Kategori: lektör

Vanliga fel och hur du rättar dem

Publicerad den av annagable i författare, lektör, manus, Skrivcoach, Skrivtips

När jag får manus för lektörsläsning eller redaktörsjobb hittar jag ofta samma fel hos flera författare, oberoende av genre. Här följer några tips där du kan vässa den yttre formen av ditt manus.

Den typ av fel som jag tar upp här har väldigt lite att göra med manusets grundidé (som kan vara jättebra). Men det är först när hantverket faller på plats som din fina berättelse kan kliva fram.

De allra vanligaste är:

  • felaktigt uppställda dialoger
  • felaktig styckeindelning
  • för långa rader och svårlästa typsnitt
  • dålig variation av meningarna
  • avsaknad av gestaltning eller gestaltning på fel ställe
  • en tidslinje som inte fungerar
  • siffror, förkortningar och tecken i texten
  • språkliga slarvfel.

Ett litet fel spelar som regel ingen roll innan manuset ska ges ut men är det för många fel, eller upprepningar av samma, kan felen skymma innehållet så till den grad att läsaren tappar intresset. Se alltså till att ditt manus yttre form är så bra det bara går.

Ställ upp dialogen

Det är viktigt att du ställer upp dialoger rätt. På det sättet hjälper du läsaren att förstå vem som pratar. Det här är ett av de absolut vanligaste felen. Det finns till och med fel i utgivna böcker.

Exempel
Brödtext, brödtext, brödtext och brödtext.
”Vackert väder i dag”, sa Lisa och pekade på himlen.
”Men i kväll blir det regn”, sa Lasse som inte gillade att Lisa alltid pratade om vädret.
Det dröjde inte länge innan Pelle la sig i samtalet:
”Troligen snöstorm”, sa han sarkastiskt.
Lasse gav Pelle ett surt ögonkast.
”Sluta”, sa Lisa, ”annars får ni ingen fikarast.”

Tänk på följande:

  • Att den första raden efter blankrad eller vid nytt kapitel börjar längst ut på raden. Gäller både brödtext och anföring.
  • Att därefter har all anföring och all brödtext indrag tills det blir ny blankrad eller nytt kapitel.
  • Att du inte får blanda ihop anföringssats och brödtext. En anföringssats innehåller ord som sa, ropade, frågade med flera. Brödtext ska alltid ha ny rad med indrag även om brödtexten handlar om att någon säger något.
  • Att inte lägga flera personers anföring i samma stycke. Så fort någon ny pratar ska det vara ny rad med indrag.
  • Att använda anföringssatser ofta. Du, som författare, vet självklart vilka som pratar, men för läsaren blir det snabbt rörigt. Har du fler än två i scenen är anföringssatser ett måste. Är det bara två i scenen kan du hoppa över någon enstaka anföringssats, men inte flera i rad.

Det här är alltså fel:
”Vackert väder i dag.” Lisa pekade på himlen.
Eftersom Lisa pekade på himlen inte är en anföringssats utan brödtext som ska ha ny rad med indrag.

Byte av stycke, stort stycke och kapitel

Byt stycke med ny rad och indrag så fort det kommer en ny tanke. Texten blir luftigare och ser trevligare ut att läsa.
Tänk på att all anföring är nytt stycke, liksom all brödtext efter anföring.

Byt större stycke med blankrad när du byter scen, klockslag eller liknande större förändring som inte kräver nytt kapitel. Byt också större stycke om du byter perspektiv.

Byt kapitel när du byter tid, plats och vilka som är med i scenen.
Ett tips är att byta kapitel när du byter perspektiv ända fram till slutet. Där vill du antagligen att det ska bli en tempohöjning, då kan du byta perspektiv med större stycke för att förtäta handlingen.

Radlängd och typsnitt

Skriv inte för långa rader. Förinställningar i ordbehandlingsprogram är sällan läsvänligt utformade. Studier från bland annat KTH visar att de mest läsvänliga raderna har sextio till sextiofem nedslag, inklusive blanksteg, per rad. Räkna och ändra marginalerna så att det passar ditt typsnitts storlek och utformning.

Använd ett typsnitt med seriffer (små slängar i ändarna på bokstäverna), eftersom det är lättare att läsa. Undvik typsnittet Times som är ett komprimerat typsnitt för smala tidningsspalter (se Radlängd ovan).

Ur Mina drömmars stad

Om raderna är för långa finns risken att läsaren läser samma rad flera gånger. Är de för korta kan läsaren lätt råka hoppa över en rad. Båda stör läsningen.

Skriv varierade meningar

En blandning av korta och lite längre meningar är behagligt att läsa. Om du lyckas klämma in mer än ett och eller men är meningen troligen för lång.

Se till så att du inte upprepar betydelsebärande ord för nära inpå varandra, hitta synonymer.

Se upp för satsradningar, alltså flera huvudsatser efter varandra utan bindeord (som och) mellan.

Tänk på:

  • att meningar som har subjekt och predikat tidigt i meningen kan vara längre än meningar med subjekt och predikat sist
  • att inte inleda för många meningar med bisatsinledare (som men) utan spar krutet tills det behövs
  • att inte inleda flera meningar i rad med egennamn eller pronomen
  • att actionscener inte får ha långa meningar, eftersom de tar ner tempot.

Gestalta eller inte gestalta?

Gestalta på såna ställen där det kan bli för mycket trist beskrivning. Till exempel istället för att skriva sånt som: Hon var en blond kvinna med hästsvans. Hennes skjorta var blommig och hon bar jeans. På fötterna ... kan du väva in att hon slängde med hästsvansen eller att det klapprade från hennes skor. Tänk på att du inte behöver ha med en fullständig beskrivning från början, utan kan bygga ut den vartefter.

Gestalta när du behöver bygga upp en stämning. Till exempel istället för att skriva Det var vår kan du tala om att träden blommade och att solen äntligen värmde igen.

Gestalta inte när det är en actionscen. Gestaltning är långsammare än beskrivning och är det action behövs tempo i texten.

Gör en tidslinje

Gör gärna en fysisk tidslinje. Tejpa ihop några A4-papper och rita en lång pil mitt i. Använd sen post it-lappar för dina centrala händelser och placera dem längs med pilen. Om du vill kan du använda olika färger på lapparna eller texten för att enkelt se vad som hör till vilken karaktär.

  • Kontrollera att saker och ting händer i den ordning som du har tänkt dig, så att det inte blir några logiska luckor.
  • Kontrollera att årstiderna stämmer.
  • Kontrollera att dina karaktärer inte dyker upp som gubben-i-lådan utan att det finns plats för en okej introduktion.
  • Kontrollera detaljer så att till exempel personer som blir gravida är det i nio månader (om allt förlöper normalt) och inget annat (vanlig miss).

Siffror, förkortningar och tecken

Skriv ut siffror i skönlitteratur. Det ger betydligt bättre flyt för läsaren. Undantag: årtal, gatnummer och tal som blir orimligt långa med bokstäver, som trehundrasjuttioåttatusenffemhundrafyrtiofyra.

Använd inte förkortningar eller specialtecken. Såna hör hemma i tabeller där det är ont om plats, inte i löpande text och definitivt inte i skönlitteratur.

Skriv inte med versaler. Inte ens när någon blir arg (se gestaltning ovan). Versaler hänvisas vänligt men bestämt till illvrål i sociala medier, inte i ett manus.

Använd inte fler än ett skiljetecken. Upprepade utropstecken eller frågetecken hör hemma i tecknade serier.

Tre punkter används för att ersätta något som saknas. Ibland ett helt ord, ibland en del av ett ord. Lägg märke till skillnaden: ersätter punkterna ett ord ska de ha mellanslag före och efter, ersätter punkterna en del av ett ord ska de inte ha mellanslag före.
Exempel:
Det var ett otäckt …
Det var ett otäckt åskov…
Tänk på att det är väldigt sällan som folk säger halva ord. Däremot kan en del av ett ord dränkas i oväsen, som till exempel åskdunder.

Slarvfel

Små men återkommande språkliga slarvfel drar ner omdömet om manuset. Är det tillräckligt många kan de till och med skymma berättelsen. Här följer några tips och råd:

  • Tappa inte ordet att. Kommer att är en fast konstruktion, i övriga fall, chansa på att det ska vara med ett att om du är osäker.
  • Använd inte talspråk i brödtext.
  • Särskriv inte, chansa på att skriva ihop om du är osäker.
  • Fall inte för modeord, såna gör manuset tidsstämplat.
  • Var konsekvent med om du ska skriva sa/sade, ska/skall, sen/sedan, sån/sådan, la/lade,eller nån/någon. (Jag brukar använda dem i en fallande skala, så som de är uppräknade ovan, beroende på hur informell jag vill vara. Men blanda inte två former av samma ord i samma text.)
  • Gör rätt på de/dem (testa med jag/mig – De gav bollen till dem. Jag gav bollen till mig. Mig gav bollen till jag).
  • Gör rätt på var/vart. Var är en plats, vart är en riktning (testa med motfråga – Var är hållplatsen? Där. Vart går bussen? Dit. Vart är hållplatsen? Därt.)
  • Se upp för svengelska uttryck.
  • Använd inte verbet ”lämnat” utan att tala om vad som någon har lämnat. (Vanligt fel i sportjournalistik: Han har lämnat för AIK.)
  • Ord som slutar på -ande har aldrig ett påhakat -s. Åkande – Åkandes

Slutligen

Tänk på att allt som sägs eller skrivs i media inte behöver vara ett bra språk.

