Låt läsarna prata

Här är några tips som du kan ha glädje av när du jobbar med din roman. De är sammanställda för att du ska kunna kolla om du har med de här elementen, eller om du behöver redigera mer. När du läser det här inlägget, se vad du kan applicera på en roman som du verkligen har tyckt om att läsa. När du plockar isär den enligt de här punkterna kanske du kommer på varför du tycker så mycket om den.

Inledningen

Lägg krut på att skapa en bra inledning. Ge läsaren en fråga som kommer att leda till allt som senare händer. Det är viktigast av allt. Starten måste ha en koppling till allt som kommer sen. Hur du sen gör det, om det är genom spänning, skratt eller något annat spelar mindre roll. (Många kända författare spelar på flera av läsarens känslor på en gång i bokens inledning.)

Ett bra knep är att starta ”mitt i handlingen”. Låt inte läsaren vara med om att huvudpersonen förbereder något, utan starta när det verkligen sker. Låt läsaren bli en aning förvirrad, gärna tillsammans med en karaktär som också undrar vad det är som pågår (kan vara både huvudpersonen och en bi-karaktär som undrar vad huvudpersonen håller på med, det beror på perspektivet).

Karaktärsbygget

Nyligen gjorde jag några inlägg om att skriva karaktärsdrivet och hur mycket mer det ger ett manus mot att bara skriva plottdrivet. Förutom den stora frågan som huvudpersonen har med sig är det också viktigt att din läsare kan skilja på alla övriga karaktärer. Ge dem egna tankar, känslor och röster så att läsaren vet, även om du skulle missa att sätta ut namn eller anföringssatser, vem det är som handlar, tänker eller talar. (OBS! Det här är inte en uppmaning att låta bli anföringssatser, eftersom såna förenklar väldigt mycket för läsaren, men testa en del av ditt manus på någon som bara får läsa X istället för namnet på _samtliga_ karaktärer. Kan testläsaren ändå förstå vem det är som har perspektivet?

Ett sätt att hålla reda på karaktärerna är att bygga karaktärskort där du skriver ner hur de rör sig (tänk på sånt som att en närsynt person oftast känner igen folk på långt håll genom att se på deras gångstil), ordvalet när de pratar, vilket sinne de i första hand använder (om de pratar om syn, hörsel etc först). TÄnk också på att alla dina karaktärer inte kommer att se på huvudpersonen på samma sätt!

Platsen eller världsbygget

Tänk på att för dina kraktärer är platsen där det hela utspelar sig en del av deras vardag. Atingen känner de sig hemma i den, eller så hör de till en skara som är vana att utforska det okända. De kommer att använda smeknamn för maskiner och annan utrustning på samma sätt som folk har i vår vardag. Bara en sån sak som att den som bor i en storstad med spårbunden kollektivtrafik sällan säger att de ska ta tunnelbanan eller spårvagnen utan istället kallar den t-banan, vagnen, tricken, tuben etc. Det här blir speciellt viktigt om du placerar dina karaktärer i förfluten tid, framtid eller i en uppdiktad värld. (Exempel: I min novell Stålfjäder finns en maksintyp på ett rymdskepp som jag har döpt till ”Dyp-Fransen3-motorerna”, men karaktärerna pratar om dem som ”Dyptreor”.)

Se också till att dina karaktärer har den bildning, eller brist på bildning, som är förväntad av dem. Om de till exempel är i samhällets övre skikt på femtonhundratalet lär de kunna prata latin, klassisk franska och spanska.

Även om din historia är påhittad är det viktigt att du gör din research för den plats där de utspelar sig. Läsare tycker om att kunna besöka en plats som du nämner. Brist inte ut i föreläsning om platsens historia, utan låt den bara dyka upp som en naturlig del av en konversation eller i meningar som ”Han gick hem till Storgatan.” eller ”Hon sökte efter en parkeringsplats på Stortorget.” Givetvis måste du veta att det finns bostadshus eller parkeringsplatser på de platser som du nämner.

Hittar du på en hel värld är det mer som måste till, eftersom du då behöver skapa platsens historia, geografi, statsskick, ekonomiska system, folkslag och liknande. Fråga dig hur de transporterar mat eller hur posten kommer fram.

Det är detaljerna i världsbygget som får platsen att kännas levande för läsaren.

Tempo

Som författare behöver du ta hänsyn till två aspekter av tempo: berättelsens grundtempo och tempot inom de olika scenerna. Olika sätt att höja tempot är bland annat att strama upp språket till kortare meningar och färre adjektiv. Givetvis kan du även använda handlingen så att flera av varandra oberoende händelser leder till att flera karaktärer till sist råkar befinna sig på samma plats vid samma tidpunkt. Se upp med ”det ena leder till det andra-uppbyggnaden” utan få läsaren att tro på att det här verkligen händer av en slump. Det måste skapa en ”Å nej, kommer den här karaktären att överleva-känsla” alternativt ”Kommer den största hemligheten att förbli en hemlighet-fråga” hos läsaren.

Det som står på spel

Bygg upp vad som står på spel, både fysiskt och psykiskt, för karaktärerna. återigen handlar det om att huvudpersonen bör ha trott på en lögn och vad som händer när den här lögnen bit för bit bryts ner. Konsten är att kunna balansera yttre händelser med det som sker i karaktärernas inre så att läsaren verkligen bryr sig om protagonisten på alla plan. Det kan aldrig bli mer intressant eller spännande än graden av det som står på spel. Gäller det livet? Okej, men på vilket sätt gäller det livet? Gäller det kanske någon annans liv, någon som protagonisten på alla sätt vill beskydda men inte alltid kan? Bara du som författare har svaret för ditt manus, men se till att du vet redan från början vad som står på spel, även om du inte vet exakt hur du kommer att skriva det.

