Att använda ”att”

Jag upplever att jag allt oftare får rätta texter eftersom de saknar ordet ”att” där ett sånt ska finnas. Här följer därför tankar kring hur det här kan komma sig samt en hjälp för dig som vill dyka djupare.

Bakgrund

Ungdomsmode har alltid förändrats när vuxna anammat det. Det kan handla om sånt som att kortkort slutade vara ungdomsmode när även kvinnor över tjugofem började bära såna kjolar. Likaså blir trasiga jeans ”ute” när vuxna anammar dem.

På samma sätt är det med språket. Uttryck som ”å han ba, å hon ba” eller ordet ”värst” som har vandrat genom ordklasserna, från adjektiv: ”Det var den värsta stormen” till interjektion: ”Värsta! Den hänger där!” lämnar det specifika ungdomsspråket när vuxna tar dem till sig. Så snart uttrycken kommer i var mans mun förlorar de, liksom kläderna, sin särprägel för ungdomen.

Tappade ”att”

I dagens ungdomsspråk försvinner ofta ”att”. Eftersom det numera inte bara hörs i tal utan även syns på till exempel skyltar i underkanten av tv-nyheterna är frågan huruvida ”att” kommer att gå förlorat eller inte. Kanske har den som skrev skylten bara sett sin chans att förkorta texten med tre bokstäver och ett mellanslag? Felkonstruktioner som ”Politikern kommer göra helt om.” har alltså hittat ut från det ungdomliga talspråket. Språk förändras, men det tar längre tid än för modet. Hur ska det då vara enligt dagens språkliga regler?

Vad säger grammatikboken?

”Att” är antingen ett infinitivmärke eller en subjunktion.

Infinitiv

Enkelt sagt är verbets infinitiv dess presensstam + a (såvida inte stammen redan slutar på -a eller tryckstark vokal (tro, gå), ”att läsa”, ”att springa” och så vidare. Det är samma form som används i det befallande imperativ: ”Kalla på hunden!” men då utan ”att”.

Infinitiven brukar också kallas verbets substantivform. Med hjälp av infinitivmärket ”att” kan infinitiven som underordnat led fogas till substantiv (tid, adjektiv och verb.

Subjunktion

En subjunktion är en underordnad konjunktion, alltså ett fogeord. ”Hon skrattade så att tårarna rann.” Subjunktionen ”så att” styr satsen ”tårarna rann” och förvandlar satsen till en bisats vilken i sin tur är ett adverbial underordnat ”skrattade” (svarar på frågan ”På vilket sätt skrattade hon?”). Fler exempel: ”… för att han inte skulle frysa.”, ”Hon lovade att hon skulle komma.”

Hur ska det vara i skönlitteratur?

Grundregel: Med hänvisning till mitt inlägg ”Friktion” (länk nedan) bör du inte använda ungdomligt talspråk i skönlitteratur. Det är viktigt att läsaren inte blir störd av språket utan kan sjunka in i handlingen.

Undantag: Vid anföring kan du möjligen göra avsteg om du har en ung karaktär i en berättelse som utspelar sig i nutid. Var i så fall medveten om att det här undantaget stämplar ditt manus till cirka år 2015 och några år framåt. Ordet ”att” kan mycket väl komma tillbaka i ungdomsspråket och då kommer ditt manus att kännas gammaldags.

Minilektion i grammatik

Om du är osäker kommer här en minilektion kring ”att”. Du behöver inte minnas alla ord för de grammatiska formerna, men de kan vara bra att ha om du behöver slå upp något på din skrivkammare.

När ska ”att” inte vara med?

Det är enklare att veta när du kan utelämna ”att” än när ordet ska vara med, eftersom det är ganska få fall där ”att” går att stryka.

Du behöver inte ha med ”att” när infinitiven har en rent verbal funktion, som en del av predikat, i en verbfras eller i ett verballed. Det finns tre tillfällen där du ska utelämna ”att”.

Verbfras

”Du kan vänta.”, ”Jag måste gå nu.”, ”Han lär ha sett ett spöke.”

Verballed i infinitivnexus

”En gång såg man honom promenera i parken.” – ”En gång sågs han promenera i parken.” (promenera är predikat till honom respektive han – alltså nexusobjekt respektive nexussubjekt)

Verballed i vissa meningstyper

I vissa meningstyper som uttrycker förbud, retoriska frågor eller utrop består verballedet enbart av verbets infinitiv, utan infinitivmärke. I samtliga fall präglas yttrandet av en viss känsloton.

”Inte göra så!”, ”Aldrig narras mer!”, ”Tala om att gå omvägar!”

När ska ”att” vara med?

För att skriva grammatiskt korrekt måste du ha med ”att” i följande fall:

Nominalt led

Subjekt: ”Att klaga hjälper inte”,

Objekt: ”De tre fortsatte att träffas.”

Styrt av preposition/subjunktion: ”Det kommer att ordna sig.”, ”Du vinner inget på att bruka våld”, ”Efter att ha gått åtta kilometer …”

Adnominalt led

Predikativ: ”Hon är inte att lita på.”

Attribut: ”Hon fick tillfälle att förklara sig.”

Adverbalt led

”Ortsborna var inte svåra att komma till tals med.”, ”Jag satte mig för att höra på radio.”, ”Att döma av resultatet.”

Verbalt led

”Att bara våga!”, ”Att tänka sig!”

Lycka till!
/Anna

Länk till blogginlägget ”Friktion”

Källa: Olof Thorell ”Svensk grammatik”, kurslitteratur på universitet för 12 (gamla) poäng grammatik.

Friktion

Det jag kallar ”friktion” handlar om allt som kan få läsaren att ramla ur berättelsens innehåll. Anledningen till att det är så viktigt är att så snart läsaren stöter på något som sticker ut uppstår friktion. Risken är, i bästa fall, att läsaren kommer på att hen inte har borstat tänderna och i sämsta fall att läsaren lägger ifrån sig boken och aldrig mer öppnar den för att den kändes jobbig att läsa. Det här behöver inte handla om innehållet, utan kan handla om friktion. Tänk på att den jag kallar läsaren i det här inlägget också kan vara ett förlag.

Att leva sig in

Barn är oerhört bra på att leva sig in i något som är påhittat. De blir den person de leker att de är och de ser sina lekkamrater som delar i skådespelet. En kastrull blir en riddarhjälm, en pinne blir ett lasersvärd, ett band med en tofs i änden blir en rävsvans. resten lägger barnet själv till. För barnet är det här så verkligt att det inte är säkert att det hörs när någon av föräldrarna ropar. Men när ropet går igenom leken bryts förtrollningen. Ropet är friktionen som får sandslottet att rasa. Som tur är har de flesta barn ändå ett ben i varje verklighet och kan snabbt återuppta leken igen.

En badrock och en batteridriven plastpinne? Nehej, en jediriddare, så klart!

Hjärnvågor

Vår förmåga att leva oss in beror på våra hjärnvågor. Vi har fyra (eller fem, lite beroende på vem man lyssnar på) sorter, från djupsömn till full uppmärksamhet på nuet. Det är aldrig så att hjärnan bara har en sorts hjärnvågor i taget, men en sort kommer att dominera. Sover vi har vi alltså mest långsamma hjärnvågor, speciellt i djupsömn. Är vi vakna och koncentrerade har vi flest av de snabba. Någonstans mellan full uppmärksamhet och lätt sömn (eller drömsömn) finns fantasi, bildtänkande och kreativitet. Den är alltså som bäst när vi är i ett lätt meditativt tillstånd. Om du dagdrömmer är du i det tillståndet. Det här är inget hokus-pokus, utan sånt som går att mäta i laboratorier.

Gamla hundar …

Barn tillbringar helt naturligt större delen av sin vakna tid i dagdrömsstadiet, alltså där man har flest mellanlånga hjärnvågor. Dels märks det på deras livliga fantasi, dels främjar det här tillståndet också inlärning. med mellansnabba hjärnvågor har vi lättare att koncentrera oss på en sak i taget. Som när barn lever sig in i leken och inte hör att någon ropar. Den naturliga åldern för att lära är således skolåldern.

Givetvis kan vuxna träna på att vara i det här tillståndet, till exempel genom meditation, yoga eller liknande övningar. En del behåller också mer av att naturligt befinna sig där än andra, men det är på inga sätt ”kört” bara för att man har gått igenom puberteten. Den som lätt rycks med av en spännande film eller lever sig in i en bok har hamnat i de här lite lugnare hjärnvågorna.

Se på tv

Om du sätter dig för att se på tv och programmet kanske inte är så intressant kanske du ser runt tv:n. Du märker att blommorna i fönstret behöver vatten, ser att lampan kastar skuggor på väggen intill eller lägger märke till hur du sitter. Men är det intressant nog ”försvinner” omgivningen. Det är som om du är på plats inne i programmet. Det kan till och med vara så intressant att du som har fullgod hörsel inte ens ser att en tredjedel av rutan upptas av en teckenspråkstolk. Då har din hjärna lugnat ner sig så att den bara koncentrerar sig på en sak, nämligen det du ser på.

Ser du som är hörande teckenspråkstolken eller inte under programmet?

Läsa

Det är samma sak med böcker, men här krävs det än mer koncentration. Ser du på tv får du bilden ”gratis”. Om du läser måste du skapa bilden av det du läser inne i huvudet. När vi har ögonen öppna tar synen upp nästan en fjärdedel av vår hjärnkapacitet. För att skapa inre bilder samtidigt som du har ögonen öppna krävs alltså att du har en bra förmåga att koncentrera dig samtidigt som du är avslappnad. Barn i bokslukaråldern har det här helt naturligt. De kan läsa överallt. Många vuxna klagar istället på att de inte kan läsa om det är stojigt på tåget. Många arbetsplatser med kontorslandskap har också insett att det kan behövas tysta rum, där den som behöver läsa något komplicerat kan sätta sig en stund.

När det gäller skönlitteratur vill så klart alla författare att läsaren ska se det som händer framför sig, leva sig in, känna med karaktärerna. Men hur gör man?

Vad är friktion?

Det jag kallar friktion är störningar i läsningen. Det kan handla om flera olika saker, både yttre och inre påverkan.

Yttre påverkan

Den yttre friktionen kan du som författare inte göra så mycket åt. Om din läsare väljer att försöka läsa på en plats där det är svårt att koncentrera sig är det inget du kan hjälpa. Vissa lever sig in ändå, medan andra kan tycka att din bok är dålig bara för att de faktiskt har läst den på fel plats. Det beror också på hur van läsaren är vid att läsa. Den som inte är så van kanske har valt en bok som är för tungläst för att passa den personen. Den kan givetvis också vara för enkel så att läsaren får för mycket tid att se på omgivningen, eller vara i en genre som det visar sig att läsaren inte gillar. Men där snuddar yttre och inre påverkan faktiskt vid varandra.

Inlevelse som övervinner friktionen att tappa boken

Inre påverkan

Den inre friktionen är sånt som författaren och utgivaren har kontroll över. När det gäller det jag var inne på ovan kan det alltså vara sånt som att omslaget och baksidestexten verkligen talar om vilken genre boken är skriven i. Då får läsaren större chans att hitta rätt. Övriga delar som hör till det du kan påverka är sånt som typsnitt, layout, och språkval.

Att ta bort friktionen

Eftersom du vill att läsaren så mycket som möjligt ska skapa inre bilder, verkligen ”se” handlingen framför sig, måste du ta bort friktionen. En del klarar det som sagt ändå, men för de flesta, speciellt i dagens samhälle där det finns så mycket friktion, behöver hjälp av dig. De första två punkterna kan du ta hjälp med av någon som är proffs. När det gäller den sista kan du visserligen ta hjälp av en redaktör, men i slutänden är det du som väger orden i ditt manus på guldvåg.

Typsnitt

Jag har tidigare pratat om typsnitt i ett inlägg. Du får en hjälpande länk nedan. Grundregeln är att du måste välja ett så neutralt och lättläst typsnitt som möjligt. Det här gäller givetvis inte bara texter som ska ut till slutkunden. På vägen har ditt manus flera läsare, som testläsare, lektör och kanske viktigast av allt innan utgivning, förlaget som du skickar manuset till.

Layout

Se till att ditt manus är uppställt på ett lättläst sätt. Det ska vara luftigt utan att se glest ut.

  • Använd indrag vid nytt stycke inom scenen.
  • Använd indrag vid och efter anföring.
  • Ge all anföring ny rad med indrag (blanda inte ihop med engelsk layout!)
  • Byt scen med blankrad mellan.
  • Se till att det är 60-65 nedslag (med mellanslag) per rad, varken mer eller mindre.