Tänk på att det aldrig finns någon regel utan undantag men om du inte redan är känd, skriv så korrekt som möjligt för att visa att du behärskar hantverket.

Ta fram ditt manus och din rödpenna!

Lycka till!
/Anna

Vem är agent – vem är man

Publicerad den av annagable i lektör, Skrivtips

Det här inlägget handlar inte om hemliga agenter. I alla fall inte om såna som James Bond. Istället vill jag prata lite om att det måste finnas någon som gör sakerna i ditt manus, annars kan inte läsaren lista ut vad du menar.

Hemliga agenter med förstoringsglas.
Fel sorts agent.

Varför är det här viktigt?

Det är viktigt att din läsare hela tiden förstår vem som gör vad eftersom du vill att läsaren ska vara så djupt inne i berättelsen att inget runt omkring kan störa. Så fort läsaren behöver fundera på hur något hänger ihop går en del av läsarens inlevelse i din text förlorad. Risken, när läsaren tappar fokus, är att hen får plats för andra tankar i huvudet som inte hör till din text över huvud taget. Banala ting som ”Borstade jag verkligen tänderna?” kan tränga sig på och vips är den fina läsupplevelsen borta. I värsta fall slår läsaren ihop boken för att borsta tänderna.

Passiver

En aktiv sats handlar om ett subjekt som utför en handling. En passiv sats handlar istället om en agent som blir utsatt för en handling. Om du har läst mina tidigare inlägg om att inte låta din huvudperson bli offer för plotten utan vara den som handlar, förstår du kanske redan nu att passiver inte fungerar så bra i skönlitteratur.

Ibland kan du kanske ändå vilja ha en passiv, för att variera språket. Då finns det vissa saker som är viktiga att komma ihåg: En passiv sats behöver ha med agenten. Passiver har ofta en konstruktion med -s eller -ande som påhäng på orden. Agenten som satsdel är lätt att hitta eftersom den har ”av” före huvudordet i satsen.

Exempel:

Aktiv sats: ”Föraren körde bussen.”
Passiv sats: ”Bussen kördes av föraren.”

Så här långt är det okej, föraren är med även i den passiva satsen. Tyvärr skriver många, framför allt i bruksprosa men det förekommer också i skönlitteratur, bara ”Bussen kördes till Trosa.” (eller vart den nu skulle).

Än värre är ”Bussen kom körande.” för då blir syftningen så fel att det låter som om bussen på egen hand skötte körandet.

OBS! Lägg också märke till att det aldrig någonsin ska vara ett -s efter ord som slutar på -ande! Således stort Nej till ”Bussen kom körandes.” även om du skulle få med en agent.

Slutsats: Undvik ”hemliga agenter!” Ska du använda passiver, se till att det finns en agent med i texten.

Actionscener

En annan viktig sak är att om du har med actionscener ska du vara extra försiktig med passiver i dem. Passiver gör att läsaren tar avstånd från handlingen och i en actionscen vill du givetvis att läsaren glömmer både tid och rum.

”Man”

Om du inte har en karaktär i din berättelse som är döpt till ”Man”, låt bli att använda ordet. För vem är egentligen man? Ordet ”man” går alltid att ersätta med ett egennamn eller ett pronomen. Kan du inte komma på vem ”man” kan ersättas av har du säkert fallit in i en föreläsning för läsaren. Gör inte det.

Exempel:

”Man öppnar klockan tio.” bör vara: ”Affären öppnar klockan tio.”
”Man kan undra …” bör vara: ”Han kan undra …”

De båda problemen med ”man” i skönlitteratur är dels att läsaren inte vet vem det är du syftar på, dels att det är en inkörsport till att du börjar tilltala läsaren eller föreläsa om din research.

Slutsats: Ha inte med några ”man” i vare sig skönlitterära texter eller bruksprosa eftersom ingen vet vem ”man” syftar på.

Undantag

Som alla regler har även den här förstås undantag.

Undantag 1)

Om du har etablerat att en grupp av dina karaktärer ska göra något tillsammans kan du direkt efter det utelämna agenten.

Exempel:
”Lisa och hennes vänner satte igång i köket. Maten lagades (av dem) på bara en halvtimme.”

Undantag 2)

Du kan låta någon av karaktärerna (men bara en!) säga ”man” lite här och var, eftersom det visar den karaktärens sätt att prata. Samma karaktär använder förmodligen också uttrycket ”en annan” om sig själv.

Exempel:
”En annan går ju till korvmojen på kvällskvisten, man vill ju inte lägga sig hungrig.” (Jämför: ”Jag går till korvmojen på kvällskvisten, ingen vill lägga sig hungrig.” I jämförelsen försvinner också flera ”ju” som även de hör till karaktärens sätt att prata.)


Lycka till!
/Anna

Huvudord och pronomen

Publicerad den av annagable i författare, lektör, manus, Skrivcoach, Skrivtips

Ett huvudord är ett ord som ett pronomen syftar tillbaka på. Pronomen betyder ersättningsord. När du använder ett personligt pronomen (jag, du, han, hon, hen, den det, vi, ni, de) måste det först finnas ett huvudord som pronomenet ersätter.

Huvudordet

Ett huvudord kan vara något så enkelt som ett eller flera egennamn, eller namnet på en grupp (”partipamparna”, ”poliserna”). När du har nämnt huvudordet kan du fortsätta att prata om samma person eller grupp genom att använda pronomen. ”Lasse gick ut i skogen. Där mötte han en björn.”

Undvik att rada upp en hel hög med egennamn eftersom chansen är minimal att läsaren ska minnas vilka alla är. Men börja inte heller med ”de”. I så fall är det bättre att ge personerna ett gruppnamn, som ”syjuntan” (förutsatt att läsaren sedan tidigare är införstådd med vilka som hör till just den gruppen).

Syjuntan

Huvudord före pronomen

Varje gång när du gör ett nytt stycke, med blankrad eller tre stjärnor före eller byter kapitel, måste du börja om med huvudordet. Det är för att din läsare direkt ska förstå vilka som är med i den nya scenen. Ofta innebär dessutom nytt stycke eller kapitel att tid, plats eller medverkande i scenen har förändrats. Än viktigare blir det här givetvis om läsaren har gjort uppehåll och glömt vem eller vilka du kan tänkas syfta på.

Annat än egennamn

Det är inte bara personer eller grupper av människor som kan vara huvudord, det kan lika gärna vara föremål: Volvon – bilen – den, till exempel. Felet att inte nämna huvudordet först när det gäller föremål är däremot inte alls lika vanligt som när det gäller människor.

Var inte hemlig

En del författare försöker vara ”hemliga” med vem någon är och kanske bara skriver ”han” eller ”hon” genomgående i ett stycke. Det kan, i vissa specialfall, fungera men som regel är det mest bara irriterande. Läsaren kommer att ägna mer tanke åt vem det kan vara än åt vad som verkligen händer. Risken är med andra ord stor att du förlorar läsaren på vägen. Det gör faktiskt inget om läsaren vet vem det är som smyger omkring i den mörka gränden, det kan till och med öka dramatiken att veta!

Vanliga fel

Här är några vanliga fel när det gäller huvudord och pronomen. Kolla ditt manus så att du inte har såna.

Syftning

Var noga med att dina pronomen syftar rätt. Har du en scen mellan två kvinnor syftar pronomenet på det senast nämnda egennamnet. I en del andra språk kan du syfta annorlunda, men i svenskan går det inte att hoppa över ett led.

Nytt kapitel

När jag lektörsläser eller gör ett redaktörsjobb får jag ofta ställa frågan vem ett pronomen i början av ett kapitel syftar på, eftersom det inte alls är självklart för mig när jag läser manuset. ”Hon öppnade dörren till rummet.” kan alltså syfta på (nästan) vilken kvinnlig karaktär som helst i manuset (och även vilket rum som helst, men det är en annan historia). Men eftersom jag också är i författarrollen ibland förstår jag varför det är enkelt att ramla i den här fällan.

