Koncentration på en sak

Jag fick riktigt fin respons på inlägget i går om hjärnvågor och författande, så jag tänkte spinna vidare på samma tråd.

Som jag skrev då är all hypnos egentligen självhypnos. Det vill säga, en hypnotisör kan vägleda dig in i hypnos, men det är alltid du som bestämmer om du ska gå med på det. Det medgivandet kan vara olika från dag till dag och från situation till situation. Några går till exempel villigt in i hypnos inför en hypnoscoachning medan samma person inte alls går med på att låta sig hypnotiseras på en scen. Eller tvärt om.

Skillnaden på estradhypnos och hypnoscoacning är inte bara omständigheterna, utan framför allt syftet. På en scen görs det oftast som ett nöje, medan coachning är för att få hjälp att programmera om hjärnan. Ett mellanting är förstås en demonstration inför en publik. Då handlar det oftast om att visa hur bra vi kan koncentrera oss om vi får vårt undermedvetna med oss på banan. Det är just den biten som jag nu ska skriva om.

Screen Shot 2017-12-06 at 15.13.34
Under estradhypnos kan någon gå med på att vara Elvis, som den här killen. Men hade hans moral och etik inte gått med på det hade han aldrig börjat ”uppträda”.

Rent allmänt finns det i dag i samhället ett problem med att vi inte kan koncentrera oss. Vi ser ständiga rubriker som talar om elever som inte kan räkna eller universitetsstuderande som inte kan läsa sin kurslitteratur. Allt detta bottnar i att vi lever i en tid där samhället genomgår så stora förändringar att vi inte har sett dess like på femhundra år.

Boken blir var mans egendom

Vad hände då för femhundra år sedan? Jo, boktryckarkonsten. Det kan kännas märkligt att det vi så gärna vill åstadkomma, att få se vårt manus bli en tryckt bok, på sin tid var en världsrevolution, men för den tidens människor innebar det att de inom loppet av bara några år fick tillgång till kunskap som de inte haft tidigare. Boken blev var mans egendom.

Screen Shot 2017-12-06 at 14.35.40
Gutenbergs tryckpress

Följden av boktryckarkonsten blev en serie händelser som förde oss ut ur medeltiden och in i renässansen och dess stora upptäckter. Som exempel kan jag nämna att Galileo inte skulle ha upptäckt vare sig Jupiters månar eller andra fenomen i vårt solsystem om han inte hade fått tillgång till en holländsk bok om hur man bygger ett teleskop.

Låt mig nu gå framåt i tiden, men inte riktigt till nu utan till världen som den såg ut när jag fortfarande gick i högstadiet. Då fanns det inget Internet, det var inte uppfunnet. Skulle man ringa någon på stan fick man leta reda på en telefonautomat och hoppas att den man ringde till var hemma. Skulle man söka efter fakta fick man gå till biblioteket och hoppas att de hade rätt bok inne. Det är alltså inte någon större skillnad mot hur Galileo hade det. Fundera på den saken en stund.

Screen Shot 2017-12-06 at 14.38.32
Studieplatser på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Bara några år senare hade jag e-post (ja, jag hade det väldigt tidigt) och när jag pluggade på universitetet för att bli språkkonsult hade vi förmodligen Sveriges första kurs om webbtexter och hur dessa skiljer sig från andra media. I dag har i stort sett alla som äger en smartphone hela världens kunskapsbank i sin ficka. Det är omvälvande och otroligt spännande.

Utvecklingens baksida – vår dåliga koncentraton

Men, allt som har en framsida har också en baksida. Då pratar jag inte om att folk sitter med näsan i telefonen på restaurangen (för femhundra år sedan satt de nog med näsan i en bok!) utan om att vi får allt svårare att koncentrera oss och hålla ihop ett sammanhang. För alla som skriver romaner behöver jag inte tala om hur viktig den röda tråden i berättelsen är, det vet ni, men jag påminner ändå.

