Föredrag hos Briggen

I går kväll höll jag föredrag om pirater – hur det egentligen var och vad de själva trodde att de gjorde – på ”Briggmåndag” hos Briggen Tre Kronor. Drygt 60 personer sökte sig ut på Kastellholmen, trots väglaget.

Brigg.jpg

Om du vill att jag kommer och håller föredraget hos dig, hör av dig!

Annonser

Skriv trovärdig fantasy

Många tror att regler för att författa inte gäller den som skriver fantasy. Detta är helt fel. Precis som det krävs mycket research om polisarbete för att skriva en polisroman, eller historiskt kunnande för att skriva en historisk roman, måste en fantasyroman hålla sig till givna regler. Om författaren inte håller reda på fakta blir det lika tokigt som att placera Gustav Vasa på vikingatiden eller glömma åklagaren i polisarbetet. Den stora skillnaden är att i fantasy måste du både skapa lagarna och sedan hålla dig till dem. Fantasy som inte håller sig till sina egna regler blir minst lika irriterande som deckare som slutar med ”det var betjänten”. Här följer därför några tips på saker som du bör tänka på.

 

Tänk på läsaren

Om du skriver fantasy måste du tänka extra mycket på läsaren i starten av din berättelse. De allra flesta fantasyböcker har en mycket brant inlärningskurva, det vill säga om en vanlig bok handlar om att läsaren ska förstå var den utspelar sig och vilka huvudpersonerna är så ska fantasyläsaren också förstå en rad andra saker. Du ska inte börja föreläsa, det gör ingen läsare glad, men börja gärna i liten skala. Det är vanligt att fantasy startar på en ”bondgård”. Ta Eragon som exempel, eller Stålmannen. Läsaren får då en chans att först bekanta sig med en begränsad del av miljön innan huvudpersonen ger sig ut i resten av världen (för det händer i stort sett alltid i en fantasyroman). Det måste inte vara just en bondgård, Sagan om ringen börjar i landsänden Fylke, Harry Potter börjar hos familjen på Privet Drive, men försök att avgränsa miljön så att läsaren hinner med. Det kan ju både vara främmande varelser, nya naturlagar, vilken magi som finns och hur den fungerar, styrelseskick med mera som din läsare ska hinna med att lära sig.

Namn och språk kan vara annorlunda. Gör det inte för svårt med namnen, de får varken vara för krångliga eller för upprepande (om du inte ska behandla en grupp som ett kollektiv, som Tolkien gör med flera av dvärgarna i Bilbo). Mer om språk och namn kommer nedan.

Samtidigt som du ska ge läsaren en chans får du inte börja föreläsa. Kasta istället in läsaren i handlingen och jobba stenhårt med gestaltningen, speciellt i början. Då får allt det främmande en naturlig plats i handlingen. Se upp med sånt som kallas ”as you know, Bob”, alltså när karaktärerna inte talar till varandra, utan till läsaren så att det blir de, snarare än författaren, som föreläser. Detta är en riktigt vanlig fallgrop som dessutom kan vara svår att se i det du själv skriver (ta hjälp av kritiska testläsare).

 

Världsbygge

Fantasy kan utspela sig i en helt främmande värld eller i vår egen.I vår egen värld brukar det då handla om något som vi vanliga människor inte kan uppfatta, som att det finns en ”plattform 9 3/4” eller far omkring lila trevåningsbussar på stan. Om du förlägger din fantasy till vår egen värld måste du vara mycket noga med var olika saker i verkligheten finns, hur de ser ut och hur de fungerar, för om du fuskar med detta, och blir genomskådad av läsaren, kommer denna inte heller att tro på den påhittade delen. Skriver du om en busshållplats vid Storgatan 3, se då till att det verkligen finns en busshållplats där, annars tror inte läsaren på den lila bussen heller.

Om din fantasy utspelar sig i en påhittad värld måste du skapa lagar och regler för denna. Världen ska ha avgränsningar för att fungera, både i frågan om dess sociala system (hur man färdas, vilka handelsvägar som finns, hur nyheter sprids, hur ett styre har uppstått och hur det upprätthålls, hur man passerar landsgränser, olika seder och vanor etc.) och i frågan om naturlagar (hur är det med gravitation, tidräkning, växter och varelser som bor där etc.).

Kartor hjälper i många fall läsaren med geografin. Men tänk på att den klassiska fantasykartan är ett land med en kust åt väster. Försök hitta din egen variant istället för att följa alla andra.

