Eneagram och karaktärsbygge

Tack för feedback på det förra inlägget. Som jag förstod det var alla inte med hela vägen på starten, alltså att vända en sanning. Därför tänkte jag försöka förklara det ihop med hur du kan använda eneagrammet för att skapa mer mångsidiga karaktärer.

Det här inlägget blir aningen långt. Det är ändå en ”populärversion” av eneagram som det finns hur mycket som helst att läsa om, men som man också kan ta med en nypa salt precis som alla andra sätt att försöka sortera in alla olika människor i fack. Givetvis blir dina karaktärer mer kärnfulla och mindre stereotypa, om du applicerar en djupare nivå av eneagram på dem. Men framför allt blir din berättelse bättre ju fler vägar du hittar för att skapa olika sorters karaktärer.

Eneagrammet menar på att man kan befinna sig på olika utvecklingsnivåer inom sin personlighetstyp. En högre nivå innebär att man är mer fri från fixeringar. Man kan också röra sig upp och ner mellan nivåerna beroende på situation och omgivning. Nederst på skalan kan vilken som helst av typerna bli destruktiv. Se bilden nedan.

Här är de nio olika eneagramtyperna. Texten i dem är hämtad från Svenska eneagraminstitutet. (Ordet ”vinge” innebär att typen drar åt ena eller andra hållet inom sin grupp.) Exemplen på karaktärer ur fiktionens värld är dock mina. Du kanske kommer på fler och bättre? Efter genomgången skriver jag lite om hur det hänger ihop med mitt förra inlägg och om att skapa karaktärer.

Typ 1 Förbättraren

Ettor är samvetsgranna och etiska, med stark känsla för rätt och fel. De är lärare, korsfarare, och de förespråkar förändring. Deras strävan är att alltid förbättra saker och ting (inkl. sig själv), men de är rädda för att göra misstag. De är välorganiserade, ordningsamma och nogräknade. De eftersträvar en hög standard, men de kan lätt bli till kritiska perfektionister. Typiska problem för ettor har med undertryckt ilska, förbittring och otålighet att göra. Som bäst är ettor visa, realistiska och ädelmodiga och uppvisar gott omdöme. De kan också visa prov på moraliskt hjältemod.

Självbild: Ordentlig, objektiv och saklig, jag vet vad som är rätt.
Söker efter: Integritet och förbättring.
Största frestelse: Känna stor personlig moral och integritet.
Egofixering: Dömande, bitterhet, kritiserande – De har en gång upplevt att världen var perfekt som den är men har nu blivit av med den känslan. För att försöka nå tillbaks dit blir de kritiska och dömande av verkligheten.
Passion: Vrede, Ilska – Då de ser alla operfektioner och fel i verkligheten blir de arga men då de inta alltid kan vara närvarande i sin ilska leder det istället till frustration som tillslut blir en underliggande känsla av bitterhet.
Grundrädsla: Att vara korrupt, ond eller defekt.
Grundönskan: Att vara god, oklanderlig och fullkomlig.
Etta med Nio-vinge: ”Idealisten”
Etta med Tvåa-vinge: ”Förespråkaren”
Motivation: Vill gärna ha rätt, att sträva högre och att förbättra något betydelsefullt. Att vara i fas med sina ideal och att rättfärdiga sig själva. Att vara bortom kritik så att de inte kan bli dömda av andra.
Yrken: lärare, coach
Exempel: Atticus i To killa Mockingbird, Elinor i Sense and sensibility, mr Carson i downtown Abbey.

Typ 2 Mentorn

Tvåor är empatiska, ärliga och varmhjärtade. De är vänliga, generösa och självuppoffrande, men de kan också vara sentimentala, insmickrande och överdrivet måna om att vara andra till lags. De är välmenande och vill komma nära andra, men de riskerar att börja göra saker för andra för att få känna sig behövda. Typiska problem för tvåor har att göra med deras vilja att äga andra människor och med att erkänna sina egna behov. Som bäst är tvåorna osjälviska och oegennyttiga och älskar andra människor villkorslöst.

Självbild: Jag är en omtänksam och kärleksfull person.
Söker efter: Närhet.
Egofixering: Smicker och inställsamhet, hjälpsamhet för att få andras tacksamhet och bekräftelse. Egot kan inte känna sig nöjd om de inte får tacksamhet och kärlek från andra. Blir fixerade på att hitta hjälpsamma saker att säga och göra åt andra.
Passion: Högmod – Att veta vad som är bäst för andra. ”Vad skulle de vara eller göra utan mig?”. Försöka göra sig oumbärlig.
Grundrädsla: Att vara obehövlig, att inte vara värdig att älska, att vara utan kärlek.
Grundönskan: Att känna sig älskad.
Tvåa med Etta-vinge: ”Tjänaren”
Tvåa med Trea-vinge: ”Värd/Värdinnan”
Motivation: Vill vara älskade och omtyckta, att få uttrycka sina känslor för andra, att få vara behövda och uppskattade, att få andra att besvara deras känslor och att få upprätthålla sina anspråk om sin goda självbild.
Yrken: politiker, psykolog
Exempel: Jane i Jayne Eyre, prins Caspian i Narnia, lady Sybil i Downtown Abbey, Peter Parker i Spiderman.

Typ 3 Presteraren

Treor är självsäkra, attraktiva och trevliga. De kan vara ambitiösa, kompetenta och energiska, men också statusmedvetna och ärelystna. De är diplomatiska och samlade, men de kan också vara överdrivet medvetna om sin egen framtoning och vad andra tycker om dem. Typiska problem för treor är arbetsnarkomani och konkurrens. Som bäst är treor självaccepterande, äkta och allt de verkar vara – goda förebilder som inspirerar andra.

Självbild: Jag är duktig, effektiv och framgångsrik.
Söker efter: Att bli bekräftad och accepterad.
Största frestelse: Att ständigt driva på sig själv för att försöka bli bäst.
Fel/Brist tänkandet: Att deras värde baseras på deras externa förmåga eller image.
Alarm: Drivkraften är status och uppmärksamhet.
Egofixering: Självbedrägeri.
Passion: Högfärd, fåfänga.
Grundrädsla: Att vara utan värde, värdelös och dålig
Grundönskan: Att känna sig värdefull
Trea med Tvåa-vinge: ”Charmeraren”
Trea med Fyra-vinge: ”Proffset”
Motivation: Treor vill bli bekräftade, utmärka sig från andra, få uppmärksamhet, bli beundrade och imponera på andra.
Yrken: jurist, entreprenör, kirurg
Exempel: P.T. Barnum i The greatest Showman, George Warleggen i Poldark, Harry Selfridge i mr Selfridge

Typ 4 Individualisten

Fyror är självmedvetna, känsliga och reserverade. De är känslomässigt ärliga, kreativa och personliga, men kan också vara lynniga och självmedvetna. De håller distans till andra på grund av att de känner sig sårbara och ofullständiga, och de kan också vara föraktfulla och uppleva att de ”står över” att leva på ett vanligt sätt. Typiska problem för fyror har att göra med melankoli, självupptagenhet och självömkan. Som bäst är fyror inspirerade och synnerligen kreativa. De har förmågan att förnya sig själva och omvandla sina upplevelser.

Grundrädsla: Att de inte har någon identitet eller personlig betydelse
Grundönskan: Att hitta sig själv och sin betydelse (att skapa sig en identitet)
Enneagram-fyra med en Trea-vinge: ”Aristokraten”
Enneagram-fyra med en Femma-vinge: ”Bohemen”
Yrken: skådespelare, hårfrisör, PT
Exempel: Anne Shirley i Anne of Green Gables, mr Rochester i Jayne Eyre, Marianne i Sense and sensibility

Typ 5 Undersökaren

Femmor är alerta, insiktsfulla och nyfikna. De kan koncentrera sig och fokusera på att utveckla komplicerade koncept och förmågor. De är oberoende och uppfinningsrika, men de kan också bli alltför upptagna av sina egna tankar och fantasiföreställningar. De blir lätt distanserade men är ändå nervösa och intensiva. Typiska problem för femmor rör excentricitet, tvivel och isolering. Som bäst är femmorna visionärer och pionjärer, ofta före sin tid och förmögna att se världen på ett helt nytt sätt.

Grundrädsla: Att vara odugliga, värdelösa, utlämnade, hjälplösa, inkompetenta
Grundönskan: Att vara kapabla och kompetenta
Femma med Fyra-vinge: ”Nyskaparen”
Femma med Sexa-vinge: ”Problemlösaren”
Motivation: Vill förfoga över kunskap, att förstå sig på omgivningen och helheten, att ha allt ”utklurat” som ett sätt att försvara jaget mot hot från omgivningen.
Yrken: ingenjör, programmerare, mattematiker
Exempel: Sherlock i Sherlock Holmes, Caroline i Poldark, mr Darcy i Pride and prejudice, Violet i Downtown Abbey

Typ 6 Den lojala /Problemlösaren

Sexor är pålitliga, arbetsamma, ansvarsfulla och lojala. De är fantastiska på felsökning, de förutser problem och befrämjar samarbete – men de kan också bli defensiva, undvikande och ängsliga personer som håller sig uppe med hjälp av stress men samtidigt klagar över det. De kan vara vaksamma och obeslutsamma, men samtidigt reaktiva, trotsiga och rebelliska. Typiska problem för sexor handlar om självtvivel och misstänksamhet. Som bäst har sexor en inre trygghet och bra självkänsla och kämpar modigt för både sin egen och andras sak.