Konflikten

Precis som det finns inre och yttre saker som står på spel finns det inre och yttre konflikter i ett bra manus. Du kan välja att avslöja mer eller mindre av din huvudpersons inre konflikter. Ibland kanske det är klurigare att inte berätta allt, i alla fall inte på en gång. Det skapar en spänning som gör att läsaren inte bara vill veta hur det ska gå utan också vad det är som protagonisten döljer.

Om bikaraktärer ska ha en inre konflikt kan den med fördel röra sig kring att de inte begriper sig på huvudpersonen. Låt dem försöka komma underfund om ifall protagonisten vill dem väl eller om de måste gardera sig för att något hemskt kan ske. Deras gardering är givetvis en källa till konflikt ”varför kan du inte lita på mig?”.

Läsarens känslomässiga upplevelse

Läsaren läser inte för att upptäcka vad utan för att upptäcka varför. De vill känna för det som pågår och för att läsaren ska känna så måste det spela stor roll för karaktärerna. I en första version får det till och med luta åt att bli aningen melodramatiskt, hellre att du har det att strama upp än att läsaren inte får sin känslomässiga resa. Om du tar livet av en trevlig karaktär vill du att läsaren ska kasta sig på telefonen och snyfta som om det var en verklig person som gått bort.

Läsaren måste få veta vad karaktärerna kämpar för, det de vill uppnå med varje cell i kroppen, oavsett om det är deras plats i samhället eller deras självkänsla. Även om du skriver action måste den här biten finnas med, utan att du brister it i adjektivtäta beskrivningar. Låt det krypa fram genom att du visar vad karaktärerna gör, eller genom sånt de säger när de pratar med någon som de tror att de kan lita på. Läsaren kommer att bry sig om vad karaktärerna känner för eftersom läsaren vet vad karaktärerna brinner för.

Det sista olösta mysteriet

Du kan till och med sticka ut genom sättet du behandlar det sista stora avslöjandet. Allt behöver inte få sin förklaring. Om protagonisten och någon av de andra viktiga karaktärerna känner starkt för något som läsaren vet lite om, det där som ingen vill prata om, så kanske det just är något som ingen heller kommer att prata om. Diskussionen händer aldrig och det gör att läsaren vill ha mer. Alltför många författare gör misstaget att försöka förklara allt. Konsten är, givetvis, att veta vad det är som ska utelämnas och vad som ska förklaras. Huvudplotten måste du nysta upp, men saker som har skavt vid sidan av det är sånt som dels öppnar för att du skriver mer om samma karaktärer, dels öppnar för att dina läsare börjar diskutera saken med varandra. Det senare är väldigt bra för din framtid som författare. Läsarna vill höra mer ifrån dig och få mer saker att prata om.

Tänk på att i stort sett alla stora böcker och bokserier har ett flertal grupper på sociala media där läsarna pratar om hur de har uppfattat en viss scen. Hade karaktären bara inte fått sitt morgonkaffe, eller låg det något betydlig djupare bakom en viss reaktion? Låt läsarna prata!

Lycka till!
/Anna

Livets dramatik

När man pratar om dramatiska kurvor brukar de flesta förknippa dem med den klassiska bilden av anslag, fördjuping, upptrappning, ”point of no return”, uppgörelse och avslutning. Den kan enkelt illustreras så här:

kurva

Kurvor som visar spänningen i en berättelse har jag skrivit mer om här.

Det här är en kurva som visar spänningen i historien. I dag ska jag inte skriva om den, utan om livets dramatiska kurva, alltså hur det går med tur och otur / lycka och olycka för protagonisten.

Komedi

(Med komedi avser jag inte humor, utan den klassiska tolkningen: en berättelse med lyckligt slut)

En standardkurva för berättelser som slutar bra kan se ut så här:

IMG_9792

Historien börjar alltså på en hyfsad nivå för protagonisten. Sen händer något som gör att det blir jobbigt, men på slutet kommer lyckan åter. Oftast hamnar protagonisten på en något högre nivå än från start, dessutom.

En variant av komedikurvan är följande:

IMG_9793

Det startar i någon form av neutralläge. Protagonisten får sen en rejäl dos med tur, men lyckan vänds snabbt i olycka innan protagonisten kan resa sig igen och vinna lyckan. Den här typen av berättelser handlar ofta om kärlek. Någon möter den perfekta partnern bara för att upptäcka … med till sist vinna kärleken.

Askungen

Och på tal om kärlek … En av de första sagor unga människor får höra är den om flickan som inte har det så bra. Hon har förlorat sin älskade pappa och får slava åt sin styvmor och hennes båda döttrar. Askungen. Så kommer den goda fen och förser henne i olika steg med alla medel för att kunna gå på festen. Askungen går dit, får dansa med prinsen, men … Ni vet alla vad som händer, klockan slår tolv. Allt är förlorat i ett ögonblick.

Som tur är har prinsen känslor och söker efter den han dansat med. Och så får Askungen sin prins och i den här historien slutar det inte bara lite bättre än det började, utan med oändlig lycka.

IMG_9794

Drama

Men, alla har inte tur här i tillvaron. Så här ser standardkurvan ut för ett drama:

IMG_9799

Det startar lite dystert. Något händer som gör att protagonisten får tur, men det är bara tillfälligt. Allt slutar med död.

Om det är Kafka blir kurvan så här:

IMG_9795

Det börjar trist och blir bara värre och värre ner i det oändliga djupet. Kafka hade inte så kul han heller, som man brukar säga.

Shakespeare

Som så ofta kan jag inte lämna ett ämne utan att prata om Shakespeare. Vi som skriver i dag har fortfarande enormt mycket att lära av denna mästare. Vad fick publiken att sitta trollbunden i fyra timmar på hårda träbänkar? Somliga av dem under bar himmel. Hur bar han sig åt?

En av hans mest kända pjäser är Hamlet. Och det märkliga med Hamlet är att protagonisten egentligen inte utvecklas alls genom hela dramat. Hamlets kurva ser ut så här:

IMG_9796

Allt börjar med att Hamlet får veta vem som har mördat hans far. Alltså kommer kurvan att starta under det neutrala. Död är inte så kul, även om det kan tyckas som en viss tur att få veta vem mördaren är. Alltså vet även publiken vem det är. Sedan går hela pjäsen ut på att Hamlet gör upprepade försök att ha ihjäl gärningsmannen, vilka alla misslyckas. Hur kan detta vara så spännande att folk sitter kvar i flera timmar?

