Skydda dig som författare

Förr eller senare i din skrivprocess kommer du till ett stadium där det är dags att blanda in andra aktörer. Det kan handla om allt från testläsare till förlag. De flesta är ärliga och proffsiga, men det finns tyvärr också gånger när du kan stöta på problem. Tänk på hur många timmar som du har lagt på att skriva och redigera. Se till att vara lika noga när du blandar in hjälp utifrån så att all den tid det tog att skriva inte är förgäves. Det finns saker som du kan göra för att skydda ditt manus och även dig själv när det närmar sig utgivning.

Värt att tänka på

  • Du äger alltid upphovsrätten till ditt manus. Ett förlagsavtal hyr ut rätten att ge ut manuset i en viss form under en viss tid.
  • Du får inte citera andras manus och andra får inte citera dig för att göra det egna manus mer läsvärt. Sker det utan skriftligt tillstånd är det ett lagbrott. Däremot finns det en rätt att citera i fackböcker och referat.
  • Symbolen © har inte någon juridisk mening i Sverige. Däremot kan den påminna om att det är du som har skrivit manuset.
  • Du kan inte skydda en idé eller tankar bakom ditt manus, utan bara själva manuset.

Testläsare, lektörer, redaktörer och korrläsare

Att dela ditt manus med någon annan innebär som regel en bra hjälp.

Det är en fördel om du använder lektörer, redaktörer och korrläsare som har varit länge i branschen. Då är risken mindre att du råkar ut för en lurendrejare. De flesta är småföretagare som har allt att förlora på att inte göra det de utlovar, inklusive att hålla tyst om ditt manus.

Ett tips är att kolla in om den som erbjuder tjänsten är ansluten till något förbund, som Lektörsförbundet, som ställer flera krav på sina medlemmar: Den som erbjuder en tjänst kan också vara rekommenderad av andra webbsidor som samlar och rekommenderar skrivtjänster. Kontrollera vad den sidan i sin tur ställer för krav för att någon ska bli listad hos dem. Som exempel har Fantastikbokklubben en lista för sina medlemmar med rekommenderade tjänster där klubbens styrelse granskar alla på listan.

När det gäller testläsare är det givetvis inte lika lätt att kolla upp, men då finns det fler sätt att skydda dig på. Till exempel kan du, samtidigt som du skickar iväg manuset, även skicka en kopia till dig själv. Spara det mejlet oöppnat. Skulle det uppstå en tvist kan du alltid använda mejlet, med dess datum, som ett bevismaterial för att det var du som skrev manuset först. Så kan du givetvis också göra om du skickar till en lektör, redaktör eller korrläsare.

Skicka manuset till ett förlag

När du känner att ditt manus är färdigt är det dags att välja utgivningsform. Du kan aldrig förlora upphovsrätten till ditt verk. Ett förlag hyr under en avtalad tid rätten att ge ut verket i en i avtalet nämnd form. Står det inget om olika former (pappersbok, e-bok, ljudbok, teatermanus, film etc.) i ditt avtal, se till att det skrivs in innan du sätter din signatur på pappret.

Foto: Anna Gable 2015.

Egenutgivning

Med egenutgivning menas att du står för innehåll, formgivning och tryck. Om du köper in hjälp, till exempel för att måla ett omslag, är upp till dig. Samma sak med lektör, redaktör, grafisk form och att du anlitar ett tryckeri. Det är förmodligen ingen som kan trycka en egen upplaga i sin källare, men tänk på att det är lika viktigt att oerhört få kan lektörsläsa eller korrläsa sitt eget manus, eller för all del måla omslagsbilden. Ska du ge ut själv, se till att ta bra hjälp.

Det finns så kallad ”print on demand” som alltså trycker en bok i taget vid efterfrågan, men det är fortfarande egenutgivning.

Vid egenutgivning (inklusive köp av tjänster hos ett print on demand-företag) äger författaren både verket (upphovsrätten) och utgivningsrätten. Författaren har rätt till hela vinsten vid utgivningar som sker den här vägen.

Risken med egenutgivning är att en del anser att egenutgivna böcker håller en lägre standard än förlagsutgivna. Det här behöver inte alls vara sant, men visst finns det egenutgivna böcker som borde ha fått både lektörshjälp och hjälp med utformningen innan de gavs ut. Ge ditt manus en seriös chans på marknaden!

Traditionella förlag

Traditionella förlag väljer vilka manus de vill ge ut. Som regel är det svårt att komma in på ett traditionellt förlag. Bara för att manuset är antaget betyder det sen inte att resan är färdig, utan arbete med en redaktör återstår innan manuset kan ges ut. Det finns författare som tror annat, men att skriva på ett förlagskontrakt är att åta sig en hel del arbete som dessutom ofta sker mot en deadline.

Det är som regel ingen risk att ditt manus blir kapat av ett traditionellt förlag. Du löper heller ingen ekonomisk risk. Ett traditionellt förlag betalar ut ett förskott och därefter en avtalad procent av vinsten per bok.

Hybridförlag

Ett hybridförlag är en utgivningstjänst som tar betalt för att ge ut ditt manus. Förlaget tar alltså ingen ekonomisk risk, det gör författaren. Enligt det avtal som du ingår med hybridförlaget får hybridförlaget rätten att ge ut ditt manus i en viss form (som till exempel pappersbok) och du får tillbaka en viss procent av ditt utlägg per bok. Ända tills den försäljningssiffra som är avtalad uppnås ligger alltså författaren ute med pengar.

