Många är ense om att Hitchcock är skräckens mästare av den anledningen att han inte visar allt, utan spelar på tittarens fantasi. Jag håller gärna med, när händelser blir tydliga försvinner en del av det magiska och i skräckens fall det som gör att jag ibland tänker att jag kanske bör titta färdigt i dagsljus.
Många som beundrar Tolkiens fantasyvärld har frågat sig varför det är fantasy, eftersom genren ofta förväntas innebära trollformler och rollpersoner med öppet magiska krafter. Såna saknas hos Tolkien. Ändå finns allt där, mitt framför läsarnas ögon – och mitt framför ögonen på de rollpersoner som innehar perspektivet.
När skräck eller fantasy inte funkar, i alla fall för mig som läsare, är det när skräck övergår från rysningar längs ryggraden till ett splatter av blod och kroppsdelar. Sen kvittar mängden, det läskiga är borta. När fantasy inte funkar är när författaren börjar ”skriva rollspel” och övertydligt förklarar vad som är magiskt eller hur magiska ingredienser går till. (Missförstå mig inte, jag tycker om att spela rollspel, men inte att läsa dem som skönlitteratur.)
På en punkt arbetar Hitchcock och Tolkien med samma medel: ovissheten. Bevisligen fungerar det. Inom respektive område är de ännu sådana som många har som förebild. I Tolkiens värld är viss magi så naturligt inkapslad att den bara finns där, utan att de som ser på den hinner märka det. Men för den som analyserar vad det är vissa av författarens rollpersoner gör blir magin uppenbar.
Här återger jag lite av innehållet i artikeln som jag har länkat till i sin helhet nedan. Den handlar om när Sam är i det magiska alvriket Lothlorien och hoppas få se ”lite alvmagi”. Sam har missat magin i mötet med Gildor och i allt som sker hos Tom Bombadill och Hjortrongull. Sam har också hunnit vara gäst hos Elrond vars far är en stjärna och på vägen dit blivit räddad från ondskans ryttare av Glorfindels magi.
I Fylke har Sam hört talas om trollkarlen Gandalf, men för Sam är han bara någon som kan sätta eld på kottar och skapa underbara fyrverkerier. Sam förstår aldrig att han letts genom Moria av en mäktig maia. Magin finns överallt i berättelsen, men vi vaggas att tro att den är helt naturlig genom Sams naiva världsbild.
I Sams ögon är allt bortom Hobsala konstigt, det är han intalad sedan barnsben. Han förväntar sig att det är så och när magin dyker upp är det inte märkligt att den gör det, eftersom alla utanför hans värld är ”underligt folk”. Läsaren får aldrig riktigt reda på vad Sam anser vara alvmagi, men när han sitter i Lothlorien, ett dolt land vars tid går helt annorlunda jämfört med världen runt omkring, och önskar sig lite alvmagi är det han redan upplevt helt enkelt inte det han har föreställt sig.
Sam har lovat att följa herr Frodo och i och med att han gör det tar han allt som händer som en del av det underliga utanför hans hemtrakter, det som han har blivit varnad för. Författaren använder på ett genialt sätt Sams perspektiv för att gömma magin mitt framför läsarens ögon. *)
*) Tolkien skriver som allvetande författare, men han låter för den skull inte alla sina rollpersoner få perspektivet. Du kan läsa mer om perspektiv i den här länken, som i sin tur har en länk till ”del två” där jag behandlar just det som Tolkien gör: https://annagable.com/2021/01/30/perspektiv-2/
Jag har gått i pension vilket innebär att jag inte längre åtar mig skrivtjänster. Mitt författande kommer bit för bit att ta över den här webbplatsen. Om du söker en lektör, redaktör eller språkkonsult kan jag gärna hjälpa dig att hitta någon annan från mitt nätverk. Mejla i så fall vad lite info om ditt manus och dig själv, så kan jag skicka ut en fråga.
Du kan alltid söka bland skrivtipsen i menyn. Där finns svar på många frågor.
När det gäller korrekturläsning och språkgranskning hänvisar jag som vanligt direkt till de bästa i branschen: Sahlins språktjänster
Stort tack till alla kunder som jag har haft genom åren. Det har varit fantastiskt roligt att få arbeta med er och ett underbart förtroendet att få hjälpa er med era manus. All lycka till i framtiden!
Anna Gable, lektör och språkkonsult sedan 1996 Medlem i Lektörsförbundet
Jag närmar mig så smått en slutredigerad version av mitt nästa manus, Förintaren. Det är med andra ord dags att fundera på omslag, typsnitt och reklammaterial. Efter mycket sökande har jag bestämt mig för att genomgående använda Bachs Passacalgia och fuga i c-moll. Varför? Inte bara för att jag tycker om det och för att det är komponerat under den tid som manuset utspelar sig, utan för att allt inför ett boksläpp måste göras med noggrann beräkning.
Bachs musik är väldigt matematisk. Min huvudperson är bra på trigonometri.
I verket är siffran sju genomsyrande. I mitt manus finns saker som upprepas vart sjunde år.
I den fjortonde variationen arbetar Bach kring tonerna BACH vilka tillsammans utgör plats 14 i alfabetet. Hela stycket är 293 takter. 2+9+3= 14. När min huvudperson är 14 börjar manuset.
Temat i Passacalgian upprepas 21 gånger. När min huvudperson fyller 21 börjar en ny fas i hans liv.
I originalhandskriften har Bach skrivit just det här verket uppochner i förhållande till övriga verk. I mitt manus är det mycket som bokstavligt sker under ytan.
