Eneagram och karaktärsbygge

Tack för feedback på det förra inlägget. Som jag förstod det var alla inte med hela vägen på starten, alltså att vända en sanning. Därför tänkte jag försöka förklara det ihop med hur du kan använda eneagrammet för att skapa mer mångsidiga karaktärer.

Det här inlägget blir aningen långt. Det är ändå en ”populärversion” av eneagram som det finns hur mycket som helst att läsa om, men som man också kan ta med en nypa salt precis som alla andra sätt att försöka sortera in alla olika människor i fack. Givetvis blir dina karaktärer mer kärnfulla och mindre stereotypa, om du applicerar en djupare nivå av eneagram på dem. Men framför allt blir din berättelse bättre ju fler vägar du hittar för att skapa olika sorters karaktärer.

Eneagrammet menar på att man kan befinna sig på olika utvecklingsnivåer inom sin personlighetstyp. En högre nivå innebär att man är mer fri från fixeringar. Man kan också röra sig upp och ner mellan nivåerna beroende på situation och omgivning. Nederst på skalan kan vilken som helst av typerna bli destruktiv. Se bilden nedan.

Här är de nio olika eneagramtyperna. Texten i dem är hämtad från Svenska eneagraminstitutet. (Ordet ”vinge” innebär att typen drar åt ena eller andra hållet inom sin grupp.) Exemplen på karaktärer ur fiktionens värld är dock mina. Du kanske kommer på fler och bättre? Efter genomgången skriver jag lite om hur det hänger ihop med mitt förra inlägg och om att skapa karaktärer.

Typ 1 Förbättraren

Ettor är samvetsgranna och etiska, med stark känsla för rätt och fel. De är lärare, korsfarare, och de förespråkar förändring. Deras strävan är att alltid förbättra saker och ting (inkl. sig själv), men de är rädda för att göra misstag. De är välorganiserade, ordningsamma och nogräknade. De eftersträvar en hög standard, men de kan lätt bli till kritiska perfektionister. Typiska problem för ettor har med undertryckt ilska, förbittring och otålighet att göra. Som bäst är ettor visa, realistiska och ädelmodiga och uppvisar gott omdöme. De kan också visa prov på moraliskt hjältemod.

Självbild: Ordentlig, objektiv och saklig, jag vet vad som är rätt.
Söker efter: Integritet och förbättring.
Största frestelse: Känna stor personlig moral och integritet.
Egofixering: Dömande, bitterhet, kritiserande – De har en gång upplevt att världen var perfekt som den är men har nu blivit av med den känslan. För att försöka nå tillbaks dit blir de kritiska och dömande av verkligheten.
Passion: Vrede, Ilska – Då de ser alla operfektioner och fel i verkligheten blir de arga men då de inta alltid kan vara närvarande i sin ilska leder det istället till frustration som tillslut blir en underliggande känsla av bitterhet.
Grundrädsla: Att vara korrupt, ond eller defekt.
Grundönskan: Att vara god, oklanderlig och fullkomlig.
Etta med Nio-vinge: ”Idealisten”
Etta med Tvåa-vinge: ”Förespråkaren”
Motivation: Vill gärna ha rätt, att sträva högre och att förbättra något betydelsefullt. Att vara i fas med sina ideal och att rättfärdiga sig själva. Att vara bortom kritik så att de inte kan bli dömda av andra.
Yrken: lärare, coach
Exempel: Atticus i To killa Mockingbird, Elinor i Sense and sensibility, mr Carson i downtown Abbey.

Typ 2 Mentorn

Tvåor är empatiska, ärliga och varmhjärtade. De är vänliga, generösa och självuppoffrande, men de kan också vara sentimentala, insmickrande och överdrivet måna om att vara andra till lags. De är välmenande och vill komma nära andra, men de riskerar att börja göra saker för andra för att få känna sig behövda. Typiska problem för tvåor har att göra med deras vilja att äga andra människor och med att erkänna sina egna behov. Som bäst är tvåorna osjälviska och oegennyttiga och älskar andra människor villkorslöst.

Självbild: Jag är en omtänksam och kärleksfull person.
Söker efter: Närhet.
Egofixering: Smicker och inställsamhet, hjälpsamhet för att få andras tacksamhet och bekräftelse. Egot kan inte känna sig nöjd om de inte får tacksamhet och kärlek från andra. Blir fixerade på att hitta hjälpsamma saker att säga och göra åt andra.
Passion: Högmod – Att veta vad som är bäst för andra. ”Vad skulle de vara eller göra utan mig?”. Försöka göra sig oumbärlig.
Grundrädsla: Att vara obehövlig, att inte vara värdig att älska, att vara utan kärlek.
Grundönskan: Att känna sig älskad.
Tvåa med Etta-vinge: ”Tjänaren”
Tvåa med Trea-vinge: ”Värd/Värdinnan”
Motivation: Vill vara älskade och omtyckta, att få uttrycka sina känslor för andra, att få vara behövda och uppskattade, att få andra att besvara deras känslor och att få upprätthålla sina anspråk om sin goda självbild.
Yrken: politiker, psykolog
Exempel: Jane i Jayne Eyre, prins Caspian i Narnia, lady Sybil i Downtown Abbey, Peter Parker i Spiderman.

Typ 3 Presteraren

Treor är självsäkra, attraktiva och trevliga. De kan vara ambitiösa, kompetenta och energiska, men också statusmedvetna och ärelystna. De är diplomatiska och samlade, men de kan också vara överdrivet medvetna om sin egen framtoning och vad andra tycker om dem. Typiska problem för treor är arbetsnarkomani och konkurrens. Som bäst är treor självaccepterande, äkta och allt de verkar vara – goda förebilder som inspirerar andra.

Självbild: Jag är duktig, effektiv och framgångsrik.
Söker efter: Att bli bekräftad och accepterad.
Största frestelse: Att ständigt driva på sig själv för att försöka bli bäst.
Fel/Brist tänkandet: Att deras värde baseras på deras externa förmåga eller image.
Alarm: Drivkraften är status och uppmärksamhet.
Egofixering: Självbedrägeri.
Passion: Högfärd, fåfänga.
Grundrädsla: Att vara utan värde, värdelös och dålig
Grundönskan: Att känna sig värdefull
Trea med Tvåa-vinge: ”Charmeraren”
Trea med Fyra-vinge: ”Proffset”
Motivation: Treor vill bli bekräftade, utmärka sig från andra, få uppmärksamhet, bli beundrade och imponera på andra.
Yrken: jurist, entreprenör, kirurg
Exempel: P.T. Barnum i The greatest Showman, George Warleggen i Poldark, Harry Selfridge i mr Selfridge

Typ 4 Individualisten

Fyror är självmedvetna, känsliga och reserverade. De är känslomässigt ärliga, kreativa och personliga, men kan också vara lynniga och självmedvetna. De håller distans till andra på grund av att de känner sig sårbara och ofullständiga, och de kan också vara föraktfulla och uppleva att de ”står över” att leva på ett vanligt sätt. Typiska problem för fyror har att göra med melankoli, självupptagenhet och självömkan. Som bäst är fyror inspirerade och synnerligen kreativa. De har förmågan att förnya sig själva och omvandla sina upplevelser.

Grundrädsla: Att de inte har någon identitet eller personlig betydelse
Grundönskan: Att hitta sig själv och sin betydelse (att skapa sig en identitet)
Enneagram-fyra med en Trea-vinge: ”Aristokraten”
Enneagram-fyra med en Femma-vinge: ”Bohemen”
Yrken: skådespelare, hårfrisör, PT
Exempel: Anne Shirley i Anne of Green Gables, mr Rochester i Jayne Eyre, Marianne i Sense and sensibility

Typ 5 Undersökaren

Femmor är alerta, insiktsfulla och nyfikna. De kan koncentrera sig och fokusera på att utveckla komplicerade koncept och förmågor. De är oberoende och uppfinningsrika, men de kan också bli alltför upptagna av sina egna tankar och fantasiföreställningar. De blir lätt distanserade men är ändå nervösa och intensiva. Typiska problem för femmor rör excentricitet, tvivel och isolering. Som bäst är femmorna visionärer och pionjärer, ofta före sin tid och förmögna att se världen på ett helt nytt sätt.