Den generationen som är född med Internet säger att de ”multitaskar”, men jag hävdar bestämt att det inte finns något sådant som fungerar. Man kan vara bra på att mycket snabbt växla mellan olika tankar, men man kan definitivt inte ha två tankar samtidigt. En hypnosteknik är att överlasta hjärnan genom att låta personen räkna baklänges medan man pratar till personen. Hjärnan fixar inte det här utan blir överlastad och väljer då att stänga ner till långsammare elektriska vågor för att komma ifrån det och vips, där hamnade personen i en lätt trans. Med andra ord skulle alltså alla som verkligen försökte sig på två tankar samtidigt per automatik gå in i hypnos, eftersom de redan gjort en deal med sig själva om att det är okej med en överlastning.

Reklammakare som tidigare gjorde sextio sekunder långa filmer gör nu mycket kortare, för folk kan inte koncentrera sig i en minut. Allvarligare än att bli osocial på restaurangen eller inte orka med lång reklam är att det aldrig tidigare har skett så många olyckor med folk som går rakt ut i gatan eller rakt in i lyktstolpar som nu.

Ett annat exempel på en baksida är det som rubrikerna talar om, alltså att färre och färre klarar av de grundläggande ämnena i skolan. Företagsledare klagar på att de får pm som inte innehåller en tanke utan tio, därför att personen har gjort något annat så fort den har bytt stycke, vilket i sin tur leder till att texten inte hänger ihop. Företag som arbetar med matte som grund klagar på att västerlänningar inte längre kan räkna, så de tar in arbetskraft från Kina och Indien, men för oss är givetvis skrivande  den mest väsentliga.

Screen Shot 2017-12-06 at 14.44.17
Vi blir som barn som går så upp i sin lek att de varken ser eller hör, men förväntas uppträda som ansvarsfulla vuxna. Följden blir olyckor.


”Ticks” och trick för att nå koncentration

För att nå ett mål, som att skriva färdigt ett manus som både har genomarbetade karaktärer, miljö och handling, samt ett väl fungerande språk, krävs det koncentration. Alltså det som vårt samhälle är på väg att ta ifrån oss.

Föreställ dig nu en idrottare, hur han eller hon gör igenom en rad gester, hopp på stället eller grimaser strax innan det är dags för prestationen. Även långdragna förlopp, som tennis, har detta. Se hur spelaren alltid greppar racketen på ett visst sätt inför varje slag, studsar bollen ett visst antal gånger för en serve eller gungar på fötterna för att ta emot den. Allt detta är för att komma in i den optimala koncentrationen inför sin uppgift. Finns det några författare som drar sig i tröjan eller slår ihop stavarna inför en stunds skrivande? Jag tror att de är lätträknade, men jag tror också att vi verkligen skulle tjäna på att göra det.

Screen Shot 2017-12-06 at 15.01.31
Sprintern Usain Bolt ser över startblocken, medveten eller omedveten gest för att bygga upp hans koncentration inför starten.

Många frågar sig hur de ska hitta tid för att skriva. Även det handlar om det splittrade liv som vi lever, fast på en högre nivå än de där sekundsnabba skiftena mellan mobilen, kompisen och hemläxan som dagens unga gör. De flesta coacher säger: ”Avsätt minst en kvart om dagen, till exempel istället för att se på tv.” Det är inget fel i detta, jag säger samma sak. Skriver du ofta är det lättare att hålla handling och karaktärer i minnet och du slipper den ställtid som du annars får för att ”läsa in dig” på din egen handling. Men det finns fler knep än så.

Nästa gång du slutar skriva. Stanna till precis innan du tar blicken från texten och känn efter var du är. Värdera inte, bara känn efter. Förhoppningsvis är du kvar i din egen handling, oavsett om du upplever den som bilder, ljud, känsel eller doft (smak är ganska ovanligt i det här sammanhanget, men givetvis kan den också finnas med). Ju fler sinnen du har närvarande i din berättelse, desto mer har du levt dig in i den. Bli inte orolig om det inte känns alls, det kan krävas en del träning. Sätt nu fingerspetsarna på pekfingret och långfingret på din högra hand mot pannan, strax ovanför ögonbrynen. Visualisera en punkt mitt inne i din hjärna och se framför dig hur du bevarar sinnesstämningen från din berättelse där. Gör en deal med dig själv att nästa gång du sätter dig och skriver kan du börja med att göra samma gest och genom den automatiskt direkt komma tillbaka till din värld med alla dess sinnesintryck. På fackspråk kallas det för att sätta ett ankare. Funkar det inte första gången, fortsätt att öva.