Självbild: Jag är omtyckt och en lojal, plikttrogen och engagerad person
Söker efter: Säkerhet. Något att tro och hålla fast vid.
Största frestelse: Söka säkerhet och försäkran hos andra.
Fel/brist i tänkandet: Önskan att hitta vägledning i externa saker och inte i sig själv.
Egofixering: Oro, tvivel, skepsism. Ja, men … Vad händer om …? Har vi belyst alla sidor …?
Passion: Ängsla, feghet, rädsla.
Essens: Tillit, tro – Uppnår sin essens när de fullt ut vågar lita på sin egen förmåga att hantera uppkomna situationer.
Dygd: Mod, Kurage.
Grundrädsla: Att vara helt utan stöd och riktning (riktlinjer)
Grundönskan: Att ha säkerhet och stöd
Sexa med Femma-vinge: ”Försvararen”
Sexa med Sjua-vinge: ”Kompisen”
Yrken: polis, detektiv, byggnadsinspektör
Motivation: Sexorna vill ha säkerhet och känna sig stöttade av andra. De vill känna övertygelse, försäkran och uppmuntran. Vill testa andras attityd mot dem för att veta var de står. Kämpar mot oro, ängslan och osäkerhet.
Exempel: Demelza i Poldark, colonel Brandon i Sense and sensibility, Susan i Narnia

Typ 7 Entusiasten

Sjuor gillar att tänka på händelser och på att göra saker, istället för abstrakta koncept. Det måste hända saker. Deras identitet är baserad på deras händelser och erfarenheter.

Grundrädsla: Att bli berövad på livet och att bli fast i lidandet.
Grundönskan: Att vara nöjd och belåten.
Självbild: Jag är en glad, positiv och entusiastisk person.
Söker efter: Tillfredsställelse och belåtenhet
Största frestelse: Att tänka eller tro att tillfredsställelsen är någon annanstans.
Fel/brist i tänkandet: Ständig förväntan och längtan på framtiden, medför att man missar att vara närvarande i nuet.
Kommer längre bort ifrån sig själv: Genom längtan – När man börja känna att något bättre finns någon annanstans
Kommer tillbaks till sig själv: Genom sin förmåga att se glädjen och entusiasmen i det man verkligen gillar och kapaciteten att uppleva det fullt ut.
Fokus på: Möjligheter
Sjuan med Sexa-vinge: Underhållaren
Sjuan med Åtta-vinge: Realisten
Motivation: Vill vara lycklig och tillfredsställd. Vill ha ett stort utbud och variation av aktiviteter och upplevelser. Vill vara öppen för alla möjligheter och att ha frihet att kunna välja och vraka.
Yrken: förläggare, konstnär
Exempel: Elizabeth Bennet i Pride and prejudice, Becky Sharp i Vanity fair

Typ 8 Utmanaren

Åttor är självsäkra, starka och påstridiga. De är beskyddande, handlingskraftiga och rakt på sak, men de kan också vara egocentrerade och dominerande. Åttor upplever att de måste kontrollera sin omgivning, särskilt människorna i den, och blir ibland konfrontativa och terroriserande. Typiska problem för åttor handlar om deras humör och att tillåta sin egen sårbarhet. Som bäst uppvisar åttorna självkontroll och använder sin styrka till att förbättra andras liv – hjältemodiga, ädelmodiga och inspirerande.

Grundrädslan: Att bli kränkt eller kontrollerad av andra.
Grundönskan: Att skydda sig själv och ha kontroll på sitt eget liv och öde.
Åtta med Sjua-vinge: “Maverick”
Åtta med Nia-vinge: “Björnen”
Motivation: Vill vara självständig, att visa sin styrka och motsätta sig svaghet, att vara viktig och dominera sin omgivning, att ha kontroll över sin situation.
Yrken: jurist, politiker, regissör
Exempel: lady Mary i Downtown Abbey, Ross Poldark i Poldark, Scarlet O’Hara i Gone with the wind

Typ 9 Fredsmäklaren

Nior är accepterande, tillitsfulla och stabila. De är vanligtvis kreativa, optimistiska och stödjande, men de kan ibland vara alltför villiga att gå med på andras förslag bara för att upprätthålla sämjan. De vill att allting ska gå smidigt och utan konflikter, men ibland kan de vara självgoda, förringa problem och låtsas som om obehagliga saker inte existerade. Typiska problem för en nia har att göra med oföretagsamhet, envishet och ovilja till förändring. Som bäst är nior obetvingliga och allomfattande och har förmågan att sammanföra människor och reda ut konflikter.

Grundrädsla: Att bli bortkopplad och förlora kontakten och samhörigheten med andra och världen.
Grundönskan: Nian önskar mest av allt är därför att höra till och att upprätthålla sin inre balans.
Nia med Åtta-vinge: ”Medlaren”
Nia med Etta-vinge: ”Drömmaren”
Motivation: Vill skapa harmoni i sin omgivning, undvika konflikter och spänningar, att bevara saker som de är, att motstå det som skulle kunna uppröra eller störa dem.
Yrken: bibliotekarie, socialsekreterare
Exempel: Jane Bennet i Pride and prejudice, Dwight Enys i Poldar, Edward Ferras i Sence and sensibility

Karaktärerna i din text

Som du ser ovan har alla typer både en önskan och en rädsla. I det förra inlägget fokuserade jag på rädslor, en livslögn. Ta till exempel att karaktärens livslögn är ”Jag är värdelös”. Vilken typ hör det till ovan? Jo, det är i nummer tre som söker efter att bli bekräftad och accepterad.

Se bara det här som en hjälp att skapa karaktärer som är varierade och att få en bättre förståelse för det jag skrev i förra inlägget om karaktärens livslögn.

Du kan testa vilken typ du själv är på Svenska eneagraminstitutet. Prova gärna att skriva en kort historia med en huvudperson som är samma typ som du själv är.

I bilden nedan kan du se det där med vingar, samt också hur nivåerna rör sig positivt eller negativt för respektive personlighetstyp.

Bilden är från Getty

Lycka till!
/Anna

Guldvågen

Variation i texten är något som framgångsrika författare ständigt tänker på. Det handlar om självklara saker, som ordval och om meningarnas längd, men också om betydligt mer subtila signaler.

När du kommer till språkstadiet i ditt redigeringsarbete är det dags att ta fram din inre guldvåg för att väga formuleringarna på den. Smaka på orden som en gourmé. Känn varje nyans och var hårdare än en måldomare i idrott. Ska ordet få stanna, ska det ersättas eller helt tas bort? På guldvågen balanserar du ditt manus så att det smakar bra. När språket flyter på ”försvinner” det och innehållet tar med läsaren på en resa till en annan tid och en annan plats.

Språk eller handling?

Det finns en punkt där du måste balansera språk kontra handling. Skriver du texter med en poetisk anknytning kan du låta språket synas, är det ”vanlig” skönlitteratur bör språket bara finnas där för att bära handlingen. Det är du som bestämmer syftet med din text. Jag lämnar poesi därhän i resten av det här inlägget och återkommer till diktens värld i något annat inlägg.

I valet bör tu resonera kring variablerna rätt – fel, fint – fult och bra – dåligt. Fundera alltså på vad som passar till din handling. Är det några råa sällar som argumenterar kanske ett språk helt utan svordomar blir fint, fel och dåligt, eftersom ingen kommer att tro att de råa sällarna inte slänger ur sig några fula ord. Är det en historisk roman kan för moderna ord bli fel, fult och dåligt på samma gång. Är ditt manus en romance kan ett för kalt språk bli fel, fint och dåligt. Till de här

Upprepningar

En viktig sak att jaga i ditt manus är upprepningar. Nyligen läste jag reklam för en känd film om dinosaurier. Det stod: ”… sviktande besöksantal driver forskarna att driva forskningen …”. På de sju orden lyckas skribenten upprepa två ord: driver – driva och forskarna – forskningen. Det kanske låter som det mest självklara valet när du skriver, men om du till exempel läser ditt eget manus högt eller ber någon som inte har sett det tidigare att läsa kommer upprepningarna att märkas. Det gäller alltså inte bara en exakt upprepning utan även varianter, som i texten om filmen. Givetvis märks exakta upprepningar ännu mer.

Samma meningsbyggnad flera gånger

En annan typ av upprepning är om du inleder flera meningar på samma sätt, det vill säga använder samma meningsbyggnad. Absolut vanligast är att inleda meningar med egennamn, han, hon, den eller det. Eftersom konstruktionen ”Lisa kastade bollen” hör till grunden i vår grammatik är det givetvis bra att använda en vanlig huvudsats ofta. Däremot behöver du inte ha såna precis hela tiden.

Här följer några exempel.
1a och 1b är start med pronomenet ”han”, 2a och 2b variationer när det gäller verb.

1a: Han gick fram till den döva barden. Han tog honom i håret. Han kastade ut honom genom fönstret med ett vrål. Han lät bardens muntifikantor följa efter.

1b. Han gick fram till den döva barden och tog honom i håret. Med ett vrål kastade han ut barden genom fönstret. Musikantens muntifikantor fick strax ta samma väg.

2a: Hon stod vid busshållplatsen. Här hade hon stått många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, stod den långa mannen i den gråa rocken. Vad stod han och tänkte på?

2b: Hon stod vid busshållplatsen där hon väntat många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, fanns den långa mannen i den grå rocken. Vad tänkte han på?

Läsaren kommer att bli mer och mer uppmärksam på dina upprepningar, texten blir platt istället för att lyfta fram innehållet. I värsta fall räknar läsaren antalet meningar som börjar med ”Han …” istället för att hänga med i handlingen.

Varierad meningslängd

I dag anses korta meningar som modernt. Därmed inte sagt att alla dina meningar ska vara korta. För att återknyta till liknelsen vid mat ovan blir det som att försöka göra en meny fast du bara har en enda ingrediens till de tre rätterna. När du varierar meningslängden får texten en behaglig rytm.

Givetvis bör du hålla meningarna kortare när det händer något dramatiskt, men inte ens då blir det en njutning att läsa om det är för enformigt korthugget. På samma sätt blir det med många långa meningar. Med såna finns också risken att snirkla in sig i syftningsfel.

Som så ofta går jag till Astrid Lindgren för att visa ett exempel. Hon varierar meningslängden, men använder ordet ”väntade” upprepat för att spä på känslan av att det är enformigt att vänta, samtidigt som väntan är det enda som betyder något. Det är alltså det här jag menar ovan med att en avsiktlig upprepning av ett ord kan ge en specialeffekt.

