Tempus

Tempus är oerhört viktigt och skapar helt olika känslor i en text. Många tänker nog att presens, som jag skriver i här, är det mest actionfyllda. Men är det verkligen så?

Historiskt sett var det preteritum (som förr kallades imperfekt), som jag skriver nu, som var ”berättartempus”. När det dök upp skrivna berättelser i presens sågs de som annorlunda. Men att byta tempus för att få en effekt var inte nytt ens när vi trodde att det var nytt.

Jag kom att tänka på dikten Lady of Shalott av Tennyson, eftersom jag skriver en novell över den. Jag klipper in två strofer som båda handlar om spegeln som är central i dikten. (OBS Det är alltså andra strofer före, mellan och efter.) Vilken av dem tycker du har bäst närvaro? Läs dem snabbt och tänk inte för länge.

* * *
And moving through a mirror clear
That hangs before her all the year,
Shadows of the world appear.
There she sees the highway near
Winding down to Camelot:
There the river eddy whirls,
And there the surly village-churls,
And the red cloaks of market girls,
Pass onward from Shalott.
 * * *
She left the web, she left the loom,
She made three paces through the room,
She saw the water-lily bloom,
She saw the helmet and the plume,
She looked down to Camelot.
Out flew the web and floated wide;
The mirror cracked from side to side;
”The curse is come upon me,” cried
The Lady of Shalott.
 * * *
I dikten startar poeten i presens medan han sedan övergår i preteritum. Jag ska säga att jag ofta tänkt på formerna på ett annat sätt innan jag började analysera dikten för att bearbeta den, och i samband med detta även läste andras analyser av den.
Tennyson använder presens för inledningen som är statisk och berättande. När det blir action övergår han till ett dynamiskt, gestaltande preteritum. Kanske är han färgad av sin tid, då berättartempus, som jag skrev i inledningen, var preteritum? Kanske är det gestaltningen som spelar in. Men att säga att ett tempus har mer närvaro eller högre action än ett annat fungerar inte riktigt. Det är så mycket mer som spelar in.
Screenshot 2019-07-07 at 11.15.40.png
The Lady of Shalott, 1858 av William Maw Egley (1826-1916)

Tio redigeringstips

När någon säger ”Det här var den bästa bok jag läst” vill jag gärna ta reda på vad det var som var så bra.

Givetvis handlar upplevelsen av en bok om tycke och smak. Så är det med musik, dans, konstverk och allt annat som inte går att mäta i exakta siffror. Att fråga vilken bok som är bäst i världen är på samma sätt lite som att fråga vem som springer bäst i världen, utan att specificera om det är ett sprintlopp eller långdistans.

Hur ska du då kunna veta om ditt eget manus är bra? Givetvis gäller det att ställa upp ett antal kriterier och sedan kontrollera texten mot dessa. Det är många redigeringsvändor innan du är i mål.

Läs med olika ögon

När jag lektörsläser går jag alltid på djupet i en text. Oftast läser jag manuset flera gånger med ”olika ögon”. Det du får tillbaka är ett omdöme som både berättar hur nära ditt mål du är och vad du kan göra på olika plan för att göra texten bättre. Men redan innan du lämnar ditt manus till en lektör finns det en rad saker som du kan göra själv.

Här följer tio redigeringstips. Inom en del punkter finns det även underrubriker. Detta innebär att om du redigerar bra kommer du att ha läst ditt manus långt fler än tio gånger innan det har gått från råmanus till färdig produkt.

Tio redigeringstips

Här ska jag försöka ge dig några tips kring hur du bör gå tillväga när du jobbar med din text. Eftersom vi alla skriver på olika sätt tar jag inte upp den processen i den här artikeln, utan fokuserar på det som händer när du har ett råmanus.

1. Vila från manuset

Det första du ska göra är att skaffa dig distans till texten. Lägg den alltså åt sidan. Detta kan vara jobbigt, eftersom du antagligen brinner för din berättelse, dina karaktärer och kanske även miljön. Men låt det minst gå en månad när du inte rör manuset alls.

Kontrollera att du inte fuskar, utan verkligen låter manuset vila.

2. Mottagaren

I bruksprosa är oftast mottagaren av en text definierad innan författaren börjar skriva. För skönlitteratur kan det mer röra sig om att författaren får en idé, vill utforska en viss händelse eller kommer på en kul karaktär. Okej, här måste jag faktiskt gå in lite i det som sker innan den första versionen är klar. Ganska tidigt bör du nämligen bestämma dig för vem eller vilka det är som ska läsa texten. Ha detta i åtanke medan du skriver. En första genomläsning efter viloperioden är att kolla om manuset håller sig till målgruppen.

Om du har läst Stephen Kings ”Att skriva” vet du att han alltid skriver för sin fru. Trots detta har han många läsare. Dra dig alltså inte för att identifiera en ensam mottagare för ditt manus.

Kontrollera att du kan ikläda dig rollen av någon av dina läsare. Läs som om du just fått en ny bok i din hand, utan att stanna och ändra i texten.

