Vanliga fel och hur du rättar dem

När jag får manus för lektörsläsning eller redaktörsjobb hittar jag ofta samma fel hos flera författare, oberoende av genre. Här följer några tips där du kan vässa den yttre formen av ditt manus.

Den typ av fel som jag tar upp här har väldigt lite att göra med manusets grundidé (som kan vara jättebra). Men det är först när hantverket faller på plats som din fina berättelse kan kliva fram.

De allra vanligaste är:

  • felaktigt uppställda dialoger
  • felaktig styckeindelning
  • för långa rader och svårlästa typsnitt
  • dålig variation av meningarna
  • avsaknad av gestaltning eller gestaltning på fel ställe
  • en tidslinje som inte fungerar
  • siffror, förkortningar och tecken i texten
  • språkliga slarvfel.

Ett litet fel spelar som regel ingen roll innan manuset ska ges ut men är det för många fel, eller upprepningar av samma, kan felen skymma innehållet så till den grad att läsaren tappar intresset. Se alltså till att ditt manus yttre form är så bra det bara går.

Ställ upp dialogen

Det är viktigt att du ställer upp dialoger rätt. På det sättet hjälper du läsaren att förstå vem som pratar. Det här är ett av de absolut vanligaste felen. Det finns till och med fel i utgivna böcker.

Exempel
Brödtext, brödtext, brödtext och brödtext.
”Vackert väder i dag”, sa Lisa och pekade på himlen.
”Men i kväll blir det regn”, sa Lasse som inte gillade att Lisa alltid pratade om vädret.
Det dröjde inte länge innan Pelle la sig i samtalet:
”Troligen snöstorm”, sa han sarkastiskt.
Lasse gav Pelle ett surt ögonkast.
”Sluta”, sa Lisa, ”annars får ni ingen fikarast.”

Tänk på följande:

  • Att den första raden efter blankrad eller vid nytt kapitel börjar längst ut på raden. Gäller både brödtext och anföring.
  • Att därefter har all anföring och all brödtext indrag tills det blir ny blankrad eller nytt kapitel.
  • Att du inte får blanda ihop anföringssats och brödtext. En anföringssats innehåller ord som sa, ropade, frågade med flera. Brödtext ska alltid ha ny rad med indrag även om brödtexten handlar om att någon säger något.
  • Att inte lägga flera personers anföring i samma stycke. Så fort någon ny pratar ska det vara ny rad med indrag.
  • Att använda anföringssatser ofta. Du, som författare, vet självklart vilka som pratar, men för läsaren blir det snabbt rörigt. Har du fler än två i scenen är anföringssatser ett måste. Är det bara två i scenen kan du hoppa över någon enstaka anföringssats, men inte flera i rad.

Det här är alltså fel:
”Vackert väder i dag.” Lisa pekade på himlen.
Eftersom Lisa pekade på himlen inte är en anföringssats utan brödtext som ska ha ny rad med indrag.

Byte av stycke, stort stycke och kapitel

Byt stycke med ny rad och indrag så fort det kommer en ny tanke. Texten blir luftigare och ser trevligare ut att läsa.
Tänk på att all anföring är nytt stycke, liksom all brödtext efter anföring.

Byt större stycke med blankrad när du byter scen, klockslag eller liknande större förändring som inte kräver nytt kapitel. Byt också större stycke om du byter perspektiv.

Byt kapitel när du byter tid, plats och vilka som är med i scenen.
Ett tips är att byta kapitel när du byter perspektiv ända fram till slutet. Där vill du antagligen att det ska bli en tempohöjning, då kan du byta perspektiv med större stycke för att förtäta handlingen.

Radlängd och typsnitt

Skriv inte för långa rader. Förinställningar i ordbehandlingsprogram är sällan läsvänligt utformade. Studier från bland annat KTH visar att de mest läsvänliga raderna har sextio till sextiofem nedslag, inklusive blanksteg, per rad. Räkna och ändra marginalerna så att det passar ditt typsnitts storlek och utformning.

Använd ett typsnitt med seriffer (små slängar i ändarna på bokstäverna), eftersom det är lättare att läsa. Undvik typsnittet Times som är ett komprimerat typsnitt för smala tidningsspalter (se Radlängd ovan).

Ur Mina drömmars stad

Om raderna är för långa finns risken att läsaren läser samma rad flera gånger. Är de för korta kan läsaren lätt råka hoppa över en rad. Båda stör läsningen.

Skriv varierade meningar

En blandning av korta och lite längre meningar är behagligt att läsa. Om du lyckas klämma in mer än ett och eller men är meningen troligen för lång.

Se till så att du inte upprepar betydelsebärande ord för nära inpå varandra, hitta synonymer.

Se upp för satsradningar, alltså flera huvudsatser efter varandra utan bindeord (som och) mellan.

Tänk på:

  • att meningar som har subjekt och predikat tidigt i meningen kan vara längre än meningar med subjekt och predikat sist
  • att inte inleda för många meningar med bisatsinledare (som men) utan spar krutet tills det behövs
  • att inte inleda flera meningar i rad med egennamn eller pronomen
  • att actionscener inte får ha långa meningar, eftersom de tar ner tempot.

Gestalta eller inte gestalta?

Gestalta på såna ställen där det kan bli för mycket trist beskrivning. Till exempel istället för att skriva sånt som: Hon var en blond kvinna med hästsvans. Hennes skjorta var blommig och hon bar jeans. På fötterna ... kan du väva in att hon slängde med hästsvansen eller att det klapprade från hennes skor. Tänk på att du inte behöver ha med en fullständig beskrivning från början, utan kan bygga ut den vartefter.

Gestalta när du behöver bygga upp en stämning. Till exempel istället för att skriva Det var vår kan du tala om att träden blommade och att solen äntligen värmde igen.

Gestalta inte när det är en actionscen. Gestaltning är långsammare än beskrivning och är det action behövs tempo i texten.

Gör en tidslinje

Gör gärna en fysisk tidslinje. Tejpa ihop några A4-papper och rita en lång pil mitt i. Använd sen post it-lappar för dina centrala händelser och placera dem längs med pilen. Om du vill kan du använda olika färger på lapparna eller texten för att enkelt se vad som hör till vilken karaktär.

  • Kontrollera att saker och ting händer i den ordning som du har tänkt dig, så att det inte blir några logiska luckor.
  • Kontrollera att årstiderna stämmer.
  • Kontrollera att dina karaktärer inte dyker upp som gubben-i-lådan utan att det finns plats för en okej introduktion.
  • Kontrollera detaljer så att till exempel personer som blir gravida är det i nio månader (om allt förlöper normalt) och inget annat (vanlig miss).

Siffror, förkortningar och tecken

Skriv ut siffror i skönlitteratur. Det ger betydligt bättre flyt för läsaren. Undantag: årtal, gatnummer och tal som blir orimligt långa med bokstäver, som trehundrasjuttioåttatusenffemhundrafyrtiofyra.

Använd inte förkortningar eller specialtecken. Såna hör hemma i tabeller där det är ont om plats, inte i löpande text och definitivt inte i skönlitteratur.

Skriv inte med versaler. Inte ens när någon blir arg (se gestaltning ovan). Versaler hänvisas vänligt men bestämt till illvrål i sociala medier, inte i ett manus.

Använd inte fler än ett skiljetecken. Upprepade utropstecken eller frågetecken hör hemma i tecknade serier.

Tre punkter används för att ersätta något som saknas. Ibland ett helt ord, ibland en del av ett ord. Lägg märke till skillnaden: ersätter punkterna ett ord ska de ha mellanslag före och efter, ersätter punkterna en del av ett ord ska de inte ha mellanslag före.
Exempel:
Det var ett otäckt …
Det var ett otäckt åskov…

Tänk på att det är väldigt sällan som folk säger halva ord. Däremot kan en del av ett ord dränkas i oväsen, som till exempel åskdunder.

Slarvfel

Små men återkommande språkliga slarvfel drar ner omdömet om manuset. Är det tillräckligt många kan de till och med skymma berättelsen. Här följer några tips och råd:

  • Tappa inte ordet att. Kommer att är en fast konstruktion, i övriga fall, chansa på att det ska vara med ett att om du är osäker.
  • Använd inte talspråk i brödtext.
  • Särskriv inte, chansa på att skriva ihop om du är osäker.
  • Fall inte för modeord, såna gör manuset tidsstämplat.
  • Var konsekvent med om du ska skriva sa/sade, ska/skall, sen/sedan, sån/sådan, la/lade,eller nån/någon. (Jag brukar använda dem i en fallande skala, så som de är uppräknade ovan, beroende på hur informell jag vill vara. Men blanda inte två former av samma ord i samma text.)
  • Gör rätt på de/dem (testa med jag/migDe gav bollen till dem. Jag gav bollen till mig. Mig gav bollen till jag).
  • Gör rätt på var/vart. Var är en plats, vart är en riktning (testa med motfråga – Var är hållplatsen? Där. Vart går bussen? Dit. Vart är hållplatsen? Därt.)
  • Se upp för svengelska uttryck.
  • Använd inte verbet ”lämnat” utan att tala om vad som någon har lämnat. (Vanligt fel i sportjournalistik: Han har lämnat för AIK.)
  • Ord som slutar på -ande har aldrig ett påhakat -s. Åkande – Åkandes

Slutligen

Tänk på att allt som sägs eller skrivs i media inte behöver vara ett bra språk.

Tänk på att det aldrig finns någon regel utan undantag men om du inte redan är känd, skriv så korrekt som möjligt för att visa att du behärskar hantverket.