Grundrädsla: Att vara odugliga, värdelösa, utlämnade, hjälplösa, inkompetenta
Grundönskan: Att vara kapabla och kompetenta
Femma med Fyra-vinge: ”Nyskaparen”
Femma med Sexa-vinge: ”Problemlösaren”
Motivation: Vill förfoga över kunskap, att förstå sig på omgivningen och helheten, att ha allt ”utklurat” som ett sätt att försvara jaget mot hot från omgivningen.
Yrken: ingenjör, programmerare, mattematiker
Exempel: Sherlock i Sherlock Holmes, Caroline i Poldark, mr Darcy i Pride and prejudice, Violet i Downtown Abbey

Typ 6 Den lojala /Problemlösaren

Sexor är pålitliga, arbetsamma, ansvarsfulla och lojala. De är fantastiska på felsökning, de förutser problem och befrämjar samarbete – men de kan också bli defensiva, undvikande och ängsliga personer som håller sig uppe med hjälp av stress men samtidigt klagar över det. De kan vara vaksamma och obeslutsamma, men samtidigt reaktiva, trotsiga och rebelliska. Typiska problem för sexor handlar om självtvivel och misstänksamhet. Som bäst har sexor en inre trygghet och bra självkänsla och kämpar modigt för både sin egen och andras sak.

Självbild: Jag är omtyckt och en lojal, plikttrogen och engagerad person
Söker efter: Säkerhet. Något att tro och hålla fast vid.
Största frestelse: Söka säkerhet och försäkran hos andra.
Fel/brist i tänkandet: Önskan att hitta vägledning i externa saker och inte i sig själv.
Egofixering: Oro, tvivel, skepsism. Ja, men … Vad händer om …? Har vi belyst alla sidor …?
Passion: Ängsla, feghet, rädsla.
Essens: Tillit, tro – Uppnår sin essens när de fullt ut vågar lita på sin egen förmåga att hantera uppkomna situationer.
Dygd: Mod, Kurage.
Grundrädsla: Att vara helt utan stöd och riktning (riktlinjer)
Grundönskan: Att ha säkerhet och stöd
Sexa med Femma-vinge: ”Försvararen”
Sexa med Sjua-vinge: ”Kompisen”
Yrken: polis, detektiv, byggnadsinspektör
Motivation: Sexorna vill ha säkerhet och känna sig stöttade av andra. De vill känna övertygelse, försäkran och uppmuntran. Vill testa andras attityd mot dem för att veta var de står. Kämpar mot oro, ängslan och osäkerhet.
Exempel: Demelza i Poldark, colonel Brandon i Sense and sensibility, Susan i Narnia

Typ 7 Entusiasten

Sjuor gillar att tänka på händelser och på att göra saker, istället för abstrakta koncept. Det måste hända saker. Deras identitet är baserad på deras händelser och erfarenheter.

Grundrädsla: Att bli berövad på livet och att bli fast i lidandet.
Grundönskan: Att vara nöjd och belåten.
Självbild: Jag är en glad, positiv och entusiastisk person.
Söker efter: Tillfredsställelse och belåtenhet
Största frestelse: Att tänka eller tro att tillfredsställelsen är någon annanstans.
Fel/brist i tänkandet: Ständig förväntan och längtan på framtiden, medför att man missar att vara närvarande i nuet.
Kommer längre bort ifrån sig själv: Genom längtan – När man börja känna att något bättre finns någon annanstans
Kommer tillbaks till sig själv: Genom sin förmåga att se glädjen och entusiasmen i det man verkligen gillar och kapaciteten att uppleva det fullt ut.
Fokus på: Möjligheter
Sjuan med Sexa-vinge: Underhållaren
Sjuan med Åtta-vinge: Realisten
Motivation: Vill vara lycklig och tillfredsställd. Vill ha ett stort utbud och variation av aktiviteter och upplevelser. Vill vara öppen för alla möjligheter och att ha frihet att kunna välja och vraka.
Yrken: förläggare, konstnär
Exempel: Elizabeth Bennet i Pride and prejudice, Becky Sharp i Vanity fair

Typ 8 Utmanaren

Åttor är självsäkra, starka och påstridiga. De är beskyddande, handlingskraftiga och rakt på sak, men de kan också vara egocentrerade och dominerande. Åttor upplever att de måste kontrollera sin omgivning, särskilt människorna i den, och blir ibland konfrontativa och terroriserande. Typiska problem för åttor handlar om deras humör och att tillåta sin egen sårbarhet. Som bäst uppvisar åttorna självkontroll och använder sin styrka till att förbättra andras liv – hjältemodiga, ädelmodiga och inspirerande.

Grundrädslan: Att bli kränkt eller kontrollerad av andra.
Grundönskan: Att skydda sig själv och ha kontroll på sitt eget liv och öde.
Åtta med Sjua-vinge: “Maverick”
Åtta med Nia-vinge: “Björnen”
Motivation: Vill vara självständig, att visa sin styrka och motsätta sig svaghet, att vara viktig och dominera sin omgivning, att ha kontroll över sin situation.
Yrken: jurist, politiker, regissör
Exempel: lady Mary i Downtown Abbey, Ross Poldark i Poldark, Scarlet O’Hara i Gone with the wind

Typ 9 Fredsmäklaren

Nior är accepterande, tillitsfulla och stabila. De är vanligtvis kreativa, optimistiska och stödjande, men de kan ibland vara alltför villiga att gå med på andras förslag bara för att upprätthålla sämjan. De vill att allting ska gå smidigt och utan konflikter, men ibland kan de vara självgoda, förringa problem och låtsas som om obehagliga saker inte existerade. Typiska problem för en nia har att göra med oföretagsamhet, envishet och ovilja till förändring. Som bäst är nior obetvingliga och allomfattande och har förmågan att sammanföra människor och reda ut konflikter.

Grundrädsla: Att bli bortkopplad och förlora kontakten och samhörigheten med andra och världen.
Grundönskan: Nian önskar mest av allt är därför att höra till och att upprätthålla sin inre balans.
Nia med Åtta-vinge: ”Medlaren”
Nia med Etta-vinge: ”Drömmaren”
Motivation: Vill skapa harmoni i sin omgivning, undvika konflikter och spänningar, att bevara saker som de är, att motstå det som skulle kunna uppröra eller störa dem.
Yrken: bibliotekarie, socialsekreterare
Exempel: Jane Bennet i Pride and prejudice, Dwight Enys i Poldar, Edward Ferras i Sence and sensibility

Karaktärerna i din text

Som du ser ovan har alla typer både en önskan och en rädsla. I det förra inlägget fokuserade jag på rädslor, en livslögn. Ta till exempel att karaktärens livslögn är ”Jag är värdelös”. Vilken typ hör det till ovan? Jo, det är i nummer tre som söker efter att bli bekräftad och accepterad.

Se bara det här som en hjälp att skapa karaktärer som är varierade och att få en bättre förståelse för det jag skrev i förra inlägget om karaktärens livslögn.

Du kan testa vilken typ du själv är på Svenska eneagraminstitutet. Prova gärna att skriva en kort historia med en huvudperson som är samma typ som du själv är.

I bilden nedan kan du se det där med vingar, samt också hur nivåerna rör sig positivt eller negativt för respektive personlighetstyp.

Bilden är från Getty

Lycka till!
/Anna

Skriva Karaktärsdrivna berättelser

För att få en karaktär (och en berättelse) som verkligen fastnar måste din huvudperson ha en livslögn. De allra flesta verkliga människor har en, så varför skulle inte din viktigaste karaktär också ha det? Det gör din huvudperson intressant.