Hamlet är en ironiker i klass med Flastaff. Men medan Falstaff är komisk är Hamlet tragisk. Publiken lider allt det som är Hamlet, men samtidigt, eftersom publiken är på teatern, lider den inte alls. Shakespeares ironier når längre än vårt förstånd. Pjäsen lever vidare, förändras med tiden, eftersom Hamlet är så obeständig. Publiken blir till sin förvåning själv Hamlet.

I åskådarens ögon

Allt är i åskådarens ögon. Om man ger kläder till ett barn i julklapp blir det sällan lika glada miner som om barnet får en leksak. Denna reaktion kommer att förändras genom livet. En nybliven tonåringen blir jätteglad över kläder (i alla fall om de har sagda tonårings stil), men känner sig förolämpad av saker som anses barnsliga, som leksaker. Detsamma kan sägas om läsaren. Den som förväntar sig en romance blir inte glad över att behöva läsa Kafka. Det Shakespeare lyckas med är att få sin publik att känna med karaktären. Efter det behövs ingen kurva.

Är det alltså egentligen helt onödigt att använda sig av dramatiska kurvor? Givetvis inte. Alla författare sitt bästa för att få läsaren att känna med karaktärerna. Är man inte Shakespeare kan en dramatisk kurva hjälpa läsaren på traven. Och alla gillar heller inte Hamlet, hur genialisk den än är som berättelse.

Livets variationer

Ser man på livet, så som det i stort och smått gestaltar sig för de allra flesta läsare, hamnar man i en blandning av de här kurvorna (med möjlig avsaknad av Kafka och Askungen).

Screenshot 2020-07-07 at 11.47.48

Livet är en evig vandring mellan tragedi och komedi. (Slätar man ut detta blir det Hamlets kurva). De flesta manus är trots allt ett utsnitt ur protagonistens liv. Det finns många delar som skulle kunna bli till en berättelse utan att man berättar hela personens liv.

Screenshot 2020-07-07 at 11.52.55

Vilken bit författaren plockar ut som sitt manus kommer att sätta en genre på manuset. Men det är viktigt att författaren har klart för sig vad karaktären har råkat ut för innan manuset börjar. (Askungen var säkert inte olycklig medan hennes pappa levde, innan han gifte sig med den elaka styvmodern.) Det här behöver du aldrig skriva ut. Läsaren märker i alla fall om författaren har gjort sin läxa, eftersom det gör karaktärerna mer till någon som det går att identifiera sig med.

Avslutning

Mitt slutord blir alltså två:

  • Bestäm dig för vilken del av karaktärens liv ditt manus handlar om.
  • Se på den sista illustrationen och sätt dig in i vad din karaktär har råkat ut för tidigare.

 

Lycka till!
/Anna

Jag jobbar som lektör och redaktör. Läs gärna mer om mina tjänster!

Skriva följebrev

När ditt manus är helt färdigt står du inför valet att skicka in det till förlag eller ge ut själv. Om du skickar till förlag bör du ha med ett följebrev. Detta ger förlaget en chans att bedöma vilken typ av manus du har skrivit och se till att det hamnar på rätt bord.

Det absolut svåraste med ett följebrev är att sticka ut utan att skilja sig från mängden. Följ alltså mallen nedan. Undvik fallgroparna. Författarens främsta vapen är språket. Använd det!

Det kan faktiskt vara nyttigt att skissa på ett följebrev eller en baksidestext då och då under skrivprocessen. Det hjälper dig att se om manuset spretar (se nedan, punkt 6).

Här följer några tips samt några fallgropar att se upp med:

  1. Du har ungefär sex sekunder på dig att fånga läsarens uppmärksamhet. Lägg krut på inledningen.
  2. Läs in dig på vad förlaget i fråga vill ha för genre och skicka rätt manus till rätt adress.
  3. Se vilken typ av språk förlaget använder om sig själva och var följsam utan att göra avkall din stil. Skiljer det mycket kanske du ska fundera på om det är rätt förlag för dig.
  4. Presentera dig själv utan att bli för personlig. Håll det till fyra eller fem meningar av normallängd. Svara på varför du skriver och varför har du skrivit just det här manuset. Varför brinner du för ditt manus?
  5. Presentera manuset. Detta är din chans att fånga förlagets intresse, att sälja in det du så länge har jobbat med. Kan du inte göra det, hur ska då förlaget kunna sälja boken på marknaden?
  6. Skriv inte för långt. Håll det till en A4 med generösa marginaler och normalstor text. Ha gärna 1,5 i radavstånd. Blir det svårt att presentera manuset på en A4 kanske det spretar för mycket. då är det bättre att du redigerar själva manuset mer innan du skickar in det. En lektör kan vara bra att koppla in för att få hjälp.
  7. Fallgropar:
    • Skriv inte: ”Min kompis som läser massor av böcker tycker att jag absolut ska skicka in …”. Förlagen får för många sådana och det säger ingenting.
    • Var inte hemlighetsfull. Förlaget vill veta allt om manuset, inte: ”Vad som händer sen får ni läsa själva.”eller ”Manuset talar för sig själv.” Förlagen får för många manus för att kunna ta sig an sådant.
    • Skicka inte med ett CV som innehåller allt från att du gått på barnaktiviteter till dina sommarjobb från högstadiet. Håll dig till det som är relevant för din författarroll.
    • Lägg inte mer krut på följebrevet än på manuset. Det är trots allt ditt manus du skickar in!
    • En vanlig fallgrop bland manliga författare är att skriva för kaxigt. Undvik att beskriva dig själv som ”nästa Guillou”, ”blivande Nobelpriskandidat” eller liknande. Var stolt men ödmjuk.
    • Är du kvinna är den vanliga fallgropen att förminska din insats till: ”Jag skickar ett litet manus som kanske inte är så märkvärdigt …” Visa tro på dig själv och var stolt över det du skrivit.
  8. Redigera.
    Lägg mer krut på inledningen.
    Redigera igen.
    Korrläs.
    Låt någon annan korrläsa.