Ska texten till testläsare eller förlag kan du ha ojämn högermarginal. Sätter du däremot texten själv bör den ha rak högermarginal, vara avstavad, kernad och knipt. (Vet du inte vad de sista orden betyder bör du anlita någon som kan!)

Nej, inte en sån knipa!

Språk

Min grundregel är: ”Krångla inte med språket!” Här har du som författare störst chans att påverka läsarens upplevelse. Språket bör vara så friktionsfritt som möjligt, till förmån för handlingen. Om du verkligen vill att läsaren ska leva sig in måste du göra allt för att hjälpa till. Det här betyder inte att du ska skriva själlöst, bara at du inte ska göra något besvärligt för läsaren. Behöver läsaren ta till Google för att förstå vad du menar har du redan förlorat den läsarens inlevelse, eller hur?

Undvik i största möjliga mån udda eller ovanliga ord. Ett undantag är sånt som går att kalla ”icke informationsbärande ord som ger lokalfärg”. Det är alltså ord som en karaktär kanske använder i tal och tanke, som är naturligt för den karaktären, men där ordet inte spelar någon roll för att läsaren ska begripa handlingen.

Undvik långa bitar på främmande språk. Det är okej att markera att någon pratar ett annat språk genom att använda ett ”yes” eller ”danke” men långa bitar och framför allt utan förklaring, gör att läsaren känner sig utanför. Ett undantag kan vara fantasyspråk där en oöversatt rad kan kittla intresset för den främmande kulturen, men då måste du först ha skapat ett fungerande fantasyspråk med en fungerande grammatik. Har du inte det, låt hellre bli och gör som i Game of Thrones där författaren använder sig av anföringssatsen ”sade hon på -språket” istället.

Du måste inte skapa ett fantasyspråk för att skriva fantasy.

Skriv inte svengelska. Om du är tveksam, säg meningen för dig själv på engelska. Fungerar det direkt bör du fundera på om det verkligen är så enkelt, eller om det heter något annat på svenska. Du hittar en länk med några tips på fallgropar nedan.

Krångla inte med grammatiken. Vänd inte meningar bakfram för att slippa börja tre meningar i rad med ”Hon …”. Måste du göra det är det något annat i ditt manus som inte funkar, som gestaltningen.

Rensa bort onödiga småord genom att använda sök och ersätt (länk till lista på såna nedan).

Bestäm dig för en ordform, där två är korrekt och har samma värde. Välj alltså enbart sen eller sedan, sån eller sådan, sa eller sade, blanda inte. När det gäller ska eller skall finns det ett undantag och det är bruksprosa som innehåller så kallade skallkrav, men i skönlitteratur har du bara det ena eller det andra att välja på.

Slutord

Om du lyckas skala bort allt som stör läsaren kommer du att ge läsaren en mycket större chans att leva sig in i texten. Risken blir mindre att läsaren ramlar ur handlingen för att fundera på ditt språk eller att läsaren inte orkar läsa för att raderna är för långa. Chansen är också större att läsaren, trots en yttre störning som du inte rår på, som att läsaren tappar boken, snabbt hittar tillbaks in i handlingen igen.

Lycka till!
/Anna

Länkar:

Typsnitt

Rensa bort småord

Svengelska

Läs också gärna mina andra skrivtips. Fler av dem behandlar sådant du kan göra för att undvika friktion.

Om du behöver lektörshjälp eller ett redaktörsarbete, hör av dig till mig!

Perspektiv, del 2

Det här är den andra, och sista, delen om perspektiv. Den avhandlar fokalisation, alltså synvinkel. För att kunna tillgodogöra dig den här delen bör du först ha läst del ett. Del ett hittar du här.

När du är säker på vilket berättarperspektiv du använder är det dags att se på fokalisationen, alltså ur vilken synvinkel berättaren berättar för läsaren. Skillnaden mellan fokalisation och perspektiv är skillnaden mellan rösten och ögat. Ibland sammanfaller dessa, ibland inte. Fokalisation kan delas upp i två delar: extern fokalisation och intern fokalisation.

Nyttan med fokalisation

Det här är intressant eftersom det handlar om vilken information som berättaren ger till läsaren. Det kan till exempel handla om scener där en karaktär som inte är pålitlig har perspektivet. Kommer läsaren att tro på det hen läser, (extern fokalisation) eller gissa att det den läser är lika opålitligt som perspektivinnehavaren (intern fokalisation).

Många deckarförfattare är duktiga på att plantera lögner genom att låta opålitliga karaktärer ha perspektivet i en intern fokalisation utan att läsaren direkt blir medveten om att det kan röra sig om en skev bild. Det behöver inte heller röra sig om rena lögner, utan bara om att en berättarröst inte är opartisk.

Extern fokalisation

Extern fokalisation innebär at berättaren står utanför föreställningsvärlden (digesen). I det extrema fallet av extern fokalisation får läsaren veta vad som händer, utan att få tillgång till karaktärernas inre känslor eller tankar. Allt delges genom sånt som kan iakttas genom yttre sinnesuttryck.

Flugan på väggen

Läsaren får aldrig några ledtrådar till vem det är som berättar eftersom berättaren hela tiden förhåller sig dold och neutral i texten. Om berättaren befinner sig innanför eller utanför gränsen för föreställningsvärlden går nästan inte att avgöra, därav den öppna toppen på den röda rutan i bilden.

Detta berättarperspektiv är enklast att föreställa sig som att berättaren blickar ner på fiktionsvärlden och ser och registrerar allt som sker i den helt objektivt. Här är synvinkeln inte begränsad till perspektivet hos någon av karaktärerna, utan alla händelser och alla karaktärer registreras med ett renodlat utifrån-perspektiv

Det är ganska ovanligt att en berättare uteslutande använder extern fokalisation hela vägen igenom en roman eller novell, men det förekommer exempelvis i de isländska sagorna och i vissa noveller av Ernest Hemingway. Resultatet blir avskalat och känslokargt, eftersom läsaren aldrig får någon uttrycklig information om vad någon karaktär tänker eller känner. Berättaren förhåller sig objektiv till händelserna och registrerar det som sker i föreställningsvärlden utan några uppenbara värderingar åt det ena eller andra hållet. Stilen kan också leda till att läsaren får svårare att anknyta emotionellt till karaktärerna i föreställningsvärlden.

Allvetande berättare

Berättarperspektivet står utanför handlingen (heterodiegetisk berättare) och har en extern fokalisation. På många sätt liknar detta berättarperspektiv det som jag beskrev ovan. Berättaren, vars röst det är som hörs, befinner sig i båda fallen utanför fiktionsvärlden. I det här exemplet är synvinkeln däremot inte begränsad av perspektivet hos någon, utan alla händelser och karaktärer registreras med ett utifrånperspektiv. Skillnaden är att berättaren i det här exemplet inte är neutral, anonym eller dold för läsaren, utan att berättaren framträder som en identifierbar person. När utanför-berättaren framträder som en identifierbar person är det också tydligare att den befinner sig utanför händelseförloppet (den röda rutan).

Allvetande berättare med fokalisator

Det är vanligare att ha en allvetande berättaren som väljer att delge läsaren en eller flera karaktärers tankar och känslor genom intern fokalisation. Så gör exempelvis Tolkien i sin berömda trilogi. Speciellt i andra delen är det tydligt att berättaren är allvetande eftersom sällskapet splittras, men läsaren får följa de olika grupperna.

För att fortsätta med Tolkien: han använder även en så kallad fokalisator. Det är nämligen bara genom hoberna Frodo och Sams ögon som läsaren får ta del av vissa karaktärer, som den fiskätande Gollum. Frodo och Sam blir varsin fokalisator.

Frodo och Sam blir fokalisator.

Följden av fokalisatorn är att läsaren får ta del av hobernas farhågor och rädslor på ett direkt sätt, genom att höra deras tankar. De framstår därför som mer sårbara än vad de till synes oberörda krigarna gör. Större delen av att vara fokalisator ligger efter hand hos Sam som även blir det åt Frodo. Det gör att Sam framstår som den karaktär som många läsare identifierar sig med mest.

Allvetande / Begränsad Tredje person

Berättaren kan stå utanför händelsen medan perspektivet är tredje person. Det gör tredje persons-karaktären till en fokalisator. Det är precis det här som Tolkien gör när han låter Sam få perspektivet. Värt att notera är att även om berättaren står utanför föreställningsvärlden har berättaren i den här formen av perspektiv valt sida.

Beroende på hur ofta och hur mycket berättaren använder extern respektive intern fokalisation kan läsaren få olika mycket information om föreställningsvärlden. Om berättaren nästan uteslutande betraktar händelserna genom en enskild karaktärs ögon tenderar perspektivet att bli mer begränsat. Om berättaren däremot väljer att emellanåt ge läsaren några mer övergripande beskrivningar av situationen ur helikopterperspektiv, eller om berättaren skildrar händelserna ur flera olika synvinklar, kan läsaren generellt överblicka en större del av händelseförloppet.

Att undanhålla information kan givetvis också vara ett effektivt sätt att bjuda läsaren på överraskningar. Konsten är att välja när och vad. Det utnyttjar till exempel Maria Gripe i boken Josefin. Vem Josefin kallar för ”Gubben Gud” avslöjas först på slutet. Exempel på andra böcker med den här fokalisationen är Harry Potter-serien och Ondskan av Jan Guillou. Båda berättarna står konsekvent på Harrys, respektive Eriks sida.

Författarperspektiv

Istället för allvetande använder till exempel Astrid Lindgren ofta författarperspektivet. Antingen kommenterar hon själv texten, eller så låter hon berättaren göra det genom en fiktiv källa. I Emil-böckerna är det mamma Almas blå skrivböcker, där hon skriver upp Emils hyss. Berättaren vet inte allt, eftersom perspektivet är begränsat till sånt som Alma har skrivit i dagboken. Att fokalisationen är extern beror på att Emil inte är en fokalisator, det vill säga berättaren vet inte vad eller hur Emil tänker om andra personer, mer än det som berättaren kan iaktta utifrån, som att Emil gillar drängen Alfred.

CS Lewis använder en blandning av allvetande- och författarperspektiv, med extern fokalisation i sin bok Häxan och lejonet. Författaren lyser igenom i små fraser som ”Slädfärden varade längre än jag kan beskriva, även om jag skrev sida upp och sida ner om den. Men jag tänker hoppa fram till den stund, då det slutade snöa och började dagas.” (Jämrför i del 1, när Astrid Lindgren kommenterar fattighjonen.)

Intern fokalisation

I intern fokalisation får läsaren del av en eller flera karaktärers inre upplevelser, deras känslor och tankar.

Nära tredje person och första person

Berättaren, vars röst det är som talar till läsaren och som återger alla händelserna i fiktionsvärlden, befinner själv mitt i det som sker. Berättaren är med andra ord en av karaktärerna i handlingen. Den här berättaren återger händelserna så som han eller hon själv ser och upplever dem. Perspektivet begränsas till den plats där berättaren befinner sig och till det som den här karaktären ser, hör, känner och vet. Det innebär att fokalisationen är intern och att berättaren själv är fokalisator. Det kan inte heller finnas någon annan fokalisator eftersom det inte är realistiskt att tänka sig att den här berättaren kan ha någon inblick i de övriga karaktärernas inre tankar och känslor. (Ett undantag vore givetvis en magisk tankeläsare.)

Det är vanligast att berättaren själv är huvudpersonen i den här formen av berättelser, men det finns alltid undantag. Ett av de mer kända är Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes. I dem är det doktor Watson som är berättaren med en intern fokalisation, men det är Holmes som är huvudperson.

Givetvis går det också att ha fler berättare som alla kretsar kring en huvudperson och som ger sin egen bild av huvudpersonen. Så skriver till exempel Dorothy Dunnett i sin historiska bokserie The Lymond saga. Både Dunnett och Doyle döljer huvudpersonens motiv, tankar och känslor och gör ett lika stort mysterium av karaktären som av handlingen.

Öva

Det bästa sättet att öva på fokalisation är att rita den typen av skisser som jag har med i det här inlägget och att på det sättet bli medveten om hur andra skriver och hur du själv skriver. Fundera också på vad som skulle hända om en känd roman var skriven med samma perspektiv, men med en annan fokalisation.

Lycka till!
/Anna

Perspektiv

Perspektiv är ett ämne som det aldrig går att skriva för mycket om. Det är förstås så eftersom gränserna ibland är svävande mellan vad som är vad och för att en del perspektiv går att kombinera medan andra inte är bra att blanda. Olika perspektiv har dessutom ibland olika namn, vilket inte gör det enklare. Titta alltså mer på respektive innehåll än på styckets titel i genomgången nedan.

