Dialog – kortversionen

Jag ser ganska många manus där det finns förvirring kring hur du ska ställa upp en dialog. Det är inte så underligt, eftersom systemet inte är logiskt.

Här följer därför en kortversion av hur du ställer upp dialog.

Anföringssats, vad är det?

En anföringssats är det som visar hur något sägs. Den innehåller oftast ordet ”sa” men kan också innehålla ord som ”frågade”, ”ropade”, ”skrek” med flera. Jämför:

”I dag är jag glad”, sa Lisa och hoppade på ett ben.

”I dag är jag glad!”
Lisa hoppade på ett ben för att visa vad hon kände.

Den första meningen har en anföringssats, den andra har det inte utan följs av brödtext. Anföringssatsen kommer på samma rad som själva anföringen, eftersom de hör ihop. Efter en anföring utan anföringssats ska du däremot alltid göra ny rad med indrag för att fortsätta den vanliga brödtexten.

Du kan aldrig ha dubbla anföringssatser i en anföring. För att läsaren ska förstå vem som pratar är det bra om anföringssatsen kommer tidigt, så att det aldrig kan råda någon tvekan om vem som säger vad. Så fort det är fler än två personer i rummet måste du alltid ha anföringssats för att visa vem som pratar. Undvik krångliga anföringssatser som ”utbrast hon förnumstigt” (hur låter hon egentligen då?) och prioritera det neutrala ”sa”. Kontexten i det som sägs och görs kommer att tala om för läsaren hur anföringen yttras i alla fall.

Skiljetecken

Punkt sätts bara efter anföring som inte följs av någon anföringssats:

”Fint väder i dag.”

Punkten står innanför citattecknen.
Så fort du har en anföringssats ska du använda komma, som sätts efter citattecknen:

”Fint väder i dag”, sa Lisa.

Punkten i exemplet sitter efter Lisa. Först där är hela anföringen slut.
Frågetecken och utropstecken sätts innanför citattecknet oavsett om det finns anföringssats eller inte.

”Blir det regn?” sa Lisa.

Observera att även om ett frågetecken är ett versalt skiljetecken ska det vara punkt efter Lisa även här. När du har frågetecken eller utropstecken följt av anföringssats ska du däremot inte ha med kommat.

Om du skjuter in anföringssatsen mellan två meningar, eller i en mening: se till att det verkligen är en anföringssats och inte brödtext och ställ upp det så här:

”Jag tror”, sa Lisa och såg mot himlen, ”att det blir regn.”
”Nähä!” skrattade Lasse medan han sprang iväg utan paraply. Över axeln lade han till: ”Det tror jag när jag ser det.”

Observera skillnaden på Lisas anföring där anföringssatsen bryter av meningen och Lasses där anföringssatsen står mellan två skilda meningar.

Tankar är tyst anföring

Tankar ska ställas upp precis som dialog, men utan citattecken. Alltså ny rad med indrag samt en anföringssats (tänkte Lisa) och sedan fortsättning med brödtexten på ny rad med indrag.

Regelverk

I Svenska skrivregler *) avdelning 3.6 till och med 3.8 **) hittar du fler regler kring anföring. Där finns en del undantag från min kortversion ovan. använd undantagen när du är säker på grunderna.

*) Ges ut av Språkrådet. ISBN: 978-91-47-11149-7 (länk till rätt upplaga nedan)

**) Fjärde upplagan (kom först ut 2017)

Min långa version

Här hittar du min långa version om att skriva dialog. Den innehåller fler förklaringar än regelverket. Givetvis hjälper jag dig även med sånt som dialog när jag gör en lektörsläsning eller ett redaktörsjobb. Läs mer om dem under ”Skrivtjänster” ovan.

Lycka till!
Anna

Var det en gång det var en gång?

Språket förändras ständigt, det tror jag att många är överens om. Sättet att behandla språket ändras också. Vi går mer och mer mot den dramaturgi som actionfilmerna har gjort oss vana vid. Det vill säga att kasta in läsaren i handlingen utan någon som helst introduktion. Det här inlägget handlar om vad som hände med ”Det var en gång” och om du numera måste slänga in läsaren mitt i handlingen eller om du kan välja ett annat sätt att börja.