Screenshot 2020-02-06 at 08.03.33

Lycka till!
/Anna

PS En uppföljning av det här inlägget finns här.

Här kan du läsa mer om att skriva ett pressmeddelande.

Gör en ”hisspitch”

När du är ute och representerar dina böcker kanske någon stannar till och frågar: ”Har du skrivit den?” eller ”Vad handlar boken om?” Har du ett bra svar?

Om du börjar berätta ditt livs historia eller hela handlingen i din bok märker du säkert hur personen tappar koncentrationen, kanske ser på klockan eller helt sonika bara nickar artigt och går sin väg. Folk har inte tid. Inte om du inte lyckas fånga deras intresse ordentligt.

Vad är en ”hisspitch”?

I alla lägen där du har ont om tid att fånga någons uppmärksamhet är det bra om du har övat in en så kallad ”hisspitch”. Vad är då det? Jo, föreställ dig att du står med din bok i en hiss. När du har åkt en våning kliver någon på och frågar om din bok. Dörrarna stängs. Du har nu en våning på dig att presentera och sälja in tanken på boken. Sen är personen borta.

Hur lång tid tar det att åka en våning? I bästa fall tio sekunder, i sämsta fall tre. Hur gör du för att sälja in din bok på den tiden? Det handlar givetvis inte om att berätta hela handlingen. Det handlar inte ens om att dra baksidestexten. Det har du inte tid för. Istället ska du sälja in en tanke hos personen, väcka ett intresse att ta reda på mer. För att lyckas måste du kärnfullt presentera själva essensen av innehållet. Hisspitchen ska väcka intresse och väcka nyfikenhet, inte sälja boken (fast okej, det finns de som har lyckats!).

Exempel

Låt oss säga att du ska sälja klassikern ”Mina drömmars stad”. Personligen skulle jag helt skippa bokens huvudperson, Henning, och istället säga: ”En skönlitterär skildring av Stockholm vid förra sekelskiftet med arbetarkvinnorna i fokus.”

Är personen det minsta intresserad av Stockholm vid förra sekelskiftet, historiska romaner och kvinnohistoria har du sått ett frö.

Screenshot 2020-02-03 at 18.20.47

Börja med en känd bok

För att träna, börja inte med din egen bok, utan prova att göra några hisspitchar för kända böcker. Prova dem gärna på dina vänner. Tänk på att du inte får avslöja något som förstör för läsaren, alltså inga så kallade ”spoiler”. Kommer du på en egen för ”Mina drömmars stad”? Här är några andra titlar du kan öva på. Har du inte läst dem, hitta andra i din bokhylla, men öva!

  • Pippi Långstrump
  • De tre musketörerna
  • Pelle Svanslös
  • Sagan om ringen
  • Utvandrarna
  • En studie i rött
  • Hamlet (både lätt och svår eftersom Hamlet har en egenartad dramatisk kurva)

Screenshot 2020-02-03 at 18.22.57

Din egen bok

När du får till några hisspitchar för kända titlar är det dags för din egen bok. Var noga med att det blir lika kort. Det är en enda mening du ska skriva. Prova den på vänner som har läst boken och fråga om de känner igen vilken bok det är. (Du kan väva in din egen bland några av övningarna du gjorde ovan).

Övningar:

  • Hitta ett hus med en hiss och öva när du är ensam.
  • Använd en klocka och ta tid på dig själv.

Givetvis måste du inte leverera en hisspitch i en hiss. Det finns många andra tillfällen där du kan behöva presentera din bok mitt i ett pågående samtal där ingen har tid för en lång utläggning. Det behöver inte ens vara ett tillfälle när du har tänkt sälja. Hur många gånger har du inte sagt att du är författare och fått frågan: ”Jaha, vad skriver du då?” Den som frågar förväntar sig högst en mening till svar för att sedan kunna prata om förra lördagen eller vad ni ska äta till lunch.

Screenshot 2020-02-03 at 18.19.32

Skörda och fördjupa

Men tänk om personen inte kliver ur hissen, inte byter samtalsämne. Eller om vederbörande frågar dig när ni ses vid ett senare tillfälle. Då måste du ha en färdig fortsättning. Du har fångat ett intresse. Nu är det upp till dig att skörda det du sått!

Screenshot 2020-02-03 at 18.24.40

Det är jätteviktigt att du inte drar fördjupningen för någon som inte verkligen vill veta. Det kan förstöra kommande framgångar hos den personen. Får du inte en följdfråga, låt din pitch sjunka in och spara resten till en annan gång. Har du tur dyker frågan upp med tiden.

Om du får chansen att skörda, oavsett om det är direkt eller med tiden, bör du ha en fortsättning på ungefär tre meningar som fördjupar personens intresse för din bok. Fortfarande utan att avslöja något, dra hela bokens innehåll eller baksidestexten.

Du har fått ihop en hel bok. Detta är bara några meningar. Men det är kanske dina allra viktigaste meningar som författare. Det är meningar som skaffar dig läsare.

Lycka till!
/Anna

Fabula, intrig & narrativ

När det gäller handlingen i ett manus har jag märkt att kärt barn har många namn. Eftersom jag är en nyfiken natur har jag lockat fram gamla böcker om litteraturvetenskap och här kombinerat dem med ett mått textanalys. Alltså dags för rättning i mitt eget led!

Grunden är att jag alltid har sett ordet intrig som tudelat, alltså skillnaden på den faktiska berättelsen och på berättelsen i kombination med den som berättar, har perspektivet. Genom åren har jag lyckats röra till det, framför allt genom slarvig användning av engelska lånord.

Nedan följer nu de korrekta termerna och deras förklaring.

