Tio redigeringstips

När någon säger ”Det här var den bästa bok jag läst” vill jag gärna ta reda på vad det var som var så bra.

Givetvis handlar upplevelsen av en bok om tycke och smak. Så är det med musik, dans, konstverk och allt annat som inte går att mäta i exakta siffror. Att fråga vilken bok som är bäst i världen är på samma sätt lite som att fråga vem som springer bäst i världen, utan att specificera om det är ett sprintlopp eller långdistans.

Hur ska du då kunna veta om ditt eget manus är bra? Givetvis gäller det att ställa upp ett antal kriterier och sedan kontrollera texten mot dessa. Det är många redigeringsvändor innan du är i mål.

Läs med olika ögon

När jag lektörsläser går jag alltid på djupet i en text. Oftast läser jag manuset flera gånger med ”olika ögon”. Det du får tillbaka är ett omdöme som både berättar hur nära ditt mål du är och vad du kan göra på olika plan för att göra texten bättre. Men redan innan du lämnar ditt manus till en lektör finns det en rad saker som du kan göra själv.

Här följer tio redigeringstips. Inom en del punkter finns det även underrubriker. Detta innebär att om du redigerar bra kommer du att ha läst ditt manus långt fler än tio gånger innan det har gått från råmanus till färdig produkt.

Tio redigeringstips

Här ska jag försöka ge dig några tips kring hur du bör gå tillväga när du jobbar med din text. Eftersom vi alla skriver på olika sätt tar jag inte upp den processen i den här artikeln, utan fokuserar på det som händer när du har ett råmanus.

1. Vila från manuset

Det första du ska göra är att skaffa dig distans till texten. Lägg den alltså åt sidan. Detta kan vara jobbigt, eftersom du antagligen brinner för din berättelse, dina karaktärer och kanske även miljön. Men låt det minst gå en månad när du inte rör manuset alls.

Kontrollera att du inte fuskar, utan verkligen låter manuset vila.

2. Mottagaren

I bruksprosa är oftast mottagaren av en text definierad innan författaren börjar skriva. För skönlitteratur kan det mer röra sig om att författaren får en idé, vill utforska en viss händelse eller kommer på en kul karaktär. Okej, här måste jag faktiskt gå in lite i det som sker innan den första versionen är klar. Ganska tidigt bör du nämligen bestämma dig för vem eller vilka det är som ska läsa texten. Ha detta i åtanke medan du skriver. En första genomläsning efter viloperioden är att kolla om manuset håller sig till målgruppen.

Om du har läst Stephen Kings ”Att skriva” vet du att han alltid skriver för sin fru. Trots detta har han många läsare. Dra dig alltså inte för att identifiera en ensam mottagare för ditt manus.

Kontrollera att du kan ikläda dig rollen av någon av dina läsare. Läs som om du just fått en ny bok i din hand, utan att stanna och ändra i texten.

3. Tidslinjen

I nästa genomläsning bör du kontrollera att manuset sitter ihop. Om någon går in i ett rum, går de ut igen? Det kan givetvis vara underförstått att de går ut, till exempel om stycket efter börjar med ”Nästa dag …” men det jag menar är att du inte flyttar dina karaktärer ologiskt, alltså att manuset inte är fullt av lönndörrar som läsaren inte får veta om. Om någon reser till en plats, se till att den blir etablerad. Om någon blir gravid, se till att det är nio månader till födseln (vanligt fel!). Gör restider rimliga. Detta gäller även för science fiction och fantasy eftersom du i ditt världsbygge måste etablera hur snabbt man kan färdas.

Kontrollera att tidslinjen i ditt manus fungerar på alla plan.

Screenshot 2019-07-05 at 11.55.57.png

4. Värt att kämpa för?

Håller intrigen? Det vill säga: finns det något som det är värt att kämpa för? Detta är mycket viktigare än om du lyckas skapa den mest finurliga ”plotten” (i brist på bättre ord). Många manus kan vara välskrivna, men sakna något som gör att läsaren förstår varför protagonisten kämpar så mycket för att nå sitt mål.