Ta fram ditt manus och din rödpenna!

Lycka till!
/Anna

Vem är agent – vem är man

Det här inlägget handlar inte om hemliga agenter. I alla fall inte om såna som James Bond. Istället vill jag prata lite om att det måste finnas någon som gör sakerna i ditt manus, annars kan inte läsaren lista ut vad du menar.

Hemliga agenter med förstoringsglas.
Fel sorts agent.

Varför är det här viktigt?

Det är viktigt att din läsare hela tiden förstår vem som gör vad eftersom du vill att läsaren ska vara så djupt inne i berättelsen att inget runt omkring kan störa. Så fort läsaren behöver fundera på hur något hänger ihop går en del av läsarens inlevelse i din text förlorad. Risken, när läsaren tappar fokus, är att hen får plats för andra tankar i huvudet som inte hör till din text över huvud taget. Banala ting som ”Borstade jag verkligen tänderna?” kan tränga sig på och vips är den fina läsupplevelsen borta. I värsta fall slår läsaren ihop boken för att borsta tänderna.

Passiver

En aktiv sats handlar om ett subjekt som utför en handling. En passiv sats handlar istället om en agent som blir utsatt för en handling. Om du har läst mina tidigare inlägg om att inte låta din huvudperson bli offer för plotten utan vara den som handlar, förstår du kanske redan nu att passiver inte fungerar så bra i skönlitteratur.

Ibland kan du kanske ändå vilja ha en passiv, för att variera språket. Då finns det vissa saker som är viktiga att komma ihåg: En passiv sats behöver ha med agenten. Passiver har ofta en konstruktion med -s eller -ande som påhäng på orden. Agenten som satsdel är lätt att hitta eftersom den har ”av” före huvudordet i satsen.

Exempel:

Aktiv sats: ”Föraren körde bussen.”
Passiv sats: ”Bussen kördes av föraren.”

Så här långt är det okej, föraren är med även i den passiva satsen. Tyvärr skriver många, framför allt i bruksprosa men det förekommer också i skönlitteratur, bara ”Bussen kördes till Trosa.” (eller vart den nu skulle).

Än värre är ”Bussen kom körande.” för då blir syftningen så fel att det låter som om bussen på egen hand skötte körandet.

OBS! Lägg också märke till att det aldrig någonsin ska vara ett -s efter ord som slutar på -ande! Således stort Nej till ”Bussen kom körandes.” även om du skulle få med en agent.

Slutsats: Undvik ”hemliga agenter!” Ska du använda passiver, se till att det finns en agent med i texten.

Actionscener

En annan viktig sak är att om du har med actionscener ska du vara extra försiktig med passiver i dem. Passiver gör att läsaren tar avstånd från handlingen och i en actionscen vill du givetvis att läsaren glömmer både tid och rum.

”Man”

Om du inte har en karaktär i din berättelse som är döpt till ”Man”, låt bli att använda ordet. För vem är egentligen man? Ordet ”man” går alltid att ersätta med ett egennamn eller ett pronomen. Kan du inte komma på vem ”man” kan ersättas av har du säkert fallit in i en föreläsning för läsaren. Gör inte det.

Exempel:

”Man öppnar klockan tio.” bör vara: ”Affären öppnar klockan tio.”
”Man kan undra …” bör vara: ”Han kan undra …”

De båda problemen med ”man” i skönlitteratur är dels att läsaren inte vet vem det är du syftar på, dels att det är en inkörsport till att du börjar tilltala läsaren eller föreläsa om din research.

Slutsats: Ha inte med några ”man” i vare sig skönlitterära texter eller bruksprosa eftersom ingen vet vem ”man” syftar på.

Undantag

Som alla regler har även den här förstås undantag.

Undantag 1)

Om du har etablerat att en grupp av dina karaktärer ska göra något tillsammans kan du direkt efter det utelämna agenten.

Exempel:
”Lisa och hennes vänner satte igång i köket. Maten lagades (av dem) på bara en halvtimme.”

Undantag 2)

Du kan låta någon av karaktärerna (men bara en!) säga ”man” lite här och var, eftersom det visar den karaktärens sätt att prata. Samma karaktär använder förmodligen också uttrycket ”en annan” om sig själv.

Exempel:
”En annan går ju till korvmojen på kvällskvisten, man vill ju inte lägga sig hungrig.” (Jämför: ”Jag går till korvmojen på kvällskvisten, ingen vill lägga sig hungrig.” I jämförelsen försvinner också flera ”ju” som även de hör till karaktärens sätt att prata.)


Lycka till!
/Anna

Låt läsarna prata

Här är några tips som du kan ha glädje av när du jobbar med din roman. De är sammanställda för att du ska kunna kolla om du har med de här elementen, eller om du behöver redigera mer. När du läser det här inlägget, se vad du kan applicera på en roman som du verkligen har tyckt om att läsa. När du plockar isär den enligt de här punkterna kanske du kommer på varför du tycker så mycket om den.

Inledningen

Lägg krut på att skapa en bra inledning. Ge läsaren en fråga som kommer att leda till allt som senare händer. Det är viktigast av allt. Starten måste ha en koppling till allt som kommer sen. Hur du sen gör det, om det är genom spänning, skratt eller något annat spelar mindre roll. (Många kända författare spelar på flera av läsarens känslor på en gång i bokens inledning.)

Ett bra knep är att starta ”mitt i handlingen”. Låt inte läsaren vara med om att huvudpersonen förbereder något, utan starta när det verkligen sker. Låt läsaren bli en aning förvirrad, gärna tillsammans med en karaktär som också undrar vad det är som pågår (kan vara både huvudpersonen och en bi-karaktär som undrar vad huvudpersonen håller på med, det beror på perspektivet).

Karaktärsbygget

Nyligen gjorde jag några inlägg om att skriva karaktärsdrivet och hur mycket mer det ger ett manus mot att bara skriva plottdrivet. Förutom den stora frågan som huvudpersonen har med sig är det också viktigt att din läsare kan skilja på alla övriga karaktärer. Ge dem egna tankar, känslor och röster så att läsaren vet, även om du skulle missa att sätta ut namn eller anföringssatser, vem det är som handlar, tänker eller talar. (OBS! Det här är inte en uppmaning att låta bli anföringssatser, eftersom såna förenklar väldigt mycket för läsaren, men testa en del av ditt manus på någon som bara får läsa X istället för namnet på _samtliga_ karaktärer. Kan testläsaren ändå förstå vem det är som har perspektivet?

Ett sätt att hålla reda på karaktärerna är att bygga karaktärskort där du skriver ner hur de rör sig (tänk på sånt som att en närsynt person oftast känner igen folk på långt håll genom att se på deras gångstil), ordvalet när de pratar, vilket sinne de i första hand använder (om de pratar om syn, hörsel etc först). TÄnk också på att alla dina karaktärer inte kommer att se på huvudpersonen på samma sätt!

Platsen eller världsbygget

Tänk på att för dina kraktärer är platsen där det hela utspelar sig en del av deras vardag. Atingen känner de sig hemma i den, eller så hör de till en skara som är vana att utforska det okända. De kommer att använda smeknamn för maskiner och annan utrustning på samma sätt som folk har i vår vardag. Bara en sån sak som att den som bor i en storstad med spårbunden kollektivtrafik sällan säger att de ska ta tunnelbanan eller spårvagnen utan istället kallar den t-banan, vagnen, tricken, tuben etc. Det här blir speciellt viktigt om du placerar dina karaktärer i förfluten tid, framtid eller i en uppdiktad värld. (Exempel: I min novell Stålfjäder finns en maksintyp på ett rymdskepp som jag har döpt till ”Dyp-Fransen3-motorerna”, men karaktärerna pratar om dem som ”Dyptreor”.)

Se också till att dina karaktärer har den bildning, eller brist på bildning, som är förväntad av dem. Om de till exempel är i samhällets övre skikt på femtonhundratalet lär de kunna prata latin, klassisk franska och spanska.

Även om din historia är påhittad är det viktigt att du gör din research för den plats där de utspelar sig. Läsare tycker om att kunna besöka en plats som du nämner. Brist inte ut i föreläsning om platsens historia, utan låt den bara dyka upp som en naturlig del av en konversation eller i meningar som ”Han gick hem till Storgatan.” eller ”Hon sökte efter en parkeringsplats på Stortorget.” Givetvis måste du veta att det finns bostadshus eller parkeringsplatser på de platser som du nämner.

Hittar du på en hel värld är det mer som måste till, eftersom du då behöver skapa platsens historia, geografi, statsskick, ekonomiska system, folkslag och liknande. Fråga dig hur de transporterar mat eller hur posten kommer fram.

Det är detaljerna i världsbygget som får platsen att kännas levande för läsaren.

Tempo

Som författare behöver du ta hänsyn till två aspekter av tempo: berättelsens grundtempo och tempot inom de olika scenerna. Olika sätt att höja tempot är bland annat att strama upp språket till kortare meningar och färre adjektiv. Givetvis kan du även använda handlingen så att flera av varandra oberoende händelser leder till att flera karaktärer till sist råkar befinna sig på samma plats vid samma tidpunkt. Se upp med ”det ena leder till det andra-uppbyggnaden” utan få läsaren att tro på att det här verkligen händer av en slump. Det måste skapa en ”Å nej, kommer den här karaktären att överleva-känsla” alternativt ”Kommer den största hemligheten att förbli en hemlighet-fråga” hos läsaren.

