Var det en gång det var en gång?

Språket förändras ständigt, det tror jag att många är överens om. Sättet att behandla språket ändras också. Vi går mer och mer mot den dramaturgi som actionfilmerna har gjort oss vana vid. Det vill säga att kasta in läsaren i handlingen utan någon som helst introduktion. Det här inlägget handlar om vad som hände med ”Det var en gång” och om du numera måste slänga in läsaren mitt i handlingen eller om du kan välja ett annat sätt att börja.

Sagan

Den klassiska sagan inleds ofta med ”Det var en gång …”. Gör den inte det inleds den med något som motsvarar uttrycket. Här är början på Elsa Beskows Tomtebobarnen:

”Djupt under tallens rötter en tomte har sitt bo
där bor han med sin gumma, i skogens tysta ro
och fyra barn de har, som är lustiga och små
i stora röda mössor med vita prickar på.”

Barnböcker har ofta ärvt den gamla sagans format och börjar med en inledning som sätter scenen för det som ska komma. Så här börjar Pippi Långstrump:

”I utkanten av den lilla staden låg en gammal förfallen trädgård. I trädgården låg ett gammalt hus och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år, och hon bodde där alldeles ensam. Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen som kunde säja till henne, att hon skulle gå och lägga sig, just när hon hade som allra roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja, när hon hellre ville ha karameller.”

Klassiska inledningar

En bra bit in på 1900-talet var det naturligt att börja en berättelse med en introduktion. Till och med deckarna var skrivna på det sättet. Agatha Christies böcker har sällan mordet innan läsaren har kommit minst en femtedel in i berättelsen. Så här börjar Mordet på Orientexpressen:

”En vintermorgon klockan fem i Syrien. Det tåg, som i järnvägstabellerna högtidligt kallades Taurusexpressen, stod inne på stationen i Aleppo. Den bestod av en restaurangvagn med ett litet kök, en sovvagn och två vanliga vagnar.”

Till och från röstar experter och läsare om litteraturens bästa inledningar. Oavsett vilken lista du hittar finns följande författare och böcker ofta med som exempel:

  • Herman Melville, Moby Dick (1851)
  • Jane Austen, Stolthet och fördom (1813)
  • Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet (1864)
  • Albert Camus, Främlingen (1942)
  • August Strindberg, Hemsöborna (1887)
  • Scott Fitzgerald, Den store Gatsby (1925).

I topp ligger också ofta Ernest Hemingways kortroman, Den gamle och havet (1952):

”Han var en gammal man som fiskade ensam i en liten båt i Golfströmmen och han hade inte fått en fisk på åttiofyra dagar.”

Både sagor, barnböcker, äldre romaner och äldre deckare börjar antingen med en personbeskrivning eller med något allmänt.

Berättelser som börjar mitt i handlingen

Att börja mitt i kallas på fackspråk ”in medias res”. Jag vet inte när det här började, men det är inte så modernt som många tror. Tänk på inledningen till Gösta Berlings saga från 1891:

”Äntligen stod prästen i predikstolen.”

Så skrevs den också av en nobelpristagare. Det brukar borga för att författaren på ett eller annat sätt är nydanande.

Jag Guillou får ofta beröm för sina inledande meningar. Ofta nämns

”Maria Szepelinka-Adamsson hade nittio sekunder kvar i livet” – ur I nationens intresse.

Att just Guillou är bra på inledningar bottnar säkert i hans utbildning till journalist, där tiden för att fånga läsarens intresse är betydligt kortare än i en roman.

Andra sätt att inleda

Om du varken vill inleda med en personbeskrivning, en miljö eller in media res finns det även andra sätt. Det kan vara:

  • en sammanfattning
  • en dialog
  • ett minne
  • något om tid
  • ett starkt subjektivt påstående
  • en filmisk panorering.

I det sista fallet brukar författaren låta perspektivet gå från en överblick och zooma in till den karaktär som ska ha perspektivet.

Givetvis går det att hitta ännu fler sätt att inleda. Fundera på hur du gör när du skriver.

Undvik

Det finns några former av inledningar som inte anses bra. Det är kanske inget direkt fel på dem, men de har överanvänts och blivit klichéer. Dit hör att inleda med att någon vaknar eller ”Det var en mörk och stormig natt-inledningen”.

Fånga läsaren

Inget av följande exempel är in media res. Ändå representerar de inledningar som fångar läsaren:

  • “Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” – ur Anna Karenina av Lev Tolstoj.
  • “Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.” – ur Stolthet och fördom av Jane Austen.
  • “Han — för det kunde inte vara minsta tvivel om hans kön, även om tidens mode gjorde en del för att dölja det — var sysselsatt med att hugga efter ett moriskt huvud som hängde ner från takbjälkarna.” – ur Orlando av Virginia Woolf.
  • “Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll de sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden.” – ur Vredens druvor av John Steinbeck.
  • ”Kalla mig Ismael.” – ur Moby Dick av Herman Melville.

1900-talets mest älskade bok har för lång inledning

När 1900-talet övergick i 2000-talet fanns det en omröstning om det gamla århundradets mest älskade bok. Inte helt förvånande toppades listan av Sagan om ringen av JRR Tolkien. Många håller säkert med om att inledningen är alldeles för lång och många har också lagt ifrån sig boken av samma anledning. Att det blev en så populär bok får nog istället tillskrivas att den var en föregångare i genrelitteraturen. Däremot börjar föregångaren, boken Bilbo, med en mening som var så bra att den fick författaren att vilja skriva boken.

På en skrivning som professorn satt och rättade kluddade han:

”I en håla i marken bodde en hobbit.”

Vid det laget hade han inte en aning om vad en hobbit var men hans eget kluddande hade väckt hans intresse så till den grad att han ville skriva sig fram till vad en hobbit kunde vara. Den långrandiga inledningen till uppföljaren Sagan om ringen bottnar troligen i Tolkiens egna världsbygge, där han var tvungen att för sig själv redogöra för den trädgårdsälskande folket. Det är osannolikt att ett manus med en liknande inledning skulle bli antaget i dag. Inte ens om det var en beställd uppföljare.

Slutsats

Måste manuset börja mitt i handlingen för att bli publicerat? Det enkla svaret är både nej. Du behöver inte nödvändigtvis inleda med in media res. Speciellt inte om resten av manuset inte är skrivet utan några förklaringar till miljöer, karaktärer eller handling. (Att skriva så och ändå få läsaren med sig är en svår konst, men väl värd att utforskas, speciellt om du skriver en novell där det finns mer utrymme för att prova nya grepp.) Däremot måste ditt manus, oavsett vilken typ av inledning du väljer, fånga läsaren genom att väcka läsarens nyfikenhet på ett tidigt stadium.

Tänk på att titel, baksidestext, omslag och inledning måste följas upp av en lika stark helhet. Du kan inleda med en spännande scen utan att gå hela vägen till in media res. Det är först när du kan förflytta läsaren till en annan tid och en annan plats som ditt manus blir publicerat.

Lycka till!
/Anna

Fler perspektiv

Den här artikeln handlar om perspektiv, både de vanliga och mindre vanliga, samt hur du kan blanda dem (och inte bör blanda dem).

Grundkursen

På grundkursen i skönlitterärt skrivande brukar fyra perspektiv tas upp:

  • Tredje person – Lisa gick in i rummet medan hon funderade på det som hänt.
  • Den allvetande – Lisa gick in i rummet. Kanske funderade hon på det som hänt.
  • Författaren – Lisa gick in i rummet. Nu vet du kanske inte hur Lisas rum ser ut …
  • Första person – Jag gick in i rummet medan jag funderade på det som hänt.

Så här långt inga konstigheter.Det som är viktigt är att du inte blandar hur som helst, eftersom det ställer till det för läsaren. Tänk dig att du ser ut genom en persons ögon per scen. Ska du byta perspektiv bör du (minst) byta stycke – gärna kapitel.