Ett seriöst hybridförlag erbjuder professionellt redaktörsarbete och marknadsföring som en del av tjänsten. Hybridförlaget ska också ha en kontroll av manusets kvalité innan de vill skriva avtal med författaren. De hybridförlag som skickar ”utgivningserbjudanden” utan att ha lektörsläst ett manus är inte att betrakta som seriösa i mina ögon. Se till att antalet böcker som ditt utlägg ska täcka inte är för högt, att professionell redaktörshjälp är med i avtalet och att förlaget tar ansvar för att boken verkligen ges ut och marknadsförs professionellt.

Risken med ett hybridförlag är att taket för antalet sålda böcker som författarens ekonomiska satsning omfattar som regel är för högt. Säljer inte boken oerhört bra riskerar alltså författaren att gå back. Tänk på att det kan vara svårt att nå upp till den siffran som hybridförlaget föreslår, var realist när du tecknar ett hybridavtal. Fler än femhundra böcker är ovanligt att sälja för en debutant, men visst händer det och har hybridförlaget en redovisad marknadsföringsplan kan det gå bättre än du tänkt dig. Men räkna lågt om du vill få tillbaks dina pengar och göra en liten vinst på ditt manus.

Gråzonen

Tyvärr finns det en gråzon med tjänster som kallar sig förlag, men inte är det. Till dessa hör till exempel hjälp att ge ut via ett print on demand-företag. All sån hjälp är att likställa med ett paketpris för lektör, korrläsare, omslag och layout av inlagan. Det är inget fel att erbjuda ett sånt paket, men det är inte en förlagsverksamhet. Tyvärr finns det de som marknadsför ett paket som om det vore ett förlag. Se upp med vad du köper!

Hur kan författaren hitta rätt?

Det kan vara svårt för dig som är ny i branschen att veta vad som är vad. Både egenutgivning och traditionella förlag ställer sällan till med juridiska problem men se till att fråga både den som säljer tjänster och andra författare. Det finns som regel hjälp att hämta i olika författargrupper på Facebook om du är osäker. När det gäller det juridiska avtalet som du ingår kan du får hjälp av Författarförbundet att granska det innan du skriver på. Det gäller även dig som inte är medlem.

Lycka till!
/Anna

Var eller vart?

I många texter som jag får finns det fel på var och vart samt på de och dem.

”Var” handlar om en plats (befintlighet).
”Vart” handlar om en riktning.

Var går bussen?
Frågan gäller platsen där bussen förväntas stanna.
Vid busshållplatsen.

Där

Vart går bussen?
Frågan gäller i vilken riktning bussen går så att den som stiger på ska komma rätt.
Till Djurgården.

Dit

Fler exempel:

Svaren på ”var” är alltid en fixerad plats, på parkeringen, i trädgården, i klädaffären, här, där.
Var parkerade du bilen?
Var är hunden?
Var köper du kläder?

Var är nycklarna?

Svaren på ”vart” är alltid en riktning, mot stan, bortåt grannens tomt, till klädaffären, hit, dit.
Vart åkte bilen?
Vart sprang hunden?
Vart är du på väg?

Vart kastade du nycklarna?

Minnesregel
Du kan alltid testa med att svara här/där eller hit/dit för att lista ut om det ska vara var eller vart. (hit/dit/vart slutar alla på t, där/här/var slutar alla på r)

Lycka till!
/Anna

De eller dem?

I många texter som jag får finns det fel på de och dem samt på var och vart.

De eller dem handlar om vad som är subjekt och vad som är objekt i en sats. Huvudsatser har ett subjekt och ett eller flera objekt. I grundsatsen finns också ett predikat, verbet.

Grammatik

Ett subjekt är den som gör något, till exempel:
Kalle
Predikat är det som händer
Springer
I satsen Kalle springer är ”Kalle” subjekt, ”springer” predikat.

På ”finspråk” inom grammatiken säger man att subjektet är ett nominalt led, n, och predikatet en finit verbform, v. En finit verbform är det verb som styr tempus. Jämför: Kalle springer, Kalle har sprungit – nutid och förfluten tid i presens.
Kalle sprang, Kalle hade sprungit nutid och förfluten tid i preteritum.
I en sats kan det också finnas verb som inte är tidsbundna, objekt och adverbial.

Ett objekt är den som blir utsatt för handlingen.
Kalle springer till Lisa.
Kalle är subjekt, springer predikat och Lisa objekt.

Subjektet är alltid aktivt, objektet är passivt.

Utan egennamn blir det:
Han springer till henne.
Han är subjekt, henne är objekt.
De springer till dem.
De är subjekt, dem är objekt.

Alla pronomen (ersättningsord) som kan agera eller bli utsatta för något har olika former, beroende på om ordet står i subjektsposition eller objektsposition i satsen.

subjektsformobjektsform
jagmig
dudig
hanhonom
honhenne
henhenom
vioss
nier
dedem

Använd gärna den här tabellen för att lista ut om det ska vara de eller dem. Det går utmärkt att tillfälligt ersätta orden med jag/mig eller andra ord som du väljer ur listan. Du kan också lista ut om det ska vara till exempel han eller honom.

Om det fortfarande är svårt, chansa på ”de”. Eftersom alla meningar innehåller subjekt och predikat, men ingen enbart objekt finns det betydligt fler ”de” än ”dem”.

Fördjupning

Tyvärr är inte alla meningar byggda av tre ord och då kan det ställa till det. Här följer två scheman, för huvudsats och bisats, som kan hjälpa dig att förstå vad som är subjekt, predikat, objekt och adverbial i en sats.

Huvudsats

Så här ser de olika fälten ut för en huvudsats:

Förfältmittfältslutfält
FundamentvnaVNA
1aFöre frukosthinnerjaginteläggabrevetpå brevlådan.
1bJaghinnerinteläggabrevetpå brevlådan före frukost.
2aHinnerjaginteläggabrevetpå brevlådan före frukost?
2bLäggintebrevetpå brevlådan före frukost!