Det som står på spel

Bygg upp vad som står på spel, både fysiskt och psykiskt, för karaktärerna. återigen handlar det om att huvudpersonen bör ha trott på en lögn och vad som händer när den här lögnen bit för bit bryts ner. Konsten är att kunna balansera yttre händelser med det som sker i karaktärernas inre så att läsaren verkligen bryr sig om protagonisten på alla plan. Det kan aldrig bli mer intressant eller spännande än graden av det som står på spel. Gäller det livet? Okej, men på vilket sätt gäller det livet? Gäller det kanske någon annans liv, någon som protagonisten på alla sätt vill beskydda men inte alltid kan? Bara du som författare har svaret för ditt manus, men se till att du vet redan från början vad som står på spel, även om du inte vet exakt hur du kommer att skriva det.

Konflikten

Precis som det finns inre och yttre saker som står på spel finns det inre och yttre konflikter i ett bra manus. Du kan välja att avslöja mer eller mindre av din huvudpersons inre konflikter. Ibland kanske det är klurigare att inte berätta allt, i alla fall inte på en gång. Det skapar en spänning som gör att läsaren inte bara vill veta hur det ska gå utan också vad det är som protagonisten döljer.

Om bikaraktärer ska ha en inre konflikt kan den med fördel röra sig kring att de inte begriper sig på huvudpersonen. Låt dem försöka komma underfund om ifall protagonisten vill dem väl eller om de måste gardera sig för att något hemskt kan ske. Deras gardering är givetvis en källa till konflikt ”varför kan du inte lita på mig?”.

Läsarens känslomässiga upplevelse

Läsaren läser inte för att upptäcka vad utan för att upptäcka varför. De vill känna för det som pågår och för att läsaren ska känna så måste det spela stor roll för karaktärerna. I en första version får det till och med luta åt att bli aningen melodramatiskt, hellre att du har det att strama upp än att läsaren inte får sin känslomässiga resa. Om du tar livet av en trevlig karaktär vill du att läsaren ska kasta sig på telefonen och snyfta som om det var en verklig person som gått bort.

Läsaren måste få veta vad karaktärerna kämpar för, det de vill uppnå med varje cell i kroppen, oavsett om det är deras plats i samhället eller deras självkänsla. Även om du skriver action måste den här biten finnas med, utan att du brister it i adjektivtäta beskrivningar. Låt det krypa fram genom att du visar vad karaktärerna gör, eller genom sånt de säger när de pratar med någon som de tror att de kan lita på. Läsaren kommer att bry sig om vad karaktärerna känner för eftersom läsaren vet vad karaktärerna brinner för.

Det sista olösta mysteriet

Du kan till och med sticka ut genom sättet du behandlar det sista stora avslöjandet. Allt behöver inte få sin förklaring. Om protagonisten och någon av de andra viktiga karaktärerna känner starkt för något som läsaren vet lite om, det där som ingen vill prata om, så kanske det just är något som ingen heller kommer att prata om. Diskussionen händer aldrig och det gör att läsaren vill ha mer. Alltför många författare gör misstaget att försöka förklara allt. Konsten är, givetvis, att veta vad det är som ska utelämnas och vad som ska förklaras. Huvudplotten måste du nysta upp, men saker som har skavt vid sidan av det är sånt som dels öppnar för att du skriver mer om samma karaktärer, dels öppnar för att dina läsare börjar diskutera saken med varandra. Det senare är väldigt bra för din framtid som författare. Läsarna vill höra mer ifrån dig och få mer saker att prata om.

Tänk på att i stort sett alla stora böcker och bokserier har ett flertal grupper på sociala media där läsarna pratar om hur de har uppfattat en viss scen. Hade karaktären bara inte fått sitt morgonkaffe, eller låg det något betydlig djupare bakom en viss reaktion? Låt läsarna prata!

Lycka till!
/Anna

Eneagram och karaktärsbygge

Tack för feedback på det förra inlägget. Som jag förstod det var alla inte med hela vägen på starten, alltså att vända en sanning. Därför tänkte jag försöka förklara det ihop med hur du kan använda eneagrammet för att skapa mer mångsidiga karaktärer.

Det här inlägget blir aningen långt. Det är ändå en ”populärversion” av eneagram som det finns hur mycket som helst att läsa om, men som man också kan ta med en nypa salt precis som alla andra sätt att försöka sortera in alla olika människor i fack. Givetvis blir dina karaktärer mer kärnfulla och mindre stereotypa, om du applicerar en djupare nivå av eneagram på dem. Men framför allt blir din berättelse bättre ju fler vägar du hittar för att skapa olika sorters karaktärer.

Eneagrammet menar på att man kan befinna sig på olika utvecklingsnivåer inom sin personlighetstyp. En högre nivå innebär att man är mer fri från fixeringar. Man kan också röra sig upp och ner mellan nivåerna beroende på situation och omgivning. Nederst på skalan kan vilken som helst av typerna bli destruktiv. Se bilden nedan.

Här är de nio olika eneagramtyperna. Texten i dem är hämtad från Svenska eneagraminstitutet. (Ordet ”vinge” innebär att typen drar åt ena eller andra hållet inom sin grupp.) Exemplen på karaktärer ur fiktionens värld är dock mina. Du kanske kommer på fler och bättre? Efter genomgången skriver jag lite om hur det hänger ihop med mitt förra inlägg och om att skapa karaktärer.

Typ 1 Förbättraren

Ettor är samvetsgranna och etiska, med stark känsla för rätt och fel. De är lärare, korsfarare, och de förespråkar förändring. Deras strävan är att alltid förbättra saker och ting (inkl. sig själv), men de är rädda för att göra misstag. De är välorganiserade, ordningsamma och nogräknade. De eftersträvar en hög standard, men de kan lätt bli till kritiska perfektionister. Typiska problem för ettor har med undertryckt ilska, förbittring och otålighet att göra. Som bäst är ettor visa, realistiska och ädelmodiga och uppvisar gott omdöme. De kan också visa prov på moraliskt hjältemod.

Självbild: Ordentlig, objektiv och saklig, jag vet vad som är rätt.
Söker efter: Integritet och förbättring.
Största frestelse: Känna stor personlig moral och integritet.
Egofixering: Dömande, bitterhet, kritiserande – De har en gång upplevt att världen var perfekt som den är men har nu blivit av med den känslan. För att försöka nå tillbaks dit blir de kritiska och dömande av verkligheten.
Passion: Vrede, Ilska – Då de ser alla operfektioner och fel i verkligheten blir de arga men då de inta alltid kan vara närvarande i sin ilska leder det istället till frustration som tillslut blir en underliggande känsla av bitterhet.
Grundrädsla: Att vara korrupt, ond eller defekt.
Grundönskan: Att vara god, oklanderlig och fullkomlig.
Etta med Nio-vinge: ”Idealisten”
Etta med Tvåa-vinge: ”Förespråkaren”
Motivation: Vill gärna ha rätt, att sträva högre och att förbättra något betydelsefullt. Att vara i fas med sina ideal och att rättfärdiga sig själva. Att vara bortom kritik så att de inte kan bli dömda av andra.
Yrken: lärare, coach
Exempel: Atticus i To killa Mockingbird, Elinor i Sense and sensibility, mr Carson i downtown Abbey.

Typ 2 Mentorn

Tvåor är empatiska, ärliga och varmhjärtade. De är vänliga, generösa och självuppoffrande, men de kan också vara sentimentala, insmickrande och överdrivet måna om att vara andra till lags. De är välmenande och vill komma nära andra, men de riskerar att börja göra saker för andra för att få känna sig behövda. Typiska problem för tvåor har att göra med deras vilja att äga andra människor och med att erkänna sina egna behov. Som bäst är tvåorna osjälviska och oegennyttiga och älskar andra människor villkorslöst.

Självbild: Jag är en omtänksam och kärleksfull person.
Söker efter: Närhet.
Egofixering: Smicker och inställsamhet, hjälpsamhet för att få andras tacksamhet och bekräftelse. Egot kan inte känna sig nöjd om de inte får tacksamhet och kärlek från andra. Blir fixerade på att hitta hjälpsamma saker att säga och göra åt andra.
Passion: Högmod – Att veta vad som är bäst för andra. ”Vad skulle de vara eller göra utan mig?”. Försöka göra sig oumbärlig.
Grundrädsla: Att vara obehövlig, att inte vara värdig att älska, att vara utan kärlek.
Grundönskan: Att känna sig älskad.
Tvåa med Etta-vinge: ”Tjänaren”
Tvåa med Trea-vinge: ”Värd/Värdinnan”
Motivation: Vill vara älskade och omtyckta, att få uttrycka sina känslor för andra, att få vara behövda och uppskattade, att få andra att besvara deras känslor och att få upprätthålla sina anspråk om sin goda självbild.
Yrken: politiker, psykolog
Exempel: Jane i Jayne Eyre, prins Caspian i Narnia, lady Sybil i Downtown Abbey, Peter Parker i Spiderman.

Typ 3 Presteraren

Treor är självsäkra, attraktiva och trevliga. De kan vara ambitiösa, kompetenta och energiska, men också statusmedvetna och ärelystna. De är diplomatiska och samlade, men de kan också vara överdrivet medvetna om sin egen framtoning och vad andra tycker om dem. Typiska problem för treor är arbetsnarkomani och konkurrens. Som bäst är treor självaccepterande, äkta och allt de verkar vara – goda förebilder som inspirerar andra.