Författaren har ofta handlingen som en osynlig film i huvudet. Det är det självklart att det är Stina som öppnar dörren, och så skriver författaren ”hon” trots att det är nytt kapitel. Men tänk på den stackars läsaren som inte har den där filmen utan måste begripa det du får ner i text! Är du tydlig kan läsaren sjunka in i handlingen utan att grubbla över om det är Lisa eller Stina som går in i rummet.

Överkurs

Istället för egennamn eller pronomen kan du också använda ett epitet (ett bredvidställt ord), för att slippa tjata namnet. Det kan till exempel vara ”åklagaren” eller ”saxofonisten” (såvida inte rummet är fullt av åklagare eller saxofonister förstås, då funkar det inte). Men tänk på att om du kallar ”Lisa” för ”åklagaren” emellanåt bör du inte ha andra epitet för henne, då blir det rörigt för läsaren. Det måste också givetvis vara känt att Lisa är åklagare. Det är mest bara ett knep att ta till när det blir väl många ”Lisa” och ”hon” på raken.

Lycka till!
/Anna

PS Läs också gärna mitt inlägg om att inte upprepa samma meningsbyggnad om och om igen. Följ länken här nedan och gå till stycket ”Samma meningsbyggnad flera gånger.” https://annagable.com/2021/05/03/guldvagen/

Låt läsarna prata

Publicerad den av annagable i författare, karaktärer, lektör, manus, Skrivcoach, Skrivtips

Här är några tips som du kan ha glädje av när du jobbar med din roman. De är sammanställda för att du ska kunna kolla om du har med de här elementen, eller om du behöver redigera mer. När du läser det här inlägget, se vad du kan applicera på en roman som du verkligen har tyckt om att läsa. När du plockar isär den enligt de här punkterna kanske du kommer på varför du tycker så mycket om den.

Inledningen

Lägg krut på att skapa en bra inledning. Ge läsaren en fråga som kommer att leda till allt som senare händer. Det är viktigast av allt. Starten måste ha en koppling till allt som kommer sen. Hur du sen gör det, om det är genom spänning, skratt eller något annat spelar mindre roll. (Många kända författare spelar på flera av läsarens känslor på en gång i bokens inledning.)

Ett bra knep är att starta ”mitt i handlingen”. Låt inte läsaren vara med om att huvudpersonen förbereder något, utan starta när det verkligen sker. Låt läsaren bli en aning förvirrad, gärna tillsammans med en karaktär som också undrar vad det är som pågår (kan vara både huvudpersonen och en bi-karaktär som undrar vad huvudpersonen håller på med, det beror på perspektivet).

Karaktärsbygget

Nyligen gjorde jag några inlägg om att skriva karaktärsdrivet och hur mycket mer det ger ett manus mot att bara skriva plottdrivet. Förutom den stora frågan som huvudpersonen har med sig är det också viktigt att din läsare kan skilja på alla övriga karaktärer. Ge dem egna tankar, känslor och röster så att läsaren vet, även om du skulle missa att sätta ut namn eller anföringssatser, vem det är som handlar, tänker eller talar. (OBS! Det här är inte en uppmaning att låta bli anföringssatser, eftersom såna förenklar väldigt mycket för läsaren, men testa en del av ditt manus på någon som bara får läsa X istället för namnet på _samtliga_ karaktärer. Kan testläsaren ändå förstå vem det är som har perspektivet?

Ett sätt att hålla reda på karaktärerna är att bygga karaktärskort där du skriver ner hur de rör sig (tänk på sånt som att en närsynt person oftast känner igen folk på långt håll genom att se på deras gångstil), ordvalet när de pratar, vilket sinne de i första hand använder (om de pratar om syn, hörsel etc först). TÄnk också på att alla dina karaktärer inte kommer att se på huvudpersonen på samma sätt!

Platsen eller världsbygget

Tänk på att för dina kraktärer är platsen där det hela utspelar sig en del av deras vardag. Atingen känner de sig hemma i den, eller så hör de till en skara som är vana att utforska det okända. De kommer att använda smeknamn för maskiner och annan utrustning på samma sätt som folk har i vår vardag. Bara en sån sak som att den som bor i en storstad med spårbunden kollektivtrafik sällan säger att de ska ta tunnelbanan eller spårvagnen utan istället kallar den t-banan, vagnen, tricken, tuben etc. Det här blir speciellt viktigt om du placerar dina karaktärer i förfluten tid, framtid eller i en uppdiktad värld. (Exempel: I min novell Stålfjäder finns en maksintyp på ett rymdskepp som jag har döpt till ”Dyp-Fransen3-motorerna”, men karaktärerna pratar om dem som ”Dyptreor”.)

Se också till att dina karaktärer har den bildning, eller brist på bildning, som är förväntad av dem. Om de till exempel är i samhällets övre skikt på femtonhundratalet lär de kunna prata latin, klassisk franska och spanska.

Även om din historia är påhittad är det viktigt att du gör din research för den plats där de utspelar sig. Läsare tycker om att kunna besöka en plats som du nämner. Brist inte ut i föreläsning om platsens historia, utan låt den bara dyka upp som en naturlig del av en konversation eller i meningar som ”Han gick hem till Storgatan.” eller ”Hon sökte efter en parkeringsplats på Stortorget.” Givetvis måste du veta att det finns bostadshus eller parkeringsplatser på de platser som du nämner.

Hittar du på en hel värld är det mer som måste till, eftersom du då behöver skapa platsens historia, geografi, statsskick, ekonomiska system, folkslag och liknande. Fråga dig hur de transporterar mat eller hur posten kommer fram.

Det är detaljerna i världsbygget som får platsen att kännas levande för läsaren.

Tempo

Som författare behöver du ta hänsyn till två aspekter av tempo: berättelsens grundtempo och tempot inom de olika scenerna. Olika sätt att höja tempot är bland annat att strama upp språket till kortare meningar och färre adjektiv. Givetvis kan du även använda handlingen så att flera av varandra oberoende händelser leder till att flera karaktärer till sist råkar befinna sig på samma plats vid samma tidpunkt. Se upp med ”det ena leder till det andra-uppbyggnaden” utan få läsaren att tro på att det här verkligen händer av en slump. Det måste skapa en ”Å nej, kommer den här karaktären att överleva-känsla” alternativt ”Kommer den största hemligheten att förbli en hemlighet-fråga” hos läsaren.

Det som står på spel

Bygg upp vad som står på spel, både fysiskt och psykiskt, för karaktärerna. återigen handlar det om att huvudpersonen bör ha trott på en lögn och vad som händer när den här lögnen bit för bit bryts ner. Konsten är att kunna balansera yttre händelser med det som sker i karaktärernas inre så att läsaren verkligen bryr sig om protagonisten på alla plan. Det kan aldrig bli mer intressant eller spännande än graden av det som står på spel. Gäller det livet? Okej, men på vilket sätt gäller det livet? Gäller det kanske någon annans liv, någon som protagonisten på alla sätt vill beskydda men inte alltid kan? Bara du som författare har svaret för ditt manus, men se till att du vet redan från början vad som står på spel, även om du inte vet exakt hur du kommer att skriva det.

Konflikten

Precis som det finns inre och yttre saker som står på spel finns det inre och yttre konflikter i ett bra manus. Du kan välja att avslöja mer eller mindre av din huvudpersons inre konflikter. Ibland kanske det är klurigare att inte berätta allt, i alla fall inte på en gång. Det skapar en spänning som gör att läsaren inte bara vill veta hur det ska gå utan också vad det är som protagonisten döljer.

Om bikaraktärer ska ha en inre konflikt kan den med fördel röra sig kring att de inte begriper sig på huvudpersonen. Låt dem försöka komma underfund om ifall protagonisten vill dem väl eller om de måste gardera sig för att något hemskt kan ske. Deras gardering är givetvis en källa till konflikt ”varför kan du inte lita på mig?”.

Läsarens känslomässiga upplevelse

Läsaren läser inte för att upptäcka vad utan för att upptäcka varför. De vill känna för det som pågår och för att läsaren ska känna så måste det spela stor roll för karaktärerna. I en första version får det till och med luta åt att bli aningen melodramatiskt, hellre att du har det att strama upp än att läsaren inte får sin känslomässiga resa. Om du tar livet av en trevlig karaktär vill du att läsaren ska kasta sig på telefonen och snyfta som om det var en verklig person som gått bort.

Läsaren måste få veta vad karaktärerna kämpar för, det de vill uppnå med varje cell i kroppen, oavsett om det är deras plats i samhället eller deras självkänsla. Även om du skriver action måste den här biten finnas med, utan att du brister it i adjektivtäta beskrivningar. Låt det krypa fram genom att du visar vad karaktärerna gör, eller genom sånt de säger när de pratar med någon som de tror att de kan lita på. Läsaren kommer att bry sig om vad karaktärerna känner för eftersom läsaren vet vad karaktärerna brinner för.