Detta är bara ett förstadium till självhypnos och jag återkommer snart med mer om hur du kan lära dig att göra det på dig själv, så att du både kan skriva lättare och enklare nå dina mål.

//Anna

 

 

 

 

Annonser

Motsägande budskap

Det blir en liten utvikning från bildtemat, men ändå några bilder till övningen, i dag. Under många år har jag varit förtjust i hur musik, text och bild kan samverka. Om du går på en bio i dag har många filmer musik som bygger på teman, så att tittaren lär sig, om än undermedvetet, att när en viss tonföljd spelas kommer scenen att visa en sak som hör ihop med tonerna. Alla som älskar Sagan om ringen har till exempel kunnat följa ett mycket noggrant tematiskt arbete i filmmusiken.

wagner_1460134081808
ur Wagners Niebelungen Ring

Detta är på inget sätt nytt för spelfilm. Tittar man på opera är detta oftast en viktig del av arbetet. Bitar som tidigt har funnits som trevande recitativ blommar så småningom ut i en aria och publiken nickar lyckligt igenkännande utan att riktigt förstå varför. Tonsättaren Wagner tar det ett steg till. Hans teman motsäger ibland sångarnas texter. Ibland låter han även sådant som karaktärerna inte själva har upptäckt i sig själva koma fram genom musiken.

wagner_motive1a
ur Wagners Tristan och Isolde

Ibland blir budskapet också motsägelsefullt, som när någon sjunger texten ”Jag lovar och svär” men blir motsagd av orkestern som trumpeter ”Han ljuger!!!”. Det senare förstår bara den kunniga publiken, inte övriga karaktärer i dramat. Det blir alltså detsamma som en situation i en bok där läsaren vet mer än huvudpersonen, vilket i sin tur är ett sätt att skapa spänning.

Vad har nu opera eller filmmusik med skönlitterärt skrivande att göra? Allt! Kan du på undermedveten väg framföra en stämning genom det du gestaltar och en annan genom vad som sägs i en dialog kan du skapa en oerhört subtil känsla hos läsaren av att något är snett. Givetvis måste motsättningen också få en upplösning när en karaktär kommer på det hela genom en snitsigare variant av: ”Så det var därför! Lisa måste ha ljugit.”

Gör en övning där du listar vad dina karaktärer gör när de till exempel ljuger, som att klia sig på näsan eller något annat som folk kan göra när de inte är helt tillfreds. Gör en mall där du beskriver hur en person gör i en viss sinnesstämning. Ofta är kroppsspråket tämligen lika från person till person. Skriv sedan en dialog där du låter dina karaktärer säga en sak och agera en annan, enligt din mall.  Ta gärna ut svängarna i kraftiga motsättningar mellan kroppsspråk och tal i början.

Pröva det gärna på en testläsare, utan att de får läsa mallen där du beskriver gesterna. Kommer testläsaren att förstå att det är något lurt? Får de känslan av att en eller flera i konversationen ljuger? I så fall har du lyckats direkt. Anar inte läsaren något, skriv en bit till och prova igen. Det här är inte enkelt.

Lycka till!

Punkt, komma eller ingenting?

Hur påverkar interpunktionen texten? Är du en sådan som sätter punkt och komma som det faller sig, eller planerar du noga var de ska sitta? Har du funderat på vad som händer om du flyttar ett skiljetecken?

FullSizeRender 6

Exempel:

Kom så ska vi äta, morfar.

Kom, så ska vi äta morfar.

Givetvis kan betydelsen ändras, även om det inte alltid sker. Låt mig däremot gissa att du inte har tänkt på vad som händer med din text om du skulle hoppa över skiljetecknen medan du skriver den, för att sedan placera ut dem i efterhand.

