnen, men den fungerar inte alls om du ska komma din karaktär inpå skinnet. För att skapa inlevelse för läsaren måste du bli karaktären du beskriver.

Gör några övningar när du väljer ut ett antal minnen. Försök att se dem på båda sätten och iaktta hur du själv reagerar på minnena. Gå sedan vidare och föreställ dig något som du inte är så bra på, men som du gärna skulle vilja kunna. Ett sådant experiment gjordes med en grupp studenter. Ingen av dem utövade någon bollsport. Alla först fick prova att lägga ett straffkast i basket. En grupp fick sedan öva fysiskt, en fick strunta i basket och en fick öva sig mentalt genom att se sig själva lyckas med kastet. När de några veckor senare jämförde hur de olika grupperna hade utvecklats var det inte förvånande att gruppen som inte gjort något fick samma resultat som vid första försöket medan de som hade övat presterade bättre än tidigare. Det som däremot var förvånande var att gruppen som bara hade förberett sig mentalt också presterade avsevärt bättre. Fundera nu på sambandet som detta har med att mentalt öva sig på att vara sin karaktär.

Jag skulle vilja slå vad med dig att om du på samma sätt övar dig på att vara din karaktär så kommer du att skriva bättre. Det finns mycket att lära av barn här. Barn som leker går ofta så in i leken att de verkligen blir den de leker att de är. Får de en tofs fastsatt nedtill i tröjan blir de en varg. Hela deras kroppsspråk ändras. Ibland kan det gå så långt att de inte ens hör dig, för att de är så inne i leken. Nedan finns ett klipp med den duktiga skådespelaren Benedict Cumberbatch som så totalt lever sig in i att vara en drake att han inte ser mikrofonhållare, kameran som registrerar ansiktsrörelser eller omgivningen i övrigt. Han är draken Smaug.

Hit vill jag att du ska komma när du skriver dina karaktärer. Det kräver övning, men jag är säker på att du kan komma dit!

Screen Shot 2017-11-15 at 12.43.09
Benedict Cumberbatch lever sig in i draken Smaug under filmatiseringen av The Hobbit.

Se klippet med Benedict Cumberbatch här: https://www.youtube.com/watch?v=sXN9IHrnVVU

Lycka till!
//Anna

Övning: En vanlig dag

Titeln en vanlig dag handlar om att du dels ska utforska dina karaktärer, men också ditt världsbygge. Detta oavsett om din värld är densamma som vi alla traskar runt i eller någon helt främmande plats, kanske en som inte ens har funnits eller kommer att finnas.

Som med all research gäller det att veta ”för mycket” som författare. Allt kommer inta att komma med i ditt manus och allt ska inte heller med. Trots det kommer läsaren att märka om författaren har luckor. Den här övningen handlar alltså om vad som sker innan ”kameran rullar”.

Själv brukar jag skriva korta delar som jag samlar i en mapp kallad ”kringhistorier”. Ibland är de inte ens avslutade, men de hjälper mig att komma både världen och karaktären in på livet.

1)
Vad gör dina karaktärer en vanlig dag? Hur försörjer de sig? Hur ser deras dagliga rytm ut (någon kanske nattjobbar), alltså den de gör på ren rutin? Vad är det de gör, ser eller hör, men aldrig lägger på minnet? Detta är alltså världsbyggets kuliss, dess ljudbild och dess egen rytm. (För vem tänker ens på att den går förbi parkerade bilar, tar en kaffe i Pressbyrån, passerar det eviga bullriga bygget etc.)

2)
Ta ledigt. Vad gör dina karaktärer under helgen, eller på sin semester? Har de någon hobby eller utövar någon sport? Vad har de för sig när inget förväntas av dem och ingen ser? Vad är den absolut häftigaste underhållning som din karaktär kan tänka sig och vad har han eller hon råd med? Vad vågar karaktären göra (tänk längre än till bungy jump, för vissa kan det vara en oerhörd utmaning att gå ensam på bio).

Både 1) och 2) ger dig både möjligheten att känna och smaka på världen som dina karaktärer lever i. Det ger dig också en bra bild av vad det är som din karaktär blir uppsliten med rötterna ur när manuset egentligen börjar.

