Blogg

Vad har karaktärerna på sig?

Vad folk har eller har haft på sig under de senaste hundra eller hundrafemtio åren är inte så svårt att lista ut. Det finns foton och hyfsat mycket dokumentation. Men innan dess då? Och om det är en egen värld, hur gör du då? Och var går gränsen mellan historia och fantasi?

Det här inlägget är ett udda skrivtips, men jag har gjort det på begäran. Det är långt, men ändå oerhört summariskt eftersom historien är så lång och världen så stor. Dessutom finns det experter som vet väldigt mycket mer om historiskt mode än vad jag gör. Avgränsningen blir därför vikingatid till Napoleon.

Tanken är att få dig att fundera på vad dina karaktärer har på sig om de befinner sig i en historisk miljö och framför allt vad de har under det som syns på målningar. På slutet ger jag även några råd kring vad som skiljer historia från fantasy när det gäller det ”fintstilta”, (alltså sånt som ofta blir nybörjarfel i reenactmentsammanhang).

Generellt – före modern tid

Särk (kvinnoplagg, typ lucialinne) och skjorta (mansplagg som gick ända till knäna) är det man har närmast kroppen. Båda är alltså att betrakta som underkläder. Man har dem för att skydda kläderna från kroppens snuts. Man sover i dem (folk var betydligt mer pryda förr, troligen hade inte ens gifta par sett vare sig varandra speciellt mycket utan en tråd på kroppen). Varken särken eller skjortan syns, utom i undantagsfall.

Kvinna i särk, 1700-talskorsett och underkjol. I glipan på kjolen (syns på mittenbilden) hade man sina fickor, som på den tiden var ett löstagbart plagg. Över det här lagret bar man sen de kläder som syntes. Lägg märke till att hon inte är barhuvad trots att hon inte har klätt sig färdigt.
Fickorna blir så småningom till pannåer som håller ut de abnormt vida kjolar som gav upphov till dubbeldörrar. Har du således dubbeldörrar i ditt manus är det kring eller efter 1700-talets mitt.

Kläder går i arv. Alla har inte senaste modet. Det är förbehållet folk med mycket pengar. Annars sydde man om, lade ut, sydde in, gav till syskon och så vidare. Fint folk gav avlagda plagg till sina tjänare, som kunde ha fina, men inte helt moderiktiga kläder. När karaktärerna behöver ersätta förbrukade eller förlorade kläder kan de gå till en klädmånglare och köpa begagnat.

Kläderna som syns på målningar tvättades mycket sällan, var oftast inte ens gjorda för att kunna tvättas. Broderier och utsmyckningar kan missfärga i en tvätt, så man använde kläderna och luktade förmodligen därefter. Den som har möjlighet att bada badar förmodligen i särken eller skjortan. Sen tar man av sig det blöta (och kanske lite renare) plagget och sätter på sig ett rent, men naken i badet är man inte.

Man är inte barhuvad om man är vuxen. Punkt.

Se till att dina karaktärer bär rätt skor. Hollywoodska stövlar är mycket sällan moderiktiga, även om det finns en period under napoleonkrigen när de är populära även för den som inte rider. Historiska skor är i stort sett aldrig praktiska, de läcker och man är väldigt ofta våt om fötterna. Fram till mitten av 1700-talet är det inte heller säkert det finns en höger och en vänstersko. Går man snett byter man fot och kan sen ha dem ett tag till. För att komma upp från slask och smuts bär medeltidsmänniskan patinor, alltså som en träsko utanpå den vanliga skon.

Mjuka spetsiga skor och patinor. Samma skodon bars av både män och kvinnor men männens skospetsar blev under 1400-talet mycket långa och mycket spetsiga, så kallade snabelskor.

Blanda inte. Modet har varierat lika ofta som nu och dessutom än mer från plats till plats. Se till att göra din research och klä dina karaktärer på rätt sätt.

Skriver du fantasy eller science fiction kan du med fördel låta ett samhälle bära ett mode och ett annat en helt annan epok eller stil, men bara för att världen är påhittad ska du inte tro att de inte vill bära det senaste inom sin kultur.

