Fjolårets vanligaste fel

Jag har jobbat som lektör i många år. De vanligaste felen ändrar sig med tiden. Jag tycker att valet av de eller dem har blivit bättre, medan var och vart har blivit sämre. Men det allra vanligaste felet för närvarande är inte språket utan förmågan att skilja på anföring, anföringssats och brödtext. Här är en snabbhjälp med grundreglera. Om du ofta läser böcker på andra språk får du inte efterlikna dem, det är olika regler för olika språk

Anföring är något som någon säger. Om personen säger det till sig själv blir det till en monolog, säger hen det till någon annan, som svarar, blir det en dialog.

En anföring markeras med anföringstecken. Om du väljer pratminus eller citattecken spelar ingen roll, de har samma värde.

All anföring på svenska inleds på ny rad med indrag.

När anföringen är slut ska du också göra ny rad med indrag.

En anföringssats skrivs på samma rad som anföringen. En anföringssats inleds alltid med ord som sa, ropade, viskade etc. Det mest neutrala, som aldrig kan bli fel, är sa. Du kan skriva en tusensidorsroman och enbart använda sa utan att läsaren upplever det som konstigt. Däremot kan ett enda genmälde eller utbrast förstöra allt. (Gestalta istället: sa Lisa och stampade med foten istället för opponerade Lisa förnumstigt.)

Om samma person fortsätter att prata efter anföringssatsen ska det stå på samma rad.

Tankar behandlas som anföring, med anföringssats men utan anföringstecken.

Exempel
(lägg också märke till var skiljetecknen är placerade i förhållande till avslutande citattecken)

”I dag är jag glad”, sa Lisa och hoppade på ett ben. (anföring med anföringssats)

Lisa tittade ut genom fönstret och sa: (brödtext före anföring + kolon eftersom hon ska säga något)
”I dag är jag glad!” (ny rad, indrag, utan anföringssats, brödtexen ovan talar om att hon ska prata)
Lisa hoppade på ett ben för att visa vad hon kände. (brödtext, ska ha ny rad med indrag och inte stå där den utelämnade anföringssatsen skulle ha stått.)

”Tror du”, sa Lisa och såg mot himlen, ”att det blir regn?” (anföringssats mitt i meningen – bra om hon säger mycket efter anföringssatsen, så slipper läsaren vänta på att få veta vem det är som talar)

Om jag bara kunde få gå hem snart, tänkte Lisa. (tanke med anföringssats)

Läs mer här.

Lycka till!
/Anna

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s