1a och b: predikat är ”hinner lägga brevet på brevlådan – det som sker.
1a och b: subjekt är ”jag” – den som utför handlingen/agerar.

Förfältet står före det tidsbundna verbet. Det kan bara innehålla ett led. Fundamentet är utgångspunkten för yttrandet. I 1a är det ett adverbial ”före frukost” och i 1b subjektet (vars plats efter verbet blir tom).

Mittfältet innehåller tre delar: det finita verbet, v, ett subjekt, n och ett satsadverbial, a.

Slutfältet innehåller tre delar: det infinita verbet, V, objekt eller predikativ, V och ett för adverbial, A.

Med hjälp av tabellen F v n a V N A kan du analysera alla huvudsatser och ta reda på vad som är subjekt (mittfältet) och vad som är objekt (slutfältet).

Bisats

Motsvarande uppställning för en bisats är så här:

InledningsfältMittfältSlutfält
bisatsinledarenavVNA
attförarenintehadeobserveratsignalernai tid.

I bisatsen byter alltså v plats och hamnar sist i mittfältet. (Säkert har du hört någon gång i skolan att det går att testa om det är en huvudsats eller bisats genom att sätta in ett ”inte” i meningen och se om det kommer före eller efter predikatet. Det här är samma sak, men som formel. På finspråk heter det ”hypotaktisk ordföljd”)

Bisatsen har inte något fundament utan istället ett inledningsfält. I det finns det plats för en subjunktion, ett pronomen eller ett adverb (inte att förväxla med satsens adverbial!)

Märk: I en huvudsats kan du använda både rak och omvänd ordföljd (utnyttja fundamentplatsen eller inte). I en bisats är ordföljden alltid rak.


Lycka till!
/Anna

Enkelt är svårt

I dag på morgonnyheterna pratade de om schlager. De avsåg alltså såna låtar som ”alla” känner igen, oavsett om de gillar eller ogillar artisten eller genren. Många såna låtar är skrivna av Lasse Holm.

Holm har sagt något i stil med att det inte är svårt att skapa något komplicerat, men att det är svårt att skapa något som är enkelt. Nyheterna utvidgade det hela till att även gälla författarskap. Jag håller med.

Efter att ha jobbat med text i över tjugofem år är det fortfarande så att de berättelser som jag kommer ihåg bäst är de där språket inte tar en egen plats. Ett språk som blir en osynlig men omistlig del av berättelsen lyfter fram handlingen.

Vad kännetecknar ett enkelt språk?

Med ett enkelt språk menar jag inte sånt som att det ska vara rättstavat. Jag menar inte heller att det ska vara simpelt. Istället ska språket bära fram innehållet utan att märkas. Så snart läsaren börjar fundera på språket har hen ramlat ur det du vill berätta. En läsaren som ramlar ur berättelsen får ofta plats för ovidkommande tankar som ifall hen glömde borsta tänderna i morse. Magin i din berättelse är bruten.

Vad är i så fall ett enkelt språk? Några grammatikregler smyger sig alltid in men det mesta av ”det enkla” sker på en mer subtil nivå.

Här är några exempel:

  • Subjekt och predikat står tidigt i varje mening.
    • Läsaren söker efter subjekt och predikat, så fort läsaren vet vem som gör vad kan du variera meningslängden.
  • Kontrollera vilka hjälpverb som kan strykas utan att det påverkar innehållet.
    • Onödiga hjälpverb drar ner tempot.
    • Börja med att göra en sökning på hade och skulle i ditt manus.
  • Var tydlig utan att skriva läsaren på näsan.
    • Skriv ut namn på folk och platser innan du använder pronomen.
    • Försök att vara ”hemlig” genom att bara använda pronomen för en plats eller karaktär gör bara att läsaren stannar upp för att klura, och tappar tråden i läsningen.
  • Skriv inte läsaren på näsan.
    • Använd inte två meningar efter varandra för att säga samma sak med olika ord.
    • Upprepa inte sånt som du redan har talat om för läsaren, såvida du inte samtidigt lägger till något som är nytt.
    • Var inte övertydlig, undvik sånt som Hon rörde om i koppen med en sked. Det enda som är anmärkningsvärt är om hon rör om med sin armprotes men i alla normalfall ska såna förklaringar bort.
  • Använd anföringssatser när du skriver dialog.
    • En anföringssats är det som beskriver hur något i en dialog sägs. Vanliga anföringssatser är: sa Kalle, ropade Stina, viskade Lisa.
    • Anföringssatser står utan radbrytning efter det som sägs (anföringen).
    • Sätt anföringssatsen så tidigt som möjligt så att läsaren är med på vems röst som ska höras i läsarens huvud. Exempel: ”Men”, sa Lisa, ”jag håller inte med.”
    • Läsarens hjärna sorterar bort ordet sa, du kan skriva ett helt manus med enbart sa som anföringssats, men en liten variation kan vara trevlig.
    • Blanda inte ihop anföringssatser och brödtext som förklarar vem som pratar. Det senare gör att läsaren måste stanna upp mitt i anföringen och fundera på vem som pratar innan hen kommer vidare.
  • Sprid ut beskrivningar
    • Stora infodumpar om karaktärer eller platser glömmer läsaren snabbt bort. Tala bara om det viktigaste när en ny karaktär dyker upp.
    • Vidare presentationer bör komma där det är relevant för handlingen hur personen eller platsen ser ut. Beskrivningar som är kopplade till handlingen minns läsaren bättre.
  • Inled varje kapitel med den lilla information som behövs för att ”sätta scenen”.
    • Om författaren släpper en massa info mitt i kapitlet känns det som om författaren brister ut i föreläsning.
    • Infodumpar av alla storlekar är tabu mitt i action och stora känslor.
  • Skriv få återblickar.
    • Alla återblickar sänker tempot eftersom pluskvamperfekt (återblick av preteritum) och perfekt (återblick av presens) innehåller hjälpverb.
    • Återblickar i actionscener och scener med stora känslor är tabu.
  • Ha ett tydligt val av perspektiv.
    • Fundera på vilket perspektiv som passar ditt manus bäst och dra dig inte för att redigera för att byta perspektiv om det behövs.
    • Den närvarande författaren (vänder sig direkt till läsaren vid sidan av berättelsen) är ett svårt perspektiv som passar bäst i barnböcker. (Det finns undantag, men de är skrivna av erfarna författare.)
    • Det finns många varianter (fokalisation) av den allvetande berättaren, blanda dem inte!
  • Manus i tredje person presenterar tidigt i varje kapitel vem som har perspektivet och håller fast i det kapitlet ut.
    • Många läsare ser det de läser som en film som spelas upp. Vid tredje person ser läsaren ut ur en karaktärs ögon och känner karaktärens känslor. Börjar du hoppa omkring mellan karaktärerna blir det rörigt på ett sätt som stör läsningen.
  • Ordval är anpassade till den historiska tid som manuset utspelas i.
    • Alla ord har ett bäst efter-datum, alltså när de införts i svenskan. Ju längre tillbaks ditt manus utspelar sig, desto mer behöver du fundera på varifrån ordstammen är hämtad.
    • Tänk även på när vissa saker (och ord för dem) först dök upp, så att karaktärerna inte har en laptop på 60-talet, eller liknande.
  • Använd gärna facktermer för att befästa en miljö.
    • Facktermer kryddar manuset, men se till att de inte blir betydelsebärande för handlingen.
    • Gör din research! Om någon som kan miljön läser boken förväntar hen sig korrekta uttryck. Försöker du förenkla blir den sortens läsare besviken på att du inte verkar kunna ämnet.
  • Redovisa inte all research i manuset.
    • Det märks om författaren har gjort sin läxa även om hen inte tar med allt.
    • En referenslista i slutet är helt okej, en intresserad läsaren kanske vill läsa mer på egen hand.
  • Stryk alla onödiga småord.
    • Småord gör att texten känns pratig och oproffsig.
    • Kontrollera listan nedan med ”sök och ersätt”:
      • lite
      • ju
      • ganska
      • verkligen
      • just
      • väldigt
      • nästan
      • liksom
      • faktiskt
      • riktigt
      • plötsligt (allt sker plötsligt, från att grässtrån böjd i vinden till att taket faller in)
      • nu (försök inte ersätta plötsligt med nu, det är lika illa)
      • då (försök inte ersätta plötsligt med , det är lika illa)
      • ja (som inledning i anföring)
      • nej som inledning i anföring).

Lycka till!
/Anna

Vanliga fel och hur du rättar dem

När jag får manus för lektörsläsning eller redaktörsjobb hittar jag ofta samma fel hos flera författare, oberoende av genre. Här följer några tips där du kan vässa den yttre formen av ditt manus.

Den typ av fel som jag tar upp här har väldigt lite att göra med manusets grundidé (som kan vara jättebra). Men det är först när hantverket faller på plats som din fina berättelse kan kliva fram.

De allra vanligaste är:

  • felaktigt uppställda dialoger
  • felaktig styckeindelning
  • för långa rader och svårlästa typsnitt
  • dålig variation av meningarna
  • avsaknad av gestaltning eller gestaltning på fel ställe
  • en tidslinje som inte fungerar
  • siffror, förkortningar och tecken i texten
  • språkliga slarvfel.

Ett litet fel spelar som regel ingen roll innan manuset ska ges ut men är det för många fel, eller upprepningar av samma, kan felen skymma innehållet så till den grad att läsaren tappar intresset. Se alltså till att ditt manus yttre form är så bra det bara går.

Ställ upp dialogen

Det är viktigt att du ställer upp dialoger rätt. På det sättet hjälper du läsaren att förstå vem som pratar. Det här är ett av de absolut vanligaste felen. Det finns till och med fel i utgivna böcker.

Exempel
Brödtext, brödtext, brödtext och brödtext.
”Vackert väder i dag”, sa Lisa och pekade på himlen.
”Men i kväll blir det regn”, sa Lasse som inte gillade att Lisa alltid pratade om vädret.
Det dröjde inte länge innan Pelle la sig i samtalet:
”Troligen snöstorm”, sa han sarkastiskt.
Lasse gav Pelle ett surt ögonkast.
”Sluta”, sa Lisa, ”annars får ni ingen fikarast.”

Tänk på följande:

  • Att den första raden efter blankrad eller vid nytt kapitel börjar längst ut på raden. Gäller både brödtext och anföring.
  • Att därefter har all anföring och all brödtext indrag tills det blir ny blankrad eller nytt kapitel.
  • Att du inte får blanda ihop anföringssats och brödtext. En anföringssats innehåller ord som sa, ropade, frågade med flera. Brödtext ska alltid ha ny rad med indrag även om brödtexten handlar om att någon säger något.
  • Att inte lägga flera personers anföring i samma stycke. Så fort någon ny pratar ska det vara ny rad med indrag.
  • Att använda anföringssatser ofta. Du, som författare, vet självklart vilka som pratar, men för läsaren blir det snabbt rörigt. Har du fler än två i scenen är anföringssatser ett måste. Är det bara två i scenen kan du hoppa över någon enstaka anföringssats, men inte flera i rad.