Det sista olösta mysteriet

Du kan till och med sticka ut genom sättet du behandlar det sista stora avslöjandet. Allt behöver inte få sin förklaring. Om protagonisten och någon av de andra viktiga karaktärerna känner starkt för något som läsaren vet lite om, det där som ingen vill prata om, så kanske det just är något som ingen heller kommer att prata om. Diskussionen händer aldrig och det gör att läsaren vill ha mer. Alltför många författare gör misstaget att försöka förklara allt. Konsten är, givetvis, att veta vad det är som ska utelämnas och vad som ska förklaras. Huvudplotten måste du nysta upp, men saker som har skavt vid sidan av det är sånt som dels öppnar för att du skriver mer om samma karaktärer, dels öppnar för att dina läsare börjar diskutera saken med varandra. Det senare är väldigt bra för din framtid som författare. Läsarna vill höra mer ifrån dig och få mer saker att prata om.

Tänk på att i stort sett alla stora böcker och bokserier har ett flertal grupper på sociala media där läsarna pratar om hur de har uppfattat en viss scen. Hade karaktären bara inte fått sitt morgonkaffe, eller låg det något betydlig djupare bakom en viss reaktion? Låt läsarna prata!

Lycka till!
/Anna

Eneagram och karaktärsbygge

Publicerad den av annagable i författare, karaktärer, lektör, manus, Skrivcoach, Skrivtips

Tack för feedback på det förra inlägget. Som jag förstod det var alla inte med hela vägen på starten, alltså att vända en sanning. Därför tänkte jag försöka förklara det ihop med hur du kan använda eneagrammet för att skapa mer mångsidiga karaktärer.

Det här inlägget blir aningen långt. Det är ändå en ”populärversion” av eneagram som det finns hur mycket som helst att läsa om, men som man också kan ta med en nypa salt precis som alla andra sätt att försöka sortera in alla olika människor i fack. Givetvis blir dina karaktärer mer kärnfulla och mindre stereotypa, om du applicerar en djupare nivå av eneagram på dem. Men framför allt blir din berättelse bättre ju fler vägar du hittar för att skapa olika sorters karaktärer.

Eneagrammet menar på att man kan befinna sig på olika utvecklingsnivåer inom sin personlighetstyp. En högre nivå innebär att man är mer fri från fixeringar. Man kan också röra sig upp och ner mellan nivåerna beroende på situation och omgivning. Nederst på skalan kan vilken som helst av typerna bli destruktiv. Se bilden nedan.

Här är de nio olika eneagramtyperna. Texten i dem är hämtad från Svenska eneagraminstitutet. (Ordet ”vinge” innebär att typen drar åt ena eller andra hållet inom sin grupp.) Exemplen på karaktärer ur fiktionens värld är dock mina. Du kanske kommer på fler och bättre? Efter genomgången skriver jag lite om hur det hänger ihop med mitt förra inlägg och om att skapa karaktärer.

Typ 1 Förbättraren

Ettor är samvetsgranna och etiska, med stark känsla för rätt och fel. De är lärare, korsfarare, och de förespråkar förändring. Deras strävan är att alltid förbättra saker och ting (inkl. sig själv), men de är rädda för att göra misstag. De är välorganiserade, ordningsamma och nogräknade. De eftersträvar en hög standard, men de kan lätt bli till kritiska perfektionister. Typiska problem för ettor har med undertryckt ilska, förbittring och otålighet att göra. Som bäst är ettor visa, realistiska och ädelmodiga och uppvisar gott omdöme. De kan också visa prov på moraliskt hjältemod.

Självbild: Ordentlig, objektiv och saklig, jag vet vad som är rätt.
Söker efter: Integritet och förbättring.
Största frestelse: Känna stor personlig moral och integritet.
Egofixering: Dömande, bitterhet, kritiserande – De har en gång upplevt att världen var perfekt som den är men har nu blivit av med den känslan. För att försöka nå tillbaks dit blir de kritiska och dömande av verkligheten.
Passion: Vrede, Ilska – Då de ser alla operfektioner och fel i verkligheten blir de arga men då de inta alltid kan vara närvarande i sin ilska leder det istället till frustration som tillslut blir en underliggande känsla av bitterhet.
Grundrädsla: Att vara korrupt, ond eller defekt.
Grundönskan: Att vara god, oklanderlig och fullkomlig.
Etta med Nio-vinge: ”Idealisten”
Etta med Tvåa-vinge: ”Förespråkaren”
Motivation: Vill gärna ha rätt, att sträva högre och att förbättra något betydelsefullt. Att vara i fas med sina ideal och att rättfärdiga sig själva. Att vara bortom kritik så att de inte kan bli dömda av andra.
Yrken: lärare, coach
Exempel: Atticus i To killa Mockingbird, Elinor i Sense and sensibility, mr Carson i downtown Abbey.

Typ 2 Mentorn

Tvåor är empatiska, ärliga och varmhjärtade. De är vänliga, generösa och självuppoffrande, men de kan också vara sentimentala, insmickrande och överdrivet måna om att vara andra till lags. De är välmenande och vill komma nära andra, men de riskerar att börja göra saker för andra för att få känna sig behövda. Typiska problem för tvåor har att göra med deras vilja att äga andra människor och med att erkänna sina egna behov. Som bäst är tvåorna osjälviska och oegennyttiga och älskar andra människor villkorslöst.

Självbild: Jag är en omtänksam och kärleksfull person.
Söker efter: Närhet.
Egofixering: Smicker och inställsamhet, hjälpsamhet för att få andras tacksamhet och bekräftelse. Egot kan inte känna sig nöjd om de inte får tacksamhet och kärlek från andra. Blir fixerade på att hitta hjälpsamma saker att säga och göra åt andra.
Passion: Högmod – Att veta vad som är bäst för andra. ”Vad skulle de vara eller göra utan mig?”. Försöka göra sig oumbärlig.
Grundrädsla: Att vara obehövlig, att inte vara värdig att älska, att vara utan kärlek.
Grundönskan: Att känna sig älskad.
Tvåa med Etta-vinge: ”Tjänaren”
Tvåa med Trea-vinge: ”Värd/Värdinnan”
Motivation: Vill vara älskade och omtyckta, att få uttrycka sina känslor för andra, att få vara behövda och uppskattade, att få andra att besvara deras känslor och att få upprätthålla sina anspråk om sin goda självbild.
Yrken: politiker, psykolog
Exempel: Jane i Jayne Eyre, prins Caspian i Narnia, lady Sybil i Downtown Abbey, Peter Parker i Spiderman.

Typ 3 Presteraren

Treor är självsäkra, attraktiva och trevliga. De kan vara ambitiösa, kompetenta och energiska, men också statusmedvetna och ärelystna. De är diplomatiska och samlade, men de kan också vara överdrivet medvetna om sin egen framtoning och vad andra tycker om dem. Typiska problem för treor är arbetsnarkomani och konkurrens. Som bäst är treor självaccepterande, äkta och allt de verkar vara – goda förebilder som inspirerar andra.

Självbild: Jag är duktig, effektiv och framgångsrik.
Söker efter: Att bli bekräftad och accepterad.
Största frestelse: Att ständigt driva på sig själv för att försöka bli bäst.
Fel/Brist tänkandet: Att deras värde baseras på deras externa förmåga eller image.
Alarm: Drivkraften är status och uppmärksamhet.
Egofixering: Självbedrägeri.
Passion: Högfärd, fåfänga.
Grundrädsla: Att vara utan värde, värdelös och dålig
Grundönskan: Att känna sig värdefull
Trea med Tvåa-vinge: ”Charmeraren”
Trea med Fyra-vinge: ”Proffset”
Motivation: Treor vill bli bekräftade, utmärka sig från andra, få uppmärksamhet, bli beundrade och imponera på andra.
Yrken: jurist, entreprenör, kirurg
Exempel: P.T. Barnum i The greatest Showman, George Warleggen i Poldark, Harry Selfridge i mr Selfridge

Typ 4 Individualisten

Fyror är självmedvetna, känsliga och reserverade. De är känslomässigt ärliga, kreativa och personliga, men kan också vara lynniga och självmedvetna. De håller distans till andra på grund av att de känner sig sårbara och ofullständiga, och de kan också vara föraktfulla och uppleva att de ”står över” att leva på ett vanligt sätt. Typiska problem för fyror har att göra med melankoli, självupptagenhet och självömkan. Som bäst är fyror inspirerade och synnerligen kreativa. De har förmågan att förnya sig själva och omvandla sina upplevelser.