3. Tidslinjen

I nästa genomläsning bör du kontrollera att manuset sitter ihop. Om någon går in i ett rum, går de ut igen? Det kan givetvis vara underförstått att de går ut, till exempel om stycket efter börjar med ”Nästa dag …” men det jag menar är att du inte flyttar dina karaktärer ologiskt, alltså att manuset inte är fullt av lönndörrar som läsaren inte får veta om. Om någon reser till en plats, se till att den blir etablerad. Om någon blir gravid, se till att det är nio månader till födseln (vanligt fel!). Gör restider rimliga. Detta gäller även för science fiction och fantasy eftersom du i ditt världsbygge måste etablera hur snabbt man kan färdas.

Kontrollera att tidslinjen i ditt manus fungerar på alla plan.

Screenshot 2019-07-05 at 11.55.57.png

4. Värt att kämpa för?

Håller intrigen? Det vill säga: finns det något som det är värt att kämpa för? Detta är mycket viktigare än om du lyckas skapa den mest finurliga ”plotten” (i brist på bättre ord). Många manus kan vara välskrivna, men sakna något som gör att läsaren förstår varför protagonisten kämpar så mycket för att nå sitt mål.

Resan viktigare än målet

Jag läste nyligen boken 1793. Själva plotten i den är rätt svag, medan intrigen är väl vävd och karaktärerna starka. Att huvudpersonerna får nå sitt mål blir viktigt eftersom man som läsare känner så starkt med dem. Du måste alltså inte ha jordens bästa plott, men du måste väva intrigen så att plotten känns viktig. Resan blir på det sättet viktigare än målet. Följden, när jag läste 1793, blev att jag inte hade något som helst problem med att plotten var lite svag, eftersom resan var ett sånt nöje att läsa.

Kontrollera att det finns ett värde i att uppnå något – och att läsaren kan identifiera sig med detta värde och att du ger läsaren en intressant resa på vägen mot målet.

5. Karaktärer

Som huvudpersoner brukar man räkna protagonisten och antagonisten.

Protagonisten

En bra protagonist är någon som läsaren kan känna för. En bra protagonist har fel och brister, även om det är någon som gör hjältedåd. Jag skrev tidigare om Stålmannen, som ofta anses tråkig för att han alltid är just Stålmannen. Men han har kärleksproblem, vet inte hur han ska förhålla sig till Lois Lane. När han till sist avslöjar att Clark Kent och Stålmannen är samma person faller allt på plats.

En protagonist måste inte vara en hjälte. I många fall är det en antihjälte eller till och med en skurk. Det viktiga är att läsaren kan identifiera sig med karaktären.

Kontrollera att din protagonist gör fel ibland, är rädd för något, hamnar i knipa, har kärlekstrassel eller andra saker som gör att läsaren kan känna med karaktären.

Screenshot 2019-07-05 at 12.06.59.png

Antagonisten

En bra antagonist har en egen agenda. Detta går inte att säga nog många gånger. En antagonist som bara är ond för att den är ond, som bara lägger krokben för protagonisten för att det roar antagonisten, blir snabbt trist. Se istället till att din protagonist råkar komma i vägen för antagonistens mål, vilket i sin tur gör att det uppstår en konflikt. Det kan också vara så att antagonisten har råkat ut för något, vilket i sin tur gör att det blir en konflikt. Vägarna är många.

Kontrollera att antagonisten har en egen agenda och att den inte är att förstöra för protagonisten eller utmana världen i största allmänhet. Det måste vara personligt för att läsaren ska reagera. Här finns en bloggpost om antagonisten.

Dynamiska karaktärer

Kontrollera också att det händer något med dina karaktärer på vägen. Se till att de utvecklas (och tänk på att en utveckling ibland kan gå baklänges, någon som är tuff kan bli rädd etc.) Men det viktigaste är att karaktärerna inte är samma person i manusets start som när det slutar. Om någon bifigur blir statiskt gör mindre, men även de som är nära protagonisten och antagonisten bör förändras. Jag skrev också ett tidigare inlägg om att skapa dynamiska karaktärer, som du kan läsa här.

Perspektiv

Se till att du har ordning på perspektivet. Den som har perspektivet kan ha inre känslor och tankar. Andra har inte detta. Om du byter perspektiv, se till att detta sker tydligt där du börjar ett nytt kapitel eller har en markerad gräns mellan stycken, som till exempel tre stjärnor.

Kontrollera att perspektivet inte svajar eller hoppar omkring okontrollerat.

6. Research / världsbygge

Oavsett om du skriver i nutid eller dåtid, om ditt manus utspelar sig i vår värld eller i en som du har hittat på, så måste du göra din research.

I nutid handlar det givetvis om att kontrollera sådant som gatunät, gatuliv, parkeringsmöjligheter, tidtabeller, busshållplatser, vad som finns på vilken adress, hur folk på olika platser uttrycker sig och klär sig och så vidare.

I historiska manus måste du kolla vem som befann sig var vid vilken tid, när olika saker uppfanns, vad man samtalade om, kulturlivet, gatunät, hur man svor, hur lång tid en resa tog och vilka färdmedel man använde, arbeten, sysslor, och mycket annat.

Det kan verka märkligt att du ska göra research om du själv hittar på en värld, men även för en sån måste du sätta upp avgränsningar. Vilket språk pratar man, hur färdas man, vilka intelligenta arter finns det, hur skickar man post. Oerhört viktigt är att du ser till att det finns regler för magi eller teknik som inte existerar i vår värld. Tänk också på att om du lägger in magi i vår värld måste researchen gälla båda delarna. Jag är säker på att Rowlings, som skrev Harry Potter, tog reda på var det finns en park och en busshållplats innan hon lät en lila trevåningsbuss stanna där. Eftersom parken och hållplatsen finns köper läsaren det magiska.