Ett sätt att öka tempot i en berättelse är att börja med att en person per kapitel har perspektivet. När det sedan drar ihop sig till berättelsen klimax kan du växla genom att byta stycke med blankrad mellan och passa på att föra över perspektivet. Det är samma teknik som används för att klippa film. Actionscener har alltid snabbare klipp än scener som handlar om karaktärernas bakgrundshistoria. En del sätter till och med tre stjärnor på en egen rad om de byter perspektiv inne i ett kapitel, allt för att uppmärksamma läsaren på att det nu blir nya ögon att se ut genom.

Det sista är viktigt. Författaren skriver visserligen texten men det är läsaren som hela tiden tolkar den. En läsare som lever sig in i din text kommer att se scenen utspela sig som om läsaren var inne i perspektivpersonens huvud och såg ut genom dess ögon. Hoppar du mellan karaktärernas huvuden mitt i en scen måste läsaren också ”hoppa”. Får du inte med dig läsaren i det språnget kanske hela upplevelsen går förlorad. Var alltså noga med dina perspektiv!

Tredje person

Tredje person är förmodligen den vanligaste formen. Den används ofta tillsammans med den allvetande berättaren. Du kan även blanda in författarperspektivet med tredje person, även om det är en stor konst att använda författarperspektivet. Konsten är att veta när du byter. Enkelt kan man säga att en allvetande inte har inre känslor, tredje person bör ha inre känslor och författaren är en som kliver in och förklarar saker. Givetvis kan du också skriva i renodlad tredje person, utan vare sig berättare eller författare inblandat.

Allvetande

Den allvetande berättaren kallas i bland även för flugan på väggen. Det här perspektivet kan liknas vid en receptionist på ett hotell eller en bartender i en bar. Perspektivet ser vad alla gör och hör vad de säger, men precis som en övervakningskamera vet det inte vad någon tänker eller känner inuti.

Författarens röst

Författarperspektivet är vanligt i barnböcker där författaren själv behöver kliva in och förklara något. Astrid Lindgren är en mästare på att väva in sin berättarröst. ”Du kanske inte vet vad en hovslagare är för någonting?” säger Astrid förtroligt till barnen, utan att bryta förtrollningen.

”Jag” berättar

Förstapersonsperspektivet är det nyaste. Nobelpristagaren i litteratur, Olga Tokarczuk, anser att införandet av första person, som är det nymodigaste av perspektiven, var en milstolpe i civilisationen. För sådär tio-femton år sen var det till och med så populärt att i stort sett alla skrev sin första roman i jag-form och presens. Kanske i tron att detta var konstnärligt, utan att inse att det långt ifrån var originellt längre. Däremot var det mycket riktigt banbrytande när det först dök upp.

Screenshot 2020-02-07 at 17.42.52

Fördjupning

När du behärskar grundperspektiven är det dags att fundera på de olika variationer som finns inom respektive perspektiv och hur du kan nyttja vissa perspektivbyten till rent filmiska effekter.

Gör en kameraåkning

Många filmer jobbar med så kallade storyboards. Det innebär att regissören gör filmen som en tecknad serie. Bildrutorna visar kameravinklar, grad av inzooomning och en del nyckelrepliker. I dag finns det extramaterial till väldigt många filmer. Försök hitta avsnitt där regissören berättar om tankarna kring olika scener. När du skriver måste du vara både manusförfattare och regissör på en gång. Du vet vad du vill berätta. Sen måste du bestämma dig för hur du ska berätta det.

Använd det filmiska språket genom att nyttja perspektiven. Om du till exempel vill föra in läsaren i berättelsen börjar du med ett allvetande perspektiv, filmens helikopteråkning över landskapet, fram till huset, in i rummet och in i någons huvud. Det sista kan vara både tredje- och första person. Detta är så klassiskt att du kanske inte ens har tänkt på det: ”En gång i det soliga Spannien …” (helikoptern) ”… fanns en liten tjur som hette Ferdinand.” (inzoomning). Det här är en klassisk variant av ”Det var en gång.”

Screenshot 2020-02-07 at 17.45.34

”Tredje person” och ”Nära tredje person”

Om du skriver i tredje person går det att dela upp perspektivet internt i (vanlig) tredje person och nära tredje person. Den vanliga innehåller iakttagelser av tredje persons tankar som: ”Lasse kände att han frös.” eller ”Lisa visste inte vad hon skulle göra.” Perspektivet nära tredje person kryper istället närmare jag-formen. Meningarna ovan blir: ”Lasse frös.” respektive ”Vad skulle hon göra?” Du kan antingen välja den ena formen eller blanda dem. Använd i så fall varianten ”nära” när det händer något speciellt, eftersom närheten gör att karaktären kryper under skinnet på läsaren.

Flytande gränser och begränsningar

En flytande gräns mellan perspektiven får du framför allt om du växlar mellan det allvetande och tredje person eller tredje person och författarperspektivet. Att däremot gå direkt mellan allvetande och författarperspektiv är svårt. För att lyckas med det ska du nog vara i samma klass som berättare som Astrid Lindgren.

Skilj den allvetande berättarens perspektiv från det som kallas begränsat allvetande som inte syftar på flugan på väggen, utan på hur mycket information författaren delar med sig av.

När du begränsar perspektivet sitter du som författare inne med en hemlighet som läsaren bara får ta del av när du själv portionerar ut den. Ett typiskt exempel är Jane Austens ”Stolthet och fördom”.

Ett sätt att använda ett begränsat allvetande är att aldrig låta huvudpersonen ha perspektivet. Istället skildras han eller hon genom andra karaktärer (som ser olika saker i huvudpersonen).Det är här det verkligen börjar bli överkurs eftersom du kan blanda in första- eller tredje person för att uppnå ditt syfte. Ett sådant exempel är Dorothy Dunnets historiska romanserie ”Lymond saga” eller min egen ”Ghosts, drugs & Rock n’Roll”. Om du blandar in första person är Conan Doyles ”Sherlock Holmes” bra exempel. Där får läsaren aldrig veta mer om huvudpersonen än vad jaget, doktor Watson, kan iaktta.

Olika jag-perspektiv

Det finns även olika typer av jag-perspektiv. Det ena har jag nämnt ovan, doktor Watson som i stort sett agerar berättarperspektiv i jagform i berättelserna om Sherlock Holmes. Watson har få egna inre känslor utan agerar ögon och öron åt läsaren.

Den andra formen av jag-perspektiv är den där jag:et även är huvudperson i berättelsen. Detta går inte att kombinera med författarperspektivet, eftersom det i så fall blir två jag (huvudpersonen och berättaren). Den här formen ligger nära inre monolog, men behöver inte följa sinnesintrycken lika utstuderat.

Screenshot 2020-02-07 at 17.55.41

Inre monolog

Inre monolog dyker upp hos Leo Tolstoy, men är vanligare hos författare som Virginia Woolf och James Joyce. I en sådan perspektivform följer läsaren endast en karaktär och framför allt personens inre liv. Kast mellan nutid, dåtid och framtid kan bli tvära eftersom dessa kan triggas av de sinnesintryck som karaktären tar in och associerar med. För att återknyta till liknelser med film är ”Taxi driver” en film med inre monolog.

Ovanliga perspektiv

Det finns även två andra perspektiv som redan är använda.Inget av dessa är kanske något som man bör experimentera med innan man behärskar grunderna till fullo och dessutom kan bryta mot reglerna för perspektiven ovan utan att tappa läsaren.