Här är en mall som du kan följa för att skapa underlaget till ett karaktärsdrivet manus:

  1. Vad har din berättelse för tema? Alltså, vad är det för resa din huvudperson ska göra i manuset. Skriv ned det i så få ord som möjligt. (Kommer du inte på det, fråga dig vad det är din huvudperson skulle vilja skriva på barrikaderna.)
  2. Vänd temat uppochner. Gör en lögn av det.
  3. Fråga dig vad som kan ha hänt i din huvudpersons liv som får hen att tro på lögnen. Oftast sker såna saker i förskoleåldern, alltså innan sju års ålder. (Det här kan jag skriva en uppsats om, men det har att göra med vilka hjärnvågor som dominerar i en människas liv under vilka skeden i livet, vilket i sin tur gör att ett litet barn har lättare att tro på allt det hör.) Det behöver inte vara något som sker med dunder och brak, utan kan vara sånt som långsamt fyller på, likt en läckande kran.
  4. Skriv scenen där din protagonist först hör (och tar till sig) lögnen. Att verkligen skriva det här som en liten novell gör att du inser djupet i din karaktärs beteende. Gör alltså paus nu, och läs vidare när den här berättelsen är skriven! (Den behöver inte vara med i ditt manus, men du måste kunna den utan och innan.)
  5. Skriv ner fler tillfällen som har fått din huvudperson att spä på sin egen livslögn. Alltså där det uppstod en chans att rätta sig, men karaktären tar den enklare vägen, alltså lögnen som hen redan tror på. Skriv ner tre tillfällen (även om du inte använder alla senare).
  6. Fråga dig på vilket sätt din karaktär är så missnöjd med livet på grund av att hen tror på den här lögnen. Lögnen är grunden till karaktärens missnöje, men karaktären vet inte om det. Allt hen vet är att hen inte trivs i tillvaron. Missnöjet kan vara något som karaktären döljer för andra alternativt en karaktär som psyr galla omkring sig. Du väljer.
  7. Fråga dig vad din karaktär _tror_ kan göra hen lycklig baserat på lögnen. Det är ofta sånt där som att ”jag kan aldrig bli riktigt … innan jag har blivit rik / hittat mitt livs kärlek / hämnats på …”.
  8. Vilka steg kan din karaktär ta för att försöka uppnå målen i steg sju? Det blir din huvudpersons mål i manuset och leder därmed in i plotten.
  9. Gå tillbaka genom punkterna ovan och skriv ned vad som är:
    • motivet
    • målet
    • plotten.
  10. Låt det här driva din plott. Din karaktärs livslögn gör att hen blir motiverad att sätta upp mål som i sin tur driver plotten.

Du kan även göra det här för dina bikaraktärer, men gör dem inte för komplexa. De är i berättelsen för att vara bikaraktärer och kanske driva en biplott, men inte mer.

De flesta författare skriver inte karaktärsdrivet. De hittar på en plott och har ibland ett mål för sin karaktär, men glömmer att ta upp motivet bakom målet och lögnen som ligger bakom motivet.

Om du vill skriva en berättelse som inte glöms bort i första taget, använd dig av din protagonists livslögn!

Ett talande exempel är bokserien Millennium som är ett av få manus i deckargenren som är karaktärsdrivet. Tänk också på att det som händer Lisbeth Salander startar när hon är mycket ung. Författaren låter det sippra fram, lite i taget på ett snyggt sätt.

Bild från Wikipedia

Lycka till!
/Anna

Livets dramatik

När man pratar om dramatiska kurvor brukar de flesta förknippa dem med den klassiska bilden av anslag, fördjuping, upptrappning, ”point of no return”, uppgörelse och avslutning. Den kan enkelt illustreras så här:

kurva

Kurvor som visar spänningen i en berättelse har jag skrivit mer om här.

Det här är en kurva som visar spänningen i historien. I dag ska jag inte skriva om den, utan om livets dramatiska kurva, alltså hur det går med tur och otur / lycka och olycka för protagonisten.

Komedi

(Med komedi avser jag inte humor, utan den klassiska tolkningen: en berättelse med lyckligt slut)

En standardkurva för berättelser som slutar bra kan se ut så här:

IMG_9792

Historien börjar alltså på en hyfsad nivå för protagonisten. Sen händer något som gör att det blir jobbigt, men på slutet kommer lyckan åter. Oftast hamnar protagonisten på en något högre nivå än från start, dessutom.

En variant av komedikurvan är följande:

IMG_9793

Det startar i någon form av neutralläge. Protagonisten får sen en rejäl dos med tur, men lyckan vänds snabbt i olycka innan protagonisten kan resa sig igen och vinna lyckan. Den här typen av berättelser handlar ofta om kärlek. Någon möter den perfekta partnern bara för att upptäcka … med till sist vinna kärleken.

Askungen

Och på tal om kärlek … En av de första sagor unga människor får höra är den om flickan som inte har det så bra. Hon har förlorat sin älskade pappa och får slava åt sin styvmor och hennes båda döttrar. Askungen. Så kommer den goda fen och förser henne i olika steg med alla medel för att kunna gå på festen. Askungen går dit, får dansa med prinsen, men … Ni vet alla vad som händer, klockan slår tolv. Allt är förlorat i ett ögonblick.

Som tur är har prinsen känslor och söker efter den han dansat med. Och så får Askungen sin prins och i den här historien slutar det inte bara lite bättre än det började, utan med oändlig lycka.

IMG_9794

Drama

Men, alla har inte tur här i tillvaron. Så här ser standardkurvan ut för ett drama:

IMG_9799

Det startar lite dystert. Något händer som gör att protagonisten får tur, men det är bara tillfälligt. Allt slutar med död.

Om det är Kafka blir kurvan så här:

IMG_9795

Det börjar trist och blir bara värre och värre ner i det oändliga djupet. Kafka hade inte så kul han heller, som man brukar säga.

Shakespeare

Som så ofta kan jag inte lämna ett ämne utan att prata om Shakespeare. Vi som skriver i dag har fortfarande enormt mycket att lära av denna mästare. Vad fick publiken att sitta trollbunden i fyra timmar på hårda träbänkar? Somliga av dem under bar himmel. Hur bar han sig åt?

En av hans mest kända pjäser är Hamlet. Och det märkliga med Hamlet är att protagonisten egentligen inte utvecklas alls genom hela dramat. Hamlets kurva ser ut så här:

IMG_9796

Allt börjar med att Hamlet får veta vem som har mördat hans far. Alltså kommer kurvan att starta under det neutrala. Död är inte så kul, även om det kan tyckas som en viss tur att få veta vem mördaren är. Alltså vet även publiken vem det är. Sedan går hela pjäsen ut på att Hamlet gör upprepade försök att ha ihjäl gärningsmannen, vilka alla misslyckas. Hur kan detta vara så spännande att folk sitter kvar i flera timmar?

Hamlet är en ironiker i klass med Flastaff. Men medan Falstaff är komisk är Hamlet tragisk. Publiken lider allt det som är Hamlet, men samtidigt, eftersom publiken är på teatern, lider den inte alls. Shakespeares ironier når längre än vårt förstånd. Pjäsen lever vidare, förändras med tiden, eftersom Hamlet är så obeständig. Publiken blir till sin förvåning själv Hamlet.

I åskådarens ögon

Allt är i åskådarens ögon. Om man ger kläder till ett barn i julklapp blir det sällan lika glada miner som om barnet får en leksak. Denna reaktion kommer att förändras genom livet. En nybliven tonåringen blir jätteglad över kläder (i alla fall om de har sagda tonårings stil), men känner sig förolämpad av saker som anses barnsliga, som leksaker. Detsamma kan sägas om läsaren. Den som förväntar sig en romance blir inte glad över att behöva läsa Kafka. Det Shakespeare lyckas med är att få sin publik att känna med karaktären. Efter det behövs ingen kurva.

Är det alltså egentligen helt onödigt att använda sig av dramatiska kurvor? Givetvis inte. Alla författare sitt bästa för att få läsaren att känna med karaktärerna. Är man inte Shakespeare kan en dramatisk kurva hjälpa läsaren på traven. Och alla gillar heller inte Hamlet, hur genialisk den än är som berättelse.

Livets variationer

Ser man på livet, så som det i stort och smått gestaltar sig för de allra flesta läsare, hamnar man i en blandning av de här kurvorna (med möjlig avsaknad av Kafka och Askungen).

Screenshot 2020-07-07 at 11.47.48

Livet är en evig vandring mellan tragedi och komedi. (Slätar man ut detta blir det Hamlets kurva). De flesta manus är trots allt ett utsnitt ur protagonistens liv. Det finns många delar som skulle kunna bli till en berättelse utan att man berättar hela personens liv.

Screenshot 2020-07-07 at 11.52.55

Vilken bit författaren plockar ut som sitt manus kommer att sätta en genre på manuset. Men det är viktigt att författaren har klart för sig vad karaktären har råkat ut för innan manuset börjar. (Askungen var säkert inte olycklig medan hennes pappa levde, innan han gifte sig med den elaka styvmodern.) Det här behöver du aldrig skriva ut. Läsaren märker i alla fall om författaren har gjort sin läxa, eftersom det gör karaktärerna mer till någon som det går att identifiera sig med.