Fabula & intrig

Tyvärr har det ordet fabel flera betydelser, men jag har alltid tänkt på det som ”en berättelse med personifierade djur, ofta med en sensmoral”, medan de andra betydelserna har fallit i glömska. Men vi är väl här för att lära så länge vi lever, tänker jag. Ordet kommer från ryskans fabula och är ett namn för det som faktiskt händer i en berättelse, placerat i kronologisk ordning. På engelska är termen story. Men precis som jag slarvar många och säger plot.

Screenshot 2019-07-08 at 09.41.02.png
I de slarvigt använda engelska lånorden ligger en hund begraven. Det är så mina uttryck har blandats ihop. Dags att bli kompis med de svenska uttrycken igen!

Även i en berättelse som inte rör sig kronologiskt är fabula det ord som täcker handlingen, abstraherad till en kronologisk följd av händelser. Fabulan är det som gör att vi känner igen samma berättelse även om den berättas i olika form. Detta sker ofta i nyfilmatiseringar av klassiska sagor, men också när så kallade folksagor skrivs om i nya versioner. Det finns, som exempel, en mängd olika varianter av sagan om Rödluvan.

Intrig kallas ibland sujett, (intrigen benämns plot på engelska). Det svenska ordet intrig felanvänds ofta för både fabula och intrig. Den korrekta användningen är att intrig är benämningen på handlingen i den ordning den berättas i manuset. Tidslinjen kan röra sig baklänges, hoppa runt mellan scener som utspelar sig vid olika icke kronologiskt ordnade tidpunkter eller röra sig kronologiskt, (då blir intrig och fabel samma sak).

Manusets mönster

Författaren bör konstruera manuset så att det får en inledande gåta eller brist på jämvikt som till sist leder läsaren mot upplösningen. Författaren skapar därigenom ett mönster som kombinerar olika delar av fabulan till en väg åt läsaren som kallas intrig. Man kan också säga att fabula är berättelsestoff som av en sujett organiserats i en narrativ struktur. Men då krävs det en komponent till.

Narrativ

Narrativ kan slutligen ses som en representation av ett händelseförlopp. Till skillnad från intrig är narrativets uppgift att länka samman händelserna på ett meningsfullt sätt. Narrativet handlar inte om hur det brukar vara, utan en explicit händelseförlopp som utspelas där och då. Det gäller oavsett om det är en självbiografi eller skönlitteratur. I varje narrativ ingår minst ett subjekt, alltså den som har perspektivet och berättar händelsen.

Till skillnad från intrig innehåller således narrativet en upplevelse av hur det var att genomleva händelsen, hur förloppet upplevs.

(Och där någonstans övergår det hela i gestaltning, alltså att få läsaren att uppleva texten med samma inlevelse som berättaren (den som har perspektivet) upplevde den när den hände.)

Narratologi

Narratoligi slutligen är läran om narrativet. Inom läran ställer man sig frågan vad som skiljer berättelsen (historia) från det berättade (diskursen). Frågan är dock om dessa verkligen går att skilja, eftersom ett narrativ förutsätter en subjektivitet. I varje narrativ finns en implicit moralisk dimension som ger berättaren en mått av frihet.

Slutord

Man blir inte bara hemmablind för sin egen text, utan även för sitt eget sätt att uttrycka sig om text, det är klart och tydligt. Jag ber om ursäkt för den förvirring som detta kan ha skapat.

Här skulle jag kunna skriva en lång utläggning om vad som händer när vi använder lånord utan att gå till botten med dem, men jag tar det en annan gång. Det räcker med att se att jag, trots att jag arbetat med text så länge, lyckats gräva en grop åt mig själv och falla i den. Nå, nu har jag åter näsan över kanten, så att säga. Det var nyttigt att läsa på igen.

Framöver kanske jag skriver mer om de här olika delarna, för när jag började söka väcktes gammal glädje över ämnet upp. Häng med genom att prenumerera på bloggen, så får du se!

/Anna

 

 

 

Tio redigeringstips

När någon säger ”Det här var den bästa bok jag läst” vill jag gärna ta reda på vad det var som var så bra.

Givetvis handlar upplevelsen av en bok om tycke och smak. Så är det med musik, dans, konstverk och allt annat som inte går att mäta i exakta siffror. Att fråga vilken bok som är bäst i världen är på samma sätt lite som att fråga vem som springer bäst i världen, utan att specificera om det är ett sprintlopp eller långdistans.

Hur ska du då kunna veta om ditt eget manus är bra? Givetvis gäller det att ställa upp ett antal kriterier och sedan kontrollera texten mot dessa. Det är många redigeringsvändor innan du är i mål.

Läs med olika ögon

När jag lektörsläser går jag alltid på djupet i en text. Oftast läser jag manuset flera gånger med ”olika ögon”. Det du får tillbaka är ett omdöme som både berättar hur nära ditt mål du är och vad du kan göra på olika plan för att göra texten bättre. Men redan innan du lämnar ditt manus till en lektör finns det en rad saker som du kan göra själv.

Här följer tio redigeringstips. Inom en del punkter finns det även underrubriker. Detta innebär att om du redigerar bra kommer du att ha läst ditt manus långt fler än tio gånger innan det har gått från råmanus till färdig produkt.

Tio redigeringstips

Här ska jag försöka ge dig några tips kring hur du bör gå tillväga när du jobbar med din text. Eftersom vi alla skriver på olika sätt tar jag inte upp den processen i den här artikeln, utan fokuserar på det som händer när du har ett råmanus.

1. Vila från manuset

Det första du ska göra är att skaffa dig distans till texten. Lägg den alltså åt sidan. Detta kan vara jobbigt, eftersom du antagligen brinner för din berättelse, dina karaktärer och kanske även miljön. Men låt det minst gå en månad när du inte rör manuset alls.

Kontrollera att du inte fuskar, utan verkligen låter manuset vila.