Screenshot 2019-07-05 at 11.51.25.png

Kontrollera alla fakta i ditt manus. Läs på, för bok, skriv regler. Använd dig gärna av någon sakkunnig som kan kontrollera vissa saker – och gärna dubbelkolla dem. Jag har gjort flera artiklar om research. De ligger i bloggrullen.

7. Dialog

Hur pratar dina karaktärer? En bra skriven dialog är en sådan där karaktärernas tankar lever sitt eget liv, alltså där de inte bara håller med varandra. Det kan handla om utvikningar, avbrott från ämnet och liknande. Sätt dig på en buss eller ett fik och lyssna på folk som pratar. Skillnaden mellan verklighet och manus är att i verkligheten kanske dialogen bara rinner ut i ett nonsens eller ett ”jag messar dig”, medan dialogen i manuset måste komma tillbaka till någon form av avslut för att vara intressant.

Fundera också på vad som händer om dina karaktärer vill nå olika mål när de samtalar eller om den ena parten vägrar att prata.

Screenshot 2019-07-05 at 11.49.48.png

En sak att tänka på är hur Shakespeare, även i de mörkaste stunderna i sina dramer, låter karaktärerna vara roliga. De säger dråpliga saker när de står inför döden.

Kontrollera alltså att dialogerna känns naturliga, inte bara är frågor och svar och låt dialogen balansera mellan glädje och sorg så att den varken blir hurtig eller gravallvarlig. Här hittar du ett inlägg om att variera dialog.

8. Brödtext

Brödtext är allt som inte är dialog eller anföringssats till dialoger (alltså ”sa hon”). Här är det viktigt att du funderar på hur texten i sig klingar. Har du en egen berättarstil och författarröst eller har du bara försökt härma någon författare du gillar? Spretar språket eller är det homogent? I ett historiskt drama kanske du väljer ett annat sätt att skriva både dialog och brödtext än i en hårdkokt deckare. Tänk också på att om du över lag till exempel har ett ungdomsspråk bör du inte väva in högtravande enstaka ord, utan ha en stil i samma manus.

I brödtexten ligger också sådant som att du bör gestalta, alltså att visa läsaren, snarare än att berätta. Givetvis kan man gestalta in absurdum, på vissa ställen måste det gå snabbt och vara berättande. Hitta en gyllene medelväg. Under brödtext hamnar också en kontroll av tempus i texten.

Kontrollera att språket passar för genren, att du har en egen berättarstil och författarröst och att ordvalet inte spretar mellan till exempel slang och högtravande. Se till att du gestaltar överallt där det inte är action, men samtidigt att du inte gestaltar sönder texten. Kontrollera att du inte hoppar mellan olika tempus.

9. Språk

Jag skiljer på brödtext, som är manuset egen ton, och språk, som är hur väl författaren behärskar språket rent generellt. Här kommer alltså sådant in som svengelska (tyvärr väldigt vanligt), andra grammatikfel, stavning, ordförståelse (alltså att ett ord inte är konsekvent felanvänt), meningsbyggnad etc.

Ta bort alla onödiga småord. Här finns en listan på sådana. Småord jagar du enklast bort genom att köra ”sök och ersätt”. Läs meningen och se om den fungerar utan småordet. Gör den det: ta bort!

Tänk på att det är modernt med korta meningar.  Tänk på att meningar med flera bisatsinledare, som ”och” generellt är för långa. Samtidigt får inte manuset bara ha korta meningar, då blir det rumphugget. Variera och frasera ditt språk. Läs mer om detta här.  

Använd ”Svenska skrivregler” och Olof Thorell ”Svensk grammatik”.

Kontrollera att du inte har svengelska uttryck, att du skriver en riktig grammatik och att meningarna är av varierande längd. Korrläs för att hitta stavfel.

10. Utforma texten läsvänligt

För långa rader, fel typsnitt eller fel storlek på typsnittet kan göra att ett aldrig så bra manus upplevs som svårläst. Tänk på att detta inte bara gäller för dig som ger ut själv, utan även för manus som ska läsas av ett förlag. Gör manuset så tilltalande som möjligt, så är chansen för utgivning större! Ta gärna hjälp av ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark .

Kontrollera att ditt manus är läsvänligt utformat. Här finns ett inlägg om hur du utformar din text på ett läsvänligt sätt.

Screenshot 2019-07-05 at 11.59.27.png

Fler tips

Det finns fler tips i min blogg. Ta gärna hjälp av en betaläsare, men kom också ihåg att en lektör med lång erfarenhet verkligen kan gå på djupet i ditt manus och hjälpa dig att vässa det.

På Lektörsförbundets webbplats hittar du en lista med lektörer som både har många år i branschen och dessutom goda referenser från sina författare.

Här finns en lista på saker som vi i Lektörsförbundet tycker att du ska kontrollera i ditt manus.

Här är en lista på saker som du som författare bör fråga innan du anlitar en viss lektör.

Här är en lista över lektörer som är anslutna till Lektörsförbundet. Som du se är listan kort. Det beror på att det inte är så många som har lång erfarenhet. Med tiden blir förhoppningsvis listan längre, men det är dessa vi rekommenderar i dag.