Avslutning

Mitt slutord blir alltså två:

  • Bestäm dig för vilken del av karaktärens liv ditt manus handlar om.
  • Se på den sista illustrationen och sätt dig in i vad din karaktär har råkat ut för tidigare.

 

Lycka till!
/Anna

Jag jobbar som lektör och redaktör. Läs gärna mer om mina tjänster!

Fler perspektiv

Den här artikeln handlar om perspektiv, både de vanliga och mindre vanliga, samt hur du kan blanda dem (och inte bör blanda dem).

Grundkursen

På grundkursen i skönlitterärt skrivande brukar fyra perspektiv tas upp:

  • Tredje person – Lisa gick in i rummet medan hon funderade på det som hänt.
  • Den allvetande – Lisa gick in i rummet. Kanske funderade hon på det som hänt.
  • Författaren – Lisa gick in i rummet. Nu vet du kanske inte hur Lisas rum ser ut …
  • Första person – Jag gick in i rummet medan jag funderade på det som hänt.

Så här långt inga konstigheter.Det som är viktigt är att du inte blandar hur som helst, eftersom det ställer till det för läsaren. Tänk dig att du ser ut genom en persons ögon per scen. Ska du byta perspektiv bör du (minst) byta stycke – gärna kapitel.

Ett sätt att öka tempot i en berättelse är att börja med att en person per kapitel har perspektivet. När det sedan drar ihop sig till berättelsen klimax kan du växla genom att byta stycke med blankrad mellan och passa på att föra över perspektivet. Det är samma teknik som används för att klippa film. Actionscener har alltid snabbare klipp än scener som handlar om karaktärernas bakgrundshistoria. En del sätter till och med tre stjärnor på en egen rad om de byter perspektiv inne i ett kapitel, allt för att uppmärksamma läsaren på att det nu blir nya ögon att se ut genom.

Det sista är viktigt. Författaren skriver visserligen texten men det är läsaren som hela tiden tolkar den. En läsare som lever sig in i din text kommer att se scenen utspela sig som om läsaren var inne i perspektivpersonens huvud och såg ut genom dess ögon. Hoppar du mellan karaktärernas huvuden mitt i en scen måste läsaren också ”hoppa”. Får du inte med dig läsaren i det språnget kanske hela upplevelsen går förlorad. Var alltså noga med dina perspektiv!

Tredje person

Tredje person är förmodligen den vanligaste formen. Den används ofta tillsammans med den allvetande berättaren. Du kan även blanda in författarperspektivet med tredje person, även om det är en stor konst att använda författarperspektivet. Konsten är att veta när du byter. Enkelt kan man säga att en allvetande inte har inre känslor, tredje person bör ha inre känslor och författaren är en som kliver in och förklarar saker. Givetvis kan du också skriva i renodlad tredje person, utan vare sig berättare eller författare inblandat.

Allvetande

Den allvetande berättaren kallas i bland även för flugan på väggen. Det här perspektivet kan liknas vid en receptionist på ett hotell eller en bartender i en bar. Perspektivet ser vad alla gör och hör vad de säger, men precis som en övervakningskamera vet det inte vad någon tänker eller känner inuti.

Författarens röst

Författarperspektivet är vanligt i barnböcker där författaren själv behöver kliva in och förklara något. Astrid Lindgren är en mästare på att väva in sin berättarröst. ”Du kanske inte vet vad en hovslagare är för någonting?” säger Astrid förtroligt till barnen, utan att bryta förtrollningen.

”Jag” berättar

Förstapersonsperspektivet är det nyaste. Nobelpristagaren i litteratur, Olga Tokarczuk, anser att införandet av första person, som är det nymodigaste av perspektiven, var en milstolpe i civilisationen. För sådär tio-femton år sen var det till och med så populärt att i stort sett alla skrev sin första roman i jag-form och presens. Kanske i tron att detta var konstnärligt, utan att inse att det långt ifrån var originellt längre. Däremot var det mycket riktigt banbrytande när det först dök upp.

Screenshot 2020-02-07 at 17.42.52

Fördjupning

När du behärskar grundperspektiven är det dags att fundera på de olika variationer som finns inom respektive perspektiv och hur du kan nyttja vissa perspektivbyten till rent filmiska effekter.

Gör en kameraåkning

Många filmer jobbar med så kallade storyboards. Det innebär att regissören gör filmen som en tecknad serie. Bildrutorna visar kameravinklar, grad av inzooomning och en del nyckelrepliker. I dag finns det extramaterial till väldigt många filmer. Försök hitta avsnitt där regissören berättar om tankarna kring olika scener. När du skriver måste du vara både manusförfattare och regissör på en gång. Du vet vad du vill berätta. Sen måste du bestämma dig för hur du ska berätta det.

Använd det filmiska språket genom att nyttja perspektiven. Om du till exempel vill föra in läsaren i berättelsen börjar du med ett allvetande perspektiv, filmens helikopteråkning över landskapet, fram till huset, in i rummet och in i någons huvud. Det sista kan vara både tredje- och första person. Detta är så klassiskt att du kanske inte ens har tänkt på det: ”En gång i det soliga Spannien …” (helikoptern) ”… fanns en liten tjur som hette Ferdinand.” (inzoomning). Det här är en klassisk variant av ”Det var en gång.”

Screenshot 2020-02-07 at 17.45.34

”Tredje person” och ”Nära tredje person”

Om du skriver i tredje person går det att dela upp perspektivet internt i (vanlig) tredje person och nära tredje person. Den vanliga innehåller iakttagelser av tredje persons tankar som: ”Lasse kände att han frös.” eller ”Lisa visste inte vad hon skulle göra.” Perspektivet nära tredje person kryper istället närmare jag-formen. Meningarna ovan blir: ”Lasse frös.” respektive ”Vad skulle hon göra?” Du kan antingen välja den ena formen eller blanda dem. Använd i så fall varianten ”nära” när det händer något speciellt, eftersom närheten gör att karaktären kryper under skinnet på läsaren.

Flytande gränser och begränsningar

En flytande gräns mellan perspektiven får du framför allt om du växlar mellan det allvetande och tredje person eller tredje person och författarperspektivet. Att däremot gå direkt mellan allvetande och författarperspektiv är svårt. För att lyckas med det ska du nog vara i samma klass som berättare som Astrid Lindgren.

Skilj den allvetande berättarens perspektiv från det som kallas begränsat allvetande som inte syftar på flugan på väggen, utan på hur mycket information författaren delar med sig av.

När du begränsar perspektivet sitter du som författare inne med en hemlighet som läsaren bara får ta del av när du själv portionerar ut den. Ett typiskt exempel är Jane Austens ”Stolthet och fördom”.

Ett sätt att använda ett begränsat allvetande är att aldrig låta huvudpersonen ha perspektivet. Istället skildras han eller hon genom andra karaktärer (som ser olika saker i huvudpersonen).Det är här det verkligen börjar bli överkurs eftersom du kan blanda in första- eller tredje person för att uppnå ditt syfte. Ett sådant exempel är Dorothy Dunnets historiska romanserie ”Lymond saga” eller min egen ”Ghosts, drugs & Rock n’Roll”. Om du blandar in första person är Conan Doyles ”Sherlock Holmes” bra exempel. Där får läsaren aldrig veta mer om huvudpersonen än vad jaget, doktor Watson, kan iaktta.

Olika jag-perspektiv

Det finns även olika typer av jag-perspektiv. Det ena har jag nämnt ovan, doktor Watson som i stort sett agerar berättarperspektiv i jagform i berättelserna om Sherlock Holmes. Watson har få egna inre känslor utan agerar ögon och öron åt läsaren.

Den andra formen av jag-perspektiv är den där jag:et även är huvudperson i berättelsen. Detta går inte att kombinera med författarperspektivet, eftersom det i så fall blir två jag (huvudpersonen och berättaren). Den här formen ligger nära inre monolog, men behöver inte följa sinnesintrycken lika utstuderat.

Screenshot 2020-02-07 at 17.55.41

Inre monolog

Inre monolog dyker upp hos Leo Tolstoy, men är vanligare hos författare som Virginia Woolf och James Joyce. I en sådan perspektivform följer läsaren endast en karaktär och framför allt personens inre liv. Kast mellan nutid, dåtid och framtid kan bli tvära eftersom dessa kan triggas av de sinnesintryck som karaktären tar in och associerar med. För att återknyta till liknelser med film är ”Taxi driver” en film med inre monolog.