Berättare som inte skrivit manus

Ibland är författaren och berättaren skilda personer. Det förekommer inom flera olika perspektiv. I en skönlitterär berättelse i jag-form är till exempel sällan jag:et och författaren samma person. Till och med en självbiografi som är skriven av en spökskrivare har skilda författare och jag, även om en del låtsas som om spökskrivaren inte finns.

I film är det enkelt att ge tydliga exempel. I ”The Princess Bride” läser berättaren, ”morfar”, en bok för sitt barnbarn. Morfar är berättaren, men han är inte författaren. Handlingen i det morfar läser spelas upp, men då och då avbryter han läsningen.

”Berättaren” avbryter för att kontrollera så att det inte är för läskigt i filmen Princess Bride.

En annan är filmen ”Amadeus”, där den åldrade Salieri har berättarperspektivet utan att ha skrivit manuset till filmen.

I ett bokmanus som är skrivet genom ”flugan på väggen” kan en karaktär vara ”flugan”. Det skulle till exempel kunna vara en portier på ett hotell som ser alla komma och gå, utan att lägga några som helst egna känslor i det (för då blir det givetvis tredje person).

Homodiegetiska berättare

En ”homodiegetisk berättare” befinner sig inne i föreställningsvärlden och är själv en av karaktärerna som deltar i handlingen

Första person – jag

Skriver du i första person är det ”jag” som har perspektivet. Detta oavsett om det är en påhittat jag-person eller författaren själv som är berättelsens jag. Läsaren får se ut genom jag:ets ögon, ta del av jag:ets tankar och känslor. Det här perspektivet begränsar författaren såtillvida att läsaren bara kan vara med på platser där jag:et också deltar.

Läsaren ser ut genom jag:ets ögon.

Andra person – du

Andra person är ett ovanligt perspektiv som nästan bara finns i rollspel, men någon gång återfinns som en sällsynt art i skönlitteratur. Jag lämnar det här, eftersom det är såpass sällsynt att det knappast är att rekommendera.

Tredje person– han, hon, hen …

Läsaren följer ett fåtal utvalda karaktärer (ibland bara en) och får ta del av det de tänker och känner. I tredje person är det bara en i taget som har perspektivet. Som regel rekommenderar jag en karaktär per kapitel, men när det drar ihop sig till upplösning kan du förtäta manuset genom att markera byte av perspektiv med mellanslag och tre stjärnor.

Begränsad tredje person

Det vanligaste tredje persons-perspektivet är så kallad begränsad tredje person. Författaren ser bitvis saker genom karaktärens ögon, men kan också ta ett kliv utanför för att reflektera. Exempel ”X tyckte att det var underligt att X behövde …”. Det går också bra att kommentera sånt som karaktären inte själv är medveten om, som hur X ser ut i ansiktet när X tittar på Y, men som X givetvis inte kan märka utan att ha en spegel. Författaren har alltså reflekterat över vad X tycker. Du kan däremot fortfarande inte skriva något om hur någon annan tänker eller känner, förutom sånt som X iakttar.

Nära tredje person

I nära tredje person kliver berättaren in i karaktären. Läsaren får veta vad karaktären tänker och känner och ser det som utspelar sig genom karaktärens ögon. Det finns ingen gräns mellan berättaren och karaktären, det är således som att skriva i första person, men med han, hon, hen etc. istället för jag. Författaren kan inte, som i begränsad, reflektera kring karaktären.

Heterodiegetiska berättare

En ”heterodiegetisk berättare” befinner sig utanför föreställningsvärlden och är inte en av karaktärerna i handlingen.

Berättarperspektiv

När det är ett berättarperspektiv med i bilden är författaren alltid en egen ”karaktär”, men utan att synas eller interagera. Berättaren är inte nödvändigtvis detsamma som författaren.

Den allvetande berättaren

Den allvetande berättarens perspektiv är när författaren är manusets gud. Författaren vet vad alla ser, tänker och känner. Författaren kan också förflytta sig i tid och rum för att förmedla det som läsaren behöver veta. Så fort du har med fraser som ”men då visste inte X vad som väntade” skriver du som allvetande.

Den allvetande berättaren är manusets gud.

Det allvetande perspektivet kan låta som att göra det enkelt för sig, men istället är det svårt eftersom författaren aldrig får kliva in i en specifik person. Den allvetande berättaren är således neutral till alla karaktärer. Då riskerar läsaren att uppleva det hela som att perspektivet hoppar omkring, vilket lätt ställer till förvirring.

Webbkameran / Flugan på väggen

I det perspektiv som oftast kallas flugan på väggen iakttar författaren allt som händer, men kan inte se in i någon av karaktärernas inre. Det finns alltså inga fraser om ”tänkte X” eller ”kände Y”. Det är som om någon hade satt upp en webbkamera i utrymmet där saker utspelar sig. Författaren hör och ser, men inte mer.

Författarperspektivet

Om författaren är närvarande och kommenterar saker i handlingen med en medveten röst kallas det författarperspektiv.

Det förekommer sällan utom i barnböcker och muntligt traderade sagor. Astrid Lindgren gör det mästerligt, framför allt i sina böcker om Emil, men även i en del andra sagor. Hon lägger in passager där författaren avbryter handlingen för att förklara något. Exempel: ”Nu vet du kanske inte vad ett fattighjon är, men på den här tiden …”. Om du jämför med ”morfar” i filmen ”Princess Bride” är det inte samma sak, eftersom författaren och berättaren är samma person i Astrid Lindrens böcker.

Emil i Lönneberga och fattighjonen.

Övningar

Här följer två övningar för att du ska förstå vad du kan göra och inte göra med några perspektiv som ligger varandra nära.

Skilja på första person och nära tredje

Förutsättning: Om du skriver i första person bör du inte byta mellan olika ”jag” eller flytta över till ett annat perspektiv på vägen. Skriver du däremot i nära tredje person ser du fortfarande ut genom karaktärens ögon, men det är inget som hindrar dig att i nästa kapitel se ut genom en annan karaktärs ögon. Du kan med andra ord ta med läsaren till platser som en av karaktärerna inte befinner sig på genom ett nära tredje persons perspektiv.

Övning: Skriv två scener där huvudpersonen är med. Ena gången skriver du båda ur ett och samma ”jag”, nästa ur ett och samma nära tredje person och sista gången byter du mellan två karaktärer i nära tredje person.

Undvika ”huvudhoppning”

Förutsättning: Det är svårt att få till ett bra perspektiv. Vad skiljer till exempel begränsad tredje person från den allvetande berättaren? Likheten är att författaren kan ta ett steg tillbaks och reflektera över det som händer. Olikheterna är att i begränsad tredje person kan författaren inte veta vad någon annan tänker eller känner, men i allvetande fördelas tankar och känslor till samtliga närvarande karaktärer. Om du inte håller isär det här och till exempel fokuserar på en karaktär för att någon gång hoppa till en annan blir det så kallad ”huvudhoppning” (alltså att författaren hoppar mellan karaktärerna). Det gör lätt läsaren förvirrad. Var alltså noga med att i förväg bestämma dig för vilket perspektiv du ska ha.

Övning: Skriva samma scen i begränsad tredje person och som allvetande.

Avslutning

Det finns även andra aspekter av perspektiv. De tas ofta upp inom litteraturvetenskap, men tänker att jag spar det till ett annat inlägg, så att det inte blir för mycket. Gör övningarna så återkommer jag med mer.

Lycka till!
/Anna

PS Här hittar du nu del två i den här miniserien.

Typsnitt

Det här inlägget handlar om vad du kan – och bör – göra med din text i ett vanligt ordbehandlingsprogram. Om du vill sätta din text för tryck finns det mycket mer att tänka på.

Vad är ett typsnitt?

Ett typsnitt är en samling bokstäver och siffror som har ett gemensamt utseende. Det kan handla om deras utformning, avståndet mellan dem, om de är rundade eller kantiga, kontrasten mellan tunna och grövre streck och om de är slutna eller öppna.

Skrivmaskinernas tid

På den tiden när man skrev på skrivmaskin var de flesta texter i typsnittet Courier. Mot slutet av skrivmaskinseran kom det elektriska skrivmaskiner som kunde göra rak högermarginal (men men fick beräkna mellanslagslängden för varje rad för hand) och skrivmaskiner med utbytbar kula så att det gick att göra några olika typsnitt. Däremot var allt fortfarande i samma storlek.

När en bok eller annan tidskrift skulle tryckas gick den till en sättare som bokstav för bokstav plockade ihop sidan. Det var dessa bokstäver som kallades typer. En sats med ett typsnitt i en viss storlek kallas garnityr. De allra första typerna var handskurna i trä, vilket gör att samma bokstav inte alltid ser likadan ut på en sida, trots att den är tryckt och inte handskriven. Senare blev de i metall. Typerna fanns också i olika storlekar, men variationen var inte lika stor som på en dator.

Datorerna

I och med datorernas intåg blev typsnitten många och mer eller mindre läsbara. Ungefär i samma veva upptäckte många att man kund centrera texten. Det gjord inte saken bättre, men hör inte till det här inlägget.

Med tiden har några typsnitt mer eller mindre blivit standard. Flera av dem är namngivna efter sina skapare, som Giambatista Bodoni, Claude Garamond och Hermann Zapf (som gjord de första dingbats-fonterna).

Garalder och linjärer

Den allra vanligaste varianten är om typsnitt har seriffer eller inte. Seriffer är små ”slängar” i bokstavens ändar. Jag visar med typsnittet Garamond, som är mycket vanligt i satta böcker.

De röda pekbubblorna visar på serifferna. Den blå visar att typsnittet också har olika bredd, som att det är lite fylligare där den pekar mot överst på a:et. Serifferna hjälper ögat att särskilja en bokstav från en annan. Mer om läsbarhet nedan.

Typsnitt som har seriffer heter garalder. Andra typsnitt med seriffer som är vanliga i böcker är följande (alla har samma storlek (kallas grad på fackspråk) så att du kan se att de också har olika storlek.

Som du ser är Bodoni en aning tätare än de båda andra. Det typsnitt lämpar sig inte för barn- och ungdomsböcker. Book Antiqua är däremot bra för barnböcker.

Typsnitt som inte har seriffer heter linjärer, eller lite mer ålderdomligt san-serif, alltså utan serif. Här är några exempel.

Linjärer passar bra till kapitelrubriker. Ofta brukar en viss rubrikstil passa fint ihop med en stil för brödtext, som att Gill sans passar bra med Garamond och Palatino. De fungerar också bra när man läser på skärm. Ett speciellt typsnitt för webbsidor togs fram någon gång kring millennieskiftet. Det ser ut så här:

När du gör e-böcker kan det vara värt att fundera på om du ska ha en version med- och en utan seriffer så att läsaren kan välja. Beroende på läsplatta kan det ena eller det andra fungera bättre.

Läsbarhet

Förhållandet mellan typsnitt, font, radlängd och radavstånd (kägel) avgör textens läsbarhet. Alltså hur lätt den är att läsa.

Radlängd

En rad bör innehålla mellan 60 till 65 nedslag, inklusive blankstegen. Det här har man forskat på och anledningen till radlängden är hur ögat rör sig över en rad när du läser.

Optimal radlängd är om ögat studsar över raden tre gånger. Det går att mäta i laboratorium. Då kommer du vid radslutet att automatiskt flytta ner blicken på nästa rad, (förutsatt att inte radavståndet är för tätt eller för glest förstås). Är raden för lång finns risken att du fastnar på den och läser den gång på gång. Är den för kort finns risken att du hoppar över en rad när du ska byta.

Om du till exempel använder Garamond 12 punkter och skriver på ett stående A4 innebär det här att du bör ha fem centimeters marginal på båda sidorna om texten. Prova så får du se!

Med anledning av antalet nedslag per rad avråder jag dig från att sätta din bok i Times (eller Times new roman). Det typsnittet togs fram för att passa i smala tidningsspalter, i tidningen Times, just för att läsaren inte skull hopa över några rader. Typsnittet blir svårläst på rader som är normallånga för många andra typsnitt.

Radavstånd

Radavstånd heter kägel på fackspråk. Som regel ska radavståndet vara något större än fontens storlek. Har du 10 punkters typsnitt bör radavståndet vara 12 punkter, till exempel. en för tätt satt text kallas ”kompakt sats”. Såna tar det emot att gripa sig an. I ordbehandlingsprogram där du inte kan sätta kägeln kan det vara lämpligt med ungefär 1,2 eller 1,3 i radavstånd.