Det här avsnittet kan lämpligt att sammanfattas med nobelpristagaren Olga Tokarczuks ord: ”Det lär nog inte dröja förrän något geni konstruerar en helt annorlunda, i alla avseenden komplett form av berättelse, än så länge omöjlig att föreställa sig.” Inte ens nobelpristagaren tror alltså att det är hon som ska göra detta. Däremot kan det vara kul att se på de ovanliga perspektiv som redan finns och fundera på möjligheterna.

Andra person

Ett är andra person, alltså du-perspektiv. Det här används ofta i beskrivningar av rollspel, men jag vet inte om det har sitt ursprung där eller någon annan stans. Ett exempel blir i alla fall: ”Du går uppför en trappa, tar tag i dörrhandtaget men tvekar.” Det är oerhört svårt att tänka sig ett du-perspektiv i preteritum, eftersom detta i så fall beskriver något som du, alltså läsaren, redan har upplevt.  Visst skulle det gå att experimentera med detta, kanske i en psykologisk thriller, men jag är inte helt säker på att läsarna är helt mogna för några horder av manus i du-form.

Fjärde person

Vi lever i en tredimensionell värld. Med detta menas att vi inte kan se vad som försiggår bakom en ogenomskinlig kropp, till exempel ett hus av sten. För att förstå den fjärde dimensionen föreslår jag att du ser på förklarande filmer på Youtube. Genom att förstå vad den ser som lever i en tvådimensionell värld kan vi begripa vad det är vi inte ser av den fjärde dimensionen. Vad har då detta med författande att göra? Jag får återvända till Tokarczuks föreläsning i Stockholm.

Tokarczuk talar om fjärde person som ”… en förmåga att härbärgera varje enskild figurs perspektiv men även se bortom var och ens horisont, ha en längre och vidare utblick och vara i stånd att sätta sig över tiden.” Detta är inget nytt. Hon hänvisar till Bibelns inledande ord: ”I begynnelsen var ordet” och frågar sig vem som förkunnar detta, om inte just ett perspektiv i fjärde person. Perspektivet känner till tankarna hos den kristna guden, som om perspektivet var ett äldre väsen när texten förklarar: ”Och Gud såg att det var gott.” Tokarczuk frågar sig: ”Vem är det som säger sig veta vad Gud ansåg?” Onekligen en kittlande tanke rent litterärt, oavsett om man är religiös eller inte.

Screenshot 2020-02-07 at 18.03.21

Oavsett vad du väljer

Oavsett vilket perspektiv du väljer måste du leva dig in i allt. Du måste bli Lasse som är en och nittio och har fyrtiosjuor i skor även om du själv är kort och har små fötter. Givetvis måste du även kunna krympa. Du måste leva dig in så till den grad att du känner smak och dofter, hör ljuden och nyanserna i de andra karaktärernas samtal. Du måste veta var i kroppen det känns när Lasse blir glad eller upprörd.

Först när du själv känner allt kommer dina läsare att känna med dig. Det är det som är hela essensen av perspektiv. Är du den känslokalla övervakningskameran kommer ditt manus att få en hårdkokt stil. Är du istället den inkännande författarrösten blir stilen som en omhändertagande sagotant, även om sagan är hemskt spännande. Vem känner inte med Mattis när Astrid Lindgren skriver: ”Men han fattas mej”, skrek Mattis. ”Han fattas mej så det skär i bröstet!” Vi, som läsare, förstår precis var Mattis sorg känns och då känns den också i vår egen kropp. Trots ett helt vanligt tredjepersonsperspektiv.

Lycka till!
/Anna

 

 

När du ”får napp”

Så fort du skickar in ett manus till ett förlag, eller sänder ut ett pressmeddelande om en egen utgivning, måste du vara beredd på att du faktiskt kan ”få napp”. Det här inlägget handlar alltså om hur du bör förbereda dig redan innan du skickar iväg något. Här är några punkter som kan hjälpa dig:

  1. När du skickar pressmeddelanden och manus måste du alltid tala om vem som är kontaktperson. Givetvis är det du som författare som står för texten. Skickar du ett pressmeddelande kan det också vara bra att förbereda andra inblandade på att du skickar in och fråga om de vill stå med som kontaktpersoner.  Till exempel den som har gjort omslaget eller bilder till inlagan.
  2. När du har angivit kontaktvägar måste du också se till att du svarar på dem. Det kan alltså vara en vits att inte ange alla olika sociala media där du kanske är någon enstaka gång. Är det en stor tidning eller en morgonsoffa som hör av sig förväntar de sig svar inom en timme. Gör dig alltså tillgänglig i några få etablerade kanaler.
  3. Förbered dig på att svara på mer än det som står i ditt följebrev eller ditt pressmeddelande. Var drar du gränser när det gäller att avslöja manusets innehåll utan att det blir ointressant? Hur balanserar du mellan din författarroll och personliga frågor?
  4. Spekulera inte om framgångar för ditt manus eller din framtid som författare. Se istället till att ha en bra analys kring hur det går generellt för den genre du skriver i och underbyggda siffror från till exempel biblioteksutlåning av liknande titlar.
  5. Handlar det om en intervju till en skriven källa eller ett förinspelat program: be alltid att få se eller läsa igenom innan intervjun publiceras. Rätta eventuella sakfel, men inget annat. Vinkel och rubrik kan du inte påverka.

Screenshot 2020-02-06 at 09.34.04

Lycka till!
/Anna

Det här inlägget är en uppföljning av ”skriva följebrev” och ”skriva pressmeddelande” som publicerades 20200206.

 

 

Skriva pressmeddelande

Om du ger ut din bok själv kanske du vill skicka ut ett pressmeddelande. Här är några korta tips.

  1. Rubriken ska innehålla nyheten. I ett mejl ska ämnesraden också vara rubriken (men se till att upprepa den som rubrik i själva meddelandet, rubriker får aldrig underförstås).
  2. Använd max fyrtio tecken i rubriken. Då passar den in i olika sättningsverktyg, spaltbredder och andra verktyg.
  3. Undvik långa ord i rubriken, som ”pressmeddelande” eller ”presskommuniké”. Mottagaren förstår ändå vad det är du skickar.
  4. Skriv en notisversion på två till fyra rader som sammanfattar nyheten. Den ska gå att publicera som den är.
  5. Anpassa språket och ordvalet i brödtexten efter mottagarmediets läsare. Vill du nå ut till en bredare läsekrets – förenkla utan att fördumma. Undvik om möjligt ord som behöver förklaras utan använd synonymer som är lätta att förstå. 

Har du skrivit en fackbok och skriver till fackpressen – använd fackspråk.
    Brödtexten ska svara på frågorna:

    • vad
    • vem
    • hur
    • när
    • varför.
  6. Välj bilder som förtydligar, till exempel en bild av dig själv eller av omslaget på boken. Se till att du har alla rättigheter till bilden. Gör du ditt utskick via mejl och har tryckta medier som mottagare: se till att du kan skicka en bild med högre upplösning som passar för tryck. Tala om att du har såna bilder, men tyng inte mejlet med dem från början.
  7. Redigera.
    Redigera igen.
    Korrläs och låt någon annan korrläsa.

Screenshot 2020-02-06 at 08.38.54

Lycka till!
/Anna

PS En uppföljning av det här inlägget finns här.

Här kan du läsa mer om att skriva ett följebrev.

Skriva följebrev

När ditt manus är helt färdigt står du inför valet att skicka in det till förlag eller ge ut själv. Om du skickar till förlag bör du ha med ett följebrev. Detta ger förlaget en chans att bedöma vilken typ av manus du har skrivit och se till att det hamnar på rätt bord.

Det absolut svåraste med ett följebrev är att sticka ut utan att skilja sig från mängden. Följ alltså mallen nedan. Undvik fallgroparna. Författarens främsta vapen är språket. Använd det!

Det kan faktiskt vara nyttigt att skissa på ett följebrev eller en baksidestext då och då under skrivprocessen. Det hjälper dig att se om manuset spretar (se nedan, punkt 6).