Grundrädsla: Att de inte har någon identitet eller personlig betydelse
Grundönskan: Att hitta sig själv och sin betydelse (att skapa sig en identitet)
Enneagram-fyra med en Trea-vinge: ”Aristokraten”
Enneagram-fyra med en Femma-vinge: ”Bohemen”
Yrken: skådespelare, hårfrisör, PT
Exempel: Anne Shirley i Anne of Green Gables, mr Rochester i Jayne Eyre, Marianne i Sense and sensibility

Typ 5 Undersökaren

Femmor är alerta, insiktsfulla och nyfikna. De kan koncentrera sig och fokusera på att utveckla komplicerade koncept och förmågor. De är oberoende och uppfinningsrika, men de kan också bli alltför upptagna av sina egna tankar och fantasiföreställningar. De blir lätt distanserade men är ändå nervösa och intensiva. Typiska problem för femmor rör excentricitet, tvivel och isolering. Som bäst är femmorna visionärer och pionjärer, ofta före sin tid och förmögna att se världen på ett helt nytt sätt.

Grundrädsla: Att vara odugliga, värdelösa, utlämnade, hjälplösa, inkompetenta
Grundönskan: Att vara kapabla och kompetenta
Femma med Fyra-vinge: ”Nyskaparen”
Femma med Sexa-vinge: ”Problemlösaren”
Motivation: Vill förfoga över kunskap, att förstå sig på omgivningen och helheten, att ha allt ”utklurat” som ett sätt att försvara jaget mot hot från omgivningen.
Yrken: ingenjör, programmerare, mattematiker
Exempel: Sherlock i Sherlock Holmes, Caroline i Poldark, mr Darcy i Pride and prejudice, Violet i Downtown Abbey

Typ 6 Den lojala /Problemlösaren

Sexor är pålitliga, arbetsamma, ansvarsfulla och lojala. De är fantastiska på felsökning, de förutser problem och befrämjar samarbete – men de kan också bli defensiva, undvikande och ängsliga personer som håller sig uppe med hjälp av stress men samtidigt klagar över det. De kan vara vaksamma och obeslutsamma, men samtidigt reaktiva, trotsiga och rebelliska. Typiska problem för sexor handlar om självtvivel och misstänksamhet. Som bäst har sexor en inre trygghet och bra självkänsla och kämpar modigt för både sin egen och andras sak.

Självbild: Jag är omtyckt och en lojal, plikttrogen och engagerad person
Söker efter: Säkerhet. Något att tro och hålla fast vid.
Största frestelse: Söka säkerhet och försäkran hos andra.
Fel/brist i tänkandet: Önskan att hitta vägledning i externa saker och inte i sig själv.
Egofixering: Oro, tvivel, skepsism. Ja, men … Vad händer om …? Har vi belyst alla sidor …?
Passion: Ängsla, feghet, rädsla.
Essens: Tillit, tro – Uppnår sin essens när de fullt ut vågar lita på sin egen förmåga att hantera uppkomna situationer.
Dygd: Mod, Kurage.
Grundrädsla: Att vara helt utan stöd och riktning (riktlinjer)
Grundönskan: Att ha säkerhet och stöd
Sexa med Femma-vinge: ”Försvararen”
Sexa med Sjua-vinge: ”Kompisen”
Yrken: polis, detektiv, byggnadsinspektör
Motivation: Sexorna vill ha säkerhet och känna sig stöttade av andra. De vill känna övertygelse, försäkran och uppmuntran. Vill testa andras attityd mot dem för att veta var de står. Kämpar mot oro, ängslan och osäkerhet.
Exempel: Demelza i Poldark, colonel Brandon i Sense and sensibility, Susan i Narnia

Typ 7 Entusiasten

Sjuor gillar att tänka på händelser och på att göra saker, istället för abstrakta koncept. Det måste hända saker. Deras identitet är baserad på deras händelser och erfarenheter.

Grundrädsla: Att bli berövad på livet och att bli fast i lidandet.
Grundönskan: Att vara nöjd och belåten.
Självbild: Jag är en glad, positiv och entusiastisk person.
Söker efter: Tillfredsställelse och belåtenhet
Största frestelse: Att tänka eller tro att tillfredsställelsen är någon annanstans.
Fel/brist i tänkandet: Ständig förväntan och längtan på framtiden, medför att man missar att vara närvarande i nuet.
Kommer längre bort ifrån sig själv: Genom längtan – När man börja känna att något bättre finns någon annanstans
Kommer tillbaks till sig själv: Genom sin förmåga att se glädjen och entusiasmen i det man verkligen gillar och kapaciteten att uppleva det fullt ut.
Fokus på: Möjligheter
Sjuan med Sexa-vinge: Underhållaren
Sjuan med Åtta-vinge: Realisten
Motivation: Vill vara lycklig och tillfredsställd. Vill ha ett stort utbud och variation av aktiviteter och upplevelser. Vill vara öppen för alla möjligheter och att ha frihet att kunna välja och vraka.
Yrken: förläggare, konstnär
Exempel: Elizabeth Bennet i Pride and prejudice, Becky Sharp i Vanity fair

Typ 8 Utmanaren

Åttor är självsäkra, starka och påstridiga. De är beskyddande, handlingskraftiga och rakt på sak, men de kan också vara egocentrerade och dominerande. Åttor upplever att de måste kontrollera sin omgivning, särskilt människorna i den, och blir ibland konfrontativa och terroriserande. Typiska problem för åttor handlar om deras humör och att tillåta sin egen sårbarhet. Som bäst uppvisar åttorna självkontroll och använder sin styrka till att förbättra andras liv – hjältemodiga, ädelmodiga och inspirerande.

Grundrädslan: Att bli kränkt eller kontrollerad av andra.
Grundönskan: Att skydda sig själv och ha kontroll på sitt eget liv och öde.
Åtta med Sjua-vinge: “Maverick”
Åtta med Nia-vinge: “Björnen”
Motivation: Vill vara självständig, att visa sin styrka och motsätta sig svaghet, att vara viktig och dominera sin omgivning, att ha kontroll över sin situation.
Yrken: jurist, politiker, regissör
Exempel: lady Mary i Downtown Abbey, Ross Poldark i Poldark, Scarlet O’Hara i Gone with the wind

Typ 9 Fredsmäklaren

Nior är accepterande, tillitsfulla och stabila. De är vanligtvis kreativa, optimistiska och stödjande, men de kan ibland vara alltför villiga att gå med på andras förslag bara för att upprätthålla sämjan. De vill att allting ska gå smidigt och utan konflikter, men ibland kan de vara självgoda, förringa problem och låtsas som om obehagliga saker inte existerade. Typiska problem för en nia har att göra med oföretagsamhet, envishet och ovilja till förändring. Som bäst är nior obetvingliga och allomfattande och har förmågan att sammanföra människor och reda ut konflikter.

Grundrädsla: Att bli bortkopplad och förlora kontakten och samhörigheten med andra och världen.
Grundönskan: Nian önskar mest av allt är därför att höra till och att upprätthålla sin inre balans.
Nia med Åtta-vinge: ”Medlaren”
Nia med Etta-vinge: ”Drömmaren”
Motivation: Vill skapa harmoni i sin omgivning, undvika konflikter och spänningar, att bevara saker som de är, att motstå det som skulle kunna uppröra eller störa dem.
Yrken: bibliotekarie, socialsekreterare
Exempel: Jane Bennet i Pride and prejudice, Dwight Enys i Poldar, Edward Ferras i Sence and sensibility

Karaktärerna i din text

Som du ser ovan har alla typer både en önskan och en rädsla. I det förra inlägget fokuserade jag på rädslor, en livslögn. Ta till exempel att karaktärens livslögn är ”Jag är värdelös”. Vilken typ hör det till ovan? Jo, det är i nummer tre som söker efter att bli bekräftad och accepterad.

Se bara det här som en hjälp att skapa karaktärer som är varierade och att få en bättre förståelse för det jag skrev i förra inlägget om karaktärens livslögn.

Du kan testa vilken typ du själv är på Svenska eneagraminstitutet. Prova gärna att skriva en kort historia med en huvudperson som är samma typ som du själv är.

I bilden nedan kan du se det där med vingar, samt också hur nivåerna rör sig positivt eller negativt för respektive personlighetstyp.

Bilden är från Getty

Lycka till!
/Anna

Att upprepa ord

Publicerad den av annagable i författare, lektör, manus, Skrivtips

En sak som jag ofta får markera många gånger när jag gör ett redaktörsjobb är upprepade ord. Exempel:   
    ”Han såg på henne och såg att hon såg ledsen ut.”
    Det är helt klart två ”såg” för mycket i meningen ovan. Mitt råd är att använda synonymer och omskrivningar. Till exempel:
    ”Han tittade på henne och märkte att hon såg ledsen ut.”

Men är det alltid fel med upprepningar? Det korta svaret är nej. Det långa är att det beror på vad du som författare har för avsikt med upprepningen. Här följer några exempel på när upprepningar är okej.