Materiel & färger

De tyger som främst används till särkar och skjortor är linne. Linne är inte ett tyg för övriga kläder. Ylle är det dominerande tyget, oavsett årstid, för alla utom överklassen som kan bära siden. Silkessammet dyker också upp relativt tidigt, däremot inte bomullsdito. Bomull kommer under 1700-talet, gärna i form av blomstertryckta tyger, men det är dyrt och bärs bara i kläder som syns, aldrig i underkläder. Däremot förekommer sidensärkar och sidenskjortor om man har råd.

För den som är oerhört petig spelar det också roll på vilket sätt till exempel ett ylle är vävt och vilka färgkombinationer som är möjliga mellan varp och inslag för att placera det rätt i historien. Det är överkurs för ett manus, om det inte handlar om vävare.

Vikingakvinna. Man ser inte särken, utan den blå diamantkyppertvävda underklänningen, en rutig brun hängselklänning med spännbuckor, pärlrader och ett dekorativt band (där kan det också sitta en bit siden) (den blå klänningen sticker säkert ut nedtill också), en vinröd kaftan som troligen inte är fotsid, med brickvävt band som dekoration. En bit av ett diamantkyppertvävt ylle i orange syns också, men det är nästan väl stor skillnad mellan varp och inslag för att det fungera på vikingatiden, annars var just diamantkyppert populärt då.

Det är först under slutet av 1800-talet och fram till vår tid som manskläder har varit övervägande murriga. Under 1700-talet var den mest manliga färgen rosa. Rött var nämligen kungligt och rosa var utblandat rött, en färg för prinsar och andra fina herrar. Under 15- och 1600-talen är kläderna mer murriga i tonen, men går man ännu längre tillbaks är medeltidsmänniskan gärna klädd i lysande färger. Ser man på kyrkomålningar har dessa bleknat med åren, det som är brunt nu har varit rött, blekgrönt har varit klargrönt eller dyrbart blått. Lila har ofta varit förbehållet de rikaste, eftersom färgen är svår att få fram.

Monsieur de Vergennes, stilig och moderiktigt manlig i rosa, 1700-talets andra halva. Troligen är byxorna i samma färg. Just manskläder från den här tiden tycker man om att ha i samma material och färg, medan kvinnokläder kan blanda blommigt och randigt, siden och ylle, utan att blinka. Monsieur bär kravatt som hålls ut av skjortans krås (som inte syns). Man ville gärna visa ”ett starkt bröst”. Annars var det inte bröstmuskler utan muskulösa vader bland det sexigaste som fanns hos en karl på den här tiden, många herrar hade inlägg i strumporna och man gick utåt med tårna som en balettdansös för att visa upp sig.

Kvinnan

Kvinnan har alltså särk underst. Den hänger med från vikingatiden fram till 1800-talet, men i lite varierande skärning och längd. När du skriver räcker det gott och väl med ordet särk. Hon har inte underbyxor. Under menstruationen bar hon en gammal särk som fick ta smällen, så att säga, men folk var gravida i betydligt högre utsträckning än i våra dagar, så troligen var problemet inte jättestort.

Innan kvinnan tar på sig något annat på morgonen tar hon på sig strumpor och skor. Dels för att golv är kalla, dels för att det kan bli knöligt att böja sig med alla olika lager som man sen har på sig. Den som är förnäm har säkert även hjälp med påklädningen.

Ovanpå särken har kvinnan en underklänning. Under vissa epoker syns den, under andra syns den inte så mycket. I kallt väder bär man flera underklänningar. Framåt 15-1600-talet, när underplaggen (och ibland även plaggen) blir delade i midjan har man flera underkjolar och korsetten gör sitt intåg ovanpå särkens överdel. Korsetten visar man inte. Enda undantaget är vissa 1600-talskorseter med påsnörd ärm, men då var de sydda med ett ytterlager i mycket fint tyg ovanpå lagret som ”benades” så att det blev som korsett och ärmliv i ett.

