Perspektiv, del 2

Det här är den andra, och sista, delen om perspektiv. Den avhandlar fokalisation, alltså synvinkel. För att kunna tillgodogöra dig den här delen bör du först ha läst del ett. Del ett hittar du här.

När du är säker på vilket berättarperspektiv du använder är det dags att se på fokalisationen, alltså ur vilken synvinkel berättaren berättar för läsaren. Skillnaden mellan fokalisation och perspektiv är skillnaden mellan rösten och ögat. Ibland sammanfaller dessa, ibland inte. Fokalisation kan delas upp i två delar: extern fokalisation och intern fokalisation.

Nyttan med fokalisation

Det här är intressant eftersom det handlar om vilken information som berättaren ger till läsaren. Det kan till exempel handla om scener där en karaktär som inte är pålitlig har perspektivet. Kommer läsaren att tro på det hen läser, (extern fokalisation) eller gissa att det den läser är lika opålitligt som perspektivinnehavaren (intern fokalisation).

Många deckarförfattare är duktiga på att plantera lögner genom att låta opålitliga karaktärer ha perspektivet i en intern fokalisation utan att läsaren direkt blir medveten om att det kan röra sig om en skev bild. Det behöver inte heller röra sig om rena lögner, utan bara om att en berättarröst inte är opartisk.

Extern fokalisation

Extern fokalisation innebär at berättaren står utanför föreställningsvärlden (digesen). I det extrema fallet av extern fokalisation får läsaren veta vad som händer, utan att få tillgång till karaktärernas inre känslor eller tankar. Allt delges genom sånt som kan iakttas genom yttre sinnesuttryck.

Flugan på väggen

Läsaren får aldrig några ledtrådar till vem det är som berättar eftersom berättaren hela tiden förhåller sig dold och neutral i texten. Om berättaren befinner sig innanför eller utanför gränsen för föreställningsvärlden går nästan inte att avgöra, därav den öppna toppen på den röda rutan i bilden.

Detta berättarperspektiv är enklast att föreställa sig som att berättaren blickar ner på fiktionsvärlden och ser och registrerar allt som sker i den helt objektivt. Här är synvinkeln inte begränsad till perspektivet hos någon av karaktärerna, utan alla händelser och alla karaktärer registreras med ett renodlat utifrån-perspektiv

Det är ganska ovanligt att en berättare uteslutande använder extern fokalisation hela vägen igenom en roman eller novell, men det förekommer exempelvis i de isländska sagorna och i vissa noveller av Ernest Hemingway. Resultatet blir avskalat och känslokargt, eftersom läsaren aldrig får någon uttrycklig information om vad någon karaktär tänker eller känner. Berättaren förhåller sig objektiv till händelserna och registrerar det som sker i föreställningsvärlden utan några uppenbara värderingar åt det ena eller andra hållet. Stilen kan också leda till att läsaren får svårare att anknyta emotionellt till karaktärerna i föreställningsvärlden.

Allvetande berättare

Berättarperspektivet står utanför handlingen (heterodiegetisk berättare) och har en extern fokalisation. På många sätt liknar detta berättarperspektiv det som jag beskrev ovan. Berättaren, vars röst det är som hörs, befinner sig i båda fallen utanför fiktionsvärlden. I det här exemplet är synvinkeln däremot inte begränsad av perspektivet hos någon, utan alla händelser och karaktärer registreras med ett utifrånperspektiv. Skillnaden är att berättaren i det här exemplet inte är neutral, anonym eller dold för läsaren, utan att berättaren framträder som en identifierbar person. När utanför-berättaren framträder som en identifierbar person är det också tydligare att den befinner sig utanför händelseförloppet (den röda rutan).

Allvetande berättare med fokalisator

Det är vanligare att ha en allvetande berättaren som väljer att delge läsaren en eller flera karaktärers tankar och känslor genom intern fokalisation. Så gör exempelvis Tolkien i sin berömda trilogi. Speciellt i andra delen är det tydligt att berättaren är allvetande eftersom sällskapet splittras, men läsaren får följa de olika grupperna.

För att fortsätta med Tolkien: han använder även en så kallad fokalisator. Det är nämligen bara genom hoberna Frodo och Sams ögon som läsaren får ta del av vissa karaktärer, som den fiskätande Gollum. Frodo och Sam blir varsin fokalisator.

Följden av fokalisatorn är att läsaren får ta del av hobernas farhågor och rädslor på ett direkt sätt, genom att höra deras tankar. De framstår därför som mer sårbara än vad de till synes oberörda krigarna gör. Större delen av att vara fokalisator ligger efter hand hos Sam som även blir det åt Frodo. Det gör att Sam framstår som den karaktär som många läsare identifierar sig med mest.