Bildinspirationen: Har du tänkt på att din karaktär kanske inte alls ser samma vardag som du?

_D2X4453
Alla bilder i de här trådarna är mina och ©

 

Dagens samlade skrivtips

Inget av detta är några nyheter. Det enda jag har försökt göra är att samla ihop en del värdefulla tips och lägga dem på samma ställe. Hoppas att det  kan vara till någon nytta. Bläddra också gärna bland tidigare tips i bloggen!

  • Bygg din historia kring de val som du vill att din protagonist ska göra.
  • Skriv enkelt, berätta berättelsen. Ha en tydlig början, mitt och slut.
  • Skriv från hjärtat. Försök inte vara någon annan som du inte är. Läsaren kännr att känna av om du har din egen röst, eller bara härmas.
  • Du behöver inte kunna ämnet (men gör din research noga!). En författare är inte en vetenskapsman eller någon som skriver av egen erfarenhet, utan någon som skriver med empati.
  • Lägg upp tempot som en berg- och dalbana. Det ska finnas en psykologisk resa som tvingar läsaren genom en hel serie med känslor, men ge henne också en chans till andhämtning innan det blir action igen.
  • Börja där historien som du har skapat som bakgrund slutar. Börja med ett andlöst ögonblick, något som får läsaren att ramla rakt in i historien. En chockerande nyhet, en livsförändrande händelse eller insikt, ett uppbrott eller ett unikt perspektiv. Protagonistens hemtama värld måste vändas upp och ner så att han eller hon reagerar. Från detta, för historien framåt. Se dig inte om!
  • Ta bara med de viktiga delarna. Du ska lyfta fram de viktigaste delarna från en del av en persons liv, inte allt. Ta bort de trista delarna. Rättfärdiga inte hela tiden din huvudpersons handlingar, för ingen bryr sig ändå.
  • Kom ihåg slutet. Vart för du dina karaktärer? Se till att de håller sig på den väg som leder mot målet. Gör du inte det riskerar du att tappa bort läsaren (eller i värsta fall tappa denna helt) på vägen.
  • Använd kroppsspråk. Små rörelser kan ha mycket innehåll. Beskriver du genom känslointryck blir det automatiskt gestaltning och inte berättande.
  • Ta bort onödig slang, modeord, onomatopoetiska ord och dylikt. Samma sak med grammatik. Ord som verkar så ”inne” just nu föråldrar ditt manus mycket snabbt.
  • Använd inte någon komiskt perspektiv som då och då kliver in. Håll dig till max tre huvudperspektiv. Tänk också på att perspektivet ska passa i genren – och att det ska passa dig.
  • Träna på att skriva fängslande. Hur håller du greppet om läsaren? Hur får du dem att vilja vända blad? Öva!
  • Träna på att skriva genom att öva. Allt från ordval, grammatik och stycken till dialog som får olika karaktärer att vara olika bara genom sitt uttryckssätt.
  • Låt inte protagonisten vara offer för länge. En vek protagonist är ingen bra idé. Många läsare har nog med sina egna bekymmer och känner sig svaga nog i sitt eget liv. De vill läsa om karaktärer som gör skillnad, men som ändå kunde vara de själva om de beslutade sig för att agera.
  • Fyll inte ut historien med sånt som inte hör dit. Fundera istället på om din plott är kraftfull nog. Är karaktärerna tillräckligt motiverade? Är de starka nog?
  • Ge både protagonisten och antagonisten kraftfulla mål (läs mitt inlägg om antagonisten som jag skrev tidigare, ingen protagonist blir mäktigare än det den har att besegra). Deras öden måste korsas och en konflikt uppstå. Berätta så att läsaren kan känna för både din hjälte och din skurk. Gör dem båda intressanta och minnesvärda.
  • Dra inte ut slutet. När frågan är löst, låt karaktärer och läsare fortsätta åt varsitt håll igen.
  • Redigera alltid. Många gånger. Och sen en gång till.

Lycka till!
/Anna