Här följer några tips samt några fallgropar att se upp med:

  1. Du har ungefär sex sekunder på dig att fånga läsarens uppmärksamhet. Lägg krut på inledningen.
  2. Läs in dig på vad förlaget i fråga vill ha för genre och skicka rätt manus till rätt adress.
  3. Se vilken typ av språk förlaget använder om sig själva och var följsam utan att göra avkall din stil. Skiljer det mycket kanske du ska fundera på om det är rätt förlag för dig.
  4. Presentera dig själv utan att bli för personlig. Håll det till fyra eller fem meningar av normallängd. Svara på varför du skriver och varför har du skrivit just det här manuset. Varför brinner du för ditt manus?
  5. Presentera manuset. Detta är din chans att fånga förlagets intresse, att sälja in det du så länge har jobbat med. Kan du inte göra det, hur ska då förlaget kunna sälja boken på marknaden?
  6. Skriv inte för långt. Håll det till en A4 med generösa marginaler och normalstor text. Ha gärna 1,5 i radavstånd. Blir det svårt att presentera manuset på en A4 kanske det spretar för mycket. då är det bättre att du redigerar själva manuset mer innan du skickar in det. En lektör kan vara bra att koppla in för att få hjälp.
  7. Fallgropar:
    • Skriv inte: ”Min kompis som läser massor av böcker tycker att jag absolut ska skicka in …”. Förlagen får för många sådana och det säger ingenting.
    • Var inte hemlighetsfull. Förlaget vill veta allt om manuset, inte: ”Vad som händer sen får ni läsa själva.”eller ”Manuset talar för sig själv.” Förlagen får för många manus för att kunna ta sig an sådant.
    • Skicka inte med ett CV som innehåller allt från att du gått på barnaktiviteter till dina sommarjobb från högstadiet. Håll dig till det som är relevant för din författarroll.
    • Lägg inte mer krut på följebrevet än på manuset. Det är trots allt ditt manus du skickar in!
    • En vanlig fallgrop bland manliga författare är att skriva för kaxigt. Undvik att beskriva dig själv som ”nästa Guillou”, ”blivande Nobelpriskandidat” eller liknande. Var stolt men ödmjuk.
    • Är du kvinna är den vanliga fallgropen att förminska din insats till: ”Jag skickar ett litet manus som kanske inte är så märkvärdigt …” Visa tro på dig själv och var stolt över det du skrivit.
  8. Redigera.
    Lägg mer krut på inledningen.
    Redigera igen.
    Korrläs.
    Låt någon annan korrläsa.

Screenshot 2020-02-06 at 08.03.33

Lycka till!
/Anna

PS En uppföljning av det här inlägget finns här.

Här kan du läsa mer om att skriva ett pressmeddelande.

Gör en ”hisspitch”

När du är ute och representerar dina böcker kanske någon stannar till och frågar: ”Har du skrivit den?” eller ”Vad handlar boken om?” Har du ett bra svar?

Om du börjar berätta ditt livs historia eller hela handlingen i din bok märker du säkert hur personen tappar koncentrationen, kanske ser på klockan eller helt sonika bara nickar artigt och går sin väg. Folk har inte tid. Inte om du inte lyckas fånga deras intresse ordentligt.

Vad är en ”hisspitch”?

I alla lägen där du har ont om tid att fånga någons uppmärksamhet är det bra om du har övat in en så kallad ”hisspitch”. Vad är då det? Jo, föreställ dig att du står med din bok i en hiss. När du har åkt en våning kliver någon på och frågar om din bok. Dörrarna stängs. Du har nu en våning på dig att presentera och sälja in tanken på boken. Sen är personen borta.

Hur lång tid tar det att åka en våning? I bästa fall tio sekunder, i sämsta fall tre. Hur gör du för att sälja in din bok på den tiden? Det handlar givetvis inte om att berätta hela handlingen. Det handlar inte ens om att dra baksidestexten. Det har du inte tid för. Istället ska du sälja in en tanke hos personen, väcka ett intresse att ta reda på mer. För att lyckas måste du kärnfullt presentera själva essensen av innehållet. Hisspitchen ska väcka intresse och väcka nyfikenhet, inte sälja boken (fast okej, det finns de som har lyckats!).

Exempel

Låt oss säga att du ska sälja klassikern ”Mina drömmars stad”. Personligen skulle jag helt skippa bokens huvudperson, Henning, och istället säga: ”En skönlitterär skildring av Stockholm vid förra sekelskiftet med arbetarkvinnorna i fokus.”

Är personen det minsta intresserad av Stockholm vid förra sekelskiftet, historiska romaner och kvinnohistoria har du sått ett frö.

Screenshot 2020-02-03 at 18.20.47

Börja med en känd bok

För att träna, börja inte med din egen bok, utan prova att göra några hisspitchar för kända böcker. Prova dem gärna på dina vänner. Tänk på att du inte får avslöja något som förstör för läsaren, alltså inga så kallade ”spoiler”. Kommer du på en egen för ”Mina drömmars stad”? Här är några andra titlar du kan öva på. Har du inte läst dem, hitta andra i din bokhylla, men öva!

  • Pippi Långstrump
  • De tre musketörerna
  • Pelle Svanslös
  • Sagan om ringen
  • Utvandrarna
  • En studie i rött
  • Hamlet (både lätt och svår eftersom Hamlet har en egenartad dramatisk kurva)

Screenshot 2020-02-03 at 18.22.57

Din egen bok

När du får till några hisspitchar för kända titlar är det dags för din egen bok. Var noga med att det blir lika kort. Det är en enda mening du ska skriva. Prova den på vänner som har läst boken och fråga om de känner igen vilken bok det är. (Du kan väva in din egen bland några av övningarna du gjorde ovan).

Övningar:

  • Hitta ett hus med en hiss och öva när du är ensam.
  • Använd en klocka och ta tid på dig själv.

Givetvis måste du inte leverera en hisspitch i en hiss. Det finns många andra tillfällen där du kan behöva presentera din bok mitt i ett pågående samtal där ingen har tid för en lång utläggning. Det behöver inte ens vara ett tillfälle när du har tänkt sälja. Hur många gånger har du inte sagt att du är författare och fått frågan: ”Jaha, vad skriver du då?” Den som frågar förväntar sig högst en mening till svar för att sedan kunna prata om förra lördagen eller vad ni ska äta till lunch.

Screenshot 2020-02-03 at 18.19.32

Skörda och fördjupa

Men tänk om personen inte kliver ur hissen, inte byter samtalsämne. Eller om vederbörande frågar dig när ni ses vid ett senare tillfälle. Då måste du ha en färdig fortsättning. Du har fångat ett intresse. Nu är det upp till dig att skörda det du sått!

Screenshot 2020-02-03 at 18.24.40

Det är jätteviktigt att du inte drar fördjupningen för någon som inte verkligen vill veta. Det kan förstöra kommande framgångar hos den personen. Får du inte en följdfråga, låt din pitch sjunka in och spara resten till en annan gång. Har du tur dyker frågan upp med tiden.

Om du får chansen att skörda, oavsett om det är direkt eller med tiden, bör du ha en fortsättning på ungefär tre meningar som fördjupar personens intresse för din bok. Fortfarande utan att avslöja något, dra hela bokens innehåll eller baksidestexten.

Du har fått ihop en hel bok. Detta är bara några meningar. Men det är kanske dina allra viktigaste meningar som författare. Det är meningar som skaffar dig läsare.

Lycka till!
/Anna

Isbergsteknik & gestaltning

En vanligt förekommande term i skönlitteratur är gestaltning. Då och då dyker också isbergsteknik upp som begrepp. En del frågar vad det är för skillnad. Om jag börjar i andra änden och pratar om vad det är för likheter kanske det blir enklare:

Både gestaltning och isbergsteknik handlar om att inte säga allt. Skillnaden är att man inte använder dem i samma syfte. Jag utgår ifrån att du kan en del om gestaltning och fokuserar på isbergstekniken. Men för tydlighetens skull har jag även med en del om gestaltning.