Udda typsnitt och andra utsmyckningar

Givetvis ska du heller inte använda skojfriska, barnsliga eller på annat sätt svårlästa typsnitt. Barnböcker ska inte ha en barnslig stil, utan underlätta läsningen och uppmuntra till att läsa själv. Gör mig en tjänst och kasta ut sånt som Comic sans. Det gör ingen glad.

Kursiver

Kursiv text är till för att markera om någon trycker extra på ett ord. I engelskspråkig litteratur används det ibland också för att markera tankar. Ibland ser man även det här i svenska böcker, även om det inte alls är lika vanligt. Tumregeln är att inte ha mer än tre rader med kursiv text. Är det mer är risken stor att läsaren helt enkelt hoppar över stycket.

Fetstil

Fetstil hör inte alls hemma i en satt text. Inte heller fet-kursiv (brukar inte ens finnas som val i proffsiga layoutprogram).

Versaler

Versaler inleder meningar och finns i svenskan endast vid egennamn (egennamn kan bara böjas i genitiv och kan inte ha bestämd eller obestämd form). Skriv inte hela ord med versaler. Det kvittar hur mycket dina karaktärer illvrålar. Dels är det svårläst (eftersom de har samma höjd), dels drar det ögat från den övriga texten och kan göra läsaren förvirrad. Det sista du vill är väl att läsaren ska hoppa i texten, eller bli distraherad och ramla ur textens flöde. Använd istället de medel du har som författare, nämligen gestaltningen, för att visa hur ilsken någon blir.

Skicka din text till andra

När du skickar en text till förlag ska du givetvis följa deras anvisningar. Vill de ha hela texten i ett linjärt typsnitt eller i Times, låt dem få det. (Men behåll en bättre version hemma på din dator!) Samma sak med radavstånd. Förlagen ger sällan anvisningar om radlängd så där kan du i alla fall räkna antalet nedslag och ge dem en så läsvänlig version som förutsättningarna medger. Det här är viktigt. Står ditt manus och väger kan läsbarheten spela roll.

Testläsare, lektörer och redaktörer däremot kommer att älska dig om du har ett mer läsbart typsnitt och lagom långa rader redan från början (och en del förlag har faktiskt koll de också).

Lycka till!
/Anna

Återblickar

Jag märker att en sak är svår för många, nämligen att uttrycka återblickar när berättelsens nutid är i presens. Här har jag försökt göra en så förenklad sammanställning och förklaring som jag kan.

Bakgrund

En berättelses ”nu” kan uttryckas i:
presens: ”Hon går in i rummet och sätter sig på stolen.”
eller
preteritum: ”Hon gick in i rummet och satte sig på stolen.”
Båda fungerar lika bra i skönlitteratur, bara du håller dig till ett tempus hela vägen.
(Det finns, som alltid, undantag men de är undantag.)

Vad skiljer presens och preteritum?

Presens
uttrycker berättelsens nutid såsom samtidig med läsarens nutid.
Preteritum
uttrycker berättelsens nutid som inte sammanfallande med läsarens nutid.

Preteritum har räknats som klassiskt berättartempus men sedan länge har presens också använts i både skönlitteratur och poesi.

Att skriva återblickar

Då och då i en berättelse behöver författaren sammanfatta något som redan har skett
”Det hade gått tre veckor och Lasse visste fortfarande inte vad en gäddsnipa var för något.”
eller berätta för läsaren vad som har hänt på en annan plats
”Samtidigt som Kalle rånar kiosken har Olle legat hemma i mässlingen, men det vet inte rektorn.”

från preteritum

Återblickar från preteritum ställer sällan till besvär, de konstrueras med hade + supinum av huvudverbet, det vill säga pluskvamperfektum:
”Det hade gått tre veckor och …”
”Hon hade gått ut.”
”Lisa hade inte funderat på den saken tidigare.”

Märk att i meningen:
Faster Mafalda hade åkt två Vasalopp i sträck för hon hade inte lärt sig att stanna på skidorna.”
kan du ta bort det andra ”hade” och skriva preteritum av lära (alltså lärde) utan att ramla ur återblicken.

från presens

Det som söks för att skriva återblickar från presens är såldes motsvarigheten till ”hade” + supinum. Tänk så här: ”Hade” är preteritum av verbet ”hava”. Vad är då presens av ”hava”? Jo, ”har”.

Har + supinum bildar perfektum som är återblicksformen av presens.

När du gör återblickar i presens blir det alltså till exempel:
”Det har gått tre veckor sedan jag hörde av honom.”
”Hon har gått ut.”
”Lisa har inte funderat på den saken tidigare.”

Märk att i meningen:
”Morbror Absalom och min kusin har spelat säckpipa i badrummet hela förmiddagen vilket nästan har gjort mamma galen.”
kan du ta bort det andra ”har” och skriva presens av bliva utan att ramla ur återblicken, men det är inte lika självklart att läsaren stannar i dåtiden som det är när du använder preteritum och pluskvamperfektum. Du kan behöva etablera återblicken mer när du skriver i presens än vad som behövs i klassiskt berättartempus.

Fördjupning

Det här är som sagt en mycket kort version. Det finns undantag, det finns sånt som historiskt presens och mycket annat, men jag sparar det till en annan gång.

Läs mer i Olof Thorells ”Svensk grammatik”. Den är kurslitteratur och referenslitteratur på flera grammatikkurser på universitetet.

Lycka till!
/Anna

PS Och som av en händelse är det här inlägget skrivet i presens, med återblickar i perfektum.

Jag hjälper dig gärna med ditt manus. Läs mer.

Vad har karaktärerna på sig?

Vad folk har eller har haft på sig under de senaste hundra eller hundrafemtio åren är inte så svårt att lista ut. Det finns foton och hyfsat mycket dokumentation. Men innan dess då? Och om det är en egen värld, hur gör du då? Och var går gränsen mellan historia och fantasi?

Det här inlägget är ett udda skrivtips, men jag har gjort det på begäran. Det är långt, men ändå oerhört summariskt eftersom historien är så lång och världen så stor. Dessutom finns det experter som vet väldigt mycket mer om historiskt mode än vad jag gör. Avgränsningen blir därför vikingatid till Napoleon.

Tanken är att få dig att fundera på vad dina karaktärer har på sig om de befinner sig i en historisk miljö och framför allt vad de har under det som syns på målningar. På slutet ger jag även några råd kring vad som skiljer historia från fantasy när det gäller det ”fintstilta”, (alltså sånt som ofta blir nybörjarfel i reenactmentsammanhang).

Generellt – före modern tid

Särk (kvinnoplagg, typ lucialinne) och skjorta (mansplagg som gick ända till knäna) är det man har närmast kroppen. Båda är alltså att betrakta som underkläder. Man har dem för att skydda kläderna från kroppens snuts. Man sover i dem (folk var betydligt mer pryda förr, troligen hade inte ens gifta par sett vare sig varandra speciellt mycket utan en tråd på kroppen). Varken särken eller skjortan syns, utom i undantagsfall.

Kvinna i särk, 1700-talskorsett och underkjol. I glipan på kjolen (syns på mittenbilden) hade man sina fickor, som på den tiden var ett löstagbart plagg. Över det här lagret bar man sen de kläder som syntes. Lägg märke till att hon inte är barhuvad trots att hon inte har klätt sig färdigt.
Fickorna blir så småningom till pannåer som håller ut de abnormt vida kjolar som gav upphov till dubbeldörrar. Har du således dubbeldörrar i ditt manus är det kring eller efter 1700-talets mitt.

Kläder går i arv. Alla har inte senaste modet. Det är förbehållet folk med mycket pengar. Annars sydde man om, lade ut, sydde in, gav till syskon och så vidare. Fint folk gav avlagda plagg till sina tjänare, som kunde ha fina, men inte helt moderiktiga kläder. När karaktärerna behöver ersätta förbrukade eller förlorade kläder kan de gå till en klädmånglare och köpa begagnat.

Kläderna som syns på målningar tvättades mycket sällan, var oftast inte ens gjorda för att kunna tvättas. Broderier och utsmyckningar kan missfärga i en tvätt, så man använde kläderna och luktade förmodligen därefter. Den som har möjlighet att bada badar förmodligen i särken eller skjortan. Sen tar man av sig det blöta (och kanske lite renare) plagget och sätter på sig ett rent, men naken i badet är man inte.

Man är inte barhuvad om man är vuxen. Punkt.

Se till att dina karaktärer bär rätt skor. Hollywoodska stövlar är mycket sällan moderiktiga, även om det finns en period under napoleonkrigen när de är populära även för den som inte rider. Historiska skor är i stort sett aldrig praktiska, de läcker och man är väldigt ofta våt om fötterna. Fram till mitten av 1700-talet är det inte heller säkert det finns en höger och en vänstersko. Går man snett byter man fot och kan sen ha dem ett tag till. För att komma upp från slask och smuts bär medeltidsmänniskan patinor, alltså som en träsko utanpå den vanliga skon.

Mjuka spetsiga skor och patinor. Samma skodon bars av både män och kvinnor men männens skospetsar blev under 1400-talet mycket långa och mycket spetsiga, så kallade snabelskor.

Blanda inte. Modet har varierat lika ofta som nu och dessutom än mer från plats till plats. Se till att göra din research och klä dina karaktärer på rätt sätt.

Skriver du fantasy eller science fiction kan du med fördel låta ett samhälle bära ett mode och ett annat en helt annan epok eller stil, men bara för att världen är påhittad ska du inte tro att de inte vill bära det senaste inom sin kultur.

Materiel & färger

De tyger som främst används till särkar och skjortor är linne. Linne är inte ett tyg för övriga kläder. Ylle är det dominerande tyget, oavsett årstid, för alla utom överklassen som kan bära siden. Silkessammet dyker också upp relativt tidigt, däremot inte bomullsdito. Bomull kommer under 1700-talet, gärna i form av blomstertryckta tyger, men det är dyrt och bärs bara i kläder som syns, aldrig i underkläder. Däremot förekommer sidensärkar och sidenskjortor om man har råd.

För den som är oerhört petig spelar det också roll på vilket sätt till exempel ett ylle är vävt och vilka färgkombinationer som är möjliga mellan varp och inslag för att placera det rätt i historien. Det är överkurs för ett manus, om det inte handlar om vävare.

Vikingakvinna. Man ser inte särken, utan den blå diamantkyppertvävda underklänningen, en rutig brun hängselklänning med spännbuckor, pärlrader och ett dekorativt band (där kan det också sitta en bit siden) (den blå klänningen sticker säkert ut nedtill också), en vinröd kaftan som troligen inte är fotsid, med brickvävt band som dekoration. En bit av ett diamantkyppertvävt ylle i orange syns också, men det är nästan väl stor skillnad mellan varp och inslag för att det fungera på vikingatiden, annars var just diamantkyppert populärt då.

Det är först under slutet av 1800-talet och fram till vår tid som manskläder har varit övervägande murriga. Under 1700-talet var den mest manliga färgen rosa. Rött var nämligen kungligt och rosa var utblandat rött, en färg för prinsar och andra fina herrar. Under 15- och 1600-talen är kläderna mer murriga i tonen, men går man ännu längre tillbaks är medeltidsmänniskan gärna klädd i lysande färger. Ser man på kyrkomålningar har dessa bleknat med åren, det som är brunt nu har varit rött, blekgrönt har varit klargrönt eller dyrbart blått. Lila har ofta varit förbehållet de rikaste, eftersom färgen är svår att få fram.

Monsieur de Vergennes, stilig och moderiktigt manlig i rosa, 1700-talets andra halva. Troligen är byxorna i samma färg. Just manskläder från den här tiden tycker man om att ha i samma material och färg, medan kvinnokläder kan blanda blommigt och randigt, siden och ylle, utan att blinka. Monsieur bär kravatt som hålls ut av skjortans krås (som inte syns). Man ville gärna visa ”ett starkt bröst”. Annars var det inte bröstmuskler utan muskulösa vader bland det sexigaste som fanns hos en karl på den här tiden, många herrar hade inlägg i strumporna och man gick utåt med tårna som en balettdansös för att visa upp sig.

Kvinnan

Kvinnan har alltså särk underst. Den hänger med från vikingatiden fram till 1800-talet, men i lite varierande skärning och längd. När du skriver räcker det gott och väl med ordet särk. Hon har inte underbyxor. Under menstruationen bar hon en gammal särk som fick ta smällen, så att säga, men folk var gravida i betydligt högre utsträckning än i våra dagar, så troligen var problemet inte jättestort.