Det här är alltså fel:
”Vackert väder i dag.” Lisa pekade på himlen.
Eftersom Lisa pekade på himlen inte är en anföringssats utan brödtext som ska ha ny rad med indrag.

Byte av stycke, stort stycke och kapitel

Byt stycke med ny rad och indrag så fort det kommer en ny tanke. Texten blir luftigare och ser trevligare ut att läsa.
Tänk på att all anföring är nytt stycke, liksom all brödtext efter anföring.

Byt större stycke med blankrad när du byter scen, klockslag eller liknande större förändring som inte kräver nytt kapitel. Byt också större stycke om du byter perspektiv.

Byt kapitel när du byter tid, plats och vilka som är med i scenen.
Ett tips är att byta kapitel när du byter perspektiv ända fram till slutet. Där vill du antagligen att det ska bli en tempohöjning, då kan du byta perspektiv med större stycke för att förtäta handlingen.

Radlängd och typsnitt

Skriv inte för långa rader. Förinställningar i ordbehandlingsprogram är sällan läsvänligt utformade. Studier från bland annat KTH visar att de mest läsvänliga raderna har sextio till sextiofem nedslag, inklusive blanksteg, per rad. Räkna och ändra marginalerna så att det passar ditt typsnitts storlek och utformning.

Använd ett typsnitt med seriffer (små slängar i ändarna på bokstäverna), eftersom det är lättare att läsa. Undvik typsnittet Times som är ett komprimerat typsnitt för smala tidningsspalter (se Radlängd ovan).

Ur Mina drömmars stad

Om raderna är för långa finns risken att läsaren läser samma rad flera gånger. Är de för korta kan läsaren lätt råka hoppa över en rad. Båda stör läsningen.

Skriv varierade meningar

En blandning av korta och lite längre meningar är behagligt att läsa. Om du lyckas klämma in mer än ett och eller men är meningen troligen för lång.

Se till så att du inte upprepar betydelsebärande ord för nära inpå varandra, hitta synonymer.

Se upp för satsradningar, alltså flera huvudsatser efter varandra utan bindeord (som och) mellan.

Tänk på:

  • att meningar som har subjekt och predikat tidigt i meningen kan vara längre än meningar med subjekt och predikat sist
  • att inte inleda för många meningar med bisatsinledare (som men) utan spar krutet tills det behövs
  • att inte inleda flera meningar i rad med egennamn eller pronomen
  • att actionscener inte får ha långa meningar, eftersom de tar ner tempot.

Gestalta eller inte gestalta?

Gestalta på såna ställen där det kan bli för mycket trist beskrivning. Till exempel istället för att skriva sånt som: Hon var en blond kvinna med hästsvans. Hennes skjorta var blommig och hon bar jeans. På fötterna ... kan du väva in att hon slängde med hästsvansen eller att det klapprade från hennes skor. Tänk på att du inte behöver ha med en fullständig beskrivning från början, utan kan bygga ut den vartefter.

Gestalta när du behöver bygga upp en stämning. Till exempel istället för att skriva Det var vår kan du tala om att träden blommade och att solen äntligen värmde igen.

Gestalta inte när det är en actionscen. Gestaltning är långsammare än beskrivning och är det action behövs tempo i texten.

Gör en tidslinje

Gör gärna en fysisk tidslinje. Tejpa ihop några A4-papper och rita en lång pil mitt i. Använd sen post it-lappar för dina centrala händelser och placera dem längs med pilen. Om du vill kan du använda olika färger på lapparna eller texten för att enkelt se vad som hör till vilken karaktär.

  • Kontrollera att saker och ting händer i den ordning som du har tänkt dig, så att det inte blir några logiska luckor.
  • Kontrollera att årstiderna stämmer.
  • Kontrollera att dina karaktärer inte dyker upp som gubben-i-lådan utan att det finns plats för en okej introduktion.
  • Kontrollera detaljer så att till exempel personer som blir gravida är det i nio månader (om allt förlöper normalt) och inget annat (vanlig miss).

Siffror, förkortningar och tecken

Skriv ut siffror i skönlitteratur. Det ger betydligt bättre flyt för läsaren. Undantag: årtal, gatnummer och tal som blir orimligt långa med bokstäver, som trehundrasjuttioåttatusenffemhundrafyrtiofyra.

Använd inte förkortningar eller specialtecken. Såna hör hemma i tabeller där det är ont om plats, inte i löpande text och definitivt inte i skönlitteratur.

Skriv inte med versaler. Inte ens när någon blir arg (se gestaltning ovan). Versaler hänvisas vänligt men bestämt till illvrål i sociala medier, inte i ett manus.

Använd inte fler än ett skiljetecken. Upprepade utropstecken eller frågetecken hör hemma i tecknade serier.

Tre punkter används för att ersätta något som saknas. Ibland ett helt ord, ibland en del av ett ord. Lägg märke till skillnaden: ersätter punkterna ett ord ska de ha mellanslag före och efter, ersätter punkterna en del av ett ord ska de inte ha mellanslag före.
Exempel:
Det var ett otäckt …
Det var ett otäckt åskov…

Tänk på att det är väldigt sällan som folk säger halva ord. Däremot kan en del av ett ord dränkas i oväsen, som till exempel åskdunder.