Ofta pratar folk om tempot i en bok. Jag vill med bestämdhet hävda att tempot inte har något att göra med om boken är en så kallad ”bladvändare” eller inte. Snarare handlar det om att lära sig när vad ska finnas med. Här följer några tips kring tempo i delar i manuset. Jag börjar med grunden och går sen in på vad som kan variera tempot.
Grundregeln
Manusets dramatiska kurva (inte att förväxla med olika rollpersoners dramatiska kurva) brukar ofta inleda med något som väcker läsarens intresse. Det måste inte vara action, men som regel är det något med högre tempo. Därefter drar författaren oftast ner tempot för att ge bakgrund, en fördjupning av karaktärerna eller båda delarna. När manusets huvudfråga presenteras ökas tempot igen för att sedan förhoppningsvis bölja mot en slutlig ökning inför manusets klimax. Det här är alltså grundregeln, men hur gör du då för att skriva på det sättet?
Olika perspektiv har olika tempo
Beroende på i vilket perspektiv du skriver tenderar manuset att få olika tempo. Eftersom det här hör till ett av de tidiga valen för ett manus är det värt att fundera på ordentligt innan du väljer. Olika perspektiv kan till och med passa olika bra beroende på genre.
Första person
Ett manus skrivet i första person har, kanske mot förmodan, inte alltid samma tempo som ett där du kan byta perspektiv. Allt som händer behöver ske med ”jag” närvarande, vilket ger en hel del återblickar som drar ner tempot. I synnerhet om det sker saker som ”jag” måste veta men inte har kunnat uppleva.
För att kunna hålla ett bra tempo i första person behöver du alltså ha ett manus som är hyfsat linjärt i tiden och där huvudpersonen kan förväntas vara med i varje scen.
Första person lämpar sig bäst för manus där det inte behöver gå så fort alla gånger och genrer där inte action står i centrum. (Och som vanligt finns det inga regler utan undantag.) Givetvis bör också självbiografier ha första persons perspektiv.
Tredje person
Det är betydligt enklare att hålla tempot uppe i ett manus som är skrivet i tredje person. Det beror på att du kan växla mellan olika grupper som gör olika saker. På det sättet är risken att landa i långsamma förflyttningar mindre. Du kan låta en grupp göra en sak medan den andra har en förflyttning.
Att skriva i tredje person är lite som att klippa film. Om du inleder med att max byta perspektiv när du byter kapitel kan du göra en tempoökning genom att byta perspektiv inne i ett kapitel, lite som när en klippare gör kortare och kortare klipp. Tänk på att markera såna perspektivbyten noga, till exempel med tre stjärnor med blankrader ovan och nedan, så att läsaren har en chans att förstå att du byter. Spar på krutet och gör det här först mot slutet av manuset.
Tredje persons perspektiv fungerar bra i spänningslitteratur och äventyr.
Allvetande berättare
Den allvetande berättaren skiftar oftare mellan olika rollpersoners ”perspektiv” (inom citattecken eftersom det verkliga perspektivet förstås är berättarens) men även här går det förstås att ligga kvar mer hos en person i taget i manuset början, för att så småningom göra tätare byten. Många allvetande låter också perspektivet i sig skifta mellan rollpersonerna men flyttar istället tätare mellan olika grupper.
Det allvetande perspektivet passar bra för historiska romaner, high fantasy och barnböcker (genom en närvarande författarröst – jag komprimerar perspektiven i den här artikeln).
Lasse, polisen och ninjan
När du ska skriva action måste du maximera tempot. Det gör möjligheten till iakttagelser utanför tunnelseendet minimala. Samtidigt beror det på vem det är som har perspektivet under en actionscen.
Jag lyssnade förtjust på en utläggning av skräckförfattaren Anders Fager som sa att det finns tre typer av ”actionhjältar”.
Den ena var den vanliga personen (som jag kallar Lasse) som halkar på badrumsgolvet och sen inte vet något alls innan han låg där. Det är det absolut vanligaste.
Nummer två är den tränade hjälten, alltså kanske en polis i yttre tjänst, en militär eller en elitidrottsman. I historiska romaner och fantasy är det en krigare. Den sortens person kan säkert redogöra för om hen tagit tag i duschdraperiet eller handfatet innan hen landade på golvet.
Ninjan kan tala om hur det var just en viss del av den högra foten som förlorade fästet på golvet och sen redogöra exakt för hur hen har vridit sig, parerat, tagit stöd och … aldrig ramlat utan klarat sig i stående position.
Jag håller fullständigt med om Anders analys. men givetvis kan en actionscen bestå av mer än bara en isolerad händelse på ett badrumsgolv. Ha ändå kvar beskrivningen av de tre personligheterna i bakhuvudet.
Lasse
Ju mindre personen kan om saken, desto kortare blir scenen, eftersom tunnelseendet blir smalare. Alla som någon gång har råkat ut för något i actionväg vet vad jag menar. Kanske har du behövt väja för en annan bil på fel sida av vägen. Först efteråt kommer reaktionen, hjärtat börjar dunka vilt. Men du vet inte i efterhan dvarför du valde att väja som du gjorde. Skriv det därför precis så. ”Lasse drog på volymen. När han tittade upp kom en lasbil på tvären genom den hala kurvan. Lasse styrde ut i snövallen och allt blev ett vitt inferno innan bilen stannade mot vallen. Lasses hjärta bultade, men han hade klarat sig. Försiktigt öppnade han bildörren. Lastbilen var på väg bort i ett moln av snö.”
Polisen
Polisen i yttre tjänst har troligen gått en förarutbildning och vet att han ska satsa på diket istället för att byta sida på vägen och hoppas att inte lastbilsföraren byter tillbaka. (Polisens kollega som inte kör hinner möjligen se om lastbilen hade svenska skyltar, men föraren har inte hunnit se på sin kollega.)