Innan kvinnan tar på sig något annat på morgonen tar hon på sig strumpor och skor. Dels för att golv är kalla, dels för att det kan bli knöligt att böja sig med alla olika lager som man sen har på sig. Den som är förnäm har säkert även hjälp med påklädningen.

Ovanpå särken har kvinnan en underklänning. Under vissa epoker syns den, under andra syns den inte så mycket. I kallt väder bär man flera underklänningar. Framåt 15-1600-talet, när underplaggen (och ibland även plaggen) blir delade i midjan har man flera underkjolar och korsetten gör sitt intåg ovanpå särkens överdel. Korsetten visar man inte. Enda undantaget är vissa 1600-talskorseter med påsnörd ärm, men då var de sydda med ett ytterlager i mycket fint tyg ovanpå lagret som ”benades” så att det blev som korsett och ärmliv i ett.

Drottning Margaretas klänning, i replik och foto av Laila Durand. Det är så mycket tyg att klänningen även släpar fram. Hon lyfter den och visar då en vackert grön sidenunderklänning (inte särk, den visar hon _inte_). Med största sannolikhet är det löshår hon visar under dok och haklin. Förlagan är daterad till mellan 1403 och 1439.

En korsett, fram till 1800-talets getingmidjor, är inte till för att göra bäraren abnormt smal, utan bärs för att skapa en viss silhuett som är modern, som ifall brösten ska plattas till (1500-tal) eller puffas uppåt (1700-tal). Exakt hur korsetten ser ut varierar förstås över tid. Ibland är den snörd fram, ibland bak och ibland båda delarna. Hade man inte råd med en fin korsett (och om man inte heller fick ärva en av sin matmor) bar man benade liv. De lever kvar i våra svenska folkdräkter än i dag. Tro inte att korsetten försvinner i och med empiren under det tidiga 1800-talet. Den ändras, blir mer som en modern bh över bysten för att sen snöras åt under och ge silhuetten av en grekisk pelare.

Kvinnans kläder har oftast varit klänningen, men under 16-17-talet, samt senare allmogekläder, kan det också vara kjol och kofta. Koftan är vad vi skulle kalla för en jacka, sydd i tyg, inte ett stickat plagg, som i dag. Under många epoker kommer man också på att man kan visa sina finaste underklänningar eller underkjolar genom slitsar och öppningar. Tyg var dyrt och ju mer tyg det var i ett plagg, desto finare var det. Under medeltiden resulterar det i långa släp, senare i plagg som hålls ut av diverse kuddar och ställningar som är dolda under. Eftersom det är lyx bärs såna utsvävningar inte av de som arbetar.

Drottning Elisabet av England iförd spanskt mode (som ofta har gått i svart) och mängder av pärlor. Det gick åt så mycket pärlor under den här epoken att pärlfisket i Medelhavet hade en glansperiod av sällan skådat slag. Hon har till och med pärlor i peruken.

Barn och ogifta kvinnor kunde få visa håret, men gifta kvinnor dolde det. Under vissa år under medeltiden syns hår på målningar, men som regel är det löshår av lin som sticker fram i strama flätor. Under de perioder när kvinnan bär peruk har hon, trots det, ändå en hätta (kan se ut som en liten virkad duk, ungefär) ovanpå peruken. För sakens skull, liksom, för man är inte ”barhuvad” ens när man är iförd peruk.

Smycken är ett kapitel för sig. Ibland är det inne med ringar, ibland med halsband. Försök att se på målningar vad som har varit i ropet under vilken tid och ge dina karaktärer rätt stil (om de har råd).

Mannen

Mannen har skjorta underst. Det är bara i Hollywood som han kan ha på sig byxor och skjorta. ”På riktigt” vore det som att gå ut i jeans och pyjamasöverdel. Skjortan får med tiden krås, men det är inte för att göra den snygg, utan för att hålla ut en stilig kravatt, som är föregångaren till slipsen. När han kliver ur sängen gör han som kvinnan, han tar på sig strumpor (eller hosor) och skor.

Vad som kallas byxa/broka varierar under olika århundraden. Vikingen har antingen smala långbyxor eller vida så kallade vikingabyxor som slutar vid knät och avslutas med benlindor (silhuetten är inte helt olik den skotska stora kilten). Under medeltiden krymper byxan till ett i det närmaste ”kalsongstort” tajt plagg (men det är inte underkläder, skjortan fyller den funktionen) och på benen har man hosor, som är ungefär som långa strumpor. Under 1400-talet var byxorna så små att man fick sy in sig i plagget och bära blygdkapsel över känsliga delar. Kyrkan har förfasat sig när unga modelejon böjer sig framåt och därigenom visar rumpan eller sätter malliga utsmyckningar på sina blygdkapslar. När byxan åter får påsydda ben är de rätt länge knälånga, även om det finns en del helt långa byxor också parallellt med knäbyxan. 1600-talets vida så kallade rehngrevebyxor lever kvar i 1700-talets sjömansbyxor, medan modet sätter spännen under knät på byxorna. Strumporna har suttit utanpå eller under byxan till och från genom tiderna. Byxorna varierar betydligt mer med tiden än mannens övriga klädsel.

På överkroppen har den medeltida mannen kjortel, eller snarare kjortlar. Ju kallare, desto fler. Under renässansen övergår kjorteln gradvis till en tröja. Tröjan är inte som ett stickat plagg, som vi i dag menar med ordet, utan ett sytt plagg av vävt tyg. Med tiden blir mannens tröja ärmlös och kallas väst, medan man sätter en rock ovanpå. Från cirka mitten av 1600-talet till början av 1800-talet ser väst och rock i stort sett likadana ut. Längd, ficklock, krage och slag på ärmarna varierar, men grunden är i stort sett densamma. Sen drar sig rocken tillbaka, blir jackett och slutar sina dagar som kavaj.

Bockstensmannen (vars kläder har haft andra färger) med hosor, kjortel, rundskuren mantel och struthätta. En struthätta går också att ha på sig som en mössa, istället för som kapuschong. Än har skorna inte fått klackar, vilket troligen gjorde att man gick mer som någon som går barfota än hur vi går i dag (se även om patinor ovan).

Även mannen bär huvudbonad. Vikingen bär gärna en rund pälskantad hatt, en toppig med österländsk inspiration eller hätta, alltså som en löskapuschong fäst på ett ”axelparti” (vanlig modell: struthätta). Renässansmannen har gärna en platt huvudbonad, nästan som en stor basker, med pälskant eller fjädrar i. Under de århundraden då peruker är på modet har han också hatt, men tidvis bärs den under armen. När och om mannen tar av sig hatten inomhus varierar med modet.

Svenska Lif Compagniet med kläder från Karl XII:s tid. Befälet har vidare strumporna utanpå byxorna och strumpeband som ska framhäva vaderna. Han bär tvärt avskurna skor utan höger- eller vänsterpassning. Näversulorna är förstärkta med spik för att bli extra hållbara. Alla har den typ av rock som var modern under mer än hundra år. Troligen har befälet finare kläde i sin, men modellen är densamma för alla. Befälet har också både peruk och hatt. En fin peruk var dyrt, men det dök upp billigare varianter av djurhår. När man inte bar sin peruk var turban på modet. Tonsättaren Händel finns avbildad i turban, till exempel. Kläderna på bilden är rekonstruerade av dem som bär dem.

När blir det fantasy?

Skriver du fantasy är det så klart att dina karaktärer bär fantasykläder. Det är inget fel med det. Kanske tvärt om, det kan bli en markör för att något är annorlunda mot hur det har sett ut i vår historia. Det gäller bara att hålla reda på vad som är vad.

Vissa saker förstår vem som helst att det är fantasy, medan andra gränser kan vara svårare att avgöra. Mantlar med huva finns till exempel varken under vikingatid eller medeltid (se hätta ovan). Samma sak med överklänningar i linne (nej, inte ens på sommaren) eller särkar och skjortor i bjärta färger (linne var svårt att färga, eftersom det är svårt att få färgen att fästa i materialet). En väldigt vanlig avvikelse från historiska kläder är att ha för få lager på sigvilket bland annat medför fel silhuett. Även innan korsetten hade kvinnor stöd för bysten, men oftast genom en tajt särk, vilket gjorde silhuetten mjukare om man jämför med en bygel-bh.

Mantel med huva, bara särken och inget över håret. Det är en jättefin fantasyutstyrsel, men den är inte historisk.

En annan subtil sak är att för att värma sig skulle ingen ha pälsen utåt i ett plagg, utan vänd inåt. Däremot finns det andra användningar av päls, som till exempel loppfällor, men då är det mindre bitar som sitter i kanten mellan hals och plagg. För fantasyplagg däremot kan det vara effektfullt med pälsen utåt.

Läder är en annan sak som skiljer fantasi och historia. Trots att man borde ha tänkt att skinn kunde vara vattenavvsiande finns det inte många fynd av läderplagg förutom skor och bälten som är i läder rent historiskt. Ett undantag är folkliga läderliv.

När du sen brakar på med fantasin är det bara att fundera på vilken typ av samhälle det är du har byggt upp och anpassa kläderna efter det. Lek med blandningar, som i steampunk där det viktorianska möter goth, brunt läder, mässing och ett överdåd av detaljer.

Författaråret

Här får du några tips att ta med dig när du summerar ditt författarår och ser fram emot nästa.

1. Hur förvaltar du positiv kritik?

Givetvis ska du inte skriva samma sak om och om igen. Det finns förvisso en del framgångsrika deckarförfattare som upprepar sina koncept, men det leder knappast till någon utveckling av dig som författare. Sträva istället hela tiden efter att förnya dig så att inte dina läsare ”kan” det du skriver efter att ha läst två noveller eller romaner. Använd det som du har blivit positivt bemött för men glöm inte att lägg till något nytt.

2. Hur tar du emot negativ kritik?

Se på kritiker, lektörer, redaktörer och korrläsare som dina bästa vänner. Gör det som du fick rödpenna för till en inbyggd egen röd flagga. Ju skarpare råmanus du kan få till, desto djupare blir nästa analys från lektören.

3. Vad överraskar dig mest?

Vad skrev du som överraskar dig mest 2019? Överraskningar kan gå åt båda håll. Vad tänker du ta med dig in i 2020 med utgångspunkt från det som är mest oväntat?

4. Vad oroar dig?

Ingen är någonsin helt nöjd med sin text. Det finns kända författare som aldrig öppnar sin bok igen när den väl går i tryck. Har någon text som oroar dig? Varför? Vad gjör du åt det? Vad tar du med dig för lärdom in i nästa år?

5. Vad är känslosamt att skriva?

Med den här frågan avser jag en text, eller del av en text, som framkallar en såpass stark känsla att den finns kvar även sedan du slutar skriva. Kanske hela dan. När känslan kommer: Var sitter du och skriver? Tid på dagen? Andra omständigheter, som ifall du har musik på i bakgrunden? Tänk igenom noga, försök att göra det genom att berätta högt för dig själv, i presens, som om du är där igen. Då är det större chans att du får med alla detaljer som lockar fram känslorna. När du blir berörd av din egen text kommer du också att beröra läsaren. Därför är det viktigt att ta med sig upplevelsen.

6. Vad har du förändrat?

Om du jämför något du skrev 2018 med något från 2019, vad har hänt? Det kan vara småsaker, som att du inte längre måste köra ”sök och ersätt” för att ta bort onödiga småord, utan hittar dem direkt (en lista på såna finns här). Kanske har du givit karaktärerna mer skilda röster eller något annat. Det kan också handla om att du har skapat mer tid för att skriva.

7. Läserdu andras böcker?

Se vad du gillar, eller ogillar, i böcker du läser. Använd det förra. Försök förstå vad det är du ogillar i de senare. Men försök också att se om det finns småsaker du gillar i en bok som du inte har givit bra helhetsbetyg. Alla berättelser har något som är bra. Kanske en viss karaktär, kanske en miljö eller hur författaren behandlar språket. Det kan ligga en noggrann research bakom eller något annat. Det här lär du dig väldigt mycket av att hitta.

8. Läser du högt?

Läser du din egen text högt någon gång? Det är ett tips om du vill undvika upprepningar, haltande rytm eller rena redigeringsfel. Läs som om du ska spela in en ljudbok, högt och dramatiserat. Läser du bara tyst är risken stor att du skummar det du ”redan vet att det står där” som man så gärna gör när man läser sin egen text.

9. Ger du dig själv råd?

Om du fått ge ditt författarjag ett råd den 1 januari 2019, vad hade det varit? Vad lär du dig av detta när du ser tillbaka? Skriv ner ett råd inför ditt författarår 2020.

