Isbergsteknik & gestaltning

En vanligt förekommande term i skönlitteratur är gestaltning. Då och då dyker också isbergsteknik upp som begrepp. En del frågar vad det är för skillnad. Om jag börjar i andra änden och pratar om vad det är för likheter kanske det blir enklare:

Både gestaltning och isbergsteknik handlar om att inte säga allt. Skillnaden är att man inte använder dem i samma syfte. Jag utgår ifrån att du kan en del om gestaltning och fokuserar på isbergstekniken. Men för tydlighetens skull har jag även med en del om gestaltning.

Skriva läsaren på näsan

Du har säkert hört att du inte ska skriva läsaren på näsan. När du gör det talar du helt enkelt om för mycket, eller upprepar redan kända fakta många gånger. Både gestaltning och isbergstekniken är sätt att komma runt det här problemet.Läsaren vill nämligen gärna fylla i luckorna med sin egen fantasi på samma sätt som när en tecknare inte drar alla streck.

Screenshot 2020-01-31 at 09.44.29

Jämför 1:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon drog upp sina prickiga strumpor, försökte borta bort en fläck från kjolen och knöt sin t-shirt i midjan.”

Jämför 2:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon hade varken på sig kläder som passade eller var rena.”

Lämnar A eller B mer åt fantasin? Troligen svarar du B) i båda fallen. Vad är det då som skiljer 1B och 2B? Exempel ett är gestaltning, kläderna blir en del av handlingen, det är underförstått att de inte passar och är smutsiga. Exempel två är isbergsteknik (även om det finns betydligt bättre exempel än detta, se nedan), Isbergstekniken vänder ofta något till en motsats, även om det inte alltid är så.

Hemligheten med båda teknikerna är att du inte får underskatta din läsare. Precis som när du ser på film går det att fylla i mellanrummen. Dyker det upp en man på duken som är oklanderligt klädd och välrakad behöver vi inte veta att han haft möjlighet att göra sig i ordning i badrummet tidigare på dan. Lita också på att läsaren kommer ihåg fakta. Om en karaktär har flyttat till en viss stad för tre år sedan behöver du inte ta om det, sånt kommer läsaren ihåg. Är det saker som är av mycket stor vikt kan du möjligen ta om det, om det är länge sedan läsaren fick veta det, men se i så fall till att göra det på ett nytt sätt.

Gestaltning

Gestaltning kan beskrivas som att undvika ett givet ord. Istället för att skriva att det är höst kan författaren skriva om färggranna löv, regn, jorddoft eller förberedelser för vintern. Gestaltning handlar också ofta om att väva in en persons utseende i sådant som personen gör, likt kvinnan ovan som drar upp sina strumpor.

Screenshot 2020-01-31 at 10.33.41

Gestaltning handlar mycket om att låta den som för tillfället har perspektivet uppleva saker i sitt inre. Var i kroppen känner personen rädsla? Istället för att skriva ”Han blev rädd.” kan du med fördel skriva: ”Det kom en klump i magen.”

Kan man gestalta för mycket?

Gestaltning tar mer plats i ett manus. Går det att gestalta så mycket att texten tappar tempo? Svaret är både ja och nej.

Det går att gestalta sönder ett manus genom att bli omständlig, men om du ser på exemplen ovan har jag med flit utelämnat en hel del adjektiv i de båda B-exemplen. Det kanske inte spelar så stor roll vilken färg strumporna har? Det viktiga är att de åker ner och att de inte passar med resten av klädseln. Det gäller alltså att få med det som är betydelsefullt och strunta i resten. Låt läsaren själv fylla i det du inte skriver ut, såvida det inte är avgörande för handlingen. (I en deckare där någon har sett en person med blå strumpor med prickar är detta givetvis inget du bör utelämna.)

Det är heller inte läge att gestalta för mycket när du skriver en actionscen. Action blir bättre av korta meningar som i klarspråk talar om vad som sker. Just i actionscener kan isbergstekniken istället vara en fördel. Luckorna som läsaren fyller i själv driver upp tempot.

Isbergsteknik

När det gäller isbergsteknik handlar det om att bara tala om det som syns ovanför ytan för läsaren. Ett av de äldsta exemplen är de isländska sagorna. Där följer berättelsen hela tiden sitt eget huvudspår. Om en karaktär inte längre har med berättelsen att göra sägs helt enkelt:

”Och så var Fjalar ur sagan.”

Vad som hänt Fjalar är ointressant för fortsättningen. Han kan ha dött, gift sig, utvandrat eller helt enkelt bara slutat ha något med fortsättningen att göra. Läsaren får fylla i resten. Detta är givetvis att dra tekniken till sin spets. Det behöver du inte göra.

Screenshot 2020-01-31 at 12.21.43

Låt istället säga att en karaktär har en make. Karaktären är ny på jobbet och ställer ett inramat foto av maken på skrivbordet. När X kommer in tippar karaktären fotot med bilden ner. Vad säger detta? Läsaren måste helt enkelt läsa vidare för att ta reda på detta. Och vad vill författaren? Dum fråga, nu får jag skriva dig på näsan: Författaren vill givetvis inget hellre än att läsaren ska fångas och vilja veta mer.

Inledning – fånga läsaren

När du skriver en inledning gäller det att kasta in läsaren direkt i  händelsernas centrum. Om du börjar förklara en massa tappar du direkt tempo. Använd istället isbergstekniken. Här är ett utmärkt exempel från Dorothy Dunnet. En del av öppningsscenen på hennes sex böcker långa historiska romanserie:

”Lymond är tillbaks.”
Det blev känt så snart Sea-Cattle nådde Skottland från Campvere me sin smugglade last och en man hon aldrig skulle haft med sig.
”Lymond är i Skottland.”
Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra.
”Jag har hört att lord Culters yngre bror är tillbaks.”
Bara ibland sa en kvinnas röst frasen med ett annat tonfall, följt av ett fnittrande skratt.
Lymonds egna män visste att han var på väg. De väntade på honom i Edinburg medan de funderade, utan oro, på hur han tänkte ta sig in i en muromgärdad stad. *)

Vem är tillbaks? Vad har han gjort som får soldaterna att ogilla honom, medan en del kvinnor fnittrar? Att hans män inte är oroade säger också något om personen som är tillbaks. Redan när man läser de första raderna blir man definitivt nyfiken på vad det är för person. Krig mellan England och Skottland talar också om en tidpunkt, rent historiskt, för berättelsen.

*) Min översättning, såvitt jag vet är serien inte översatt till svenska.

Hemingway

Slutligen går det inte att skriva om isbergsteknik utan att nämna författaren Ernest Hemingway. Han skulle inte skriva:

”Han blev mycket arg.”

utan

”Han slog inte ihjäl någon.”