Ninjan
Ninjan hinner se rådjuret som förskräckt far iväg och med en hårsmån klarar sig. Ninjan är nog dessutom den enda som har sett lastbilsförarens ansikte, lastbilens registreringsskylt och dessutom hunnit få upp mobilen för att fota det hela. Ninjan passar bara på ninjor och den som har med en alvkrigare, eller någon annan med övermänskliga förmågor, i sin fantasy. Det kan möjligen också funka för utomjordiska raser i science fiction, men för övrigt: låt bli!
Gestaltning och tempo
Många som håller skrivkurser tjatar om gestaltning men det finns gånger när gestaltning är direkt fel, och det är i rena actionscener. Finessen med gestaltning är att den är ett hjälpmedel att plocka ner tempot utan att föra texten trist. När du gestaltar på rätt rätt låter du läsaren förstå saker mellan raderna. Det gör att läsarens hjärna får fortsätta att arbeta . En väl gestaltad text kan alltså upplevas som lika intensiv som en riktigt hårdkokt actionscen.
Dialog och tempo
Dialogen är ett bra sätt att ta upp tempot. Se bara till att det inte blir några ”Som du vet, Joe” som förklarar sånt för läsaren som båda rollpersonerna redan vet. Eller att det blir en blixtlåsdialog där en frågar och den andra svarar kring samma ämne hela tiden.
Tänk också på att du kan gestalta genom dialog. Då låter du sånt som dina rollpersoner säger eller bli till en del av vem personen i fråga är. Det gör att dialogen också kan hålla tempot uppe.
Dialogen kan givetvis också användas för att ta ner tempot efter en tempoökning. Den fungerar då ungefär som en genomgång efter det som har hänt. Där kan du låta någon få upp en vag minnesbild (som hen inte kan vara säker på om hen inte är ninja). Du kan också föra in ett vittne, om manuset medger det, som kan tala om hur allt såg ut för en utomstående betraktare.
Stil och tempo
Som regel uppmanas du som författare att variera dig. Inled inte varje mening med ett egennamn eller ett personligt pronomen, då blir texten trist. Istället bör du variera meningarna, både till form och längd. När du skriver action eller andra scener med högt tempo, till exempel ett gräl, gäller inte det här.
När du tar upp tempot faller inte bara gestaltningen utan även den varierade meningsbyggnaden. Låt alltså stilen i texten återge en del av tunnelseendet. Du behöver inte överdriva det, men det jag menar är att du inte behöver vara orolig för att upprepa dig. ”Lasse drog svärdet. Han iakttog motståndaren. Han högg.”
Ren action kräver också korta meningar. Välj bort alla bisatser. Om den som har perspektivet ska kunna berätta vad som sker kommer det inte att bli i from av välformulerade fraser utan i korthuggna ord. När du sen tar ner tempot markerar du förstås det både genom att skriva varierade meningar igen och genom att gestalta. ”Den blomstrande ängen låg åter tom. Borta var knarklangarnas bil som bärgaren tagit med sig. Poliserna hade fått ett annat larm och lämnat platsen med grusvägens sten sprutande om hjulen Lasse tog fram filten och kaffetermosen, hällde upp när han slagit sig ned. Följde filtens rutmönster innan han lät blicken vila på några fåglar som avtecknade sig mot himlens enda vita molntapp. Så drog han ett djupt andetag, kände äntligen kaffedoften och smakade förnöjt.”
När du skriver i en relativ samtid kan det vara en bra idé att färga texten med de modeord som var vanliga just då. Det här gäller speciellt om ditt manus rör sig från cirka femtio år tillbaka och framåt. Genom att färga språket ger du det också en stark tidskänsla.
Givetvis ska du inte överdriva, då blir det mer buskis än skönlitteratur, men du kan till exempel låta någon karaktär ha snappat upp ett av orden, medan någon annan använder ett annat. Som regel skaffar folk sig favorituttryck, ldet märker du om du lyssnar uppmärksamt och ser vad de skriver i sociala medier. Du kan alltså få två flugor i en smäll, både att tidsfärga manuset och ge dina karaktärer lite olika favoritord så att de skiljer sig mer i språkbruket. (Personligen använder jag just nu med förkärlek skällsordet ”orpon” men för inte så länge sedan sa jag ”jubelåsna”. Huruvida de orden är förenliga med modeorden 2023 låter jag vara osagt.)
Notera att det här inte är ungdomsspråk eller dialekt, utan såna ord som florerar överallt. Lyssna gärna på politiker, läs jobbannonser och säljtexter. Där hittar du garanterat den här typen av ord.
Hur uppstår och dör modeord?
Det är vanligt att gamla uttryck i metaforisk eller bildlig användning, som höja ribban eller hålla låg profil, blir modeuttryck. När ett ord eller uttryck kommer på modet blir betydelsen mer allomfattande. I och med utarmningen av innehållet och överanvändningen av ordet eller uttrycket urlakas det och dör bort ur språket, med undantag för den ursprungliga betydelsen.