  • Ett ord som är viktigt kräver att läsaren verkligen uppfattar just det ordet utan att tänka på en synonym. I såna fall handlar det nästan alltid om en viktig plantering för något som ska komma, där just det ordet är avgörande.
  • En upprepning kan behövas för att få korrekt syftning. Astrid Lindgren använder ordet ”soppa” flera gånger i följande scen från Katthult. Hon ger dels soppan emfas, men är också tydlig med att det är just soppa som Emil äter, och inget tilltugg till den.
        ”En dag hade de köttsoppa till middag i Katthult. Lina hade hällt upp soppa i den blommiga soppskålen, och alla satt runt köksbordet och åt soppa, särskilt Emil. Han tyckte om soppa, och det hördes när han åt.”
        Lägg märke till att skålen, som är den verkliga planteringen, däremot bara passerar förbi. Det är mästerligt.
  • Vissa ord har inga bra synonymer. För att inte skriva något krystat kan en upprepning vara den enda lösningen. Försök i så fall att hitta olika grammatiska varianter av ordet istället, eller se om det helt kan uteslutas eller ersättas av ett pronomen.
Illustration: Björn Berg

Hur ska du då som författare veta när det känns upprepande och när det är nödvändigt att ta om? Ja, det vet bara du, eftersom bara du vet vilka ord som är viktiga och vilka som kan ersättas. Jag hoppas i alla fall att det här korta rådet ska vara till vägledning.

Lycka till!
/Anna

Guldvågen

Publicerad den av annagable i författare, lektör, manus, Skrivcoach, Skrivtips

Variation i texten är något som framgångsrika författare ständigt tänker på. Det handlar om självklara saker, som ordval och om meningarnas längd, men också om betydligt mer subtila signaler.

När du kommer till språkstadiet i ditt redigeringsarbete är det dags att ta fram din inre guldvåg för att väga formuleringarna på den. Smaka på orden som en gourmé. Känn varje nyans och var hårdare än en måldomare i idrott. Ska ordet få stanna, ska det ersättas eller helt tas bort? På guldvågen balanserar du ditt manus så att det smakar bra. När språket flyter på ”försvinner” det och innehållet tar med läsaren på en resa till en annan tid och en annan plats.

Språk eller handling?

Det finns en punkt där du måste balansera språk kontra handling. Skriver du texter med en poetisk anknytning kan du låta språket synas, är det ”vanlig” skönlitteratur bör språket bara finnas där för att bära handlingen. Det är du som bestämmer syftet med din text. Jag lämnar poesi därhän i resten av det här inlägget och återkommer till diktens värld i något annat inlägg.

I valet bör du resonera kring variablerna rätt – fel, fint – fult och bra – dåligt. Fundera alltså på vad som passar till din handling. Är det några råa sällar som argumenterar kanske ett språk helt utan svordomar blir fint, fel och dåligt, eftersom ingen kommer att tro att de råa sällarna inte slänger ur sig några fula ord. Är det en historisk roman kan för moderna ord bli fel, fult och dåligt på samma gång. Är ditt manus en romance kan ett för kalt språk bli fel, fint och dåligt.

Upprepningar

En viktig sak att jaga i ditt manus är upprepningar. Nyligen läste jag reklam för en känd film om dinosaurier. Det stod: ”… sviktande besöksantal driver forskarna att driva forskningen …”. På de sju orden lyckas skribenten upprepa två ord: driver – driva och forskarna – forskningen. Det kanske låter som det mest självklara valet när du skriver, men om du till exempel läser ditt eget manus högt eller ber någon som inte har sett det tidigare att läsa kommer upprepningarna att märkas. Det gäller alltså inte bara en exakt upprepning utan även varianter, som i texten om filmen. Givetvis märks exakta upprepningar ännu mer.

Samma meningsbyggnad flera gånger

En annan typ av upprepning är om du inleder flera meningar på samma sätt, det vill säga använder samma meningsbyggnad. Absolut vanligast är att inleda meningar med egennamn, han, hon, den eller det. Eftersom konstruktionen ”Lisa kastade bollen” hör till grunden i vår grammatik är det givetvis bra att använda en vanlig huvudsats ofta. Däremot behöver du inte ha såna precis hela tiden.

Här följer några exempel.
1a och 1b är start med pronomenet ”han”, 2a och 2b variationer när det gäller verb.

1a: Han gick fram till den döva barden. Han tog honom i håret. Han kastade ut honom genom fönstret med ett vrål. Han lät bardens muntifikantor följa efter.

1b. Han gick fram till den döva barden och tog honom i håret. Med ett vrål kastade han ut barden genom fönstret. Musikantens muntifikantor fick strax ta samma väg.

2a: Hon stod vid busshållplatsen. Här hade hon stått många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, stod den långa mannen i den gråa rocken. Vad stod han och tänkte på?

2b: Hon stod vid busshållplatsen där hon väntat många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, fanns den långa mannen i den grå rocken. Vad tänkte han på?

Läsaren kommer att bli mer och mer uppmärksam på dina upprepningar, texten blir platt istället för att lyfta fram innehållet. I värsta fall räknar läsaren antalet meningar som börjar med ”Han …” istället för att hänga med i handlingen.

Varierad meningslängd

I dag anses korta meningar som modernt. Därmed inte sagt att alla dina meningar ska vara korta. För att återknyta till liknelsen vid mat ovan blir det som att försöka göra en meny fast du bara har en enda ingrediens till de tre rätterna. När du varierar meningslängden får texten en behaglig rytm.

Givetvis bör du hålla meningarna kortare när det händer något dramatiskt, men inte ens då blir det en njutning att läsa om det är för enformigt korthugget. På samma sätt blir det med många långa meningar. Med såna finns också risken att snirkla in sig i syftningsfel.

Som så ofta går jag till Astrid Lindgren för att visa ett exempel. Det är alltså det här jag menar ovan med att en avsiktlig upprepning av ett ord kan ge en specialeffekt:

Regler har alltid undantag

Den som kan reglerna vet också när och hur man bryter mot dem. De allra flesta undantag fungerar om du genomför dem medvetet, med ett syfte att få en viss effekt. Var också noga med att inte göra samma undantag för ofta, utan spara dem tills de verkligen behövs som en extra krydda. I exemplet nedan upprepar Astrid Lindgren ordet ”väntade” för att dels visa hur enformig väntan är, dels bygga upp en förväntan till det som ska komma. Hon varierar också meningslängden på ett sånt sätt att den bygger upp hur enformig väntan är för en ung pojke.

ur ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren

Nyskapande kontra klassiker

Visst finns det böcker som anses nyskapande för den stil de är skrivna i. De blir troligen uppmärksammade, kanske de till och med får pris, även om det är mer troligt att de går till final men inte vinner. Författaren får en kort stund i rampljuset. Läsarna diskuterar stilen. Men ganska snart försvinner intresset. Är det en bok som blir omläst eller hamnar den i den där högen av ”bok i hyllmeter” som numera säljs? Böcker som blir klassiker, som älskas och blir lästa tills de faller i bitar har en helt annan stil. I dem har författaren bemödat sig om att gå läsaren tillmötes med ett böljande, behagligt språk.

Fundera alltså på om du vill nyskapa eller skriva ett manus som kommer att hålla under många år. Jag säger inte att någondera är rätt eller fel, bara att det finns olika vägar och att det är du som måste bestämma dig för hur ditt manus ska utformas språkligt.

En älskad bok eller vacker hyllmeter – vad skriver du?

Gestalta eller inte gestalta?

Många tjatar om att en författare måste kunna gestalta. Det är sant. Det är också sant att det går att gestalta sönder ett manus. Använd gestaltning när det är gott om tid för läsaren att ta in något. Om en karaktär reflekterar över sitt livsöde är gestaltning bra. Då kan du visa hur karaktärens mamma brukade rätta till sitt förkläde istället för att berätta att hon alltid bar förkläde. Om det däremot är en person som rusar in genom dörren med en pistol är det inte läge vare sig för gestaltning eller beskrivning. Det är i såna fall det blir snudd på löjligt med en övertydlig beskrivning:

”Dörren slets upp. Där stod en kvinna mellan trettiofem och fyrtio. Hennes blonda hår var hopsatt i en svans och hon bar en rödprickig blus, vita jeans och sandaler. Med vild blick stirrade hon runt i rummet, fick syn på mig och riktade sin Magnum revolver 357 mot mig. Jag fick syn på en trälåda på ungefär två gånger en och en halv meter och gömde mig. Verkstadsgolvet bakom lådan var smutsigt och luktade olja. Min nya sommarklänning skulle bli förstörd, men det kanske var rea på HM fortfarande? När kvinnan avfyrade revolvern studsade kulan mot en svarv och rikoschetten slog in i väggen två meter från mitt gömställe. Det gjorde ont i öronen efter smällen, kanske trumhinnan var skadad?”

