Fler perspektiv

Den här artikeln handlar om perspektiv, både de vanliga och mindre vanliga, samt hur du kan blanda dem (och inte bör blanda dem).

Grundkursen

På grundkursen i skönlitterärt skrivande brukar fyra perspektiv tas upp:

  • Tredje person – Lisa gick in i rummet medan hon funderade på det som hänt.
  • Den allvetande – Lisa gick in i rummet. Kanske funderade hon på det som hänt.
  • Författaren – Lisa gick in i rummet. Nu vet du kanske inte hur Lisas rum ser ut …
  • Första person – Jag gick in i rummet medan jag funderade på det som hänt.

Så här långt inga konstigheter.Det som är viktigt är att du inte blandar hur som helst, eftersom det ställer till det för läsaren. Tänk dig att du ser ut genom en persons ögon per scen. Ska du byta perspektiv bör du (minst) byta stycke – gärna kapitel.

Ett sätt att öka tempot i en berättelse är att börja med att en person per kapitel har perspektivet. När det sedan drar ihop sig till berättelsen klimax kan du växla genom att byta stycke med blankrad mellan och passa på att föra över perspektivet. Det är samma teknik som används för att klippa film. Actionscener har alltid snabbare klipp än scener som handlar om karaktärernas bakgrundshistoria. En del sätter till och med tre stjärnor på en egen rad om de byter perspektiv inne i ett kapitel, allt för att uppmärksamma läsaren på att det nu blir nya ögon att se ut genom.

Det sista är viktigt. Författaren skriver visserligen texten men det är läsaren som hela tiden tolkar den. En läsare som lever sig in i din text kommer att se scenen utspela sig som om läsaren var inne i perspektivpersonens huvud och såg ut genom dess ögon. Hoppar du mellan karaktärernas huvuden mitt i en scen måste läsaren också ”hoppa”. Får du inte med dig läsaren i det språnget kanske hela upplevelsen går förlorad. Var alltså noga med dina perspektiv!

Tredje person

Tredje person är förmodligen den vanligaste formen. Den används ofta tillsammans med den allvetande berättaren. Du kan även blanda in författarperspektivet med tredje person, även om det är en stor konst att använda författarperspektivet. Konsten är att veta när du byter. Enkelt kan man säga att en allvetande inte har inre känslor, tredje person bör ha inre känslor och författaren är en som kliver in och förklarar saker. Givetvis kan du också skriva i renodlad tredje person, utan vare sig berättare eller författare inblandat.

Allvetande

Den allvetande berättaren kallas i bland även för flugan på väggen. Det här perspektivet kan liknas vid en receptionist på ett hotell eller en bartender i en bar. Perspektivet ser vad alla gör och hör vad de säger, men precis som en övervakningskamera vet det inte vad någon tänker eller känner inuti.

Författarens röst

Författarperspektivet är vanligt i barnböcker där författaren själv behöver kliva in och förklara något. Astrid Lindgren är en mästare på att väva in sin berättarröst. ”Du kanske inte vet vad en hovslagare är för någonting?” säger Astrid förtroligt till barnen, utan att bryta förtrollningen.

”Jag” berättar

Förstapersonsperspektivet är det nyaste. Nobelpristagaren i litteratur, Olga Tokarczuk, anser att införandet av första person, som är det nymodigaste av perspektiven, var en milstolpe i civilisationen. För sådär tio-femton år sen var det till och med så populärt att i stort sett alla skrev sin första roman i jag-form och presens. Kanske i tron att detta var konstnärligt, utan att inse att det långt ifrån var originellt längre. Däremot var det mycket riktigt banbrytande när det först dök upp.

Screenshot 2020-02-07 at 17.42.52

Fördjupning

När du behärskar grundperspektiven är det dags att fundera på de olika variationer som finns inom respektive perspektiv och hur du kan nyttja vissa perspektivbyten till rent filmiska effekter.

Gör en kameraåkning

Många filmer jobbar med så kallade storyboards. Det innebär att regissören gör filmen som en tecknad serie. Bildrutorna visar kameravinklar, grad av inzooomning och en del nyckelrepliker. I dag finns det extramaterial till väldigt många filmer. Försök hitta avsnitt där regissören berättar om tankarna kring olika scener. När du skriver måste du vara både manusförfattare och regissör på en gång. Du vet vad du vill berätta. Sen måste du bestämma dig för hur du ska berätta det.

Använd det filmiska språket genom att nyttja perspektiven. Om du till exempel vill föra in läsaren i berättelsen börjar du med ett allvetande perspektiv, filmens helikopteråkning över landskapet, fram till huset, in i rummet och in i någons huvud. Det sista kan vara både tredje- och första person. Detta är så klassiskt att du kanske inte ens har tänkt på det: ”En gång i det soliga Spannien …” (helikoptern) ”… fanns en liten tjur som hette Ferdinand.” (inzoomning). Det här är en klassisk variant av ”Det var en gång.”

Screenshot 2020-02-07 at 17.45.34

”Tredje person” och ”Nära tredje person”

Om du skriver i tredje person går det att dela upp perspektivet internt i (vanlig) tredje person och nära tredje person. Den vanliga innehåller iakttagelser av tredje persons tankar som: ”Lasse kände att han frös.” eller ”Lisa visste inte vad hon skulle göra.” Perspektivet nära tredje person kryper istället närmare jag-formen. Meningarna ovan blir: ”Lasse frös.” respektive ”Vad skulle hon göra?” Du kan antingen välja den ena formen eller blanda dem. Använd i så fall varianten ”nära” när det händer något speciellt, eftersom närheten gör att karaktären kryper under skinnet på läsaren.

Flytande gränser och begränsningar

En flytande gräns mellan perspektiven får du framför allt om du växlar mellan det allvetande och tredje person eller tredje person och författarperspektivet. Att däremot gå direkt mellan allvetande och författarperspektiv är svårt. För att lyckas med det ska du nog vara i samma klass som berättare som Astrid Lindgren.

Skilj den allvetande berättarens perspektiv från det som kallas begränsat allvetande som inte syftar på flugan på väggen, utan på hur mycket information författaren delar med sig av.

När du begränsar perspektivet sitter du som författare inne med en hemlighet som läsaren bara får ta del av när du själv portionerar ut den. Ett typiskt exempel är Jane Austens ”Stolthet och fördom”.

Ett sätt att använda ett begränsat allvetande är att aldrig låta huvudpersonen ha perspektivet. Istället skildras han eller hon genom andra karaktärer (som ser olika saker i huvudpersonen).Det är här det verkligen börjar bli överkurs eftersom du kan blanda in första- eller tredje person för att uppnå ditt syfte. Ett sådant exempel är Dorothy Dunnets historiska romanserie ”Lymond saga” eller min egen ”Ghosts, drugs & Rock n’Roll”. Om du blandar in första person är Conan Doyles ”Sherlock Holmes” bra exempel. Där får läsaren aldrig veta mer om huvudpersonen än vad jaget, doktor Watson, kan iaktta.