För att få bättre exempel än i det här inlägget föreslår jag att du läser ”Den gamle och havet”. Den går att läsa som det äventyr i kortromansformat som den är. Samtidigt är den full av religiös symbolik och går även att läsa som en biografi över författaren. Både symbolik och et dolda budskapet att det skulle kunna vara författaren själv, är även det isbergsteknik.

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.38

Gestaltning eller isberg?

Vilken teknik ska u använda? Båda, givetvis. De fyller olika funktion i berättelsen. När du inte vill tala om allt på en gång använder du isbergstekniken. När du inte vill tråka ut läsaren med en massa staplade adjektiv använder du gestaltning. Man kan också säga att gestaltning är bra när du vill få med känslor eller måla en scen, medan isbergstekniken är bra när du vill tala om något, men inte allt, och driva upp tempot, alternativt dölja något, göra läsaren nyfiken, som hos Dunnett, eller ge berättelsen en ytterligare dimension, som symboliken hos Hemingway.

Gestaltningen ersätter ord som blir övertydliga.

Exempel:

”Lisa fick hoppa för att få upp halsduken på hyllan.”

Underförstått:

Lisa är inte så lång. Ersätter en adjektivrik beskrivning av Lisa.

Isbergstekniken döljer större förlopp. Den handlar om att korta ner en text och låta läsaren uppfatta saker mellan raderna.

Exempel:

”Polisen såg ett foto av ett barn med en glugg i tandraden.”

Underförstått:

Något allvarligt har hänt som gör att polisen är i hemmet. Polisen gör en ny upptäckt, det finns ett förskolebarn. Iakttagelsen ersätter en lång utläggning om barnets ålder, utseende, kön och annat som är för lång eftersom barnet inte har någon roll i det som just nu pågår. Senare kan polisen tänka på bilden och då kan det passa bättre att fylla på med hårfärg etc.

Research

Det förhåller sig på samma sätt med den research du gör som med det du inte direkt talar om för läsaren. Givetvis måste du alltid göra research. Det gäller till och med när du skriver fantastik, eftersom du måste hålla reda på hur din värld fungerar. Däremot ska du inte skriva all research i ditt manus, utan använda isbergstekniken.

Tänk om Dunnett hade inlett sin roman ovan med:

”… Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra. Kriget skulle mest största sannolikhet blossa upp eftersom YY hade varit oförskämd mot XX och fått förhandlingarna vid QQ att stranda. YYs bror, som var son till ZZ …”

Där har du redan tappat läsaren för länge sedan. Låt det istället bara framgå att man förbereder för krig. Läsaren litar på att du förklarar lite mer sen. Men inte nu, för nu är det action. Det handlar inte om YYS bror utan om att Lymond är tillbaks. Allt anat kan gott och väl ligga dolt länge under ytan. Den läsare som inte vet så mycket om krigen mellan Skottland och England kanske så småningom slår upp det själv. Du behöver inte tala om allt, men du måste veta allt. Din kunskap kommer att lysa igenom i ditt manus. Lita som sagt på läsaren!

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.49

Och som överkurs: Fundera på vad som kan ha hänt innan den här scenen utspelar sig:

“And the English army, wheeling, started south at a gallop over the hill pass into Ettrick, followed by twenty men and eight hundred sheep in steel helmets.”

Lycka till!
/Anna

 

 

Författaråret

Här får du några tips att ta med dig när du summerar ditt författarår och ser fram emot nästa.

1. Hur förvaltar du positiv kritik?

Givetvis ska du inte skriva samma sak om och om igen. Det finns förvisso en del framgångsrika deckarförfattare som upprepar sina koncept, men det leder knappast till någon utveckling av dig som författare. Sträva istället hela tiden efter att förnya dig så att inte dina läsare ”kan” det du skriver efter att ha läst två noveller eller romaner. Använd det som du har blivit positivt bemött för men glöm inte att lägg till något nytt.

2. Hur tar du emot negativ kritik?

Se på kritiker, lektörer, redaktörer och korrläsare som dina bästa vänner. Gör det som du fick rödpenna för till en inbyggd egen röd flagga. Ju skarpare råmanus du kan få till, desto djupare blir nästa analys från lektören.

3. Vad överraskar dig mest?

Vad skrev du som överraskar dig mest 2019? Överraskningar kan gå åt båda håll. Vad tänker du ta med dig in i 2020 med utgångspunkt från det som är mest oväntat?

4. Vad oroar dig?

Ingen är någonsin helt nöjd med sin text. Det finns kända författare som aldrig öppnar sin bok igen när den väl går i tryck. Har någon text som oroar dig? Varför? Vad gjör du åt det? Vad tar du med dig för lärdom in i nästa år?

5. Vad är känslosamt att skriva?

Med den här frågan avser jag en text, eller del av en text, som framkallar en såpass stark känsla att den finns kvar även sedan du slutar skriva. Kanske hela dan. När känslan kommer: Var sitter du och skriver? Tid på dagen? Andra omständigheter, som ifall du har musik på i bakgrunden? Tänk igenom noga, försök att göra det genom att berätta högt för dig själv, i presens, som om du är där igen. Då är det större chans att du får med alla detaljer som lockar fram känslorna. När du blir berörd av din egen text kommer du också att beröra läsaren. Därför är det viktigt att ta med sig upplevelsen.

6. Vad har du förändrat?

Om du jämför något du skrev 2018 med något från 2019, vad har hänt? Det kan vara småsaker, som att du inte längre måste köra ”sök och ersätt” för att ta bort onödiga småord, utan hittar dem direkt (en lista på såna finns här). Kanske har du givit karaktärerna mer skilda röster eller något annat. Det kan också handla om att du har skapat mer tid för att skriva.

7. Läserdu andras böcker?

Se vad du gillar, eller ogillar, i böcker du läser. Använd det förra. Försök förstå vad det är du ogillar i de senare. Men försök också att se om det finns småsaker du gillar i en bok som du inte har givit bra helhetsbetyg. Alla berättelser har något som är bra. Kanske en viss karaktär, kanske en miljö eller hur författaren behandlar språket. Det kan ligga en noggrann research bakom eller något annat. Det här lär du dig väldigt mycket av att hitta.

8. Läser du högt?

Läser du din egen text högt någon gång? Det är ett tips om du vill undvika upprepningar, haltande rytm eller rena redigeringsfel. Läs som om du ska spela in en ljudbok, högt och dramatiserat. Läser du bara tyst är risken stor att du skummar det du ”redan vet att det står där” som man så gärna gör när man läser sin egen text.

9. Ger du dig själv råd?

Om du fått ge ditt författarjag ett råd den 1 januari 2019, vad hade det varit? Vad lär du dig av detta när du ser tillbaka? Skriv ner ett råd inför ditt författarår 2020.