Tänk också på att ge din värld en historia som de som bor i den känner till och ser spår av. Men tänk också på hur sällan vi själva står och pratar om vår jords historia. Gör vi det handlar det oftast om föredrag eller museibesök, var noga med att inte någon i berättelsen börjar föreläsa för läsaren utan ge historien en plats naturlig för karaktärerna i berättelsen. (Tolkien är en mästare, det känns verkligen att hans värld inte är ny utan har en mångtusenårig historia.)

När det gäller fantasy brukar det också finnas någon form av magi. Den kan uttrycka sig på en mängd olika sätt, från trollkarlar som slåss med eldklot till djur som talar, sätt att färdas utanför naturlagarna eller föremål som gör en plats annorlunda mot övriga ställen.

 

Magi

Om du skapar en superhjälte blir det inte speciellt spännande, eftersom superhjälten klarar allt. Ett exempel på en sådan superhjälte är Stålmannen. Med tiden blir detta en tämligen enahanda berättelse. Risken finns att läsaren tröttnar eftersom det finns så få hinder. Sätt istället gränser för magin.

En gräns kan till exempel vara:

  • att magin bara fungerar på en speciell plats (ex: klädskåp för att nå Narnia)
  • att magin är som ett batteri, så att personen som utövar magin måste ”laddas” innan personen kan göra något magiskt igen (ofta i olika fantasyspel)
  • att magin kräver någon form av specialkunskap, alla är kanske inte fullärda, andra kanske har glömt hur man gör (ex Trollkarlen från Övärlden där magin består i att kunna saker eller personers sanna namn)
  • att det finns ”kryptonit”, alltså något material som får magin att sluta fungera (men gör den då starkare än i Stålmannen så att det blir ett rejält hinder)
  • att magin kräver ett speciellt redskap för att fungera (ex: trollstav i Harry Potter eller ring som man blir osynlig av i Bilbo).

 

Befolka din värld

När du väl har avgränsat den magi som finns och eventuellt även skapat en värld där den utövas, är det dags att befolka den. När du gör det, tänk på landsgränser, hur olikheter inom samma ras kan ha uppstått på grund av avstånd (kanske en del är blå och andra gröna ytterligare andra har utvecklat ett helt annat sätt att tänka etc.) eller vilka arter som är släkt med andra. Sätt inte bara dit humanoider och tamdjur, utan tänk i ett helt ekologiskt system med rovdjur, gräsätare, fåglar, fiskar, insekter etc.

Precis som i en vanlig roman krävs det en bra huvudperson (protagonist) och en (minst lika) bra antagonist. Protagonisten (oftast en hjälte i fantasy) blir aldrig ballare än hindret som han eller hon måste övervinna. En svag antagonist kan få läsaren att tycka att protagonisten snarare är elak än häftig när han eller hon besegrar antagonisten. Antagonisten måste också ha ett eget mål och inte bara finnas i berättelsen för att sätta krokben för protagonisten (om inte antagonisten är en drake som har fått tag på en skatt, eftersom den typen av drakar redan har uppnått sitt mål och bara ligger ivägen) .

Ett bra sätt att hålla reda på karaktärerna är att skriva karaktärskort där deras egenskaper finns med. I frågan om fantasy kan det också vara värt att föra in mer om hur ovanliga varelser ser ut och om de kan utöva någon form av magi.

Tänk på hur dina karaktärer pratar. Eller talar. Är världen av någon form av historiskt slag (inte alls ovanligt att fantasyvärldar har en medeltida känsla) kanske inte dina karaktärer ska brista ut i allt för moderna uttryck. Istället för ”Kolla, bah!” kan du överväga ”Se där!” Däremot avråder jag från ”Skåda!” eftersom ett alltför arkaiskt språk kan bli jobbigt att läsa. Och med detta kommer jag osökt in på skapade egna språk …

 

Skapa ett språk eller inte?

En varning när det gäller fantasyspråk: se till att du antingen har en tämligen diger ordlista, uttalsregler och grammatik, eller låt bli. Hela Game of Thrones är skriven utan ett ord på något av språken som talas i den världen och det fungerar så länge det är en bok. När den skulle filmatiseras gick däremot inte ”sade hon på dothraki” förstås, men skulle din bok händelsevis bli film kan du antagligen ta smällen då.

Enstaka ord, som inte känns som om de är besläktade med varandra, kan göra mer skada än nytta för ett manus. Ändelser, prepositioner och annat som ofta återkommer måste härstamma ur samma språkliga system. Läsaren reagerar om du till exempel skulle ha olika ord för ordet ”och”. Har du inte tid att fundera på oregelbundna verbböjningar eller presens particip, strunta helt i språket (namnskick är nog, se nedan!).