Regler har alltid undantag

Den som kan reglerna vet också när och hur man bryter mot dem. De allra flesta undantag fungerar om du genomför dem medvetet, med ett syfte att få en viss effekt. Var också noga med att inte göra samma undantag för ofta, utan spara dem tills de verkligen behövs som en extra krydda. I exemplet nedan upprepar Astrid Lindgren ordet ”väntade” för att dels visa hur enformig väntan är, dels bygga upp en förväntan till det som ska komma. Hon varierar också meningslängden på ett sånt sätt att den bygger upp hur enformig väntan är för en ung pojke.

ur ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren

Nyskapande kontra klassiker

Visst finns det böcker som anses nyskapande för den stil de är skrivna i. De blir troligen uppmärksammade, kanske de till och med får pris, även om det är mer troligt att de går till final men inte vinner. Författaren får en kort stund i rampljuset. Läsarna diskuterar stilen. Men ganska snart försvinner intresset. Är det en bok som blir omläst eller hamnar den i den där högen av ”bok i hyllmeter” som numera säljs? Böcker som blir klassiker, som älskas och blir lästa tills de faller i bitar har en helt annan stil. I dem har författaren bemödat sig om att gå läsaren tillmötes med ett böljande, behagligt språk.

Fundera alltså på om du vill nyskapa eller skriva ett manus som kommer att hålla under många år. Jag säger inte att någondera är rätt eller fel, bara att det finns olika vägar och att det är du som måste bestämma dig för hur ditt manus ska utformas språkligt.

Gestalta eller inte gestalta?

Många tjatar om att en författare måste kunna gestalta. Det är sant. Det är också sant att det går att gestalta sönder ett manus. Använd gestaltning när det är gott om tid för läsaren att ta in något. Om en karaktär reflekterar över sitt livsöde är gestaltning bra. Då kan du visa hur karaktärens mamma brukade rätta till sitt förkläde istället för att berätta att hon alltid bar förkläde. Om det däremot är en person som rusar in genom dörren med en pistol är det inte läge vare sig för gestaltning eller beskrivning. Det är i såna fall det blir snudd på löjligt med en övertydlig beskrivning:

”Dörren slets upp. Där stod en kvinna mellan trettiofem och fyrtio. Hennes blonda hår var hopsatt i en svans och hon bar en rödprickig blus, vita jeans och sandaler. Med vild blick stirrade hon runt i rummet, fick syn på mig och riktade sin Magnum revolver 357 mot mig. Jag fick syn på en trälåda på ungefär två gånger en och en halv meter och gömde mig. Verkstadsgolvet bakom lådan var smutsigt och luktade olja. Min nya sommarklänning skulle bli förstörd, men det kanske var rea på HM fortfarande? När kvinnan avfyrade revolvern studsade kulan mot en svarv och rikoschetten slog in i väggen två meter från mitt gömställe. Det gjorde ont i öronen efter smällen, kanske trumhinnan var skadad?”

Det blir tyvärr inte bättre med gestaltning, eftersom en sån är för ordrik för action:

”Dörren slets upp så att gångjärnen gnisslade. Kvinnan som stod där drog handen genom sin hästsvans medan hon hastigt avsökte rummet. Några blonda hårstrån fastnade på den prickiga blusen. På de vita jeansen syntes spår av vapenfett som måste höra samman med den revolver som hon med stadig hand riktade mot mig. Jag fick stickor i handen när jag hoppade in bakom en låda som fick tjäna som gömställe. Mån om att inte smutsa ner min nya sommarklänning höll jag för öronen när hon sköt.”

Behandla alltså action som action. I såna sammanhang passar det med flera korta meningar efter varandra:

”Dörren slets upp. Jag hann uppfatta en kvinna och ett vapen innan jag kastade mig ner bakom en låda. Ett skott brann av. Och missade. Öronen ringde. Det smärtade till i handen. Kniven! Jag hade hittat kniven.”

I det här fallet handlar det om att använda guldvågen för att förstå vilken typ av scen det är du skriver och att inte tuta på i samma stil rakt igenom hela manuset.

Andra språk – en annan vågskål

Generellt överskattar många svenskar sin förmåga att använda engelska. När jag var yngre tyckte jag att jag ville läsa en författare på originalspråk, om jag bara kunde. Men bara den som har förmågan att uppfatta de svagaste nyanserna i ett språk kan uppskatta författarens guldvåg. I dag har jag svängt. Finns det en översättning som är gjord av en skicklig översättare finns det ingen anledning att läsa på ett språk där jag inte kan njuta av guldvågen utan måste fundera på värden i ord som ”se”, ”titta”, ”snegla” eller ”spana”. Det är sånt en bra översättare behärskar.

Givetvis är det ännu svårare att skriva på ett främmande språk än att ta till sig något du läser. Jag menar inte sånt som inlägg på sociala medier, även om orden i en del såna skulle behöva vägas mer än vad som sker, utan skönlitteratur. Känner du som författare skillnaden i orden ”look”, ”see”, ”view”, ”gaze” och ”scout”, till exempel? Och har du koll på vågskålen när det gäller betydligt knepigare ord än så? Om du följer mitt första råd, att undvika upprepningar, behöver du veta vilken mening som ska ha ”viewed” och vilken som ska ha ”gazed” utan att behöva fundera. Och det är bara början, eftersom olika språk också för med sig olika uttryckssätt. Oavsett vilket språk du väljer måste du ha förmågan att väga orden på guldvåg.

Olika uttryckssätt.

Lycka till!
/Anna

Att få läsaren berörd

Varför fångas generation på generation av Disneys tecknade karaktärer? Jo, Disney knäckte koden till att få tittare berörd för länge sen. Det handlar om att få läsaren berörd.

Skilj på den externa konflikten, ”plotten” och den interna konflikten ”storyn”. I det här inlägget pratar jag om protagonistens interna konflikt. Det är den som fångar läsaren, inte en extern händelse.

Disneys ”recept”

Först presenterar de karaktärens bakgrund, alltså inte ett världsbygge utan vem karaktären är som person (snäll, gladlynt, fattig …) och sen dyker det upp en situation som gör att karaktären ställs inför ett omöjligt val. Oftast presenterar Disney detta i en sång, så att det ska få chans att riktigt fastna hos tittaren. Sök efter ”Om jag bara …” eller ”Nu vet jag inte längre vem jag är” i deras sånger. Här är ett exempel: Havet lockar, men min familj … Vad är det för fel på mig?”

Och ett annat: ”Vem är jag inuti?”

Vad har då det här med skrivande att göra?

Allt!

För att din läsare ska känna med din karaktär måste det finnas en inre konflikt, ett omöjligt val. Berättelsen är karaktärsdriven, inte plottdriven.

Men först det som bygger upp historien fram till valet.

”Hook”

Ett manus börjar med en ”hook”. Jag hittar inget bra ord på svenska, men det som fångar karaktärens sätt. Det är alltså inte alls nödvändigt att ”kroken” är en sctionscen, men den måste innehålla en inre konflikt: Önskan ställd mot rädsla. För att uppnå det som karaktären vill måste karaktären lämna sin komfortzon och göra något som känns läskigt.

Den interna konflikten startar långt innan incitamentet till handling dyker upp och ställer protagonistens liv på ända. Den interna konflikten måste ha bubblat under ytan innan dess. I äldre lära sa man i manusets första tolv till femton procent. I dagens snabbare tempo kanske inom sex procent av textmassan.

Fråga dig själv: Vad tror min protagonist att hen kan vinna lyckan genom att göra och vad är det för rädsla som stoppar protagonisten från att sätta igång?

Kroken som du har att fånga läsaren med består av:
– vem berättelsen handlar om
– varför ”det som händer” spelar roll i protagonistens liv.

Kroken består _inte_ av:
– det som sker (extern handling)
– världen som protagonisten lever i.

Du vill få läsaren att känna: ”Hur skulle det kännas om jag var hen.”
Du vill _inte_ få läsaren att tänka: ”Hur skulle det där kännas om det var jag.”

Undvik världsbygge innan det spelar någon roll för protagonisten.

Den interna konflikten

När du har etablerat vem din protagonist är (vilket alltså ska hända inom de första sex procenten av manuset) är det dags för den interna konflikten, det omöjliga valet. Det är det som disneykaraktärerna sjunger om ovan. Valet står mellan att stanna i komfortzonen och aldrig få det som karaktären önskar eller att ge sig ut i det okända, uppfylla målen och samtidigt undvika sin rädsla.

Du måste tala om på vilket sätt incitamentet påverkar din protagonist, hur kommer det att knuffa ut hen ur komfortzonen? Bara om du själv känner din karaktär och hens komfortzon kan du förmedla vad som är så viktigt med valet.

Eftersom du redan har presenterat protagonistens inre konflikt i ”kroken” kan läsaren direkt förstå att situationen kommer att bli smärtsam för din karaktär. Incitamentet är det som får läsarens nyfikenhet att gå i topp och fortsätta läsa. Om du inte ger protagonisten ett val och visar varför valet är så viktigt för karaktären blir din protagonist ett offer för plotten, vilket i sin tur gör ditt manus förutsägbart.

Det omöjliga valet

Ett exempel på hur man _inte_ ska göra är filmen Divergent. Visserligen ställs huvudkaraktären inför ett val, men det betyder inget för den som ser filmen eftersom tittaren inte vet något om karaktären, bara om världen som karaktären lever i. Däremot har filmen ”The greatest showman” ett val som är oerhört viktigt för protagonisten. Det räcker att du ser början på de här båda filmerna för att förstå vad jag menar.

Hur protagonisten väljer beror på att hen länge har levt i fördomar kring det som valet handlar om. När incitamentet knuffar ut karaktären ur komfortzonen kommer valet alltså att baseras på de här fördomarna! Det viktiga är att plotten i sig inte kan välja, karaktären måste göra det. Protagonisten ska vara det skinn som läsaren lever i.

Incitamentet och det omöjliga valet leder fram till den första vändningen: Karaktären sätter igång med det som resten av manuset kommer att handla om.