Lycka till!
/Anna

 

Skriv trovärdig fantasy

Många tror att regler för att författa inte gäller den som skriver fantasy. Detta är helt fel. Precis som det krävs mycket research om polisarbete för att skriva en polisroman, eller historiskt kunnande för att skriva en historisk roman, måste en fantasyroman hålla sig till givna regler. Om författaren inte håller reda på fakta blir det lika tokigt som att placera Gustav Vasa på vikingatiden eller glömma åklagaren i polisarbetet. Den stora skillnaden är att i fantasy måste du både skapa lagarna och sedan hålla dig till dem. Fantasy som inte håller sig till sina egna regler blir minst lika irriterande som deckare som slutar med ”det var betjänten”. Här följer därför några tips på saker som du bör tänka på.

 

Tänk på läsaren

Om du skriver fantasy måste du tänka extra mycket på läsaren i starten av din berättelse. De allra flesta fantasyböcker har en mycket brant inlärningskurva, det vill säga om en vanlig bok handlar om att läsaren ska förstå var den utspelar sig och vilka huvudpersonerna är så ska fantasyläsaren också förstå en rad andra saker. Du ska inte börja föreläsa, det gör ingen läsare glad, men börja gärna i liten skala. Det är vanligt att fantasy startar på en ”bondgård”. Ta Eragon som exempel, eller Stålmannen. Läsaren får då en chans att först bekanta sig med en begränsad del av miljön innan huvudpersonen ger sig ut i resten av världen (för det händer i stort sett alltid i en fantasyroman). Det måste inte vara just en bondgård, Sagan om ringen börjar i landsänden Fylke, Harry Potter börjar hos familjen på Privet Drive, men försök att avgränsa miljön så att läsaren hinner med. Det kan ju både vara främmande varelser, nya naturlagar, vilken magi som finns och hur den fungerar, styrelseskick med mera som din läsare ska hinna med att lära sig.

Namn och språk kan vara annorlunda. Gör det inte för svårt med namnen, de får varken vara för krångliga eller för upprepande (om du inte ska behandla en grupp som ett kollektiv, som Tolkien gör med flera av dvärgarna i Bilbo). Mer om språk och namn kommer nedan.

Samtidigt som du ska ge läsaren en chans får du inte börja föreläsa. Kasta istället in läsaren i handlingen och jobba stenhårt med gestaltningen, speciellt i början. Då får allt det främmande en naturlig plats i handlingen. Se upp med sånt som kallas ”as you know, Bob”, alltså när karaktärerna inte talar till varandra, utan till läsaren så att det blir de, snarare än författaren, som föreläser. Detta är en riktigt vanlig fallgrop som dessutom kan vara svår att se i det du själv skriver (ta hjälp av kritiska testläsare).

 

Världsbygge

Fantasy kan utspela sig i en helt främmande värld eller i vår egen.I vår egen värld brukar det då handla om något som vi vanliga människor inte kan uppfatta, som att det finns en ”plattform 9 3/4” eller far omkring lila trevåningsbussar på stan. Om du förlägger din fantasy till vår egen värld måste du vara mycket noga med var olika saker i verkligheten finns, hur de ser ut och hur de fungerar, för om du fuskar med detta, och blir genomskådad av läsaren, kommer denna inte heller att tro på den påhittade delen. Skriver du om en busshållplats vid Storgatan 3, se då till att det verkligen finns en busshållplats där, annars tror inte läsaren på den lila bussen heller.

Om din fantasy utspelar sig i en påhittad värld måste du skapa lagar och regler för denna. Världen ska ha avgränsningar för att fungera, både i frågan om dess sociala system (hur man färdas, vilka handelsvägar som finns, hur nyheter sprids, hur ett styre har uppstått och hur det upprätthålls, hur man passerar landsgränser, olika seder och vanor etc.) och i frågan om naturlagar (hur är det med gravitation, tidräkning, växter och varelser som bor där etc.).

Kartor hjälper i många fall läsaren med geografin. Men tänk på att den klassiska fantasykartan är ett land med en kust åt väster. Försök hitta din egen variant istället för att följa alla andra.

Tänk också på att ge din värld en historia som de som bor i den känner till och ser spår av. Men tänk också på hur sällan vi själva står och pratar om vår jords historia. Gör vi det handlar det oftast om föredrag eller museibesök, var noga med att inte någon i berättelsen börjar föreläsa för läsaren utan ge historien en plats naturlig för karaktärerna i berättelsen. (Tolkien är en mästare, det känns verkligen att hans värld inte är ny utan har en mångtusenårig historia.)

När det gäller fantasy brukar det också finnas någon form av magi. Den kan uttrycka sig på en mängd olika sätt, från trollkarlar som slåss med eldklot till djur som talar, sätt att färdas utanför naturlagarna eller föremål som gör en plats annorlunda mot övriga ställen.

 

Magi

Om du skapar en superhjälte blir det inte speciellt spännande, eftersom superhjälten klarar allt. Ett exempel på en sådan superhjälte är Stålmannen. Med tiden blir detta en tämligen enahanda berättelse. Risken finns att läsaren tröttnar eftersom det finns så få hinder. Sätt istället gränser för magin.