Ovanliga perspektiv

Det finns även två andra perspektiv som redan är använda.Inget av dessa är kanske något som man bör experimentera med innan man behärskar grunderna till fullo och dessutom kan bryta mot reglerna för perspektiven ovan utan att tappa läsaren.

Det här avsnittet kan lämpligt att sammanfattas med nobelpristagaren Olga Tokarczuks ord: ”Det lär nog inte dröja förrän något geni konstruerar en helt annorlunda, i alla avseenden komplett form av berättelse, än så länge omöjlig att föreställa sig.” Inte ens nobelpristagaren tror alltså att det är hon som ska göra detta. Däremot kan det vara kul att se på de ovanliga perspektiv som redan finns och fundera på möjligheterna.

Andra person

Ett är andra person, alltså du-perspektiv. Det här används ofta i beskrivningar av rollspel, men jag vet inte om det har sitt ursprung där eller någon annan stans. Ett exempel blir i alla fall: ”Du går uppför en trappa, tar tag i dörrhandtaget men tvekar.” Det är oerhört svårt att tänka sig ett du-perspektiv i preteritum, eftersom detta i så fall beskriver något som du, alltså läsaren, redan har upplevt.  Visst skulle det gå att experimentera med detta, kanske i en psykologisk thriller, men jag är inte helt säker på att läsarna är helt mogna för några horder av manus i du-form.

Fjärde person

Vi lever i en tredimensionell värld. Med detta menas att vi inte kan se vad som försiggår bakom en ogenomskinlig kropp, till exempel ett hus av sten. För att förstå den fjärde dimensionen föreslår jag att du ser på förklarande filmer på Youtube. Genom att förstå vad den ser som lever i en tvådimensionell värld kan vi begripa vad det är vi inte ser av den fjärde dimensionen. Vad har då detta med författande att göra? Jag får återvända till Tokarczuks föreläsning i Stockholm.

Tokarczuk talar om fjärde person som ”… en förmåga att härbärgera varje enskild figurs perspektiv men även se bortom var och ens horisont, ha en längre och vidare utblick och vara i stånd att sätta sig över tiden.” Detta är inget nytt. Hon hänvisar till Bibelns inledande ord: ”I begynnelsen var ordet” och frågar sig vem som förkunnar detta, om inte just ett perspektiv i fjärde person. Perspektivet känner till tankarna hos den kristna guden, som om perspektivet var ett äldre väsen när texten förklarar: ”Och Gud såg att det var gott.” Tokarczuk frågar sig: ”Vem är det som säger sig veta vad Gud ansåg?” Onekligen en kittlande tanke rent litterärt, oavsett om man är religiös eller inte.

Screenshot 2020-02-07 at 18.03.21

Oavsett vad du väljer

Oavsett vilket perspektiv du väljer måste du leva dig in i allt. Du måste bli Lasse som är en och nittio och har fyrtiosjuor i skor även om du själv är kort och har små fötter. Givetvis måste du även kunna krympa. Du måste leva dig in så till den grad att du känner smak och dofter, hör ljuden och nyanserna i de andra karaktärernas samtal. Du måste veta var i kroppen det känns när Lasse blir glad eller upprörd.

Först när du själv känner allt kommer dina läsare att känna med dig. Det är det som är hela essensen av perspektiv. Är du den känslokalla övervakningskameran kommer ditt manus att få en hårdkokt stil. Är du istället den inkännande författarrösten blir stilen som en omhändertagande sagotant, även om sagan är hemskt spännande. Vem känner inte med Mattis när Astrid Lindgren skriver: ”Men han fattas mej”, skrek Mattis. ”Han fattas mej så det skär i bröstet!” Vi, som läsare, förstår precis var Mattis sorg känns och då känns den också i vår egen kropp. Trots ett helt vanligt tredjepersonsperspektiv.

Lycka till!
/Anna

 

 

Isbergsteknik & gestaltning

En vanligt förekommande term i skönlitteratur är gestaltning. Då och då dyker också isbergsteknik upp som begrepp. En del frågar vad det är för skillnad. Om jag börjar i andra änden och pratar om vad det är för likheter kanske det blir enklare:

Både gestaltning och isbergsteknik handlar om att inte säga allt. Skillnaden är att man inte använder dem i samma syfte. Jag utgår ifrån att du kan en del om gestaltning och fokuserar på isbergstekniken. Men för tydlighetens skull har jag även med en del om gestaltning.

Skriva läsaren på näsan

Du har säkert hört att du inte ska skriva läsaren på näsan. När du gör det talar du helt enkelt om för mycket, eller upprepar redan kända fakta många gånger. Både gestaltning och isbergstekniken är sätt att komma runt det här problemet.Läsaren vill nämligen gärna fylla i luckorna med sin egen fantasi på samma sätt som när en tecknare inte drar alla streck.

Screenshot 2020-01-31 at 09.44.29

Jämför 1:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon drog upp sina prickiga strumpor, försökte borta bort en fläck från kjolen och knöt sin t-shirt i midjan.”

Jämför 2:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon hade varken på sig kläder som passade eller var rena.”

Lämnar A eller B mer åt fantasin? Troligen svarar du B) i båda fallen. Vad är det då som skiljer 1B och 2B? Exempel ett är gestaltning, kläderna blir en del av handlingen, det är underförstått att de inte passar och är smutsiga. Exempel två är isbergsteknik (även om det finns betydligt bättre exempel än detta, se nedan), Isbergstekniken vänder ofta något till en motsats, även om det inte alltid är så.

Hemligheten med båda teknikerna är att du inte får underskatta din läsare. Precis som när du ser på film går det att fylla i mellanrummen. Dyker det upp en man på duken som är oklanderligt klädd och välrakad behöver vi inte veta att han haft möjlighet att göra sig i ordning i badrummet tidigare på dan. Lita också på att läsaren kommer ihåg fakta. Om en karaktär har flyttat till en viss stad för tre år sedan behöver du inte ta om det, sånt kommer läsaren ihåg. Är det saker som är av mycket stor vikt kan du möjligen ta om det, om det är länge sedan läsaren fick veta det, men se i så fall till att göra det på ett nytt sätt.

Gestaltning

Gestaltning kan beskrivas som att undvika ett givet ord. Istället för att skriva att det är höst kan författaren skriva om färggranna löv, regn, jorddoft eller förberedelser för vintern. Gestaltning handlar också ofta om att väva in en persons utseende i sådant som personen gör, likt kvinnan ovan som drar upp sina strumpor.

Screenshot 2020-01-31 at 10.33.41

Gestaltning handlar mycket om att låta den som för tillfället har perspektivet uppleva saker i sitt inre. Var i kroppen känner personen rädsla? Istället för att skriva ”Han blev rädd.” kan du med fördel skriva: ”Det kom en klump i magen.”

Kan man gestalta för mycket?

Gestaltning tar mer plats i ett manus. Går det att gestalta så mycket att texten tappar tempo? Svaret är både ja och nej.

Det går att gestalta sönder ett manus genom att bli omständlig, men om du ser på exemplen ovan har jag med flit utelämnat en hel del adjektiv i de båda B-exemplen. Det kanske inte spelar så stor roll vilken färg strumporna har? Det viktiga är att de åker ner och att de inte passar med resten av klädseln. Det gäller alltså att få med det som är betydelsefullt och strunta i resten. Låt läsaren själv fylla i det du inte skriver ut, såvida det inte är avgörande för handlingen. (I en deckare där någon har sett en person med blå strumpor med prickar är detta givetvis inget du bör utelämna.)

Det är heller inte läge att gestalta för mycket när du skriver en actionscen. Action blir bättre av korta meningar som i klarspråk talar om vad som sker. Just i actionscener kan isbergstekniken istället vara en fördel. Luckorna som läsaren fyller i själv driver upp tempot.

Isbergsteknik

När det gäller isbergsteknik handlar det om att bara tala om det som syns ovanför ytan för läsaren. Ett av de äldsta exemplen är de isländska sagorna. Där följer berättelsen hela tiden sitt eget huvudspår. Om en karaktär inte längre har med berättelsen att göra sägs helt enkelt:

”Och så var Fjalar ur sagan.”

Vad som hänt Fjalar är ointressant för fortsättningen. Han kan ha dött, gift sig, utvandrat eller helt enkelt bara slutat ha något med fortsättningen att göra. Läsaren får fylla i resten. Detta är givetvis att dra tekniken till sin spets. Det behöver du inte göra.