Öva:

Skriv en actionscen utan att vare sig sätta punkt, komma eller stor bokstav (och inga semikolon heller, för lustigkurren). Kan du inte komma på någon, tänk att du står på busshållplatsen och plötsligt kommer en bil i full fart och åker av vägen strax intill. Du rusar fram …

Läs texten högt för dig själv. Vad händer med flytet i din text? Sätt dit interpunktionen där du gjorde naturliga uppehåll när du läste. Skulle du ha gjort likadant om du hade satt skiljetecken redan medan du skrev, eller blev din scen mer intensiv? Låt mig gissa på det senare. Fundera på hur du ska skriva en actionscen nästa gång du gör det ”på allvar” i någon text som du håller på med.

Lycka till!

 

Bildövning 20171020

Dagens övning kan du antingen göra helt fristående, eller med inspiration utifrån bilden.

Övningen består i att byta stämning i en text. De karaktärer du får är lilla Lisa (barn) och Lisas farfar. De är på väg någonstans, men under berättelsens gång ändras stämningen helt.

Exempel kan vara från glatt till vemodigt, sorglöst till läskigt, vardag till ovanligt eller några kontraster som du själv hittar på (givetvis kan de även gå från läskigt till sorglöst etc.)

Jobba med att gestalta och tänk på att du kan bestalta både genom brödtext och dialog. Sitt max 30 minuter.

Om du vill ta hjälp av bilden: Vad händer när Lisa och hennes farfar går i den här trappan?

FullSizeRender 3

Bildinspiration 171014

Tänkte börja med en liten serie av bilder som förhoppningsvis kan leda till inspiration åt dig när du ska skriva.

Kärnan i den här övningen är att hitta flytet i språket. Här är en del hjälp på vägen:

Vem har gått här? Vem ska gå här? Vart leder stigen? Hur är känslan i höstskogen? Är det nutid, dåtid eller sagotid? Vem berättar för läsaren?

Skriv i max 30 minuter (gärna kortare). Läs texten högt och överdriv alla skiljetecken så att de verkligen märks skillnad i komman, punkter och frågetecken. Flyter språket på? Om inte, redigera.

IMG_4513

Lycka till!

Dagens samlade skrivtips

Inget av detta är några nyheter. Det enda jag har försökt göra är att samla ihop en del värdefulla tips och lägga dem på samma ställe. Hoppas att det  kan vara till någon nytta. Bläddra också gärna bland tidigare tips i bloggen!