Det finns givetvis mängder av såna här ord men här är några exempel:
1970
en omfattande satsning den etablerade sektorn inne på gång -fronten (sätt valfritt ord före, som jobbfronten, hemmafronten) dominerande målsättning motivation på nolltid gräsrotsnivå realistiskt seriöst följa upp ta över samhällstillvända aktiviteter frustrerad socialgrupp enorm hundraprocentigt progressiv struktur socialpsykologisk relevans prioriterad jämlikhet kommunikationsplanet meningsfull innovation kolla upp utvärdera inom referensramen upplevd kontroversiell problematik global profil grej kommer in i bilden snorkig larvig jippo ruskigt – (bra/dåligt …) jättetaskig alienerade öppen dialog
1985
freaks trendiga boom luta sig mot det som verkligen gäller om det är (x) vi snackar om inte tillräckligt på fötterna komma till skott med själva (x-)biten indikationer ett hårt tryck på i slutänden gå runt turbulens har framtiden bakom sig värstingar på G strul, strula, struligt bunkra
1990
sätta turbo på interaktion rigga något yuppi -stuket höjdare beredd att slanta upp svara upp mot värstingar det skiter sig uthålligt och aggressivt flatare struktur hotbild harmonisering villkorat -köret häcken full uppfinna hjulet på nytt kritisk massa stå pall så att säga interaktiv
2000
hypad gutsfeeling skarpa skakiga uppsida på den nya ekonomin arena fokusera vårt tänk ett globalt koncept kraftsamla mot kred ligga i framkanten klockrent tydlig på den punkten uppsida gutsfeeling bästa/vackraste/finaste … (du/namn)
2010
selfie twerk filterbubbla troll fake news tystnadskultur boomer gutfeeling (levde kvar från 2000) bitcoin rutkod (qr-kod) långsam- (-tv, -klocka, -mat …) levererar (som inte betyder att någon kommer med något fysiskt) hästlasagne kjolprotest Tintingate (de tre sista tillhör tillfälliga sammansättningar som försvinner snabbare än andra uttryck)
2020
kanon sjukt bra eller hur (istället för ”ja”) men visst (istället för ”ja”) hamstra / coronahamstra entreprenörskap värdegrunder viralt AI klimatsmart hint taggad rimligt frågar åt en kompis – kring (fundera/debattera … kring) magiskt gig (i betydelsen tillfälligt arbete, inte musikspelning) tippningspunkt sömlöst
Räcker det inte? Se på en tv-nyheterna eller en debatt och spela floskelbingo. (Men gör inte så i ditt manus, haha!)
Hur någon reagerar på sina känslor är intimt förknippat med vad personen har varit med om tidigare i livet. Känslor är helt enkelt en del av vår identitet. De visar olika behov och önskningar och gör så att hjärnan snabbt kan planera nästa drag. När du skriver får dina karaktärer ett större djup om du lägger tid på att identifiera deras känsloliv och hur det uttrycker sig hos var och en av dem.
Orden för känslor är många. Där finns skepsis, dömande, respekterad, nervös, frågvis, generad, rådlös, bitter, kärleksfull, maktlös, skyldig, euforisk och många andra ord. De är alla olika aspekter av de grundläggande känslorna som människor kan ha.
Forskning om känslor
Jag kommer till hur det här hänger ihop med ditt författarskap, men först lite om vad forskningen säger om känslor.
Tre grupper av känslor
Alla känslor är viktiga för en persons överlevnad, som att söka skydd, skapa sociala kontakter eller dela glädje. Forskningen delar in dem i tre huvudgrupper:
Hot- och försvarssystem, som är det dominerande systemet, det som kan rädda livet på personen. När det startar kopplas de båda andra systemen bort tillfälligt. Hit hör ångest, rädsla, ilska och avsky.
Belönings- och resurssökande system, som stimulerar hjärnan genom positiva känslor som vägleder, motiverar och uppmuntrar till sånt som kan förbättra personens liv. Här finns nyfikenhet, intresse, upphetsning och exaltering.
Nöjdhets- och trygghetssystemet, som ger lugn och harmoni. Det hjälper personen att skapa förutsättningar för återhämtning. Här finns glädje, harmoni, tillfredsställelse och frid.
Nio känslor
Om det knackar på dörren blir de flesta nyfikna på vem det kan vara men ett fåtal blir rädda, kanske för att de har haft en otrevlig upplevelse av ett tidigare besök. De som blir nyfikna öppnar dörren och kan därefter uttrycka glädje eller förvåning. Den med tidigare dålig erfarenhet blir istället rädd eller ilsken och kanske inte öppnar alls, försöker gömma sig eller fly.
De här nio känslorna kan givetvis ta sig olika uttryck, eftersom vi alla är individer.
Belönande
En person vill gärna ha mer av de belönande känslorna och stanna längre i den typen av tillstånd.
Intresse, upphetsning och spänning – Från noll till hundra i moderat tempo. Får personen att sträva mot det som känns intressant. Utvecklar fler resurser och förmågor.
Välbehag, och glädje – Från hundra till noll i moderat tempo. Stärker de känslomässiga banden med andra.
Neutral, kort känsla
Överraskning och förvåning – från noll til hundra mycket snabbt. En känsla som får personen att stanna upp och flytta uppmärksamheten. ”Vad var det?”
straffande eller Negativa
Människan har sex känslor som motiverar till förändring av en situation.
Sorgoch förtvivlan – Startar mitt på känsloskalan och ligger still tills personen får hjälp. Kan påkalla hjälp och bearbeta en förlust
Ilska och raseri – startar kring sjuttiofem känslomässigt och ligger länge på samma värde. Uttrycker missnöje, markerar personens behov av att förändra situationen
Rädsla – från noll till hundra snabbt, men inte lika fort som förvåning. Får personen att vilja fly från det som skrämmer genom att springa eller spela död.
Skam och förnedring – Byggs antingen upp över tid eller sker snabbt vid ett avslöjande. En känsla som får personen att vilja anpassa sig till andra vars åsikter är viktiga för hen.
Äckel – Från noll till hundra relativt snabbt. Känns för att göra oss av med sådant som kan vara farligt, till exempel dålig mat och ohälsosamma substanser.