10. Tar du hjälp?

Hjälp kan komma i många former. Det kan vara testläsare, en författargrupp, en bekant eller någon som arbetar professionellt med text. Idealet är givetvis att du både använder frivilliga (eller byter tjänster med någon) och proffs. Har du inte råd att anlita ett proffs kan det vara värt att låta texten vila medan du sparar en slant. Alla framgångsrika författare tar hjälp. Lektörer, redaktörer och korrläsare tar också hjälp när de skriver själva, eftersom man väldigt snabbt blir hemmablind för sin egen text. Hur går dina funderingar kring detta inför 2020?

Skriv en roman 2020!

Här följer ett diagram som förhoppningsvis kan hjälpa dig att förstå skrivprocessen. Om du låter varje andel representera en månad blir det en roman på ett år.

  • januari-mars –skriva
  • april – vila manuset
  • maj – redigera
  • juni –testläsare
  • juli – redigera
  • augusti –lektör
  • september-oktober –redigera
  • november – korrläsare
  • december – sättning

Varsågod: Här är ditt författarår 2020 i tårtform!

Screenshot 2019-12-30 at 08.43.35.png

Lycka till och gott nytt författarår!
/Anna

 

Tempus

Tempus är oerhört viktigt och skapar helt olika känslor i en text. Många tänker nog att presens, som jag skriver i här, är det mest actionfyllda. Men är det verkligen så?

Historiskt sett var det preteritum (som förr kallades imperfekt), som jag skriver nu, som var ”berättartempus”. När det dök upp skrivna berättelser i presens sågs de som annorlunda. Men att byta tempus för att få en effekt var inte nytt ens när vi trodde att det var nytt.

Jag kom att tänka på dikten Lady of Shalott av Tennyson, eftersom jag skriver en novell över den. Jag klipper in två strofer som båda handlar om spegeln som är central i dikten. (OBS Det är alltså andra strofer före, mellan och efter.) Vilken av dem tycker du har bäst närvaro? Läs dem snabbt och tänk inte för länge.

* * *
And moving through a mirror clear
That hangs before her all the year,
Shadows of the world appear.
There she sees the highway near
Winding down to Camelot:
There the river eddy whirls,
And there the surly village-churls,
And the red cloaks of market girls,
Pass onward from Shalott.
 * * *
She left the web, she left the loom,
She made three paces through the room,
She saw the water-lily bloom,
She saw the helmet and the plume,
She looked down to Camelot.
Out flew the web and floated wide;
The mirror cracked from side to side;
”The curse is come upon me,” cried
The Lady of Shalott.
 * * *
I dikten startar poeten i presens medan han sedan övergår i preteritum. Jag ska säga att jag ofta tänkt på formerna på ett annat sätt innan jag började analysera dikten för att bearbeta den, och i samband med detta även läste andras analyser av den.
Tennyson använder presens för inledningen som är statisk och berättande. När det blir action övergår han till ett dynamiskt, gestaltande preteritum. Kanske är han färgad av sin tid, då berättartempus, som jag skrev i inledningen, var preteritum? Kanske är det gestaltningen som spelar in. Men att säga att ett tempus har mer närvaro eller högre action än ett annat fungerar inte riktigt. Det är så mycket mer som spelar in.
Screenshot 2019-07-07 at 11.15.40.png
The Lady of Shalott, 1858 av William Maw Egley (1826-1916)

Tio redigeringstips

När någon säger ”Det här var den bästa bok jag läst” vill jag gärna ta reda på vad det var som var så bra.

Givetvis handlar upplevelsen av en bok om tycke och smak. Så är det med musik, dans, konstverk och allt annat som inte går att mäta i exakta siffror. Att fråga vilken bok som är bäst i världen är på samma sätt lite som att fråga vem som springer bäst i världen, utan att specificera om det är ett sprintlopp eller långdistans.

Hur ska du då kunna veta om ditt eget manus är bra? Givetvis gäller det att ställa upp ett antal kriterier och sedan kontrollera texten mot dessa. Det är många redigeringsvändor innan du är i mål.

Läs med olika ögon

När jag lektörsläser går jag alltid på djupet i en text. Oftast läser jag manuset flera gånger med ”olika ögon”. Det du får tillbaka är ett omdöme som både berättar hur nära ditt mål du är och vad du kan göra på olika plan för att göra texten bättre. Men redan innan du lämnar ditt manus till en lektör finns det en rad saker som du kan göra själv.

Här följer tio redigeringstips. Inom en del punkter finns det även underrubriker. Detta innebär att om du redigerar bra kommer du att ha läst ditt manus långt fler än tio gånger innan det har gått från råmanus till färdig produkt.

Tio redigeringstips

Här ska jag försöka ge dig några tips kring hur du bör gå tillväga när du jobbar med din text. Eftersom vi alla skriver på olika sätt tar jag inte upp den processen i den här artikeln, utan fokuserar på det som händer när du har ett råmanus.

1. Vila från manuset

Det första du ska göra är att skaffa dig distans till texten. Lägg den alltså åt sidan. Detta kan vara jobbigt, eftersom du antagligen brinner för din berättelse, dina karaktärer och kanske även miljön. Men låt det minst gå en månad när du inte rör manuset alls.

Kontrollera att du inte fuskar, utan verkligen låter manuset vila.

2. Mottagaren

I bruksprosa är oftast mottagaren av en text definierad innan författaren börjar skriva. För skönlitteratur kan det mer röra sig om att författaren får en idé, vill utforska en viss händelse eller kommer på en kul karaktär. Okej, här måste jag faktiskt gå in lite i det som sker innan den första versionen är klar. Ganska tidigt bör du nämligen bestämma dig för vem eller vilka det är som ska läsa texten. Ha detta i åtanke medan du skriver. En första genomläsning efter viloperioden är att kolla om manuset håller sig till målgruppen.

Om du har läst Stephen Kings ”Att skriva” vet du att han alltid skriver för sin fru. Trots detta har han många läsare. Dra dig alltså inte för att identifiera en ensam mottagare för ditt manus.

Kontrollera att du kan ikläda dig rollen av någon av dina läsare. Läs som om du just fått en ny bok i din hand, utan att stanna och ändra i texten.

3. Tidslinjen

I nästa genomläsning bör du kontrollera att manuset sitter ihop. Om någon går in i ett rum, går de ut igen? Det kan givetvis vara underförstått att de går ut, till exempel om stycket efter börjar med ”Nästa dag …” men det jag menar är att du inte flyttar dina karaktärer ologiskt, alltså att manuset inte är fullt av lönndörrar som läsaren inte får veta om. Om någon reser till en plats, se till att den blir etablerad. Om någon blir gravid, se till att det är nio månader till födseln (vanligt fel!). Gör restider rimliga. Detta gäller även för science fiction och fantasy eftersom du i ditt världsbygge måste etablera hur snabbt man kan färdas.

Kontrollera att tidslinjen i ditt manus fungerar på alla plan.