Resan viktigare än målet

Jag läste nyligen boken 1793. Själva plotten i den är rätt svag, medan intrigen är väl vävd och karaktärerna starka. Att huvudpersonerna får nå sitt mål blir viktigt eftersom man som läsare känner så starkt med dem. Du måste alltså inte ha jordens bästa plott, men du måste väva intrigen så att plotten känns viktig. Resan blir på det sättet viktigare än målet. Följden, när jag läste 1793, blev att jag inte hade något som helst problem med att plotten var lite svag, eftersom resan var ett sånt nöje att läsa.

Kontrollera att det finns ett värde i att uppnå något – och att läsaren kan identifiera sig med detta värde och att du ger läsaren en intressant resa på vägen mot målet.

5. Karaktärer

Som huvudpersoner brukar man räkna protagonisten och antagonisten.

Protagonisten

En bra protagonist är någon som läsaren kan känna för. En bra protagonist har fel och brister, även om det är någon som gör hjältedåd. Jag skrev tidigare om Stålmannen, som ofta anses tråkig för att han alltid är just Stålmannen. Men han har kärleksproblem, vet inte hur han ska förhålla sig till Lois Lane. När han till sist avslöjar att Clark Kent och Stålmannen är samma person faller allt på plats.

En protagonist måste inte vara en hjälte. I många fall är det en antihjälte eller till och med en skurk. Det viktiga är att läsaren kan identifiera sig med karaktären.

Kontrollera att din protagonist gör fel ibland, är rädd för något, hamnar i knipa, har kärlekstrassel eller andra saker som gör att läsaren kan känna med karaktären.

Screenshot 2019-07-05 at 12.06.59.png

Antagonisten

En bra antagonist har en egen agenda. Detta går inte att säga nog många gånger. En antagonist som bara är ond för att den är ond, som bara lägger krokben för protagonisten för att det roar antagonisten, blir snabbt trist. Se istället till att din protagonist råkar komma i vägen för antagonistens mål, vilket i sin tur gör att det uppstår en konflikt. Det kan också vara så att antagonisten har råkat ut för något, vilket i sin tur gör att det blir en konflikt. Vägarna är många.

Kontrollera att antagonisten har en egen agenda och att den inte är att förstöra för protagonisten eller utmana världen i största allmänhet. Det måste vara personligt för att läsaren ska reagera. Här finns en bloggpost om antagonisten.

Dynamiska karaktärer

Kontrollera också att det händer något med dina karaktärer på vägen. Se till att de utvecklas (och tänk på att en utveckling ibland kan gå baklänges, någon som är tuff kan bli rädd etc.) Men det viktigaste är att karaktärerna inte är samma person i manusets start som när det slutar. Om någon bifigur blir statiskt gör mindre, men även de som är nära protagonisten och antagonisten bör förändras. Jag skrev också ett tidigare inlägg om att skapa dynamiska karaktärer, som du kan läsa här.

Perspektiv

Se till att du har ordning på perspektivet. Den som har perspektivet kan ha inre känslor och tankar. Andra har inte detta. Om du byter perspektiv, se till att detta sker tydligt där du börjar ett nytt kapitel eller har en markerad gräns mellan stycken, som till exempel tre stjärnor.

Kontrollera att perspektivet inte svajar eller hoppar omkring okontrollerat.

6. Research / världsbygge

Oavsett om du skriver i nutid eller dåtid, om ditt manus utspelar sig i vår värld eller i en som du har hittat på, så måste du göra din research.

I nutid handlar det givetvis om att kontrollera sådant som gatunät, gatuliv, parkeringsmöjligheter, tidtabeller, busshållplatser, vad som finns på vilken adress, hur folk på olika platser uttrycker sig och klär sig och så vidare.