Plotten är knytnäven – den interna konflikten är slaget

Säkert har jag tidigare berättat om en av grundarna till Stockholms Tolkiensällskap, men jag tar en kortversion igen, eftersom historien så väl belyser vad det här handlar om. Tolkien inledde sin ”Sagan om ringen” med en lång och grundlig berättelse om vad en hob är. Läsaren får veta allt om deras historia, bosättning, samhälle, konsten att fira födelsedagar och vurm för släktforskning. Först efter det rullar historien igång. När sagda grundare skulle läsa boken ”som alla pratade om” fanns inte första delen inne på biblioteket. Så det fick bli den andra, där läsaren kastas rakt in i en jakt. Personen säger att om han hade fått första delen först hade han aldrig kommit igenom starten.

Protagonistens dramatiska kurva

Det jag har skrivit här är egentligen inga nyheter jämfört med det som allmänt skrivs om den dramatiska kurvan, men jag hoppas att det ska hjälpa dig att se att det finns fler punkter att stoppa in än tre vändningar, alternativt att det ska ske något i början, vara jobbigt i mitten för att sen sluta bra (eller tvärt om ifall det är drama). Vändningar och kurva kommer ändå att finnas med, men det viktiga är inte att du ser kurvan, utan förstår vad det är den ska innehålla.

Det här är alltså inte manusets dramatiska kurva, utan protagonistens resa – inte att förväxla med ”hjältens resa” som är plottdriven, inte karaktärsdriven! Och det är först när din läsare känner med karaktären som du kan beröra läsaren.

Lycka till!
/Anna

Skriv hur det känns, inte hur det är

eller

Det dina karaktärer gör om dagarna påverkar hur de upplever världen

När du skriver i tredje person handlar mycket om att krypa in under skinnet på en karaktär. Du vill att läsaren ska titta ut ur karaktärens ögon och se vad den ser. Men framför allt vill du att läsaren ska känna det som karaktären känner.

Fundera på hur du själv uppfattar världen jämfört med någon som du känner väl. Fundera också på olikheter i hur ni ser på er själva – vilket kan variera mycket beroende på plats och situation samt vad som har inträffat precis innan situationen i fråga.

Ingen är subjektiv

Inte ens den allvetande berättaren är helt subjektiv, eftersom den kan använda några karaktärer som fokalisatorer för andra (läs mer i del två av mitt inlägg om perspektiv, länk nedan). När du skriver i första eller tredje person blir det än mer uttalat. Alla ser världen utifrån sin egen bakgrund och sina egna värderingar. Det måste dina karaktärer också göra!

Yrken

Personer med olika yrken lägger märke till olika saker. Det du tränar hjärnan att fokusera på kommer den att ”se”. Du kan göra ett experiment och fokusera några dagar på att hitta tappade mynt. Trots att kontanthandeln är på väg bort kommer du med största sannolikhet att hitta fler mynt. När du gör experimentet fokuserar du givetvis. Den som under lång tid har tränat sin hjärna till en viss sak kommer att reagera på ett visst sätt på omvärlden utan att behöva lägga extra fokus på just den saken. En polis har sannolikt betydligt större chans att se ett brott på öppen gata än en pianostämmare. Pianostämmaren å andra sidan kanske lägger märke till att det kommer olika toner från tickandet vid övergångsstället på gata Y jämfört med gata X. Reflektioner av den här sorten tillför en hel del till bilden av dina karaktärer.

Kroppsspråk

Nyttan med övningen nedan är att förstå att du måste jobba din in under skinnet på dina karaktärer och bestämma dig för vem av dem som ska ha perspektivet i vilken scen. Oftast kan du fråga dig för vem mest står på spel i scenen som du ska skriva och lägga perspektivet där. Låt sen de övriga visa vad de känner i situationen genom sitt kroppsspråk, vilket den som har perspektivet kan iaktta. Det är ju så att kroppsspråket är den allra viktigaste kommunikationsvägen som vi har, även om vi ofta förleds att tro att orden väger tyngst. Givetvis kommer personer som är i olika sinnesstämningar att uppfatta kroppsspråk lika olika som de tolkar ord. När du hittar det har du också fått en nyckel till läsarens upplevelse.

karaktärskort

Lär känna dina karaktärers önskningar, rädslor och misstankar. Skriv ett karaktärskort per person. Givetvis kan du ha med basfakta, alltså sånt som ålder, kön, hårfärg, ursprung med mera, men viktigare är att du skriver ner hur karaktären är som person. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Tar hen livet som det kommer eller är det ofta planering även inför småsaker? Vad händer när det inte går som din karaktär har tänkt sig? Blir reaktionen ilska, uppgivenhet eller biter hen ihop? Kanske till och med planerar en hämnd? Se sen till att karaktärens sätt att reagera kommer fram genom sättet som hen ser på omvärlden.

Ta bort filterord

Exempel på ”filterord”:

  • jag ser
  • han hör
  • hon känner
  • jag rör vid
  • hon tänker att
  • jag undrar
  • han förstår
  • jag ser
  • det verkar som om
  • hon vet
  • han upplever
  • jag bestämmer mig för att
  • det låter som
  • med flera.

Filterorden gör att du beskriver istället för att gestalta. De kan utgöra en stor del av skillnaden mellan hur stor inlevelse läsaren får i din text. Exempel: Istället för ”Jag kände mig yr i huvudet.” kan du skriva ”Världen roterade.” Extra viktigt blir det givetvis i en actionscen, där filterorden slöar ner tempot.

I övningen nedan ska du alltså inte skriva ”Hen kände sig …” eftersom det inte är en känsla. Spegla istället övningskaraktärernas genom deras sätt att se omvärlden. Du får några tips i karaktärsbeskrivningarna nedan.

Övning

Här följer en övning som förhoppningsvis gör att du förstår vad det är som jag vill åt, alltså att du speglar karaktärens inställning till omvärlden i hur den uppfattar det den har omkring sig och sin egen plats i kontexten.

Du får tre karaktärer som alla har hamnat på samma ställe. Givetvis kan de se varandra. Här nedan beskriver jag platsen så det är alltså inte det du ska göra. Det jag vill är att du försätter dig i var och en av karaktärerna och känner vad hen känner. Du behöver inte redovisa det som du har skrivit annat än för dig själv.

Det kan vara bra att ta en liten paus mellan varje karaktär så att du kan nollställa dig och sen i lugn och ro försätta dig i nästa karaktärs sätt att vara.

Förutsättningar för övningen

Scenen föreställer ett torg. Runt torget är det flera byggnader som har en lång historia. Till höger finns en äldre kyrka, rakt fram och till vänster finns det flera hus med färgglada fasader. De övre våningarna verkar vara bostäder, men i ett av husen syns det på belysningen att ett kontor huserar. Mitt på torget finns en liten träkiosk där någon säljer glass. Det står några bänkar för trötta flanörer och kring bänkarna leker en grupp barn medan andra barn sover i sin barnvagn medan deras vuxna sällskap har tagit plats på en av bänkarna. De resonerar livligt om något som inte hörs. En turistgrupp kommer ut på torget. Guiden har en stor grön flagga som de samlas kring. Samtidigt skyndar några andra personer in i huset med kontoret.

Tre personer sitter på en uteservering med utsikt över torget. Det är från serveringen som ovanstående beskrivning är gjord. Men personerna känner inte varandra. De har helt olika bakgrund och är i helt olika sinnesstämning.

Karaktär 1 är lättsamt lagd och just den här tidiga förmiddagen ser hen fram emot ett möte med en person som hen har längtat länge efter att få träffa. Hen är kanske sen till mötet men tänker ändå hinna med en fika för vännen brukar också vara sen och vem bryr sig? Det ska bli så kul att ses! Och även att få berätta om den nya kärestan. Kanske, kanske blir vännen rent av lite avundsjuk, sådär lagom så att det inte stör vänskapen, men så att det spär på den goa känslan. Bara inte vännen börjar prata om något annat, men det ordnar sig. Livet, en räckmacka.

Karaktär 2 är osäker. Hen har åkt in tidigt för att gå på en jobbintervju i huset med kontoren. Det är viktigt att komma i tid och att vara förberedd. Ligger verkligen alla betygskopiorna och intygen i väskan? Bäst att kolla ytterligare en gång och läsa på namnet på den som hen ska fråga efter. Kaffet är faktiskt riktigt uppiggande och solen skiner. Men hjälp, det är en fläck på väskan! Spillde hen precis nu? Varför skulle hen ta en kaffe? Kanske går fläcken att få bort med lite vatten. Kan man bara ta ett glas vatten till kaffet eller kommer folk att stirra då? Och tänk om den som hen ska möta på kontoret ser från sitt fönster eller är en av dem som skyndar mot byggnaden? Hämta vatten och försöka få bort fläcken eller inte? Och måste hen i så fall bära med sig både väskan och kappan så att ingen snor något?

Karaktär 3 är på väg hem. Fortfarande. Hen slocknade efter nattens uteliv hos en kompis till en kompis, eller om det var kompisens kusin. Oavsett vem det var fanns det ingen jävla frukost att sno ur kylen, så hen har stannat här. Hen mår inte direkt illa, men är trött och en dov huvudvärk hänger över pannan, kanske ända ner i kaffet som var rätt dåligt. Inga latte på det här stället inte! Och det var fan vad ungjävlarna där borta skriker. Borde inte de vara i skolan? Hen borde kanske ta en springnota men hemma väntar stanken av gammal förfest, dammet och kanske någon polare som aldrig orkade hänga med ut. Egentligen borde hen plugga, men vad spelar en termin till på universitetet för jävla roll på en skala? Och skrik inte, ungjävlar!

Du får inte flytta karaktären från uteserveringen (nej, det börjar inte regna!) utan allt ska utspela sig där, men hitta gärna på en bakgrund och skriv in en återblick som karaktären gör i sina tankar medan hen sitter där.