En gräns kan till exempel vara:

  • att magin bara fungerar på en speciell plats (ex: klädskåp för att nå Narnia)
  • att magin är som ett batteri, så att personen som utövar magin måste ”laddas” innan personen kan göra något magiskt igen (ofta i olika fantasyspel)
  • att magin kräver någon form av specialkunskap, alla är kanske inte fullärda, andra kanske har glömt hur man gör (ex Trollkarlen från Övärlden där magin består i att kunna saker eller personers sanna namn)
  • att det finns ”kryptonit”, alltså något material som får magin att sluta fungera (men gör den då starkare än i Stålmannen så att det blir ett rejält hinder)
  • att magin kräver ett speciellt redskap för att fungera (ex: trollstav i Harry Potter eller ring som man blir osynlig av i Bilbo).

 

Befolka din värld

När du väl har avgränsat den magi som finns och eventuellt även skapat en värld där den utövas, är det dags att befolka den. När du gör det, tänk på landsgränser, hur olikheter inom samma ras kan ha uppstått på grund av avstånd (kanske en del är blå och andra gröna ytterligare andra har utvecklat ett helt annat sätt att tänka etc.) eller vilka arter som är släkt med andra. Sätt inte bara dit humanoider och tamdjur, utan tänk i ett helt ekologiskt system med rovdjur, gräsätare, fåglar, fiskar, insekter etc.

Precis som i en vanlig roman krävs det en bra huvudperson (protagonist) och en (minst lika) bra antagonist. Protagonisten (oftast en hjälte i fantasy) blir aldrig ballare än hindret som han eller hon måste övervinna. En svag antagonist kan få läsaren att tycka att protagonisten snarare är elak än häftig när han eller hon besegrar antagonisten. Antagonisten måste också ha ett eget mål och inte bara finnas i berättelsen för att sätta krokben för protagonisten (om inte antagonisten är en drake som har fått tag på en skatt, eftersom den typen av drakar redan har uppnått sitt mål och bara ligger ivägen) .

Ett bra sätt att hålla reda på karaktärerna är att skriva karaktärskort där deras egenskaper finns med. I frågan om fantasy kan det också vara värt att föra in mer om hur ovanliga varelser ser ut och om de kan utöva någon form av magi.

Tänk på hur dina karaktärer pratar. Eller talar. Är världen av någon form av historiskt slag (inte alls ovanligt att fantasyvärldar har en medeltida känsla) kanske inte dina karaktärer ska brista ut i allt för moderna uttryck. Istället för ”Kolla, bah!” kan du överväga ”Se där!” Däremot avråder jag från ”Skåda!” eftersom ett alltför arkaiskt språk kan bli jobbigt att läsa. Och med detta kommer jag osökt in på skapade egna språk …

 

Skapa ett språk eller inte?

En varning när det gäller fantasyspråk: se till att du antingen har en tämligen diger ordlista, uttalsregler och grammatik, eller låt bli. Hela Game of Thrones är skriven utan ett ord på något av språken som talas i den världen och det fungerar så länge det är en bok. När den skulle filmatiseras gick däremot inte ”sade hon på dothraki” förstås, men skulle din bok händelsevis bli film kan du antagligen ta smällen då.

Enstaka ord, som inte känns som om de är besläktade med varandra, kan göra mer skada än nytta för ett manus. Ändelser, prepositioner och annat som ofta återkommer måste härstamma ur samma språkliga system. Läsaren reagerar om du till exempel skulle ha olika ord för ordet ”och”. Har du inte tid att fundera på oregelbundna verbböjningar eller presens particip, strunta helt i språket (namnskick är nog, se nedan!).

Även om du låter bli att skapa ett eller flera språk, tänk på hur du döper olika platser. Tänk också på att de som bor i en påhittad värld bör ha namn som går i samma stil. Du kan alltså inte döpa en karaktär till Inhotullogdigak och en annan till Lill-Skrutt, om de är från samma land och av samma art (fast jag tvivlar på att Inhotullogdigak ens har en hundvalp som heter Lill-Skrutt, den heter nog Gdi Tullig, eller något sånt). Inhotullogdigak bor förmodligen heller inte i Rödköping utan i Hogditull. Här kan du börja härleda att fonemen ”tull” och ”gdi” antagligen betyder något på det språk som Inhotullogdigak pratar, medan resten kan vara grammatiska böjningar.

För den som vill fördjupa sig i att skapa språk måste jag givetvis nämna följande språkskapare:

  • Tolkien, som skapade flera språk, inklusive alfabeten för skrift. Flera av dem är möjliga att föra en konversation på (alviska: quenya och sindarin, människospråk: rohirriska, dvärgspråk: khuzdul) och flera språk med stora ordförråd och grammatik (svarta språket, adunaic, valarin) samt flera mindre genomarbetade språkdelar, som namnskicket i Sjöstad/Dal.
  • Marc Okrand skapade språket klingon till den tredje Star Trek-filmen (även detta med ett skrivtecken). Klingon är tillräckligt utvecklat för att man ska kunna översätta Shakespeare, vilket även gjordes i filmen.
  • Paul Frommer som skapade språket na’vi till filmen Avatar. Även na’vi går att föra en konversation på.
  • David Joshua Peterson skapat språken dothraki och valyrian till filmatiseringen av Game of Thrones. Båda dessa språk är ansedda som de mest genomarbetade fantasyspråken sedan Tolkiens båda alviska språk. Han har också gjort kortare fraser till en rad andra filmer med fantasyspråk.