Olika jag-perspektiv

Det finns även olika typer av jag-perspektiv. Det ena har jag nämnt ovan, doktor Watson som i stort sett agerar berättarperspektiv i jagform i berättelserna om Sherlock Holmes. Watson har få egna inre känslor utan agerar ögon och öron åt läsaren.

Den andra formen av jag-perspektiv är den där jag:et även är huvudperson i berättelsen. Detta går inte att kombinera med författarperspektivet, eftersom det i så fall blir två jag (huvudpersonen och berättaren). Den här formen ligger nära inre monolog, men behöver inte följa sinnesintrycken lika utstuderat.

Screenshot 2020-02-07 at 17.55.41

Inre monolog

Inre monolog dyker upp hos Leo Tolstoy, men är vanligare hos författare som Virginia Woolf och James Joyce. I en sådan perspektivform följer läsaren endast en karaktär och framför allt personens inre liv. Kast mellan nutid, dåtid och framtid kan bli tvära eftersom dessa kan triggas av de sinnesintryck som karaktären tar in och associerar med. För att återknyta till liknelser med film är ”Taxi driver” en film med inre monolog.

Ovanliga perspektiv

Det finns även två andra perspektiv som redan är använda.Inget av dessa är kanske något som man bör experimentera med innan man behärskar grunderna till fullo och dessutom kan bryta mot reglerna för perspektiven ovan utan att tappa läsaren.

Det här avsnittet kan lämpligt att sammanfattas med nobelpristagaren Olga Tokarczuks ord: ”Det lär nog inte dröja förrän något geni konstruerar en helt annorlunda, i alla avseenden komplett form av berättelse, än så länge omöjlig att föreställa sig.” Inte ens nobelpristagaren tror alltså att det är hon som ska göra detta. Däremot kan det vara kul att se på de ovanliga perspektiv som redan finns och fundera på möjligheterna.

Andra person

Ett är andra person, alltså du-perspektiv. Det här används ofta i beskrivningar av rollspel, men jag vet inte om det har sitt ursprung där eller någon annan stans. Ett exempel blir i alla fall: ”Du går uppför en trappa, tar tag i dörrhandtaget men tvekar.” Det är oerhört svårt att tänka sig ett du-perspektiv i preteritum, eftersom detta i så fall beskriver något som du, alltså läsaren, redan har upplevt.  Visst skulle det gå att experimentera med detta, kanske i en psykologisk thriller, men jag är inte helt säker på att läsarna är helt mogna för några horder av manus i du-form.

Fjärde person

Vi lever i en tredimensionell värld. Med detta menas att vi inte kan se vad som försiggår bakom en ogenomskinlig kropp, till exempel ett hus av sten. För att förstå den fjärde dimensionen föreslår jag att du ser på förklarande filmer på Youtube. Genom att förstå vad den ser som lever i en tvådimensionell värld kan vi begripa vad det är vi inte ser av den fjärde dimensionen. Vad har då detta med författande att göra? Jag får återvända till Tokarczuks föreläsning i Stockholm.

Tokarczuk talar om fjärde person som ”… en förmåga att härbärgera varje enskild figurs perspektiv men även se bortom var och ens horisont, ha en längre och vidare utblick och vara i stånd att sätta sig över tiden.” Detta är inget nytt. Hon hänvisar till Bibelns inledande ord: ”I begynnelsen var ordet” och frågar sig vem som förkunnar detta, om inte just ett perspektiv i fjärde person. Perspektivet känner till tankarna hos den kristna guden, som om perspektivet var ett äldre väsen när texten förklarar: ”Och Gud såg att det var gott.” Tokarczuk frågar sig: ”Vem är det som säger sig veta vad Gud ansåg?” Onekligen en kittlande tanke rent litterärt, oavsett om man är religiös eller inte.

Screenshot 2020-02-07 at 18.03.21

Oavsett vad du väljer

Oavsett vilket perspektiv du väljer måste du leva dig in i allt. Du måste bli Lasse som är en och nittio och har fyrtiosjuor i skor även om du själv är kort och har små fötter. Givetvis måste du även kunna krympa. Du måste leva dig in så till den grad att du känner smak och dofter, hör ljuden och nyanserna i de andra karaktärernas samtal. Du måste veta var i kroppen det känns när Lasse blir glad eller upprörd.

Först när du själv känner allt kommer dina läsare att känna med dig. Det är det som är hela essensen av perspektiv. Är du den känslokalla övervakningskameran kommer ditt manus att få en hårdkokt stil. Är du istället den inkännande författarrösten blir stilen som en omhändertagande sagotant, även om sagan är hemskt spännande. Vem känner inte med Mattis när Astrid Lindgren skriver: ”Men han fattas mej”, skrek Mattis. ”Han fattas mej så det skär i bröstet!” Vi, som läsare, förstår precis var Mattis sorg känns och då känns den också i vår egen kropp. Trots ett helt vanligt tredjepersonsperspektiv.

Lycka till!
/Anna

 

 

Isbergsteknik & gestaltning

En vanligt förekommande term i skönlitteratur är gestaltning. Då och då dyker också isbergsteknik upp som begrepp. En del frågar vad det är för skillnad. Om jag börjar i andra änden och pratar om vad det är för likheter kanske det blir enklare:

Både gestaltning och isbergsteknik handlar om att inte säga allt. Skillnaden är att man inte använder dem i samma syfte. Jag utgår ifrån att du kan en del om gestaltning och fokuserar på isbergstekniken. Men för tydlighetens skull har jag även med en del om gestaltning.

Skriva läsaren på näsan

Du har säkert hört att du inte ska skriva läsaren på näsan. När du gör det talar du helt enkelt om för mycket, eller upprepar redan kända fakta många gånger. Både gestaltning och isbergstekniken är sätt att komma runt det här problemet.Läsaren vill nämligen gärna fylla i luckorna med sin egen fantasi på samma sätt som när en tecknare inte drar alla streck.

Screenshot 2020-01-31 at 09.44.29

Jämför 1:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon drog upp sina prickiga strumpor, försökte borta bort en fläck från kjolen och knöt sin t-shirt i midjan.”

Jämför 2:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon hade varken på sig kläder som passade eller var rena.”

Lämnar A eller B mer åt fantasin? Troligen svarar du B) i båda fallen. Vad är det då som skiljer 1B och 2B? Exempel ett är gestaltning, kläderna blir en del av handlingen, det är underförstått att de inte passar och är smutsiga. Exempel två är isbergsteknik (även om det finns betydligt bättre exempel än detta, se nedan), Isbergstekniken vänder ofta något till en motsats, även om det inte alltid är så.

Hemligheten med båda teknikerna är att du inte får underskatta din läsare. Precis som när du ser på film går det att fylla i mellanrummen. Dyker det upp en man på duken som är oklanderligt klädd och välrakad behöver vi inte veta att han haft möjlighet att göra sig i ordning i badrummet tidigare på dan. Lita också på att läsaren kommer ihåg fakta. Om en karaktär har flyttat till en viss stad för tre år sedan behöver du inte ta om det, sånt kommer läsaren ihåg. Är det saker som är av mycket stor vikt kan du möjligen ta om det, om det är länge sedan läsaren fick veta det, men se i så fall till att göra det på ett nytt sätt.