Lycka till!
/Anna

Du vet väl att du kan hitta en mängd skrivtips i min blogg? Behöver du professionell hjälp med ditt manus? Jag har arbetat med text på heltid under tjugofem år. Läs mer under ”tjänster”.

Länk till inlägget om fokalisatorer.

Perspektiv

Perspektiv är ett ämne som det aldrig går att skriva för mycket om. Det är förstås så eftersom gränserna ibland är svävande mellan vad som är vad och för att en del perspektiv går att kombinera medan andra inte är bra att blanda. Olika perspektiv har dessutom ibland olika namn, vilket inte gör det enklare. Titta alltså mer på respektive innehåll än på styckets titel i genomgången nedan.

Berättare som inte skrivit manus

Ibland är författaren och berättaren skilda personer. Det förekommer inom flera olika perspektiv. I en skönlitterär berättelse i jag-form är till exempel sällan jag:et och författaren samma person. Till och med en självbiografi som är skriven av en spökskrivare har skilda författare och jag, även om en del låtsas som om spökskrivaren inte finns.

I film är det enkelt att ge tydliga exempel. I ”The Princess Bride” läser berättaren, ”morfar”, en bok för sitt barnbarn. Morfar är berättaren, men han är inte författaren. Handlingen i det morfar läser spelas upp, men då och då avbryter han läsningen.

”Berättaren” avbryter för att kontrollera så att det inte är för läskigt i filmen Princess Bride.

En annan är filmen ”Amadeus”, där den åldrade Salieri har berättarperspektivet utan att ha skrivit manuset till filmen.

I ett bokmanus som är skrivet genom ”flugan på väggen” kan en karaktär vara ”flugan”. Det skulle till exempel kunna vara en portier på ett hotell som ser alla komma och gå, utan att lägga några som helst egna känslor i det (för då blir det givetvis tredje person).

Homodiegetiska berättare

En ”homodiegetisk berättare” befinner sig inne i föreställningsvärlden och är själv en av karaktärerna som deltar i handlingen

Första person – jag

Skriver du i första person är det ”jag” som har perspektivet. Detta oavsett om det är en påhittat jag-person eller författaren själv som är berättelsens jag. Läsaren får se ut genom jag:ets ögon, ta del av jag:ets tankar och känslor. Det här perspektivet begränsar författaren såtillvida att läsaren bara kan vara med på platser där jag:et också deltar.

Läsaren ser ut genom jag:ets ögon.

Andra person – du

Andra person är ett ovanligt perspektiv som nästan bara finns i rollspel, men någon gång återfinns som en sällsynt art i skönlitteratur. Jag lämnar det här, eftersom det är såpass sällsynt att det knappast är att rekommendera.

Tredje person– han, hon, hen …

Läsaren följer ett fåtal utvalda karaktärer (ibland bara en) och får ta del av det de tänker och känner. I tredje person är det bara en i taget som har perspektivet. Som regel rekommenderar jag en karaktär per kapitel, men när det drar ihop sig till upplösning kan du förtäta manuset genom att markera byte av perspektiv med mellanslag och tre stjärnor.

Begränsad tredje person

Det vanligaste tredje persons-perspektivet är så kallad begränsad tredje person. Författaren ser bitvis saker genom karaktärens ögon, men kan också ta ett kliv utanför för att reflektera. Exempel ”X tyckte att det var underligt att X behövde …”. Det går också bra att kommentera sånt som karaktären inte själv är medveten om, som hur X ser ut i ansiktet när X tittar på Y, men som X givetvis inte kan märka utan att ha en spegel. Författaren har alltså reflekterat över vad X tycker. Du kan däremot fortfarande inte skriva något om hur någon annan tänker eller känner, förutom sånt som X iakttar.

Nära tredje person

I nära tredje person kliver berättaren in i karaktären. Läsaren får veta vad karaktären tänker och känner och ser det som utspelar sig genom karaktärens ögon. Det finns ingen gräns mellan berättaren och karaktären, det är således som att skriva i första person, men med han, hon, hen etc. istället för jag. Författaren kan inte, som i begränsad, reflektera kring karaktären.

Heterodiegetiska berättare

En ”heterodiegetisk berättare” befinner sig utanför föreställningsvärlden och är inte en av karaktärerna i handlingen.

Berättarperspektiv

När det är ett berättarperspektiv med i bilden är författaren alltid en egen ”karaktär”, men utan att synas eller interagera. Berättaren är inte nödvändigtvis detsamma som författaren.

Den allvetande berättaren

Den allvetande berättarens perspektiv är när författaren är manusets gud. Författaren vet vad alla ser, tänker och känner. Författaren kan också förflytta sig i tid och rum för att förmedla det som läsaren behöver veta. Så fort du har med fraser som ”men då visste inte X vad som väntade” skriver du som allvetande.

Den allvetande berättaren är manusets gud.

Det allvetande perspektivet kan låta som att göra det enkelt för sig, men istället är det svårt eftersom författaren aldrig får kliva in i en specifik person. Den allvetande berättaren är således neutral till alla karaktärer. Då riskerar läsaren att uppleva det hela som att perspektivet hoppar omkring, vilket lätt ställer till förvirring.

Webbkameran / Flugan på väggen

I det perspektiv som oftast kallas flugan på väggen iakttar författaren allt som händer, men kan inte se in i någon av karaktärernas inre. Det finns alltså inga fraser om ”tänkte X” eller ”kände Y”. Det är som om någon hade satt upp en webbkamera i utrymmet där saker utspelar sig. Författaren hör och ser, men inte mer.

Författarperspektivet

Om författaren är närvarande och kommenterar saker i handlingen med en medveten röst kallas det författarperspektiv.

Det förekommer sällan utom i barnböcker och muntligt traderade sagor. Astrid Lindgren gör det mästerligt, framför allt i sina böcker om Emil, men även i en del andra sagor. Hon lägger in passager där författaren avbryter handlingen för att förklara något. Exempel: ”Nu vet du kanske inte vad ett fattighjon är, men på den här tiden …”. Om du jämför med ”morfar” i filmen ”Princess Bride” är det inte samma sak, eftersom författaren och berättaren är samma person i Astrid Lindrens böcker.

Emil i Lönneberga och fattighjonen.

Övningar

Här följer två övningar för att du ska förstå vad du kan göra och inte göra med några perspektiv som ligger varandra nära.

Skilja på första person och nära tredje

Förutsättning: Om du skriver i första person bör du inte byta mellan olika ”jag” eller flytta över till ett annat perspektiv på vägen. Skriver du däremot i nära tredje person ser du fortfarande ut genom karaktärens ögon, men det är inget som hindrar dig att i nästa kapitel se ut genom en annan karaktärs ögon. Du kan med andra ord ta med läsaren till platser som en av karaktärerna inte befinner sig på genom ett nära tredje persons perspektiv.

Övning: Skriv två scener där huvudpersonen är med. Ena gången skriver du båda ur ett och samma ”jag”, nästa ur ett och samma nära tredje person och sista gången byter du mellan två karaktärer i nära tredje person.

Undvika ”huvudhoppning”

Förutsättning: Det är svårt att få till ett bra perspektiv. Vad skiljer till exempel begränsad tredje person från den allvetande berättaren? Likheten är att författaren kan ta ett steg tillbaks och reflektera över det som händer. Olikheterna är att i begränsad tredje person kan författaren inte veta vad någon annan tänker eller känner, men i allvetande fördelas tankar och känslor till samtliga närvarande karaktärer. Om du inte håller isär det här och till exempel fokuserar på en karaktär för att någon gång hoppa till en annan blir det så kallad ”huvudhoppning” (alltså att författaren hoppar mellan karaktärerna). Det gör lätt läsaren förvirrad. Var alltså noga med att i förväg bestämma dig för vilket perspektiv du ska ha.

Övning: Skriva samma scen i begränsad tredje person och som allvetande.

Avslutning

Det finns även andra aspekter av perspektiv. De tas ofta upp inom litteraturvetenskap, men tänker att jag spar det till ett annat inlägg, så att det inte blir för mycket. Gör övningarna så återkommer jag med mer.

Lycka till!
/Anna

PS Här hittar du nu del två i den här miniserien.

Dialog – kortversionen

Jag ser ganska många manus där det finns förvirring kring hur du ska ställa upp en dialog. Det är inte så underligt, eftersom systemet inte är logiskt.

Här följer därför en kortversion av hur du ställer upp dialog.

Anföringssats, vad är det?

En anföringssats är det som visar hur något sägs. Den innehåller oftast ordet ”sa” men kan också innehålla ord som ”frågade”, ”ropade”, ”skrek” med flera. Jämför:

”I dag är jag glad”, sa Lisa och hoppade på ett ben.

”I dag är jag glad!”
Lisa hoppade på ett ben för att visa vad hon kände.

Den första meningen har en anföringssats, den andra har det inte utan följs av brödtext. Anföringssatsen kommer på samma rad som själva anföringen, eftersom de hör ihop. Efter en anföring utan anföringssats ska du däremot alltid göra ny rad med indrag för att fortsätta den vanliga brödtexten.

Du kan aldrig ha dubbla anföringssatser i en anföring. För att läsaren ska förstå vem som pratar är det bra om anföringssatsen kommer tidigt, så att det aldrig kan råda någon tvekan om vem som säger vad. Så fort det är fler än två personer i rummet måste du alltid ha anföringssats för att visa vem som pratar. Undvik krångliga anföringssatser som ”utbrast hon förnumstigt” (hur låter hon egentligen då?) och prioritera det neutrala ”sa”. Kontexten i det som sägs och görs kommer att tala om för läsaren hur anföringen yttras i alla fall.

Skiljetecken

Punkt sätts bara efter anföring som inte följs av någon anföringssats:

”Fint väder i dag.”

Punkten står innanför citattecknen.
Så fort du har en anföringssats ska du använda komma, som sätts efter citattecknen:

”Fint väder i dag”, sa Lisa.

Punkten i exemplet sitter efter Lisa. Först där är hela anföringen slut.
Frågetecken och utropstecken sätts innanför citattecknet oavsett om det finns anföringssats eller inte.