  • Bygg din historia kring de val som du vill att din protagonist ska göra.
  • Skriv enkelt, berätta berättelsen. Ha en tydlig början, mitt och slut.
  • Skriv från hjärtat. Försök inte vara någon annan som du inte är. Läsaren kännr att känna av om du har din egen röst, eller bara härmas.
  • Du behöver inte kunna ämnet (men gör din research noga!). En författare är inte en vetenskapsman eller någon som skriver av egen erfarenhet, utan någon som skriver med empati.
  • Lägg upp tempot som en berg- och dalbana. Det ska finnas en psykologisk resa som tvingar läsaren genom en hel serie med känslor, men ge henne också en chans till andhämtning innan det blir action igen.
  • Börja där historien som du har skapat som bakgrund slutar. Börja med ett andlöst ögonblick, något som får läsaren att ramla rakt in i historien. En chockerande nyhet, en livsförändrande händelse eller insikt, ett uppbrott eller ett unikt perspektiv. Protagonistens hemtama värld måste vändas upp och ner så att han eller hon reagerar. Från detta, för historien framåt. Se dig inte om!
  • Ta bara med de viktiga delarna. Du ska lyfta fram de viktigaste delarna från en del av en persons liv, inte allt. Ta bort de trista delarna. Rättfärdiga inte hela tiden din huvudpersons handlingar, för ingen bryr sig ändå.
  • Kom ihåg slutet. Vart för du dina karaktärer? Se till att de håller sig på den väg som leder mot målet. Gör du inte det riskerar du att tappa bort läsaren (eller i värsta fall tappa denna helt) på vägen.
  • Använd kroppsspråk. Små rörelser kan ha mycket innehåll. Beskriver du genom känslointryck blir det automatiskt gestaltning och inte berättande.
  • Ta bort onödig slang, modeord, onomatopoetiska ord och dylikt. Samma sak med grammatik. Ord som verkar så ”inne” just nu föråldrar ditt manus mycket snabbt.
  • Använd inte någon komiskt perspektiv som då och då kliver in. Håll dig till max tre huvudperspektiv. Tänk också på att perspektivet ska passa i genren – och att det ska passa dig.
  • Träna på att skriva fängslande. Hur håller du greppet om läsaren? Hur får du dem att vilja vända blad? Öva!
  • Träna på att skriva genom att öva. Allt från ordval, grammatik och stycken till dialog som får olika karaktärer att vara olika bara genom sitt uttryckssätt.
  • Låt inte protagonisten vara offer för länge. En vek protagonist är ingen bra idé. Många läsare har nog med sina egna bekymmer och känner sig svaga nog i sitt eget liv. De vill läsa om karaktärer som gör skillnad, men som ändå kunde vara de själva om de beslutade sig för att agera.
  • Fyll inte ut historien med sånt som inte hör dit. Fundera istället på om din plott är kraftfull nog. Är karaktärerna tillräckligt motiverade? Är de starka nog?
  • Ge både protagonisten och antagonisten kraftfulla mål (läs mitt inlägg om antagonisten som jag skrev tidigare, ingen protagonist blir mäktigare än det den har att besegra). Deras öden måste korsas och en konflikt uppstå. Berätta så att läsaren kan känna för både din hjälte och din skurk. Gör dem båda intressanta och minnesvärda.
  • Dra inte ut slutet. När frågan är löst, låt karaktärer och läsare fortsätta åt varsitt håll igen.
  • Redigera alltid. Många gånger. Och sen en gång till.

Lycka till!
/Anna

 

 

Att ”se” på olika sätt

 

Vad hjälper dig att ”se” det du skriver om?

Många författare som jag jobbar med i min roll som lektör vill gärna visa inspirationsbilder av miljöer, foton av situationer som liknar något i manuset eller målningar av sina karaktärer.

Andra berättar hur de flyttar runt legobitar medan de skriver en actionscen. Ytterligare andra ritar horder av kartor.

Egentligen spelar det inte så stor roll hur du gör. Det viktiga är att du hittar ett verktyg som får dig att både kunna leva dig in i din berättelse och att hålla reda på vad som sker bakom huvudpersonens rygg.

Lägg märke till …

Om du tänker på en händelse, låt oss säga något som har hänt under dagen som du ska återberätta för någon annan, ser du då dig själv utifrån, som om det är en film som du är med i, eller ser du det så som det var, alltså inifrån dig själv och ut genom dina egna ögon? Det finns inget som är rätt eller fel för den situationen. Somliga ser alltid det hela som en film, andra alltid så som det såg ut ur deras ögon. En del blandar också, beroende på situationen.

Olika när du skriver eller redigerar

När du skriver är det bra om du kan se det hela inifrån din karaktärs ögon. Dels blir det lättare att hålla fast vid perspektivet, men det blir också enklare att känna vad som pågår inne i karaktären i just den scenen. Film-seendet kan istället vara bra att kunna koppla in när du redigerar och  vill agera regissör för en scen där det är många som rör sig samtidigt. Det hjälper dig att få den överblick som en enskild person, eller karaktär, aldrig kan ha.

Olika läsare ser olika

Tänk på att läsarna också kommer att se det hela på olika sätt. För en del spelas det upp, som teater eller film, för andra utspelar det sig på ett intellektuellt plan medan några kliver in i en karaktär och tittar ut med karaktärens ögon. Det är din uppgift som författare att hjälpa dina läsare att förstå vad som händer, uppfatta rummet och känna med karaktärerna. Följaktligen behövs alla bitarna.