Även om du låter bli att skapa ett eller flera språk, tänk på hur du döper olika platser. Tänk också på att de som bor i en påhittad värld bör ha namn som går i samma stil. Du kan alltså inte döpa en karaktär till Inhotullogdigak och en annan till Lill-Skrutt, om de är från samma land och av samma art (fast jag tvivlar på att Inhotullogdigak ens har en hundvalp som heter Lill-Skrutt, den heter nog Gdi Tullig, eller något sånt). Inhotullogdigak bor förmodligen heller inte i Rödköping utan i Hogditull. Här kan du börja härleda att fonemen ”tull” och ”gdi” antagligen betyder något på det språk som Inhotullogdigak pratar, medan resten kan vara grammatiska böjningar.

För den som vill fördjupa sig i att skapa språk måste jag givetvis nämna följande språkskapare:

  • Tolkien, som skapade flera språk, inklusive alfabeten för skrift. Flera av dem är möjliga att föra en konversation på (alviska: quenya och sindarin, människospråk: rohirriska, dvärgspråk: khuzdul) och flera språk med stora ordförråd och grammatik (svarta språket, adunaic, valarin) samt flera mindre genomarbetade språkdelar, som namnskicket i Sjöstad/Dal.
  • Marc Okrand skapade språket klingon till den tredje Star Trek-filmen (även detta med ett skrivtecken). Klingon är tillräckligt utvecklat för att man ska kunna översätta Shakespeare, vilket även gjordes i filmen.
  • Paul Frommer som skapade språket na’vi till filmen Avatar. Även na’vi går att föra en konversation på.
  • David Joshua Peterson skapat språken dothraki och valyrian till filmatiseringen av Game of Thrones. Båda dessa språk är ansedda som de mest genomarbetade fantasyspråken sedan Tolkiens båda alviska språk. Han har också gjort kortare fraser till en rad andra filmer med fantasyspråk.

Googla någon av dessa personer eller språk för att få en uppfattning om hur många delar som du måste ta i beaktande om du ska skapa ett eget språk till din bok.

Namntips (nördvarning)

Ett tips när det gäller namnskick är att antingen ta intryck av namnskick från länder här på jorden, eller att inspireras av historiska namn. Skapar du ett eget språk, tänk på att namn ofta präglas av ord som finns i språket. Ta Tolkiens alviska ord för hav som kommer igen i flera namn (Eä uttalas E-a, alltså inte som en diftong, utan separerat från varandra, däremot helt utan vårt svenska ä-ljud); Eärendil (havsälskare), Eärendur (havsvän), Eärenya (havsdam), Eärrámë (havsvinge) etc. När Tolkien namnger dvärgar jobbar han istället mer med ändelser, som ”-ri” i: Ori, Nori, Dori, ”-li” i: Fili, Kili, Gimli eller ”-in” i: Durin, Thorin, Balin, Dvalin, Fundin, Dain. Smaka på namnen. Som läsare behöver du aldrig fundera på vilket folk en karaktär hör hemma i.

Bra namn har ofta någon from av återkommande element. Se på svenskans feminina a-ändelse på många feminina namn som Maria, Josefina, Anna, Sara, Johanna, Margareta etc. Även om någon hette något som vi inte hört tidigare, som Pippilotta Rullgardina Krusmynta, tolkar vi det som femininum.På samma sätt är ändelsen -el förknippad med feminina varelser hos Tolkien: Galadriel, Zimraphel, Nimrodel, Miriel. Det jag vill visa här är att det är bra om läsaren med hjälp av namnet får en uppfattning om karaktärens kön, (även om givetvis inte alla svenska flicknamn slutar på -a).

Tänk också på att vissa namn kan ge oväntade associationer, googla dina namn (eller namndelar) på några vanliga världsspråk innan du spikar dem i manuset. Vem minns väl inte den otroligt magiska dolken ”Lökdal” i The Fionavar Tapestry (nej, det ordet funkade inte på svenska!) se upp för att falla i en sådan fälla. Hur bra din berättelse än är kan det vara svårt att koppla samman en lök med en magisk dolk.

lego
När alven Legolas far, kung Thranduil, dök upp i filmen Hobbit  … (Till Tolkiens försvar kan sägas att delarna till Legolas namn (betyder grönt löv, samma stam som i Eryn Lasgalen – skog av gröna träd) fanns innan de små hårda leksaksbitarna. Språket sindarin skapades 1917 och leksaksmärket startade 1938. Men det är skoj ändå!)