Självbild: Jag är duktig, effektiv och framgångsrik.
Söker efter: Att bli bekräftad och accepterad.
Största frestelse: Att ständigt driva på sig själv för att försöka bli bäst.
Fel/Brist tänkandet: Att deras värde baseras på deras externa förmåga eller image.
Alarm: Drivkraften är status och uppmärksamhet.
Egofixering: Självbedrägeri.
Passion: Högfärd, fåfänga.
Grundrädsla: Att vara utan värde, värdelös och dålig
Grundönskan: Att känna sig värdefull
Trea med Tvåa-vinge: ”Charmeraren”
Trea med Fyra-vinge: ”Proffset”
Motivation: Treor vill bli bekräftade, utmärka sig från andra, få uppmärksamhet, bli beundrade och imponera på andra.
Yrken: jurist, entreprenör, kirurg
Exempel: P.T. Barnum i The greatest Showman, George Warleggen i Poldark, Harry Selfridge i mr Selfridge

Typ 4 Individualisten

Fyror är självmedvetna, känsliga och reserverade. De är känslomässigt ärliga, kreativa och personliga, men kan också vara lynniga och självmedvetna. De håller distans till andra på grund av att de känner sig sårbara och ofullständiga, och de kan också vara föraktfulla och uppleva att de ”står över” att leva på ett vanligt sätt. Typiska problem för fyror har att göra med melankoli, självupptagenhet och självömkan. Som bäst är fyror inspirerade och synnerligen kreativa. De har förmågan att förnya sig själva och omvandla sina upplevelser.

Grundrädsla: Att de inte har någon identitet eller personlig betydelse
Grundönskan: Att hitta sig själv och sin betydelse (att skapa sig en identitet)
Enneagram-fyra med en Trea-vinge: ”Aristokraten”
Enneagram-fyra med en Femma-vinge: ”Bohemen”
Yrken: skådespelare, hårfrisör, PT
Exempel: Anne Shirley i Anne of Green Gables, mr Rochester i Jayne Eyre, Marianne i Sense and sensibility

Typ 5 Undersökaren

Femmor är alerta, insiktsfulla och nyfikna. De kan koncentrera sig och fokusera på att utveckla komplicerade koncept och förmågor. De är oberoende och uppfinningsrika, men de kan också bli alltför upptagna av sina egna tankar och fantasiföreställningar. De blir lätt distanserade men är ändå nervösa och intensiva. Typiska problem för femmor rör excentricitet, tvivel och isolering. Som bäst är femmorna visionärer och pionjärer, ofta före sin tid och förmögna att se världen på ett helt nytt sätt.

Grundrädsla: Att vara odugliga, värdelösa, utlämnade, hjälplösa, inkompetenta
Grundönskan: Att vara kapabla och kompetenta
Femma med Fyra-vinge: ”Nyskaparen”
Femma med Sexa-vinge: ”Problemlösaren”
Motivation: Vill förfoga över kunskap, att förstå sig på omgivningen och helheten, att ha allt ”utklurat” som ett sätt att försvara jaget mot hot från omgivningen.
Yrken: ingenjör, programmerare, mattematiker
Exempel: Sherlock i Sherlock Holmes, Caroline i Poldark, mr Darcy i Pride and prejudice, Violet i Downtown Abbey

Typ 6 Den lojala /Problemlösaren

Sexor är pålitliga, arbetsamma, ansvarsfulla och lojala. De är fantastiska på felsökning, de förutser problem och befrämjar samarbete – men de kan också bli defensiva, undvikande och ängsliga personer som håller sig uppe med hjälp av stress men samtidigt klagar över det. De kan vara vaksamma och obeslutsamma, men samtidigt reaktiva, trotsiga och rebelliska. Typiska problem för sexor handlar om självtvivel och misstänksamhet. Som bäst har sexor en inre trygghet och bra självkänsla och kämpar modigt för både sin egen och andras sak.

Självbild: Jag är omtyckt och en lojal, plikttrogen och engagerad person
Söker efter: Säkerhet. Något att tro och hålla fast vid.
Största frestelse: Söka säkerhet och försäkran hos andra.
Fel/brist i tänkandet: Önskan att hitta vägledning i externa saker och inte i sig själv.
Egofixering: Oro, tvivel, skepsism. Ja, men … Vad händer om …? Har vi belyst alla sidor …?
Passion: Ängsla, feghet, rädsla.
Essens: Tillit, tro – Uppnår sin essens när de fullt ut vågar lita på sin egen förmåga att hantera uppkomna situationer.
Dygd: Mod, Kurage.
Grundrädsla: Att vara helt utan stöd och riktning (riktlinjer)
Grundönskan: Att ha säkerhet och stöd
Sexa med Femma-vinge: ”Försvararen”
Sexa med Sjua-vinge: ”Kompisen”
Yrken: polis, detektiv, byggnadsinspektör
Motivation: Sexorna vill ha säkerhet och känna sig stöttade av andra. De vill känna övertygelse, försäkran och uppmuntran. Vill testa andras attityd mot dem för att veta var de står. Kämpar mot oro, ängslan och osäkerhet.
Exempel: Demelza i Poldark, colonel Brandon i Sense and sensibility, Susan i Narnia

Typ 7 Entusiasten

Sjuor gillar att tänka på händelser och på att göra saker, istället för abstrakta koncept. Det måste hända saker. Deras identitet är baserad på deras händelser och erfarenheter.

Grundrädsla: Att bli berövad på livet och att bli fast i lidandet.
Grundönskan: Att vara nöjd och belåten.
Självbild: Jag är en glad, positiv och entusiastisk person.
Söker efter: Tillfredsställelse och belåtenhet
Största frestelse: Att tänka eller tro att tillfredsställelsen är någon annanstans.
Fel/brist i tänkandet: Ständig förväntan och längtan på framtiden, medför att man missar att vara närvarande i nuet.
Kommer längre bort ifrån sig själv: Genom längtan – När man börja känna att något bättre finns någon annanstans
Kommer tillbaks till sig själv: Genom sin förmåga att se glädjen och entusiasmen i det man verkligen gillar och kapaciteten att uppleva det fullt ut.
Fokus på: Möjligheter
Sjuan med Sexa-vinge: Underhållaren
Sjuan med Åtta-vinge: Realisten
Motivation: Vill vara lycklig och tillfredsställd. Vill ha ett stort utbud och variation av aktiviteter och upplevelser. Vill vara öppen för alla möjligheter och att ha frihet att kunna välja och vraka.
Yrken: förläggare, konstnär
Exempel: Elizabeth Bennet i Pride and prejudice, Becky Sharp i Vanity fair

Typ 8 Utmanaren

Åttor är självsäkra, starka och påstridiga. De är beskyddande, handlingskraftiga och rakt på sak, men de kan också vara egocentrerade och dominerande. Åttor upplever att de måste kontrollera sin omgivning, särskilt människorna i den, och blir ibland konfrontativa och terroriserande. Typiska problem för åttor handlar om deras humör och att tillåta sin egen sårbarhet. Som bäst uppvisar åttorna självkontroll och använder sin styrka till att förbättra andras liv – hjältemodiga, ädelmodiga och inspirerande.

Grundrädslan: Att bli kränkt eller kontrollerad av andra.
Grundönskan: Att skydda sig själv och ha kontroll på sitt eget liv och öde.
Åtta med Sjua-vinge: “Maverick”
Åtta med Nia-vinge: “Björnen”
Motivation: Vill vara självständig, att visa sin styrka och motsätta sig svaghet, att vara viktig och dominera sin omgivning, att ha kontroll över sin situation.
Yrken: jurist, politiker, regissör
Exempel: lady Mary i Downtown Abbey, Ross Poldark i Poldark, Scarlet O’Hara i Gone with the wind

Typ 9 Fredsmäklaren

Nior är accepterande, tillitsfulla och stabila. De är vanligtvis kreativa, optimistiska och stödjande, men de kan ibland vara alltför villiga att gå med på andras förslag bara för att upprätthålla sämjan. De vill att allting ska gå smidigt och utan konflikter, men ibland kan de vara självgoda, förringa problem och låtsas som om obehagliga saker inte existerade. Typiska problem för en nia har att göra med oföretagsamhet, envishet och ovilja till förändring. Som bäst är nior obetvingliga och allomfattande och har förmågan att sammanföra människor och reda ut konflikter.

Grundrädsla: Att bli bortkopplad och förlora kontakten och samhörigheten med andra och världen.
Grundönskan: Nian önskar mest av allt är därför att höra till och att upprätthålla sin inre balans.
Nia med Åtta-vinge: ”Medlaren”
Nia med Etta-vinge: ”Drömmaren”
Motivation: Vill skapa harmoni i sin omgivning, undvika konflikter och spänningar, att bevara saker som de är, att motstå det som skulle kunna uppröra eller störa dem.
Yrken: bibliotekarie, socialsekreterare
Exempel: Jane Bennet i Pride and prejudice, Dwight Enys i Poldar, Edward Ferras i Sence and sensibility

Karaktärerna i din text

Som du ser ovan har alla typer både en önskan och en rädsla. I det förra inlägget fokuserade jag på rädslor, en livslögn. Ta till exempel att karaktärens livslögn är ”Jag är värdelös”. Vilken typ hör det till ovan? Jo, det är i nummer tre som söker efter att bli bekräftad och accepterad.

Se bara det här som en hjälp att skapa karaktärer som är varierade och att få en bättre förståelse för det jag skrev i förra inlägget om karaktärens livslögn.

Du kan testa vilken typ du själv är på Svenska eneagraminstitutet. Prova gärna att skriva en kort historia med en huvudperson som är samma typ som du själv är.