Sagan

Den klassiska sagan inleds ofta med ”Det var en gång …”. Gör den inte det inleds den med något som motsvarar uttrycket. Här är början på Elsa Beskows Tomtebobarnen:

”Djupt under tallens rötter en tomte har sitt bo
där bor han med sin gumma, i skogens tysta ro
och fyra barn de har, som är lustiga och små
i stora röda mössor med vita prickar på.”

Barnböcker har ofta ärvt den gamla sagans format och börjar med en inledning som sätter scenen för det som ska komma. Så här börjar Pippi Långstrump:

”I utkanten av den lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år, och hon bodde där alldeles ensam. Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen som kunde säja till henne, att hon skulle gå och lägga sig, just när hon hade som allra roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja, när hon hellre ville ha karameller.”

Klassiska inledningar

En bra bit in på 1900-talet var det naturligt att börja en berättelse med en introduktion. Till och med deckarna var skrivna på det sättet. Agatha Christies böcker har sällan mordet innan läsaren har kommit minst en femtedel in i berättelsen. Så här börjar Mordet på Orientexpressen:

”En vintermorgon klockan fem i Syrien. Det tåg, som i järnvägstabellerna högtidligt kallades Taurusexpressen, stod inne på stationen i Aleppo. Den bestod av en restaurangvagn med ett litet kök, en sovvagn och två vanliga vagnar.”

Till och från röstar experter och läsare om litteraturens bästa inledningar. Oavsett vilken lista du hittar finns följande författare och böcker ofta med som exempel:

  • Herman Melville, Moby Dick (1851)
  • Jane Austen, Stolthet och fördom (1813)
  • Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet (1864)
  • Albert Camus, Främlingen (1942)
  • August Strindberg, Hemsöborna (1887)
  • Scott Fitzgerald, Den store Gatsby (1925).

I topp ligger också ofta Ernest Hemingways kortroman, Den gamle och havet (1952):

”Han var en gammal man som fiskade ensam i en liten båt i Golfströmmen och han hade inte fått en fisk på åttiofyra dagar.”

Både sagor, barnböcker, äldre romaner och äldre deckare börjar antingen med en personbeskrivning eller med något allmänt.

Berättelser som börjar mitt i handlingen

Att börja mitt i kallas på fackspråk ”in medias res”. Jag vet inte när det här började, men det är inte så modernt som många tror. Tänk på inledningen till Gösta Berlings saga från 1891:

”Äntligen stod prästen i predikstolen.”

Så skrevs den också av en nobelpristagare. Det brukar borga för att författaren på ett eller annat sätt är nydanande.

Jag Guillou får ofta beröm för sina inledande meningar. Ofta nämns

”Maria Szepelinka-Adamsson hade nittio sekunder kvar i livet” – ur I nationens intresse.

Att just Guillou är bra på inledningar bottnar säkert i hans utbildning till journalist, där tiden för att fånga läsarens intresse är betydligt kortare än i en roman.

Andra sätt att inleda

Om du varken vill inleda med en personbeskrivning, en miljö eller in media res finns det även andra sätt. Det kan vara:

  • en sammanfattning
  • en dialog
  • ett minne
  • något om tid
  • ett starkt subjektivt påstående
  • en filmisk panorering.

I det sista fallet brukar författaren låta perspektivet gå från en överblick och zooma in till den karaktär som ska ha perspektivet.

Givetvis går det att hitta ännu fler sätt att inleda. Fundera på hur du gör när du skriver.

Undvik

Det finns några former av inledningar som inte anses bra. Det är kanske inget direkt fel på dem, men de har överanvänts och blivit klichéer. Dit hör att inleda med att någon vaknar eller ”Det var en mörk och stormig natt-inledningen”.

Fånga läsaren

Inget av följande exempel är in media res. Ändå representerar de inledningar som fångar läsaren:

  • “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” – ur Anna Karenina av Lev Tolstoj.
  • “Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.” – ur Stolthet och fördom av Jane Austen.
  • “Han — för det kunde inte vara minsta tvivel om hans kön, även om tidens mode gjorde en del för att dölja det — var sysselsatt med att hugga efter ett moriskt huvud som hängde ner från takbjälkarna.” – ur Orlando av Virginia Woolf.
  • “Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll de sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden.” – ur Vredens druvor av John Steinbeck.
  • ”Kalla mig Ismael.” – ur Moby Dick av Herman Melville.