Screenshot 2019-07-05 at 11.55.57.png

4. Värt att kämpa för?

Håller intrigen? Det vill säga: finns det något som det är värt att kämpa för? Detta är mycket viktigare än om du lyckas skapa den mest finurliga ”plotten” (i brist på bättre ord). Många manus kan vara välskrivna, men sakna något som gör att läsaren förstår varför protagonisten kämpar så mycket för att nå sitt mål.

Resan viktigare än målet

Jag läste nyligen boken 1793. Själva plotten i den är rätt svag, medan intrigen är väl vävd och karaktärerna starka. Att huvudpersonerna får nå sitt mål blir viktigt eftersom man som läsare känner så starkt med dem. Du måste alltså inte ha jordens bästa plott, men du måste väva intrigen så att plotten känns viktig. Resan blir på det sättet viktigare än målet. Följden, när jag läste 1793, blev att jag inte hade något som helst problem med att plotten var lite svag, eftersom resan var ett sånt nöje att läsa.

Kontrollera att det finns ett värde i att uppnå något – och att läsaren kan identifiera sig med detta värde och att du ger läsaren en intressant resa på vägen mot målet.

5. Karaktärer

Som huvudpersoner brukar man räkna protagonisten och antagonisten.

Protagonisten

En bra protagonist är någon som läsaren kan känna för. En bra protagonist har fel och brister, även om det är någon som gör hjältedåd. Jag skrev tidigare om Stålmannen, som ofta anses tråkig för att han alltid är just Stålmannen. Men han har kärleksproblem, vet inte hur han ska förhålla sig till Lois Lane. När han till sist avslöjar att Clark Kent och Stålmannen är samma person faller allt på plats.

En protagonist måste inte vara en hjälte. I många fall är det en antihjälte eller till och med en skurk. Det viktiga är att läsaren kan identifiera sig med karaktären.

Kontrollera att din protagonist gör fel ibland, är rädd för något, hamnar i knipa, har kärlekstrassel eller andra saker som gör att läsaren kan känna med karaktären.

Screenshot 2019-07-05 at 12.06.59.png

Antagonisten

En bra antagonist har en egen agenda. Detta går inte att säga nog många gånger. En antagonist som bara är ond för att den är ond, som bara lägger krokben för protagonisten för att det roar antagonisten, blir snabbt trist. Se istället till att din protagonist råkar komma i vägen för antagonistens mål, vilket i sin tur gör att det uppstår en konflikt. Det kan också vara så att antagonisten har råkat ut för något, vilket i sin tur gör att det blir en konflikt. Vägarna är många.

Kontrollera att antagonisten har en egen agenda och att den inte är att förstöra för protagonisten eller utmana världen i största allmänhet. Det måste vara personligt för att läsaren ska reagera. Här finns en bloggpost om antagonisten.

Dynamiska karaktärer

Kontrollera också att det händer något med dina karaktärer på vägen. Se till att de utvecklas (och tänk på att en utveckling ibland kan gå baklänges, någon som är tuff kan bli rädd etc.) Men det viktigaste är att karaktärerna inte är samma person i manusets start som när det slutar. Om någon bifigur blir statiskt gör mindre, men även de som är nära protagonisten och antagonisten bör förändras. Jag skrev också ett tidigare inlägg om att skapa dynamiska karaktärer, som du kan läsa här.

Perspektiv

Se till att du har ordning på perspektivet. Den som har perspektivet kan ha inre känslor och tankar. Andra har inte detta. Om du byter perspektiv, se till att detta sker tydligt där du börjar ett nytt kapitel eller har en markerad gräns mellan stycken, som till exempel tre stjärnor.

Kontrollera att perspektivet inte svajar eller hoppar omkring okontrollerat.

6. Research / världsbygge

Oavsett om du skriver i nutid eller dåtid, om ditt manus utspelar sig i vår värld eller i en som du har hittat på, så måste du göra din research.

I nutid handlar det givetvis om att kontrollera sådant som gatunät, gatuliv, parkeringsmöjligheter, tidtabeller, busshållplatser, vad som finns på vilken adress, hur folk på olika platser uttrycker sig och klär sig och så vidare.

I historiska manus måste du kolla vem som befann sig var vid vilken tid, när olika saker uppfanns, vad man samtalade om, kulturlivet, gatunät, hur man svor, hur lång tid en resa tog och vilka färdmedel man använde, arbeten, sysslor, och mycket annat.

Det kan verka märkligt att du ska göra research om du själv hittar på en värld, men även för en sån måste du sätta upp avgränsningar. Vilket språk pratar man, hur färdas man, vilka intelligenta arter finns det, hur skickar man post. Oerhört viktigt är att du ser till att det finns regler för magi eller teknik som inte existerar i vår värld. Tänk också på att om du lägger in magi i vår värld måste researchen gälla båda delarna. Jag är säker på att Rowlings, som skrev Harry Potter, tog reda på var det finns en park och en busshållplats innan hon lät en lila trevåningsbuss stanna där. Eftersom parken och hållplatsen finns köper läsaren det magiska.

Screenshot 2019-07-05 at 11.51.25.png

Kontrollera alla fakta i ditt manus. Läs på, för bok, skriv regler. Använd dig gärna av någon sakkunnig som kan kontrollera vissa saker – och gärna dubbelkolla dem. Jag har gjort flera artiklar om research. De ligger i bloggrullen.

7. Dialog

Hur pratar dina karaktärer? En bra skriven dialog är en sådan där karaktärernas tankar lever sitt eget liv, alltså där de inte bara håller med varandra. Det kan handla om utvikningar, avbrott från ämnet och liknande. Sätt dig på en buss eller ett fik och lyssna på folk som pratar. Skillnaden mellan verklighet och manus är att i verkligheten kanske dialogen bara rinner ut i ett nonsens eller ett ”jag messar dig”, medan dialogen i manuset måste komma tillbaka till någon form av avslut för att vara intressant.

Fundera också på vad som händer om dina karaktärer vill nå olika mål när de samtalar eller om den ena parten vägrar att prata.

Screenshot 2019-07-05 at 11.49.48.png

En sak att tänka på är hur Shakespeare, även i de mörkaste stunderna i sina dramer, låter karaktärerna vara roliga. De säger dråpliga saker när de står inför döden.

Kontrollera alltså att dialogerna känns naturliga, inte bara är frågor och svar och låt dialogen balansera mellan glädje och sorg så att den varken blir hurtig eller gravallvarlig. Här hittar du ett inlägg om att variera dialog.

8. Brödtext

Brödtext är allt som inte är dialog eller anföringssats till dialoger (alltså ”sa hon”). Här är det viktigt att du funderar på hur texten i sig klingar. Har du en egen berättarstil och författarröst eller har du bara försökt härma någon författare du gillar? Spretar språket eller är det homogent? I ett historiskt drama kanske du väljer ett annat sätt att skriva både dialog och brödtext än i en hårdkokt deckare. Tänk också på att om du över lag till exempel har ett ungdomsspråk bör du inte väva in högtravande enstaka ord, utan ha en stil i samma manus.