I historiska manus måste du kolla vem som befann sig var vid vilken tid, när olika saker uppfanns, vad man samtalade om, kulturlivet, gatunät, hur man svor, hur lång tid en resa tog och vilka färdmedel man använde, arbeten, sysslor, och mycket annat.

Det kan verka märkligt att du ska göra research om du själv hittar på en värld, men även för en sån måste du sätta upp avgränsningar. Vilket språk pratar man, hur färdas man, vilka intelligenta arter finns det, hur skickar man post. Oerhört viktigt är att du ser till att det finns regler för magi eller teknik som inte existerar i vår värld. Tänk också på att om du lägger in magi i vår värld måste researchen gälla båda delarna. Jag är säker på att Rowlings, som skrev Harry Potter, tog reda på var det finns en park och en busshållplats innan hon lät en lila trevåningsbuss stanna där. Eftersom parken och hållplatsen finns köper läsaren det magiska.

Screenshot 2019-07-05 at 11.51.25.png

Kontrollera alla fakta i ditt manus. Läs på, för bok, skriv regler. Använd dig gärna av någon sakkunnig som kan kontrollera vissa saker – och gärna dubbelkolla dem. Jag har gjort flera artiklar om research. De ligger i bloggrullen.

7. Dialog

Hur pratar dina karaktärer? En bra skriven dialog är en sådan där karaktärernas tankar lever sitt eget liv, alltså där de inte bara håller med varandra. Det kan handla om utvikningar, avbrott från ämnet och liknande. Sätt dig på en buss eller ett fik och lyssna på folk som pratar. Skillnaden mellan verklighet och manus är att i verkligheten kanske dialogen bara rinner ut i ett nonsens eller ett ”jag messar dig”, medan dialogen i manuset måste komma tillbaka till någon form av avslut för att vara intressant.

Fundera också på vad som händer om dina karaktärer vill nå olika mål när de samtalar eller om den ena parten vägrar att prata.

Screenshot 2019-07-05 at 11.49.48.png

En sak att tänka på är hur Shakespeare, även i de mörkaste stunderna i sina dramer, låter karaktärerna vara roliga. De säger dråpliga saker när de står inför döden.

Kontrollera alltså att dialogerna känns naturliga, inte bara är frågor och svar och låt dialogen balansera mellan glädje och sorg så att den varken blir hurtig eller gravallvarlig. Här hittar du ett inlägg om att variera dialog.

8. Brödtext

Brödtext är allt som inte är dialog eller anföringssats till dialoger (alltså ”sa hon”). Här är det viktigt att du funderar på hur texten i sig klingar. Har du en egen berättarstil och författarröst eller har du bara försökt härma någon författare du gillar? Spretar språket eller är det homogent? I ett historiskt drama kanske du väljer ett annat sätt att skriva både dialog och brödtext än i en hårdkokt deckare. Tänk också på att om du över lag till exempel har ett ungdomsspråk bör du inte väva in högtravande enstaka ord, utan ha en stil i samma manus.

I brödtexten ligger också sådant som att du bör gestalta, alltså att visa läsaren, snarare än att berätta. Givetvis kan man gestalta in absurdum, på vissa ställen måste det gå snabbt och vara berättande. Hitta en gyllene medelväg. Under brödtext hamnar också en kontroll av tempus i texten.

Kontrollera att språket passar för genren, att du har en egen berättarstil och författarröst och att ordvalet inte spretar mellan till exempel slang och högtravande. Se till att du gestaltar överallt där det inte är action, men samtidigt att du inte gestaltar sönder texten. Kontrollera att du inte hoppar mellan olika tempus.

9. Språk

Jag skiljer på brödtext, som är manuset egen ton, och språk, som är hur väl författaren behärskar språket rent generellt. Här kommer alltså sådant in som svengelska (tyvärr väldigt vanligt), andra grammatikfel, stavning, ordförståelse (alltså att ett ord inte är konsekvent felanvänt), meningsbyggnad etc.