Träna

Du kan träna på att varje dag, låt oss säga vid varje måltid, ta dig någon minut och tänka på något som du har upplevt sedan förra gången du åt. Vanliga vardagliga sysslor som att låsa upp en dörr, laga eller köpa maten du äter, ett samtal på jobbet eller kvalitetstiden du hade med ditt husdjur etc. Tänk sedan efter på vilket sätt du såg tillbaka. Gå sedan in i scenen igen, men gör nu tvärt om. Såg du dig själv utifrån, som om du satt på bio, kliv in i din egen kopp i situationen. Om du redan såg ut med egna ögon, sätt dig i biosalongen en stund och fundera på vad andra gjorde i scenen och hur du interagerade. Den här övningen går så snabbt att du kan göra den även om du har lunchsällskap, utan att det behöver märkas.

Alla aspekter i en scen

Ju bättre du blir på att gå in och ut ur olika karaktärer, desto bättre blir du på att fånga alla aspekter i en scen när du skriver den. Har du svårt att hitta kärnan i dina karaktärer ska du absolut öva mer på att se med deras ögon. Det brukar vara detta som är det svåraste. Men det ger också lön för mödan. En vacker dag, när du reser dig från ditt författande, kommer du att för ett ögonblick bli förvånad över att du inte är lika lång som din karaktär. Då vet du att du är på rätt väg.

//Lycka till!

Ta hjälp av sakkunniga

Jag kände att min research var hyfsad, speciellt som jag till och med har seglat ett skepp med 1700-talsrigg som besättningsmedlem. Men sen satte jag manuset i händerna på min vaktledare och … haha, det finns så många småsaker som vartefter faller på plats nu som jag inte ens tänkt på.

Vad gör de då för skillnad att låta en sakkunnig kolla? Du har ju läst på. Tänk dig en situation där du själv kan riktigt mycket, där du har flera års yrkeskunskap. Tänk sedan att du läser en bok som är satt i den miljön. Det märks säkert om författaren verkligen har läst på och inte bara slänger sig med några uppsnappade termer, men jag är tämligen övertygad om att du kommer att hitta små ”glitschar” här och var.

”Fast,” invänder du nu, ”jag skriver bara i min fantasivärld.” Okej, det är möjligt, men så fort någon sätter sig till häst (för det gör de ofta i fantasy) så märks det om någon som har ridit mycket har läst manuset eller inte. För hur får man en häst att låta bli att kliva på ett brunnslock på vägen utan att medvetet styra den? (Jag blir fortfarande lika snopen varje gång min cykel inte ”hör” mig …) Eller, om det är Science fiction, hur känns det när man är uppochner när gravitationen träder in i bilden? (Sånt vet aerobaticpiloter, till exempel.)

Läsarna märker att du själv har koll på ämnet, även om det är ”hittepå”. Gör som skräckförfattaren Anders Fager som ringde persiennfirman, presenterade sig som vampyr och frågade om de kunde montera mörkläggningsgardiner utanför kontorstid eftersom det är för soligt på dagen för en vampyr.

Det finns alltid någon i andra änden som tycker att det är skoj med något annat än standardfrågor och som är villig att dela med sig av sin kunskap. De _vet_ att den dag du verkligen behöver persienner, oavsett om du har lyckats bli vampyr eller inte, så minns du dem och återkommer. De spelar gärna med. kanske hoppas de få säga: ”Det var jag som talade om för den kända deckarförfattaren Y var man hittar flest lik i Z-bo.” Fast oftare gillar de nog bara att få prata om något de är bra på.

Till sist: Oavsett vad du skriver om och vad du har lärt dig: Gödsla inte med din kunskap som om det vore en föreläsning, utan sprid ut fakta här och var som en naturlig del av ditt manus. Ge läsaren exakt lagom för att förstå, utan att skriva läsaren på näsan. Det är en konst som kräver övning. Samtidigt är det just de där små detaljerna som gör att det hela känns trovärdigt. Läsaren ska vara inne i boken, ha glömt världen runt omkring och ha glömt att släcka lampan för natten. Det är dit du kommer genom att ge de där detaljerna till dem. en felaktig detalj kan däremot rasera hela berg av förtroende.