Gestaltning

Gestaltning kan beskrivas som att undvika ett givet ord. Istället för att skriva att det är höst kan författaren skriva om färggranna löv, regn, jorddoft eller förberedelser för vintern. Gestaltning handlar också ofta om att väva in en persons utseende i sådant som personen gör, likt kvinnan ovan som drar upp sina strumpor.

Screenshot 2020-01-31 at 10.33.41

Gestaltning handlar mycket om att låta den som för tillfället har perspektivet uppleva saker i sitt inre. Var i kroppen känner personen rädsla? Istället för att skriva ”Han blev rädd.” kan du med fördel skriva: ”Det kom en klump i magen.”

Kan man gestalta för mycket?

Gestaltning tar mer plats i ett manus. Går det att gestalta så mycket att texten tappar tempo? Svaret är både ja och nej.

Det går att gestalta sönder ett manus genom att bli omständlig, men om du ser på exemplen ovan har jag med flit utelämnat en hel del adjektiv i de båda B-exemplen. Det kanske inte spelar så stor roll vilken färg strumporna har? Det viktiga är att de åker ner och att de inte passar med resten av klädseln. Det gäller alltså att få med det som är betydelsefullt och strunta i resten. Låt läsaren själv fylla i det du inte skriver ut, såvida det inte är avgörande för handlingen. (I en deckare där någon har sett en person med blå strumpor med prickar är detta givetvis inget du bör utelämna.)

Det är heller inte läge att gestalta för mycket när du skriver en actionscen. Action blir bättre av korta meningar som i klarspråk talar om vad som sker. Just i actionscener kan isbergstekniken istället vara en fördel. Luckorna som läsaren fyller i själv driver upp tempot.

Isbergsteknik

När det gäller isbergsteknik handlar det om att bara tala om det som syns ovanför ytan för läsaren. Ett av de äldsta exemplen är de isländska sagorna. Där följer berättelsen hela tiden sitt eget huvudspår. Om en karaktär inte längre har med berättelsen att göra sägs helt enkelt:

”Och så var Fjalar ur sagan.”

Vad som hänt Fjalar är ointressant för fortsättningen. Han kan ha dött, gift sig, utvandrat eller helt enkelt bara slutat ha något med fortsättningen att göra. Läsaren får fylla i resten. Detta är givetvis att dra tekniken till sin spets. Det behöver du inte göra.

Screenshot 2020-01-31 at 12.21.43

Låt istället säga att en karaktär har en make. Karaktären är ny på jobbet och ställer ett inramat foto av maken på skrivbordet. När X kommer in tippar karaktären fotot med bilden ner. Vad säger detta? Läsaren måste helt enkelt läsa vidare för att ta reda på detta. Och vad vill författaren? Dum fråga, nu får jag skriva dig på näsan: Författaren vill givetvis inget hellre än att läsaren ska fångas och vilja veta mer.

Inledning – fånga läsaren

När du skriver en inledning gäller det att kasta in läsaren direkt i  händelsernas centrum. Om du börjar förklara en massa tappar du direkt tempo. Använd istället isbergstekniken. Här är ett utmärkt exempel från Dorothy Dunnet. En del av öppningsscenen på hennes sex böcker långa historiska romanserie:

”Lymond är tillbaks.”
Det blev känt så snart Sea-Cattle nådde Skottland från Campvere me sin smugglade last och en man hon aldrig skulle haft med sig.
”Lymond är i Skottland.”
Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra.
”Jag har hört att lord Culters yngre bror är tillbaks.”
Bara ibland sa en kvinnas röst frasen med ett annat tonfall, följt av ett fnittrande skratt.
Lymonds egna män visste att han var på väg. De väntade på honom i Edinburg medan de funderade, utan oro, på hur han tänkte ta sig in i en muromgärdad stad. *)

Vem är tillbaks? Vad har han gjort som får soldaterna att ogilla honom, medan en del kvinnor fnittrar? Att hans män inte är oroade säger också något om personen som är tillbaks. Redan när man läser de första raderna blir man definitivt nyfiken på vad det är för person. Krig mellan England och Skottland talar också om en tidpunkt, rent historiskt, för berättelsen.

*) Min översättning, såvitt jag vet är serien inte översatt till svenska.

Hemingway

Slutligen går det inte att skriva om isbergsteknik utan att nämna författaren Ernest Hemingway. Han skulle inte skriva:

”Han blev mycket arg.”

utan

”Han slog inte ihjäl någon.”

För att få bättre exempel än i det här inlägget föreslår jag att du läser ”Den gamle och havet”. Den går att läsa som det äventyr i kortromansformat som den är. Samtidigt är den full av religiös symbolik och går även att läsa som en biografi över författaren. Både symbolik och et dolda budskapet att det skulle kunna vara författaren själv, är även det isbergsteknik.

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.38

Gestaltning eller isberg?

Vilken teknik ska u använda? Båda, givetvis. De fyller olika funktion i berättelsen. När du inte vill tala om allt på en gång använder du isbergstekniken. När du inte vill tråka ut läsaren med en massa staplade adjektiv använder du gestaltning. Man kan också säga att gestaltning är bra när du vill få med känslor eller måla en scen, medan isbergstekniken är bra när du vill tala om något, men inte allt, och driva upp tempot, alternativt dölja något, göra läsaren nyfiken, som hos Dunnett, eller ge berättelsen en ytterligare dimension, som symboliken hos Hemingway.

Gestaltningen ersätter ord som blir övertydliga.

Exempel:

”Lisa fick hoppa för att få upp halsduken på hyllan.”

Underförstått:

Lisa är inte så lång. Ersätter en adjektivrik beskrivning av Lisa.

Isbergstekniken döljer större förlopp. Den handlar om att korta ner en text och låta läsaren uppfatta saker mellan raderna.

Exempel:

”Polisen såg ett foto av ett barn med en glugg i tandraden.”

Underförstått:

Något allvarligt har hänt som gör att polisen är i hemmet. Polisen gör en ny upptäckt, det finns ett förskolebarn. Iakttagelsen ersätter en lång utläggning om barnets ålder, utseende, kön och annat som är för lång eftersom barnet inte har någon roll i det som just nu pågår. Senare kan polisen tänka på bilden och då kan det passa bättre att fylla på med hårfärg etc.

Research

Det förhåller sig på samma sätt med den research du gör som med det du inte direkt talar om för läsaren. Givetvis måste du alltid göra research. Det gäller till och med när du skriver fantastik, eftersom du måste hålla reda på hur din värld fungerar. Däremot ska du inte skriva all research i ditt manus, utan använda isbergstekniken.