2. Mottagaren

I bruksprosa är oftast mottagaren av en text definierad innan författaren börjar skriva. För skönlitteratur kan det mer röra sig om att författaren får en idé, vill utforska en viss händelse eller kommer på en kul karaktär. Okej, här måste jag faktiskt gå in lite i det som sker innan den första versionen är klar. Ganska tidigt bör du nämligen bestämma dig för vem eller vilka det är som ska läsa texten. Ha detta i åtanke medan du skriver. En första genomläsning efter viloperioden är att kolla om manuset håller sig till målgruppen.

Om du har läst Stephen Kings ”Att skriva” vet du att han alltid skriver för sin fru. Trots detta har han många läsare. Dra dig alltså inte för att identifiera en ensam mottagare för ditt manus.

Kontrollera att du kan ikläda dig rollen av någon av dina läsare. Läs som om du just fått en ny bok i din hand, utan att stanna och ändra i texten.

3. Tidslinjen

I nästa genomläsning bör du kontrollera att manuset sitter ihop. Om någon går in i ett rum, går de ut igen? Det kan givetvis vara underförstått att de går ut, till exempel om stycket efter börjar med ”Nästa dag …” men det jag menar är att du inte flyttar dina karaktärer ologiskt, alltså att manuset inte är fullt av lönndörrar som läsaren inte får veta om. Om någon reser till en plats, se till att den blir etablerad. Om någon blir gravid, se till att det är nio månader till födseln (vanligt fel!). Gör restider rimliga. Detta gäller även för science fiction och fantasy eftersom du i ditt världsbygge måste etablera hur snabbt man kan färdas.

Kontrollera att tidslinjen i ditt manus fungerar på alla plan.

Screenshot 2019-07-05 at 11.55.57.png

4. Värt att kämpa för?

Håller intrigen? Det vill säga: finns det något som det är värt att kämpa för? Detta är mycket viktigare än om du lyckas skapa den mest finurliga ”plotten” (i brist på bättre ord). Många manus kan vara välskrivna, men sakna något som gör att läsaren förstår varför protagonisten kämpar så mycket för att nå sitt mål.

Resan viktigare än målet

Jag läste nyligen boken 1793. Själva plotten i den är rätt svag, medan intrigen är väl vävd och karaktärerna starka. Att huvudpersonerna får nå sitt mål blir viktigt eftersom man som läsare känner så starkt med dem. Du måste alltså inte ha jordens bästa plott, men du måste väva intrigen så att plotten känns viktig. Resan blir på det sättet viktigare än målet. Följden, när jag läste 1793, blev att jag inte hade något som helst problem med att plotten var lite svag, eftersom resan var ett sånt nöje att läsa.

Kontrollera att det finns ett värde i att uppnå något – och att läsaren kan identifiera sig med detta värde och att du ger läsaren en intressant resa på vägen mot målet.

5. Karaktärer

Som huvudpersoner brukar man räkna protagonisten och antagonisten.

Protagonisten

En bra protagonist är någon som läsaren kan känna för. En bra protagonist har fel och brister, även om det är någon som gör hjältedåd. Jag skrev tidigare om Stålmannen, som ofta anses tråkig för att han alltid är just Stålmannen. Men han har kärleksproblem, vet inte hur han ska förhålla sig till Lois Lane. När han till sist avslöjar att Clark Kent och Stålmannen är samma person faller allt på plats.

En protagonist måste inte vara en hjälte. I många fall är det en antihjälte eller till och med en skurk. Det viktiga är att läsaren kan identifiera sig med karaktären.

Kontrollera att din protagonist gör fel ibland, är rädd för något, hamnar i knipa, har kärlekstrassel eller andra saker som gör att läsaren kan känna med karaktären.

Screenshot 2019-07-05 at 12.06.59.png

Antagonisten

En bra antagonist har en egen agenda. Detta går inte att säga nog många gånger. En antagonist som bara är ond för att den är ond, som bara lägger krokben för protagonisten för att det roar antagonisten, blir snabbt trist. Se istället till att din protagonist råkar komma i vägen för antagonistens mål, vilket i sin tur gör att det uppstår en konflikt. Det kan också vara så att antagonisten har råkat ut för något, vilket i sin tur gör att det blir en konflikt. Vägarna är många.

Kontrollera att antagonisten har en egen agenda och att den inte är att förstöra för protagonisten eller utmana världen i största allmänhet. Det måste vara personligt för att läsaren ska reagera. Här finns en bloggpost om antagonisten.

Dynamiska karaktärer

Kontrollera också att det händer något med dina karaktärer på vägen. Se till att de utvecklas (och tänk på att en utveckling ibland kan gå baklänges, någon som är tuff kan bli rädd etc.) Men det viktigaste är att karaktärerna inte är samma person i manusets start som när det slutar. Om någon bifigur blir statiskt gör mindre, men även de som är nära protagonisten och antagonisten bör förändras. Jag skrev också ett tidigare inlägg om att skapa dynamiska karaktärer, som du kan läsa här.

Perspektiv

Se till att du har ordning på perspektivet. Den som har perspektivet kan ha inre känslor och tankar. Andra har inte detta. Om du byter perspektiv, se till att detta sker tydligt där du börjar ett nytt kapitel eller har en markerad gräns mellan stycken, som till exempel tre stjärnor.

Kontrollera att perspektivet inte svajar eller hoppar omkring okontrollerat.

6. Research / världsbygge

Oavsett om du skriver i nutid eller dåtid, om ditt manus utspelar sig i vår värld eller i en som du har hittat på, så måste du göra din research.

I nutid handlar det givetvis om att kontrollera sådant som gatunät, gatuliv, parkeringsmöjligheter, tidtabeller, busshållplatser, vad som finns på vilken adress, hur folk på olika platser uttrycker sig och klär sig och så vidare.

I historiska manus måste du kolla vem som befann sig var vid vilken tid, när olika saker uppfanns, vad man samtalade om, kulturlivet, gatunät, hur man svor, hur lång tid en resa tog och vilka färdmedel man använde, arbeten, sysslor, och mycket annat.