Övning: En vanlig dag

Titeln en vanlig dag handlar om att du dels ska utforska dina karaktärer, men också ditt världsbygge. Detta oavsett om din värld är densamma som vi alla traskar runt i eller någon helt främmande plats, kanske en som inte ens har funnits eller kommer att finnas.

Som med all research gäller det att veta ”för mycket” som författare. Allt kommer inta att komma med i ditt manus och allt ska inte heller med. Trots det kommer läsaren att märka om författaren har luckor. Den här övningen handlar alltså om vad som sker innan ”kameran rullar”.

Själv brukar jag skriva korta delar som jag samlar i en mapp kallad ”kringhistorier”. Ibland är de inte ens avslutade, men de hjälper mig att komma både världen och karaktären in på livet.

1)
Vad gör dina karaktärer en vanlig dag? Hur försörjer de sig? Hur ser deras dagliga rytm ut (någon kanske nattjobbar), alltså den de gör på ren rutin? Vad är det de gör, ser eller hör, men aldrig lägger på minnet? Detta är alltså världsbyggets kuliss, dess ljudbild och dess egen rytm. (För vem tänker ens på att den går förbi parkerade bilar, tar en kaffe i Pressbyrån, passerar det eviga bullriga bygget etc.)

2)
Ta ledigt. Vad gör dina karaktärer under helgen, eller på sin semester? Har de någon hobby eller utövar någon sport? Vad har de för sig när inget förväntas av dem och ingen ser? Vad är den absolut häftigaste underhållning som din karaktär kan tänka sig och vad har han eller hon råd med? Vad vågar karaktären göra (tänk längre än till bungy jump, för vissa kan det vara en oerhörd utmaning att gå ensam på bio).

Både 1) och 2) ger dig både möjligheten att känna och smaka på världen som dina karaktärer lever i. Det ger dig också en bra bild av vad det är som din karaktär blir uppsliten med rötterna ur när manuset egentligen börjar.

Bildinspirationen: Har du tänkt på att din karaktär kanske inte alls ser samma vardag som du?

_D2X4453
Alla bilder i de här trådarna är mina och ©

 

Medan du väntar

Vad gör du medan du väntar på att betaläsaren, lektören, faktagranskaren, sättaren eller korrläsaren ska bli färdig med ditt manus? Skriver något annat givetvis! Det stora manuset som är iväg bör däremot få vila. I såna här lägen skriver jag ganska ofta noveller, eftersom jag känner mig själv så bra att jag vet att det inte är lönt att försöka börja på något nytt stort äventyr innan jag är redo att lämna det gamla med dess karaktärer och miljöer.

I dagarna väntar jag på material från min faktagranskare. När jag inte hade någon lust att överge sjön (eftersom den romanen är satt till havs), började jag titta närmare på en av de mest tragiska händelserna på sjön i modern historia. Titanic. Alltför mycket är skrivet och för många filmer är gjorda. De handlar alla om samma sak; om folk som reser i olika klass, om omöjlig kärlek och så lite ”båten sjunker” på det. Men en sak fattades nästan helt.

Jag började söka efter hur många som inte var högre officerare i besättningen som klarade sig. Var kom de ifrån, de vanliga sjömännen? Var det sant att alla utom nio mönstrade av  efter den korta inledande etappen. Varför gjorde de det? Var betyder de nya bilderna som har legat på en vind i hundra år, men som nu kommit i dagen? Var finns originalritningarna på båten?

Efter en del letande fick jag fram listor på besättningen, deras namn, yrke, lön, hemort, varifrån de seglat och så vidare. Sen hittade jag även ritningarna. Numera tror jag att jag kan varenda krök på ett fartyg som jag aldrig har satt min fot på – förutom var lampförrådet ligger, den fågan har jag inte knäckt än.

Det blir en novell om eldarna i pannrum sex. Ni vet hur det går, men ni vet inte vad som hände på vägen. Givetvis måste jag använda författarens frihet för att ge karaktärerna liv. Att skriva en historisk berättelse som ligger så nära den moderna forskningen som möjligt är en spännande utmaning. Kanske något för dig att testa också, medan ditt stora verk är hos någon annan för bearbetning.

Så här såg det ut i eldarnas skans, i fören på Titanic (och hennes systerfartyg Olympic. Detta har aldrig visats i någon film. Det är dags att ge de här hjältarna deras rätta plats i historien. Det är vad jag gör medan jag väntar.

Screen Shot 2017-02-27 at 16.25.06

Ta hjälp av sakkunniga

Jag kände att min research var hyfsad, speciellt som jag till och med har seglat ett skepp med 1700-talsrigg som besättningsmedlem. Men sen satte jag manuset i händerna på min vaktledare och … haha, det finns så många småsaker som vartefter faller på plats nu som jag inte ens tänkt på.