Googla någon av dessa personer eller språk för att få en uppfattning om hur många delar som du måste ta i beaktande om du ska skapa ett eget språk till din bok.

Namntips (nördvarning)

Ett tips när det gäller namnskick är att antingen ta intryck av namnskick från länder här på jorden, eller att inspireras av historiska namn. Skapar du ett eget språk, tänk på att namn ofta präglas av ord som finns i språket. Ta Tolkiens alviska ord för hav som kommer igen i flera namn (Eä uttalas E-a, alltså inte som en diftong, utan separerat från varandra, däremot helt utan vårt svenska ä-ljud); Eärendil (havsälskare), Eärendur (havsvän), Eärenya (havsdam), Eärrámë (havsvinge) etc. När Tolkien namnger dvärgar jobbar han istället mer med ändelser, som ”-ri” i: Ori, Nori, Dori, ”-li” i: Fili, Kili, Gimli eller ”-in” i: Durin, Thorin, Balin, Dvalin, Fundin, Dain. Smaka på namnen. Som läsare behöver du aldrig fundera på vilket folk en karaktär hör hemma i.

Bra namn har ofta någon from av återkommande element. Se på svenskans feminina a-ändelse på många feminina namn som Maria, Josefina, Anna, Sara, Johanna, Margareta etc. Även om någon hette något som vi inte hört tidigare, som Pippilotta Rullgardina Krusmynta, tolkar vi det som femininum.På samma sätt är ändelsen -el förknippad med feminina varelser hos Tolkien: Galadriel, Zimraphel, Nimrodel, Miriel. Det jag vill visa här är att det är bra om läsaren med hjälp av namnet får en uppfattning om karaktärens kön, (även om givetvis inte alla svenska flicknamn slutar på -a).

Tänk också på att vissa namn kan ge oväntade associationer, googla dina namn (eller namndelar) på några vanliga världsspråk innan du spikar dem i manuset. Vem minns väl inte den otroligt magiska dolken ”Lökdal” i The Fionavar Tapestry (nej, det ordet funkade inte på svenska!) se upp för att falla i en sådan fälla. Hur bra din berättelse än är kan det vara svårt att koppla samman en lök med en magisk dolk.

lego
När alven Legolas far, kung Thranduil, dök upp i filmen Hobbit  … (Till Tolkiens försvar kan sägas att delarna till Legolas namn (betyder grönt löv, samma stam som i Eryn Lasgalen – skog av gröna träd) fanns innan de små hårda leksaksbitarna. Språket sindarin skapades 1917 och leksaksmärket startade 1938. Men det är skoj ändå!)

Övning: En vanlig dag

Titeln en vanlig dag handlar om att du dels ska utforska dina karaktärer, men också ditt världsbygge. Detta oavsett om din värld är densamma som vi alla traskar runt i eller någon helt främmande plats, kanske en som inte ens har funnits eller kommer att finnas.

Som med all research gäller det att veta ”för mycket” som författare. Allt kommer inta att komma med i ditt manus och allt ska inte heller med. Trots det kommer läsaren att märka om författaren har luckor. Den här övningen handlar alltså om vad som sker innan ”kameran rullar”.

Själv brukar jag skriva korta delar som jag samlar i en mapp kallad ”kringhistorier”. Ibland är de inte ens avslutade, men de hjälper mig att komma både världen och karaktären in på livet.

1)
Vad gör dina karaktärer en vanlig dag? Hur försörjer de sig? Hur ser deras dagliga rytm ut (någon kanske nattjobbar), alltså den de gör på ren rutin? Vad är det de gör, ser eller hör, men aldrig lägger på minnet? Detta är alltså världsbyggets kuliss, dess ljudbild och dess egen rytm. (För vem tänker ens på att den går förbi parkerade bilar, tar en kaffe i Pressbyrån, passerar det eviga bullriga bygget etc.)

2)
Ta ledigt. Vad gör dina karaktärer under helgen, eller på sin semester? Har de någon hobby eller utövar någon sport? Vad har de för sig när inget förväntas av dem och ingen ser? Vad är den absolut häftigaste underhållning som din karaktär kan tänka sig och vad har han eller hon råd med? Vad vågar karaktären göra (tänk längre än till bungy jump, för vissa kan det vara en oerhörd utmaning att gå ensam på bio).

Både 1) och 2) ger dig både möjligheten att känna och smaka på världen som dina karaktärer lever i. Det ger dig också en bra bild av vad det är som din karaktär blir uppsliten med rötterna ur när manuset egentligen börjar.

Bildinspirationen: Har du tänkt på att din karaktär kanske inte alls ser samma vardag som du?

_D2X4453
Alla bilder i de här trådarna är mina och ©

 

Medan du väntar

Vad gör du medan du väntar på att betaläsaren, lektören, faktagranskaren, sättaren eller korrläsaren ska bli färdig med ditt manus? Skriver något annat givetvis! Det stora manuset som är iväg bör däremot få vila. I såna här lägen skriver jag ganska ofta noveller, eftersom jag känner mig själv så bra att jag vet att det inte är lönt att försöka börja på något nytt stort äventyr innan jag är redo att lämna det gamla med dess karaktärer och miljöer.