Det kan verka märkligt att du ska göra research om du själv hittar på en värld, men även för en sån måste du sätta upp avgränsningar. Vilket språk pratar man, hur färdas man, vilka intelligenta arter finns det, hur skickar man post. Oerhört viktigt är att du ser till att det finns regler för magi eller teknik som inte existerar i vår värld. Tänk också på att om du lägger in magi i vår värld måste researchen gälla båda delarna. Jag är säker på att Rowlings, som skrev Harry Potter, tog reda på var det finns en park och en busshållplats innan hon lät en lila trevåningsbuss stanna där. Eftersom parken och hållplatsen finns köper läsaren det magiska.

Screenshot 2019-07-05 at 11.51.25.png

Kontrollera alla fakta i ditt manus. Läs på, för bok, skriv regler. Använd dig gärna av någon sakkunnig som kan kontrollera vissa saker – och gärna dubbelkolla dem. Jag har gjort flera artiklar om research. De ligger i bloggrullen.

7. Dialog

Hur pratar dina karaktärer? En bra skriven dialog är en sådan där karaktärernas tankar lever sitt eget liv, alltså där de inte bara håller med varandra. Det kan handla om utvikningar, avbrott från ämnet och liknande. Sätt dig på en buss eller ett fik och lyssna på folk som pratar. Skillnaden mellan verklighet och manus är att i verkligheten kanske dialogen bara rinner ut i ett nonsens eller ett ”jag messar dig”, medan dialogen i manuset måste komma tillbaka till någon form av avslut för att vara intressant.

Fundera också på vad som händer om dina karaktärer vill nå olika mål när de samtalar eller om den ena parten vägrar att prata.

Screenshot 2019-07-05 at 11.49.48.png

En sak att tänka på är hur Shakespeare, även i de mörkaste stunderna i sina dramer, låter karaktärerna vara roliga. De säger dråpliga saker när de står inför döden.

Kontrollera alltså att dialogerna känns naturliga, inte bara är frågor och svar och låt dialogen balansera mellan glädje och sorg så att den varken blir hurtig eller gravallvarlig. Här hittar du ett inlägg om att variera dialog.

8. Brödtext

Brödtext är allt som inte är dialog eller anföringssats till dialoger (alltså ”sa hon”). Här är det viktigt att du funderar på hur texten i sig klingar. Har du en egen berättarstil och författarröst eller har du bara försökt härma någon författare du gillar? Spretar språket eller är det homogent? I ett historiskt drama kanske du väljer ett annat sätt att skriva både dialog och brödtext än i en hårdkokt deckare. Tänk också på att om du över lag till exempel har ett ungdomsspråk bör du inte väva in högtravande enstaka ord, utan ha en stil i samma manus.

I brödtexten ligger också sådant som att du bör gestalta, alltså att visa läsaren, snarare än att berätta. Givetvis kan man gestalta in absurdum, på vissa ställen måste det gå snabbt och vara berättande. Hitta en gyllene medelväg. Under brödtext hamnar också en kontroll av tempus i texten.

Kontrollera att språket passar för genren, att du har en egen berättarstil och författarröst och att ordvalet inte spretar mellan till exempel slang och högtravande. Se till att du gestaltar överallt där det inte är action, men samtidigt att du inte gestaltar sönder texten. Kontrollera att du inte hoppar mellan olika tempus.

9. Språk

Jag skiljer på brödtext, som är manuset egen ton, och språk, som är hur väl författaren behärskar språket rent generellt. Här kommer alltså sådant in som svengelska (tyvärr väldigt vanligt), andra grammatikfel, stavning, ordförståelse (alltså att ett ord inte är konsekvent felanvänt), meningsbyggnad etc.

Ta bort alla onödiga småord. Här finns en listan på sådana. Småord jagar du enklast bort genom att köra ”sök och ersätt”. Läs meningen och se om den fungerar utan småordet. Gör den det: ta bort!

Tänk på att det är modernt med korta meningar.  Tänk på att meningar med flera bisatsinledare, som ”och” generellt är för långa. Samtidigt får inte manuset bara ha korta meningar, då blir det rumphugget. Variera och frasera ditt språk. Läs mer om detta här.  

Använd ”Svenska skrivregler” och Olof Thorell ”Svensk grammatik”.

Kontrollera att du inte har svengelska uttryck, att du skriver en riktig grammatik och att meningarna är av varierande längd. Korrläs för att hitta stavfel.

10. Utforma texten läsvänligt

För långa rader, fel typsnitt eller fel storlek på typsnittet kan göra att ett aldrig så bra manus upplevs som svårläst. Tänk på att detta inte bara gäller för dig som ger ut själv, utan även för manus som ska läsas av ett förlag. Gör manuset så tilltalande som möjligt, så är chansen för utgivning större! Ta gärna hjälp av ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark .

Kontrollera att ditt manus är läsvänligt utformat. Här finns ett inlägg om hur du utformar din text på ett läsvänligt sätt.

Screenshot 2019-07-05 at 11.59.27.png

Fler tips

Det finns fler tips i min blogg. Ta gärna hjälp av en betaläsare, men kom också ihåg att en lektör med lång erfarenhet verkligen kan gå på djupet i ditt manus och hjälpa dig att vässa det.

På Lektörsförbundets webbplats hittar du en lista med lektörer som både har många år i branschen och dessutom goda referenser från sina författare.

Här finns en lista på saker som vi i Lektörsförbundet tycker att du ska kontrollera i ditt manus.

Här är en lista på saker som du som författare bör fråga innan du anlitar en viss lektör.

Här är en lista över lektörer som är anslutna till Lektörsförbundet. Som du se är listan kort. Det beror på att det inte är så många som har lång erfarenhet. Med tiden blir förhoppningsvis listan längre, men det är dessa vi rekommenderar i dag.

Lycka till!
/Anna

 

Att ”se” på olika sätt

 

Vad hjälper dig att ”se” det du skriver om?