Avsmak – Från noll till hundra i moderat tempo. En känsla som gör att personen vill hålla avstånd från något eller någon.
Känslornas tidsaspekt
Känslor kan leda till olika reaktioner beroende på när i tiden något är upplevt.
Redan hänt: depression, sorg, tacksamhet
Händer nu: ilska, smärta, tillfredsställelse
Händer i framtiden: oro, rädsla, hopp
Det oväntade
Om någon har varit med om samma situation tidigare gör hjärnan ofta likadant igen, såvida inte personen har tränat bort reaktionen. Men givetvis händer en del saker för första gången i någons liv och det finns också gånger när hjärnan inte gör som tidigare för att den ”får kortslutning”.
Oväntade situationer
Det är inte säkert att den som normalt reagerar på ett sätt gör likadant om hen blir upptryckt i ett hörn med livet som insats. Det blir ganska få människor under sin livstid. Eftersom handlingen i ett manus ofta innehåller mer dramatik än verkligheten behöver du har klart för dig hur alla dina viktiga rollpersoner reagerar när det totalt oväntade händer.
Exempel 1: Det finns det en film om en familj som sitter på en uteservering i alperna när det kommer en lavin mot restaurangen. Pappan, som uppenbarligen är den som barnen vänder sig till för trygghet, blir helt handlingsförlamad. Det är utanför sånt som han normalt reagerar på.
Exempel 2: Under den otäcka olyckan med färjan Estonia var det inte de som normalt skulle anses som fysiskt stora och starka som överlevde, utan de som hade förmågan att tänka framåt och samarbeta med vilt främmande personer.
Oväntade reaktioner
Värt att notera är att en del personer också reagerar omvänt när det framför allt gäller negativa känslor. En del blir så arga att de gråter, vilket kan misstas för svaghet eller sorg, medan någon som är väldigt ledsen kan reagera genom att skrika ilsket. Ibland kallas det för ”kvinnlig förbannelse” att reagera omvänt, men det finns säkert män som också gör det.
En person som är skör, men kanske har dolt det genom att alltid visa en glad fasad, kan en vacker dag bryta ihop för en småsak. Personens tunna med vad hen tål har blivit full och en futtig småsak utlöser reaktionen. Här kan du givetvis välja om läsaren ska få veta huruvida en person visar en fasad, eller om det ska komma som en överraskning även för läsaren.
På karaktärskortet
Precis som människor i verkligheten reagerar med olika känslor är det viktigt att dina karaktärer också gör det. Var noga med att skriva karaktärskort så att du håller reda på vem som oftare har en eller annan känsla, det hjälper läsaren att skilja karaktärerna åt under berättelsens gång.
Det är bra om du identifierar hur karaktärerna känner. Känslor känns oftast i hela kroppen, men kan starta på olika ställen för olika personer. Dessutom reagerar de olika på överhängande hot. Någon som normalt är tämligen modig och ofta uppfattas som trygg kan bli helt lamslagen i en oväntad och hotfull situation. Givetvis behöver du också veta hur någon visar glädje. En del blir mållösa, några skriker ut sin glädje och andra kanske dansar och hoppar omkring.
Tänk på att dina karaktärer bör genomgå en utveckling i ditt manus och att den till stor del baseras på deras förmåga att kontrollera, lära och dra erfarenhet av sina känslor.
Notera att alla karaktärer inte utvecklas positivt, det finns de som kliver in i ett manus med bestämda kliv och huvudet högt men lämnar det med svansen mellan benen, det är också en förändring, givetvis och hör oftare hemma i drama än i verk med ett lyckligt slut.
Ett fåtal utvecklas inte alls, antingen för att de redan har formats innan manuset tar sin början (som regel en mentor till huvudpersonen) eller för att de hela tiden kör huvudet i väggen utan att förändras. Det senare fungerar på ungefär en huvudperson vart hundrade år (Hamlet, Casanova och möjligen Scarlett O’Hara), så det är inget jag rekommenderar att du testar i första taget. Karaktärer som är genuint snälla från början till slut har däremot ofta en resa där de lär sig att säga ifrån (som regel genom att de får aktiv hjälp), även om de fortsätter att ha ett gott hjärta. Dit hör till exempel Askungen.
Jag har jobbat som lektör i många år. De vanligaste felen ändrar sig med tiden. Jag tycker att valet av de eller dem har blivit bättre, medan var och vart har blivit sämre. Men det allra vanligaste felet för närvarande är inte språket utan förmågan att skilja på anföring, anföringssats och brödtext. Här är en snabbhjälp med grundreglera. Om du ofta läser böcker på andra språk får du inte efterlikna dem, det är olika regler för olika språk
Anföring är något som någon säger. Om personen säger det till sig själv blir det till en monolog, säger hen det till någon annan, som svarar, blir det en dialog.
En anföring markeras med anföringstecken. Om du väljer pratminus eller citattecken spelar ingen roll, de har samma värde.
All anföring på svenska inleds på ny rad med indrag.
När anföringen är slut ska du också göra ny rad med indrag.
En anföringssats skrivs på samma rad som anföringen. En anföringssats inleds alltid med ord som sa, ropade, viskade etc. Det mest neutrala, som aldrig kan bli fel, är sa. Du kan skriva en tusensidorsroman och enbart använda sa utan att läsaren upplever det som konstigt. Däremot kan ett enda genmälde eller utbrast förstöra allt. (Gestalta istället: sa Lisa och stampade med foten istället för opponerade Lisa förnumstigt.)
Om samma person fortsätter att prata efter anföringssatsen ska det stå på samma rad.
Tankar behandlas som anföring, med anföringssats men utan anföringstecken.