1900-talets mest älskade bok har för lång inledning

När 1900-talet övergick i 2000-talet fanns det en omröstning om det gamla århundradets mest älskade bok. Inte helt förvånande toppades listan av Sagan om ringen av JRR Tolkien. Många håller säkert med om att inledningen är alldeles för lång och många har också lagt ifrån sig boken av samma anledning. Att det blev en så populär bok får nog istället tillskrivas att den var en föregångare i genrelitteraturen. Däremot börjar föregångaren, boken Bilbo, med en mening som var så bra att den fick författaren att vilja skriva boken.

På en skrivning som professorn satt och rättade kluddade han:

”I en håla i marken bodde en hobbit.”

Vid det laget hade han inte en aning om vad en hobbit var men hans eget kluddande hade väckt hans intresse så till den grad att han ville skriva sig fram till vad en hobbit kunde vara. Den långrandiga inledningen till uppföljaren Sagan om ringen bottnar troligen i Tolkiens egna världsbygge, där han var tvungen att för sig själv redogöra för den trädgårdsälskande folket. Det är osannolikt att ett manus med en liknande inledning skulle bli antaget i dag. Inte ens om det var en beställd uppföljare.

Slutsats

Måste manuset börja mitt i handlingen för att bli publicerat? Det enkla svaret är både nej. Du behöver inte nödvändigtvis inleda med in media res. Speciellt inte om resten av manuset inte är skrivet utan några förklaringar till miljöer, karaktärer eller handling. (Att skriva så och ändå få läsaren med sig är en svår konst, men väl värd att utforskas, speciellt om du skriver en novell där det finns mer utrymme för att prova nya grepp.) Däremot måste ditt manus, oavsett vilken typ av inledning du väljer, fånga läsaren genom att väcka läsarens nyfikenhet på ett tidigt stadium.

Tänk på att titel, baksidestext, omslag och inledning måste följas upp av en lika stark helhet. Du kan inleda med en spännande scen utan att gå hela vägen till in media res. Det är först när du kan förflytta läsaren till en annan tid och en annan plats som ditt manus blir publicerat.

Lycka till!
/Anna

Ekon från Fantastikgränd

På måndag morgon, den 14 september klockan 06.00, släpps gratisboken ”Ekon från Fantastikgränd”. Den innehåller noveller och utdrag ur kommande böcker från författare och förlag som du brukar hitta i Fantastikgränd (A-hallen på Bokmässan). Eftersom inget är sig likt i år har ”bokmässeboken” blivit en e-bok.

Jag deltar med prologen och första kapitlet till min kommande ungdomsfantasy ”Trollkarlen från Halja”.

Läs mer om Ekon från Fantastikgränd här

Se en teaservideo för boken här

Författa med alla sinnen

Låter alla dina karaktärer likadant? Det kan bero på hur du själv uppfattar världen.

Screenshot 2020-08-13 at 11.02.39

Människan har fem sinnen: syn, hörsel, känsel, doft och smak. De allra flesta har syn som sitt dominanta sinne, men många har hörsel eller känsel högst. Ett fåtal har doft och smak som dominant sinne. Vad har detta med ditt skrivande att göra, kanske du undrar?

Dominant sinne

Folk uttrycker sig olika beroende på vilket sinne som är deras dominanta. Lyssna på din familj och dina vänner och lägg märke till vilka ord de använder när de talar om något.

  • En person som har syn som dominant sinne säger ofta saker som: ”Jag ser en lösning” eller ”Det är en mörk utveckling”.
  • Har personen hörsel som dominant säger de ofta: ”Jag hör det inte så” eller ”Det låter bra”.
  • De som har känsel som sitt främsta sinne säger ofta: ”Det här känns rätt” eller ”Jag får dåliga vibbar”.

Ditt eget dominanta sinne

Lägg också märke till hur du själv uttrycker dig, eftersom det är en ledtråd till ditt dominanta sinne. Fundera till exempel på vad som allra först kommer upp i ditt huvud om någon säger: ”Tänk på en ros.” Är det hur en ser ut, hur sammetsaktiga bladen känns att ta på eller hur den doftar? Vad dyker upp om du får samma fråga om ett äpple. Är det hur det låter när du tar en stor tugga av äpplet eller smaken i munnen? På det här sättet kan du utforska dig själv och bli medveten om ditt eget dominanta sinne.