Skriva läsaren på näsan

Du har säkert hört att du inte ska skriva läsaren på näsan. När du gör det talar du helt enkelt om för mycket, eller upprepar redan kända fakta många gånger. Både gestaltning och isbergstekniken är sätt att komma runt det här problemet.Läsaren vill nämligen gärna fylla i luckorna med sin egen fantasi på samma sätt som när en tecknare inte drar alla streck.

Screenshot 2020-01-31 at 09.44.29

Jämför 1:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon drog upp sina prickiga strumpor, försökte borta bort en fläck från kjolen och knöt sin t-shirt i midjan.”

Jämför 2:

A) ”Hon hade på sig nedhasade blå strumpor med vita prickar, en gammal, fläckig, gul- och vitrandig kjol, en stor, bylsig, röd t-shirt.”

B) ”Hon hade varken på sig kläder som passade eller var rena.”

Lämnar A eller B mer åt fantasin? Troligen svarar du B) i båda fallen. Vad är det då som skiljer 1B och 2B? Exempel ett är gestaltning, kläderna blir en del av handlingen, det är underförstått att de inte passar och är smutsiga. Exempel två är isbergsteknik (även om det finns betydligt bättre exempel än detta, se nedan), Isbergstekniken vänder ofta något till en motsats, även om det inte alltid är så.

Hemligheten med båda teknikerna är att du inte får underskatta din läsare. Precis som när du ser på film går det att fylla i mellanrummen. Dyker det upp en man på duken som är oklanderligt klädd och välrakad behöver vi inte veta att han haft möjlighet att göra sig i ordning i badrummet tidigare på dan. Lita också på att läsaren kommer ihåg fakta. Om en karaktär har flyttat till en viss stad för tre år sedan behöver du inte ta om det, sånt kommer läsaren ihåg. Är det saker som är av mycket stor vikt kan du möjligen ta om det, om det är länge sedan läsaren fick veta det, men se i så fall till att göra det på ett nytt sätt.

Gestaltning

Gestaltning kan beskrivas som att undvika ett givet ord. Istället för att skriva att det är höst kan författaren skriva om färggranna löv, regn, jorddoft eller förberedelser för vintern. Gestaltning handlar också ofta om att väva in en persons utseende i sådant som personen gör, likt kvinnan ovan som drar upp sina strumpor.

Screenshot 2020-01-31 at 10.33.41

Gestaltning handlar mycket om att låta den som för tillfället har perspektivet uppleva saker i sitt inre. Var i kroppen känner personen rädsla? Istället för att skriva ”Han blev rädd.” kan du med fördel skriva: ”Det kom en klump i magen.”

Kan man gestalta för mycket?

Gestaltning tar mer plats i ett manus. Går det att gestalta så mycket att texten tappar tempo? Svaret är både ja och nej.

Det går att gestalta sönder ett manus genom att bli omständlig, men om du ser på exemplen ovan har jag med flit utelämnat en hel del adjektiv i de båda B-exemplen. Det kanske inte spelar så stor roll vilken färg strumporna har? Det viktiga är att de åker ner och att de inte passar med resten av klädseln. Det gäller alltså att få med det som är betydelsefullt och strunta i resten. Låt läsaren själv fylla i det du inte skriver ut, såvida det inte är avgörande för handlingen. (I en deckare där någon har sett en person med blå strumpor med prickar är detta givetvis inget du bör utelämna.)

Det är heller inte läge att gestalta för mycket när du skriver en actionscen. Action blir bättre av korta meningar som i klarspråk talar om vad som sker. Just i actionscener kan isbergstekniken istället vara en fördel. Luckorna som läsaren fyller i själv driver upp tempot.

Isbergsteknik

När det gäller isbergsteknik handlar det om att bara tala om det som syns ovanför ytan för läsaren. Ett av de äldsta exemplen är de isländska sagorna. Där följer berättelsen hela tiden sitt eget huvudspår. Om en karaktär inte längre har med berättelsen att göra sägs helt enkelt:

”Och så var Fjalar ur sagan.”

Vad som hänt Fjalar är ointressant för fortsättningen. Han kan ha dött, gift sig, utvandrat eller helt enkelt bara slutat ha något med fortsättningen att göra. Läsaren får fylla i resten. Detta är givetvis att dra tekniken till sin spets. Det behöver du inte göra.

Screenshot 2020-01-31 at 12.21.43

Låt istället säga att en karaktär har en make. Karaktären är ny på jobbet och ställer ett inramat foto av maken på skrivbordet. När X kommer in tippar karaktären fotot med bilden ner. Vad säger detta? Läsaren måste helt enkelt läsa vidare för att ta reda på detta. Och vad vill författaren? Dum fråga, nu får jag skriva dig på näsan: Författaren vill givetvis inget hellre än att läsaren ska fångas och vilja veta mer.

Inledning – fånga läsaren

När du skriver en inledning gäller det att kasta in läsaren direkt i  händelsernas centrum. Om du börjar förklara en massa tappar du direkt tempo. Använd istället isbergstekniken. Här är ett utmärkt exempel från Dorothy Dunnet. En del av öppningsscenen på hennes sex böcker långa historiska romanserie:

”Lymond är tillbaks.”
Det blev känt så snart Sea-Cattle nådde Skottland från Campvere me sin smugglade last och en man hon aldrig skulle haft med sig.
”Lymond är i Skottland.”
Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra.
”Jag har hört att lord Culters yngre bror är tillbaks.”
Bara ibland sa en kvinnas röst frasen med ett annat tonfall, följt av ett fnittrande skratt.
Lymonds egna män visste att han var på väg. De väntade på honom i Edinburg medan de funderade, utan oro, på hur han tänkte ta sig in i en muromgärdad stad. *)

Vem är tillbaks? Vad har han gjort som får soldaterna att ogilla honom, medan en del kvinnor fnittrar? Att hans män inte är oroade säger också något om personen som är tillbaks. Redan när man läser de första raderna blir man definitivt nyfiken på vad det är för person. Krig mellan England och Skottland talar också om en tidpunkt, rent historiskt, för berättelsen.

*) Min översättning, såvitt jag vet är serien inte översatt till svenska.

Hemingway

Slutligen går det inte att skriva om isbergsteknik utan att nämna författaren Ernest Hemingway. Han skulle inte skriva:

”Han blev mycket arg.”

utan

”Han slog inte ihjäl någon.”

För att få bättre exempel än i det här inlägget föreslår jag att du läser ”Den gamle och havet”. Den går att läsa som det äventyr i kortromansformat som den är. Samtidigt är den full av religiös symbolik och går även att läsa som en biografi över författaren. Både symbolik och et dolda budskapet att det skulle kunna vara författaren själv, är även det isbergsteknik.

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.38

Gestaltning eller isberg?

Vilken teknik ska u använda? Båda, givetvis. De fyller olika funktion i berättelsen. När du inte vill tala om allt på en gång använder du isbergstekniken. När du inte vill tråka ut läsaren med en massa staplade adjektiv använder du gestaltning. Man kan också säga att gestaltning är bra när du vill få med känslor eller måla en scen, medan isbergstekniken är bra när du vill tala om något, men inte allt, och driva upp tempot, alternativt dölja något, göra läsaren nyfiken, som hos Dunnett, eller ge berättelsen en ytterligare dimension, som symboliken hos Hemingway.

Gestaltningen ersätter ord som blir övertydliga.

Exempel:

”Lisa fick hoppa för att få upp halsduken på hyllan.”