Det blir tyvärr inte bättre med gestaltning, eftersom en sån är för ordrik för action:

”Dörren slets upp så att gångjärnen gnisslade. Kvinnan som stod där drog handen genom sin hästsvans medan hon hastigt avsökte rummet. Några blonda hårstrån fastnade på den prickiga blusen. På de vita jeansen syntes spår av vapenfett som måste höra samman med den revolver som hon med stadig hand riktade mot mig. Jag fick stickor i handen när jag hoppade in bakom en låda som fick tjäna som gömställe. Mån om att inte smutsa ner min nya sommarklänning höll jag för öronen när hon sköt.”

Behandla alltså action som action. I såna sammanhang passar det med flera korta meningar efter varandra:

”Dörren slets upp. Jag hann uppfatta en kvinna och ett vapen innan jag kastade mig ner bakom en låda. Ett skott brann av. Och missade. Öronen ringde. Det smärtade till i handen. Kniven! Jag hade hittat kniven.”

I det här fallet handlar det om att använda guldvågen för att förstå vilken typ av scen det är du skriver och att inte tuta på i samma stil rakt igenom hela manuset.

Andra språk – en annan vågskål

Generellt överskattar många svenskar sin förmåga att använda engelska. När jag var yngre tyckte jag att jag ville läsa en författare på originalspråk, om jag bara kunde. Men bara den som har förmågan att uppfatta de svagaste nyanserna i ett språk kan uppskatta författarens guldvåg. I dag har jag svängt. Finns det en översättning som är gjord av en skicklig översättare finns det ingen anledning att läsa på ett språk där jag inte kan njuta av guldvågen utan måste fundera på värden i ord som ”se”, ”titta”, ”snegla” eller ”spana”. Det är sånt en bra översättare behärskar.

Givetvis är det ännu svårare att skriva på ett främmande språk än att ta till sig något du läser. Jag menar inte sånt som inlägg på sociala medier, även om orden i en del såna skulle behöva vägas mer än vad som sker, utan skönlitteratur. Känner du som författare skillnaden i orden ”look”, ”see”, ”view”, ”gaze” och ”scout”, till exempel? Och har du koll på vågskålen när det gäller betydligt knepigare ord än så? Om du följer mitt första råd, att undvika upprepningar, behöver du veta vilken mening som ska ha ”viewed” och vilken som ska ha ”gazed” utan att behöva fundera. Och det är bara början, eftersom olika språk också för med sig olika uttryckssätt. Oavsett vilket språk du väljer måste du ha förmågan att väga orden på guldvåg.

Olika uttryckssätt.

Lycka till!
/Anna

Att få läsaren berörd

Publicerad den av annagable i författare, karaktärer, lektör, manus, Skrivcoach, Skrivtips

Varför fångas generation på generation av Disneys tecknade karaktärer? Jo, Disney knäckte koden till att få tittare berörd för länge sen. Det här inlägget handlar om hur du får läsaren berörd.

Skilj på den externa konflikten, ”plotten” och den interna konflikten ”storyn”. I det här inlägget pratar jag om protagonistens interna konflikt. Det är den som fångar läsaren, inte en extern händelse.

Disneys ”recept”

Först presenterar de karaktärens bakgrund, alltså inte ett världsbygge utan vem karaktären är som person (snäll, gladlynt, fattig …) och sen dyker det upp en situation som gör att karaktären ställs inför ett omöjligt val. Oftast presenterar Disney detta i en sång, så att det ska få chans att riktigt fastna hos tittaren. Sök efter ”Om jag bara …” eller ”Nu vet jag inte längre vem jag är” i deras sånger. Här är ett exempel: Havet lockar, men min familj … Vad är det för fel på mig?”

Och ett annat: ”Vem är jag inuti?”

Vad har då det här med skrivande att göra?

Allt!

För att din läsare ska känna med din karaktär måste det finnas en inre konflikt, ett omöjligt val. Berättelsen är karaktärsdriven, inte plottdriven.

Men först det som bygger upp historien fram till valet.

”Hook”

Ett manus börjar med en ”hook”. Jag hittar inget bra ord på svenska, men det som fångar karaktärens sätt. Det är alltså inte alls nödvändigt att ”kroken” är en sctionscen, men den måste innehålla en inre konflikt: Önskan ställd mot rädsla. För att uppnå det som karaktären vill måste karaktären lämna sin komfortzon och göra något som känns läskigt.

Den interna konflikten startar långt innan incitamentet till handling dyker upp och ställer protagonistens liv på ända. Den interna konflikten måste ha bubblat under ytan innan dess. I äldre lära sa man i manusets första tolv till femton procent. I dagens snabbare tempo kanske inom sex procent av textmassan.

Fråga dig själv: Vad tror min protagonist att hen kan vinna lyckan genom att göra och vad är det för rädsla som stoppar protagonisten från att sätta igång?

Kroken som du har att fånga läsaren med består av:
– vem berättelsen handlar om
– varför ”det som händer” spelar roll i protagonistens liv.

Kroken består _inte_ av:
– det som sker (extern handling)
– världen som protagonisten lever i.

Du vill få läsaren att känna: ”Hur skulle det kännas om jag var hen.”
Du vill _inte_ få läsaren att tänka: ”Hur skulle det där kännas om det var jag.”

Undvik världsbygge innan det spelar någon roll för protagonisten.

Den interna konflikten

När du har etablerat vem din protagonist är (vilket alltså ska hända inom de första sex procenten av manuset) är det dags för den interna konflikten, det omöjliga valet. Det är det som disneykaraktärerna sjunger om ovan. Valet står mellan att stanna i komfortzonen och aldrig få det som karaktären önskar eller att ge sig ut i det okända, uppfylla målen och samtidigt undvika sin rädsla.

Du måste tala om på vilket sätt incitamentet påverkar din protagonist, hur kommer det att knuffa ut hen ur komfortzonen? Bara om du själv känner din karaktär och hens komfortzon kan du förmedla vad som är så viktigt med valet.

Eftersom du redan har presenterat protagonistens inre konflikt i ”kroken” kan läsaren direkt förstå att situationen kommer att bli smärtsam för din karaktär. Incitamentet är det som får läsarens nyfikenhet att gå i topp och fortsätta läsa. Om du inte ger protagonisten ett val och visar varför valet är så viktigt för karaktären blir din protagonist ett offer för plotten, vilket i sin tur gör ditt manus förutsägbart.

Det omöjliga valet

Ett exempel på hur man _inte_ ska göra är filmen Divergent. Visserligen ställs huvudkaraktären inför ett val, men det betyder inget för den som ser filmen eftersom tittaren inte vet något om karaktären, bara om världen som karaktären lever i. Däremot har filmen ”The greatest showman” ett val som är oerhört viktigt för protagonisten. Det räcker att du ser början på de här båda filmerna för att förstå vad jag menar.

Hur protagonisten väljer beror på att hen länge har levt i fördomar kring det som valet handlar om. När incitamentet knuffar ut karaktären ur komfortzonen kommer valet alltså att baseras på de här fördomarna! Det viktiga är att plotten i sig inte kan välja, karaktären måste göra det. Protagonisten ska vara det skinn som läsaren lever i.

Incitamentet och det omöjliga valet leder fram till den första vändningen: Karaktären sätter igång med det som resten av manuset kommer att handla om.

Plotten är knytnäven – den interna konflikten är slaget

Säkert har jag tidigare berättat om en av grundarna till Stockholms Tolkiensällskap, men jag tar en kortversion igen, eftersom historien så väl belyser vad det här handlar om. Tolkien inledde sin ”Sagan om ringen” med en lång och grundlig berättelse om vad en hob är. Läsaren får veta allt om deras historia, bosättning, samhälle, konsten att fira födelsedagar och vurm för släktforskning. Först efter det rullar historien igång. När sagda grundare skulle läsa boken ”som alla pratade om” fanns inte första delen inne på biblioteket. Så det fick bli den andra, där läsaren kastas rakt in i en jakt. Personen säger att om han hade fått första delen först hade han aldrig kommit igenom starten.

Protagonistens dramatiska kurva

Det jag har skrivit här är egentligen inga nyheter jämfört med det som allmänt skrivs om den dramatiska kurvan, men jag hoppas att det ska hjälpa dig att se att det finns fler punkter att stoppa in än tre vändningar, alternativt att det ska ske något i början, vara jobbigt i mitten för att sen sluta bra (eller tvärt om ifall det är drama). Vändningar och kurva kommer ändå att finnas med, men det viktiga är inte att du ser kurvan, utan förstår vad det är den ska innehålla.

Det här är alltså inte manusets dramatiska kurva, utan protagonistens resa – inte att förväxla med ”hjältens resa” som är plottdriven, inte karaktärsdriven! Och det är först när din läsare känner med karaktären som du kan beröra läsaren.