Screenshot 2020-08-13 at 10.42.45

Missförstånd

Eftersom vi har olika dominanta sinnen finns det alltid en risk för missförstånd. Har du själv synen som dominant och någon bara pratar om saker som hörs kanske du har svårt att föreställa dig hur den andra menar. Ett sätt att möta någon som man har svårt att förstå är faktiskt att byta ut sina egna ord till det sinne som de verkar sätta främst.

Screenshot 2020-08-13 at 10.59.57

I författandet

Läser du en bok av Liza Marklund är det uppenbart att hennes dominanta sinne är syn. Hon skriver ofta ”Han såg att …” och liknande fraser. GW däremot har känseln som dominant, hans karaktärer känner och har inre dialoger (vilket är uppenbart att han själv har när han hummar under intervjuer). I filmen Gladiator har manusförfattarna skapat en huvudperson med känsel som dominant sinne. Han känner på jorden innan en strid och minns hemmet genom känslan att stryka sin hand genom den mogna säden.

Screenshot 2020-08-13 at 10.36.17

Utmana ditt skrivande

När du har klart för dig hur du själv uttrycker dig, alltså vilket sinne som är ditt dominanta, är det dags för dig att utmana dig själv. I en bok där alla har samma dominanta sinne blir karaktärerna lätt stereotypa. Allihop uttrycker sig likadant. Det blir inget liv i dialogen.

Som övning: Skriv korta historier där huvudpersonen inte har samma dominanta sinne som du själv. Låt inte detta enbart gå igenom i hur de pratar, utan även vad som får dem att reagera. Givetvis kan du även använda doft och smak, även om det är mer ovanligt.

Screenshot 2020-08-13 at 10.31.15

Skapa realism

Först när dina karaktärer har olika dominanta sinnen blir de trovärdiga som grupp. Helt enkelt eftersom verkliga människor är olika. Se också till att det vid något tillfälle uppstår en situation där olika dominanta sinnen blir upphov till ett missförstånd eller ett gräl mellan två personer.

Var noga med att anteckna vilken av dina karaktärer som har vilket sinne som sitt dominanta, så att du håller i det genom hela manuset.

Som med allt annat är inget svart eller vitt. Vi har fem sinnen. Alltså finns de andra sinnena med, även om de inte är dominanta. Fundera därför också på vad som händer om en karaktär saknar ett sinne. Filmen ”En kvinnas doft” handlar till exempel om en blind man hävdar att han kan känna på doften om en kvinna är vacker.

Screenshot 2020-08-13 at 11.09.28

Lycka till!
/Anna

PS

För att skapa närhet mellan dina läsare och karaktärer bör du stryka fraser som: ”Han kände en elektrisk spänning i luften.” eller ”Hon såg att det inte skulle bli mer en dagen.” Skriv istället: ”Luften fylldes av en elektrisk spänning.” eller ”Det skulle inte bli mer den dagen.” Det framgår ändå hur dina karaktärer upplever sin omvärld om du gestaltar dem väl har.

Behöver du hjälp med ditt manus hittar du mina skrivtjänster här på sidan.

Förebåda i ditt manus

Ett väl genomfört förebådande skapar en känsla av intrig som gör att läsaren förväntar sig kommande händelser.

För att få en nyckelscen att fungera bör du på något sätt förebåda den. Förebådanden tillåter författaren att trycka på vissa saker i berättelsen. Emfasen skapar en förväntan hos läsaren kring vad som är det viktigaste i dramat. Ett förebådande ska ge läsaren en skymt av vad som ska komma, inte några detaljer. Det handlar om att binda samman manuset, att ha en röd tråd som binder händelse ett till händelse två och så vidare. En berättelse som förebådar slutet bra känns logisk genom att läsaren har fått en förväntan som senare uppfylls. Det här betyder inte att läsaren vet vad som ska ske, det betyder att läsaren känner var spänningen i manuset ligger. Bra förebådanden kan fylla delar med lägre tempo och ge en känsla av spänning även till dessa.