Drottning Margaretas klänning, i replik och foto av Laila Durand. Det är så mycket tyg att klänningen även släpar fram. Hon lyfter den och visar då en vackert grön sidenunderklänning (inte särk, den visar hon _inte_). Med största sannolikhet är det löshår hon visar under dok och haklin. Förlagan är daterad till mellan 1403 och 1439.

En korsett, fram till 1800-talets getingmidjor, är inte till för att göra bäraren abnormt smal, utan bärs för att skapa en viss silhuett som är modern, som ifall brösten ska plattas till (1500-tal) eller puffas uppåt (1700-tal). Exakt hur korsetten ser ut varierar förstås över tid. Ibland är den snörd fram, ibland bak och ibland båda delarna. Hade man inte råd med en fin korsett (och om man inte heller fick ärva en av sin matmor) bar man benade liv. De lever kvar i våra svenska folkdräkter än i dag. Tro inte att korsetten försvinner i och med empiren under det tidiga 1800-talet. Den ändras, blir mer som en modern bh över bysten för att sen snöras åt under och ge silhuetten av en grekisk pelare.

Kvinnans kläder har oftast varit klänningen, men under 16-17-talet, samt senare allmogekläder, kan det också vara kjol och kofta. Koftan är vad vi skulle kalla för en jacka, sydd i tyg, inte ett stickat plagg, som i dag. Under många epoker kommer man också på att man kan visa sina finaste underklänningar eller underkjolar genom slitsar och öppningar. Tyg var dyrt och ju mer tyg det var i ett plagg, desto finare var det. Under medeltiden resulterar det i långa släp, senare i plagg som hålls ut av diverse kuddar och ställningar som är dolda under. Eftersom det är lyx bärs såna utsvävningar inte av de som arbetar.

Drottning Elisabet av England iförd spanskt mode (som ofta har gått i svart) och mängder av pärlor. Det gick åt så mycket pärlor under den här epoken att pärlfisket i Medelhavet hade en glansperiod av sällan skådat slag. Hon har till och med pärlor i peruken.

Barn och ogifta kvinnor kunde få visa håret, men gifta kvinnor dolde det. Under vissa år under medeltiden syns hår på målningar, men som regel är det löshår av lin som sticker fram i strama flätor. Under de perioder när kvinnan bär peruk har hon, trots det, ändå en hätta (kan se ut som en liten virkad duk, ungefär) ovanpå peruken. För sakens skull, liksom, för man är inte ”barhuvad” ens när man är iförd peruk.

Smycken är ett kapitel för sig. Ibland är det inne med ringar, ibland med halsband. Försök att se på målningar vad som har varit i ropet under vilken tid och ge dina karaktärer rätt stil (om de har råd).

Mannen

Mannen har skjorta underst. Det är bara i Hollywood som han kan ha på sig byxor och skjorta. ”På riktigt” vore det som att gå ut i jeans och pyjamasöverdel. Skjortan får med tiden krås, men det är inte för att göra den snygg, utan för att hålla ut en stilig kravatt, som är föregångaren till slipsen. När han kliver ur sängen gör han som kvinnan, han tar på sig strumpor (eller hosor) och skor.

Vad som kallas byxa/broka varierar under olika århundraden. Vikingen har antingen smala långbyxor eller vida så kallade vikingabyxor som slutar vid knät och avslutas med benlindor (silhuetten är inte helt olik den skotska stora kilten). Under medeltiden krymper byxan till ett i det närmaste ”kalsongstort” tajt plagg (men det är inte underkläder, skjortan fyller den funktionen) och på benen har man hosor, som är ungefär som långa strumpor. Under 1400-talet var byxorna så små att man fick sy in sig i plagget och bära blygdkapsel över känsliga delar. Kyrkan har förfasat sig när unga modelejon böjer sig framåt och därigenom visar rumpan eller sätter malliga utsmyckningar på sina blygdkapslar. När byxan åter får påsydda ben är de rätt länge knälånga, även om det finns en del helt långa byxor också parallellt med knäbyxan. 1600-talets vida så kallade rehngrevebyxor lever kvar i 1700-talets sjömansbyxor, medan modet sätter spännen under knät på byxorna. Strumporna har suttit utanpå eller under byxan till och från genom tiderna. Byxorna varierar betydligt mer med tiden än mannens övriga klädsel.