Slarvfel

Små men återkommande språkliga slarvfel drar ner omdömet om manuset. Är det tillräckligt många kan de till och med skymma berättelsen. Här följer några tips och råd:

  • Tappa inte ordet att. Kommer att är en fast konstruktion, i övriga fall, chansa på att det ska vara med ett att om du är osäker.
  • Använd inte talspråk i brödtext.
  • Särskriv inte, chansa på att skriva ihop om du är osäker.
  • Fall inte för modeord, såna gör manuset tidsstämplat.
  • Var konsekvent med om du ska skriva sa/sade, ska/skall, sen/sedan, sån/sådan, la/lade,eller nån/någon. (Jag brukar använda dem i en fallande skala, så som de är uppräknade ovan, beroende på hur informell jag vill vara. Men blanda inte två former av samma ord i samma text.)
  • Gör rätt på de/dem (testa med jag/migDe gav bollen till dem. Jag gav bollen till mig. Mig gav bollen till jag).
  • Gör rätt på var/vart. Var är en plats, vart är en riktning (testa med motfråga – Var är hållplatsen? Där. Vart går bussen? Dit. Vart är hållplatsen? Därt.)
  • Se upp för svengelska uttryck.
  • Använd inte verbet ”lämnat” utan att tala om vad som någon har lämnat. (Vanligt fel i sportjournalistik: Han har lämnat för AIK.)
  • Ord som slutar på -ande har aldrig ett påhakat -s. Åkande – Åkandes

Slutligen

Tänk på att allt som sägs eller skrivs i media inte behöver vara ett bra språk.

Tänk på att det aldrig finns någon regel utan undantag men om du inte redan är känd, skriv så korrekt som möjligt för att visa att du behärskar hantverket.

Ta fram ditt manus och din rödpenna!

Lycka till!
/Anna

Vem är agent – vem är man

Det här inlägget handlar inte om hemliga agenter. I alla fall inte om såna som James Bond. Istället vill jag prata lite om att det måste finnas någon som gör sakerna i ditt manus, annars kan inte läsaren lista ut vad du menar.

Hemliga agenter med förstoringsglas.
Fel sorts agent.

Varför är det här viktigt?

Det är viktigt att din läsare hela tiden förstår vem som gör vad eftersom du vill att läsaren ska vara så djupt inne i berättelsen att inget runt omkring kan störa. Så fort läsaren behöver fundera på hur något hänger ihop går en del av läsarens inlevelse i din text förlorad. Risken, när läsaren tappar fokus, är att hen får plats för andra tankar i huvudet som inte hör till din text över huvud taget. Banala ting som ”Borstade jag verkligen tänderna?” kan tränga sig på och vips är den fina läsupplevelsen borta. I värsta fall slår läsaren ihop boken för att borsta tänderna.

Passiver

En aktiv sats handlar om ett subjekt som utför en handling. En passiv sats handlar istället om en agent som blir utsatt för en handling. Om du har läst mina tidigare inlägg om att inte låta din huvudperson bli offer för plotten utan vara den som handlar, förstår du kanske redan nu att passiver inte fungerar så bra i skönlitteratur.

Ibland kan du kanske ändå vilja ha en passiv, för att variera språket. Då finns det vissa saker som är viktiga att komma ihåg: En passiv sats behöver ha med agenten. Passiver har ofta en konstruktion med -s eller -ande som påhäng på orden. Agenten som satsdel är lätt att hitta eftersom den har ”av” före huvudordet i satsen.

Exempel:

Aktiv sats: ”Föraren körde bussen.”
Passiv sats: ”Bussen kördes av föraren.”

Så här långt är det okej, föraren är med även i den passiva satsen. Tyvärr skriver många, framför allt i bruksprosa men det förekommer också i skönlitteratur, bara ”Bussen kördes till Trosa.” (eller vart den nu skulle).

Än värre är ”Bussen kom körande.” för då blir syftningen så fel att det låter som om bussen på egen hand skötte körandet.

OBS! Lägg också märke till att det aldrig någonsin ska vara ett -s efter ord som slutar på -ande! Således stort Nej till ”Bussen kom körandes.” även om du skulle få med en agent.

Slutsats: Undvik ”hemliga agenter!” Ska du använda passiver, se till att det finns en agent med i texten.

Actionscener

En annan viktig sak är att om du har med actionscener ska du vara extra försiktig med passiver i dem. Passiver gör att läsaren tar avstånd från handlingen och i en actionscen vill du givetvis att läsaren glömmer både tid och rum.

”Man”

Om du inte har en karaktär i din berättelse som är döpt till ”Man”, låt bli att använda ordet. För vem är egentligen man? Ordet ”man” går alltid att ersätta med ett egennamn eller ett pronomen. Kan du inte komma på vem ”man” kan ersättas av har du säkert fallit in i en föreläsning för läsaren. Gör inte det.

Exempel:

”Man öppnar klockan tio.” bör vara: ”Affären öppnar klockan tio.”
”Man kan undra …” bör vara: ”Han kan undra …”

De båda problemen med ”man” i skönlitteratur är dels att läsaren inte vet vem det är du syftar på, dels att det är en inkörsport till att du börjar tilltala läsaren eller föreläsa om din research.

Slutsats: Ha inte med några ”man” i vare sig skönlitterära texter eller bruksprosa eftersom ingen vet vem ”man” syftar på.

Undantag

Som alla regler har även den här förstås undantag.

Undantag 1)

Om du har etablerat att en grupp av dina karaktärer ska göra något tillsammans kan du direkt efter det utelämna agenten.

Exempel:
”Lisa och hennes vänner satte igång i köket. Maten lagades (av dem) på bara en halvtimme.”

Undantag 2)

Du kan låta någon av karaktärerna (men bara en!) säga ”man” lite här och var, eftersom det visar den karaktärens sätt att prata. Samma karaktär använder förmodligen också uttrycket ”en annan” om sig själv.

Exempel:
”En annan går ju till korvmojen på kvällskvisten, man vill ju inte lägga sig hungrig.” (Jämför: ”Jag går till korvmojen på kvällskvisten, ingen vill lägga sig hungrig.” I jämförelsen försvinner också flera ”ju” som även de hör till karaktärens sätt att prata.)