Sker däremot ett byte av tonläge utan förvarning kan läsaren uppleva manuset som osammanhängande. Det här betyder inte att vändningar i handlingen ska vara förväntade, eftersom de oftast är mest effektiva om de dyker upp när läsaren minst anar det. Men, om vändningen inte är förebådad kan vändningen i sig upplevas som ett stilbrott, något ologiskt och i värsta fall som att författaren bara kom på något och skrev in det utan att själv veta varför.

Det finns många sätt att förebåda. Jag ska ta upp sex vanliga i det här inlägget:

  1. Geväret på väggen
  2. Profetior
  3. För-scener
  4. Oregelbundna handlingar
  5. Oregelbundna beskrivningar
  6. Symbolik

Givetvis ska du inte använda alla sätten i samma manus, men något av dem bör du ha med.

1. Geväret på väggen

Den kanske allra vanligast förekommande aningen om att något ska hända är det så kallade Checkovska geväret. Det går enkelt ut på att om någon i början av en pjäs hänger upp ett gevär på väggen i första akten kommer det att avfyras innan pjäsens slut.

Om någon hänger upp geväret inger handlingen en förväntan. Skulle geväret sen inte fyras av kan slutet upplevas som en flopp. Hänger å andra sidan ingen upp geväret och någon på slutet kommer in och fyrar av ett gevär kan läsaren uppleva en känsla av att ha blivit lurad, alltså lite som ”Det var betjänten” i en deckare.

Screenshot 2020-07-07 at 15.46.12
Checkov

2. Profetior

Här är Shakespeares Macbeth ett lysande exempel. Profetian är att Macbeth inte kan bli dödad av någon som är född av en kvinna. Sen blir han dödad av Macduff som visar sig vara född genom kejsarsnitt.

Screenshot 2020-07-31 at 10.00.00

Tolkien använder samma grepp när en av hans antagonister inte sägs kunna bli dödad av någon man. Antagonisten faller i slutstriden, dödad av en kvinnlig krigare.

Screenshot 2020-07-31 at 10.01.56
Målning: Megan Lloyd

3. För-scener

En för-scen (hittar inget bättre ord,tyvärr), är en scen där det som senare kommer att hända i full skala utspelar sig i en mindre variant vid ett tidigare tillfälle. Det här ger läsaren en stämning och ofta en omedveten förväntan.

För-scener används ofta för att bygga mot vändningar i manuset. Något har gått motigt två gånger, men protagonisten kämpar på. Tredje gången ligger ungefär mitt i manuset och den här gången blir det en katastrof som protagonisten måste kämpa sig tillbaka ifrån.

Skräck är ett annat exempel där för-scener används flitigt. Här är givetvis den dramatiska kurvan uppochnervänd, så att det är som mest positivt i manusets mitt. Något kan kännas läskigt, till exempel att öppna en garderob, men det visar sig att det inte finns något där inne. Karaktären pustar ut och så gör även läsaren. Nästa gång garderoben ska öppnas ligger manuset i ”point of no return-fasten”. Karaktären har mer självförtroende och öppnar garderobsdörren, men då står monstret där. Effekten blir att både karaktären och läsaren förhoppningsvis skriker till. Slutstriden, som inte kommer att sluta bra eftersom det är skräck, kan börja.

Screenshot 2020-07-31 at 09.56.35

4. Oregelbundna handlingar

Om en karaktär vid något tillfälle agerar på ett sätt som inte är likt karaktärens övriga beteende kommer läsaren att fundera på varför. Vad var det som orsakade störningen. Lösningen kommer givetvis på slutet. Det här sättet att förebåda är vanligt i deckare. Det finns något hos offret som inte stämmer med hur karaktären brukar vara klädd, var karaktären brukar promenera etc. Det kan också vara något som deckaren ser hos en av de misstänkta, något som den personen aldrig brukar göra, men som avslöjar nervositeten att bli gripen.

5. Oregelbundna beskrivningar

Här hämtar jag ett exempel från Harry Potter. Harry är inte särskilt förtjust i sitt eget utseende, men han gillar en sak: sitt blixtformade ärr. Den första fråga han kan minnas att han ställde till sin moster Petunia är hur han fick ärret. Här gör författaren två saker: dels är det något som bryter av Harrys allmänna uppfattning om sig själv, det finns något han gillar (kunde givetvis vara tvärt om, att det finns en sak att ogilla, även om det är mindre vanligt att bara ogilla en grej om sig själv) och saken som sticker ut får en egen historia i och med att han frågar om det. Författaren talar på det här sättet om för läsaren vad det är författaren vill att läsaren ska se. Läsaren förstår omedvetet eller medvetet att ärret är viktigt.