”Blir det regn?” sa Lisa.

Observera att även om ett frågetecken är ett versalt skiljetecken ska det vara punkt efter Lisa även här. När du har frågetecken eller utropstecken följt av anföringssats ska du däremot inte ha med kommat.

Om du skjuter in anföringssatsen mellan två meningar, eller i en mening: se till att det verkligen är en anföringssats och inte brödtext och ställ upp det så här:

”Jag tror”, sa Lisa och såg mot himlen, ”att det blir regn.”
”Nähä!” skrattade Lasse medan han sprang iväg utan paraply. Över axeln lade han till: ”Det tror jag när jag ser det.”

Observera skillnaden på Lisas anföring där anföringssatsen bryter av meningen och Lasses där anföringssatsen står mellan två skilda meningar.

Tankar är tyst anföring

Tankar ska ställas upp precis som dialog, men utan citattecken. Alltså ny rad med indrag samt en anföringssats (tänkte Lisa) och sedan fortsättning med brödtexten på ny rad med indrag.

Regelverk

I Svenska skrivregler *) avdelning 3.6 till och med 3.8 **) hittar du fler regler kring anföring. Där finns en del undantag från min kortversion ovan. använd undantagen när du är säker på grunderna.

*) Ges ut av Språkrådet. ISBN: 978-91-47-11149-7 (länk till rätt upplaga nedan)

**) Fjärde upplagan (kom först ut 2017)

Min långa version

Här hittar du min långa version om att skriva dialog. Den innehåller fler förklaringar än regelverket. Givetvis hjälper jag dig även med sånt som dialog när jag gör en lektörsläsning eller ett redaktörsjobb. Läs mer om dem under ”Skrivtjänster” ovan.

Lycka till!
Anna

Isbergsteknik & gestaltning

En vanligt förekommande term i skönlitteratur är gestaltning. Då och då dyker också isbergsteknik upp som begrepp. En del frågar vad det är för skillnad. Om jag börjar i andra änden och pratar om vad det är för likheter kanske det blir enklare:

Både gestaltning och isbergsteknik handlar om att inte säga allt. Skillnaden är att man inte använder dem i samma syfte. Jag utgår ifrån att du kan en del om gestaltning och fokuserar på isbergstekniken. Men för tydlighetens skull har jag även med en del om gestaltning.

Skriva läsaren på näsan

Du har säkert hört att du inte ska skriva läsaren på näsan. När du gör det talar du helt enkelt om för mycket, eller upprepar redan kända fakta många gånger. Både gestaltning och isbergstekniken är sätt att komma runt det här problemet.Läsaren vill nämligen gärna fylla i luckorna med sin egen fantasi på samma sätt som när en tecknare inte drar alla streck.

Screenshot 2020-01-31 at 09.44.29

Jämför 1:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon drog upp sina prickiga strumpor, försökte borta bort en fläck från kjolen och knöt sin t-shirt i midjan.”

Jämför 2:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon hade varken på sig kläder som passade eller var rena.”

Lämnar A eller B mer åt fantasin? Troligen svarar du B) i båda fallen. Vad är det då som skiljer 1B och 2B? Exempel ett är gestaltning, kläderna blir en del av handlingen, det är underförstått att de inte passar och är smutsiga. Exempel två är isbergsteknik (även om det finns betydligt bättre exempel än detta, se nedan), Isbergstekniken vänder ofta något till en motsats, även om det inte alltid är så.

Hemligheten med båda teknikerna är att du inte får underskatta din läsare. Precis som när du ser på film går det att fylla i mellanrummen. Dyker det upp en man på duken som är oklanderligt klädd och välrakad behöver vi inte veta att han haft möjlighet att göra sig i ordning i badrummet tidigare på dan. Lita också på att läsaren kommer ihåg fakta. Om en karaktär har flyttat till en viss stad för tre år sedan behöver du inte ta om det, sånt kommer läsaren ihåg. Är det saker som är av mycket stor vikt kan du möjligen ta om det, om det är länge sedan läsaren fick veta det, men se i så fall till att göra det på ett nytt sätt.

Gestaltning

Gestaltning kan beskrivas som att undvika ett givet ord. Istället för att skriva att det är höst kan författaren skriva om färggranna löv, regn, jorddoft eller förberedelser för vintern. Gestaltning handlar också ofta om att väva in en persons utseende i sådant som personen gör, likt kvinnan ovan som drar upp sina strumpor.

Screenshot 2020-01-31 at 10.33.41

Gestaltning handlar mycket om att låta den som för tillfället har perspektivet uppleva saker i sitt inre. Var i kroppen känner personen rädsla? Istället för att skriva ”Han blev rädd.” kan du med fördel skriva: ”Det kom en klump i magen.”

Kan man gestalta för mycket?

Gestaltning tar mer plats i ett manus. Går det att gestalta så mycket att texten tappar tempo? Svaret är både ja och nej.

Det går att gestalta sönder ett manus genom att bli omständlig, men om du ser på exemplen ovan har jag med flit utelämnat en hel del adjektiv i de båda B-exemplen. Det kanske inte spelar så stor roll vilken färg strumporna har? Det viktiga är att de åker ner och att de inte passar med resten av klädseln. Det gäller alltså att få med det som är betydelsefullt och strunta i resten. Låt läsaren själv fylla i det du inte skriver ut, såvida det inte är avgörande för handlingen. (I en deckare där någon har sett en person med blå strumpor med prickar är detta givetvis inget du bör utelämna.)

Det är heller inte läge att gestalta för mycket när du skriver en actionscen. Action blir bättre av korta meningar som i klarspråk talar om vad som sker. Just i actionscener kan isbergstekniken istället vara en fördel. Luckorna som läsaren fyller i själv driver upp tempot.

Isbergsteknik

När det gäller isbergsteknik handlar det om att bara tala om det som syns ovanför ytan för läsaren. Ett av de äldsta exemplen är de isländska sagorna. Där följer berättelsen hela tiden sitt eget huvudspår. Om en karaktär inte längre har med berättelsen att göra sägs helt enkelt:

”Och så var Fjalar ur sagan.”

Vad som hänt Fjalar är ointressant för fortsättningen. Han kan ha dött, gift sig, utvandrat eller helt enkelt bara slutat ha något med fortsättningen att göra. Läsaren får fylla i resten. Detta är givetvis att dra tekniken till sin spets. Det behöver du inte göra.

Screenshot 2020-01-31 at 12.21.43

Låt istället säga att en karaktär har en make. Karaktären är ny på jobbet och ställer ett inramat foto av maken på skrivbordet. När X kommer in tippar karaktären fotot med bilden ner. Vad säger detta? Läsaren måste helt enkelt läsa vidare för att ta reda på detta. Och vad vill författaren? Dum fråga, nu får jag skriva dig på näsan: Författaren vill givetvis inget hellre än att läsaren ska fångas och vilja veta mer.

Inledning – fånga läsaren

När du skriver en inledning gäller det att kasta in läsaren direkt i  händelsernas centrum. Om du börjar förklara en massa tappar du direkt tempo. Använd istället isbergstekniken. Här är ett utmärkt exempel från Dorothy Dunnet. En del av öppningsscenen på hennes sex böcker långa historiska romanserie:

”Lymond är tillbaks.”
Det blev känt så snart Sea-Cattle nådde Skottland från Campvere me sin smugglade last och en man hon aldrig skulle haft med sig.
”Lymond är i Skottland.”
Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra.
”Jag har hört att lord Culters yngre bror är tillbaks.”
Bara ibland sa en kvinnas röst frasen med ett annat tonfall, följt av ett fnittrande skratt.
Lymonds egna män visste att han var på väg. De väntade på honom i Edinburg medan de funderade, utan oro, på hur han tänkte ta sig in i en muromgärdad stad. *)

Vem är tillbaks? Vad har han gjort som får soldaterna att ogilla honom, medan en del kvinnor fnittrar? Att hans män inte är oroade säger också något om personen som är tillbaks. Redan när man läser de första raderna blir man definitivt nyfiken på vad det är för person. Krig mellan England och Skottland talar också om en tidpunkt, rent historiskt, för berättelsen.

*) Min översättning, såvitt jag vet är serien inte översatt till svenska.

Hemingway

Slutligen går det inte att skriva om isbergsteknik utan att nämna författaren Ernest Hemingway. Han skulle inte skriva:

”Han blev mycket arg.”

utan

”Han slog inte ihjäl någon.”

För att få bättre exempel än i det här inlägget föreslår jag att du läser ”Den gamle och havet”. Den går att läsa som det äventyr i kortromansformat som den är. Samtidigt är den full av religiös symbolik och går även att läsa som en biografi över författaren. Både symbolik och et dolda budskapet att det skulle kunna vara författaren själv, är även det isbergsteknik.

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.38

Gestaltning eller isberg?

Vilken teknik ska u använda? Båda, givetvis. De fyller olika funktion i berättelsen. När du inte vill tala om allt på en gång använder du isbergstekniken. När du inte vill tråka ut läsaren med en massa staplade adjektiv använder du gestaltning. Man kan också säga att gestaltning är bra när du vill få med känslor eller måla en scen, medan isbergstekniken är bra när du vill tala om något, men inte allt, och driva upp tempot, alternativt dölja något, göra läsaren nyfiken, som hos Dunnett, eller ge berättelsen en ytterligare dimension, som symboliken hos Hemingway.

Gestaltningen ersätter ord som blir övertydliga.

Exempel:

”Lisa fick hoppa för att få upp halsduken på hyllan.”

Underförstått:

Lisa är inte så lång. Ersätter en adjektivrik beskrivning av Lisa.

Isbergstekniken döljer större förlopp. Den handlar om att korta ner en text och låta läsaren uppfatta saker mellan raderna.

Exempel:

”Polisen såg ett foto av ett barn med en glugg i tandraden.”