Underförstått:

Lisa är inte så lång. Ersätter en adjektivrik beskrivning av Lisa.

Isbergstekniken döljer större förlopp. Den handlar om att korta ner en text och låta läsaren uppfatta saker mellan raderna.

Exempel:

”Polisen såg ett foto av ett barn med en glugg i tandraden.”

Underförstått:

Något allvarligt har hänt som gör att polisen är i hemmet. Polisen gör en ny upptäckt, det finns ett förskolebarn. Iakttagelsen ersätter en lång utläggning om barnets ålder, utseende, kön och annat som är för lång eftersom barnet inte har någon roll i det som just nu pågår. Senare kan polisen tänka på bilden och då kan det passa bättre att fylla på med hårfärg etc.

Research

Det förhåller sig på samma sätt med den research du gör som med det du inte direkt talar om för läsaren. Givetvis måste du alltid göra research. Det gäller till och med när du skriver fantastik, eftersom du måste hålla reda på hur din värld fungerar. Däremot ska du inte skriva all research i ditt manus, utan använda isbergstekniken.

Tänk om Dunnett hade inlett sin roman ovan med:

”… Det sades av män som hade fullt upp med förberedelserna inför kriget mot England, med förakt, med avsky, medan de sneglade på varandra. Kriget skulle mest största sannolikhet blossa upp eftersom YY hade varit oförskämd mot XX och fått förhandlingarna vid QQ att stranda. YYs bror, som var son till ZZ …”

Där har du redan tappat läsaren för länge sedan. Låt det istället bara framgå att man förbereder för krig. Läsaren litar på att du förklarar lite mer sen. Men inte nu, för nu är det action. Det handlar inte om YYS bror utan om att Lymond är tillbaks. Allt anat kan gott och väl ligga dolt länge under ytan. Den läsare som inte vet så mycket om krigen mellan Skottland och England kanske så småningom slår upp det själv. Du behöver inte tala om allt, men du måste veta allt. Din kunskap kommer att lysa igenom i ditt manus. Lita som sagt på läsaren!

Screenshot 2020-01-31 at 09.55.49

Och som överkurs: Fundera på vad som kan ha hänt innan den här scenen utspelar sig:

“And the English army, wheeling, started south at a gallop over the hill pass into Ettrick, followed by twenty men and eight hundred sheep in steel helmets.”

Lycka till!
/Anna

 

 

Författaråret

Här får du några tips att ta med dig när du summerar ditt författarår och ser fram emot nästa.

1. Hur förvaltar du positiv kritik?

Givetvis ska du inte skriva samma sak om och om igen. Det finns förvisso en del framgångsrika deckarförfattare som upprepar sina koncept, men det leder knappast till någon utveckling av dig som författare. Sträva istället hela tiden efter att förnya dig så att inte dina läsare ”kan” det du skriver efter att ha läst två noveller eller romaner. Använd det som du har blivit positivt bemött för men glöm inte att lägg till något nytt.

2. Hur tar du emot negativ kritik?

Se på kritiker, lektörer, redaktörer och korrläsare som dina bästa vänner. Gör det som du fick rödpenna för till en inbyggd egen röd flagga. Ju skarpare råmanus du kan få till, desto djupare blir nästa analys från lektören.

3. Vad överraskar dig mest?

Vad skrev du som överraskar dig mest 2019? Överraskningar kan gå åt båda håll. Vad tänker du ta med dig in i 2020 med utgångspunkt från det som är mest oväntat?

4. Vad oroar dig?

Ingen är någonsin helt nöjd med sin text. Det finns kända författare som aldrig öppnar sin bok igen när den väl går i tryck. Har någon text som oroar dig? Varför? Vad gjör du åt det? Vad tar du med dig för lärdom in i nästa år?

5. Vad är känslosamt att skriva?

Med den här frågan avser jag en text, eller del av en text, som framkallar en såpass stark känsla att den finns kvar även sedan du slutar skriva. Kanske hela dan. När känslan kommer: Var sitter du och skriver? Tid på dagen? Andra omständigheter, som ifall du har musik på i bakgrunden? Tänk igenom noga, försök att göra det genom att berätta högt för dig själv, i presens, som om du är där igen. Då är det större chans att du får med alla detaljer som lockar fram känslorna. När du blir berörd av din egen text kommer du också att beröra läsaren. Därför är det viktigt att ta med sig upplevelsen.

6. Vad har du förändrat?

Om du jämför något du skrev 2018 med något från 2019, vad har hänt? Det kan vara småsaker, som att du inte längre måste köra ”sök och ersätt” för att ta bort onödiga småord, utan hittar dem direkt (en lista på såna finns här). Kanske har du givit karaktärerna mer skilda röster eller något annat. Det kan också handla om att du har skapat mer tid för att skriva.

7. Läserdu andras böcker?

Se vad du gillar, eller ogillar, i böcker du läser. Använd det förra. Försök förstå vad det är du ogillar i de senare. Men försök också att se om det finns småsaker du gillar i en bok som du inte har givit bra helhetsbetyg. Alla berättelser har något som är bra. Kanske en viss karaktär, kanske en miljö eller hur författaren behandlar språket. Det kan ligga en noggrann research bakom eller något annat. Det här lär du dig väldigt mycket av att hitta.

8. Läser du högt?

Läser du din egen text högt någon gång? Det är ett tips om du vill undvika upprepningar, haltande rytm eller rena redigeringsfel. Läs som om du ska spela in en ljudbok, högt och dramatiserat. Läser du bara tyst är risken stor att du skummar det du ”redan vet att det står där” som man så gärna gör när man läser sin egen text.

9. Ger du dig själv råd?

Om du fått ge ditt författarjag ett råd den 1 januari 2019, vad hade det varit? Vad lär du dig av detta när du ser tillbaka? Skriv ner ett råd inför ditt författarår 2020.

10. Tar du hjälp?

Hjälp kan komma i många former. Det kan vara testläsare, en författargrupp, en bekant eller någon som arbetar professionellt med text. Idealet är givetvis att du både använder frivilliga (eller byter tjänster med någon) och proffs. Har du inte råd att anlita ett proffs kan det vara värt att låta texten vila medan du sparar en slant. Alla framgångsrika författare tar hjälp. Lektörer, redaktörer och korrläsare tar också hjälp när de skriver själva, eftersom man väldigt snabbt blir hemmablind för sin egen text. Hur går dina funderingar kring detta inför 2020?

Skriv en roman 2020!

Här följer ett diagram som förhoppningsvis kan hjälpa dig att förstå skrivprocessen. Om du låter varje andel representera en månad blir det en roman på ett år.

  • januari-mars –skriva
  • april – vila manuset
  • maj – redigera
  • juni –testläsare
  • juli – redigera
  • augusti –lektör
  • september-oktober –redigera
  • november – korrläsare
  • december – sättning

Varsågod: Här är ditt författarår 2020 i tårtform!

Screenshot 2019-12-30 at 08.43.35.png

Lycka till och gott nytt författarår!
/Anna

 

Fabula, intrig & narrativ

När det gäller handlingen i ett manus har jag märkt att kärt barn har många namn. Eftersom jag är en nyfiken natur har jag lockat fram gamla böcker om litteraturvetenskap och här kombinerat dem med ett mått textanalys. Alltså dags för rättning i mitt eget led!

Grunden är att jag alltid har sett ordet intrig som tudelat, alltså skillnaden på den faktiska berättelsen och på berättelsen i kombination med den som berättar, har perspektivet. Genom åren har jag lyckats röra till det, framför allt genom slarvig användning av engelska lånord.

Nedan följer nu de korrekta termerna och deras förklaring.