Tänk om Dunnett hade inlett sin roman ovan med:

”… Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra. Kriget skulle mest största sannolikhet blossa upp eftersom YY hade varit oförskämd mot XX och fått förhandlingarna vid QQ att stranda. YYs bror, som var son till ZZ …”

Där har du redan tappat läsaren för länge sedan. Låt det istället bara framgå att man förbereder för krig. Läsaren litar på att du förklarar lite mer sen. Men inte nu, för nu är det action. Det handlar inte om YYS bror utan om att Lymond är tillbaks. Allt anat kan gott och väl ligga dolt länge under ytan. Den läsare som inte vet så mycket om krigen mellan Skottland och England kanske så småningom slår upp det själv. Du behöver inte tala om allt, men du måste veta allt. Din kunskap kommer att lysa igenom i ditt manus. Lita som sagt på läsaren!

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.49

Och som överkurs: Fundera på vad som kan ha hänt innan den här scenen utspelar sig:

“And the English army, wheeling, started south at a gallop over the hill pass into Ettrick, followed by twenty men and eight hundred sheep in steel helmets.”

Lycka till!
/Anna

 

 

Författaråret

Här får du några tips att ta med dig när du summerar ditt författarår och ser fram emot nästa.

1. Hur förvaltar du positiv kritik?

Givetvis ska du inte skriva samma sak om och om igen. Det finns förvisso en del framgångsrika deckarförfattare som upprepar sina koncept, men det leder knappast till någon utveckling av dig som författare. Sträva istället hela tiden efter att förnya dig så att inte dina läsare ”kan” det du skriver efter att ha läst två noveller eller romaner. Använd det som du har blivit positivt bemött för men glöm inte att lägg till något nytt.

2. Hur tar du emot negativ kritik?

Se på kritiker, lektörer, redaktörer och korrläsare som dina bästa vänner. Gör det som du fick rödpenna för till en inbyggd egen röd flagga. Ju skarpare råmanus du kan få till, desto djupare blir nästa analys från lektören.

3. Vad överraskar dig mest?

Vad skrev du som överraskar dig mest 2019? Överraskningar kan gå åt båda håll. Vad tänker du ta med dig in i 2020 med utgångspunkt från det som är mest oväntat?

4. Vad oroar dig?

Ingen är någonsin helt nöjd med sin text. Det finns kända författare som aldrig öppnar sin bok igen när den väl går i tryck. Har någon text som oroar dig? Varför? Vad gjör du åt det? Vad tar du med dig för lärdom in i nästa år?

5. Vad är känslosamt att skriva?

Med den här frågan avser jag en text, eller del av en text, som framkallar en såpass stark känsla att den finns kvar även sedan du slutar skriva. Kanske hela dan. När känslan kommer: Var sitter du och skriver? Tid på dagen? Andra omständigheter, som ifall du har musik på i bakgrunden? Tänk igenom noga, försök att göra det genom att berätta högt för dig själv, i presens, som om du är där igen. Då är det större chans att du får med alla detaljer som lockar fram känslorna. När du blir berörd av din egen text kommer du också att beröra läsaren. Därför är det viktigt att ta med sig upplevelsen.

6. Vad har du förändrat?

Om du jämför något du skrev 2018 med något från 2019, vad har hänt? Det kan vara småsaker, som att du inte längre måste köra ”sök och ersätt” för att ta bort onödiga småord, utan hittar dem direkt (en lista på såna finns här). Kanske har du givit karaktärerna mer skilda röster eller något annat. Det kan också handla om att du har skapat mer tid för att skriva.

7. Läserdu andras böcker?

Se vad du gillar, eller ogillar, i böcker du läser. Använd det förra. Försök förstå vad det är du ogillar i de senare. Men försök också att se om det finns småsaker du gillar i en bok som du inte har givit bra helhetsbetyg. Alla berättelser har något som är bra. Kanske en viss karaktär, kanske en miljö eller hur författaren behandlar språket. Det kan ligga en noggrann research bakom eller något annat. Det här lär du dig väldigt mycket av att hitta.

8. Läser du högt?

Läser du din egen text högt någon gång? Det är ett tips om du vill undvika upprepningar, haltande rytm eller rena redigeringsfel. Läs som om du ska spela in en ljudbok, högt och dramatiserat. Läser du bara tyst är risken stor att du skummar det du ”redan vet att det står där” som man så gärna gör när man läser sin egen text.

9. Ger du dig själv råd?

Om du fått ge ditt författarjag ett råd den 1 januari 2019, vad hade det varit? Vad lär du dig av detta när du ser tillbaka? Skriv ner ett råd inför ditt författarår 2020.

10. Tar du hjälp?

Hjälp kan komma i många former. Det kan vara testläsare, en författargrupp, en bekant eller någon som arbetar professionellt med text. Idealet är givetvis att du både använder frivilliga (eller byter tjänster med någon) och proffs. Har du inte råd att anlita ett proffs kan det vara värt att låta texten vila medan du sparar en slant. Alla framgångsrika författare tar hjälp. Lektörer, redaktörer och korrläsare tar också hjälp när de skriver själva, eftersom man väldigt snabbt blir hemmablind för sin egen text. Hur går dina funderingar kring detta inför 2020?

Skriv en roman 2020!

Här följer ett diagram som förhoppningsvis kan hjälpa dig att förstå skrivprocessen. Om du låter varje andel representera en månad blir det en roman på ett år.

  • januari-mars –skriva
  • april – vila manuset
  • maj – redigera
  • juni –testläsare
  • juli – redigera
  • augusti –lektör
  • september-oktober –redigera
  • november – korrläsare
  • december – sättning

Varsågod: Här är ditt författarår 2020 i tårtform!

Screenshot 2019-12-30 at 08.43.35.png

Lycka till och gott nytt författarår!
/Anna

 

Bli ett med dina karaktärer

Hur får du ut dig själv ur dina tankar? Du kan inte skriva en karaktär utan att vara inne i just den personens huvud. Har du samtidigt dina egna tankar med dig blir det ingen ordning, tankarna kommer att krocka eller försöka överrösta varandra.

Hur släpper man då sig själv? Hur slutar man tänka på sånt som lunch, om man behöver köpa en ny tandborste, vad moster ska få i julklapp eller om man glömde släcka lyset? Det jag vill åt är att när du väl reser dig från skrivandet ska du bli förvånad över att du inte är din karaktär. Alltså att det tar några sekunder att landa i dig själv igen. Om det gör det är det bra. Tänk på hur skådespelare lever sig in i sina roller, eller hur duktiga idrottsmän ofta gör vissa gester för att släppa sin vardag och bara vara här och nu. Här är några knep på vägen.

Steg ett: Var trygg och ostörd

Det låter kanske som en självklarhet, men bara tanken på att det kan komma ett meddelande i telefonen kan distrahera dig. När du börjar med de här övningarna är det viktigt att du inte riskerar att bli störd. När du sedan blir mer van kanske du kan sjunka helt in i din berättelse även på ett stökigt café. Skådespelare är mästare på att se ut ur sin karaktärs ögon, trots att det är en sparsam dekor, kanske sitter en stor publik i salongen eller att de har en kamera rakt framför sig. Deras förmåga att leva sig in gör att vi tycker att deras prestation är väldigt bra. Författaren vill ju att läsaren ska leva sig in, helst glömma att gå av tåget eller läsa hela natten igenom, så där finns en klar koppling. Men vi vet ju alla att det krävs lång övning för att bli en bra skådespelare. Alla måste börja i lugn och ro, precis som skådespelaren börjar i det trygga klassrummet. Se alltså till att du känner dig trygg från att bli störd när du börjar öva.