Underförstått:

Något allvarligt har hänt som gör att polisen är i hemmet. Polisen gör en ny upptäckt, det finns ett förskolebarn. Iakttagelsen ersätter en lång utläggning om barnets ålder, utseende, kön och annat som är för lång eftersom barnet inte har någon roll i det som just nu pågår. Senare kan polisen tänka på bilden och då kan det passa bättre att fylla på med hårfärg etc.

Research

Det förhåller sig på samma sätt med den research du gör som med det du inte direkt talar om för läsaren. Givetvis måste du alltid göra research. Det gäller till och med när du skriver fantastik, eftersom du måste hålla reda på hur din värld fungerar. Däremot ska du inte skriva all research i ditt manus, utan använda isbergstekniken.

Tänk om Dunnett hade inlett sin roman ovan med:

”… Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra. Kriget skulle mest största sannolikhet blossa upp eftersom YY hade varit oförskämd mot XX och fått förhandlingarna vid QQ att stranda. YYs bror, som var son till ZZ …”

Där har du redan tappat läsaren för länge sedan. Låt det istället bara framgå att man förbereder för krig. Läsaren litar på att du förklarar lite mer sen. Men inte nu, för nu är det action. Det handlar inte om YYS bror utan om att Lymond är tillbaks. Allt anat kan gott och väl ligga dolt länge under ytan. Den läsare som inte vet så mycket om krigen mellan Skottland och England kanske så småningom slår upp det själv. Du behöver inte tala om allt, men du måste veta allt. Din kunskap kommer att lysa igenom i ditt manus. Lita som sagt på läsaren!

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.49

Och som överkurs: Fundera på vad som kan ha hänt innan den här scenen utspelar sig:

“And the English army, wheeling, started south at a gallop over the hill pass into Ettrick, followed by twenty men and eight hundred sheep in steel helmets.”

Lycka till!
/Anna

 

 

Författaråret

Här får du några tips att ta med dig när du summerar ditt författarår och ser fram emot nästa.

1. Hur förvaltar du positiv kritik?

Givetvis ska du inte skriva samma sak om och om igen. Det finns förvisso en del framgångsrika deckarförfattare som upprepar sina koncept, men det leder knappast till någon utveckling av dig som författare. Sträva istället hela tiden efter att förnya dig så att inte dina läsare ”kan” det du skriver efter att ha läst två noveller eller romaner. Använd det som du har blivit positivt bemött för men glöm inte att lägg till något nytt.

2. Hur tar du emot negativ kritik?

Se på kritiker, lektörer, redaktörer och korrläsare som dina bästa vänner. Gör det som du fick rödpenna för till en inbyggd egen röd flagga. Ju skarpare råmanus du kan få till, desto djupare blir nästa analys från lektören.

3. Vad överraskar dig mest?

Vad skrev du som överraskar dig mest 2019? Överraskningar kan gå åt båda håll. Vad tänker du ta med dig in i 2020 med utgångspunkt från det som är mest oväntat?

4. Vad oroar dig?

Ingen är någonsin helt nöjd med sin text. Det finns kända författare som aldrig öppnar sin bok igen när den väl går i tryck. Har någon text som oroar dig? Varför? Vad gjör du åt det? Vad tar du med dig för lärdom in i nästa år?

5. Vad är känslosamt att skriva?

Med den här frågan avser jag en text, eller del av en text, som framkallar en såpass stark känsla att den finns kvar även sedan du slutar skriva. Kanske hela dan. När känslan kommer: Var sitter du och skriver? Tid på dagen? Andra omständigheter, som ifall du har musik på i bakgrunden? Tänk igenom noga, försök att göra det genom att berätta högt för dig själv, i presens, som om du är där igen. Då är det större chans att du får med alla detaljer som lockar fram känslorna. När du blir berörd av din egen text kommer du också att beröra läsaren. Därför är det viktigt att ta med sig upplevelsen.

6. Vad har du förändrat?

Om du jämför något du skrev 2018 med något från 2019, vad har hänt? Det kan vara småsaker, som att du inte längre måste köra ”sök och ersätt” för att ta bort onödiga småord, utan hittar dem direkt (en lista på såna finns här). Kanske har du givit karaktärerna mer skilda röster eller något annat. Det kan också handla om att du har skapat mer tid för att skriva.

7. Läserdu andras böcker?

Se vad du gillar, eller ogillar, i böcker du läser. Använd det förra. Försök förstå vad det är du ogillar i de senare. Men försök också att se om det finns småsaker du gillar i en bok som du inte har givit bra helhetsbetyg. Alla berättelser har något som är bra. Kanske en viss karaktär, kanske en miljö eller hur författaren behandlar språket. Det kan ligga en noggrann research bakom eller något annat. Det här lär du dig väldigt mycket av att hitta.

8. Läser du högt?

Läser du din egen text högt någon gång? Det är ett tips om du vill undvika upprepningar, haltande rytm eller rena redigeringsfel. Läs som om du ska spela in en ljudbok, högt och dramatiserat. Läser du bara tyst är risken stor att du skummar det du ”redan vet att det står där” som man så gärna gör när man läser sin egen text.

9. Ger du dig själv råd?

Om du fått ge ditt författarjag ett råd den 1 januari 2019, vad hade det varit? Vad lär du dig av detta när du ser tillbaka? Skriv ner ett råd inför ditt författarår 2020.

10. Tar du hjälp?

Hjälp kan komma i många former. Det kan vara testläsare, en författargrupp, en bekant eller någon som arbetar professionellt med text. Idealet är givetvis att du både använder frivilliga (eller byter tjänster med någon) och proffs. Har du inte råd att anlita ett proffs kan det vara värt att låta texten vila medan du sparar en slant. Alla framgångsrika författare tar hjälp. Lektörer, redaktörer och korrläsare tar också hjälp när de skriver själva, eftersom man väldigt snabbt blir hemmablind för sin egen text. Hur går dina funderingar kring detta inför 2020?

Skriv en roman 2020!

Här följer ett diagram som förhoppningsvis kan hjälpa dig att förstå skrivprocessen. Om du låter varje andel representera en månad blir det en roman på ett år.

  • januari-mars –skriva
  • april – vila manuset
  • maj – redigera
  • juni –testläsare
  • juli – redigera
  • augusti –lektör
  • september-oktober –redigera
  • november – korrläsare
  • december – sättning

Varsågod: Här är ditt författarår 2020 i tårtform!

Screenshot 2019-12-30 at 08.43.35.png

Lycka till och gott nytt författarår!
/Anna

 

Tio redigeringstips

När någon säger ”Det här var den bästa bok jag läst” vill jag gärna ta reda på vad det var som var så bra.

Givetvis handlar upplevelsen av en bok om tycke och smak. Så är det med musik, dans, konstverk och allt annat som inte går att mäta i exakta siffror. Att fråga vilken bok som är bäst i världen är på samma sätt lite som att fråga vem som springer bäst i världen, utan att specificera om det är ett sprintlopp eller långdistans.

Hur ska du då kunna veta om ditt eget manus är bra? Givetvis gäller det att ställa upp ett antal kriterier och sedan kontrollera texten mot dessa. Det är många redigeringsvändor innan du är i mål.

Läs med olika ögon

När jag lektörsläser går jag alltid på djupet i en text. Oftast läser jag manuset flera gånger med ”olika ögon”. Det du får tillbaka är ett omdöme som både berättar hur nära ditt mål du är och vad du kan göra på olika plan för att göra texten bättre. Men redan innan du lämnar ditt manus till en lektör finns det en rad saker som du kan göra själv.

Här följer tio redigeringstips. Inom en del punkter finns det även underrubriker. Detta innebär att om du redigerar bra kommer du att ha läst ditt manus långt fler än tio gånger innan det har gått från råmanus till färdig produkt.

Tio redigeringstips

Här ska jag försöka ge dig några tips kring hur du bör gå tillväga när du jobbar med din text. Eftersom vi alla skriver på olika sätt tar jag inte upp den processen i den här artikeln, utan fokuserar på det som händer när du har ett råmanus.

1. Vila från manuset

Det första du ska göra är att skaffa dig distans till texten. Lägg den alltså åt sidan. Detta kan vara jobbigt, eftersom du antagligen brinner för din berättelse, dina karaktärer och kanske även miljön. Men låt det minst gå en månad när du inte rör manuset alls.

Kontrollera att du inte fuskar, utan verkligen låter manuset vila.

2. Mottagaren

I bruksprosa är oftast mottagaren av en text definierad innan författaren börjar skriva. För skönlitteratur kan det mer röra sig om att författaren får en idé, vill utforska en viss händelse eller kommer på en kul karaktär. Okej, här måste jag faktiskt gå in lite i det som sker innan den första versionen är klar. Ganska tidigt bör du nämligen bestämma dig för vem eller vilka det är som ska läsa texten. Ha detta i åtanke medan du skriver. En första genomläsning efter viloperioden är att kolla om manuset håller sig till målgruppen.

Om du har läst Stephen Kings ”Att skriva” vet du att han alltid skriver för sin fru. Trots detta har han många läsare. Dra dig alltså inte för att identifiera en ensam mottagare för ditt manus.

Kontrollera att du kan ikläda dig rollen av någon av dina läsare. Läs som om du just fått en ny bok i din hand, utan att stanna och ändra i texten.

3. Tidslinjen

I nästa genomläsning bör du kontrollera att manuset sitter ihop. Om någon går in i ett rum, går de ut igen? Det kan givetvis vara underförstått att de går ut, till exempel om stycket efter börjar med ”Nästa dag …” men det jag menar är att du inte flyttar dina karaktärer ologiskt, alltså att manuset inte är fullt av lönndörrar som läsaren inte får veta om. Om någon reser till en plats, se till att den blir etablerad. Om någon blir gravid, se till att det är nio månader till födseln (vanligt fel!). Gör restider rimliga. Detta gäller även för science fiction och fantasy eftersom du i ditt världsbygge måste etablera hur snabbt man kan färdas.

Kontrollera att tidslinjen i ditt manus fungerar på alla plan.