Fabula & intrig

Tyvärr har det ordet fabel flera betydelser, men jag har alltid tänkt på det som ”en berättelse med personifierade djur, ofta med en sensmoral”, medan de andra betydelserna har fallit i glömska. Men vi är väl här för att lära så länge vi lever, tänker jag. Ordet kommer från ryskans fabula och är ett namn för det som faktiskt händer i en berättelse, placerat i kronologisk ordning. På engelska är termen story. Men precis som jag slarvar många och säger plot.

Screenshot 2019-07-08 at 09.41.02.png
I de slarvigt använda engelska lånorden ligger en hund begraven. Det är så mina uttryck har blandats ihop. Dags att bli kompis med de svenska uttrycken igen!

Även i en berättelse som inte rör sig kronologiskt är fabula det ord som täcker handlingen, abstraherad till en kronologisk följd av händelser. Fabulan är det som gör att vi känner igen samma berättelse även om den berättas i olika form. Detta sker ofta i nyfilmatiseringar av klassiska sagor, men också när så kallade folksagor skrivs om i nya versioner. Det finns, som exempel, en mängd olika varianter av sagan om Rödluvan.

Intrig kallas ibland sujett, (intrigen benämns plot på engelska). Det svenska ordet intrig felanvänds ofta för både fabula och intrig. Den korrekta användningen är att intrig är benämningen på handlingen i den ordning den berättas i manuset. Tidslinjen kan röra sig baklänges, hoppa runt mellan scener som utspelar sig vid olika icke kronologiskt ordnade tidpunkter eller röra sig kronologiskt, (då blir intrig och fabel samma sak).

Manusets mönster

Författaren bör konstruera manuset så att det får en inledande gåta eller brist på jämvikt som till sist leder läsaren mot upplösningen. Författaren skapar därigenom ett mönster som kombinerar olika delar av fabulan till en väg åt läsaren som kallas intrig. Man kan också säga att fabula är berättelsestoff som av en sujett organiserats i en narrativ struktur. Men då krävs det en komponent till.

Narrativ

Narrativ kan slutligen ses som en representation av ett händelseförlopp. Till skillnad från intrig är narrativets uppgift att länka samman händelserna på ett meningsfullt sätt. Narrativet handlar inte om hur det brukar vara, utan en explicit händelseförlopp som utspelas där och då. Det gäller oavsett om det är en självbiografi eller skönlitteratur. I varje narrativ ingår minst ett subjekt, alltså den som har perspektivet och berättar händelsen.

Till skillnad från intrig innehåller således narrativet en upplevelse av hur det var att genomleva händelsen, hur förloppet upplevs.

(Och där någonstans övergår det hela i gestaltning, alltså att få läsaren att uppleva texten med samma inlevelse som berättaren (den som har perspektivet) upplevde den när den hände.)

Narratologi

Narratoligi slutligen är läran om narrativet. Inom läran ställer man sig frågan vad som skiljer berättelsen (historia) från det berättade (diskursen). Frågan är dock om dessa verkligen går att skilja, eftersom ett narrativ förutsätter en subjektivitet. I varje narrativ finns en implicit moralisk dimension som ger berättaren en mått av frihet.

Slutord

Man blir inte bara hemmablind för sin egen text, utan även för sitt eget sätt att uttrycka sig om text, det är klart och tydligt. Jag ber om ursäkt för den förvirring som detta kan ha skapat.

Här skulle jag kunna skriva en lång utläggning om vad som händer när vi använder lånord utan att gå till botten med dem, men jag tar det en annan gång. Det räcker med att se att jag, trots att jag arbetat med text så länge, lyckats gräva en grop åt mig själv och falla i den. Nå, nu har jag åter näsan över kanten, så att säga. Det var nyttigt att läsa på igen.

Framöver kanske jag skriver mer om de här olika delarna, för när jag började söka väcktes gammal glädje över ämnet upp. Häng med genom att prenumerera på bloggen, så får du se!

/Anna

 

 

 

Tio redigeringstips

När någon säger ”Det här var den bästa bok jag läst” vill jag gärna ta reda på vad det var som var så bra.

Givetvis handlar upplevelsen av en bok om tycke och smak. Så är det med musik, dans, konstverk och allt annat som inte går att mäta i exakta siffror. Att fråga vilken bok som är bäst i världen är på samma sätt lite som att fråga vem som springer bäst i världen, utan att specificera om det är ett sprintlopp eller långdistans.

Hur ska du då kunna veta om ditt eget manus är bra? Givetvis gäller det att ställa upp ett antal kriterier och sedan kontrollera texten mot dessa. Det är många redigeringsvändor innan du är i mål.

Läs med olika ögon

När jag lektörsläser går jag alltid på djupet i en text. Oftast läser jag manuset flera gånger med ”olika ögon”. Det du får tillbaka är ett omdöme som både berättar hur nära ditt mål du är och vad du kan göra på olika plan för att göra texten bättre. Men redan innan du lämnar ditt manus till en lektör finns det en rad saker som du kan göra själv.

Här följer tio redigeringstips. Inom en del punkter finns det även underrubriker. Detta innebär att om du redigerar bra kommer du att ha läst ditt manus långt fler än tio gånger innan det har gått från råmanus till färdig produkt.

Tio redigeringstips

Här ska jag försöka ge dig några tips kring hur du bör gå tillväga när du jobbar med din text. Eftersom vi alla skriver på olika sätt tar jag inte upp den processen i den här artikeln, utan fokuserar på det som händer när du har ett råmanus.

1. Vila från manuset

Det första du ska göra är att skaffa dig distans till texten. Lägg den alltså åt sidan. Detta kan vara jobbigt, eftersom du antagligen brinner för din berättelse, dina karaktärer och kanske även miljön. Men låt det minst gå en månad när du inte rör manuset alls.

Kontrollera att du inte fuskar, utan verkligen låter manuset vila.

2. Mottagaren

I bruksprosa är oftast mottagaren av en text definierad innan författaren börjar skriva. För skönlitteratur kan det mer röra sig om att författaren får en idé, vill utforska en viss händelse eller kommer på en kul karaktär. Okej, här måste jag faktiskt gå in lite i det som sker innan den första versionen är klar. Ganska tidigt bör du nämligen bestämma dig för vem eller vilka det är som ska läsa texten. Ha detta i åtanke medan du skriver. En första genomläsning efter viloperioden är att kolla om manuset håller sig till målgruppen.

Om du har läst Stephen Kings ”Att skriva” vet du att han alltid skriver för sin fru. Trots detta har han många läsare. Dra dig alltså inte för att identifiera en ensam mottagare för ditt manus.

Kontrollera att du kan ikläda dig rollen av någon av dina läsare. Läs som om du just fått en ny bok i din hand, utan att stanna och ändra i texten.

3. Tidslinjen

I nästa genomläsning bör du kontrollera att manuset sitter ihop. Om någon går in i ett rum, går de ut igen? Det kan givetvis vara underförstått att de går ut, till exempel om stycket efter börjar med ”Nästa dag …” men det jag menar är att du inte flyttar dina karaktärer ologiskt, alltså att manuset inte är fullt av lönndörrar som läsaren inte får veta om. Om någon reser till en plats, se till att den blir etablerad. Om någon blir gravid, se till att det är nio månader till födseln (vanligt fel!). Gör restider rimliga. Detta gäller även för science fiction och fantasy eftersom du i ditt världsbygge måste etablera hur snabbt man kan färdas.

Kontrollera att tidslinjen i ditt manus fungerar på alla plan.

Screenshot 2019-07-05 at 11.55.57.png

4. Värt att kämpa för?

Håller intrigen? Det vill säga: finns det något som det är värt att kämpa för? Detta är mycket viktigare än om du lyckas skapa den mest finurliga ”plotten” (i brist på bättre ord). Många manus kan vara välskrivna, men sakna något som gör att läsaren förstår varför protagonisten kämpar så mycket för att nå sitt mål.