Ta bort alla onödiga småord. Här finns en listan på sådana. Småord jagar du enklast bort genom att köra ”sök och ersätt”. Läs meningen och se om den fungerar utan småordet. Gör den det: ta bort!

Tänk på att det är modernt med korta meningar.  Tänk på att meningar med flera bisatsinledare, som ”och” generellt är för långa. Samtidigt får inte manuset bara ha korta meningar, då blir det rumphugget. Variera och frasera ditt språk. Läs mer om detta här.  

Använd ”Svenska skrivregler” och Olof Thorell ”Svensk grammatik”.

Kontrollera att du inte har svengelska uttryck, att du skriver en riktig grammatik och att meningarna är av varierande längd. Korrläs för att hitta stavfel.

10. Utforma texten läsvänligt

För långa rader, fel typsnitt eller fel storlek på typsnittet kan göra att ett aldrig så bra manus upplevs som svårläst. Tänk på att detta inte bara gäller för dig som ger ut själv, utan även för manus som ska läsas av ett förlag. Gör manuset så tilltalande som möjligt, så är chansen för utgivning större! Ta gärna hjälp av ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark .

Kontrollera att ditt manus är läsvänligt utformat. Här finns ett inlägg om hur du utformar din text på ett läsvänligt sätt.

Screenshot 2019-07-05 at 11.59.27.png

Fler tips

Det finns fler tips i min blogg. Ta gärna hjälp av en betaläsare, men kom också ihåg att en lektör med lång erfarenhet verkligen kan gå på djupet i ditt manus och hjälpa dig att vässa det.

På Lektörsförbundets webbplats hittar du en lista med lektörer som både har många år i branschen och dessutom goda referenser från sina författare.

Här finns en lista på saker som vi i Lektörsförbundet tycker att du ska kontrollera i ditt manus.

Här är en lista på saker som du som författare bör fråga innan du anlitar en viss lektör.

Här är en lista över lektörer som är anslutna till Lektörsförbundet. Som du se är listan kort. Det beror på att det inte är så många som har lång erfarenhet. Med tiden blir förhoppningsvis listan längre, men det är dessa vi rekommenderar i dag.

Lycka till!
/Anna

 

Annonser

Ny faktabok för dig som skriver

I dag har jag givit ut en faktabok för dig som vill skriva skönlitteratur. Det känns ovanligt att inte ladda upp med en release, men samtidigt kul att kunna få ut den relativt snabbt.

I boken får du hjälp med allt från att lägga upp ett bra dokument, research, planering (eller inte), att skapa karaktärer, dramaturgi, olika skrivtips, dialog, ordval med mera.

Här är en länk direkt till boken

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 11.53.17

Att layouta sin inlaga

Jag får ofta frågor om formatet. Det blir viktigare och viktigare att göra ett manus lättläst, ju fler som ska ta del av det. Gör du det hyfsat lättläst från början får du en bra uppfattning om sidantal och du underlättar för betaläsare, lektörer och förlag. Det senare kan vara nog så viktigt, för en text som inte flyter fram för ögat kan kännas jobbig att läsa, även om den är aldrig så bra rent skrivtekniskt. Ännu viktigare blir det givetvis om du har tänkt ge ut ditt alster själv. Då ska riktigt många läsa det och kraven ökar givetvis vartefter på att det hela blir snyggt.

Innan manuset ska sättas
När du skriver ditt manus, formatera så lite som möjligt ”för hand”. Visst kan det vara bra att se var ett nytt kapitel börjar, men använd då gärna enkel fetstil, eller gör en sidbrytning till ny sida. Gör inte kursiver eller annat, det kommer senare. Gör inte heller några som helst mellanrum med mellanslagstangenten. Stega inte in med den, försök inte göra indrag med den osv. Det enda du ska göra för hand är faktiskt dubbla radmatningar för nytt stycke. (Här ska du inte använda ”avstånd efter” i formatmallarna, för det försvinner när du, eller sättaren, häller in texten i designprogrammet. Så enkelt som möjligt är alltså grunden.) Använd inte heller tabulatorer (tab), det försvinner när du flyttar över texten till ett layoutprogram.