Screenshot 2020-07-31 at 10.05.03

6. Symbolik

Ting, alltså extern symbolik är bra om författaren vill förebåda kommande händelser, medan intern symbolik kan vara mer subtil eller kreativ. Ett effektivt sätt att använda symbolik är genom att låta symbolen bli ett motiv som återkommer på flera ställen i manuset. Det kan vara allt från att ett föremål är med i handlingen till att någon har en återkommande dröm eller tanke som till sist leder fram till något.

Inom fantastiken har magiska ting ofta ett stort symboliskt värde, då de kan representera ondska eller besitta andra magiska krafter. Intern symbolik används däremot lika ofta i andra typer av manus.

Symbolik kan användas till exempel i en färgsättning av en scen eller kläder som karaktären bär. andra vanliga symboler är djur, väder och blommor. Givetvis kan författaren också använda sig av figurativt språk. Världen är full av symboler. Fundera på vilka som passar i ditt manus och använd dem!

Screenshot 2020-07-31 at 10.23.14

Och så en sak till

Förebåda bara när du behöver göra oväntade saker i manuset trovärdiga. Läsaren ska alltså, tack vare att du har förebådat händelsen eller skiftet i ton, känna att det finns logik i handlingen.

Lycka till
/Anna

Se gärna vilka skrivtjänster jag har att erbjuda. Välkommen med ditt manus!

Deltar i ”Ekon från Fantastikgränd 2020”

I år deltar jag i ”bokmässeboken, ”Ekon från Fantastikgränd 2020”. Den innehåller noveller och utdrag ur kommande fantastik som ges ut av författare och förlag i Fantastikgränden under Bokmässan i Göteborg. I år blir mässan digital, så även bokmässeboken.

I år medverkar:

Anna Gable
Annah Nozlin
Cecilia Larsson Kostenius
Cecilia Åhman
Darkness Publishing
Eva Holmquist
Fantasiförlaget
Linda Andersson
Malin Olsson
Nathalie Sjögren
Sten Rosendahl
Tora F Greve
Undrentide Förlag

Ekon från fantastikgränden

Livets dramatik

När man pratar om dramatiska kurvor brukar de flesta förknippa dem med den klassiska bilden av anslag, fördjuping, upptrappning, ”point of no return”, uppgörelse och avslutning. Den kan enkelt illustreras så här:

kurva

Kurvor som visar spänningen i en berättelse har jag skrivit mer om här.

Det här är en kurva som visar spänningen i historien. I dag ska jag inte skriva om den, utan om livets dramatiska kurva, alltså hur det går med tur och otur / lycka och olycka för protagonisten.

Komedi

(Med komedi avser jag inte humor, utan den klassiska tolkningen: en berättelse med lyckligt slut)

En standardkurva för berättelser som slutar bra kan se ut så här:

IMG_9792

Historien börjar alltså på en hyfsad nivå för protagonisten. Sen händer något som gör att det blir jobbigt, men på slutet kommer lyckan åter. Oftast hamnar protagonisten på en något högre nivå än från start, dessutom.

En variant av komedikurvan är följande:

IMG_9793

Det startar i någon form av neutralläge. Protagonisten får sen en rejäl dos med tur, men lyckan vänds snabbt i olycka innan protagonisten kan resa sig igen och vinna lyckan. Den här typen av berättelser handlar ofta om kärlek. Någon möter den perfekta partnern bara för att upptäcka … med till sist vinna kärleken.

Askungen

Och på tal om kärlek … En av de första sagor unga människor får höra är den om flickan som inte har det så bra. Hon har förlorat sin älskade pappa och får slava åt sin styvmor och hennes båda döttrar. Askungen. Så kommer den goda fen och förser henne i olika steg med alla medel för att kunna gå på festen. Askungen går dit, får dansa med prinsen, men … Ni vet alla vad som händer, klockan slår tolv. Allt är förlorat i ett ögonblick.

Som tur är har prinsen känslor och söker efter den han dansat med. Och så får Askungen sin prins och i den här historien slutar det inte bara lite bättre än det började, utan med oändlig lycka.