I brödtexten ligger också sådant som att du bör gestalta, alltså att visa läsaren, snarare än att berätta. Givetvis kan man gestalta in absurdum, på vissa ställen måste det gå snabbt och vara berättande. Hitta en gyllene medelväg. Under brödtext hamnar också en kontroll av tempus i texten.

Kontrollera att språket passar för genren, att du har en egen berättarstil och författarröst och att ordvalet inte spretar mellan till exempel slang och högtravande. Se till att du gestaltar överallt där det inte är action, men samtidigt att du inte gestaltar sönder texten. Kontrollera att du inte hoppar mellan olika tempus.

9. Språk

Jag skiljer på brödtext, som är manuset egen ton, och språk, som är hur väl författaren behärskar språket rent generellt. Här kommer alltså sådant in som svengelska (tyvärr väldigt vanligt), andra grammatikfel, stavning, ordförståelse (alltså att ett ord inte är konsekvent felanvänt), meningsbyggnad etc.

Ta bort alla onödiga småord. Här finns en listan på sådana. Småord jagar du enklast bort genom att köra ”sök och ersätt”. Läs meningen och se om den fungerar utan småordet. Gör den det: ta bort!

Tänk på att det är modernt med korta meningar.  Tänk på att meningar med flera bisatsinledare, som ”och” generellt är för långa. Samtidigt får inte manuset bara ha korta meningar, då blir det rumphugget. Variera och frasera ditt språk. Läs mer om detta här.  

Använd ”Svenska skrivregler” och Olof Thorell ”Svensk grammatik”.

Kontrollera att du inte har svengelska uttryck, att du skriver en riktig grammatik och att meningarna är av varierande längd. Korrläs för att hitta stavfel.

10. Utforma texten läsvänligt

För långa rader, fel typsnitt eller fel storlek på typsnittet kan göra att ett aldrig så bra manus upplevs som svårläst. Tänk på att detta inte bara gäller för dig som ger ut själv, utan även för manus som ska läsas av ett förlag. Gör manuset så tilltalande som möjligt, så är chansen för utgivning större! Ta gärna hjälp av ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark .

Kontrollera att ditt manus är läsvänligt utformat. Här finns ett inlägg om hur du utformar din text på ett läsvänligt sätt.

Screenshot 2019-07-05 at 11.59.27.png

Fler tips

Det finns fler tips i min blogg. Ta gärna hjälp av en betaläsare, men kom också ihåg att en lektör med lång erfarenhet verkligen kan gå på djupet i ditt manus och hjälpa dig att vässa det.

På Lektörsförbundets webbplats hittar du en lista med lektörer som både har många år i branschen och dessutom goda referenser från sina författare.

Här finns en lista på saker som vi i Lektörsförbundet tycker att du ska kontrollera i ditt manus.

Här är en lista på saker som du som författare bör fråga innan du anlitar en viss lektör.

Här är en lista över lektörer som är anslutna till Lektörsförbundet. Som du se är listan kort. Det beror på att det inte är så många som har lång erfarenhet. Med tiden blir förhoppningsvis listan längre, men det är dessa vi rekommenderar i dag.

Lycka till!
/Anna

 

Skriv trovärdig fantasy

Många tror att regler för att författa inte gäller den som skriver fantasy. Detta är helt fel. Precis som det krävs mycket research om polisarbete för att skriva en polisroman, eller historiskt kunnande för att skriva en historisk roman, måste en fantasyroman hålla sig till givna regler. Om författaren inte håller reda på fakta blir det lika tokigt som att placera Gustav Vasa på vikingatiden eller glömma åklagaren i polisarbetet. Den stora skillnaden är att i fantasy måste du både skapa lagarna och sedan hålla dig till dem. Fantasy som inte håller sig till sina egna regler blir minst lika irriterande som deckare som slutar med ”det var betjänten”. Här följer därför några tips på saker som du bör tänka på.

 

Tänk på läsaren

Om du skriver fantasy måste du tänka extra mycket på läsaren i starten av din berättelse. De allra flesta fantasyböcker har en mycket brant inlärningskurva, det vill säga om en vanlig bok handlar om att läsaren ska förstå var den utspelar sig och vilka huvudpersonerna är så ska fantasyläsaren också förstå en rad andra saker. Du ska inte börja föreläsa, det gör ingen läsare glad, men börja gärna i liten skala. Det är vanligt att fantasy startar på en ”bondgård”. Ta Eragon som exempel, eller Stålmannen. Läsaren får då en chans att först bekanta sig med en begränsad del av miljön innan huvudpersonen ger sig ut i resten av världen (för det händer i stort sett alltid i en fantasyroman). Det måste inte vara just en bondgård, Sagan om ringen börjar i landsänden Fylke, Harry Potter börjar hos familjen på Privet Drive, men försök att avgränsa miljön så att läsaren hinner med. Det kan ju både vara främmande varelser, nya naturlagar, vilken magi som finns och hur den fungerar, styrelseskick med mera som din läsare ska hinna med att lära sig.

Namn och språk kan vara annorlunda. Gör det inte för svårt med namnen, de får varken vara för krångliga eller för upprepande (om du inte ska behandla en grupp som ett kollektiv, som Tolkien gör med flera av dvärgarna i Bilbo). Mer om språk och namn kommer nedan.

Samtidigt som du ska ge läsaren en chans får du inte börja föreläsa. Kasta istället in läsaren i handlingen och jobba stenhårt med gestaltningen, speciellt i början. Då får allt det främmande en naturlig plats i handlingen. Se upp med sånt som kallas ”as you know, Bob”, alltså när karaktärerna inte talar till varandra, utan till läsaren så att det blir de, snarare än författaren, som föreläser. Detta är en riktigt vanlig fallgrop som dessutom kan vara svår att se i det du själv skriver (ta hjälp av kritiska testläsare).

 

Världsbygge

Fantasy kan utspela sig i en helt främmande värld eller i vår egen.I vår egen värld brukar det då handla om något som vi vanliga människor inte kan uppfatta, som att det finns en ”plattform 9 3/4” eller far omkring lila trevåningsbussar på stan. Om du förlägger din fantasy till vår egen värld måste du vara mycket noga med var olika saker i verkligheten finns, hur de ser ut och hur de fungerar, för om du fuskar med detta, och blir genomskådad av läsaren, kommer denna inte heller att tro på den påhittade delen. Skriver du om en busshållplats vid Storgatan 3, se då till att det verkligen finns en busshållplats där, annars tror inte läsaren på den lila bussen heller.

Om din fantasy utspelar sig i en påhittad värld måste du skapa lagar och regler för denna. Världen ska ha avgränsningar för att fungera, både i frågan om dess sociala system (hur man färdas, vilka handelsvägar som finns, hur nyheter sprids, hur ett styre har uppstått och hur det upprätthålls, hur man passerar landsgränser, olika seder och vanor etc.) och i frågan om naturlagar (hur är det med gravitation, tidräkning, växter och varelser som bor där etc.).