10. Tar du hjälp?

Hjälp kan komma i många former. Det kan vara testläsare, en författargrupp, en bekant eller någon som arbetar professionellt med text. Idealet är givetvis att du både använder frivilliga (eller byter tjänster med någon) och proffs. Har du inte råd att anlita ett proffs kan det vara värt att låta texten vila medan du sparar en slant. Alla framgångsrika författare tar hjälp. Lektörer, redaktörer och korrläsare tar också hjälp när de skriver själva, eftersom man väldigt snabbt blir hemmablind för sin egen text. Hur går dina funderingar kring detta inför 2020?

Skriv en roman 2020!

Här följer ett diagram som förhoppningsvis kan hjälpa dig att förstå skrivprocessen. Om du låter varje andel representera en månad blir det en roman på ett år.

  • januari-mars –skriva
  • april – vila manuset
  • maj – redigera
  • juni –testläsare
  • juli – redigera
  • augusti –lektör
  • september-oktober –redigera
  • november – korrläsare
  • december – sättning

Varsågod: Här är ditt författarår 2020 i tårtform!

Screenshot 2019-12-30 at 08.43.35.png

Lycka till och gott nytt författarår!
/Anna

 

Tio redigeringstips

När någon säger ”Det här var den bästa bok jag läst” vill jag gärna ta reda på vad det var som var så bra.

Givetvis handlar upplevelsen av en bok om tycke och smak. Så är det med musik, dans, konstverk och allt annat som inte går att mäta i exakta siffror. Att fråga vilken bok som är bäst i världen är på samma sätt lite som att fråga vem som springer bäst i världen, utan att specificera om det är ett sprintlopp eller långdistans.

Hur ska du då kunna veta om ditt eget manus är bra? Givetvis gäller det att ställa upp ett antal kriterier och sedan kontrollera texten mot dessa. Det är många redigeringsvändor innan du är i mål.

Läs med olika ögon

När jag lektörsläser går jag alltid på djupet i en text. Oftast läser jag manuset flera gånger med ”olika ögon”. Det du får tillbaka är ett omdöme som både berättar hur nära ditt mål du är och vad du kan göra på olika plan för att göra texten bättre. Men redan innan du lämnar ditt manus till en lektör finns det en rad saker som du kan göra själv.

Här följer tio redigeringstips. Inom en del punkter finns det även underrubriker. Detta innebär att om du redigerar bra kommer du att ha läst ditt manus långt fler än tio gånger innan det har gått från råmanus till färdig produkt.

Tio redigeringstips

Här ska jag försöka ge dig några tips kring hur du bör gå tillväga när du jobbar med din text. Eftersom vi alla skriver på olika sätt tar jag inte upp den processen i den här artikeln, utan fokuserar på det som händer när du har ett råmanus.

1. Vila från manuset

Det första du ska göra är att skaffa dig distans till texten. Lägg den alltså åt sidan. Detta kan vara jobbigt, eftersom du antagligen brinner för din berättelse, dina karaktärer och kanske även miljön. Men låt det minst gå en månad när du inte rör manuset alls.

Kontrollera att du inte fuskar, utan verkligen låter manuset vila.

2. Mottagaren

I bruksprosa är oftast mottagaren av en text definierad innan författaren börjar skriva. För skönlitteratur kan det mer röra sig om att författaren får en idé, vill utforska en viss händelse eller kommer på en kul karaktär. Okej, här måste jag faktiskt gå in lite i det som sker innan den första versionen är klar. Ganska tidigt bör du nämligen bestämma dig för vem eller vilka det är som ska läsa texten. Ha detta i åtanke medan du skriver. En första genomläsning efter viloperioden är att kolla om manuset håller sig till målgruppen.

Om du har läst Stephen Kings ”Att skriva” vet du att han alltid skriver för sin fru. Trots detta har han många läsare. Dra dig alltså inte för att identifiera en ensam mottagare för ditt manus.

Kontrollera att du kan ikläda dig rollen av någon av dina läsare. Läs som om du just fått en ny bok i din hand, utan att stanna och ändra i texten.

3. Tidslinjen

I nästa genomläsning bör du kontrollera att manuset sitter ihop. Om någon går in i ett rum, går de ut igen? Det kan givetvis vara underförstått att de går ut, till exempel om stycket efter börjar med ”Nästa dag …” men det jag menar är att du inte flyttar dina karaktärer ologiskt, alltså att manuset inte är fullt av lönndörrar som läsaren inte får veta om. Om någon reser till en plats, se till att den blir etablerad. Om någon blir gravid, se till att det är nio månader till födseln (vanligt fel!). Gör restider rimliga. Detta gäller även för science fiction och fantasy eftersom du i ditt världsbygge måste etablera hur snabbt man kan färdas.

Kontrollera att tidslinjen i ditt manus fungerar på alla plan.

Screenshot 2019-07-05 at 11.55.57.png

4. Värt att kämpa för?

Håller intrigen? Det vill säga: finns det något som det är värt att kämpa för? Detta är mycket viktigare än om du lyckas skapa den mest finurliga ”plotten” (i brist på bättre ord). Många manus kan vara välskrivna, men sakna något som gör att läsaren förstår varför protagonisten kämpar så mycket för att nå sitt mål.

Resan viktigare än målet

Jag läste nyligen boken 1793. Själva plotten i den är rätt svag, medan intrigen är väl vävd och karaktärerna starka. Att huvudpersonerna får nå sitt mål blir viktigt eftersom man som läsare känner så starkt med dem. Du måste alltså inte ha jordens bästa plott, men du måste väva intrigen så att plotten känns viktig. Resan blir på det sättet viktigare än målet. Följden, när jag läste 1793, blev att jag inte hade något som helst problem med att plotten var lite svag, eftersom resan var ett sånt nöje att läsa.

Kontrollera att det finns ett värde i att uppnå något – och att läsaren kan identifiera sig med detta värde och att du ger läsaren en intressant resa på vägen mot målet.

5. Karaktärer

Som huvudpersoner brukar man räkna protagonisten och antagonisten.

Protagonisten

En bra protagonist är någon som läsaren kan känna för. En bra protagonist har fel och brister, även om det är någon som gör hjältedåd. Jag skrev tidigare om Stålmannen, som ofta anses tråkig för att han alltid är just Stålmannen. Men han har kärleksproblem, vet inte hur han ska förhålla sig till Lois Lane. När han till sist avslöjar att Clark Kent och Stålmannen är samma person faller allt på plats.

En protagonist måste inte vara en hjälte. I många fall är det en antihjälte eller till och med en skurk. Det viktiga är att läsaren kan identifiera sig med karaktären.

Kontrollera att din protagonist gör fel ibland, är rädd för något, hamnar i knipa, har kärlekstrassel eller andra saker som gör att läsaren kan känna med karaktären.

Screenshot 2019-07-05 at 12.06.59.png

Antagonisten

En bra antagonist har en egen agenda. Detta går inte att säga nog många gånger. En antagonist som bara är ond för att den är ond, som bara lägger krokben för protagonisten för att det roar antagonisten, blir snabbt trist. Se istället till att din protagonist råkar komma i vägen för antagonistens mål, vilket i sin tur gör att det uppstår en konflikt. Det kan också vara så att antagonisten har råkat ut för något, vilket i sin tur gör att det blir en konflikt. Vägarna är många.

Kontrollera att antagonisten har en egen agenda och att den inte är att förstöra för protagonisten eller utmana världen i största allmänhet. Det måste vara personligt för att läsaren ska reagera. Här finns en bloggpost om antagonisten.

Dynamiska karaktärer

Kontrollera också att det händer något med dina karaktärer på vägen. Se till att de utvecklas (och tänk på att en utveckling ibland kan gå baklänges, någon som är tuff kan bli rädd etc.) Men det viktigaste är att karaktärerna inte är samma person i manusets start som när det slutar. Om någon bifigur blir statiskt gör mindre, men även de som är nära protagonisten och antagonisten bör förändras. Jag skrev också ett tidigare inlägg om att skapa dynamiska karaktärer, som du kan läsa här.

Perspektiv

Se till att du har ordning på perspektivet. Den som har perspektivet kan ha inre känslor och tankar. Andra har inte detta. Om du byter perspektiv, se till att detta sker tydligt där du börjar ett nytt kapitel eller har en markerad gräns mellan stycken, som till exempel tre stjärnor.

Kontrollera att perspektivet inte svajar eller hoppar omkring okontrollerat.

6. Research / världsbygge

Oavsett om du skriver i nutid eller dåtid, om ditt manus utspelar sig i vår värld eller i en som du har hittat på, så måste du göra din research.

I nutid handlar det givetvis om att kontrollera sådant som gatunät, gatuliv, parkeringsmöjligheter, tidtabeller, busshållplatser, vad som finns på vilken adress, hur folk på olika platser uttrycker sig och klär sig och så vidare.

I historiska manus måste du kolla vem som befann sig var vid vilken tid, när olika saker uppfanns, vad man samtalade om, kulturlivet, gatunät, hur man svor, hur lång tid en resa tog och vilka färdmedel man använde, arbeten, sysslor, och mycket annat.

Det kan verka märkligt att du ska göra research om du själv hittar på en värld, men även för en sån måste du sätta upp avgränsningar. Vilket språk pratar man, hur färdas man, vilka intelligenta arter finns det, hur skickar man post. Oerhört viktigt är att du ser till att det finns regler för magi eller teknik som inte existerar i vår värld. Tänk också på att om du lägger in magi i vår värld måste researchen gälla båda delarna. Jag är säker på att Rowlings, som skrev Harry Potter, tog reda på var det finns en park och en busshållplats innan hon lät en lila trevåningsbuss stanna där. Eftersom parken och hållplatsen finns köper läsaren det magiska.

Screenshot 2019-07-05 at 11.51.25.png

Kontrollera alla fakta i ditt manus. Läs på, för bok, skriv regler. Använd dig gärna av någon sakkunnig som kan kontrollera vissa saker – och gärna dubbelkolla dem. Jag har gjort flera artiklar om research. De ligger i bloggrullen.

7. Dialog

Hur pratar dina karaktärer? En bra skriven dialog är en sådan där karaktärernas tankar lever sitt eget liv, alltså där de inte bara håller med varandra. Det kan handla om utvikningar, avbrott från ämnet och liknande. Sätt dig på en buss eller ett fik och lyssna på folk som pratar. Skillnaden mellan verklighet och manus är att i verkligheten kanske dialogen bara rinner ut i ett nonsens eller ett ”jag messar dig”, medan dialogen i manuset måste komma tillbaka till någon form av avslut för att vara intressant.

Fundera också på vad som händer om dina karaktärer vill nå olika mål när de samtalar eller om den ena parten vägrar att prata.

Screenshot 2019-07-05 at 11.49.48.png

En sak att tänka på är hur Shakespeare, även i de mörkaste stunderna i sina dramer, låter karaktärerna vara roliga. De säger dråpliga saker när de står inför döden.

Kontrollera alltså att dialogerna känns naturliga, inte bara är frågor och svar och låt dialogen balansera mellan glädje och sorg så att den varken blir hurtig eller gravallvarlig. Här hittar du ett inlägg om att variera dialog.

8. Brödtext

Brödtext är allt som inte är dialog eller anföringssats till dialoger (alltså ”sa hon”). Här är det viktigt att du funderar på hur texten i sig klingar. Har du en egen berättarstil och författarröst eller har du bara försökt härma någon författare du gillar? Spretar språket eller är det homogent? I ett historiskt drama kanske du väljer ett annat sätt att skriva både dialog och brödtext än i en hårdkokt deckare. Tänk också på att om du över lag till exempel har ett ungdomsspråk bör du inte väva in högtravande enstaka ord, utan ha en stil i samma manus.

I brödtexten ligger också sådant som att du bör gestalta, alltså att visa läsaren, snarare än att berätta. Givetvis kan man gestalta in absurdum, på vissa ställen måste det gå snabbt och vara berättande. Hitta en gyllene medelväg. Under brödtext hamnar också en kontroll av tempus i texten.

Kontrollera att språket passar för genren, att du har en egen berättarstil och författarröst och att ordvalet inte spretar mellan till exempel slang och högtravande. Se till att du gestaltar överallt där det inte är action, men samtidigt att du inte gestaltar sönder texten. Kontrollera att du inte hoppar mellan olika tempus.

9. Språk

Jag skiljer på brödtext, som är manuset egen ton, och språk, som är hur väl författaren behärskar språket rent generellt. Här kommer alltså sådant in som svengelska (tyvärr väldigt vanligt), andra grammatikfel, stavning, ordförståelse (alltså att ett ord inte är konsekvent felanvänt), meningsbyggnad etc.