Ibland måste du kanske göra researchen genom litteratur, för att det inte finns något annat att tillgå. Tänk då på att det finns de som har ägnat år åt forskning i det ämnet. Då är det en personen som är din sakkunniga.

Lyssna alltså på experterna och be dem om hjälp. Det är mitt råd i dag.

Skriva referat och reportage

Referat och reportage är två former av text som båda är baserade på en annan text. Referatet görs ofta från en eller flera artiklar eller böcker, medan reportaget oftast görs från en eller flera intervjuer. (Undantag är givetvis originalreportage, där journalisten har varit på plats när något skedde och skriver utifrån sina egna ögon. Då gäller inte de regler som jag ska prata om nedan.)

Att lära sig att skilja på referat och direktrapportering är även viktigt för dig som läsare, för att kunna granska en källas trovärdighet. När jag läste källkritik på universitetet var en intressant uppgift att gripa sig an fyra stora dagstidningars bevakning av en världshändelse. Tre av dem hade uppenbarligen haft en reporter på plats. Den fjärde hade gjort ett mycket klurigt referat av de andras artiklar, men efter en stunds jämförelser framgick det att de inte hade haft någon där. Inget var fel enligt reglerna för referat, men det var väl dolt att reportern själv inte hade varit där. Ju mindre chansen är att du kan prata direkt med den som står för originalet, desto mer kritisk måste du vara till källan. Detta gäller givetvis även research för skönlitteratur.

Vad är då ett referat, och hur skriver du ett reportage utifrån en intervju? Det finns många sätt, men här är några ytterst viktiga delar.

Jag minns när jag gick i skolan. Vi fick ett tidningsurklipp och skulle skriva ett referat. Det var jättetråkigt, för jag fick ju inte hitta på något själv. Men det är alltså själva grejen med referat, det är varken min eller din fantasi som ska få spelrum. Du ska sammanfatta något som någon annan har skrivit, utan att kopiera allt rakt av. Ett referat kräver att du ger vissa stycken en egen vändning. Detta för att det inte ska betraktas som stöld av ursprungstexten. Men just när du citerar får du inte ändra alls. Samma sak gäller om du gör en intervju och vill omvandla den till ett reportage, i princip är reportaget då ett referat av intervjun.

A och O är att ingen fakta får ändras. När du gör direkta citat måste de dessutom vara ordagranna. Exakt ordagranna. Även om originalet innehåller fel av något slag. Texten mellan de exakta citaten kan du skriva med egna ord som: ”I artikeln skriver NN om X. NN tycker att X kan leda till Y.” Det du inte får göra är att lägga in egna värderingar. Dessa ska i så fall skiljas från referatet på ett väl synligt sätt som ”Här följer nu mina egna tankar kring ämnet:”. Det du får göra är att stuva om ordningen för att på så sätt lyfta fram det som du anser vara mest intressant (regeln ”sätt det viktigaste först” gäller även här).

Många referat och reportage är också jämförelser mellan två olika åsikter eller mellan personer som inte samtidigt har varit på plats. Här är det lika viktigt att hålla isär vem som anser vad, som att inte föra in egna åsikter. Ett bra referat kännetecknas av saklighet, där båda sidor får lika mycket utrymme. ”I sin bok Q skriver NN1 att Zzzz, något som NN2 i artikeln C anser vara helt fel därför att …” Det kan också vara bra att kolla om NN1 har gjort någon replik till NN2s artikel.

Det vanligaste, om du gör en skriftlig intervju, är att du publicerar intervjun med frågor och svar. Om du vill göra en omskrivning till reportage gäller samma regler som för referat, alltså att du får stuva om ordningen, men att citat ska vara ordagranna. Det går ju inte att säga: ” XXX, säger NN” om inte NN verkligen har sagt så. Hur mycket du än önskade att NN inte hade sagt det, eller valt andra ord, är det således inget att göra åt. Det du kan göra är givetvis att be om lov att ändra, men då bör du ha detta skriftligt. Även här bör du noga hålla isär egna tankar i ämnet och själva reportaget (det som är intervjubaserat).

Lycka till!