Steg två: Lämna din vardag

Vi bär alla på olika funderingar. Det kan röra ett förhållande, pengar, barn, husdjur eller något annat. De få som glider genom världen utan att fundera på den är nog inte heller författare, kan man väl tänka. Tricket för att kunna hänge dig åt skrivandet är att du måste lämna din vardag därhän medan du skriver. Själv använder jag ett knep som många idrottare också kör med, för att kunna vara exakt här och nu när de ska prestera. Knepet går ut på att göra en deal med sig själv. Lär in det som står i stycket omedelbart här under, så att du kan göra detta som en övning.

Börja med att ta några lugna andetag. Blunda och när du har blundat, föreställ dig att du blundar igen, och igen. Och i-g-e-n. Tänk att dina ögonlock nu sitter fast. Det går inte att öppna ögonen. Bakom dina stängda ögonlock, titta upp mot taket. Försök nu att öppna ögonen. Acceptera att det inte går, att du bara är här och nu. Föreställ dig så att alla tankar från vardagen ska ner i en säck. Säcken kan vara olika stor, beroende på hur mycket du har att lägga i den i dag. Den kan ha olika färg eller form, men du måste se den framför dig. Se hur du stoppar ner allt från vardagen i säcken, men – och det här är viktigt – samtidigt gör du ett löfte som går ut på att när du är färdig med dagens författande ska du öppna säcken igen. Du kan nu öppna ögonen och börja skriva.

OBS!

Om du inte lovar dig att öppna säcken igen kommer den med största sannolikhet att ”pysa” och rätt som det är sitter du och funderar på när hunden ska vaccineras, om barnen fick med sig en frukt till skolan eller om din partner är otrogen istället för att skriva. Exakt vad som pyser ut beror givetvis på vad du själv har för bekymmer i vardagen. Lovar du att öppna igen kan vardagen däremot ta en paus och tillåta dig att utföra något där du är helt och hållet fri från din vardag.

Steg tre: Se med karaktärens ögon

Har du någon gång funderat på hur du ser på minnen? Om du tänker på, låt oss säga en trevlig middag som du var på, ser du dig själv sitta i vid bordet, eller ser du ut genom dina ögon när du redan sitter där? Den första varianten är alltså som om någon osynlig person funnits i ett hörn och filmat det hela, det andra är så som du upplevde det just när det hände. Inget sätt att minnas är fel,. Den avståndstagande filmatiseringen av händelsen är ett bra instrument för att få bukt med jobbiga minnen, men den fungerar inte alls om du ska komma din karaktär inpå skinnet. För att skapa inlevelse för läsaren måste du bli karaktären du beskriver.

Gör några övningar när du väljer ut ett antal minnen. Försök att se dem på båda sätten och iaktta hur du själv reagerar på minnena. Gå sedan vidare och föreställ dig något som du inte är så bra på, men som du gärna skulle vilja kunna. Ett sådant experiment gjordes med en grupp studenter. Ingen av dem utövade någon bollsport. Alla först fick prova att lägga ett straffkast i basket. En grupp fick sedan öva fysiskt, en fick strunta i basket och en fick öva sig mentalt genom att se sig själva lyckas med kastet. När de några veckor senare jämförde hur de olika grupperna hade utvecklats var det inte förvånande att gruppen som inte gjort något fick samma resultat som vid första försöket medan de som hade övat presterade bättre än tidigare. Det som däremot var förvånande var att gruppen som bara hade förberett sig mentalt också presterade avsevärt bättre. Fundera nu på sambandet som detta har med att mentalt öva sig på att vara sin karaktär.

Jag skulle vilja slå vad med dig att om du på samma sätt övar dig på att vara din karaktär så kommer du att skriva bättre. Det finns mycket att lära av barn här. Barn som leker går ofta så in i leken att de verkligen blir den de leker att de är. Får de en tofs fastsatt nedtill i tröjan blir de en varg. Hela deras kroppsspråk ändras. Ibland kan det gå så långt att de inte ens hör dig, för att de är så inne i leken. Nedan finns ett klipp med den duktiga skådespelaren Benedict Cumberbatch som så totalt lever sig in i att vara en drake att han inte ser mikrofonhållare, kameran som registrerar ansiktsrörelser eller omgivningen i övrigt. Han är draken Smaug.

Hit vill jag att du ska komma när du skriver dina karaktärer. Det kräver övning, men jag är säker på att du kan komma dit!

Screen Shot 2017-11-15 at 12.43.09
Benedict Cumberbatch lever sig in i draken Smaug under filmatiseringen av The Hobbit.

Se klippet med Benedict Cumberbatch här: https://www.youtube.com/watch?v=sXN9IHrnVVU

Lycka till!
//Anna

Övning: En vanlig dag

Titeln en vanlig dag handlar om att du dels ska utforska dina karaktärer, men också ditt världsbygge. Detta oavsett om din värld är densamma som vi alla traskar runt i eller någon helt främmande plats, kanske en som inte ens har funnits eller kommer att finnas.

Som med all research gäller det att veta ”för mycket” som författare. Allt kommer inta att komma med i ditt manus och allt ska inte heller med. Trots det kommer läsaren att märka om författaren har luckor. Den här övningen handlar alltså om vad som sker innan ”kameran rullar”.

Själv brukar jag skriva korta delar som jag samlar i en mapp kallad ”kringhistorier”. Ibland är de inte ens avslutade, men de hjälper mig att komma både världen och karaktären in på livet.

1)
Vad gör dina karaktärer en vanlig dag? Hur försörjer de sig? Hur ser deras dagliga rytm ut (någon kanske nattjobbar), alltså den de gör på ren rutin? Vad är det de gör, ser eller hör, men aldrig lägger på minnet? Detta är alltså världsbyggets kuliss, dess ljudbild och dess egen rytm. (För vem tänker ens på att den går förbi parkerade bilar, tar en kaffe i Pressbyrån, passerar det eviga bullriga bygget etc.)

2)
Ta ledigt. Vad gör dina karaktärer under helgen, eller på sin semester? Har de någon hobby eller utövar någon sport? Vad har de för sig när inget förväntas av dem och ingen ser? Vad är den absolut häftigaste underhållning som din karaktär kan tänka sig och vad har han eller hon råd med? Vad vågar karaktären göra (tänk längre än till bungy jump, för vissa kan det vara en oerhörd utmaning att gå ensam på bio).

Både 1) och 2) ger dig både möjligheten att känna och smaka på världen som dina karaktärer lever i. Det ger dig också en bra bild av vad det är som din karaktär blir uppsliten med rötterna ur när manuset egentligen börjar.