IMG_9794

Drama

Men, alla har inte tur här i tillvaron. Så här ser standardkurvan ut för ett drama:

IMG_9799

Det startar lite dystert. Något händer som gör att protagonisten får tur, men det är bara tillfälligt. Allt slutar med död.

Om det är Kafka blir kurvan så här:

IMG_9795

Det börjar trist och blir bara värre och värre ner i det oändliga djupet. Kafka hade inte så kul han heller, som man brukar säga.

Shakespeare

Som så ofta kan jag inte lämna ett ämne utan att prata om Shakespeare. Vi som skriver i dag har fortfarande enormt mycket att lära av denna mästare. Vad fick publiken att sitta trollbunden i fyra timmar på hårda träbänkar? Somliga av dem under bar himmel. Hur bar han sig åt?

En av hans mest kända pjäser är Hamlet. Och det märkliga med Hamlet är att protagonisten egentligen inte utvecklas alls genom hela dramat. Hamlets kurva ser ut så här:

IMG_9796

Allt börjar med att Hamlet får veta vem som har mördat hans far. Alltså kommer kurvan att starta under det neutrala. Död är inte så kul, även om det kan tyckas som en viss tur att få veta vem mördaren är. Alltså vet även publiken vem det är. Sedan går hela pjäsen ut på att Hamlet gör upprepade försök att ha ihjäl gärningsmannen, vilka alla misslyckas. Hur kan detta vara så spännande att folk sitter kvar i flera timmar?

Hamlet är en ironiker i klass med Flastaff. Men medan Falstaff är komisk är Hamlet tragisk. Publiken lider allt det som är Hamlet, men samtidigt, eftersom publiken är på teatern, lider den inte alls. Shakespeares ironier når längre än vårt förstånd. Pjäsen lever vidare, förändras med tiden, eftersom Hamlet är så obeständig. Publiken blir till sin förvåning själv Hamlet.

I åskådarens ögon

Allt är i åskådarens ögon. Om man ger kläder till ett barn i julklapp blir det sällan lika glada miner som om barnet får en leksak. Denna reaktion kommer att förändras genom livet. En nybliven tonåringen blir jätteglad över kläder (i alla fall om de har sagda tonårings stil), men känner sig förolämpad av saker som anses barnsliga, som leksaker. Detsamma kan sägas om läsaren. Den som förväntar sig en romance blir inte glad över att behöva läsa Kafka. Det Shakespeare lyckas med är att få sin publik att känna med karaktären. Efter det behövs ingen kurva.

Är det alltså egentligen helt onödigt att använda sig av dramatiska kurvor? Givetvis inte. Alla författare sitt bästa för att få läsaren att känna med karaktärerna. Är man inte Shakespeare kan en dramatisk kurva hjälpa läsaren på traven. Och alla gillar heller inte Hamlet, hur genialisk den än är som berättelse.

Livets variationer

Ser man på livet, så som det i stort och smått gestaltar sig för de allra flesta läsare, hamnar man i en blandning av de här kurvorna (med möjlig avsaknad av Kafka och Askungen).

Screenshot 2020-07-07 at 11.47.48

Livet är en evig vandring mellan tragedi och komedi. (Slätar man ut detta blir det Hamlets kurva). De flesta manus är trots allt ett utsnitt ur protagonistens liv. Det finns många delar som skulle kunna bli till en berättelse utan att man berättar hela personens liv.

Screenshot 2020-07-07 at 11.52.55

Vilken bit författaren plockar ut som sitt manus kommer att sätta en genre på manuset. Men det är viktigt att författaren har klart för sig vad karaktären har råkat ut för innan manuset börjar. (Askungen var säkert inte olycklig medan hennes pappa levde, innan han gifte sig med den elaka styvmodern.) Det här behöver du aldrig skriva ut. Läsaren märker i alla fall om författaren har gjort sin läxa, eftersom det gör karaktärerna mer till någon som det går att identifiera sig med.

Avslutning

Mitt slutord blir alltså två:

  • Bestäm dig för vilken del av karaktärens liv ditt manus handlar om.
  • Se på den sista illustrationen och sätt dig in i vad din karaktär har råkat ut för tidigare.

 

Lycka till!
/Anna

Jag jobbar som lektör och redaktör. Läs gärna mer om mina tjänster!