Lycka till!
/Anna

ledmotiv i text

Det finns inget som läsaren är så förtjust i som att få känna sig klyftig. När du låter din läsare upptäcka vad som står mellan raderna blir du ofta omtyckt som författare. Givetvis handlar det här om ett belöningssystem. Läsaren tycker sig ha listat ut något i din text och när du så småningom avslöjar hur saker och ting sitter ihop får läsaren känslan av ”Jag visste väl det!”

Jämför med musik

En tonsättare, i vilken genre som helst, jobbar också med belöningar till lyssnaren. I populärmusik kan det handla om när en vers leder till refrängen eller inom schlager den förväntade tonartshöjningen. I den klassiska musiken kan en kadens blir upplöst och återgå till tonikan, inom operan tar sopranen sitt höga C i finalscenen. För lyssnaren blir det till en uppfylld förväntan, en belöning.

En del tonsättare tar det hela ett steg till och ”luras”, som att den förväntade övergången från moll till dur uteblir i en första vända, för att dyka upp först nästa gång. Tillfredsställelsen blir då desto större för lyssnaren, som ett förlösande andetag. Det är precis samma teknik som många deckarförfattare använder när de får läsaren att tro att den som utreder brottet är på rätt väg och så visar det sig att det hela var ett falskt spår men sedan, trots motgången, sätter dit förövaren.

Ledmotiv i musik

Det finns både författare och tonsättare som tar saker och ting ytterligare ett steg till. Metoden innebär inte att den som ”bara slölyssnar” får en upplevelse, medan den som är uppmärksam får mycket mer. Jämför gärna med att slöläsa eller gå på djupet i en text.

Den tonsättare som först gjorde så var Rickard Wagner. I tidigare operor var alltid rösten den viktigaste, men i Wagners operor är orkestern minst lika viktig. Ibland säger den till och med motsatsen till vad sångaren sjunger, andra gånger visar den till exempel vad det är för väder eller ger andra scenografiska anvisningar.

Wagners regnbågsmotiv som till och med ser ut som en båge i notbilden.

För den insatta lyssnaren blir det klart att något har inträffat, kanske är det något så enkelt som att det åskar (vilket blir dubbelbottnat med Wagners fornnordiska tema i Niebelungens ring), men det kan också vara en scen får musiken hjälpa till att visa vad som händer. I en scen blir en dvärg förvandlad till en groda (oerhört svårt att visa i en seriös uppsättning på scenen, speciellt under 1800-talet, men med orkesterns hjälp är det självklart vad som sker).

Lyssna på Wagners ledmotiv ”den lilla grodan”.

Ibland låter han också orkestern spela ett ledmotiv som är kopplat till en viss person redan innan den karaktären gör entré. Den uppmärksamma lyssnaren vet då redan vad som är på väg.

Ledmotivet och Anföringssatsen

Du undrar säkert hur det här sitter ihop med författande. Men tänk dig en sångare som en anföring, medan orkestern är anföringssatsen.

Jag ska göra ett exempel nedan där en karaktär är sångaren som talar om hur gärna hen vill en sak medan orkestern, det vill säga anföringssatsen, spelar ledmotivet ”lögn, lögn”.

Utan ledmotiv skulle kunna skriva:
”Det vill jag gärna”, ljög X.
men tänk bort ”ljög”, eftersom du vill gestalta vad X har för sig. Du behöver en ”orkester” som kan visa lögnen för läsaren.

Jämför med normal gestaltning där du pratar om vissna löv istället för att använda ordet höst. Det här är precis samma sak, men för anföringssatsen. Skriver du ”höst” eller ”ljög X” har du förstört alltihop.

För att kunna genomföra ledmotiv i anföringssatsen måste du använda ”sa” som standard i all vanlig anföring. Gör du för många variationer i anföringssatserna kommer dina subtila planteringar att drunkna i floden av variationer. Kör således med ”sa” utom när du vill visa något annat genom ett ”ledmotiv”.

Karaktärskort

Ett karaktärskort är en sida där du svarar på samma frågor om en karaktär i taget. Alltså ett sätt att hålla reda på dina karaktärer. För varje huvudkaraktär behöver du ha med hur den personen låter eller agerar, till exempel hur karaktären X gör när hen ljuger.

Låt säga att X alltid nickar när hen ljuger. Använd i så fall ”nickade X” som anföringssats. Inga förklaringar i brödtexten.

Ska du få det att fungera måste du vara noga med att aldrig avvika. Karaktären X kan inte göra något annat än att nicka när hen ljuger och aldrig nicka i något annat sammanhang. Karaktärskortet hjälper dig att hålla reda på vem som gör vad och i vilken situation.

Träna läsaren

Starta tidigt i manuset med en enkel lögn, som att X tackar ja till något att äta och samtidigt nickar, för att sen i smyg slänger maten. Inga förklaringar. Upprepa med något annat som inte spelar någon roll för handlingen. Till exempel att X nickar och påstår att hen har lagt nycklarna i en låda medan läsaren redan vet att nycklarna är kvar i Xs väska.

Efter några såna planteringar har den uppmärksamma läsaren förstått vad du håller på med, att X mickar när hen ljuger. Överdriv inte, utan gör det när det ges ett tillfälle i handlingen.

Se till att inte ha för många ”ledmotiv” i anföringssatserna, kanske bara för de båda viktigaste karaktärerna och bara varsin sak. Annars blir det överarbetat och svårt att överblicka både för dig och för läsaren.

Viktigt även för handlingen

Ledmotivet måste vara kopplat till de viktigaste karaktärerna och till handlingen. Det här är alltså helt bortkastat om det inte är viktigt för handlingen att X, vid ett kritiskt ställe i handlingen, faktiskt ljuger. Handlar manuset inte om en lögn behöver du förstås hitta ett annat ledmotiv som passar ihop med din handling.