Kartor hjälper i många fall läsaren med geografin. Men tänk på att den klassiska fantasykartan är ett land med en kust åt väster. Försök hitta din egen variant istället för att följa alla andra.

Tänk också på att ge din värld en historia som de som bor i den känner till och ser spår av. Men tänk också på hur sällan vi själva står och pratar om vår jords historia. Gör vi det handlar det oftast om föredrag eller museibesök, var noga med att inte någon i berättelsen börjar föreläsa för läsaren utan ge historien en plats naturlig för karaktärerna i berättelsen. (Tolkien är en mästare, det känns verkligen att hans värld inte är ny utan har en mångtusenårig historia.)

När det gäller fantasy brukar det också finnas någon form av magi. Den kan uttrycka sig på en mängd olika sätt, från trollkarlar som slåss med eldklot till djur som talar, sätt att färdas utanför naturlagarna eller föremål som gör en plats annorlunda mot övriga ställen.

 

Magi

Om du skapar en superhjälte blir det inte speciellt spännande, eftersom superhjälten klarar allt. Ett exempel på en sådan superhjälte är Stålmannen. Med tiden blir detta en tämligen enahanda berättelse. Risken finns att läsaren tröttnar eftersom det finns så få hinder. Sätt istället gränser för magin.

En gräns kan till exempel vara:

  • att magin bara fungerar på en speciell plats (ex: klädskåp för att nå Narnia)
  • att magin är som ett batteri, så att personen som utövar magin måste ”laddas” innan personen kan göra något magiskt igen (ofta i olika fantasyspel)
  • att magin kräver någon form av specialkunskap, alla är kanske inte fullärda, andra kanske har glömt hur man gör (ex Trollkarlen från Övärlden där magin består i att kunna saker eller personers sanna namn)
  • att det finns ”kryptonit”, alltså något material som får magin att sluta fungera (men gör den då starkare än i Stålmannen så att det blir ett rejält hinder)
  • att magin kräver ett speciellt redskap för att fungera (ex: trollstav i Harry Potter eller ring som man blir osynlig av i Bilbo).

 

Befolka din värld

När du väl har avgränsat den magi som finns och eventuellt även skapat en värld där den utövas, är det dags att befolka den. När du gör det, tänk på landsgränser, hur olikheter inom samma ras kan ha uppstått på grund av avstånd (kanske en del är blå och andra gröna ytterligare andra har utvecklat ett helt annat sätt att tänka etc.) eller vilka arter som är släkt med andra. Sätt inte bara dit humanoider och tamdjur, utan tänk i ett helt ekologiskt system med rovdjur, gräsätare, fåglar, fiskar, insekter etc.

Precis som i en vanlig roman krävs det en bra huvudperson (protagonist) och en (minst lika) bra antagonist. Protagonisten (oftast en hjälte i fantasy) blir aldrig ballare än hindret som han eller hon måste övervinna. En svag antagonist kan få läsaren att tycka att protagonisten snarare är elak än häftig när han eller hon besegrar antagonisten. Antagonisten måste också ha ett eget mål och inte bara finnas i berättelsen för att sätta krokben för protagonisten (om inte antagonisten är en drake som har fått tag på en skatt, eftersom den typen av drakar redan har uppnått sitt mål och bara ligger ivägen) .

Ett bra sätt att hålla reda på karaktärerna är att skriva karaktärskort där deras egenskaper finns med. I frågan om fantasy kan det också vara värt att föra in mer om hur ovanliga varelser ser ut och om de kan utöva någon form av magi.

Tänk på hur dina karaktärer pratar. Eller talar. Är världen av någon form av historiskt slag (inte alls ovanligt att fantasyvärldar har en medeltida känsla) kanske inte dina karaktärer ska brista ut i allt för moderna uttryck. Istället för ”Kolla, bah!” kan du överväga ”Se där!” Däremot avråder jag från ”Skåda!” eftersom ett alltför arkaiskt språk kan bli jobbigt att läsa. Och med detta kommer jag osökt in på skapade egna språk …

 

Skapa ett språk eller inte?

En varning när det gäller fantasyspråk: se till att du antingen har en tämligen diger ordlista, uttalsregler och grammatik, eller låt bli. Hela Game of Thrones är skriven utan ett ord på något av språken som talas i den världen och det fungerar så länge det är en bok. När den skulle filmatiseras gick däremot inte ”sade hon på dothraki” förstås, men skulle din bok händelsevis bli film kan du antagligen ta smällen då.

Enstaka ord, som inte känns som om de är besläktade med varandra, kan göra mer skada än nytta för ett manus. Ändelser, prepositioner och annat som ofta återkommer måste härstamma ur samma språkliga system. Läsaren reagerar om du till exempel skulle ha olika ord för ordet ”och”. Har du inte tid att fundera på oregelbundna verbböjningar eller presens particip, strunta helt i språket (namnskick är nog, se nedan!).

Även om du låter bli att skapa ett eller flera språk, tänk på hur du döper olika platser. Tänk också på att de som bor i en påhittad värld bör ha namn som går i samma stil. Du kan alltså inte döpa en karaktär till Inhotullogdigak och en annan till Lill-Skrutt, om de är från samma land och av samma art (fast jag tvivlar på att Inhotullogdigak ens har en hundvalp som heter Lill-Skrutt, den heter nog Gdi Tullig, eller något sånt). Inhotullogdigak bor förmodligen heller inte i Rödköping utan i Hogditull. Här kan du börja härleda att fonemen ”tull” och ”gdi” antagligen betyder något på det språk som Inhotullogdigak pratar, medan resten kan vara grammatiska böjningar.

För den som vill fördjupa sig i att skapa språk måste jag givetvis nämna följande språkskapare:

  • Tolkien, som skapade flera språk, inklusive alfabeten för skrift. Flera av dem är möjliga att föra en konversation på (alviska: quenya och sindarin, människospråk: rohirriska, dvärgspråk: khuzdul) och flera språk med stora ordförråd och grammatik (svarta språket, adunaic, valarin) samt flera mindre genomarbetade språkdelar, som namnskicket i Sjöstad/Dal.
  • Marc Okrand skapade språket klingon till den tredje Star Trek-filmen (även detta med ett skrivtecken). Klingon är tillräckligt utvecklat för att man ska kunna översätta Shakespeare, vilket även gjordes i filmen.
  • Paul Frommer som skapade språket na’vi till filmen Avatar. Även na’vi går att föra en konversation på.
  • David Joshua Peterson skapat språken dothraki och valyrian till filmatiseringen av Game of Thrones. Båda dessa språk är ansedda som de mest genomarbetade fantasyspråken sedan Tolkiens båda alviska språk. Han har också gjort kortare fraser till en rad andra filmer med fantasyspråk.