På överkroppen har den medeltida mannen kjortel, eller snarare kjortlar. Ju kallare, desto fler. Under renässansen övergår kjorteln gradvis till en tröja. Tröjan är inte som ett stickat plagg, som vi i dag menar med ordet, utan ett sytt plagg av vävt tyg. Med tiden blir mannens tröja ärmlös och kallas väst, medan man sätter en rock ovanpå. Från cirka mitten av 1600-talet till början av 1800-talet ser väst och rock i stort sett likadana ut. Längd, ficklock, krage och slag på ärmarna varierar, men grunden är i stort sett densamma. Sen drar sig rocken tillbaka, blir jackett och slutar sina dagar som kavaj.

Bockstensmannen (vars kläder har haft andra färger) med hosor, kjortel, rundskuren mantel och struthätta. En struthätta går också att ha på sig som en mössa, istället för som kapuschong. Än har skorna inte fått klackar, vilket troligen gjorde att man gick mer som någon som går barfota än hur vi går i dag (se även om patinor ovan).

Även mannen bär huvudbonad. Vikingen bär gärna en rund pälskantad hatt, en toppig med österländsk inspiration eller hätta, alltså som en löskapuschong fäst på ett ”axelparti” (vanlig modell: struthätta). Renässansmannen har gärna en platt huvudbonad, nästan som en stor basker, med pälskant eller fjädrar i. Under de århundraden då peruker är på modet har han också hatt, men tidvis bärs den under armen. När och om mannen tar av sig hatten inomhus varierar med modet.

Svenska Lif Compagniet med kläder från Karl XII:s tid. Befälet har vidare strumporna utanpå byxorna och strumpeband som ska framhäva vaderna. Han bär tvärt avskurna skor utan höger- eller vänsterpassning. Näversulorna är förstärkta med spik för att bli extra hållbara. Alla har den typ av rock som var modern under mer än hundra år. Troligen har befälet finare kläde i sin, men modellen är densamma för alla. Befälet har också både peruk och hatt. En fin peruk var dyrt, men det dök upp billigare varianter av djurhår. När man inte bar sin peruk var turban på modet. Tonsättaren Händel finns avbildad i turban, till exempel. Kläderna på bilden är rekonstruerade av dem som bär dem.

När blir det fantasy?

Skriver du fantasy är det så klart att dina karaktärer bär fantasykläder. Det är inget fel med det. Kanske tvärt om, det kan bli en markör för att något är annorlunda mot hur det har sett ut i vår historia. Det gäller bara att hålla reda på vad som är vad.

Vissa saker förstår vem som helst att det är fantasy, medan andra gränser kan vara svårare att avgöra. Mantlar med huva finns till exempel varken under vikingatid eller medeltid (se hätta ovan). Samma sak med överklänningar i linne (nej, inte ens på sommaren) eller särkar och skjortor i bjärta färger (linne var svårt att färga, eftersom det är svårt att få färgen att fästa i materialet). En väldigt vanlig avvikelse från historiska kläder är att ha för få lager på sigvilket bland annat medför fel silhuett. Även innan korsetten hade kvinnor stöd för bysten, men oftast genom en tajt särk, vilket gjorde silhuetten mjukare om man jämför med en bygel-bh.

Mantel med huva, bara särken och inget över håret. Det är en jättefin fantasyutstyrsel, men den är inte historisk.

En annan subtil sak är att för att värma sig skulle ingen ha pälsen utåt i ett plagg, utan vänd inåt. Däremot finns det andra användningar av päls, som till exempel loppfällor, men då är det mindre bitar som sitter i kanten mellan hals och plagg. För fantasyplagg däremot kan det vara effektfullt med pälsen utåt.

Läder är en annan sak som skiljer fantasi och historia. Trots att man borde ha tänkt att skinn kunde vara vattenavvsiande finns det inte många fynd av läderplagg förutom skor och bälten som är i läder rent historiskt. Ett undantag är folkliga läderliv.