Lycka till!
/Anna

Skriv hur det känns, inte hur det är

Publicerad den av annagable i författare, karaktärer, lektör, manus, Skrivcoach, Skrivtips

eller

Det dina karaktärer gör om dagarna påverkar hur de upplever världen

När du skriver i tredje person handlar mycket om att krypa in under skinnet på en karaktär. Du vill att läsaren ska titta ut ur karaktärens ögon och se vad den ser. Men framför allt vill du att läsaren ska känna det som karaktären känner.

Fundera på hur du själv uppfattar världen jämfört med någon som du känner väl. Fundera också på olikheter i hur ni ser på er själva – vilket kan variera mycket beroende på plats och situation samt vad som har inträffat precis innan situationen i fråga.

Ingen är subjektiv

Inte ens den allvetande berättaren är helt subjektiv, eftersom den kan använda några karaktärer som fokalisatorer för andra (läs mer i del två av mitt inlägg om perspektiv, länk nedan). När du skriver i första eller tredje person blir det än mer uttalat. Alla ser världen utifrån sin egen bakgrund och sina egna värderingar. Det måste dina karaktärer också göra!

Yrken

Personer med olika yrken lägger märke till olika saker. Det du tränar hjärnan att fokusera på kommer den att ”se”. Du kan göra ett experiment och fokusera några dagar på att hitta tappade mynt. Trots att kontanthandeln är på väg bort kommer du med största sannolikhet att hitta fler mynt. När du gör experimentet fokuserar du givetvis. Den som under lång tid har tränat sin hjärna till en viss sak kommer att reagera på ett visst sätt på omvärlden utan att behöva lägga extra fokus på just den saken. En polis har sannolikt betydligt större chans att se ett brott på öppen gata än en pianostämmare. Pianostämmaren å andra sidan kanske lägger märke till att det kommer olika toner från tickandet vid övergångsstället på gata Y jämfört med gata X. Reflektioner av den här sorten tillför en hel del till bilden av dina karaktärer.

Kroppsspråk

Nyttan med övningen nedan är att förstå att du måste jobba din in under skinnet på dina karaktärer och bestämma dig för vem av dem som ska ha perspektivet i vilken scen. Oftast kan du fråga dig för vem mest står på spel i scenen som du ska skriva och lägga perspektivet där. Låt sen de övriga visa vad de känner i situationen genom sitt kroppsspråk, vilket den som har perspektivet kan iaktta. Det är ju så att kroppsspråket är den allra viktigaste kommunikationsvägen som vi har, även om vi ofta förleds att tro att orden väger tyngst. Givetvis kommer personer som är i olika sinnesstämningar att uppfatta kroppsspråk lika olika som de tolkar ord. När du hittar det har du också fått en nyckel till läsarens upplevelse.

karaktärskort

Lär känna dina karaktärers önskningar, rädslor och misstankar. Skriv ett karaktärskort per person. Givetvis kan du ha med basfakta, alltså sånt som ålder, kön, hårfärg, ursprung med mera, men viktigare är att du skriver ner hur karaktären är som person. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Tar hen livet som det kommer eller är det ofta planering även inför småsaker? Vad händer när det inte går som din karaktär har tänkt sig? Blir reaktionen ilska, uppgivenhet eller biter hen ihop? Kanske till och med planerar en hämnd? Se sen till att karaktärens sätt att reagera kommer fram genom sättet som hen ser på omvärlden.

Ta bort filterord

Exempel på ”filterord”:

  • jag ser
  • han hör
  • hon känner
  • jag rör vid
  • hon tänker att
  • jag undrar
  • han förstår
  • jag ser
  • det verkar som om
  • hon vet
  • han upplever
  • jag bestämmer mig för att
  • det låter som
  • med flera.

Filterorden gör att du beskriver istället för att gestalta. De kan utgöra en stor del av skillnaden mellan hur stor inlevelse läsaren får i din text. Exempel: Istället för ”Jag kände mig yr i huvudet.” kan du skriva ”Världen roterade.” Extra viktigt blir det givetvis i en actionscen, där filterorden slöar ner tempot.

I övningen nedan ska du alltså inte skriva ”Hen kände sig …” eftersom det inte är en känsla. Spegla istället övningskaraktärernas genom deras sätt att se omvärlden. Du får några tips i karaktärsbeskrivningarna nedan.

Övning

Här följer en övning som förhoppningsvis gör att du förstår vad det är som jag vill åt, alltså att du speglar karaktärens inställning till omvärlden i hur den uppfattar det den har omkring sig och sin egen plats i kontexten.

Du får tre karaktärer som alla har hamnat på samma ställe. Givetvis kan de se varandra. Här nedan beskriver jag platsen så det är alltså inte det du ska göra. Det jag vill är att du försätter dig i var och en av karaktärerna och känner vad hen känner. Du behöver inte redovisa det som du har skrivit annat än för dig själv.

Det kan vara bra att ta en liten paus mellan varje karaktär så att du kan nollställa dig och sen i lugn och ro försätta dig i nästa karaktärs sätt att vara.

Förutsättningar för övningen

Scenen föreställer ett torg. Runt torget är det flera byggnader som har en lång historia. Till höger finns en äldre kyrka, rakt fram och till vänster finns det flera hus med färgglada fasader. De övre våningarna verkar vara bostäder, men i ett av husen syns det på belysningen att ett kontor huserar. Mitt på torget finns en liten träkiosk där någon säljer glass. Det står några bänkar för trötta flanörer och kring bänkarna leker en grupp barn medan andra barn sover i sin barnvagn medan deras vuxna sällskap har tagit plats på en av bänkarna. De resonerar livligt om något som inte hörs. En turistgrupp kommer ut på torget. Guiden har en stor grön flagga som de samlas kring. Samtidigt skyndar några andra personer in i huset med kontoret.

Tre personer sitter på en uteservering med utsikt över torget. Det är från serveringen som ovanstående beskrivning är gjord. Men personerna känner inte varandra. De har helt olika bakgrund och är i helt olika sinnesstämning.

Karaktär 1 är lättsamt lagd och just den här tidiga förmiddagen ser hen fram emot ett möte med en person som hen har längtat länge efter att få träffa. Hen är kanske sen till mötet men tänker ändå hinna med en fika för vännen brukar också vara sen och vem bryr sig? Det ska bli så kul att ses! Och även att få berätta om den nya kärestan. Kanske, kanske blir vännen rent av lite avundsjuk, sådär lagom så att det inte stör vänskapen, men så att det spär på den goa känslan. Bara inte vännen börjar prata om något annat, men det ordnar sig. Livet, en räckmacka.

Karaktär 2 är osäker. Hen har åkt in tidigt för att gå på en jobbintervju i huset med kontoren. Det är viktigt att komma i tid och att vara förberedd. Ligger verkligen alla betygskopiorna och intygen i väskan? Bäst att kolla ytterligare en gång och läsa på namnet på den som hen ska fråga efter. Kaffet är faktiskt riktigt uppiggande och solen skiner. Men hjälp, det är en fläck på väskan! Spillde hen precis nu? Varför skulle hen ta en kaffe? Kanske går fläcken att få bort med lite vatten. Kan man bara ta ett glas vatten till kaffet eller kommer folk att stirra då? Och tänk om den som hen ska möta på kontoret ser från sitt fönster eller är en av dem som skyndar mot byggnaden? Hämta vatten och försöka få bort fläcken eller inte? Och måste hen i så fall bära med sig både väskan och kappan så att ingen snor något?

Karaktär 3 är på väg hem. Fortfarande. Hen slocknade efter nattens uteliv hos en kompis till en kompis, eller om det var kompisens kusin. Oavsett vem det var fanns det ingen jävla frukost att sno ur kylen, så hen har stannat här. Hen mår inte direkt illa, men är trött och en dov huvudvärk hänger över pannan, kanske ända ner i kaffet som var rätt dåligt. Inga latte på det här stället inte! Och det var fan vad ungjävlarna där borta skriker. Borde inte de vara i skolan? Hen borde kanske ta en springnota men hemma väntar stanken av gammal förfest, dammet och kanske någon polare som aldrig orkade hänga med ut. Egentligen borde hen plugga, men vad spelar en termin till på universitetet för jävla roll på en skala? Och skrik inte, ungjävlar!

Du får inte flytta karaktären från uteserveringen (nej, det börjar inte regna!) utan allt ska utspela sig där, men hitta gärna på en bakgrund och skriv in en återblick som karaktären gör i sina tankar medan hen sitter där.

Lycka till!
/Anna

Du vet väl att du kan hitta en mängd skrivtips i min blogg? Behöver du professionell hjälp med ditt manus? Jag har arbetat med text på heltid under tjugofem år. Läs mer under ”tjänster”.

Länk till inlägget om fokalisatorer.