Googla någon av dessa personer eller språk för att få en uppfattning om hur många delar som du måste ta i beaktande om du ska skapa ett eget språk till din bok.

Namntips (nördvarning)

Ett tips när det gäller namnskick är att antingen ta intryck av namnskick från länder här på jorden, eller att inspireras av historiska namn. Skapar du ett eget språk, tänk på att namn ofta präglas av ord som finns i språket. Ta Tolkiens alviska ord för hav som kommer igen i flera namn (Eä uttalas E-a, alltså inte som en diftong, utan separerat från varandra, däremot helt utan vårt svenska ä-ljud); Eärendil (havsälskare), Eärendur (havsvän), Eärenya (havsdam), Eärrámë (havsvinge) etc. När Tolkien namnger dvärgar jobbar han istället mer med ändelser, som ”-ri” i: Ori, Nori, Dori, ”-li” i: Fili, Kili, Gimli eller ”-in” i: Durin, Thorin, Balin, Dvalin, Fundin, Dain. Smaka på namnen. Som läsare behöver du aldrig fundera på vilket folk en karaktär hör hemma i.

Bra namn har ofta någon from av återkommande element. Se på svenskans feminina a-ändelse på många feminina namn som Maria, Josefina, Anna, Sara, Johanna, Margareta etc. Även om någon hette något som vi inte hört tidigare, som Pippilotta Rullgardina Krusmynta, tolkar vi det som femininum.På samma sätt är ändelsen -el förknippad med feminina varelser hos Tolkien: Galadriel, Zimraphel, Nimrodel, Miriel. Det jag vill visa här är att det är bra om läsaren med hjälp av namnet får en uppfattning om karaktärens kön, (även om givetvis inte alla svenska flicknamn slutar på -a).

Tänk också på att vissa namn kan ge oväntade associationer, googla dina namn (eller namndelar) på några vanliga världsspråk innan du spikar dem i manuset. Vem minns väl inte den otroligt magiska dolken ”Lökdal” i The Fionavar Tapestry (nej, det ordet funkade inte på svenska!) se upp för att falla i en sådan fälla. Hur bra din berättelse än är kan det vara svårt att koppla samman en lök med en magisk dolk.

lego
När alven Legolas far, kung Thranduil, dök upp i filmen Hobbit  … (Till Tolkiens försvar kan sägas att delarna till Legolas namn (betyder grönt löv, samma stam som i Eryn Lasgalen – skog av gröna träd) fanns innan de små hårda leksaksbitarna. Språket sindarin skapades 1917 och leksaksmärket startade 1938. Men det är skoj ändå!)

Övning: En vanlig dag

Titeln en vanlig dag handlar om att du dels ska utforska dina karaktärer, men också ditt världsbygge. Detta oavsett om din värld är densamma som vi alla traskar runt i eller någon helt främmande plats, kanske en som inte ens har funnits eller kommer att finnas.

Som med all research gäller det att veta ”för mycket” som författare. Allt kommer inta att komma med i ditt manus och allt ska inte heller med. Trots det kommer läsaren att märka om författaren har luckor. Den här övningen handlar alltså om vad som sker innan ”kameran rullar”.

Själv brukar jag skriva korta delar som jag samlar i en mapp kallad ”kringhistorier”. Ibland är de inte ens avslutade, men de hjälper mig att komma både världen och karaktären in på livet.

1)
Vad gör dina karaktärer en vanlig dag? Hur försörjer de sig? Hur ser deras dagliga rytm ut (någon kanske nattjobbar), alltså den de gör på ren rutin? Vad är det de gör, ser eller hör, men aldrig lägger på minnet? Detta är alltså världsbyggets kuliss, dess ljudbild och dess egen rytm. (För vem tänker ens på att den går förbi parkerade bilar, tar en kaffe i Pressbyrån, passerar det eviga bullriga bygget etc.)

2)
Ta ledigt. Vad gör dina karaktärer under helgen, eller på sin semester? Har de någon hobby eller utövar någon sport? Vad har de för sig när inget förväntas av dem och ingen ser? Vad är den absolut häftigaste underhållning som din karaktär kan tänka sig och vad har han eller hon råd med? Vad vågar karaktären göra (tänk längre än till bungy jump, för vissa kan det vara en oerhörd utmaning att gå ensam på bio).

Både 1) och 2) ger dig både möjligheten att känna och smaka på världen som dina karaktärer lever i. Det ger dig också en bra bild av vad det är som din karaktär blir uppsliten med rötterna ur när manuset egentligen börjar.

Bildinspirationen: Har du tänkt på att din karaktär kanske inte alls ser samma vardag som du?

_D2X4453
Alla bilder i de här trådarna är mina och ©

 

Medan du väntar

Vad gör du medan du väntar på att betaläsaren, lektören, faktagranskaren, sättaren eller korrläsaren ska bli färdig med ditt manus? Skriver något annat givetvis! Det stora manuset som är iväg bör däremot få vila. I såna här lägen skriver jag ganska ofta noveller, eftersom jag känner mig själv så bra att jag vet att det inte är lönt att försöka börja på något nytt stort äventyr innan jag är redo att lämna det gamla med dess karaktärer och miljöer.

I dagarna väntar jag på material från min faktagranskare. När jag inte hade någon lust att överge sjön (eftersom den romanen är satt till havs), började jag titta närmare på en av de mest tragiska händelserna på sjön i modern historia. Titanic. Alltför mycket är skrivet och för många filmer är gjorda. De handlar alla om samma sak; om folk som reser i olika klass, om omöjlig kärlek och så lite ”båten sjunker” på det. Men en sak fattades nästan helt.

Jag började söka efter hur många som inte var högre officerare i besättningen som klarade sig. Var kom de ifrån, de vanliga sjömännen? Var det sant att alla utom nio mönstrade av  efter den korta inledande etappen. Varför gjorde de det? Var betyder de nya bilderna som har legat på en vind i hundra år, men som nu kommit i dagen? Var finns originalritningarna på båten?

Efter en del letande fick jag fram listor på besättningen, deras namn, yrke, lön, hemort, varifrån de seglat och så vidare. Sen hittade jag även ritningarna. Numera tror jag att jag kan varenda krök på ett fartyg som jag aldrig har satt min fot på – förutom var lampförrådet ligger, den fågan har jag inte knäckt än.

Det blir en novell om eldarna i pannrum sex. Ni vet hur det går, men ni vet inte vad som hände på vägen. Givetvis måste jag använda författarens frihet för att ge karaktärerna liv. Att skriva en historisk berättelse som ligger så nära den moderna forskningen som möjligt är en spännande utmaning. Kanske något för dig att testa också, medan ditt stora verk är hos någon annan för bearbetning.

Så här såg det ut i eldarnas skans, i fören på Titanic (och hennes systerfartyg Olympic. Detta har aldrig visats i någon film. Det är dags att ge de här hjältarna deras rätta plats i historien. Det är vad jag gör medan jag väntar.