Vad gör de då för skillnad att låta en sakkunnig kolla? Du har ju läst på. Tänk dig en situation där du själv kan riktigt mycket, där du har flera års yrkeskunskap. Tänk sedan att du läser en bok som är satt i den miljön. Det märks säkert om författaren verkligen har läst på och inte bara slänger sig med några uppsnappade termer, men jag är tämligen övertygad om att du kommer att hitta små ”glitschar” här och var.

”Fast,” invänder du nu, ”jag skriver bara i min fantasivärld.” Okej, det är möjligt, men så fort någon sätter sig till häst (för det gör de ofta i fantasy) så märks det om någon som har ridit mycket har läst manuset eller inte. För hur får man en häst att låta bli att kliva på ett brunnslock på vägen utan att medvetet styra den? (Jag blir fortfarande lika snopen varje gång min cykel inte ”hör” mig …) Eller, om det är Science fiction, hur känns det när man är uppochner när gravitationen träder in i bilden? (Sånt vet aerobaticpiloter, till exempel.)

Läsarna märker att du själv har koll på ämnet, även om det är ”hittepå”. Gör som skräckförfattaren Anders Fager som ringde persiennfirman, presenterade sig som vampyr och frågade om de kunde montera mörkläggningsgardiner utanför kontorstid eftersom det är för soligt på dagen för en vampyr.

Det finns alltid någon i andra änden som tycker att det är skoj med något annat än standardfrågor och som är villig att dela med sig av sin kunskap. De _vet_ att den dag du verkligen behöver persienner, oavsett om du har lyckats bli vampyr eller inte, så minns du dem och återkommer. De spelar gärna med. kanske hoppas de få säga: ”Det var jag som talade om för den kända deckarförfattaren Y var man hittar flest lik i Z-bo.” Fast oftare gillar de nog bara att få prata om något de är bra på.

Till sist: Oavsett vad du skriver om och vad du har lärt dig: Gödsla inte med din kunskap som om det vore en föreläsning, utan sprid ut fakta här och var som en naturlig del av ditt manus. Ge läsaren exakt lagom för att förstå, utan att skriva läsaren på näsan. Det är en konst som kräver övning. Samtidigt är det just de där små detaljerna som gör att det hela känns trovärdigt. Läsaren ska vara inne i boken, ha glömt världen runt omkring och ha glömt att släcka lampan för natten. Det är dit du kommer genom att ge de där detaljerna till dem. en felaktig detalj kan däremot rasera hela berg av förtroende.

Ibland måste du kanske göra researchen genom litteratur, för att det inte finns något annat att tillgå. Tänk då på att det finns de som har ägnat år åt forskning i det ämnet. Då är det en personen som är din sakkunniga.

Lyssna alltså på experterna och be dem om hjälp. Det är mitt råd i dag.

Skriva referat och reportage

Referat och reportage är två former av text som båda är baserade på en annan text. Referatet görs ofta från en eller flera artiklar eller böcker, medan reportaget oftast görs från en eller flera intervjuer. (Undantag är givetvis originalreportage, där journalisten har varit på plats när något skedde och skriver utifrån sina egna ögon. Då gäller inte de regler som jag ska prata om nedan.)

Att lära sig att skilja på referat och direktrapportering är även viktigt för dig som läsare, för att kunna granska en källas trovärdighet. När jag läste källkritik på universitetet var en intressant uppgift att gripa sig an fyra stora dagstidningars bevakning av en världshändelse. Tre av dem hade uppenbarligen haft en reporter på plats. Den fjärde hade gjort ett mycket klurigt referat av de andras artiklar, men efter en stunds jämförelser framgick det att de inte hade haft någon där. Inget var fel enligt reglerna för referat, men det var väl dolt att reportern själv inte hade varit där. Ju mindre chansen är att du kan prata direkt med den som står för originalet, desto mer kritisk måste du vara till källan. Detta gäller givetvis även research för skönlitteratur.

Vad är då ett referat, och hur skriver du ett reportage utifrån en intervju? Det finns många sätt, men här är några ytterst viktiga delar.

Jag minns när jag gick i skolan. Vi fick ett tidningsurklipp och skulle skriva ett referat. Det var jättetråkigt, för jag fick ju inte hitta på något själv. Men det är alltså själva grejen med referat, det är varken min eller din fantasi som ska få spelrum. Du ska sammanfatta något som någon annan har skrivit, utan att kopiera allt rakt av. Ett referat kräver att du ger vissa stycken en egen vändning. Detta för att det inte ska betraktas som stöld av ursprungstexten. Men just när du citerar får du inte ändra alls. Samma sak gäller om du gör en intervju och vill omvandla den till ett reportage, i princip är reportaget då ett referat av intervjun.