När du sen brakar på med fantasin är det bara att fundera på vilken typ av samhälle det är du har byggt upp och anpassa kläderna efter det. Lek med blandningar, som i steampunk där det viktorianska möter goth, brunt läder, mässing och ett överdåd av detaljer.

Dialog – kortversionen

Jag ser ganska många manus där det finns förvirring kring hur du ska ställa upp en dialog. Det är inte så underligt, eftersom systemet inte är logiskt.

Här följer därför en kortversion av hur du ställer upp dialog.

Anföringssats, vad är det?

En anföringssats är det som visar hur något sägs. Den innehåller oftast ordet ”sa” men kan också innehålla ord som ”frågade”, ”ropade”, ”skrek” med flera. Jämför:

”I dag är jag glad”, sa Lisa och hoppade på ett ben.

”I dag är jag glad!”
Lisa hoppade på ett ben för att visa vad hon kände.

Den första meningen har en anföringssats, den andra har det inte utan följs av brödtext. Anföringssatsen kommer på samma rad som själva anföringen, eftersom de hör ihop. Efter en anföring utan anföringssats ska du däremot alltid göra ny rad med indrag för att fortsätta den vanliga brödtexten.

Du kan aldrig ha dubbla anföringssatser i en anföring. För att läsaren ska förstå vem som pratar är det bra om anföringssatsen kommer tidigt, så att det aldrig kan råda någon tvekan om vem som säger vad. Så fort det är fler än två personer i rummet måste du alltid ha anföringssats för att visa vem som pratar. Undvik krångliga anföringssatser som ”utbrast hon förnumstigt” (hur låter hon egentligen då?) och prioritera det neutrala ”sa”. Kontexten i det som sägs och görs kommer att tala om för läsaren hur anföringen yttras i alla fall.

Skiljetecken

Punkt sätts bara efter anföring som inte följs av någon anföringssats:

”Fint väder i dag.”

Punkten står innanför citattecknen.
Så fort du har en anföringssats ska du använda komma, som sätts efter citattecknen:

”Fint väder i dag”, sa Lisa.

Punkten i exemplet sitter efter Lisa. Först där är hela anföringen slut.
Frågetecken och utropstecken sätts innanför citattecknet oavsett om det finns anföringssats eller inte.

”Blir det regn?” sa Lisa.

Observera att även om ett frågetecken är ett versalt skiljetecken ska det vara punkt efter Lisa även här. När du har frågetecken eller utropstecken följt av anföringssats ska du däremot inte ha med kommat.

Om du skjuter in anföringssatsen mellan två meningar, eller i en mening: se till att det verkligen är en anföringssats och inte brödtext och ställ upp det så här:

”Jag tror”, sa Lisa och såg mot himlen, ”att det blir regn.”
”Nähä!” skrattade Lasse medan han sprang iväg utan paraply. Över axeln lade han till: ”Det tror jag när jag ser det.”

Observera skillnaden på Lisas anföring där anföringssatsen bryter av meningen och Lasses där anföringssatsen står mellan två skilda meningar.

Tankar är tyst anföring

Tankar ska ställas upp precis som dialog, men utan citattecken. Alltså ny rad med indrag samt en anföringssats (tänkte Lisa) och sedan fortsättning med brödtexten på ny rad med indrag.

Regelverk

I Svenska skrivregler *) avdelning 3.6 till och med 3.8 **) hittar du fler regler kring anföring. Där finns en del undantag från min kortversion ovan. använd undantagen när du är säker på grunderna.

*) Ges ut av Språkrådet. ISBN: 978-91-47-11149-7 (länk till rätt upplaga nedan)

**) Fjärde upplagan (kom först ut 2017)

Min långa version

Här hittar du min långa version om att skriva dialog. Den innehåller fler förklaringar än regelverket. Givetvis hjälper jag dig även med sånt som dialog när jag gör en lektörsläsning eller ett redaktörsjobb. Läs mer om dem under ”Skrivtjänster” ovan.

Lycka till!
Anna

Var det en gång det var en gång?