Bildinspirationen: Har du tänkt på att din karaktär kanske inte alls ser samma vardag som du?

_D2X4453
Alla bilder i de här trådarna är mina och ©

 

Motsägande budskap

Det blir en liten utvikning från bildtemat, men ändå några bilder till övningen, i dag. Under många år har jag varit förtjust i hur musik, text och bild kan samverka. Om du går på en bio i dag har många filmer musik som bygger på teman, så att tittaren lär sig, om än undermedvetet, att när en viss tonföljd spelas kommer scenen att visa en sak som hör ihop med tonerna. Alla som älskar Sagan om ringen har till exempel kunnat följa ett mycket noggrant tematiskt arbete i filmmusiken.

wagner_1460134081808
ur Wagners Niebelungen Ring

Detta är på inget sätt nytt för spelfilm. Tittar man på opera är detta oftast en viktig del av arbetet. Bitar som tidigt har funnits som trevande recitativ blommar så småningom ut i en aria och publiken nickar lyckligt igenkännande utan att riktigt förstå varför. Tonsättaren Wagner tar det ett steg till. Hans teman motsäger ibland sångarnas texter. Ibland låter han även sådant som karaktärerna inte själva har upptäckt i sig själva koma fram genom musiken.

wagner_motive1a
ur Wagners Tristan och Isolde

Ibland blir budskapet också motsägelsefullt, som när någon sjunger texten ”Jag lovar och svär” men blir motsagd av orkestern som trumpeter ”Han ljuger!!!”. Det senare förstår bara den kunniga publiken, inte övriga karaktärer i dramat. Det blir alltså detsamma som en situation i en bok där läsaren vet mer än huvudpersonen, vilket i sin tur är ett sätt att skapa spänning.

Vad har nu opera eller filmmusik med skönlitterärt skrivande att göra? Allt! Kan du på undermedveten väg framföra en stämning genom det du gestaltar och en annan genom vad som sägs i en dialog kan du skapa en oerhört subtil känsla hos läsaren av att något är snett. Givetvis måste motsättningen också få en upplösning när en karaktär kommer på det hela genom en snitsigare variant av: ”Så det var därför! Lisa måste ha ljugit.”

Gör en övning där du listar vad dina karaktärer gör när de till exempel ljuger, som att klia sig på näsan eller något annat som folk kan göra när de inte är helt tillfreds. Gör en mall där du beskriver hur en person gör i en viss sinnesstämning. Ofta är kroppsspråket tämligen lika från person till person. Skriv sedan en dialog där du låter dina karaktärer säga en sak och agera en annan, enligt din mall.  Ta gärna ut svängarna i kraftiga motsättningar mellan kroppsspråk och tal i början.

Pröva det gärna på en testläsare, utan att de får läsa mallen där du beskriver gesterna. Kommer testläsaren att förstå att det är något lurt? Får de känslan av att en eller flera i konversationen ljuger? I så fall har du lyckats direkt. Anar inte läsaren något, skriv en bit till och prova igen. Det här är inte enkelt.

Lycka till!

Dagens samlade skrivtips

Inget av detta är några nyheter. Det enda jag har försökt göra är att samla ihop en del värdefulla tips och lägga dem på samma ställe. Hoppas att det  kan vara till någon nytta. Bläddra också gärna bland tidigare tips i bloggen!

  • Bygg din historia kring de val som du vill att din protagonist ska göra.
  • Skriv enkelt, berätta berättelsen. Ha en tydlig början, mitt och slut.
  • Skriv från hjärtat. Försök inte vara någon annan som du inte är. Läsaren kännr att känna av om du har din egen röst, eller bara härmas.
  • Du behöver inte kunna ämnet (men gör din research noga!). En författare är inte en vetenskapsman eller någon som skriver av egen erfarenhet, utan någon som skriver med empati.
  • Lägg upp tempot som en berg- och dalbana. Det ska finnas en psykologisk resa som tvingar läsaren genom en hel serie med känslor, men ge henne också en chans till andhämtning innan det blir action igen.
  • Börja där historien som du har skapat som bakgrund slutar. Börja med ett andlöst ögonblick, något som får läsaren att ramla rakt in i historien. En chockerande nyhet, en livsförändrande händelse eller insikt, ett uppbrott eller ett unikt perspektiv. Protagonistens hemtama värld måste vändas upp och ner så att han eller hon reagerar. Från detta, för historien framåt. Se dig inte om!
  • Ta bara med de viktiga delarna. Du ska lyfta fram de viktigaste delarna från en del av en persons liv, inte allt. Ta bort de trista delarna. Rättfärdiga inte hela tiden din huvudpersons handlingar, för ingen bryr sig ändå.
  • Kom ihåg slutet. Vart för du dina karaktärer? Se till att de håller sig på den väg som leder mot målet. Gör du inte det riskerar du att tappa bort läsaren (eller i värsta fall tappa denna helt) på vägen.
  • Använd kroppsspråk. Små rörelser kan ha mycket innehåll. Beskriver du genom känslointryck blir det automatiskt gestaltning och inte berättande.
  • Ta bort onödig slang, modeord, onomatopoetiska ord och dylikt. Samma sak med grammatik. Ord som verkar så ”inne” just nu föråldrar ditt manus mycket snabbt.
  • Använd inte någon komiskt perspektiv som då och då kliver in. Håll dig till max tre huvudperspektiv. Tänk också på att perspektivet ska passa i genren – och att det ska passa dig.
  • Träna på att skriva fängslande. Hur håller du greppet om läsaren? Hur får du dem att vilja vända blad? Öva!
  • Träna på att skriva genom att öva. Allt från ordval, grammatik och stycken till dialog som får olika karaktärer att vara olika bara genom sitt uttryckssätt.
  • Låt inte protagonisten vara offer för länge. En vek protagonist är ingen bra idé. Många läsare har nog med sina egna bekymmer och känner sig svaga nog i sitt eget liv. De vill läsa om karaktärer som gör skillnad, men som ändå kunde vara de själva om de beslutade sig för att agera.
  • Fyll inte ut historien med sånt som inte hör dit. Fundera istället på om din plott är kraftfull nog. Är karaktärerna tillräckligt motiverade? Är de starka nog?
  • Ge både protagonisten och antagonisten kraftfulla mål (läs mitt inlägg om antagonisten som jag skrev tidigare, ingen protagonist blir mäktigare än det den har att besegra). Deras öden måste korsas och en konflikt uppstå. Berätta så att läsaren kan känna för både din hjälte och din skurk. Gör dem båda intressanta och minnesvärda.
  • Dra inte ut slutet. När frågan är löst, låt karaktärer och läsare fortsätta åt varsitt håll igen.
  • Redigera alltid. Många gånger. Och sen en gång till.

Lycka till!
/Anna

 

 

Att ”se” på olika sätt

 

Vad hjälper dig att ”se” det du skriver om?

Många författare som jag jobbar med i min roll som lektör vill gärna visa inspirationsbilder av miljöer, foton av situationer som liknar något i manuset eller målningar av sina karaktärer.