Tryckeriets regler
Om du nu vill göra din layout själv, börja med att ta reda på om tryckeriet har några mått som du måste följa. Skilj på pappersstorlek, tryckyta och satsyta. Pappersstorlek är hur stort pappret är från kant till kant. Tryckyta är den yta där de är möjligt att trycka (alla kan inte trycka ända ut i kanten, om du t.ex. vill ha en bild som ligger så, så detta måste du kolla. Många tillhandahåller mallar där ytan som går att använda är markerad) och satsyta är den faktiska delen av pappret som det är text eller bild på.

Marginaler
En tjock bok behöver ha bredare innermarginaler än yttermarginaler. Detta för att inte texten ska försvinna in i bindningen och förstöra läsupplevelsen. Snåla inte på sidorna, att ha liiiiite större marginaler ger luft åt layouten utan att det kostar så hiskeligt mycket mer. Många köper en bok genom att se på framsidan, baksidan och satsytan. _Ser den ut_ att vara trevlig att läsa? Så underskatta inte detta. Givetvis gäller det även över och underkant. Underkanten ska alltid ha mer luft än övriga marginaler.

Det gyllene snittet
Måttet ”det gyllene snittet” anses vara det mest behagliga för ögat att se på. Om ett papper har höjden 21 innebär det att den ska ha bredden 13. Det vanliga romanformatet 130×210 stämmer alltså bra här. Krångla inte till det med egna mått, här är gammal faktiskt äldst!

Font och fontstorlek
Många läsare tycker att fonter över 12 punkter är jobbiga att läsa. Ha bara detta i böcker för barn upp till 8 år, samt för synskadade. Annars är 11-12 punkter normalt. För tryck ska brödtexten ha ett typsnitt som har seriffer, alltså små krokar på bokstäverna, som i Garamond (som nog är det vanligaste typsnittet för en bok). För rubriker rekommenderas däremot san-seriff, alltså utan seriffer. Exempel här är Gill Sans och Helvetica. (För webb finns det speciella typsnitt, som Verdana, och Powerpoint har även det fått ett eget, men då lämnar vi böckernas värld). Typsnittet Times är till för smala tidningsspalter (tillverkat just för The Times en gång i tiden) och ska inte användas för böcker.

Radlängd
En rad ska bestå av 55-65 tecken, inklusive mellanslag. Då ”studsar” ögat över texten tre gånger, vilket är optimalt. Kortare rader gör att ögat lätt hoppar över en rad, och det blir jobbigt att läsa. Längre rader gör att man ofta läser om samma rad flera gånger utan att förstå varför. Så hur långa rader du har bidrar också till textens läsbarhet och hur inbjudande den ser ut vid första anblicken. (Om du skriver med tolv punkter i Word innebär detta att du bör ha fem centimeters marginal både till höger och till vänster, värt att tänka på för dina testläsares skull. Word är däremot inte ett layoutprogram för tryck.)

Kägel (radavstånd)
Det normala här är 10/12, alltså att en text i tio punkter ska ha 12 i radavstånd. Ett annat sätt att mäta är att säga att radavståndet måste vara större än det största avståndet mellan orden, annars ser satsytan ”gluggig” ut.

Om du lämnar till tryck måste du alltid ange radlängd, grad (typsnittstorlek), kägel och satsbredd. Typsnittet anges med namn, övriga med siffror.