Exempel (lägg också märke till var skiljetecknen är placerade i förhållande till avslutande citattecken)
”I dag är jag glad”, sa Lisa och hoppade på ett ben. (anföring med anföringssats)
Lisa tittade ut genom fönstret och sa: (brödtext före anföring + kolon eftersom hon ska säga något) ”I dag är jag glad!” (ny rad, indrag, utan anföringssats, brödtexen ovan talar om att hon ska prata) Lisa hoppade på ett ben för att visa vad hon kände. (brödtext, ska ha ny rad med indrag och inte stå där den utelämnade anföringssatsen skulle ha stått.)
”Tror du”, sa Lisa och såg mot himlen, ”att det blir regn?” (anföringssats mitt i meningen – bra om hon säger mycket efter anföringssatsen, så slipper läsaren vänta på att få veta vem det är som talar)
Om jag bara kunde få gå hem snart, tänkte Lisa. (tanke med anföringssats)
I SVT:s frågeprogram ”På spåret” sa de nyligen att målet för resan innehöll ett reflexivt pronomen. Självklart var det rätta svaret Sigtuna. Busenkelt, det finns inga andra orter på Sig- såvitt jag vet. Kunde du svaret redan på tiopoängsnivån behöver du inte läsa det här inlägget. Men för dig som känner dig osäker finns en förklaring av reflexiva pronomen nedan. Det känns extra aktuellt att skriva om det sedan nyheterna nyligen gjorde ett grammatikfel med reflexiva pronomen (både TV4 och radion hade samma fel).
Sigtuna
Öppen sats
Ett reflexivt pronomen är något som syftar tillbaka på satsens subjekt (den som utför handlingen). För förta och andra person i både singular och plural används samma pronomen för reflexiv och icke-reflexiv konstruktion.
Jag rör mig. Vi rör oss. Du rör dig. Ni rör er.
För tredje person finns ett särskilt pronomen som är lika i både singular och plural: sig och sin.
Han rör sig. Hon rör sin bok. De rör sig. De rör sin bok.
Kalle unnade sig semester. Lisa bodde hos sin faster.
Sig och sin i exemplen närmast ovan syftar tillbaka på Kalle respektive Lisa. Kom i håg-hjälp: Ett reflexivt pronomen reflekterar (speglar) subjektet. Det här kallas för en öppen sats, eftersom det inte finns någon ordgrupp med ett eget subjekt i satsen (se nedan).
Jämför: Lasse unnade honom semester.(Lasse unnar någon annan semester.) Lisa bodde hos hennes faster. (Lisa bor hos någon annans faster.)
Fel fel fel! Det ska så klart vara deras ekonomi i det här fallet. Här nedan kommer en fördjupning.
Nedan följer en genomgång av de övriga reflexiva satserna. Läs exemplen, gärna högt, och fundera på dem. Det är med en massa grammatiska floskelord som du inte behöver lära dig (men som är med eftersom de, likt de flesta facktermer, är exakta).
emancipation och attraktion
Det svåra med reflexiva pronomen är att en del satser både innehåller ett verkligt subjekt och ett tankesubjekt där de konkurrerar med varandra om att utgöra satsens bas, alltså bestämma valet av pronomen, det vill säga om det är en reflexiv eller icke-reflexiv syftning.
Om ordgruppens subjekt bestämmer valet av pronomen blir ordgruppen mer självständig (så kallad ”emancipation”). Om däremot hela satsens subjekt bestämmer valet av pronomen sprängs ordgruppen och satsen blir mer enhetlig ur syntaktisk synpunkt (”attraktion”).
Ordgrupp med subjekt + predikat
Reflexiv
Icke-reflexiv
Emancipation
Emancipation
a) objekt + inf
Direktören bad sekreteraren att gå in till sig
… till honom.
b) objekt + particip/adjektiv
Lasse fann Kalle medvetslös på sin säng.
… på hans säng.
c) genitivattribut + kärnled
Lisas tro på sig själv / sin framtid var gränslös.
Lisas tro på henne / hennes framtid var gränslös.
d) kärnled + particip
En inom sig söndrad stat.
En mot honom riktad förolämpning.
I korrekt skriftspråk är den reflexiva konstruktionen i exemplen ovan regel. I den icke-reflexiva satsen kan det finnas risk för missförstånd; vem ska sekreteraren gå in till, vems är sängen, vem tror Lisa på?
Ordgrupp med sekundär nexus
Emancipation
Attraktion
a) indirekt objekt + direkt objekt
Chefen gav kompanjonen sin andel.
… medarbetaren hans andel.
b) objekt + adverbial
Kalle lade boken på sin plats.
… på dess plats.
I båda varianterna syftar pronomenet på ordgruppens subjekt, alltså emancipation. ”sin andel” och ”sin plats” är exempel på ledig stil och finns också i fasta uttryck som ”Lämnad åt sitt öde” eller ”ta var sak för sig”.
Övriga konstruktioner
Reflexivt
Icke-reflexivt
Attraktion
Emancipation
a) prepositionsfras som attribut
De gamla kärlekssångerna med sitt känslosvall är borta.
… med deras känslosvall …
b) prepositionsfras som adverbial
Eleverna indelas med hänsyn till sina förkunskaper.
… till deras …
c) subjunktionsfras
Hon sköter affärerna bättre än sin man.
… än hennes man.
d) apposition
Hon trivs i Stockholm, sin nya hemstad.
… som är hennes nya …
e) infinitivfras
Han är, av sina uttalanden att döma, radikal.
… av hans uttalanden …
Pronomenet syftar på satsens subjekt (attraktion) i båda fallen.