I bilden nedan kan du se det där med vingar, samt också hur nivåerna rör sig positivt eller negativt för respektive personlighetstyp.

Bilden är från Getty

Lycka till!
/Anna

Skriva Karaktärsdrivna berättelser

För att få en karaktär (och en berättelse) som verkligen fastnar måste din huvudperson ha en livslögn. De allra flesta verkliga människor har en, så varför skulle inte din viktigaste karaktär också ha det? Det gör din huvudperson intressant.

Här är en mall som du kan följa för att skapa underlaget till ett karaktärsdrivet manus:

  1. Vad har din berättelse för tema? Alltså, vad är det för resa din huvudperson ska göra i manuset. Skriv ned det i så få ord som möjligt. (Kommer du inte på det, fråga dig vad det är din huvudperson skulle vilja skriva på barrikaderna.)
  2. Vänd temat uppochner. Gör en lögn av det.
  3. Fråga dig vad som kan ha hänt i din huvudpersons liv som får hen att tro på lögnen. Oftast sker såna saker i förskoleåldern, alltså innan sju års ålder. (Det här kan jag skriva en uppsats om, men det har att göra med vilka hjärnvågor som dominerar i en människas liv under vilka skeden i livet, vilket i sin tur gör att ett litet barn har lättare att tro på allt det hör.) Det behöver inte vara något som sker med dunder och brak, utan kan vara sånt som långsamt fyller på, likt en läckande kran.
  4. Skriv scenen där din protagonist först hör (och tar till sig) lögnen. Att verkligen skriva det här som en liten novell gör att du inser djupet i din karaktärs beteende. Gör alltså paus nu, och läs vidare när den här berättelsen är skriven! (Den behöver inte vara med i ditt manus, men du måste kunna den utan och innan.)
  5. Skriv ner fler tillfällen som har fått din huvudperson att spä på sin egen livslögn. Alltså där det uppstod en chans att rätta sig, men karaktären tar den enklare vägen, alltså lögnen som hen redan tror på. Skriv ner tre tillfällen (även om du inte använder alla senare).
  6. Fråga dig på vilket sätt din karaktär är så missnöjd med livet på grund av att hen tror på den här lögnen. Lögnen är grunden till karaktärens missnöje, men karaktären vet inte om det. Allt hen vet är att hen inte trivs i tillvaron. Missnöjet kan vara något som karaktären döljer för andra alternativt en karaktär som psyr galla omkring sig. Du väljer.
  7. Fråga dig vad din karaktär _tror_ kan göra hen lycklig baserat på lögnen. Det är ofta sånt där som att ”jag kan aldrig bli riktigt … innan jag har blivit rik / hittat mitt livs kärlek / hämnats på …”.
  8. Vilka steg kan din karaktär ta för att försöka uppnå målen i steg sju? Det blir din huvudpersons mål i manuset och leder därmed in i plotten.
  9. Gå tillbaka genom punkterna ovan och skriv ned vad som är:
    • motivet
    • målet
    • plotten.
  10. Låt det här driva din plott. Din karaktärs livslögn gör att hen blir motiverad att sätta upp mål som i sin tur driver plotten.

Du kan även göra det här för dina bikaraktärer, men gör dem inte för komplexa. De är i berättelsen för att vara bikaraktärer och kanske driva en biplott, men inte mer.

De flesta författare skriver inte karaktärsdrivet. De hittar på en plott och har ibland ett mål för sin karaktär, men glömmer att ta upp motivet bakom målet och lögnen som ligger bakom motivet.

Om du vill skriva en berättelse som inte glöms bort i första taget, använd dig av din protagonists livslögn!

Ett talande exempel är bokserien Millennium som är ett av få manus i deckargenren som är karaktärsdrivet. Tänk också på att det som händer Lisbeth Salander startar när hon är mycket ung. Författaren låter det sippra fram, lite i taget på ett snyggt sätt.

Bild från Wikipedia

Lycka till!
/Anna

Att upprepa ord

En sak som jag ofta får markera många gånger när jag gör ett redaktörsjobb är upprepade ord. Exempel:   
    ”Han såg på henne och såg att hon såg ledsen ut.”
    Det är helt klart två ”såg” för mycket i meningen ovan. Mitt råd är att använda synonymer och omskrivningar. Till exempel:
    ”Han tittade på henne och märkte att hon såg ledsen ut.”

Men är det alltid fel med upprepningar? Det korta svaret är nej. Det långa är att det beror på vad du som författare har för avsikt med upprepningen. Här följer några exempel på när upprepningar är okej.

  • Ett ord som är viktigt kräver att läsaren verkligen uppfattar just det ordet utan att tänka på en synonym. I såna fall handlar det nästan alltid om en viktig plantering för något som ska komma, där just det ordet är avgörande.
  • En upprepning kan behövas för att få korrekt syftning. Astrid Lindgren använder ordet ”soppa” flera gånger i följande scen från Katthult. Hon ger dels soppan emfas, men är också tydlig med att det är just soppa som Emil äter, och inget tilltugg till den.
        ”En dag hade de köttsoppa till middag i Katthult. Lina hade hällt upp soppa i den blommiga soppskålen, och alla satt runt köksbordet och åt soppa, särskilt Emil. Han tyckte om soppa, och det hördes när han åt.”
        Lägg märke till att skålen, som är den verkliga planteringen, däremot bara passerar förbi. Det är mästerligt.
  • Vissa ord har inga bra synonymer. För att inte skriva något krystat kan en upprepning vara den enda lösningen. Försök i så fall att hitta olika grammatiska varianter av ordet istället, eller se om det helt kan uteslutas eller ersättas av ett pronomen.
Illustration: Björn Berg

Hur ska du då som författare veta när det känns upprepande och när det är nödvändigt att ta om? Ja, det vet bara du, eftersom bara du vet vilka ord som är viktiga och vilka som kan ersättas. Jag hoppas i alla fall att det här korta rådet ska vara till vägledning.

Lycka till!
/Anna

Guldvågen

Variation i texten är något som framgångsrika författare ständigt tänker på. Det handlar om självklara saker, som ordval och om meningarnas längd, men också om betydligt mer subtila signaler.

När du kommer till språkstadiet i ditt redigeringsarbete är det dags att ta fram din inre guldvåg för att väga formuleringarna på den. Smaka på orden som en gourmé. Känn varje nyans och var hårdare än en måldomare i idrott. Ska ordet få stanna, ska det ersättas eller helt tas bort? På guldvågen balanserar du ditt manus så att det smakar bra. När språket flyter på ”försvinner” det och innehållet tar med läsaren på en resa till en annan tid och en annan plats.

Språk eller handling?

Det finns en punkt där du måste balansera språk kontra handling. Skriver du texter med en poetisk anknytning kan du låta språket synas, är det ”vanlig” skönlitteratur bör språket bara finnas där för att bära handlingen. Det är du som bestämmer syftet med din text. Jag lämnar poesi därhän i resten av det här inlägget och återkommer till diktens värld i något annat inlägg.

I valet bör du resonera kring variablerna rätt – fel, fint – fult och bra – dåligt. Fundera alltså på vad som passar till din handling. Är det några råa sällar som argumenterar kanske ett språk helt utan svordomar blir fint, fel och dåligt, eftersom ingen kommer att tro att de råa sällarna inte slänger ur sig några fula ord. Är det en historisk roman kan för moderna ord bli fel, fult och dåligt på samma gång. Är ditt manus en romance kan ett för kalt språk bli fel, fint och dåligt.

Upprepningar

En viktig sak att jaga i ditt manus är upprepningar. Nyligen läste jag reklam för en känd film om dinosaurier. Det stod: ”… sviktande besöksantal driver forskarna att driva forskningen …”. På de sju orden lyckas skribenten upprepa två ord: driver – driva och forskarna – forskningen. Det kanske låter som det mest självklara valet när du skriver, men om du till exempel läser ditt eget manus högt eller ber någon som inte har sett det tidigare att läsa kommer upprepningarna att märkas. Det gäller alltså inte bara en exakt upprepning utan även varianter, som i texten om filmen. Givetvis märks exakta upprepningar ännu mer.

Samma meningsbyggnad flera gånger

En annan typ av upprepning är om du inleder flera meningar på samma sätt, det vill säga använder samma meningsbyggnad. Absolut vanligast är att inleda meningar med egennamn, han, hon, den eller det. Eftersom konstruktionen ”Lisa kastade bollen” hör till grunden i vår grammatik är det givetvis bra att använda en vanlig huvudsats ofta. Däremot behöver du inte ha såna precis hela tiden.

Här följer några exempel.
1a och 1b är start med pronomenet ”han”, 2a och 2b variationer när det gäller verb.

1a: Han gick fram till den döva barden. Han tog honom i håret. Han kastade ut honom genom fönstret med ett vrål. Han lät bardens muntifikantor följa efter.

1b. Han gick fram till den döva barden och tog honom i håret. Med ett vrål kastade han ut barden genom fönstret. Musikantens muntifikantor fick strax ta samma väg.

2a: Hon stod vid busshållplatsen. Här hade hon stått många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, stod den långa mannen i den gråa rocken. Vad stod han och tänkte på?

2b: Hon stod vid busshållplatsen där hon väntat många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, fanns den långa mannen i den grå rocken. Vad tänkte han på?

Läsaren kommer att bli mer och mer uppmärksam på dina upprepningar, texten blir platt istället för att lyfta fram innehållet. I värsta fall räknar läsaren antalet meningar som börjar med ”Han …” istället för att hänga med i handlingen.