I dagarna väntar jag på material från min faktagranskare. När jag inte hade någon lust att överge sjön (eftersom den romanen är satt till havs), började jag titta närmare på en av de mest tragiska händelserna på sjön i modern historia. Titanic. Alltför mycket är skrivet och för många filmer är gjorda. De handlar alla om samma sak; om folk som reser i olika klass, om omöjlig kärlek och så lite ”båten sjunker” på det. Men en sak fattades nästan helt.

Jag började söka efter hur många som inte var högre officerare i besättningen som klarade sig. Var kom de ifrån, de vanliga sjömännen? Var det sant att alla utom nio mönstrade av  efter den korta inledande etappen. Varför gjorde de det? Var betyder de nya bilderna som har legat på en vind i hundra år, men som nu kommit i dagen? Var finns originalritningarna på båten?

Efter en del letande fick jag fram listor på besättningen, deras namn, yrke, lön, hemort, varifrån de seglat och så vidare. Sen hittade jag även ritningarna. Numera tror jag att jag kan varenda krök på ett fartyg som jag aldrig har satt min fot på – förutom var lampförrådet ligger, den fågan har jag inte knäckt än.

Det blir en novell om eldarna i pannrum sex. Ni vet hur det går, men ni vet inte vad som hände på vägen. Givetvis måste jag använda författarens frihet för att ge karaktärerna liv. Att skriva en historisk berättelse som ligger så nära den moderna forskningen som möjligt är en spännande utmaning. Kanske något för dig att testa också, medan ditt stora verk är hos någon annan för bearbetning.

Så här såg det ut i eldarnas skans, i fören på Titanic (och hennes systerfartyg Olympic. Detta har aldrig visats i någon film. Det är dags att ge de här hjältarna deras rätta plats i historien. Det är vad jag gör medan jag väntar.

Screen Shot 2017-02-27 at 16.25.06

Ta hjälp av sakkunniga

Jag kände att min research var hyfsad, speciellt som jag till och med har seglat ett skepp med 1700-talsrigg som besättningsmedlem. Men sen satte jag manuset i händerna på min vaktledare och … haha, det finns så många småsaker som vartefter faller på plats nu som jag inte ens tänkt på.

Vad gör de då för skillnad att låta en sakkunnig kolla? Du har ju läst på. Tänk dig en situation där du själv kan riktigt mycket, där du har flera års yrkeskunskap. Tänk sedan att du läser en bok som är satt i den miljön. Det märks säkert om författaren verkligen har läst på och inte bara slänger sig med några uppsnappade termer, men jag är tämligen övertygad om att du kommer att hitta små ”glitschar” här och var.

”Fast,” invänder du nu, ”jag skriver bara i min fantasivärld.” Okej, det är möjligt, men så fort någon sätter sig till häst (för det gör de ofta i fantasy) så märks det om någon som har ridit mycket har läst manuset eller inte. För hur får man en häst att låta bli att kliva på ett brunnslock på vägen utan att medvetet styra den? (Jag blir fortfarande lika snopen varje gång min cykel inte ”hör” mig …) Eller, om det är Science fiction, hur känns det när man är uppochner när gravitationen träder in i bilden? (Sånt vet aerobaticpiloter, till exempel.)

Läsarna märker att du själv har koll på ämnet, även om det är ”hittepå”. Gör som skräckförfattaren Anders Fager som ringde persiennfirman, presenterade sig som vampyr och frågade om de kunde montera mörkläggningsgardiner utanför kontorstid eftersom det är för soligt på dagen för en vampyr.

Det finns alltid någon i andra änden som tycker att det är skoj med något annat än standardfrågor och som är villig att dela med sig av sin kunskap. De _vet_ att den dag du verkligen behöver persienner, oavsett om du har lyckats bli vampyr eller inte, så minns du dem och återkommer. De spelar gärna med. kanske hoppas de få säga: ”Det var jag som talade om för den kända deckarförfattaren Y var man hittar flest lik i Z-bo.” Fast oftare gillar de nog bara att få prata om något de är bra på.

Till sist: Oavsett vad du skriver om och vad du har lärt dig: Gödsla inte med din kunskap som om det vore en föreläsning, utan sprid ut fakta här och var som en naturlig del av ditt manus. Ge läsaren exakt lagom för att förstå, utan att skriva läsaren på näsan. Det är en konst som kräver övning. Samtidigt är det just de där små detaljerna som gör att det hela känns trovärdigt. Läsaren ska vara inne i boken, ha glömt världen runt omkring och ha glömt att släcka lampan för natten. Det är dit du kommer genom att ge de där detaljerna till dem. en felaktig detalj kan däremot rasera hela berg av förtroende.

Ibland måste du kanske göra researchen genom litteratur, för att det inte finns något annat att tillgå. Tänk då på att det finns de som har ägnat år åt forskning i det ämnet. Då är det en personen som är din sakkunniga.

Lyssna alltså på experterna och be dem om hjälp. Det är mitt råd i dag.

Skriva referat och reportage

Referat och reportage är två former av text som båda är baserade på en annan text. Referatet görs ofta från en eller flera artiklar eller böcker, medan reportaget oftast görs från en eller flera intervjuer. (Undantag är givetvis originalreportage, där journalisten har varit på plats när något skedde och skriver utifrån sina egna ögon. Då gäller inte de regler som jag ska prata om nedan.)