Screenshot 2019-07-05 at 11.55.57.png

4. Värt att kämpa för?

Håller intrigen? Det vill säga: finns det något som det är värt att kämpa för? Detta är mycket viktigare än om du lyckas skapa den mest finurliga ”plotten” (i brist på bättre ord). Många manus kan vara välskrivna, men sakna något som gör att läsaren förstår varför protagonisten kämpar så mycket för att nå sitt mål.

Resan viktigare än målet

Jag läste nyligen boken 1793. Själva plotten i den är rätt svag, medan intrigen är väl vävd och karaktärerna starka. Att huvudpersonerna får nå sitt mål blir viktigt eftersom man som läsare känner så starkt med dem. Du måste alltså inte ha jordens bästa plott, men du måste väva intrigen så att plotten känns viktig. Resan blir på det sättet viktigare än målet. Följden, när jag läste 1793, blev att jag inte hade något som helst problem med att plotten var lite svag, eftersom resan var ett sånt nöje att läsa.

Kontrollera att det finns ett värde i att uppnå något – och att läsaren kan identifiera sig med detta värde och att du ger läsaren en intressant resa på vägen mot målet.

5. Karaktärer

Som huvudpersoner brukar man räkna protagonisten och antagonisten.

Protagonisten

En bra protagonist är någon som läsaren kan känna för. En bra protagonist har fel och brister, även om det är någon som gör hjältedåd. Jag skrev tidigare om Stålmannen, som ofta anses tråkig för att han alltid är just Stålmannen. Men han har kärleksproblem, vet inte hur han ska förhålla sig till Lois Lane. När han till sist avslöjar att Clark Kent och Stålmannen är samma person faller allt på plats.

En protagonist måste inte vara en hjälte. I många fall är det en antihjälte eller till och med en skurk. Det viktiga är att läsaren kan identifiera sig med karaktären.

Kontrollera att din protagonist gör fel ibland, är rädd för något, hamnar i knipa, har kärlekstrassel eller andra saker som gör att läsaren kan känna med karaktären.

Screenshot 2019-07-05 at 12.06.59.png

Antagonisten

En bra antagonist har en egen agenda. Detta går inte att säga nog många gånger. En antagonist som bara är ond för att den är ond, som bara lägger krokben för protagonisten för att det roar antagonisten, blir snabbt trist. Se istället till att din protagonist råkar komma i vägen för antagonistens mål, vilket i sin tur gör att det uppstår en konflikt. Det kan också vara så att antagonisten har råkat ut för något, vilket i sin tur gör att det blir en konflikt. Vägarna är många.

Kontrollera att antagonisten har en egen agenda och att den inte är att förstöra för protagonisten eller utmana världen i största allmänhet. Det måste vara personligt för att läsaren ska reagera. Här finns en bloggpost om antagonisten.

Dynamiska karaktärer

Kontrollera också att det händer något med dina karaktärer på vägen. Se till att de utvecklas (och tänk på att en utveckling ibland kan gå baklänges, någon som är tuff kan bli rädd etc.) Men det viktigaste är att karaktärerna inte är samma person i manusets start som när det slutar. Om någon bifigur blir statiskt gör mindre, men även de som är nära protagonisten och antagonisten bör förändras. Jag skrev också ett tidigare inlägg om att skapa dynamiska karaktärer, som du kan läsa här.

Perspektiv

Se till att du har ordning på perspektivet. Den som har perspektivet kan ha inre känslor och tankar. Andra har inte detta. Om du byter perspektiv, se till att detta sker tydligt där du börjar ett nytt kapitel eller har en markerad gräns mellan stycken, som till exempel tre stjärnor.

Kontrollera att perspektivet inte svajar eller hoppar omkring okontrollerat.

6. Research / världsbygge

Oavsett om du skriver i nutid eller dåtid, om ditt manus utspelar sig i vår värld eller i en som du har hittat på, så måste du göra din research.

I nutid handlar det givetvis om att kontrollera sådant som gatunät, gatuliv, parkeringsmöjligheter, tidtabeller, busshållplatser, vad som finns på vilken adress, hur folk på olika platser uttrycker sig och klär sig och så vidare.

I historiska manus måste du kolla vem som befann sig var vid vilken tid, när olika saker uppfanns, vad man samtalade om, kulturlivet, gatunät, hur man svor, hur lång tid en resa tog och vilka färdmedel man använde, arbeten, sysslor, och mycket annat.

Det kan verka märkligt att du ska göra research om du själv hittar på en värld, men även för en sån måste du sätta upp avgränsningar. Vilket språk pratar man, hur färdas man, vilka intelligenta arter finns det, hur skickar man post. Oerhört viktigt är att du ser till att det finns regler för magi eller teknik som inte existerar i vår värld. Tänk också på att om du lägger in magi i vår värld måste researchen gälla båda delarna. Jag är säker på att Rowlings, som skrev Harry Potter, tog reda på var det finns en park och en busshållplats innan hon lät en lila trevåningsbuss stanna där. Eftersom parken och hållplatsen finns köper läsaren det magiska.

Screenshot 2019-07-05 at 11.51.25.png

Kontrollera alla fakta i ditt manus. Läs på, för bok, skriv regler. Använd dig gärna av någon sakkunnig som kan kontrollera vissa saker – och gärna dubbelkolla dem. Jag har gjort flera artiklar om research. De ligger i bloggrullen.

7. Dialog

Hur pratar dina karaktärer? En bra skriven dialog är en sådan där karaktärernas tankar lever sitt eget liv, alltså där de inte bara håller med varandra. Det kan handla om utvikningar, avbrott från ämnet och liknande. Sätt dig på en buss eller ett fik och lyssna på folk som pratar. Skillnaden mellan verklighet och manus är att i verkligheten kanske dialogen bara rinner ut i ett nonsens eller ett ”jag messar dig”, medan dialogen i manuset måste komma tillbaka till någon form av avslut för att vara intressant.

Fundera också på vad som händer om dina karaktärer vill nå olika mål när de samtalar eller om den ena parten vägrar att prata.

Screenshot 2019-07-05 at 11.49.48.png

En sak att tänka på är hur Shakespeare, även i de mörkaste stunderna i sina dramer, låter karaktärerna vara roliga. De säger dråpliga saker när de står inför döden.

Kontrollera alltså att dialogerna känns naturliga, inte bara är frågor och svar och låt dialogen balansera mellan glädje och sorg så att den varken blir hurtig eller gravallvarlig. Här hittar du ett inlägg om att variera dialog.

8. Brödtext

Brödtext är allt som inte är dialog eller anföringssats till dialoger (alltså ”sa hon”). Här är det viktigt att du funderar på hur texten i sig klingar. Har du en egen berättarstil och författarröst eller har du bara försökt härma någon författare du gillar? Spretar språket eller är det homogent? I ett historiskt drama kanske du väljer ett annat sätt att skriva både dialog och brödtext än i en hårdkokt deckare. Tänk också på att om du över lag till exempel har ett ungdomsspråk bör du inte väva in högtravande enstaka ord, utan ha en stil i samma manus.

I brödtexten ligger också sådant som att du bör gestalta, alltså att visa läsaren, snarare än att berätta. Givetvis kan man gestalta in absurdum, på vissa ställen måste det gå snabbt och vara berättande. Hitta en gyllene medelväg. Under brödtext hamnar också en kontroll av tempus i texten.

Kontrollera att språket passar för genren, att du har en egen berättarstil och författarröst och att ordvalet inte spretar mellan till exempel slang och högtravande. Se till att du gestaltar överallt där det inte är action, men samtidigt att du inte gestaltar sönder texten. Kontrollera att du inte hoppar mellan olika tempus.

9. Språk

Jag skiljer på brödtext, som är manuset egen ton, och språk, som är hur väl författaren behärskar språket rent generellt. Här kommer alltså sådant in som svengelska (tyvärr väldigt vanligt), andra grammatikfel, stavning, ordförståelse (alltså att ett ord inte är konsekvent felanvänt), meningsbyggnad etc.

Ta bort alla onödiga småord. Här finns en listan på sådana. Småord jagar du enklast bort genom att köra ”sök och ersätt”. Läs meningen och se om den fungerar utan småordet. Gör den det: ta bort!

Tänk på att det är modernt med korta meningar.  Tänk på att meningar med flera bisatsinledare, som ”och” generellt är för långa. Samtidigt får inte manuset bara ha korta meningar, då blir det rumphugget. Variera och frasera ditt språk. Läs mer om detta här.  

Använd ”Svenska skrivregler” och Olof Thorell ”Svensk grammatik”.

Kontrollera att du inte har svengelska uttryck, att du skriver en riktig grammatik och att meningarna är av varierande längd. Korrläs för att hitta stavfel.

10. Utforma texten läsvänligt

För långa rader, fel typsnitt eller fel storlek på typsnittet kan göra att ett aldrig så bra manus upplevs som svårläst. Tänk på att detta inte bara gäller för dig som ger ut själv, utan även för manus som ska läsas av ett förlag. Gör manuset så tilltalande som möjligt, så är chansen för utgivning större! Ta gärna hjälp av ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark .

Kontrollera att ditt manus är läsvänligt utformat. Här finns ett inlägg om hur du utformar din text på ett läsvänligt sätt.

Screenshot 2019-07-05 at 11.59.27.png

Fler tips

Det finns fler tips i min blogg. Ta gärna hjälp av en betaläsare, men kom också ihåg att en lektör med lång erfarenhet verkligen kan gå på djupet i ditt manus och hjälpa dig att vässa det.

På Lektörsförbundets webbplats hittar du en lista med lektörer som både har många år i branschen och dessutom goda referenser från sina författare.

Här finns en lista på saker som vi i Lektörsförbundet tycker att du ska kontrollera i ditt manus.

Här är en lista på saker som du som författare bör fråga innan du anlitar en viss lektör.

Här är en lista över lektörer som är anslutna till Lektörsförbundet. Som du se är listan kort. Det beror på att det inte är så många som har lång erfarenhet. Med tiden blir förhoppningsvis listan längre, men det är dessa vi rekommenderar i dag.

Lycka till!
/Anna