Varierad meningslängd

I dag anses korta meningar som modernt. Därmed inte sagt att alla dina meningar ska vara korta. För att återknyta till liknelsen vid mat ovan blir det som att försöka göra en meny fast du bara har en enda ingrediens till de tre rätterna. När du varierar meningslängden får texten en behaglig rytm.

Givetvis bör du hålla meningarna kortare när det händer något dramatiskt, men inte ens då blir det en njutning att läsa om det är för enformigt korthugget. På samma sätt blir det med många långa meningar. Med såna finns också risken att snirkla in sig i syftningsfel.

Som så ofta går jag till Astrid Lindgren för att visa ett exempel. Det är alltså det här jag menar ovan med att en avsiktlig upprepning av ett ord kan ge en specialeffekt:

Regler har alltid undantag

Den som kan reglerna vet också när och hur man bryter mot dem. De allra flesta undantag fungerar om du genomför dem medvetet, med ett syfte att få en viss effekt. Var också noga med att inte göra samma undantag för ofta, utan spara dem tills de verkligen behövs som en extra krydda. I exemplet nedan upprepar Astrid Lindgren ordet ”väntade” för att dels visa hur enformig väntan är, dels bygga upp en förväntan till det som ska komma. Hon varierar också meningslängden på ett sånt sätt att den bygger upp hur enformig väntan är för en ung pojke.

ur ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren

Nyskapande kontra klassiker

Visst finns det böcker som anses nyskapande för den stil de är skrivna i. De blir troligen uppmärksammade, kanske de till och med får pris, även om det är mer troligt att de går till final men inte vinner. Författaren får en kort stund i rampljuset. Läsarna diskuterar stilen. Men ganska snart försvinner intresset. Är det en bok som blir omläst eller hamnar den i den där högen av ”bok i hyllmeter” som numera säljs? Böcker som blir klassiker, som älskas och blir lästa tills de faller i bitar har en helt annan stil. I dem har författaren bemödat sig om att gå läsaren tillmötes med ett böljande, behagligt språk.

Fundera alltså på om du vill nyskapa eller skriva ett manus som kommer att hålla under många år. Jag säger inte att någondera är rätt eller fel, bara att det finns olika vägar och att det är du som måste bestämma dig för hur ditt manus ska utformas språkligt.

Gestalta eller inte gestalta?

Många tjatar om att en författare måste kunna gestalta. Det är sant. Det är också sant att det går att gestalta sönder ett manus. Använd gestaltning när det är gott om tid för läsaren att ta in något. Om en karaktär reflekterar över sitt livsöde är gestaltning bra. Då kan du visa hur karaktärens mamma brukade rätta till sitt förkläde istället för att berätta att hon alltid bar förkläde. Om det däremot är en person som rusar in genom dörren med en pistol är det inte läge vare sig för gestaltning eller beskrivning. Det är i såna fall det blir snudd på löjligt med en övertydlig beskrivning:

”Dörren slets upp. Där stod en kvinna mellan trettiofem och fyrtio. Hennes blonda hår var hopsatt i en svans och hon bar en rödprickig blus, vita jeans och sandaler. Med vild blick stirrade hon runt i rummet, fick syn på mig och riktade sin Magnum revolver 357 mot mig. Jag fick syn på en trälåda på ungefär två gånger en och en halv meter och gömde mig. Verkstadsgolvet bakom lådan var smutsigt och luktade olja. Min nya sommarklänning skulle bli förstörd, men det kanske var rea på HM fortfarande? När kvinnan avfyrade revolvern studsade kulan mot en svarv och rikoschetten slog in i väggen två meter från mitt gömställe. Det gjorde ont i öronen efter smällen, kanske trumhinnan var skadad?”

Det blir tyvärr inte bättre med gestaltning, eftersom en sån är för ordrik för action:

”Dörren slets upp så att gångjärnen gnisslade. Kvinnan som stod där drog handen genom sin hästsvans medan hon hastigt avsökte rummet. Några blonda hårstrån fastnade på den prickiga blusen. På de vita jeansen syntes spår av vapenfett som måste höra samman med den revolver som hon med stadig hand riktade mot mig. Jag fick stickor i handen när jag hoppade in bakom en låda som fick tjäna som gömställe. Mån om att inte smutsa ner min nya sommarklänning höll jag för öronen när hon sköt.”

Behandla alltså action som action. I såna sammanhang passar det med flera korta meningar efter varandra:

”Dörren slets upp. Jag hann uppfatta en kvinna och ett vapen innan jag kastade mig ner bakom en låda. Ett skott brann av. Och missade. Öronen ringde. Det smärtade till i handen. Kniven! Jag hade hittat kniven.”

I det här fallet handlar det om att använda guldvågen för att förstå vilken typ av scen det är du skriver och att inte tuta på i samma stil rakt igenom hela manuset.

Andra språk – en annan vågskål

Generellt överskattar många svenskar sin förmåga att använda engelska. När jag var yngre tyckte jag att jag ville läsa en författare på originalspråk, om jag bara kunde. Men bara den som har förmågan att uppfatta de svagaste nyanserna i ett språk kan uppskatta författarens guldvåg. I dag har jag svängt. Finns det en översättning som är gjord av en skicklig översättare finns det ingen anledning att läsa på ett språk där jag inte kan njuta av guldvågen utan måste fundera på värden i ord som ”se”, ”titta”, ”snegla” eller ”spana”. Det är sånt en bra översättare behärskar.

Givetvis är det ännu svårare att skriva på ett främmande språk än att ta till sig något du läser. Jag menar inte sånt som inlägg på sociala medier, även om orden i en del såna skulle behöva vägas mer än vad som sker, utan skönlitteratur. Känner du som författare skillnaden i orden ”look”, ”see”, ”view”, ”gaze” och ”scout”, till exempel? Och har du koll på vågskålen när det gäller betydligt knepigare ord än så? Om du följer mitt första råd, att undvika upprepningar, behöver du veta vilken mening som ska ha ”viewed” och vilken som ska ha ”gazed” utan att behöva fundera. Och det är bara början, eftersom olika språk också för med sig olika uttryckssätt. Oavsett vilket språk du väljer måste du ha förmågan att väga orden på guldvåg.

Olika uttryckssätt.

Lycka till!
/Anna

Friktion

Det jag kallar ”friktion” handlar om allt som kan få läsaren att ramla ur berättelsens innehåll. Anledningen till att det är så viktigt är att så snart läsaren stöter på något som sticker ut uppstår friktion. Risken är, i bästa fall, att läsaren kommer på att hen inte har borstat tänderna och i sämsta fall att läsaren lägger ifrån sig boken och aldrig mer öppnar den för att den kändes jobbig att läsa. Det här behöver inte handla om innehållet, utan kan handla om friktion. Tänk på att den jag kallar läsaren i det här inlägget också kan vara ett förlag.

Att leva sig in

Barn är oerhört bra på att leva sig in i något som är påhittat. De blir den person de leker att de är och de ser sina lekkamrater som delar i skådespelet. En kastrull blir en riddarhjälm, en pinne blir ett lasersvärd, ett band med en tofs i änden blir en rävsvans. resten lägger barnet själv till. För barnet är det här så verkligt att det inte är säkert att det hörs när någon av föräldrarna ropar. Men när ropet går igenom leken bryts förtrollningen. Ropet är friktionen som får sandslottet att rasa. Som tur är har de flesta barn ändå ett ben i varje verklighet och kan snabbt återuppta leken igen.

En badrock och en batteridriven plastpinne? Nehej, en jediriddare, så klart!

Hjärnvågor

Vår förmåga att leva oss in beror på våra hjärnvågor. Vi har fyra (eller fem, lite beroende på vem man lyssnar på) sorter, från djupsömn till full uppmärksamhet på nuet. Det är aldrig så att hjärnan bara har en sorts hjärnvågor i taget, men en sort kommer att dominera. Sover vi har vi alltså mest långsamma hjärnvågor, speciellt i djupsömn. Är vi vakna och koncentrerade har vi flest av de snabba. Någonstans mellan full uppmärksamhet och lätt sömn (eller drömsömn) finns fantasi, bildtänkande och kreativitet. Den är alltså som bäst när vi är i ett lätt meditativt tillstånd. Om du dagdrömmer är du i det tillståndet. Det här är inget hokus-pokus, utan sånt som går att mäta i laboratorier.

Gamla hundar …

Barn tillbringar helt naturligt större delen av sin vakna tid i dagdrömsstadiet, alltså där man har flest mellanlånga hjärnvågor. Dels märks det på deras livliga fantasi, dels främjar det här tillståndet också inlärning. med mellansnabba hjärnvågor har vi lättare att koncentrera oss på en sak i taget. Som när barn lever sig in i leken och inte hör att någon ropar. Den naturliga åldern för att lära är således skolåldern.

Givetvis kan vuxna träna på att vara i det här tillståndet, till exempel genom meditation, yoga eller liknande övningar. En del behåller också mer av att naturligt befinna sig där än andra, men det är på inga sätt ”kört” bara för att man har gått igenom puberteten. Den som lätt rycks med av en spännande film eller lever sig in i en bok har hamnat i de här lite lugnare hjärnvågorna.

Se på tv

Om du sätter dig för att se på tv och programmet kanske inte är så intressant kanske du ser runt tv:n. Du märker att blommorna i fönstret behöver vatten, ser att lampan kastar skuggor på väggen intill eller lägger märke till hur du sitter. Men är det intressant nog ”försvinner” omgivningen. Det är som om du är på plats inne i programmet. Det kan till och med vara så intressant att du som har fullgod hörsel inte ens ser att en tredjedel av rutan upptas av en teckenspråkstolk. Då har din hjärna lugnat ner sig så att den bara koncentrerar sig på en sak, nämligen det du ser på.