Ta bort alla onödiga småord. Här finns en listan på sådana. Småord jagar du enklast bort genom att köra ”sök och ersätt”. Läs meningen och se om den fungerar utan småordet. Gör den det: ta bort!

Tänk på att det är modernt med korta meningar.  Tänk på att meningar med flera bisatsinledare, som ”och” generellt är för långa. Samtidigt får inte manuset bara ha korta meningar, då blir det rumphugget. Variera och frasera ditt språk. Läs mer om detta här.  

Använd ”Svenska skrivregler” och Olof Thorell ”Svensk grammatik”.

Kontrollera att du inte har svengelska uttryck, att du skriver en riktig grammatik och att meningarna är av varierande längd. Korrläs för att hitta stavfel.

10. Utforma texten läsvänligt

För långa rader, fel typsnitt eller fel storlek på typsnittet kan göra att ett aldrig så bra manus upplevs som svårläst. Tänk på att detta inte bara gäller för dig som ger ut själv, utan även för manus som ska läsas av ett förlag. Gör manuset så tilltalande som möjligt, så är chansen för utgivning större! Ta gärna hjälp av ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark .

Kontrollera att ditt manus är läsvänligt utformat. Här finns ett inlägg om hur du utformar din text på ett läsvänligt sätt.

Screenshot 2019-07-05 at 11.59.27.png

Fler tips

Det finns fler tips i min blogg. Ta gärna hjälp av en betaläsare, men kom också ihåg att en lektör med lång erfarenhet verkligen kan gå på djupet i ditt manus och hjälpa dig att vässa det.

På Lektörsförbundets webbplats hittar du en lista med lektörer som både har många år i branschen och dessutom goda referenser från sina författare.

Här finns en lista på saker som vi i Lektörsförbundet tycker att du ska kontrollera i ditt manus.

Här är en lista på saker som du som författare bör fråga innan du anlitar en viss lektör.

Här är en lista över lektörer som är anslutna till Lektörsförbundet. Som du se är listan kort. Det beror på att det inte är så många som har lång erfarenhet. Med tiden blir förhoppningsvis listan längre, men det är dessa vi rekommenderar i dag.

Lycka till!
/Anna

 

Lev dig in i dina karaktärer via självhypnos – del 3

Nu har jag äntligen tiden att skriva tredje delen i serien om hur du kan leva dig in i dina karaktärer. I det här avsnittet kommer jag till självhypnosen, hur det går till. På grund av jobb är det ett tag mellan artiklarna, men här får du länkar till de föregående, om du vill läsa dem först (de öppnas i en ny flik så att du inte tappar bort denna.

Del 1 – om hjärnvågor
Del 2 – om koncentration

När du har läst dessa inlägg har du förmodligen en aning om vad hypnos (eller mental träning) är för något. Nu ska jag berätta hur du gör för att lära dig att hamna där. Men först: Varför är det så bra med hypnos om du skriver? Jo, det är av två skäl. Det ena är rent praktiskt, du blir mer koncentrerad på att skriva, mindre störd av din omgivning med andra ord. Det andra är att du får lättare att ”samtala” med dina karaktärer.

Egen erfarenhet

Jag har jobbat som hypnoscoach sedan 2007 då jag gick min diplomkurs hos Fredrik Praesto. Som alla aktiva diplomerade hypnoscoacher finns jag även med på hans lista över rekommenderade coacher. Under åren har hjälpt personer med allt möjligt, från rädsla i en viss situation, dålig självkänsla, oro inför prestationer som en tenta, till att sluta bita på naglarna eller sluta röka.

I min roll som lektör eller skrivcoach är det också till stor hjälp eftersom jag kan leva mig in i ditt manus. Kanske är det därför jag har så lätt för att hitta logiska luckor eller fel i tidslinjen. Anledningen till att jag skriver den här miniserien för författare är att jag helt enkelt vill hjälpa dig att komma närmare ditt manus och lyckas som författare. När du anlitar mig som lektör kommer vi sen tillsammans mycket närmare en slutversion, om ditt manus är vasst redan när jag får det.

Målet med den här serien

Det är min fasta övertygelse att alla som lever sig in i det de själva skriver kommer att kunna dra läsarna med sig. När jag själv författar går jag helt automatiskt in i trance. Detta för att jag är så van vid att göra det. När jag tar en paus kan det ta någon sekund medan jag är jätteförvånad över att inte vara lika lång som någon karaktär som just haft perspektivet eller över att jag har ”fel” kläder på mig. Givetvis går det snabbt upp för mig att jag är jag och att det andra var min inlevelse i det jag skriver. Det är till det stadiet av inlevelse som jag hoppas kunna hjälpa dig.

Lev dig in som ett barn

Ett känt knep vid så kallad skrivkramp är att helt enkelt börja prata med karaktärerna. Tänk på hur ett barn pratar med en låtsaskompis, eller lever sig in i en karaktär som de gärna vill vara. Kanske är det Pippi Långstrump eller Emil i Lönneberga (klassiska sagor dör inte). När barnet blir lite äldre kanske det är Superman eller någon häftig skurk. Ibland leker de också olika yrken och är en doktor, en lokförare, prinsessa eller troll (att barn ”leker djur” är inte heller ovanligt).

Det barnet gör är att bli associerad med en figur, påhittad av dem själva eller av någon annan, som om figuren var en avatar som de kan kliva in i. Barn gör det här utan att ens fundera, men som vuxen måste vi öva, eftersom våra vuxna hjärnvågor inte har lika lätt för detta (se del 1 om du undrar kring hjärnvågor). För att lära dig mental träning eller självhypnos behöver du alltså egentligen bara öppna ditt barnasinne.

Screen Shot 2018-07-12 at 14.18.35.png
Låtsaskompisar finns även i böcker!

Kan jag hypnotisera mig själv?

All hypnos är självhypnos. Det en hypnotisör gör är att vägleda dig, men du gör alltid förändringen i ditt medvetande själv. Svaret på frågan om det går att hypnotisera sig själv är alltså ja, med tillägget: Det är det enda sättet som du kan gå in i hypnos på.

Screen Shot 2018-07-12 at 14.33.27.png
Ingen annan än du kan hypnotisera dig, men en hypnotisör kan hjälpa till.

Det går förmodligen snabbare att gå in i hypnos om någon som vet hur man gör vägleder dig, men du gör det helt naturligt flera gånger om dagen. Till exempel varje gång du somnar och varje gång du vaknar. Du går också automatiskt in i trance när du lever dig in i en film eller läser en fängslande bok. Du vet att du kan resa dig och gå om du vill, men du väljer att stanna och vara inne i händelsen.

Du går också automatiskt in i trance om du kör på en enformig väg eller en sträcka som du ofta åker. Hur många har inte förvånats över att de plötsligt är på ett ställe, utan att ha en aning om vad som hände på vägen? Om något verkligen hade hänt skulle du direkt ha gått ur trancen och agerat, till exempel för att undvika en olycka eller om ett hus vid vägkanten står i ljusan låga. Men så länge du gör en sak du kan, det vi kallar ”göra med ryggmärgen” tillåter sig ditt sinne att fara iväg och göra andra saker under tiden.

Titta på några personer som står och pratar, eller personer som sitter i ett möte. Du kommer att bli förvånad över hur ofta deras blick far iväg. Den kommer att komma tillbaka, men det är oerhört svårt att hålla koncentrationen länge (se del 2) så sinnet kommer att fara iväg, om så bara för någon sekund i taget. Vi tillbringar faktiskt omkring sjuttio procent av vår vakna tid med att inte vara här och nu, det vill säga vara i någon form av dagdröm, alltså en trance.

Screen Shot 2018-07-12 at 14.25.31.png
Hur många är 100 procent fokuserade på föredragshållaren här?

Föregående stycke hoppas jag får dig att förstå att hypnos är helt naturligt och dessutom ett tillstånd som du omedelbart lämnar om någon fara skulle hota. Du är bara i hypnos så länge du själv vill. Vad skulle till exempel hända om hypnotisören under en scenhypnos bara gick sin väg? Jo, några av de frivilliga, som är hypnotiserade, skulle sjunka djupare in i en helt vanlig sömn, men de flesta skulle snart börja inse att showen är över och återgå till normalt vaket tillstånd, på samma sätt som vi alla vaknar efter en natts sömn. Om du hypnotiserar dig själv kan du alltså vara helt säker på att du alltid kommer tillbaka till vanligt vaket tillstånd (är du rädd för att du ska somna när du över kan du ställa en väckarklocka, men du kommer snart att inse att det inte behövs, eftersom det finns bättre sätt som jag kommer till nedan).

Inledande övningar

För att lättare komma i rätt stämning för att träna på självhypnos bör du se till att du får vara ostörd. stäng av datorer, telefoner och annat som kan störa. Om du har svårt att stänga av ljud från omgivningen kan du sätta på lugn musik, men den bör inte ha en känd melodi. Det finns gott om så kallad avslappningsmusik både på Youtube och att köpa. Men givetvis går det lika bra utan musik, fågelkvitter eller vågskvalp också.

Övning 1 – att se bilder

Till den första övningen vill jag nu att du tänker på något som du har upplevt som var trevligt eller roligt, en positiv sak helt enkelt. Peka ut var i rummet den här känslan finns och gör den till en bild. Dra i bilden, som på en skärm, så att den blir större och lägg märke till hur det känns i kroppen. Se till att bilden är i färg och notera hur det känns. Låt den bli så stor att den omsveper dig. Hur känns det nu? Lägg till de ljud som du hörde när minnet utspelade sig. Hur känns det? Låt bilden övergå till en spelfilm. Jag är tämligen säker på att du nu mår lika bra som när händelsen utspelade sig. Kanske ler du, om du tänker efter. Märk nu vad som istället händer om du tar tillbaka bilden till sin ursprungliga form, tar bort ljudet, låter den bli en stillbild, tar bort färgen och gör den svartvit … inte lika häftigt längre, eller hur? Pröva att flytta bilden så att den är bakom dig. Rätt snopet, eller hur? (För de flesta försvinner bilden då.) Detta gjorde du utan någon hypnos alls. Eller …? All inlevelse är faktiskt en lätt trance.

Övning 2 – associerad eller dissocierad

I den andra övningen vill jag att du tänker på din senaste måltid. Det spelar ingen roll vad du åt, men fundera på hur du ser själva minnet. Ser du en film där du sitter och äter, som om någon stått bredvid och filmat, eller ser du tallriken och dina händer framför dig, som om du såg ut ur dina egna ögon?

Om du såg det som en film var du dissocierad. Att se som om du såg ut ur dina egna ögon är att vara associerad. Om du spelar datorspel vet du säkert att det brukar gå att byta mellan dessa båda versioner inne i spelet. När du skriver och ska leva dig in i dina karaktärer är det bäst om du kan vara associerad med dem. Öva därför på att byta mellan att se dina egna minnen dissocierad eller associerad.

(Inom parentes sagt är detta ett problem för polisen när de förhör vittnen, eftersom många ser minnen dissocierat och alltså lägger till sig själva när de ska berätta hur många som var på platsen!)

Övning 3 – kroppens svar på tankar

Kan alla bli hypnotiserade? Svaret är ja, i stort sett alla, men du måste vilja det själv, eftersom ingen kan hypnotisera dig utom du själv. Däremot kan det vara olika lätt. Du som redan har gjort mental träning inom idrott, övat yoga eller mediterat har lättare, men det går alltid att öva. Trägen vinner och du kommer att ha stor nytta av det när du skriver, så lägg lite tid på de här övningarna.

I den första övningen vill jag att du knäpper dina händer, men att du låter båda pekfingrarna sticka rakt upp. Ha några centimeter mellan dem. Se till att händerna för övrigt är knäppta som om ingen kraft i världen skulle kunna öppna dem. Föreställ dig nu att du har attraherande magneter i båda fingertopparna och att magneterna långsamt med obevekligt drar dina fingertoppar mot varandra. Se vad som händer. Visserligen är det så att det krävs en del för att hålla isär fingrarna när händerna för övrigt är knäppta, men troligen gör dina tankar trots det att fingertopparna på dina pekfingrar möts.

Screen Shot 2018-07-12 at 14.26.56.png
Magnetiska fingrar

Du kan också göra den här övningen: Håll ut dina armar så att de är raka framför dig. Vänd den ena handflatan upp och tänk dig att någon står och lassar på stora tunga böcker i din hand. I den andra handen knyter istället någon annan fast en massa stora heliumballonger. Fler och fler böcker. Fler och fler ballonger. Blunda och fortsätt. När du tittar igen, vad har hänt med dina armar?