Alla läsare får sitt

Givetvis måste du ge den som bara slöläser en chans att hänga med, precis som att det går bra att njuta av Wagners musik utan att försöka hänga med i ledmotiven.

I exemplet ovan krävs en upplösning där Y avslöjar X och säger: ”Ljög du?” I svaret måste X bekräfta. Y kan vidare fråga om X ljög även beträffande någon av de planterade lögnerna (som att X ville ha mat eller var nycklarna fanns) och även få det bekräftat. Det här förstör inget i handlingen för slöläsaren, men den uppmärksamma läsaren kommer att känna sig oerhört smart och nöjd med att ha valt just din bok.

Lycka till!
/Anna

Bidra till Ukraina

Om du beställer en lektörsläsning eller ett redaktörsjobb av mig och lägger på en frivillig hundring kommer jag att matcha den med tvåhundra av mina privata pengar och skicka våra gemensamma trehundra till Röda korset. Du får givetvis ett bevis på att jag har skickat det.

Gäller tills annat meddelas.

Huvudord och pronomen

Ett huvudord är ett ord som ett pronomen syftar tillbaka på. Pronomen betyder ersättningsord. När du använder ett personligt pronomen (jag, du, han, hon, hen, den det, vi, ni, de) måste det först finnas ett huvudord som pronomenet ersätter.

Huvudordet

Ett huvudord kan vara något så enkelt som ett eller flera egennamn, eller namnet på en grupp (”partipamparna”, ”poliserna”). När du har nämnt huvudordet kan du fortsätta att prata om samma person eller grupp genom att använda pronomen. ”Lasse gick ut i skogen. Där mötte han en björn.”

Undvik att rada upp en hel hög med egennamn eftersom chansen är minimal att läsaren ska minnas vilka alla är. Men börja inte heller med ”de”. I så fall är det bättre att ge personerna ett gruppnamn, som ”syjuntan” (förutsatt att läsaren sedan tidigare är införstådd med vilka som hör till just den gruppen).

Syjuntan

Huvudord före pronomen

Varje gång när du gör ett nytt stycke, med blankrad eller tre stjärnor före eller byter kapitel, måste du börja om med huvudordet. Det är för att din läsare direkt ska förstå vilka som är med i den nya scenen. Ofta innebär dessutom nytt stycke eller kapitel att tid, plats eller medverkande i scenen har förändrats. Än viktigare blir det här givetvis om läsaren har gjort uppehåll och glömt vem eller vilka du kan tänkas syfta på.

Annat än egennamn

Det är inte bara personer eller grupper av människor som kan vara huvudord, det kan lika gärna vara föremål: Volvon – bilen – den, till exempel. Felet att inte nämna huvudordet först när det gäller föremål är däremot inte alls lika vanligt som när det gäller människor.

Var inte hemlig

En del författare försöker vara ”hemliga” med vem någon är och kanske bara skriver ”han” eller ”hon” genomgående i ett stycke. Det kan, i vissa specialfall, fungera men som regel är det mest bara irriterande. Läsaren kommer att ägna mer tanke åt vem det kan vara än åt vad som verkligen händer. Risken är med andra ord stor att du förlorar läsaren på vägen. Det gör faktiskt inget om läsaren vet vem det är som smyger omkring i den mörka gränden, det kan till och med öka dramatiken att veta!

Vanliga fel

Här är några vanliga fel när det gäller huvudord och pronomen. Kolla ditt manus så att du inte har såna.

Syftning

Var noga med att dina pronomen syftar rätt. Har du en scen mellan två kvinnor syftar pronomenet på det senast nämnda egennamnet. I en del andra språk kan du syfta annorlunda, men i svenskan går det inte att hoppa över ett led.

Nytt kapitel

När jag lektörsläser eller gör ett redaktörsjobb får jag ofta ställa frågan vem ett pronomen i början av ett kapitel syftar på, eftersom det inte alls är självklart för mig när jag läser manuset. ”Hon öppnade dörren till rummet.” kan alltså syfta på (nästan) vilken kvinnlig karaktär som helst i manuset (och även vilket rum som helst, men det är en annan historia). Men eftersom jag också är i författarrollen ibland förstår jag varför det är enkelt att ramla i den här fällan.

Författaren har ofta handlingen som en osynlig film i huvudet. Det är det självklart att det är Stina som öppnar dörren, och så skriver författaren ”hon” trots att det är nytt kapitel. Men tänk på den stackars läsaren som inte har den där filmen utan måste begripa det du får ner i text! Är du tydlig kan läsaren sjunka in i handlingen utan att grubbla över om det är Lisa eller Stina som går in i rummet.

Överkurs

Istället för egennamn eller pronomen kan du också använda ett epitet (ett bredvidställt ord), för att slippa tjata namnet. Det kan till exempel vara ”åklagaren” eller ”saxofonisten” (såvida inte rummet är fullt av åklagare eller saxofonister förstås, då funkar det inte). Men tänk på att om du kallar ”Lisa” för ”åklagaren” emellanåt bör du inte ha andra epitet för henne, då blir det rörigt för läsaren. Det måste också givetvis vara känt att Lisa är åklagare. Det är mest bara ett knep att ta till när det blir väl många ”Lisa” och ”hon” på raken.

Lycka till!
/Anna

PS Läs också gärna mitt inlägg om att inte upprepa samma meningsbyggnad om och om igen. Följ länken här nedan och gå till stycket ”Samma meningsbyggnad flera gånger.” https://annagable.com/2021/05/03/guldvagen/