Lägg märke till b) som är en passiv sats utan agent. Subjektet har inte agens (den som utför handlingen) och dess syntaktiska inflytande över valet av pronomen är svagt eftersom agenten saknas. (Skriver du av någon anledning passiva satser, ha alltid med agenten!)
Fria reflexiva pronomen
I till exempel allmänna uttalanden, lexikala fraser och vissa stående uttryck kan sig och sin användas utan anknytning till ett satsled.
Exempel: Det är inte så lätt att hålla sina löften. Göra sitt testamente. Jag blir borta på sin höjd fem minuter. Det får vi veta i sinom tid.
Distributiv reflexiv syftning
Var sin har en distributiv reflexiv betydelse och hänför till ett pluralt korrelat utan åtskillnad på person. I de flesta fall syftar var sin på subjektet, men någon gång också på objektet i satsen.
Exempel: Vi har fått var sin cykel. De fick understöd från var sitt håll. Åt de båda upphittarna gav Lasse var sin femtiokronorssedel. En gång om dagen serveras var sitt mål mat åt eleverna.
Reciprok syftning
Varandra uttrycker en växelverkan eller ömsesidighet som syftar på ett pluralt korrelat (vanligen subjektet) utan avseende på person.
Exempel: Ni har aldrig träffat varandra förut. Vi tryckte varandras händer.
Pronominella förstärkningsord
Själv eller egen är pronominella förstärkningsord som inte är bundna till någon grammatisk person. Själv kan knytas till personliga pronomen som är subjekt eller har reflexiv betydelse, egen till genitiv och possessiva pronomen.
OBS! En tumregel från lektören är att det lätt går inflation i förstärkningsord. Har du skrivit vem som gör något behövs som regel ingen förstärkning eftersom läsaren redan vet vem det gäller. Använd därför bara förstärkningsord när det verkligen är något som står på spel.
Exempel: Jag själv har inte hör något. Själva kan vi inte göra något. Presidenten själv deltog i förhandlingarna. Det är mitt eget bekymmer. På egen bekostnad.
Det här inlägget handlar om att språket förändras olika snabbt i olika media och hur det påverkar eller inte påverkar det skönlitterära språket. På slutet tillåter jag mig en gissning om framtiden och ger tips kring vad som är ett bra skönlitterärt språk.
Ditt manus kan ha ett aldrig så bra innehåll utan att det får komma till sin rätt om det inte kläs i rätt språkdräkt. Landar manuset i fel textlandskap kan du redigera dig blodig på dramatiska kurvor eller vändningar. De dramatiska bitarna är givetvis viktiga, till och med väldigt viktiga, men du får läsa om dem i andra inlägg. För att nå hela vägen måste ditt manus vara en helhet som täcker in alla de delar som utgör en njutbar läsning. Alltså även språket.
Att dela in text
För att förstå hur språk förändras inom olika området behöver jag först göra en genomgång av vad som är olika stilar och vad som är olika områden.
När Språkrådet får in frågor till sin frågelåda delar de in dem efter de här kategorierna:
formell, informell
talspråklig eller talspråksnära
vardaglig
äldre [språkbruk/texter/regler/grammatisk form] kontra modernt språkbruk
lite ledigare stil
i tryckt text
omsorgsfullt talat språk eller mer vårdat talspråk kontra spontant talspråk
i kreativa, konstnärliga sammanhang.
Indelningen gäller olika typer av text, men vad passar i vilken skönlitterär bok? Och vad är inte skönlitteratur alls? För att bena upp listan ovan går det att göra följande uppställning:
Webbsidor (företagssidor, föreningssidor etc.), forum
e-post, sms med mera
Nyhetsbrev, meddelande i chattapp, e-post i tjänst/privat
Vetenskapliga texter
Vetenskaplig artikel, uppsats, bok eller rapport
Listor och instruktioner
Innehållsförteckning, recept, manual
Post från offentlig verksamhet
Räkning, kallelse, gåvobrev
Skyltar i det offentliga rummet
Registreringsskylt, minnestavla, meny
Övriga texter att läsa i arbetet
Protokoll, regler, studentuppgifter, enkät- svar
Texter för eget bruk
Egna anteckningar, att göra-listor
Övrigt
Undertext till teveserie
Det är en hel del av de olika bitarna ovan som kan förekomma i en skönlitterär text. Någon skickar kanske ett mejl eller skriver ett sms. Någon annan kanske får veta något viktigt genom att läsa på sociala medier. En tredje hittar en vetenskaplig text som sätter manusets huvudhandling i rullning.
Ålderdomlig indelning
Textlandskapet har länge levt kvar i den indelning som Erik Wellander beskrev i ”Riktig svenska” 1939, nämligen: vitter prosa, normalprosa och ledig prosa. Han har även underkategorin kanslistil. Efter Wellander har Cassirer använt beteckningarna kanslistil, religiös stil, affärsstil och veckotidningsstil. Melin & Lange lade till indelningen protokollstik, kokboksstil och debattstil. Grundutbildningen i svenska på universiteten använder fortfarande i stort sett samma indelning.
Erik Wellander
nyare indelning
Indelningen i tabellen ovan förutsätter att det finns en tydlig uppdelning mellan genre och publikationstyp. Eftersom skönlitteratur i dag produceras både i tryckt och digitalt format samt som ljudbok går det lätt att redan här se att indelningen inte längre håller.
Istället för den äldre indelningen bör författaren fundera på följande:
I vilken roll skriver jag? (privat eller professionellt)
Med vilken teknik eller i vilken form ska texten presenteras? (beständig eller flyktig)
I vilken situation ska texten läsas? (högtidligt eller vardagligt)
Vilka ska läsa texten)? (fackspråk eller allmänspråk)
Givetvis kan parametrarna ovan korsas, som att ett tal på en fest samtidigt är privat, planerat och högtidligt. Ett sms till familjen är privat, flyktigt och vardagligt.