En tredje övning är att binda fast ett föremål i en cirka två decimeter lång tråd och göra en pendel. Du kan till exempel ta en ring. Ha snöret i din hand, mellan tummen och pekfingret och stötta armbågen mot något så att du har ett bekvämt läge. Se till att ringen och tråden är stilla. Tänk dig nu att pendeln börjar svänga fram och tillbaka. Försök att inte medvetet röra handen. Vad händer med pendeln? När den har svängt en stund, kan du få den att börja rotera istället? Och när den roterar, kan du få den att byta håll?

Screen Shot 2018-07-12 at 14.13.20.png
Gör en enkel pendel

Ingen av de här övningarna har något med illusioner eller ”magi” att göra, det är bara kroppens svar på din egen koncentration. När du behärskar övningarna är det dags att gå vidare.

Hur vet jag om jag har varit i hypnos?

Hypnos, eller trance, inte något tillstånd där du känner dig ”borta”. Ju mer du övar, desto tydligare lär du dig att skilja på trance och vanlig vakenhet.

Ett tecken är givetvis att kroppen blir avslappnad. Filmar man en scenhypnos och sedan spelar den snabbt framåt är det märkligt hur stilla de frivilliga på scenen sitter när de inte utför någon sak som hypnotisören ber dem om.

Screen Shot 2018-07-12 at 14.37.41.png
Extrem avslappning under scenhypnos

Folk som inte är i trance kan inte sitta still. Deras blick kommer att flytta sig, de kanske kliar sig på hakan, flyttar om fötterna eller har något i fickan som de rör vid. Detta händer inte i trance. Den inre upplevelsen är lugn, fokus på en enda tanke eller sammanhängande tankekedja. Sinnet är kristallklart.

Efteråt kommer det att kännas som om det har gått längre tid än det verkligen har gjort. När jag har klienter som jag coachar tror det oftast att det har gått tjugo minuter när det i verkligheten har gått en timme. Men alla upplever tillståndet olika. När du börjar öva, bry dig inte om att fundera på det, utan vara bara här och nu i det du upplever.

Gör man inte ”fåniga” saker i hypnos?

Oavsett om du är vaken eller i hypnos kan inget och ingen få dig att göra sådant som går emot dina värderingar. Om en hypnotisör under en scenhypnos till exempel säger åt dig att du heter något helt annat än ditt eget namn kommer detta i många fall att vara underhållande för publiken. När personen får kontrollera mot sitt ID eller körkort uppstår även en komisk konflikt mellan det undermedvetna och det medvetna, men i de allra flesta fall kommer personen ändå att hålla fast vid det påhittade namnet.

Men, om namnet av någon orsak spelar en väldigt stor roll för personens identitet kommer just den här saken att fungera dåligt. Jag har sett personer som börjar säga sitt verkliga namn, men sedan glider över i det påhittade eller som går ur hypnosen när de får se sitt ID. Bara för att just den saken inte fungerade som underhållning betyder det inte att personen inte kan tillåta sig att bli påverkad av annat, men det viktiga här är att sådant som man verkligen inte ställer upp på kommer man heller inte att göra.

Screen Shot 2018-07-12 at 14.39.48.png
En person går med på att skon är en telefon under scenhypnos – till publikens oerhörda glädje, medan de övriga frivilliga på scenen inte ser förvånade ut.

Det där med att använda hypnotiserade personer som vittnen i polisromaner kan du förresten glömma, för ingen ljuger så bra som den som är i hypnos. Även detta kan leda till härlig humor under en scenshow. Däremot berättade en kollega som samarbetar med polisen att det är under utredning om det inte kan vara en fördel om förhörsledaren är i en lätt trance, eftersom fokus på mikrorörelser som är tecken på lögn faktiskt kan uppfattas bättre i trance. Däremot kan minnen som någon valt att trycka undan, kanske för att de innehåller ett starkt obehag, gå att få upp till ytan i hypnos. Men för att utföra sådana saker måste hypnosen ledas av någon som vet vad den gör och som också vet hur obehaget kan ”stängas av” igen. När du börjar öva med själva induktionerna, se till att du inte ”labbar” med saker som du inte behärskar på egen hand, utan håller dig på säker mark. Allt det jag skriver att du kan öva på nedan är säker mark.

Avslappning och induktion

Att gå in i hypnos kallas induktion. Under induktionen blir kroppen avslappnad medan sinnet förblir knivskarpt. Det är alltså inte så att du kommer att känna dig ”borta” eller tro att du har sovit (för i så fall somnade du antagligen, det är inte helt ovanligt att göra om man inte är van vid hypnos). En del blir avslappnade så till den grad att de ramlar ur stolen, så innan du börjar, se till att du sitter stadigt och bekvämt, eller ligger ner. Läs igenom induktionen först och gör sedan övningen med dina ögon slutna.

Övning 1 – avslappning ”hypnos light”

Innan du sluter ögonen, titta upp mot dina ögonbryn eller fäst ögonen på en prick en bit upp i rummet. Håll blicken där i tio till femton sekunder utan att flacka. Ta ett djupt andetag. Slut sedan ögonen och känn hur skönt det är.

Samtidigt som du blundar tänker du ”ett” , andas ut och föreställer dig hur hela huvudet, ansiktet, tinningar, käkar ner kring halsen, bakhuvudet och nacken slappnar av. Eftersom du ska föreställa dig detta under en utandning bör du andas ut lugnt och tänka ganska snabbt.

Ta ett nytt djupt andetag andetag. Räkna till två när du andas ut och föreställ dig hur axlarna slappnar av tillsammans med armarna, både överarmar och underarmar, armbågar, handleder och händer ända ut i fingertopparna.

På andetag tre slappnar du av i hela överkroppen, både framsida och baksida.

På fyra slappnar du av i benen, ända ut i fötter och tår.

På fem, förställ dig att du befinner dig på en skön plats. Stanna på platsen, bli associerad i den, upplev den. Upplev ljud och dofter.

När du vill komma tillbaka till normalt medvetande räknar du bara från ett till fem igen, med tiden lär du dig att göra detta ganska snabbt, men räkna gärna lugnt i början.

Övning 2 – avslappnad version ”avatar”

Screen Shot 2018-07-12 at 14.17.46.png
Nej, inte en sån. Det ska vara en version av dig själv som är avataren

Sitt bekvämt och slut ögonen. Föreställ dig hur du själv skulle se ut om du var dubbelt så avslappnad som du är nu. Visualisera denna version i dina tankar. Föreställ dig att du kan gå runt ditt mer avslappnade jag och se på den versionen från alla olika håll. Föreställ dig sedan hur du svävar in i den mer avslappnade versionen och blir ett med den.

Föreställ dig nu att du ser ytterligare en version av dig själv, denna gång ytterligare dubbelt så avslappnad. Sväva in i den versionen.

Fortsätt tills du är djupt avslappnad.

När du vill komma tillbaka, räkna från ett till fem.

Inspelningar

Om du tycker att det är svårt att behålla koncentrationen och minnas teknikerna som jag beskriver ovan kan du enkelt spela in dem i din telefon eller på din dator. Spela gärna upp i hörlurar så att du stänger ute omgivningen. Du kan också ge dig själv suggestionen att när du börjar slappna av kommer alla ljud från omgivningen att göra så att du slappnar av djupare.

Tidsgräns

Det är tämligen vanligt att folk som vill vakna ur vanlig nattsömn en viss tid helt enkelt bestämmer sig för detta och sedan vaknar strax före väckarklockan. Du kan göra på samma sätt när du går in i självhypnos. Bestäm dig för att du kanske vill vara i trance i tjugo minuter och sedan komma tillbaka. Har du en tid att passa kan du ställa en väckarklocka på tjugoen minuter och se vad som händer.

Utforska ditt manus

Övning 1 är bra om du vill gå in i din handling när du skriver, om du vill se hur det ser ut ”på riktigt” i miljön, oavsett om det är en plats som du enkelt kan besöka i verkligheten eller en helt påhittad plats. Skriver du i nutid kan det ändå vara så att platsen är annorlunda i din berättelse, det kan till exempel vara natt i din scen, fast det är dag när du sitter och skriver.

Övning 2 är bra för att leva dig in i dina karaktärer. När du är riktigt avslappnad, föreställ dig att den sista versionen är en avatar av din karaktär och att du svävar in i denna, så att du ser det som din karaktär ser. Härifrån kan du måla upp platsen i övning ett, men nu se den genom din karaktärs ögon. Jämför med hur platsen såg ut när det var författaren som såg den. Vad har förändrats? Testa att gå ur din karaktär och gå in i en annan. Ser den karaktären på platsen på ett annat sätt än den första?

Screen Shot 2018-07-12 at 14.43.00.png
Utforska manus och karaktärer

Den sista övningen ovan kräver att du har rätt bra kläm på dina karaktärer, alltså att du har skrivit karaktärskort där du har bestämt dig för hur de ser ut, men framför allt hur de reagerar på omvärlden. Om du inte har gjort det kommer övningen givetvis inte att fungera.

Fördjupa trancen

Om du vill fördjupa tillståndet för att verkligen gräva i ditt manus finns det också olika tekniker att jobba med. Gör inte dessa innan grunderna sitter.

Det undermedvetna förstår metaforer bra. Du kan alltså enkelt fördjupa din trance genom att se saker bildligt.

Trappan

Föreställ dig en trappa som leder ner till en skön plats. Det kan vara en plats som du tycker om eller en påhittad. Om det är en verklig plats som saknar trappa kan du tillfälligt lägga till trappan till platsen. Se på trappan, vad den är gjord av för material, vilken färg den har etc. Det kanske är en helt vanlig trappa i ett hus, eller en utomhustrappa, en rak trappa eller en som går i spiral, kanske en trappa från en romantisk film, en trappa på teatern som tillåter en dramatisk entré eller något helt annat.

Föreställ dig hur du långsamt går nedför trappan, ett steg i taget och att varje steg tar dig djupare in i trancen. När du är nere kan du också lägga märke till att den sköna platsen bara är en avsats, att trappan fortsätter och kan ta dig djupare och djupare, ja faktiskt precis hur djupt som helst och ju djupare du går, desto skönare känns det.

Screen Shot 2018-07-12 at 14.15.12.png

Sudda ut siffror

Föreställ dig att du är på en plats där det finns en stor skrivtavla. Det kan vara en gammaldags ”svarta tavlan”, en whiteboard eller kanske ett blädderblock. Det finns siffror skrivna på tavlan, från tjugo till ett. Föreställ dig hur en hand långsamt suddar ut siffrorna, alternativt drar bort papper för papper från blädderblocket. Hur siffrorna försvinner bakom dig så att du går längre och längre in i trancen för varje siffra. Ju djupare du går, desto skönare känns det.

Vad går det mer att göra med hypnos?

Förutom att komma närmare platser och karaktärer i ditt manus är hypnos ett perfekt redskap för att programmera om saker som du inte är nöjd med i livet, eller sätta upp mål. Det kan vara allt från att ta bort rädsla för att tala inför publik (en undersökning visade att fler är rädda för att tala inför åhörare än inför döden!), att sluta röka, äta nyttigare, ta bort fobier och tvångsbeteenden, bli mer kreativ etc.

Under första hälften av 1800-talet gjorde en indisk kirurg en hel del operationer under hypnos. Sedan kom den moderna narkosen och hans metoder behövdes inte, men i dag har trenden vänt. Det visar sig nämligen att återhämtningen efter ett ingrepp under hypnos är betydligt kortare än efter vanlig narkos. Även tandläkare använder mer och mer hypnos mot tandläkarskräck.

Som jag tidigare nämnt användes hypnos också flitigt inom idrotten. (Ett komiskt exempel på tidig mental träning bland idrottare är en simmare som bad hypnotisören att han skulle få simmaren att föreställa sig ett stim hajar som jagade honom. Simmaren blev mycket snabb, men istället för att vända vid bassängkanten slängde han sig upp. Man måste alltså tänka efter vilka följder en del suggestioner kan ge!)

Behöver du coachning?

Om du inte lyckas med självhypnosen (ha tålamod, det krävs träning) är jag certifierad hypnoscoach sedan 2007. Hör i så fall av dig så kan jag hjälpa dig. Givetvis kan du höra av dig oavsett om det handlar om dig som författare eller om det är något helt annat. Jag har tystnadsplikt oavsett vad saken gäller.

Screen Shot 2018-07-12 at 14.46.44.png

Lycka till!
//Anna