Ser du som är hörande teckenspråkstolken eller inte under programmet?

Läsa

Det är samma sak med böcker, men här krävs det än mer koncentration. Ser du på tv får du bilden ”gratis”. Om du läser måste du skapa bilden av det du läser inne i huvudet. När vi har ögonen öppna tar synen upp nästan en fjärdedel av vår hjärnkapacitet. För att skapa inre bilder samtidigt som du har ögonen öppna krävs alltså att du har en bra förmåga att koncentrera dig samtidigt som du är avslappnad. Barn i bokslukaråldern har det här helt naturligt. De kan läsa överallt. Många vuxna klagar istället på att de inte kan läsa om det är stojigt på tåget. Många arbetsplatser med kontorslandskap har också insett att det kan behövas tysta rum, där den som behöver läsa något komplicerat kan sätta sig en stund.

När det gäller skönlitteratur vill så klart alla författare att läsaren ska se det som händer framför sig, leva sig in, känna med karaktärerna. Men hur gör man?

Vad är friktion?

Det jag kallar friktion är störningar i läsningen. Det kan handla om flera olika saker, både yttre och inre påverkan.

Yttre påverkan

Den yttre friktionen kan du som författare inte göra så mycket åt. Om din läsare väljer att försöka läsa på en plats där det är svårt att koncentrera sig är det inget du kan hjälpa. Vissa lever sig in ändå, medan andra kan tycka att din bok är dålig bara för att de faktiskt har läst den på fel plats. Det beror också på hur van läsaren är vid att läsa. Den som inte är så van kanske har valt en bok som är för tungläst för att passa den personen. Den kan givetvis också vara för enkel så att läsaren får för mycket tid att se på omgivningen, eller vara i en genre som det visar sig att läsaren inte gillar. Men där snuddar yttre och inre påverkan faktiskt vid varandra.

Inlevelse som övervinner friktionen att tappa boken

Inre påverkan

Den inre friktionen är sånt som författaren och utgivaren har kontroll över. När det gäller det jag var inne på ovan kan det alltså vara sånt som att omslaget och baksidestexten verkligen talar om vilken genre boken är skriven i. Då får läsaren större chans att hitta rätt. Övriga delar som hör till det du kan påverka är sånt som typsnitt, layout, och språkval.

Att ta bort friktionen

Eftersom du vill att läsaren så mycket som möjligt ska skapa inre bilder, verkligen ”se” handlingen framför sig, måste du ta bort friktionen. En del klarar det som sagt ändå, men för de flesta, speciellt i dagens samhälle där det finns så mycket friktion, behöver hjälp av dig. De första två punkterna kan du ta hjälp med av någon som är proffs. När det gäller den sista kan du visserligen ta hjälp av en redaktör, men i slutänden är det du som väger orden i ditt manus på guldvåg.

Typsnitt

Jag har tidigare pratat om typsnitt i ett inlägg. Du får en hjälpande länk nedan. Grundregeln är att du måste välja ett så neutralt och lättläst typsnitt som möjligt. Det här gäller givetvis inte bara texter som ska ut till slutkunden. På vägen har ditt manus flera läsare, som testläsare, lektör och kanske viktigast av allt innan utgivning, förlaget som du skickar manuset till.

Layout

Se till att ditt manus är uppställt på ett lättläst sätt. Det ska vara luftigt utan att se glest ut.

  • Använd indrag vid nytt stycke inom scenen.
  • Använd indrag vid och efter anföring.
  • Ge all anföring ny rad med indrag (blanda inte ihop med engelsk layout!)
  • Byt scen med blankrad mellan.
  • Se till att det är 60-65 nedslag (med mellanslag) per rad, varken mer eller mindre.

Ska texten till testläsare eller förlag kan du ha ojämn högermarginal. Sätter du däremot texten själv bör den ha rak högermarginal, vara avstavad, kernad och knipt. (Vet du inte vad de sista orden betyder bör du anlita någon som kan!)

Nej, inte en sån knipa!

Språk

Min grundregel är: ”Krångla inte med språket!” Här har du som författare störst chans att påverka läsarens upplevelse. Språket bör vara så friktionsfritt som möjligt, till förmån för handlingen. Om du verkligen vill att läsaren ska leva sig in måste du göra allt för att hjälpa till. Det här betyder inte att du ska skriva själlöst, bara at du inte ska göra något besvärligt för läsaren. Behöver läsaren ta till Google för att förstå vad du menar har du redan förlorat den läsarens inlevelse, eller hur?

Undvik i största möjliga mån udda eller ovanliga ord. Ett undantag är sånt som går att kalla ”icke informationsbärande ord som ger lokalfärg”. Det är alltså ord som en karaktär kanske använder i tal och tanke, som är naturligt för den karaktären, men där ordet inte spelar någon roll för att läsaren ska begripa handlingen.

Undvik långa bitar på främmande språk. Det är okej att markera att någon pratar ett annat språk genom att använda ett ”yes” eller ”danke” men långa bitar och framför allt utan förklaring, gör att läsaren känner sig utanför. Ett undantag kan vara fantasyspråk där en oöversatt rad kan kittla intresset för den främmande kulturen, men då måste du först ha skapat ett fungerande fantasyspråk med en fungerande grammatik. Har du inte det, låt hellre bli och gör som i Game of Thrones där författaren använder sig av anföringssatsen ”sade hon på -språket” istället.

Du måste inte skapa ett fantasyspråk för att skriva fantasy.

Skriv inte svengelska. Om du är tveksam, säg meningen för dig själv på engelska. Fungerar det direkt bör du fundera på om det verkligen är så enkelt, eller om det heter något annat på svenska. Du hittar en länk med några tips på fallgropar nedan.

Krångla inte med grammatiken. Vänd inte meningar bakfram för att slippa börja tre meningar i rad med ”Hon …”. Måste du göra det är det något annat i ditt manus som inte funkar, som gestaltningen.

Rensa bort onödiga småord genom att använda sök och ersätt (länk till lista på såna nedan).

Bestäm dig för en ordform, där två är korrekt och har samma värde. Välj alltså enbart sen eller sedan, sån eller sådan, sa eller sade, blanda inte. När det gäller ska eller skall finns det ett undantag och det är bruksprosa som innehåller så kallade skallkrav, men i skönlitteratur har du bara det ena eller det andra att välja på.

Slutord

Om du lyckas skala bort allt som stör läsaren kommer du att ge läsaren en mycket större chans att leva sig in i texten. Risken blir mindre att läsaren ramlar ur handlingen för att fundera på ditt språk eller att läsaren inte orkar läsa för att raderna är för långa. Chansen är också större att läsaren, trots en yttre störning som du inte rår på, som att läsaren tappar boken, snabbt hittar tillbaks in i handlingen igen.

Lycka till!
/Anna

Länkar:

Typsnitt

Rensa bort småord

Svengelska

Läs också gärna mina andra skrivtips. Fler av dem behandlar sådant du kan göra för att undvika friktion.

Om du behöver lektörshjälp eller ett redaktörsarbete, hör av dig till mig!

Fler perspektiv

Den här artikeln handlar om perspektiv, både de vanliga och mindre vanliga, samt hur du kan blanda dem (och inte bör blanda dem).

Grundkursen

På grundkursen i skönlitterärt skrivande brukar fyra perspektiv tas upp:

  • Tredje person – Lisa gick in i rummet medan hon funderade på det som hänt.
  • Den allvetande – Lisa gick in i rummet. Kanske funderade hon på det som hänt.
  • Författaren – Lisa gick in i rummet. Nu vet du kanske inte hur Lisas rum ser ut …
  • Första person – Jag gick in i rummet medan jag funderade på det som hänt.

Så här långt inga konstigheter.Det som är viktigt är att du inte blandar hur som helst, eftersom det ställer till det för läsaren. Tänk dig att du ser ut genom en persons ögon per scen. Ska du byta perspektiv bör du (minst) byta stycke – gärna kapitel.

Ett sätt att öka tempot i en berättelse är att börja med att en person per kapitel har perspektivet. När det sedan drar ihop sig till berättelsen klimax kan du växla genom att byta stycke med blankrad mellan och passa på att föra över perspektivet. Det är samma teknik som används för att klippa film. Actionscener har alltid snabbare klipp än scener som handlar om karaktärernas bakgrundshistoria. En del sätter till och med tre stjärnor på en egen rad om de byter perspektiv inne i ett kapitel, allt för att uppmärksamma läsaren på att det nu blir nya ögon att se ut genom.

Det sista är viktigt. Författaren skriver visserligen texten men det är läsaren som hela tiden tolkar den. En läsare som lever sig in i din text kommer att se scenen utspela sig som om läsaren var inne i perspektivpersonens huvud och såg ut genom dess ögon. Hoppar du mellan karaktärernas huvuden mitt i en scen måste läsaren också ”hoppa”. Får du inte med dig läsaren i det språnget kanske hela upplevelsen går förlorad. Var alltså noga med dina perspektiv!

Tredje person

Tredje person är förmodligen den vanligaste formen. Den används ofta tillsammans med den allvetande berättaren. Du kan även blanda in författarperspektivet med tredje person, även om det är en stor konst att använda författarperspektivet. Konsten är att veta när du byter. Enkelt kan man säga att en allvetande inte har inre känslor, tredje person bör ha inre känslor och författaren är en som kliver in och förklarar saker. Givetvis kan du också skriva i renodlad tredje person, utan vare sig berättare eller författare inblandat.