Fyrkant
När du skriver manus, gör som sagt nytt stycke genom dubbla radmatningar (en blankrad). När du däremot sätter texten så ska nytt stycke visas genom ett indrag. Lite slarvigt uttryckt ska detta indrag motsvara ”en fyrkant”, alltså vara lika långt som typsnittets versaler är höga. (En fyrkant var i gammal tryckkonst en blybit som var kvadratisk). De versala siffrorna för typsnitten brukar vara en halv fyrkant breda. Delar man fyrkanten i 18-delar så bör ett normalt ordmellanrum vara 4/18s fyrkant. Ibland måste du ändra avståndet manuellt för att snygga till, kanske på en enskild rad för att förhindra en tokig avstavning, eller ett helt stycke för att inte få en ensam rad på en sida. Detta kallas att kerna. Kerning sker normalt automatiskt i layoutprogrammen i 1/35 av typsnittet, och då får man använda 2/35 för att komma i närheten av 1/18. anledningen till att använda en sådan mätmetod är att det är relativt och följer med om du byter grad (storlek) på typsnittet.

Formatmallar
Skapa formatmallar. Två för brödtext (mer om det nedan), ett för direkt anföring, ett för rubrik och eventuellt ett för bildtexter om det är en fackbok. (För fackböcker finns det fler regler, men jag går inte in på dessa här, det blir för långt.) Klicka på varje stycke och klicka sedan på formatmallen och ge din text det utseende som den ska ha för läsaren. Om du gör något för hand får du sitta i månader med din text, så utnyttja allt som går för att på ett automatiskt sätt fixa texten. Dessutom blir det snyggare, för om du automatiserar jobbet så kommer det att bli likadant genom hela boken. Så ta den tid det tar att skapa de här få mallarna, och använd dem! (I Ghosts, Drugs & Rock n’Roll hade jag en till, för de låttexter som är med, så har du dikter eller dylikt, skapa en formatmall även för dessa – och även om det bara finns en enda dikt, eftersom den automatiserad processen även gör att eventuella ändringar hänger med.)

Kursiver
Kursiver är den enda markör du ska ha i en skönlitterär bok, och det ska användas sparsamt. Kursivera bara ord i direkt anföring, och gör det med yttersta omsorg och bara om det är absolut nödvändigt. Anledningen till att du inte ska kursivera medan du skriver är att det ändå försvinner när du lägger in texten i layoutprogrammet, så du får göra dubbelt jobb i så fall.

Kerna
Kerning sker för att snygga till texten. Har man rak högermarginal (som en satt bok bör ha) så kan det bli för långt mellan orden, vilket ser ut som vita floder när man kisar och ser på satsytan. Detta är inte bra och då får man gå in och kerna för hand. Detsamma gäller vissa bokstavskombinationer som är olyckliga ihop (oftast handlar det om att minska avståndet mellan sådana par). Att kerna 5-600 sidor för hand går, men är onödigt, bra layoutprogram har kerningstabeller som automatiskt söker upp och rättar till kerningen, så det du behöver göra är att titta på satsytan och eventuellt finjustera någonstans.

Knipa och spärra
Rubriker skrivs ofta med större grad och för att det ska bli snyggt behövs ett mindre avstånd mellan samtliga bokstäver i ordet. Detta kallas att knipa. Ett alternativ till kursiver i en rubrik med versaler är att göra tvärt om mot att knipa, nämligen att spärra ordet, alltså göra avståndet mellan bokstäverna större. Spärra aldrig en text i gemener.

Horungar och änkor
En horunge är sista raden i ett stycke som hamnar ensam på nästa sida. Detta kallades förr dubbel horunge, till skillnad från enkel som är när första raden hamnar ensam längst ned på en sida. Det senare har dock blivit accepterat numera. Ibland ser man den engelska benämningen änka (widow) för dubbel horunge. Horungar i slutet av stycken är alltid fula och bör undvikas. Ibland kan det räcka med att man ändrar en rad högre upp genom att kerna den i 1- eller 2/108 fyrkant. Man kan också öka kerningen, så att det blir mer än en rad på nästa sida. I nödfall kan man ”hänga horungen”, alltså göra sidan en rad längre. När du planerar sidans utseende, se till att det finns plats för en sådan åtgärd även med hänsyn till sidnumret. Som sista åtgärd kan man öka neddraget för kapitlet och på så sätt få en annan fördelning av raderna. (Det finns fler sätt, men detta är en kort presentation.)