Screen Shot 2017-02-27 at 16.25.06

Ta hjälp av sakkunniga

Jag kände att min research var hyfsad, speciellt som jag till och med har seglat ett skepp med 1700-talsrigg som besättningsmedlem. Men sen satte jag manuset i händerna på min vaktledare och … haha, det finns så många småsaker som vartefter faller på plats nu som jag inte ens tänkt på.

Vad gör de då för skillnad att låta en sakkunnig kolla? Du har ju läst på. Tänk dig en situation där du själv kan riktigt mycket, där du har flera års yrkeskunskap. Tänk sedan att du läser en bok som är satt i den miljön. Det märks säkert om författaren verkligen har läst på och inte bara slänger sig med några uppsnappade termer, men jag är tämligen övertygad om att du kommer att hitta små ”glitschar” här och var.

”Fast,” invänder du nu, ”jag skriver bara i min fantasivärld.” Okej, det är möjligt, men så fort någon sätter sig till häst (för det gör de ofta i fantasy) så märks det om någon som har ridit mycket har läst manuset eller inte. För hur får man en häst att låta bli att kliva på ett brunnslock på vägen utan att medvetet styra den? (Jag blir fortfarande lika snopen varje gång min cykel inte ”hör” mig …) Eller, om det är Science fiction, hur känns det när man är uppochner när gravitationen träder in i bilden? (Sånt vet aerobaticpiloter, till exempel.)

Läsarna märker att du själv har koll på ämnet, även om det är ”hittepå”. Gör som skräckförfattaren Anders Fager som ringde persiennfirman, presenterade sig som vampyr och frågade om de kunde montera mörkläggningsgardiner utanför kontorstid eftersom det är för soligt på dagen för en vampyr.

Det finns alltid någon i andra änden som tycker att det är skoj med något annat än standardfrågor och som är villig att dela med sig av sin kunskap. De _vet_ att den dag du verkligen behöver persienner, oavsett om du har lyckats bli vampyr eller inte, så minns du dem och återkommer. De spelar gärna med. kanske hoppas de få säga: ”Det var jag som talade om för den kända deckarförfattaren Y var man hittar flest lik i Z-bo.” Fast oftare gillar de nog bara att få prata om något de är bra på.

Till sist: Oavsett vad du skriver om och vad du har lärt dig: Gödsla inte med din kunskap som om det vore en föreläsning, utan sprid ut fakta här och var som en naturlig del av ditt manus. Ge läsaren exakt lagom för att förstå, utan att skriva läsaren på näsan. Det är en konst som kräver övning. Samtidigt är det just de där små detaljerna som gör att det hela känns trovärdigt. Läsaren ska vara inne i boken, ha glömt världen runt omkring och ha glömt att släcka lampan för natten. Det är dit du kommer genom att ge de där detaljerna till dem. en felaktig detalj kan däremot rasera hela berg av förtroende.

Ibland måste du kanske göra researchen genom litteratur, för att det inte finns något annat att tillgå. Tänk då på att det finns de som har ägnat år åt forskning i det ämnet. Då är det en personen som är din sakkunniga.

Lyssna alltså på experterna och be dem om hjälp. Det är mitt råd i dag.

Skriva referat och reportage

Referat och reportage är två former av text som båda är baserade på en annan text. Referatet görs ofta från en eller flera artiklar eller böcker, medan reportaget oftast görs från en eller flera intervjuer. (Undantag är givetvis originalreportage, där journalisten har varit på plats när något skedde och skriver utifrån sina egna ögon. Då gäller inte de regler som jag ska prata om nedan.)

Att lära sig att skilja på referat och direktrapportering är även viktigt för dig som läsare, för att kunna granska en källas trovärdighet. När jag läste källkritik på universitetet var en intressant uppgift att gripa sig an fyra stora dagstidningars bevakning av en världshändelse. Tre av dem hade uppenbarligen haft en reporter på plats. Den fjärde hade gjort ett mycket klurigt referat av de andras artiklar, men efter en stunds jämförelser framgick det att de inte hade haft någon där. Inget var fel enligt reglerna för referat, men det var väl dolt att reportern själv inte hade varit där. Ju mindre chansen är att du kan prata direkt med den som står för originalet, desto mer kritisk måste du vara till källan. Detta gäller givetvis även research för skönlitteratur.

Vad är då ett referat, och hur skriver du ett reportage utifrån en intervju? Det finns många sätt, men här är några ytterst viktiga delar.

Jag minns när jag gick i skolan. Vi fick ett tidningsurklipp och skulle skriva ett referat. Det var jättetråkigt, för jag fick ju inte hitta på något själv. Men det är alltså själva grejen med referat, det är varken min eller din fantasi som ska få spelrum. Du ska sammanfatta något som någon annan har skrivit, utan att kopiera allt rakt av. Ett referat kräver att du ger vissa stycken en egen vändning. Detta för att det inte ska betraktas som stöld av ursprungstexten. Men just när du citerar får du inte ändra alls. Samma sak gäller om du gör en intervju och vill omvandla den till ett reportage, i princip är reportaget då ett referat av intervjun.

A och O är att ingen fakta får ändras. När du gör direkta citat måste de dessutom vara ordagranna. Exakt ordagranna. Även om originalet innehåller fel av något slag. Texten mellan de exakta citaten kan du skriva med egna ord som: ”I artikeln skriver NN om X. NN tycker att X kan leda till Y.” Det du inte får göra är att lägga in egna värderingar. Dessa ska i så fall skiljas från referatet på ett väl synligt sätt som ”Här följer nu mina egna tankar kring ämnet:”. Det du får göra är att stuva om ordningen för att på så sätt lyfta fram det som du anser vara mest intressant (regeln ”sätt det viktigaste först” gäller även här).

Många referat och reportage är också jämförelser mellan två olika åsikter eller mellan personer som inte samtidigt har varit på plats. Här är det lika viktigt att hålla isär vem som anser vad, som att inte föra in egna åsikter. Ett bra referat kännetecknas av saklighet, där båda sidor får lika mycket utrymme. ”I sin bok Q skriver NN1 att Zzzz, något som NN2 i artikeln C anser vara helt fel därför att …” Det kan också vara bra att kolla om NN1 har gjort någon replik till NN2s artikel.

Det vanligaste, om du gör en skriftlig intervju, är att du publicerar intervjun med frågor och svar. Om du vill göra en omskrivning till reportage gäller samma regler som för referat, alltså att du får stuva om ordningen, men att citat ska vara ordagranna. Det går ju inte att säga: ” XXX, säger NN” om inte NN verkligen har sagt så. Hur mycket du än önskade att NN inte hade sagt det, eller valt andra ord, är det således inget att göra åt. Det du kan göra är givetvis att be om lov att ändra, men då bör du ha detta skriftligt. Även här bör du noga hålla isär egna tankar i ämnet och själva reportaget (det som är intervjubaserat).

Lycka till!