Språket förändras ständigt, det tror jag att många är överens om. Sättet att behandla språket ändras också. Vi går mer och mer mot den dramaturgi som actionfilmerna har gjort oss vana vid. Det vill säga att kasta in läsaren i handlingen utan någon som helst introduktion. Det här inlägget handlar om vad som hände med ”Det var en gång” och om du numera måste slänga in läsaren mitt i handlingen eller om du kan välja ett annat sätt att börja.

Sagan

Den klassiska sagan inleds ofta med ”Det var en gång …”. Gör den inte det inleds den med något som motsvarar uttrycket. Här är början på Elsa Beskows Tomtebobarnen:

”Djupt under tallens rötter en tomte har sitt bo
där bor han med sin gumma, i skogens tysta ro
och fyra barn de har, som är lustiga och små
i stora röda mössor med vita prickar på.”

Barnböcker har ofta ärvt den gamla sagans format och börjar med en inledning som sätter scenen för det som ska komma. Så här börjar Pippi Långstrump:

”I utkanten av den lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år, och hon bodde där alldeles ensam. Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen som kunde säja till henne, att hon skulle gå och lägga sig, just när hon hade som allra roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja, när hon hellre ville ha karameller.”

Klassiska inledningar

En bra bit in på 1900-talet var det naturligt att börja en berättelse med en introduktion. Till och med deckarna var skrivna på det sättet. Agatha Christies böcker har sällan mordet innan läsaren har kommit minst en femtedel in i berättelsen. Så här börjar Mordet på Orientexpressen:

”En vintermorgon klockan fem i Syrien. Det tåg, som i järnvägstabellerna högtidligt kallades Taurusexpressen, stod inne på stationen i Aleppo. Den bestod av en restaurangvagn med ett litet kök, en sovvagn och två vanliga vagnar.”

Till och från röstar experter och läsare om litteraturens bästa inledningar. Oavsett vilken lista du hittar finns följande författare och böcker ofta med som exempel:

  • Herman Melville, Moby Dick (1851)
  • Jane Austen, Stolthet och fördom (1813)
  • Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet (1864)
  • Albert Camus, Främlingen (1942)
  • August Strindberg, Hemsöborna (1887)
  • Scott Fitzgerald, Den store Gatsby (1925).

I topp ligger också ofta Ernest Hemingways kortroman, Den gamle och havet (1952):

”Han var en gammal man som fiskade ensam i en liten båt i Golfströmmen och han hade inte fått en fisk på åttiofyra dagar.”

Både sagor, barnböcker, äldre romaner och äldre deckare börjar antingen med en personbeskrivning eller med något allmänt.

Berättelser som börjar mitt i handlingen

Att börja mitt i kallas på fackspråk ”in medias res”. Jag vet inte när det här började, men det är inte så modernt som många tror. Tänk på inledningen till Gösta Berlings saga från 1891:

”Äntligen stod prästen i predikstolen.”

Så skrevs den också av en nobelpristagare. Det brukar borga för att författaren på ett eller annat sätt är nydanande.

Jag Guillou får ofta beröm för sina inledande meningar. Ofta nämns

”Maria Szepelinka-Adamsson hade nittio sekunder kvar i livet” – ur I nationens intresse.

Att just Guillou är bra på inledningar bottnar säkert i hans utbildning till journalist, där tiden för att fånga läsarens intresse är betydligt kortare än i en roman.

Andra sätt att inleda

Om du varken vill inleda med en personbeskrivning, en miljö eller in media res finns det även andra sätt. Det kan vara:

  • en sammanfattning
  • en dialog
  • ett minne
  • något om tid
  • ett starkt subjektivt påstående
  • en filmisk panorering.

I det sista fallet brukar författaren låta perspektivet gå från en överblick och zooma in till den karaktär som ska ha perspektivet.

Givetvis går det att hitta ännu fler sätt att inleda. Fundera på hur du gör när du skriver.

Undvik

Det finns några former av inledningar som inte anses bra. Det är kanske inget direkt fel på dem, men de har överanvänts och blivit klichéer. Dit hör att inleda med att någon vaknar eller ”Det var en mörk och stormig natt-inledningen”.