A och O är att ingen fakta får ändras. När du gör direkta citat måste de dessutom vara ordagranna. Exakt ordagranna. Även om originalet innehåller fel av något slag. Texten mellan de exakta citaten kan du skriva med egna ord som: ”I artikeln skriver NN om X. NN tycker att X kan leda till Y.” Det du inte får göra är att lägga in egna värderingar. Dessa ska i så fall skiljas från referatet på ett väl synligt sätt som ”Här följer nu mina egna tankar kring ämnet:”. Det du får göra är att stuva om ordningen för att på så sätt lyfta fram det som du anser vara mest intressant (regeln ”sätt det viktigaste först” gäller även här).

Många referat och reportage är också jämförelser mellan två olika åsikter eller mellan personer som inte samtidigt har varit på plats. Här är det lika viktigt att hålla isär vem som anser vad, som att inte föra in egna åsikter. Ett bra referat kännetecknas av saklighet, där båda sidor får lika mycket utrymme. ”I sin bok Q skriver NN1 att Zzzz, något som NN2 i artikeln C anser vara helt fel därför att …” Det kan också vara bra att kolla om NN1 har gjort någon replik till NN2s artikel.

Det vanligaste, om du gör en skriftlig intervju, är att du publicerar intervjun med frågor och svar. Om du vill göra en omskrivning till reportage gäller samma regler som för referat, alltså att du får stuva om ordningen, men att citat ska vara ordagranna. Det går ju inte att säga: ” XXX, säger NN” om inte NN verkligen har sagt så. Hur mycket du än önskade att NN inte hade sagt det, eller valt andra ord, är det således inget att göra åt. Det du kan göra är givetvis att be om lov att ändra, men då bör du ha detta skriftligt. Även här bör du noga hålla isär egna tankar i ämnet och själva reportaget (det som är intervjubaserat).

Lycka till!

Dramaturgi

Jag fixar inte att skriva synopsis. Jag vet att det är bra och när jag håller skrivkurser pratar jag mycket om fördelarna med att göra både synopsis, karaktärer, platsen eller världen där allt ska utspela sig och tidslinjen i förväg. När jag nu snart är färdig med ”Och en flaska rom” hade  jag bara några karaktärer samt tid och platsen  klart för mig när jag startade. Trots det landade manuset i dramaturgins grunder.

Detta visar att man kan jobba som man själv vill. Huvudsaken är att det blir rätt på slutet och när jag summerar det jag har åstadkommit ser det ut som i bilderna nedan i frågan om dramaturgi. Ett tips är alltså att oavsett hur du jobbar, se till att komma hit på slutet, oavsett om du har dramaturgin klar för dig från början, eller låter känslan styra så att du ändå hamnar rätt.

Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.49.15

Tänk på att den dramatiska kurvan och vändpunkterna är intimt bundna till varandra. Du kan alltså inte ha den ena utan den andra.

Skärmavbild 2016-07-02 kl. 10.45.49

Magiska tal är inte nödvändiga, men finns de där är det alltid något som läsaren omedvetet tar hjälp av för att hänga med i berättelsen. Både tretal och sjutal fungerar.

Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.59.47

Ny faktabok för dig som skriver

I dag har jag givit ut en faktabok för dig som vill skriva skönlitteratur. Det känns ovanligt att inte ladda upp med en release, men samtidigt kul att kunna få ut den relativt snabbt.

I boken får du hjälp med allt från att lägga upp ett bra dokument, research, planering (eller inte), att skapa karaktärer, dramaturgi, olika skrivtips, dialog, ordval med mera.

Här är en länk direkt till boken

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 11.53.17

Ombord på Vasa

I går gjorde jag något fantastiskt. För andra gången i livet var jag ombord på Regalskeppet Vasa. Omkring 50 personer per år får tillstånd att gå ombord, förutom Nobelpristagare, kungar och presidenter förstås. Det är en helt otrolig känsla. Plötsligt står man där med handen mot en bjälke som någon formade mellan 1626 och 1628. En bjälke som sedan låg mer än 300 år på havsbotten och som är en del av denna kulturskatt.

Vasa är äldre än samtliga skepp i min roman, men hennes utformning är grunden till det som blev en framdrivningsmodell som sedan regerade på haven ända fram till förra sekelskiftet. Vad är då den stora skillnaden mot att stå ombord på Götheborg, som är 110 år yngre i konstruktionen? Detta är bara en lekmans betraktelser, men jag tycker att det är mycket spännande att se skillnaderna. Fyra saker är direkt avgörande olika.