Screenshot 2020-01-31 at 12.21.43

Låt istället säga att en karaktär har en make. Karaktären är ny på jobbet och ställer ett inramat foto av maken på skrivbordet. När X kommer in tippar karaktären fotot med bilden ner. Vad säger detta? Läsaren måste helt enkelt läsa vidare för att ta reda på detta. Och vad vill författaren? Dum fråga, nu får jag skriva dig på näsan: Författaren vill givetvis inget hellre än att läsaren ska fångas och vilja veta mer.

Inledning – fånga läsaren

När du skriver en inledning gäller det att kasta in läsaren direkt i  händelsernas centrum. Om du börjar förklara en massa tappar du direkt tempo. Använd istället isbergstekniken. Här är ett utmärkt exempel från Dorothy Dunnet. En del av öppningsscenen på hennes sex böcker långa historiska romanserie:

”Lymond är tillbaks.”
Det blev känt så snart Sea-Cattle nådde Skottland från Campvere me sin smugglade last och en man hon aldrig skulle haft med sig.
”Lymond är i Skottland.”
Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra.
”Jag har hört att lord Culters yngre bror är tillbaks.”
Bara ibland sa en kvinnas röst frasen med ett annat tonfall, följt av ett fnittrande skratt.
Lymonds egna män visste att han var på väg. De väntade på honom i Edinburg medan de funderade, utan oro, på hur han tänkte ta sig in i en muromgärdad stad. *)

Vem är tillbaks? Vad har han gjort som får soldaterna att ogilla honom, medan en del kvinnor fnittrar? Att hans män inte är oroade säger också något om personen som är tillbaks. Redan när man läser de första raderna blir man definitivt nyfiken på vad det är för person. Krig mellan England och Skottland talar också om en tidpunkt, rent historiskt, för berättelsen.

*) Min översättning, såvitt jag vet är serien inte översatt till svenska.

Hemingway

Slutligen går det inte att skriva om isbergsteknik utan att nämna författaren Ernest Hemingway. Han skulle inte skriva:

”Han blev mycket arg.”

utan

”Han slog inte ihjäl någon.”

För att få bättre exempel än i det här inlägget föreslår jag att du läser ”Den gamle och havet”. Den går att läsa som det äventyr i kortromansformat som den är. Samtidigt är den full av religiös symbolik och går även att läsa som en biografi över författaren. Både symbolik och et dolda budskapet att det skulle kunna vara författaren själv, är även det isbergsteknik.

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.38

Gestaltning eller isberg?

Vilken teknik ska u använda? Båda, givetvis. De fyller olika funktion i berättelsen. När du inte vill tala om allt på en gång använder du isbergstekniken. När du inte vill tråka ut läsaren med en massa staplade adjektiv använder du gestaltning. Man kan också säga att gestaltning är bra när du vill få med känslor eller måla en scen, medan isbergstekniken är bra när du vill tala om något, men inte allt, och driva upp tempot, alternativt dölja något, göra läsaren nyfiken, som hos Dunnett, eller ge berättelsen en ytterligare dimension, som symboliken hos Hemingway.

Gestaltningen ersätter ord som blir övertydliga.

Exempel:

”Lisa fick hoppa för att få upp halsduken på hyllan.”

Underförstått:

Lisa är inte så lång. Ersätter en adjektivrik beskrivning av Lisa.

Isbergstekniken döljer större förlopp. Den handlar om att korta ner en text och låta läsaren uppfatta saker mellan raderna.

Exempel:

”Polisen såg ett foto av ett barn med en glugg i tandraden.”

Underförstått:

Något allvarligt har hänt som gör att polisen är i hemmet. Polisen gör en ny upptäckt, det finns ett förskolebarn. Iakttagelsen ersätter en lång utläggning om barnets ålder, utseende, kön och annat som är för lång eftersom barnet inte har någon roll i det som just nu pågår. Senare kan polisen tänka på bilden och då kan det passa bättre att fylla på med hårfärg etc.

Research

Det förhåller sig på samma sätt med den research du gör som med det du inte direkt talar om för läsaren. Givetvis måste du alltid göra research. Det gäller till och med när du skriver fantastik, eftersom du måste hålla reda på hur din värld fungerar. Däremot ska du inte skriva all research i ditt manus, utan använda isbergstekniken.

Tänk om Dunnett hade inlett sin roman ovan med:

”… Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra. Kriget skulle mest största sannolikhet blossa upp eftersom YY hade varit oförskämd mot XX och fått förhandlingarna vid QQ att stranda. YYs bror, som var son till ZZ …”

Där har du redan tappat läsaren för länge sedan. Låt det istället bara framgå att man förbereder för krig. Läsaren litar på att du förklarar lite mer sen. Men inte nu, för nu är det action. Det handlar inte om YYS bror utan om att Lymond är tillbaks. Allt anat kan gott och väl ligga dolt länge under ytan. Den läsare som inte vet så mycket om krigen mellan Skottland och England kanske så småningom slår upp det själv. Du behöver inte tala om allt, men du måste veta allt. Din kunskap kommer att lysa igenom i ditt manus. Lita som sagt på läsaren!

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.49

Och som överkurs: Fundera på vad som kan ha hänt innan den här scenen utspelar sig:

“And the English army, wheeling, started south at a gallop over the hill pass into Ettrick, followed by twenty men and eight hundred sheep in steel helmets.”

Lycka till!
/Anna

 

 

Författaråret

Här får du några tips att ta med dig när du summerar ditt författarår och ser fram emot nästa.

1. Hur förvaltar du positiv kritik?

Givetvis ska du inte skriva samma sak om och om igen. Det finns förvisso en del framgångsrika deckarförfattare som upprepar sina koncept, men det leder knappast till någon utveckling av dig som författare. Sträva istället hela tiden efter att förnya dig så att inte dina läsare ”kan” det du skriver efter att ha läst två noveller eller romaner. Använd det som du har blivit positivt bemött för men glöm inte att lägg till något nytt.

2. Hur tar du emot negativ kritik?

Se på kritiker, lektörer, redaktörer och korrläsare som dina bästa vänner. Gör det som du fick rödpenna för till en inbyggd egen röd flagga. Ju skarpare råmanus du kan få till, desto djupare blir nästa analys från lektören.

3. Vad överraskar dig mest?

Vad skrev du som överraskar dig mest 2019? Överraskningar kan gå åt båda håll. Vad tänker du ta med dig in i 2020 med utgångspunkt från det som är mest oväntat?

4. Vad oroar dig?

Ingen är någonsin helt nöjd med sin text. Det finns kända författare som aldrig öppnar sin bok igen när den väl går i tryck. Har någon text som oroar dig? Varför? Vad gjör du åt det? Vad tar du med dig för lärdom in i nästa år?

5. Vad är känslosamt att skriva?

Med den här frågan avser jag en text, eller del av en text, som framkallar en såpass stark känsla att den finns kvar även sedan du slutar skriva. Kanske hela dan. När känslan kommer: Var sitter du och skriver? Tid på dagen? Andra omständigheter, som ifall du har musik på i bakgrunden? Tänk igenom noga, försök att göra det genom att berätta högt för dig själv, i presens, som om du är där igen. Då är det större chans att du får med alla detaljer som lockar fram känslorna. När du blir berörd av din egen text kommer du också att beröra läsaren. Därför är det viktigt att ta med sig upplevelsen.

6. Vad har du förändrat?

Om du jämför något du skrev 2018 med något från 2019, vad har hänt? Det kan vara småsaker, som att du inte längre måste köra ”sök och ersätt” för att ta bort onödiga småord, utan hittar dem direkt (en lista på såna finns här). Kanske har du givit karaktärerna mer skilda röster eller något annat. Det kan också handla om att du har skapat mer tid för att skriva.

7. Läserdu andras böcker?

Se vad du gillar, eller ogillar, i böcker du läser. Använd det förra. Försök förstå vad det är du ogillar i de senare. Men försök också att se om det finns småsaker du gillar i en bok som du inte har givit bra helhetsbetyg. Alla berättelser har något som är bra. Kanske en viss karaktär, kanske en miljö eller hur författaren behandlar språket. Det kan ligga en noggrann research bakom eller något annat. Det här lär du dig väldigt mycket av att hitta.