Allvetande / Begränsad Tredje person

Berättaren kan stå utanför händelsen medan perspektivet är tredje person. Det gör tredje persons-karaktären till en fokalisator. Det är precis det här som Tolkien gör när han låter Sam få perspektivet. Värt att notera är att även om berättaren står utanför föreställningsvärlden har berättaren i den här formen av perspektiv valt sida.

Beroende på hur ofta och hur mycket berättaren använder extern respektive intern fokalisation kan läsaren få olika mycket information om föreställningsvärlden. Om berättaren nästan uteslutande betraktar händelserna genom en enskild karaktärs ögon tenderar perspektivet att bli mer begränsat. Om berättaren däremot väljer att emellanåt ge läsaren några mer övergripande beskrivningar av situationen ur helikopterperspektiv, eller om berättaren skildrar händelserna ur flera olika synvinklar, kan läsaren generellt överblicka en större del av händelseförloppet.

Att undanhålla information kan givetvis också vara ett effektivt sätt att bjuda läsaren på överraskningar. Konsten är att välja när och vad. Det utnyttjar till exempel Maria Gripe i boken Josefin. Vem Josefin kallar för ”Gubben Gud” avslöjas först på slutet. Exempel på andra böcker med den här fokalisationen är Harry Potter-serien och Ondskan av Jan Guillou. Båda berättarna står konsekvent på Harrys, respektive Eriks sida.

Författarperspektiv

Istället för allvetande använder till exempel Astrid Lindgren ofta författarperspektivet. Antingen kommenterar hon själv texten, eller så låter hon berättaren göra det genom en fiktiv källa. I Emil-böckerna är det mamma Almas blå skrivböcker, där hon skriver upp Emils hyss. Berättaren vet inte allt, eftersom perspektivet är begränsat till sånt som Alma har skrivit i dagboken. Att fokalisationen är extern beror på att Emil inte är en fokalisator, det vill säga berättaren vet inte vad eller hur Emil tänker om andra personer, mer än det som berättaren kan iaktta utifrån, som att Emil gillar drängen Alfred.

CS Lewis använder en blandning av allvetande- och författarperspektiv, med extern fokalisation i sin bok Häxan och lejonet. Författaren lyser igenom i små fraser som ”Slädfärden varade längre än jag kan beskriva, även om jag skrev sida upp och sida ner om den. Men jag tänker hoppa fram till den stund, då det slutade snöa och började dagas.” (Jämrför i del 1, när Astrid Lindgren kommenterar fattighjonen.)

Intern fokalisation

I intern fokalisation får läsaren del av en eller flera karaktärers inre upplevelser, deras känslor och tankar.

Nära tredje person och första person

Berättaren, vars röst det är som talar till läsaren och som återger alla händelserna i fiktionsvärlden, befinner själv mitt i det som sker. Berättaren är med andra ord en av karaktärerna i handlingen. Den här berättaren återger händelserna så som han eller hon själv ser och upplever dem. Perspektivet begränsas till den plats där berättaren befinner sig och till det som den här karaktären ser, hör, känner och vet. Det innebär att fokalisationen är intern och att berättaren själv är fokalisator. Det kan inte heller finnas någon annan fokalisator eftersom det inte är realistiskt att tänka sig att den här berättaren kan ha någon inblick i de övriga karaktärernas inre tankar och känslor. (Ett undantag vore givetvis en magisk tankeläsare.)

Det är vanligast att berättaren själv är huvudpersonen i den här formen av berättelser, men det finns alltid undantag. Ett av de mer kända är Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes. I dem är det doktor Watson som är berättaren med en intern fokalisation, men det är Holmes som är huvudperson.

Givetvis går det också att ha fler berättare som alla kretsar kring en huvudperson och som ger sin egen bild av huvudpersonen. Så skriver till exempel Dorothy Dunnett i sin historiska bokserie The Lymond saga. Både Dunnett och Doyle döljer huvudpersonens motiv, tankar och känslor och gör ett lika stort mysterium av karaktären som av handlingen.

Öva

Det bästa sättet att öva på fokalisation är att rita den typen av skisser som jag har med i det här inlägget och att på det sättet bli medveten om hur andra skriver och hur du själv skriver. Fundera också på vad som skulle hända om en känd roman var skriven med samma perspektiv, men med en annan fokalisation.

Lycka till!
/Anna