För det första är Vasa smal (jo, vi vet att hon var för smal, men alla skepp på den här tiden var smalare). Hon är utformad för fart och skulle, om hon varit rätt balanserad, kunnat segla i ungefär tio knop, trots sin ålderdomliga rigg. Det som känns är hur vanten liksom kryper in på en, samtidigt som relingen är oerhört hög. På Götheborg tänker man inte på att vanten är där på samma sätt.

DSCN7726
Från sundeck på Götheborg. Visst syns vanten på bilden, men det är inget man tänker på ombord.

250px-Vasa_above_bow1
Vasa är påfallande smal i jämförelse. Bild från nätet.

För det andra har Vasa en helt annan galjon och bogspröt. Bogsprötet är långt, istället för att man skjuter ut en klyvarbom som på Götheborg. Hon har också den typiska bovenblindan, som sitter på en stång på bogsprötet, till skillnad från skuvblindan som kommer senare och som sitter på ett rå under bogsprötet, men utanför den vanliga blindan. Det är också skillnad på hur man kommer ut på bogsprötet. På Vasa måste man kliva igenom öppningar på övre kanondäck, på Götheborg går man bara rakt ut från väderdäck.

DOK-Vasa-1628_00
Precis under flaggan (gösen) skulle bovenblindan ha suttit, alltså på ett rå på en stång på bogsprötet.

Skärmavbild 2016-03-08 kl. 10.29.41
Nummer 11 är skuvblindan på Götheborg. Bild från SOICs hemsida

För det tredje är det givetvis styrinrättningen. Kring år 1700 kom den första ratten. Den ersatte den tidigare kollerstocken. Från början trodde man att den bara kunde ge ett roderutslag på ungefär tre grader, men efter att ha seglat med repliken Kalmar Nyckel har man i dag lärt sig att den fungerar utmärkt och kan ge en 20-25 graders roderutslag. Den stora skillnaden på hundra år är snarare att rorsmannen på Vasa inte såg mycket, medan man på Götheborg har betydligt bättre överblick. Dock behöver båda skeppen någon som ger order som har full uppsyn (och som förhoppningsvis är skickligare på navigation än en vanlig rorsman).

IMG_8779
Jag står till rors på Götheborg. Hon har en något modernare styrinrättning än sin föregångare. För säkerheten är hon utrustad med svep och rullar som hindrar elaka kast i ratten vid fullt roderutslag.

Skärmavbild 2016-03-08 kl. 10.22.28
Vasas kollerstock (”pinnen” som sticker upp). Rorsman stod på bänken. Bild från nätet (kameror är inte tillåtet ombord)

Det fjärde och sista är att däcken på Vasa är som ”hängmattor”. Det är inget som tidens tand har skapat, utan man byggde skeppen så. att hantera dryga tonnet tunga kanoner på ett så sluttande underlag måste ha varit väldigt tungt.

vasa-ombord-1
Här ser man tydligt hur däcket är böjt i ändarna på Vasa. Bild från firman som har satt in den nya belysningen på skeppet.

IMG_0230
Vi städar kanondäck på Götheborg. Däcket är betydligt rakare. en svag lutning märks längst akterut, i stora kajutan.

 

Jag hoppas att detta har kommit till glädje hos alla som är intresserade av historiska skepp och deras utveckling genom tiden. Även om det bara är en lätt sniff på ytan.

 

Skriv trovärdigt

I går kväll satt jag och såg på King Kong på tv. En nyare inspelning, gjord av Peter Jackson (han med Sagan om ringen-filmerna). Likt alla som sett någon annan film av Jackson förväntade jag mig en del överdrifter. Därför var det enkelt att gå och koka te när det började ramla omkring dinosaurier. Mycket riktigt, när jag kom tillbaka ramlade de fortfarande omkring. Jag hade löst mitt tebehov på samma sätt som den som läser bruksprosa har lärt sig ta ett grepp lagom långt från slutet för att hitta den sammanfattning som borde ha stått först. Den här artikeln handlar däremot inte om Jacksons utbroderade fantasi, utan hans brist på koll när det gäller verkligheten.