8. Läser du högt?

Läser du din egen text högt någon gång? Det är ett tips om du vill undvika upprepningar, haltande rytm eller rena redigeringsfel. Läs som om du ska spela in en ljudbok, högt och dramatiserat. Läser du bara tyst är risken stor att du skummar det du ”redan vet att det står där” som man så gärna gör när man läser sin egen text.

9. Ger du dig själv råd?

Om du fått ge ditt författarjag ett råd den 1 januari 2019, vad hade det varit? Vad lär du dig av detta när du ser tillbaka? Skriv ner ett råd inför ditt författarår 2020.

10. Tar du hjälp?

Hjälp kan komma i många former. Det kan vara testläsare, en författargrupp, en bekant eller någon som arbetar professionellt med text. Idealet är givetvis att du både använder frivilliga (eller byter tjänster med någon) och proffs. Har du inte råd att anlita ett proffs kan det vara värt att låta texten vila medan du sparar en slant. Alla framgångsrika författare tar hjälp. Lektörer, redaktörer och korrläsare tar också hjälp när de skriver själva, eftersom man väldigt snabbt blir hemmablind för sin egen text. Hur går dina funderingar kring detta inför 2020?

Skriv en roman 2020!

Här följer ett diagram som förhoppningsvis kan hjälpa dig att förstå skrivprocessen. Om du låter varje andel representera en månad blir det en roman på ett år.

  • januari-mars –skriva
  • april – vila manuset
  • maj – redigera
  • juni –testläsare
  • juli – redigera
  • augusti –lektör
  • september-oktober –redigera
  • november – korrläsare
  • december – sättning

Varsågod: Här är ditt författarår 2020 i tårtform!

Screenshot 2019-12-30 at 08.43.35.png

Lycka till och gott nytt författarår!
/Anna

 

Bli ett med dina karaktärer

Hur får du ut dig själv ur dina tankar? Du kan inte skriva en karaktär utan att vara inne i just den personens huvud. Har du samtidigt dina egna tankar med dig blir det ingen ordning, tankarna kommer att krocka eller försöka överrösta varandra.

Hur släpper man då sig själv? Hur slutar man tänka på sånt som lunch, om man behöver köpa en ny tandborste, vad moster ska få i julklapp eller om man glömde släcka lyset? Det jag vill åt är att när du väl reser dig från skrivandet ska du bli förvånad över att du inte är din karaktär. Alltså att det tar några sekunder att landa i dig själv igen. Om det gör det är det bra. Tänk på hur skådespelare lever sig in i sina roller, eller hur duktiga idrottsmän ofta gör vissa gester för att släppa sin vardag och bara vara här och nu. Här är några knep på vägen.

Steg ett: Var trygg och ostörd

Det låter kanske som en självklarhet, men bara tanken på att det kan komma ett meddelande i telefonen kan distrahera dig. När du börjar med de här övningarna är det viktigt att du inte riskerar att bli störd. När du sedan blir mer van kanske du kan sjunka helt in i din berättelse även på ett stökigt café. Skådespelare är mästare på att se ut ur sin karaktärs ögon, trots att det är en sparsam dekor, kanske sitter en stor publik i salongen eller att de har en kamera rakt framför sig. Deras förmåga att leva sig in gör att vi tycker att deras prestation är väldigt bra. Författaren vill ju att läsaren ska leva sig in, helst glömma att gå av tåget eller läsa hela natten igenom, så där finns en klar koppling. Men vi vet ju alla att det krävs lång övning för att bli en bra skådespelare. Alla måste börja i lugn och ro, precis som skådespelaren börjar i det trygga klassrummet. Se alltså till att du känner dig trygg från att bli störd när du börjar öva.

Steg två: Lämna din vardag

Vi bär alla på olika funderingar. Det kan röra ett förhållande, pengar, barn, husdjur eller något annat. De få som glider genom världen utan att fundera på den är nog inte heller författare, kan man väl tänka. Tricket för att kunna hänge dig åt skrivandet är att du måste lämna din vardag därhän medan du skriver. Själv använder jag ett knep som många idrottare också kör med, för att kunna vara exakt här och nu när de ska prestera. Knepet går ut på att göra en deal med sig själv. Lär in det som står i stycket omedelbart här under, så att du kan göra detta som en övning.

Börja med att ta några lugna andetag. Blunda och när du har blundat, föreställ dig att du blundar igen, och igen. Och i-g-e-n. Tänk att dina ögonlock nu sitter fast. Det går inte att öppna ögonen. Bakom dina stängda ögonlock, titta upp mot taket. Försök nu att öppna ögonen. Acceptera att det inte går, att du bara är här och nu. Föreställ dig så att alla tankar från vardagen ska ner i en säck. Säcken kan vara olika stor, beroende på hur mycket du har att lägga i den i dag. Den kan ha olika färg eller form, men du måste se den framför dig. Se hur du stoppar ner allt från vardagen i säcken, men – och det här är viktigt – samtidigt gör du ett löfte som går ut på att när du är färdig med dagens författande ska du öppna säcken igen. Du kan nu öppna ögonen och börja skriva.

OBS!

Om du inte lovar dig att öppna säcken igen kommer den med största sannolikhet att ”pysa” och rätt som det är sitter du och funderar på när hunden ska vaccineras, om barnen fick med sig en frukt till skolan eller om din partner är otrogen istället för att skriva. Exakt vad som pyser ut beror givetvis på vad du själv har för bekymmer i vardagen. Lovar du att öppna igen kan vardagen däremot ta en paus och tillåta dig att utföra något där du är helt och hållet fri från din vardag.

Steg tre: Se med karaktärens ögon

Har du någon gång funderat på hur du ser på minnen? Om du tänker på, låt oss säga en trevlig middag som du var på, ser du dig själv sitta i vid bordet, eller ser du ut genom dina ögon när du redan sitter där? Den första varianten är alltså som om någon osynlig person funnits i ett hörn och filmat det hela, det andra är så som du upplevde det just när det hände. Inget sätt att minnas är fel,. Den avståndstagande filmatiseringen av händelsen är ett bra instrument för att få bukt med jobbiga minnen, men den fungerar inte alls om du ska komma din karaktär inpå skinnet. För att skapa inlevelse för läsaren måste du bli karaktären du beskriver.

Gör några övningar när du väljer ut ett antal minnen. Försök att se dem på båda sätten och iaktta hur du själv reagerar på minnena. Gå sedan vidare och föreställ dig något som du inte är så bra på, men som du gärna skulle vilja kunna. Ett sådant experiment gjordes med en grupp studenter. Ingen av dem utövade någon bollsport. Alla först fick prova att lägga ett straffkast i basket. En grupp fick sedan öva fysiskt, en fick strunta i basket och en fick öva sig mentalt genom att se sig själva lyckas med kastet. När de några veckor senare jämförde hur de olika grupperna hade utvecklats var det inte förvånande att gruppen som inte gjort något fick samma resultat som vid första försöket medan de som hade övat presterade bättre än tidigare. Det som däremot var förvånande var att gruppen som bara hade förberett sig mentalt också presterade avsevärt bättre. Fundera nu på sambandet som detta har med att mentalt öva sig på att vara sin karaktär.

Jag skulle vilja slå vad med dig att om du på samma sätt övar dig på att vara din karaktär så kommer du att skriva bättre. Det finns mycket att lära av barn här. Barn som leker går ofta så in i leken att de verkligen blir den de leker att de är. Får de en tofs fastsatt nedtill i tröjan blir de en varg. Hela deras kroppsspråk ändras. Ibland kan det gå så långt att de inte ens hör dig, för att de är så inne i leken. Nedan finns ett klipp med den duktiga skådespelaren Benedict Cumberbatch som så totalt lever sig in i att vara en drake att han inte ser mikrofonhållare, kameran som registrerar ansiktsrörelser eller omgivningen i övrigt. Han är draken Smaug.

Hit vill jag att du ska komma när du skriver dina karaktärer. Det kräver övning, men jag är säker på att du kan komma dit!

Screen Shot 2017-11-15 at 12.43.09
Benedict Cumberbatch lever sig in i draken Smaug under filmatiseringen av The Hobbit.

Se klippet med Benedict Cumberbatch här: https://www.youtube.com/watch?v=sXN9IHrnVVU

Lycka till!
//Anna

Övning: En vanlig dag

Titeln en vanlig dag handlar om att du dels ska utforska dina karaktärer, men också ditt världsbygge. Detta oavsett om din värld är densamma som vi alla traskar runt i eller någon helt främmande plats, kanske en som inte ens har funnits eller kommer att finnas.