Att lära sig att skilja på referat och direktrapportering är även viktigt för dig som läsare, för att kunna granska en källas trovärdighet. När jag läste källkritik på universitetet var en intressant uppgift att gripa sig an fyra stora dagstidningars bevakning av en världshändelse. Tre av dem hade uppenbarligen haft en reporter på plats. Den fjärde hade gjort ett mycket klurigt referat av de andras artiklar, men efter en stunds jämförelser framgick det att de inte hade haft någon där. Inget var fel enligt reglerna för referat, men det var väl dolt att reportern själv inte hade varit där. Ju mindre chansen är att du kan prata direkt med den som står för originalet, desto mer kritisk måste du vara till källan. Detta gäller givetvis även research för skönlitteratur.

Vad är då ett referat, och hur skriver du ett reportage utifrån en intervju? Det finns många sätt, men här är några ytterst viktiga delar.

Jag minns när jag gick i skolan. Vi fick ett tidningsurklipp och skulle skriva ett referat. Det var jättetråkigt, för jag fick ju inte hitta på något själv. Men det är alltså själva grejen med referat, det är varken min eller din fantasi som ska få spelrum. Du ska sammanfatta något som någon annan har skrivit, utan att kopiera allt rakt av. Ett referat kräver att du ger vissa stycken en egen vändning. Detta för att det inte ska betraktas som stöld av ursprungstexten. Men just när du citerar får du inte ändra alls. Samma sak gäller om du gör en intervju och vill omvandla den till ett reportage, i princip är reportaget då ett referat av intervjun.

A och O är att ingen fakta får ändras. När du gör direkta citat måste de dessutom vara ordagranna. Exakt ordagranna. Även om originalet innehåller fel av något slag. Texten mellan de exakta citaten kan du skriva med egna ord som: ”I artikeln skriver NN om X. NN tycker att X kan leda till Y.” Det du inte får göra är att lägga in egna värderingar. Dessa ska i så fall skiljas från referatet på ett väl synligt sätt som ”Här följer nu mina egna tankar kring ämnet:”. Det du får göra är att stuva om ordningen för att på så sätt lyfta fram det som du anser vara mest intressant (regeln ”sätt det viktigaste först” gäller även här).

Många referat och reportage är också jämförelser mellan två olika åsikter eller mellan personer som inte samtidigt har varit på plats. Här är det lika viktigt att hålla isär vem som anser vad, som att inte föra in egna åsikter. Ett bra referat kännetecknas av saklighet, där båda sidor får lika mycket utrymme. ”I sin bok Q skriver NN1 att Zzzz, något som NN2 i artikeln C anser vara helt fel därför att …” Det kan också vara bra att kolla om NN1 har gjort någon replik till NN2s artikel.

Det vanligaste, om du gör en skriftlig intervju, är att du publicerar intervjun med frågor och svar. Om du vill göra en omskrivning till reportage gäller samma regler som för referat, alltså att du får stuva om ordningen, men att citat ska vara ordagranna. Det går ju inte att säga: ” XXX, säger NN” om inte NN verkligen har sagt så. Hur mycket du än önskade att NN inte hade sagt det, eller valt andra ord, är det således inget att göra åt. Det du kan göra är givetvis att be om lov att ändra, men då bör du ha detta skriftligt. Även här bör du noga hålla isär egna tankar i ämnet och själva reportaget (det som är intervjubaserat).

Lycka till!

Dramaturgi

Jag fixar inte att skriva synopsis. Jag vet att det är bra och när jag håller skrivkurser pratar jag mycket om fördelarna med att göra både synopsis, karaktärer, platsen eller världen där allt ska utspela sig och tidslinjen i förväg. När jag nu snart är färdig med ”Och en flaska rom” hade  jag bara några karaktärer samt tid och platsen  klart för mig när jag startade. Trots det landade manuset i dramaturgins grunder.

Detta visar att man kan jobba som man själv vill. Huvudsaken är att det blir rätt på slutet och när jag summerar det jag har åstadkommit ser det ut som i bilderna nedan i frågan om dramaturgi. Ett tips är alltså att oavsett hur du jobbar, se till att komma hit på slutet, oavsett om du har dramaturgin klar för dig från början, eller låter känslan styra så att du ändå hamnar rätt.

Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.49.15

Tänk på att den dramatiska kurvan och vändpunkterna är intimt bundna till varandra. Du kan alltså inte ha den ena utan den andra.

Skärmavbild 2016-07-02 kl. 10.45.49

Magiska tal är inte nödvändiga, men finns de där är det alltid något som läsaren omedvetet tar hjälp av för att hänga med i berättelsen. Både tretal och sjutal fungerar.

Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.59.47

Ny faktabok för dig som skriver

I dag har jag givit ut en faktabok för dig som vill skriva skönlitteratur. Det känns ovanligt att inte ladda upp med en release, men samtidigt kul att kunna få ut den relativt snabbt.

I boken får du hjälp med allt från att lägga upp ett bra dokument, research, planering (eller inte), att skapa karaktärer, dramaturgi, olika skrivtips, dialog, ordval med mera.

Här är en länk direkt till boken

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 11.53.17