I samma film finns en båtresa. Jag är långt ifrån expert på ångfartyg, men en sak har jag lärt mig och det är att om någon ger en order via maskintelegrafen (den där runda prylen som det står fram, back etc. på) så plingar det. När maskinchefen har uppfattat ordern plingar vederbörande tillbaka, som en kvittering, så att den på bryggan vet att ordern är uppfattad. Det här tror jag dels att hyfsat många känner till, dels inte är så svårt att ta reda på. I King Kong ger de flera order via sagda maskintelegraf, men inte vid något tillfälle kommer kvitteringen. (Jag har hunnit vara tillräckligt mycket på sjön för att veta att en kvittering är superviktig, även om jag inte kan mycket om ångfartyg.) Hade en sån liten detalj varit rätt kanske jag inte hade lämnat filmen för att anmärka på den uteblivna kvitteringen på Facebook och sedan koka te under dinosauriescenen. Jag kanske helt enkelt hade ”köpt” att det fanns både en jätteapa och en massa andra jättedjur på ön.

Detta är lika viktigt när du skriver som det är på film. Är det skräck, fantasy eller sf, se till att bitarna som hör ihop med verkligheten också gör det. Annars kommer ingen att tro på det du har hittat på. Är du däremot noga kan man börja tro på ett hemligt samhälle, mitt ibland oss vanliga, som består av trollkarlar som får sin post levererad av ugglor. En av Rowlings förtjänster är hennes noggrannhet med de delar av Harry Potter som utspelar sig i vår värld. Det gör att vi köper hennes fantasidelar. Givetvis måste du vara lika noga med detaljerna om hela din historia utspelar sig i verkligheten, det säger sig ju självt.

Under mellandagarna stod jag och väntade på en kompis på Slussen, en av Stockholms tunnelbanestationer. Intill mig fanns en karta över det spårbundna trafiknätet i stan. Ett holländskt par stannade, pekade och diskuterade. Jag hörde dem säga något som liknade ”Kungsträdgården”. Här fann jag det lämpligt att ingripa, fråga om de ville ha hjälp och säga att om de skulle till Kungsträdgården var det betydligt snabbare att ta buss två utanför. Nu skulle de inte till Kungsträdgården, utan försökte ta sig till Djurgården. Hade de åkt via Kungsträdgården hade de fått minst tre byten. Det går däremot en färja direkt från Slussen som jag istället rekommenderade. Detta visar bara alltför lätt hur fel det kan bli om man försöker skapa verklighet av en karta. Du måste besöka platsen du skriver om, eller åtminstone prata med någon som känner till den som sin egen ficka.

Ett annat klassiskt exempel är tunnelbanenätet i London. Alla som åker ofta vet på vilka stationer det är långt att gå mellan linjerna och byter hellre på något annat ställe. Ska man ta sig fram snabbt kan det löna sig att åka en eller två stationer extra totalt, men slippa gå tre kilometer i tunnlar mellan varje byte. Skriver du om någon som åker tuben, kontrollera alltså med någon som gör det dagligen var de som inte är turister brukar byta.

Detta kan man dra historier om i all oändlighet. Det jag vill komma till är dock följande: Det är de små detaljerna som gör det. Om du vill suga in läsaren i texten behöver den givetvis vara välskriven, så att ingen hakar upp sig på språket. Så fort läsaren måste stanna upp och fundera är förtrollningen bruten. Detta gäller även hur texten är satt, vilket blir viktigt för alla som ger ut själva. Och … det gäller för verklighetsanknytningen. Så fort läsaren hittar ett ”fel” kommer han eller hon att reagera och tappa flödet. Sedan spelar det ingen roll om felet består av en maskintelegraf eller av kommunala färdmedel. Oavsett rycks läsaren upp ur sin ”läsbubbla”.

Du har allt att vinna på att göra en noggrann research. Därmed inte sagt att du ska redovisa allt du har lärt dig på vägen. Gör du det börjar du framstå som en besserwisser istället. Håll balansen. När jag skrev Ghosts Drugs & Rock n’Roll höll jag medvetet inne gatuadresser. Däremot står det på ett ställe att Mia enkelt kunde ha hoppat på treans buss för att ta sig från rummet hon hyrde till Tommys hem. Jag säger inte mer, men den som känner till Stockholm förstår att Mia bor på Söder och Tommy på Kungsholmen. Hade jag däremot skrivit fel bussnummer hade de med lokalkännedom börjat undra och tappat flödet i läsningen. Många sidor senare står det om ett besök hos Tommy på Kungsholmen. Läsaren med lokalkännedom får då en bekräftelse. (Själv vet jag till och med i vilket hus jag har placerat Tommys bostad, jag vet hur trapphuset ser ut etc. men detta behöver jag inte redovisa.) Var alltså noga med detaljerna, men skriv sedan inte läsaren på näsan med dem.

Lycka till!
/Anna