Nytt stycke
Nu är det dags att ta bort blankraderna. I satt text markeras nytt stycke med ett indrag, normalt av en fyrkants storlek. Jag brukar tillverka två formatmallar för brödtext, en som heter ”bröd1” och följaktligen en som heter ”bröd_indrag” (logiskt eller hur, fniss). Sedan är det bara att ställa sig i stycket och trycka på formatmallen så swoschar det till. Men blankraderna måste du ta bort manuellt. Nu kommer dock det luriga: Även direkt anföring har indrag, men det är ju inte ett nytt stycke i din originaltext. Här får du alltså gå in och formatera var och en. Använd aldrig indrag till något annat än direkt anföring och nytt stycke. (Ett tips är att sätta all text med indrag och sedan byta inledningar till kapitel, eller stycken som börjar efter blankrad till ren brödtext, det går snabbare än att göra tvärt om.)

Dubbel radmatning
Det _kan_ förekomma dubbla radmatningar inom ett kapitel också. Till exempel om kapitlet har ett datum som rubrik, för att visa att det handlar om olika tider inom detta dygn. Eller om du byter perspektiv inom kapitlet. Detta blir ju ofta vanligare att man (om man har perspektivbyten) gör en förtätning mot slutet av en bok, som att klippen i en film kommer snabbare när det blir mer spännande. Dubbel radmatning ska dock brukas med måtta!

Nytt kapitel
Man kan markera nytt kapitel på två sätt: ny sida med nedtryck (börjar en bit nedanför tryckytans överkant) eller flera blankrader. Vilket som är bäst bestämmer du själv, personligen föredrar jag ny sida. En del gör också bara nya kapitel på en högersida och lämnar en eventuell vänstersida tom. Det är elegant, men inte nödvändigt. Kapitelrubriken ska helst vara i san-seriff och den kan, till skillnad från brödtexten, få visa en del av innehållets karaktär. Leta fram ett typsnitt som du tycker passa känslomässigt för din bok, utan att det blir svårläst.

Paginering
I skönlitteratur är det vanligast att ha sidnummer längst ned, antingen i ytterkanten eller i sidans mitt. Paginan bör vara lättläst och graden ska vara mindre än brödtexten. Paginan ingår inte i satsytan (men kolla att det hamnar inom tryckytan).

Alla de där sidorna i bokens början
Hur man gör innan brödtexten börjar följer ett fast mönster. Det ska se ut så här:
sid 1 ”Smutstitel” (namn för att den tidigare lämnades blank för att skydda inlagan från smuts). Numera kan du ha bokens titel i liten grad här.
sid 2. blank eller en bild av författaren eller förlagets logga
sid 3. ”titelsidan” Bokens titel, författarens namn, ev redaktör, översättare, förlag, förlagsort. Detta är lite av en ”paradsida”, lämna inte denna åt slumpen. Ibland används både sidan 2 och 3 som ett titeluppslag.
sid 4. ”Tryckortssida” eller ”copyrightsida”. Här står copyright, årtal, vem som har upphovsrätt till bilder (även omslag), tryckeriets namn och ort, tryckår OBS!!! Om tryckort inte är med faller skriften under reglerna i brottsbalken!!! (Vid tvist om copyrighten) Här ska även ISBN-nummer in.
sid 5. Övrigt extramaterial, ofta dedikationer, ett motto eller innehållsförteckning. Detta material kan uppta flera sidor. Oavsett hur långt det är ska alltid första kapitlet sedan börja på en högersida.

Vidare läsning finns i ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark.

Lycka till!