Andra berättar hur de flyttar runt legobitar medan de skriver en actionscen. Ytterligare andra ritar horder av kartor.

Egentligen spelar det inte så stor roll hur du gör. Det viktiga är att du hittar ett verktyg som får dig att både kunna leva dig in i din berättelse och att hålla reda på vad som sker bakom huvudpersonens rygg.

Lägg märke till …

Om du tänker på en händelse, låt oss säga något som har hänt under dagen som du ska återberätta för någon annan, ser du då dig själv utifrån, som om det är en film som du är med i, eller ser du det så som det var, alltså inifrån dig själv och ut genom dina egna ögon? Det finns inget som är rätt eller fel för den situationen. Somliga ser alltid det hela som en film, andra alltid så som det såg ut ur deras ögon. En del blandar också, beroende på situationen.

Olika när du skriver eller redigerar

När du skriver är det bra om du kan se det hela inifrån din karaktärs ögon. Dels blir det lättare att hålla fast vid perspektivet, men det blir också enklare att känna vad som pågår inne i karaktären i just den scenen. Film-seendet kan istället vara bra att kunna koppla in när du redigerar och  vill agera regissör för en scen där det är många som rör sig samtidigt. Det hjälper dig att få den överblick som en enskild person, eller karaktär, aldrig kan ha.

Olika läsare ser olika

Tänk på att läsarna också kommer att se det hela på olika sätt. För en del spelas det upp, som teater eller film, för andra utspelar det sig på ett intellektuellt plan medan några kliver in i en karaktär och tittar ut med karaktärens ögon. Det är din uppgift som författare att hjälpa dina läsare att förstå vad som händer, uppfatta rummet och känna med karaktärerna. Följaktligen behövs alla bitarna.

Träna

Du kan träna på att varje dag, låt oss säga vid varje måltid, ta dig någon minut och tänka på något som du har upplevt sedan förra gången du åt. Vanliga vardagliga sysslor som att låsa upp en dörr, laga eller köpa maten du äter, ett samtal på jobbet eller kvalitetstiden du hade med ditt husdjur etc. Tänk sedan efter på vilket sätt du såg tillbaka. Gå sedan in i scenen igen, men gör nu tvärt om. Såg du dig själv utifrån, som om du satt på bio, kliv in i din egen kopp i situationen. Om du redan såg ut med egna ögon, sätt dig i biosalongen en stund och fundera på vad andra gjorde i scenen och hur du interagerade. Den här övningen går så snabbt att du kan göra den även om du har lunchsällskap, utan att det behöver märkas.

Alla aspekter i en scen

Ju bättre du blir på att gå in och ut ur olika karaktärer, desto bättre blir du på att fånga alla aspekter i en scen när du skriver den. Har du svårt att hitta kärnan i dina karaktärer ska du absolut öva mer på att se med deras ögon. Det brukar vara detta som är det svåraste. Men det ger också lön för mödan. En vacker dag, när du reser dig från ditt författande, kommer du att för ett ögonblick bli förvånad över att du inte är lika lång som din karaktär. Då vet du att du är på rätt väg.

//Lycka till!

Att göra karaktärerna olika

När du skriver är det givetvis lätt att göra många karaktärer alltför lika dig själv. Jag gör samma sak och får ofta påminna mig om hur de olika personerna ska bete sig i olika situationer. Oftast blir det ju så i den kompakta form av liv som en bok ändå är, att författaren får överdriva karaktärsdragen, ungefär på samma sätt som de överdrivs när till exempel ett företag gör en profil under en anställningsintervju.

Tänk efter: Om du ser framför dig en social tillställning dit dina karaktärer alla går, säg en fest.

  • Vem gör en märkbar entré och ser till att alla ser vilken fin present han eller hon har med sig?
  • Vem minglar runt och pratar lite här och där, eller bjuder på ett tal?
  • Vem ställer sig med sina gamla vänner, eller hastar ut i köket för att hjälpa till?
  • Vem går för sig själv och börjar kontrollera titlarna i bokhyllan (inte för att se vad värden läser, utan för att se hur böckerna är sorterade)?

Här nedan följer en mycket grov kategorisering av indelningen i röda, gula, gröna och blå personligheter. Kontrollera gärna att du har med någon från varje ”läger” bland dina karaktärer. I verkligheten har de flesta en dominant färg, men även klara drag av minst en till färg, oftast flera. Tänk också på att inget är bättre än det andra. Som synes ser någon från en färg oftast positivt på sig själv, medan en omgivning av personer med andra färger kan se kritiskt på samma beteende. Vi är helt enkelt olika och detta är en hjälp för dig att skapa karaktärer med särskiljande drag.

 

RÖD (dominanta och resultatinriktade)

Allmänt: De röda är faktainriktade och proaktiva. Cirka fem procent av Sveriges befolkning har denna typ personlighet och beteendemönster. Med sin energiska läggning strävar de efter att uppnå alla sina mål och syften. De är ofta tävlingsinriktade och i arbetet har de en tendens att mer fokusera på uppgiften och resultatet än på social gemenskap och nöjen.
De röda är skickliga, systematiska problemlösare som inte tvekar att genomföra förändringar om det gynnar resultatet. Ofta är de naturliga ledare och arbetar hårt och intensivt för att nå sina mål. Många röda blir ensamvargar som hellre gör saken själv än blandar in andra (som enligt dem inte gör det lika bra).

Typiska yrkesval: VD, elitidrottsman

Karaktärsdrag: De röda är äventyrslystna, tävlingsinriktade, innovativa, orädda och beslutsamma.

Den röda personlighetstypens självbild: Ser sig själv som en naturlig ledare. Tycker om att se resultat.

Hur andra ser på den röda personlighetstypen? Omgivningen kan sen denna personlighetstyp som krävande, hänsynslös, kompromisslös, kontrollfixerad, en som ger order och som är en dålig lyssnare. (Röda skippar gärna de sociala bitarna av mejl och telefonsamtal och går istället rakt på sak.)

Vad behöver den röda personlighetstypen för att mår bra? För att den röda ska må bra tillsammans med andra behöver den frihet, möjlighet att få vara innovativ och komma med idéer. Den vill ha så lite rutinarbete som möjligt.

Hur blir den röda personlighetstypen under press? När den röda blir pressad kan han eller hon köra över andra och bli aggressiv, egoistisk. Den blir en ännu sämre lyssnare. Eftersom de oftast är först på jobbet och sist hem riskerar de hjärt-kärlsjukdomar.

Vad händer om den röda personlighetstypen blir upptryckt i ett hörn? Om den röda blir tillräckligt hårt pressad lämnar han eller hon gruppen.

Egna erfarenheter: Inte helt oväntat har jag haft flera röda chefer. En var utpräglat röd i sin kommunikation. Den kunde börja ”Det är möte 14:00.” (utan ”Hej”, eller ”kan du komma på …”). När jag bekräftade (vilket chefen också förväntat sig) sa vederbörande ”Bra”. (Inget ”vi ses” eller ”Hej då”.) Detta behöver inte betyda att den röda chefen inte uppskattade min närvaro, det var bara ett uttryck av effektivitet från den rödas sida.