Många författare som jag jobbar med i min roll som lektör vill gärna visa inspirationsbilder av miljöer, foton av situationer som liknar något i manuset eller målningar av sina karaktärer.

Andra berättar hur de flyttar runt legobitar medan de skriver en actionscen. Ytterligare andra ritar horder av kartor.

Egentligen spelar det inte så stor roll hur du gör. Det viktiga är att du hittar ett verktyg som får dig att både kunna leva dig in i din berättelse och att hålla reda på vad som sker bakom huvudpersonens rygg.

Lägg märke till …

Om du tänker på en händelse, låt oss säga något som har hänt under dagen som du ska återberätta för någon annan, ser du då dig själv utifrån, som om det är en film som du är med i, eller ser du det så som det var, alltså inifrån dig själv och ut genom dina egna ögon? Det finns inget som är rätt eller fel för den situationen. Somliga ser alltid det hela som en film, andra alltid så som det såg ut ur deras ögon. En del blandar också, beroende på situationen.

Olika när du skriver eller redigerar

När du skriver är det bra om du kan se det hela inifrån din karaktärs ögon. Dels blir det lättare att hålla fast vid perspektivet, men det blir också enklare att känna vad som pågår inne i karaktären i just den scenen. Film-seendet kan istället vara bra att kunna koppla in när du redigerar och  vill agera regissör för en scen där det är många som rör sig samtidigt. Det hjälper dig att få den överblick som en enskild person, eller karaktär, aldrig kan ha.

Olika läsare ser olika

Tänk på att läsarna också kommer att se det hela på olika sätt. För en del spelas det upp, som teater eller film, för andra utspelar det sig på ett intellektuellt plan medan några kliver in i en karaktär och tittar ut med karaktärens ögon. Det är din uppgift som författare att hjälpa dina läsare att förstå vad som händer, uppfatta rummet och känna med karaktärerna. Följaktligen behövs alla bitarna.

Träna

Du kan träna på att varje dag, låt oss säga vid varje måltid, ta dig någon minut och tänka på något som du har upplevt sedan förra gången du åt. Vanliga vardagliga sysslor som att låsa upp en dörr, laga eller köpa maten du äter, ett samtal på jobbet eller kvalitetstiden du hade med ditt husdjur etc. Tänk sedan efter på vilket sätt du såg tillbaka. Gå sedan in i scenen igen, men gör nu tvärt om. Såg du dig själv utifrån, som om du satt på bio, kliv in i din egen kopp i situationen. Om du redan såg ut med egna ögon, sätt dig i biosalongen en stund och fundera på vad andra gjorde i scenen och hur du interagerade. Den här övningen går så snabbt att du kan göra den även om du har lunchsällskap, utan att det behöver märkas.

Alla aspekter i en scen

Ju bättre du blir på att gå in och ut ur olika karaktärer, desto bättre blir du på att fånga alla aspekter i en scen när du skriver den. Har du svårt att hitta kärnan i dina karaktärer ska du absolut öva mer på att se med deras ögon. Det brukar vara detta som är det svåraste. Men det ger också lön för mödan. En vacker dag, när du reser dig från ditt författande, kommer du att för ett ögonblick bli förvånad över att du inte är lika lång som din karaktär. Då vet du att du är på rätt väg.

//Lycka till!

Boken om Äventyrsspel

I går kväll var jag på en häftig tillställning. Det var releasefest för boken om Äventyrsspel. Lokalen kunde varken ha varit mer Mutant eller mer strålande: Vi var i reaktorhallen på KTH. Så himla kul att träffa en massa gamla bekanta från den här tiden. Tyvärr var ljuset och min mobil inte de bästa vänner, men några bilder blev det i alla fall. Först dock: Hur det började.

12345540_10153425396018757_6622794761364388118_n
Orvar och det första exemplaret av boken

När jag var på Bokmässan träffade jag på Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson. Olle Sahlin hade sagt åt mig att gå och prata med dem. Det visade sig att de gärna ville prata med mig, för att intervjua mig för boken, eftersom jag varit en del, om än liten, i Äventyrsspels redaktion.

Vi pratade om tiden i Frihamnen, (som då var både sunkig, frusen, kaffeböndoftande och full av gammaldags godsvagnar i trä – den perfekta platsen att placera ett blodtömt lik på!). Vi pratade om Mutant, Chock och alla de andra spelen. Dessutom pratade vi om flera av mina gamla vänner som också jobbade där.

På Science Fiction-mässan i början av december i år fick jag se det första exemplaret – och hålla i det. Här med Nisses roliga teckning av Den Nordiska Vampyren ur Monsterboken. (Alltså samma vampyr som lämnade lik utanför förlagets redaktion, haha.)

12347900_10153425388493757_7310449023078213745_n
Boken och jag på Science Fictionmässan

Så blev det då äntligen dags för release. Tidigt hade arrangörerna fått byta lokal, för att det var så stort intresse. Trots det var det tydligen lång kö utanför (av brandskyddsskäl). Lokalen kunde dock inte varit bättre vald: Reaktorhallen på KTH.

12369170_10153435379238757_1390940608901695218_n

12375991_10153435378253757_4080921089265508559_n

12360271_10153435383958757_2607670727630880818_n.jpg
Nu snackar vi Mutant-miljö.

12316223_10153435385783757_7001627140909536025_n
Erik Johansson från förlaget Bokfabriken ser till att alla får sitt exemplar av boken.

12342652_10153435381118757_5157022394624747276_n
Mobilen var inte bästa verktyget den här kvällen, men det syns nog att Fredrik Malmberg, Olle Sahlin och jag hade skoj.

Stort tack till arrangörerna för denna på alla sätt strålande release och för att jag får vara med på ett hörn bland dessa giganter, mutanter, drakar och demoner!

12342428_10153435397463757_7122737368708139011_n
Signaturer i min bok

12316579_10153435382338757_6456375252185513577_n
Något säger mig att Den Skandinaviska Vampyren har hittat ett nytt tillhåll 🙂