Som med all research gäller det att veta ”för mycket” som författare. Allt kommer inta att komma med i ditt manus och allt ska inte heller med. Trots det kommer läsaren att märka om författaren har luckor. Den här övningen handlar alltså om vad som sker innan ”kameran rullar”.

Själv brukar jag skriva korta delar som jag samlar i en mapp kallad ”kringhistorier”. Ibland är de inte ens avslutade, men de hjälper mig att komma både världen och karaktären in på livet.

1)
Vad gör dina karaktärer en vanlig dag? Hur försörjer de sig? Hur ser deras dagliga rytm ut (någon kanske nattjobbar), alltså den de gör på ren rutin? Vad är det de gör, ser eller hör, men aldrig lägger på minnet? Detta är alltså världsbyggets kuliss, dess ljudbild och dess egen rytm. (För vem tänker ens på att den går förbi parkerade bilar, tar en kaffe i Pressbyrån, passerar det eviga bullriga bygget etc.)

2)
Ta ledigt. Vad gör dina karaktärer under helgen, eller på sin semester? Har de någon hobby eller utövar någon sport? Vad har de för sig när inget förväntas av dem och ingen ser? Vad är den absolut häftigaste underhållning som din karaktär kan tänka sig och vad har han eller hon råd med? Vad vågar karaktären göra (tänk längre än till bungy jump, för vissa kan det vara en oerhörd utmaning att gå ensam på bio).

Både 1) och 2) ger dig både möjligheten att känna och smaka på världen som dina karaktärer lever i. Det ger dig också en bra bild av vad det är som din karaktär blir uppsliten med rötterna ur när manuset egentligen börjar.

Bildinspirationen: Har du tänkt på att din karaktär kanske inte alls ser samma vardag som du?

_D2X4453
Alla bilder i de här trådarna är mina och ©

 

Motsägande budskap

Det blir en liten utvikning från bildtemat, men ändå några bilder till övningen, i dag. Under många år har jag varit förtjust i hur musik, text och bild kan samverka. Om du går på en bio i dag har många filmer musik som bygger på teman, så att tittaren lär sig, om än undermedvetet, att när en viss tonföljd spelas kommer scenen att visa en sak som hör ihop med tonerna. Alla som älskar Sagan om ringen har till exempel kunnat följa ett mycket noggrant tematiskt arbete i filmmusiken.

wagner_1460134081808
ur Wagners Niebelungen Ring

Detta är på inget sätt nytt för spelfilm. Tittar man på opera är detta oftast en viktig del av arbetet. Bitar som tidigt har funnits som trevande recitativ blommar så småningom ut i en aria och publiken nickar lyckligt igenkännande utan att riktigt förstå varför. Tonsättaren Wagner tar det ett steg till. Hans teman motsäger ibland sångarnas texter. Ibland låter han även sådant som karaktärerna inte själva har upptäckt i sig själva koma fram genom musiken.

wagner_motive1a
ur Wagners Tristan och Isolde

Ibland blir budskapet också motsägelsefullt, som när någon sjunger texten ”Jag lovar och svär” men blir motsagd av orkestern som trumpeter ”Han ljuger!!!”. Det senare förstår bara den kunniga publiken, inte övriga karaktärer i dramat. Det blir alltså detsamma som en situation i en bok där läsaren vet mer än huvudpersonen, vilket i sin tur är ett sätt att skapa spänning.

Vad har nu opera eller filmmusik med skönlitterärt skrivande att göra? Allt! Kan du på undermedveten väg framföra en stämning genom det du gestaltar och en annan genom vad som sägs i en dialog kan du skapa en oerhört subtil känsla hos läsaren av att något är snett. Givetvis måste motsättningen också få en upplösning när en karaktär kommer på det hela genom en snitsigare variant av: ”Så det var därför! Lisa måste ha ljugit.”

Gör en övning där du listar vad dina karaktärer gör när de till exempel ljuger, som att klia sig på näsan eller något annat som folk kan göra när de inte är helt tillfreds. Gör en mall där du beskriver hur en person gör i en viss sinnesstämning. Ofta är kroppsspråket tämligen lika från person till person. Skriv sedan en dialog där du låter dina karaktärer säga en sak och agera en annan, enligt din mall.  Ta gärna ut svängarna i kraftiga motsättningar mellan kroppsspråk och tal i början.

Pröva det gärna på en testläsare, utan att de får läsa mallen där du beskriver gesterna. Kommer testläsaren att förstå att det är något lurt? Får de känslan av att en eller flera i konversationen ljuger? I så fall har du lyckats direkt. Anar inte läsaren något, skriv en bit till och prova igen. Det här är inte enkelt.

Lycka till!

Dagens samlade skrivtips

Inget av detta är några nyheter. Det enda jag har försökt göra är att samla ihop en del värdefulla tips och lägga dem på samma ställe. Hoppas att det  kan vara till någon nytta. Bläddra också gärna bland tidigare tips i bloggen!

  • Bygg din historia kring de val som du vill att din protagonist ska göra.
  • Skriv enkelt, berätta berättelsen. Ha en tydlig början, mitt och slut.
  • Skriv från hjärtat. Försök inte vara någon annan som du inte är. Läsaren kännr att känna av om du har din egen röst, eller bara härmas.
  • Du behöver inte kunna ämnet (men gör din research noga!). En författare är inte en vetenskapsman eller någon som skriver av egen erfarenhet, utan någon som skriver med empati.
  • Lägg upp tempot som en berg- och dalbana. Det ska finnas en psykologisk resa som tvingar läsaren genom en hel serie med känslor, men ge henne också en chans till andhämtning innan det blir action igen.
  • Börja där historien som du har skapat som bakgrund slutar. Börja med ett andlöst ögonblick, något som får läsaren att ramla rakt in i historien. En chockerande nyhet, en livsförändrande händelse eller insikt, ett uppbrott eller ett unikt perspektiv. Protagonistens hemtama värld måste vändas upp och ner så att han eller hon reagerar. Från detta, för historien framåt. Se dig inte om!
  • Ta bara med de viktiga delarna. Du ska lyfta fram de viktigaste delarna från en del av en persons liv, inte allt. Ta bort de trista delarna. Rättfärdiga inte hela tiden din huvudpersons handlingar, för ingen bryr sig ändå.
  • Kom ihåg slutet. Vart för du dina karaktärer? Se till att de håller sig på den väg som leder mot målet. Gör du inte det riskerar du att tappa bort läsaren (eller i värsta fall tappa denna helt) på vägen.
  • Använd kroppsspråk. Små rörelser kan ha mycket innehåll. Beskriver du genom känslointryck blir det automatiskt gestaltning och inte berättande.
  • Ta bort onödig slang, modeord, onomatopoetiska ord och dylikt. Samma sak med grammatik. Ord som verkar så ”inne” just nu föråldrar ditt manus mycket snabbt.
  • Använd inte någon komiskt perspektiv som då och då kliver in. Håll dig till max tre huvudperspektiv. Tänk också på att perspektivet ska passa i genren – och att det ska passa dig.
  • Träna på att skriva fängslande. Hur håller du greppet om läsaren? Hur får du dem att vilja vända blad? Öva!
  • Träna på att skriva genom att öva. Allt från ordval, grammatik och stycken till dialog som får olika karaktärer att vara olika bara genom sitt uttryckssätt.
  • Låt inte protagonisten vara offer för länge. En vek protagonist är ingen bra idé. Många läsare har nog med sina egna bekymmer och känner sig svaga nog i sitt eget liv. De vill läsa om karaktärer som gör skillnad, men som ändå kunde vara de själva om de beslutade sig för att agera.
  • Fyll inte ut historien med sånt som inte hör dit. Fundera istället på om din plott är kraftfull nog. Är karaktärerna tillräckligt motiverade? Är de starka nog?
  • Ge både protagonisten och antagonisten kraftfulla mål (läs mitt inlägg om antagonisten som jag skrev tidigare, ingen protagonist blir mäktigare än det den har att besegra). Deras öden måste korsas och en konflikt uppstå. Berätta så att läsaren kan känna för både din hjälte och din skurk. Gör dem båda intressanta och minnesvärda.
  • Dra inte ut slutet. När frågan är löst, låt karaktärer och läsare fortsätta åt varsitt håll igen.
  • Redigera alltid. Många gånger. Och sen en gång till.

Lycka till!
/Anna