Fånga läsaren

Inget av följande exempel är in media res. Ändå representerar de inledningar som fångar läsaren:

  • “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” – ur Anna Karenina av Lev Tolstoj.
  • “Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.” – ur Stolthet och fördom av Jane Austen.
  • “Han — för det kunde inte vara minsta tvivel om hans kön, även om tidens mode gjorde en del för att dölja det — var sysselsatt med att hugga efter ett moriskt huvud som hängde ner från takbjälkarna.” – ur Orlando av Virginia Woolf.
  • “Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll de sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden.” – ur Vredens druvor av John Steinbeck.
  • ”Kalla mig Ismael.” – ur Moby Dick av Herman Melville.

1900-talets mest älskade bok har för lång inledning

När 1900-talet övergick i 2000-talet fanns det en omröstning om det gamla århundradets mest älskade bok. Inte helt förvånande toppades listan av Sagan om ringen av JRR Tolkien. Många håller säkert med om att inledningen är alldeles för lång och många har också lagt ifrån sig boken av samma anledning. Att det blev en så populär bok får nog istället tillskrivas att den var en föregångare i genrelitteraturen. Däremot börjar föregångaren, boken Bilbo, med en mening som var så bra att den fick författaren att vilja skriva boken.

På en skrivning som professorn satt och rättade kluddade han:

”I en håla i marken bodde en hobbit.”

Vid det laget hade han inte en aning om vad en hobbit var men hans eget kluddande hade väckt hans intresse så till den grad att han ville skriva sig fram till vad en hobbit kunde vara. Den långrandiga inledningen till uppföljaren Sagan om ringen bottnar troligen i Tolkiens egna världsbygge, där han var tvungen att för sig själv redogöra för den trädgårdsälskande folket. Det är osannolikt att ett manus med en liknande inledning skulle bli antaget i dag. Inte ens om det var en beställd uppföljare.

Slutsats

Måste manuset börja mitt i handlingen för att bli publicerat? Det enkla svaret är både nej. Du behöver inte nödvändigtvis inleda med in media res. Speciellt inte om resten av manuset inte är skrivet utan några förklaringar till miljöer, karaktärer eller handling. (Att skriva så och ändå få läsaren med sig är en svår konst, men väl värd att utforskas, speciellt om du skriver en novell där det finns mer utrymme för att prova nya grepp.) Däremot måste ditt manus, oavsett vilken typ av inledning du väljer, fånga läsaren genom att väcka läsarens nyfikenhet på ett tidigt stadium.

Tänk på att titel, baksidestext, omslag och inledning måste följas upp av en lika stark helhet. Du kan inleda med en spännande scen utan att gå hela vägen till in media res. Det är först när du kan förflytta läsaren till en annan tid och en annan plats som ditt manus blir publicerat.

Lycka till!
/Anna

Ekon från Fantastikgränd

På måndag morgon, den 14 september klockan 06.00, släpps gratisboken ”Ekon från Fantastikgränd”. Den innehåller noveller och utdrag ur kommande böcker från författare och förlag som du brukar hitta i Fantastikgränd (A-hallen på Bokmässan). Eftersom inget är sig likt i år har ”bokmässeboken” blivit en e-bok.

Jag deltar med prologen och första kapitlet till min kommande ungdomsfantasy ”Trollkarlen från Halja”.

Läs mer om Ekon från Fantastikgränd här

Se en teaservideo för boken här

Författa med alla sinnen

Låter alla dina karaktärer likadant? Det kan bero på hur du själv uppfattar världen.

Screenshot 2020-08-13 at 11.02.39

Människan har fem sinnen: syn, hörsel, känsel, doft och smak. De allra flesta har syn som sitt dominanta sinne, men många har hörsel eller känsel högst. Ett fåtal har doft och smak som dominant sinne. Vad har detta med ditt skrivande att göra, kanske du undrar?

Dominant sinne

Folk uttrycker sig olika beroende på vilket sinne som är deras dominanta. Lyssna på din familj och dina vänner och lägg märke till vilka ord de använder när de talar om något.