 

GUL (inspirerande och glädjeinriktade)

Allmänt: De gula är känsloinriktade. Cirka 15 procent av Sveriges befolkning har denna typ personlighet och beteendemönster. Typiskt är deras förmåga att uttrycka sig verbalt, vilket inte betyder att alla kan skriva. Några erkänt duktiga journalister och författare är dock gula. De är entusiastiska och nyfikna, prövar gärna nya saker. De är också bra på att etablera kontakter. Ge inte en gul ett rutinuppdrag, då tröttnar den. De är istället duktiga idésprutor och projektmedlemmar.

Typiska yrkesval: Säljare, reseledare, skådespelare, instruktörer, programledare

Karaktärsdrag: Den gula är charmig, självsäker, övertygande, entusiastisk och inspirerande. Många gula är dåliga på att hålla tiden (men bra på att bortförklara sig).

Den gula personlighetstypens självbild: Den ser sig själv som optimistisk och verbal. En övertygande teambyggare.

Hur andra ser på den gula personlighetstypen? Omgivningen kan se denna personlighetstyp som slarvig, självupptagen, orealistisk, dålig lyssnare, taktlös, belöningsberoende som prioriterar sig själv. De kan vara dåliga lyssnare och prata bort ett möte.

Vad behöver den gula personlighetstypen för att mår bra? För att den gula ska må bra behöver han eller hon ha samspel, kontrollfrihet, rörelsefrihet samt bra forum för idéer.

Hur blir den gula personlighetstypen under press? När den gula blir pressad blir han eller hon bli manipulerande, överkänslig, självupptagen och attackerande.

Vad händer om den gula personlighetstypen blir upptryckt i ett hörn?
Om den gula blir tillräckligt hårt pressad ger hon eller han upp och får skuldkänslor.

Egna erfarenheter: När jag gick en utbildning till projektledare gjorde vi det här testet. En betydligt större majoritet än befolkningsgenomsnittet var gula. detta ledde till att alla gruppövningar verkligen ställdes på sin spets, eftersom i stort sett alla var så verbala, hade fantasi och idéer som utbildarna inte ens hade tänkt sig.

 

GRÖN (stabila och omtänksamma)

Allmänt: De gröna är känsloinriktade och reaktiva. Cirka 60 procent av Sveriges befolkning har denna typ personlighet och beteendemönster. De har stor social förmåga och skapar ofta långvariga relationer. De tycker om när hela gruppen känner sig nöjda och delaktiga. De är ofta föreningsmänniskor. Kallar någon till en återförening av till exempel en skolklass är denna förmodligen grön.

Typiska yrkesval: Lärare, undersköterska, serviceyrken, diplomatiska poster, poliser (att som polis hjälpa andra, samt att det är ett tryggt yrke där man ofta stannar hela livet)

Karaktärsdrag: Den gröna är tjänstvillig, vänlig, en god lyssnare, tålmodig, avslappnad och ärlig.

Den gröna personlighetstypens självbild: Den ser sig själv som vänlig, avspänd, lyssnade, serviceminded, en som skapar trygghet, en god kommunikatör och gruppmänniska. Han eller hon vill ha långa relationer.

Hur andra ser på den gröna personlighetstypen? Omgivningen kan se denna personlighetstyp som försiktig, omständlig, orubblig, osjälvständig och reta sig på dennes långsamma beslut.

Vad behöver den gröna personlighetstypen för att mår bra? För att den gröna ska må bra behöver den stabil miljö, mer tid vid förändring, långsiktiga relationer och få konflikter.

Hur blir den gröna personlighetstypen under press? När den gröna blir pressad blir han eller hon obeslutsam, ointresserad, orubblig och oflexibel.

Vad händer om den gröna personlighetstypen blir upptryckt i ett hörn? Om den gröna blir tillräckligt hårt pressad blir hon eller han sårad och ledsen.

Egna erfarenheter: Jag jobbade med en mängd gröna som var tvungna att gå igenom en förändring på jobbet. Min uppgift var att skriva kursmaterial och utbilda dem i det nya. Motståndet var kompakt, men när de fått allt förklarat var de sedan nöjda och gick tillbaka till jobbet utan knot.

 

BLÅ (kvalitetsmedvetne och bekräftelseinriktade)

Allmänt: De blåa är faktainriktade och reaktiva. Cirka 20 procent av Sveriges befolkning har denna typ personlighet och beteendemönster. De är analytiska och fåordiga, kan framstå som reserverade och skeptiska. De uttrycker sig gärna skriftligt. Viktigast för de blå är fakta. Det som inte går att mäta, väga, förpacka, avbilda eller distribuera intresserar dem inte, såvida det inte går att utforska akademiskt. De är skickliga fredsmäklare, eftersom de kan lyssna konstruktivt. De lämnar inget åt slumpen.

Typiska yrkesval: Ekonomichef, IT-chef, forskare, psykolog, revisor, officerare (om kartan inte stämmer med verkligheten gäller kartan i den blåas värld)

Karaktärsdrag: Den blå är kvalitetsmedveten, systematisk, konsekvent, diskret och diplomatisk.

Den blåa personlighetstypens självbild: Ser sig själv som logisk, strukturerad, levererar kvalitet och löser problem. Tycker om fakta.

Hur andra ser på den blåa personlighetstypen? Omgivningen kan se denna personlighetstyp som byråkratisk, formell, konservativ, en tillbakadragen perfektionist, reserverad, inåtvänd och trygghetsberoende. De har en tendens att aldrig bli klara.

Vad behöver den blåa personlighetstypen för att mår bra? För att den blåa ska må bra behöver den ett arbetsklimat som tillåter kritiskt tänkande, tekniskt detaljarbete samt ett nära samarbete i liten grupp med ett familjärt arbetsklimat.

Hur blir den blåa personlighetstypen under press? När den blåa blir pressad blir han eller hon pessimistisk, petig, byråkratisk, formell, överdrivet kritiskt.

Vad händer om den blåa personlighetstypen blir upptryckt i ett hörn? Om den blåa blir tillräckligt hårt pressad blir hon eller han självförsvarande och anklagande.

Egna erfarenheter: Jag har en mycket klart blå vän. När jag, mitt under en landning med ett flygplan, fick sprängande värk i tänderna började hon räkna upp för och nackdelar med olika värktabletter som hon hade med sig, väl sorterade och undersökta. Samma vän sparar alla mejl, har helt fantastiska listor kring inköp från fester vi arrangerat och även en utvärdering kring vad vi köpte för mycket eller för lite av sist.

 

Det finns ett flertal ställen på nätet där du kan kontrollera vilken färg som är dominant hos dig. Detta kan vara bra att känna till, för då vet du vilka andra du ska jobba mer på när det gäller dina karaktärer. Fundera också på om dina karaktärer visar samma ”färg” hemma som på jobbet, för det är inte alls säkert. Vi har olika roller i olika sammanhang.

Lycka till!