Den skönlitterära textens förändringstakt
Och var kommer skönlitteraturen in i bilden? Jo, det gäller att göra kloka stilistiska val när du skriver skönlitteratur. Fraser som kortas ner för att rymmas i snabba sociala medier eller få plats på en textremsa underst i bild vid en tv-sändning är inte alltid språkligt korrekta. Samtidigt kan en reducerad sats vara bättre än en rullande nederkant på tv:n. Det gör att vi accepterar det inkorrekta språket. (Här dyker ofta meningar utan att, var eller som upp.) Vi accepterar stilen, även i ett såpass formellt sammanhang som en nyhetssändning eftersom det gagnar upplevelsen. Däremot skulle vi inte ha lika lätt för den stilen i skönlitteratur.
Läsarens förväntningar
En skönlitterär bok är en helt annan upplevelse än en nyhetssändning, ett sms eller en text på Twitter. Den som öppnar ett skönlitterärt verk förväntar sig att få sjunka in i en alternativ verklighet, utan att språket på något sätt stör läsningen. Med detta sagt är det självklart att skönlitteratur kan skrivas i flera olika stilar. Till exempel bör en samtida ungdomsroman inte ha samma stil som en ungdomsfantasy. Samma sak med en historisk roman kontra en deckare. Det här beror givetvis på läsarens olika förväntningar.
Kunskap om genren
Det finns de som klagar på att en författare använder vissa ord eller en viss meningsbyggnad. Sanningen kanske är att den som klagar inte är bekant med stilen i en viss genre. Att konsekvent dra ord som dock eller uttryck som även fast över en kam fungerar inte. Det första upplevs arkaiskt i allt utom historiska romaner, men där kan ordet ha en berättigad plats för att skapa stämning. Det senare som svengelska i allt utom som anföring i samtida ungdomslitteratur. Där kan det ha en korrekt plats för att visa viken typ av person det är som pratar. Sparsamt till måttligt använt i rätt sammanhang kan alltså ord och uttryck som sticker ut ha en plats. Det viktiga är att både författaren och läsaren är överens om vad som passar i genren.
Kontentan är att du som regel inte kan skriva som i sociala medier eller som de nyheter som du hör eller läser. (De hade för övrigt valt: ”… eller nyheter du hör…” – se det jag skrev om att reducera bort ordet som ovan.) Språket i skönlitteratur behöver vara mer traditionellt eftersom det är vad läsaren söker.
Vad beror en långsammare förändring på?
Språket förändras, men det skönlitterära språket förändras i en långsammare takt, just för att läsaren har en förväntan som är baserad på den skönlitteratur som de tidigare har läst. I din författarroll vill du att ditt språk ska gå obemärkt förbi (eller möjligen få beröm för att det är bra). Ingen vill höra: ”Handlingen verkade bra men jag orkade inte med språket så jag läste inte ut den.”
När nya sociala medier dyker upp skapas det ganska snart en viss stil som passar för dem. Från början var det oerhört få ord i ett inlägg på Twitter. Språket reducerades för att få plats. Det gällde att få ut ett budskap, inte hur det förmedlades. Twittersvenskan var född. I en undersökning som gjordes på Stockholms universitet gick det att se att det gick en form av gräns beträffande formell text vid mejl. Mejl skrivs mer på arbetsplatser och den som skriver lägger större vikt vid språket. Därifrån gick en allt mer traditionell kurva mot skönlitteraturen. Den långsamma förändringen i skönlitterära böcker beror troligen till stor del på att det så sällan dyker upp nya skönlitterära genrer som ger språket mer spelrum.
en spekulation
Om jag får spekulera tror jag att det kommer att vara den allt mer globala litterära scenen som för med sig förändringar även till den svenska litteraturen. Genom det allt mer globala samhället dyker det upp fler översättare som kan föra in litteratur som inte är svensk, eller för all del europeisk, till svenska läsare. Nya språk och kulturer för med sig nya översättarutmaningar som i sin tur säkerligen kommer att avspegla sig i böcker som har svenska som ursprungsspråk. Min gissning är att det alltså snarare går den vägen än genom att bokläsarna accepterar mer och mer ungdomligt talspråk i skönlitteratur. Men jag kan givetvis ha fel!
recept för ett bra skönlitterärt språk
Språket är varken för arkasiskt eller nyskapande.
Språket är anpassat till genren och mottagargruppens ålder. Det finns en större tolerans för ett nyskapande språk i ungdomslitteratur och manus som utspelar sig i nutid. Toleransen är lägre i historiska manus och fantasy (märkligt nog även i science fiction).
Språket har olika meningslängd mellan scener som är action eller drama (korta huvudsatser) kontra bakgrund eller miljöskapande (längre meningar, bisatser).
Språket gör skillnad mellan brödtext och dialog. Se till att alla karaktärer inte pratar likadant när de öppnar munnen. I dialog kan en (men helst inte flera) karaktär tillåtas falla ur manusets allmänna stil för att skapa kontrast och emfas åt karaktären.
Språket har inga fel (korrekt grammatik, ingen svengelska etc.). Den författare som inte kan det här men har bra idéer bör ta hjälp en språkgranskare (ser bara på själva språket) eller redaktör (ser både på språk och hur manuset är byggt).
Språket är korrläst av ett proffs som inte tidigare har sett texten (eftersom alla förr eller senare blir hemmablinda för ett manus). I vissa fall kan du kombinera en språkgranskning och korrläsning förutsatt att den som gör det är proffs på båda.
Anna Gable 