  • En person som har syn som dominant sinne säger ofta saker som: ”Jag ser en lösning” eller ”Det är en mörk utveckling”.
  • Har personen hörsel som dominant säger de ofta: ”Jag hör det inte så” eller ”Det låter bra”.
  • De som har känsel som sitt främsta sinne säger ofta: ”Det här känns rätt” eller ”Jag får dåliga vibbar”.

Ditt eget dominanta sinne

Lägg också märke till hur du själv uttrycker dig, eftersom det är en ledtråd till ditt dominanta sinne. Fundera till exempel på vad som allra först kommer upp i ditt huvud om någon säger: ”Tänk på en ros.” Är det hur en ser ut, hur sammetsaktiga bladen känns att ta på eller hur den doftar? Vad dyker upp om du får samma fråga om ett äpple. Är det hur det låter när du tar en stor tugga av äpplet eller smaken i munnen? På det här sättet kan du utforska dig själv och bli medveten om ditt eget dominanta sinne.

Screenshot 2020-08-13 at 10.42.45

Missförstånd

Eftersom vi har olika dominanta sinnen finns det alltid en risk för missförstånd. Har du själv synen som dominant och någon bara pratar om saker som hörs kanske du har svårt att föreställa dig hur den andra menar. Ett sätt att möta någon som man har svårt att förstå är faktiskt att byta ut sina egna ord till det sinne som de verkar sätta främst.

Screenshot 2020-08-13 at 10.59.57

I författandet

Läser du en bok av Liza Marklund är det uppenbart att hennes dominanta sinne är syn. Hon skriver ofta ”Han såg att …” och liknande fraser. GW däremot har känseln som dominant, hans karaktärer känner och har inre dialoger (vilket är uppenbart att han själv har när han hummar under intervjuer). I filmen Gladiator har manusförfattarna skapat en huvudperson med känsel som dominant sinne. Han känner på jorden innan en strid och minns hemmet genom känslan att stryka sin hand genom den mogna säden.

Screenshot 2020-08-13 at 10.36.17

Utmana ditt skrivande

När du har klart för dig hur du själv uttrycker dig, alltså vilket sinne som är ditt dominanta, är det dags för dig att utmana dig själv. I en bok där alla har samma dominanta sinne blir karaktärerna lätt stereotypa. Allihop uttrycker sig likadant. Det blir inget liv i dialogen.

Som övning: Skriv korta historier där huvudpersonen inte har samma dominanta sinne som du själv. Låt inte detta enbart gå igenom i hur de pratar, utan även vad som får dem att reagera. Givetvis kan du även använda doft och smak, även om det är mer ovanligt.

Screenshot 2020-08-13 at 10.31.15

Skapa realism

Först när dina karaktärer har olika dominanta sinnen blir de trovärdiga som grupp. Helt enkelt eftersom verkliga människor är olika. Se också till att det vid något tillfälle uppstår en situation där olika dominanta sinnen blir upphov till ett missförstånd eller ett gräl mellan två personer.

Var noga med att anteckna vilken av dina karaktärer som har vilket sinne som sitt dominanta, så att du håller i det genom hela manuset.

Som med allt annat är inget svart eller vitt. Vi har fem sinnen. Alltså finns de andra sinnena med, även om de inte är dominanta. Fundera därför också på vad som händer om en karaktär saknar ett sinne. Filmen ”En kvinnas doft” handlar till exempel om en blind man hävdar att han kan känna på doften om en kvinna är vacker.

Screenshot 2020-08-13 at 11.09.28

Lycka till!
/Anna

PS

För att skapa närhet mellan dina läsare och karaktärer bör du stryka fraser som: ”Han kände en elektrisk spänning i luften.” eller ”Hon såg att det inte skulle bli mer en dagen.” Skriv istället: ”Luften fylldes av en elektrisk spänning.” eller ”Det skulle inte bli mer den dagen.” Det framgår ändå hur dina karaktärer upplever sin omvärld om du gestaltar dem väl har.

Behöver du hjälp med ditt manus hittar du mina skrivtjänster här på sidan.