Allvetande

Den allvetande berättaren kallas i bland även för flugan på väggen. Det här perspektivet kan liknas vid en receptionist på ett hotell eller en bartender i en bar. Perspektivet ser vad alla gör och hör vad de säger, men precis som en övervakningskamera vet det inte vad någon tänker eller känner inuti.

Författarens röst

Författarperspektivet är vanligt i barnböcker där författaren själv behöver kliva in och förklara något. Astrid Lindgren är en mästare på att väva in sin berättarröst. ”Du kanske inte vet vad en hovslagare är för någonting?” säger Astrid förtroligt till barnen, utan att bryta förtrollningen.

”Jag” berättar

Förstapersonsperspektivet är det nyaste. Nobelpristagaren i litteratur, Olga Tokarczuk, anser att införandet av första person, som är det nymodigaste av perspektiven, var en milstolpe i civilisationen. För sådär tio-femton år sen var det till och med så populärt att i stort sett alla skrev sin första roman i jag-form och presens. Kanske i tron att detta var konstnärligt, utan att inse att det långt ifrån var originellt längre. Däremot var det mycket riktigt banbrytande när det först dök upp.

Screenshot 2020-02-07 at 17.42.52

Fördjupning

När du behärskar grundperspektiven är det dags att fundera på de olika variationer som finns inom respektive perspektiv och hur du kan nyttja vissa perspektivbyten till rent filmiska effekter.

Gör en kameraåkning

Många filmer jobbar med så kallade storyboards. Det innebär att regissören gör filmen som en tecknad serie. Bildrutorna visar kameravinklar, grad av inzooomning och en del nyckelrepliker. I dag finns det extramaterial till väldigt många filmer. Försök hitta avsnitt där regissören berättar om tankarna kring olika scener. När du skriver måste du vara både manusförfattare och regissör på en gång. Du vet vad du vill berätta. Sen måste du bestämma dig för hur du ska berätta det.

Använd det filmiska språket genom att nyttja perspektiven. Om du till exempel vill föra in läsaren i berättelsen börjar du med ett allvetande perspektiv, filmens helikopteråkning över landskapet, fram till huset, in i rummet och in i någons huvud. Det sista kan vara både tredje- och första person. Detta är så klassiskt att du kanske inte ens har tänkt på det: ”En gång i det soliga Spannien …” (helikoptern) ”… fanns en liten tjur som hette Ferdinand.” (inzoomning). Det här är en klassisk variant av ”Det var en gång.”

Screenshot 2020-02-07 at 17.45.34

”Tredje person” och ”Nära tredje person”

Om du skriver i tredje person går det att dela upp perspektivet internt i (vanlig) tredje person och nära tredje person. Den vanliga innehåller iakttagelser av tredje persons tankar som: ”Lasse kände att han frös.” eller ”Lisa visste inte vad hon skulle göra.” Perspektivet nära tredje person kryper istället närmare jag-formen. Meningarna ovan blir: ”Lasse frös.” respektive ”Vad skulle hon göra?” Du kan antingen välja den ena formen eller blanda dem. Använd i så fall varianten ”nära” när det händer något speciellt, eftersom närheten gör att karaktären kryper under skinnet på läsaren.

Flytande gränser och begränsningar

En flytande gräns mellan perspektiven får du framför allt om du växlar mellan det allvetande och tredje person eller tredje person och författarperspektivet. Att däremot gå direkt mellan allvetande och författarperspektiv är svårt. För att lyckas med det ska du nog vara i samma klass som berättare som Astrid Lindgren.

Skilj den allvetande berättarens perspektiv från det som kallas begränsat allvetande som inte syftar på flugan på väggen, utan på hur mycket information författaren delar med sig av.

När du begränsar perspektivet sitter du som författare inne med en hemlighet som läsaren bara får ta del av när du själv portionerar ut den. Ett typiskt exempel är Jane Austens ”Stolthet och fördom”.

Ett sätt att använda ett begränsat allvetande är att aldrig låta huvudpersonen ha perspektivet. Istället skildras han eller hon genom andra karaktärer (som ser olika saker i huvudpersonen).Det är här det verkligen börjar bli överkurs eftersom du kan blanda in första- eller tredje person för att uppnå ditt syfte. Ett sådant exempel är Dorothy Dunnets historiska romanserie ”Lymond saga” eller min egen ”Ghosts, drugs & Rock n’Roll”. Om du blandar in första person är Conan Doyles ”Sherlock Holmes” bra exempel. Där får läsaren aldrig veta mer om huvudpersonen än vad jaget, doktor Watson, kan iaktta.

Olika jag-perspektiv

Det finns även olika typer av jag-perspektiv. Det ena har jag nämnt ovan, doktor Watson som i stort sett agerar berättarperspektiv i jagform i berättelserna om Sherlock Holmes. Watson har få egna inre känslor utan agerar ögon och öron åt läsaren.

Den andra formen av jag-perspektiv är den där jag:et även är huvudperson i berättelsen. Detta går inte att kombinera med författarperspektivet, eftersom det i så fall blir två jag (huvudpersonen och berättaren). Den här formen ligger nära inre monolog, men behöver inte följa sinnesintrycken lika utstuderat.

Screenshot 2020-02-07 at 17.55.41

Inre monolog

Inre monolog dyker upp hos Leo Tolstoy, men är vanligare hos författare som Virginia Woolf och James Joyce. I en sådan perspektivform följer läsaren endast en karaktär och framför allt personens inre liv. Kast mellan nutid, dåtid och framtid kan bli tvära eftersom dessa kan triggas av de sinnesintryck som karaktären tar in och associerar med. För att återknyta till liknelser med film är ”Taxi driver” en film med inre monolog.

Ovanliga perspektiv

Det finns även två andra perspektiv som redan är använda.Inget av dessa är kanske något som man bör experimentera med innan man behärskar grunderna till fullo och dessutom kan bryta mot reglerna för perspektiven ovan utan att tappa läsaren.

Det här avsnittet kan lämpligt att sammanfattas med nobelpristagaren Olga Tokarczuks ord: ”Det lär nog inte dröja förrän något geni konstruerar en helt annorlunda, i alla avseenden komplett form av berättelse, än så länge omöjlig att föreställa sig.” Inte ens nobelpristagaren tror alltså att det är hon som ska göra detta. Däremot kan det vara kul att se på de ovanliga perspektiv som redan finns och fundera på möjligheterna.

Andra person

Ett är andra person, alltså du-perspektiv. Det här används ofta i beskrivningar av rollspel, men jag vet inte om det har sitt ursprung där eller någon annan stans. Ett exempel blir i alla fall: ”Du går uppför en trappa, tar tag i dörrhandtaget men tvekar.” Det är oerhört svårt att tänka sig ett du-perspektiv i preteritum, eftersom detta i så fall beskriver något som du, alltså läsaren, redan har upplevt.  Visst skulle det gå att experimentera med detta, kanske i en psykologisk thriller, men jag är inte helt säker på att läsarna är helt mogna för några horder av manus i du-form.

Fjärde person

Vi lever i en tredimensionell värld. Med detta menas att vi inte kan se vad som försiggår bakom en ogenomskinlig kropp, till exempel ett hus av sten. För att förstå den fjärde dimensionen föreslår jag att du ser på förklarande filmer på Youtube. Genom att förstå vad den ser som lever i en tvådimensionell värld kan vi begripa vad det är vi inte ser av den fjärde dimensionen. Vad har då detta med författande att göra? Jag får återvända till Tokarczuks föreläsning i Stockholm.

Tokarczuk talar om fjärde person som ”… en förmåga att härbärgera varje enskild figurs perspektiv men även se bortom var och ens horisont, ha en längre och vidare utblick och vara i stånd att sätta sig över tiden.” Detta är inget nytt. Hon hänvisar till Bibelns inledande ord: ”I begynnelsen var ordet” och frågar sig vem som förkunnar detta, om inte just ett perspektiv i fjärde person. Perspektivet känner till tankarna hos den kristna guden, som om perspektivet var ett äldre väsen när texten förklarar: ”Och Gud såg att det var gott.” Tokarczuk frågar sig: ”Vem är det som säger sig veta vad Gud ansåg?” Onekligen en kittlande tanke rent litterärt, oavsett om man är religiös eller inte.

Screenshot 2020-02-07 at 18.03.21

Oavsett vad du väljer

Oavsett vilket perspektiv du väljer måste du leva dig in i allt. Du måste bli Lasse som är en och nittio och har fyrtiosjuor i skor även om du själv är kort och har små fötter. Givetvis måste du även kunna krympa. Du måste leva dig in så till den grad att du känner smak och dofter, hör ljuden och nyanserna i de andra karaktärernas samtal. Du måste veta var i kroppen det känns när Lasse blir glad eller upprörd.

Först när du själv känner allt kommer dina läsare att känna med dig. Det är det som är hela essensen av perspektiv. Är du den känslokalla övervakningskameran kommer ditt manus att få en hårdkokt stil. Är du istället den inkännande författarrösten blir stilen som en omhändertagande sagotant, även om sagan är hemskt spännande. Vem känner inte med Mattis när Astrid Lindgren skriver: ”Men han fattas mej”, skrek Mattis. ”Han fattas mej så det skär i bröstet!” Vi, som läsare, förstår precis var Mattis sorg känns och då känns den också i vår egen kropp. Trots ett helt vanligt tredjepersonsperspektiv.

Lycka till!
/Anna