Resan viktigare än målet

Jag läste nyligen boken 1793. Själva plotten i den är rätt svag, medan intrigen är väl vävd och karaktärerna starka. Att huvudpersonerna får nå sitt mål blir viktigt eftersom man som läsare känner så starkt med dem. Du måste alltså inte ha jordens bästa plott, men du måste väva intrigen så att plotten känns viktig. Resan blir på det sättet viktigare än målet. Följden, när jag läste 1793, blev att jag inte hade något som helst problem med att plotten var lite svag, eftersom resan var ett sånt nöje att läsa.

Kontrollera att det finns ett värde i att uppnå något – och att läsaren kan identifiera sig med detta värde och att du ger läsaren en intressant resa på vägen mot målet.

5. Karaktärer

Som huvudpersoner brukar man räkna protagonisten och antagonisten.

Protagonisten

En bra protagonist är någon som läsaren kan känna för. En bra protagonist har fel och brister, även om det är någon som gör hjältedåd. Jag skrev tidigare om Stålmannen, som ofta anses tråkig för att han alltid är just Stålmannen. Men han har kärleksproblem, vet inte hur han ska förhålla sig till Lois Lane. När han till sist avslöjar att Clark Kent och Stålmannen är samma person faller allt på plats.

En protagonist måste inte vara en hjälte. I många fall är det en antihjälte eller till och med en skurk. Det viktiga är att läsaren kan identifiera sig med karaktären.

Kontrollera att din protagonist gör fel ibland, är rädd för något, hamnar i knipa, har kärlekstrassel eller andra saker som gör att läsaren kan känna med karaktären.

Screenshot 2019-07-05 at 12.06.59.png

Antagonisten

En bra antagonist har en egen agenda. Detta går inte att säga nog många gånger. En antagonist som bara är ond för att den är ond, som bara lägger krokben för protagonisten för att det roar antagonisten, blir snabbt trist. Se istället till att din protagonist råkar komma i vägen för antagonistens mål, vilket i sin tur gör att det uppstår en konflikt. Det kan också vara så att antagonisten har råkat ut för något, vilket i sin tur gör att det blir en konflikt. Vägarna är många.

Kontrollera att antagonisten har en egen agenda och att den inte är att förstöra för protagonisten eller utmana världen i största allmänhet. Det måste vara personligt för att läsaren ska reagera. Här finns en bloggpost om antagonisten.

Dynamiska karaktärer

Kontrollera också att det händer något med dina karaktärer på vägen. Se till att de utvecklas (och tänk på att en utveckling ibland kan gå baklänges, någon som är tuff kan bli rädd etc.) Men det viktigaste är att karaktärerna inte är samma person i manusets start som när det slutar. Om någon bifigur blir statiskt gör mindre, men även de som är nära protagonisten och antagonisten bör förändras. Jag skrev också ett tidigare inlägg om att skapa dynamiska karaktärer, som du kan läsa här.

Perspektiv

Se till att du har ordning på perspektivet. Den som har perspektivet kan ha inre känslor och tankar. Andra har inte detta. Om du byter perspektiv, se till att detta sker tydligt där du börjar ett nytt kapitel eller har en markerad gräns mellan stycken, som till exempel tre stjärnor.

Kontrollera att perspektivet inte svajar eller hoppar omkring okontrollerat.

6. Research / världsbygge

Oavsett om du skriver i nutid eller dåtid, om ditt manus utspelar sig i vår värld eller i en som du har hittat på, så måste du göra din research.

I nutid handlar det givetvis om att kontrollera sådant som gatunät, gatuliv, parkeringsmöjligheter, tidtabeller, busshållplatser, vad som finns på vilken adress, hur folk på olika platser uttrycker sig och klär sig och så vidare.

I historiska manus måste du kolla vem som befann sig var vid vilken tid, när olika saker uppfanns, vad man samtalade om, kulturlivet, gatunät, hur man svor, hur lång tid en resa tog och vilka färdmedel man använde, arbeten, sysslor, och mycket annat.

Det kan verka märkligt att du ska göra research om du själv hittar på en värld, men även för en sån måste du sätta upp avgränsningar. Vilket språk pratar man, hur färdas man, vilka intelligenta arter finns det, hur skickar man post. Oerhört viktigt är att du ser till att det finns regler för magi eller teknik som inte existerar i vår värld. Tänk också på att om du lägger in magi i vår värld måste researchen gälla båda delarna. Jag är säker på att Rowlings, som skrev Harry Potter, tog reda på var det finns en park och en busshållplats innan hon lät en lila trevåningsbuss stanna där. Eftersom parken och hållplatsen finns köper läsaren det magiska.

Screenshot 2019-07-05 at 11.51.25.png

Kontrollera alla fakta i ditt manus. Läs på, för bok, skriv regler. Använd dig gärna av någon sakkunnig som kan kontrollera vissa saker – och gärna dubbelkolla dem. Jag har gjort flera artiklar om research. De ligger i bloggrullen.

7. Dialog

Hur pratar dina karaktärer? En bra skriven dialog är en sådan där karaktärernas tankar lever sitt eget liv, alltså där de inte bara håller med varandra. Det kan handla om utvikningar, avbrott från ämnet och liknande. Sätt dig på en buss eller ett fik och lyssna på folk som pratar. Skillnaden mellan verklighet och manus är att i verkligheten kanske dialogen bara rinner ut i ett nonsens eller ett ”jag messar dig”, medan dialogen i manuset måste komma tillbaka till någon form av avslut för att vara intressant.

Fundera också på vad som händer om dina karaktärer vill nå olika mål när de samtalar eller om den ena parten vägrar att prata.

Screenshot 2019-07-05 at 11.49.48.png

En sak att tänka på är hur Shakespeare, även i de mörkaste stunderna i sina dramer, låter karaktärerna vara roliga. De säger dråpliga saker när de står inför döden.

Kontrollera alltså att dialogerna känns naturliga, inte bara är frågor och svar och låt dialogen balansera mellan glädje och sorg så att den varken blir hurtig eller gravallvarlig. Här hittar du ett inlägg om att variera dialog.

8. Brödtext

Brödtext är allt som inte är dialog eller anföringssats till dialoger (alltså ”sa hon”). Här är det viktigt att du funderar på hur texten i sig klingar. Har du en egen berättarstil och författarröst eller har du bara försökt härma någon författare du gillar? Spretar språket eller är det homogent? I ett historiskt drama kanske du väljer ett annat sätt att skriva både dialog och brödtext än i en hårdkokt deckare. Tänk också på att om du över lag till exempel har ett ungdomsspråk bör du inte väva in högtravande enstaka ord, utan ha en stil i samma manus.

I brödtexten ligger också sådant som att du bör gestalta, alltså att visa läsaren, snarare än att berätta. Givetvis kan man gestalta in absurdum, på vissa ställen måste det gå snabbt och vara berättande. Hitta en gyllene medelväg. Under brödtext hamnar också en kontroll av tempus i texten.

Kontrollera att språket passar för genren, att du har en egen berättarstil och författarröst och att ordvalet inte spretar mellan till exempel slang och högtravande. Se till att du gestaltar överallt där det inte är action, men samtidigt att du inte gestaltar sönder texten. Kontrollera att du inte hoppar mellan olika tempus.

9. Språk

Jag skiljer på brödtext, som är manuset egen ton, och språk, som är hur väl författaren behärskar språket rent generellt. Här kommer alltså sådant in som svengelska (tyvärr väldigt vanligt), andra grammatikfel, stavning, ordförståelse (alltså att ett ord inte är konsekvent felanvänt), meningsbyggnad etc.

Ta bort alla onödiga småord. Här finns en listan på sådana. Småord jagar du enklast bort genom att köra ”sök och ersätt”. Läs meningen och se om den fungerar utan småordet. Gör den det: ta bort!

Tänk på att det är modernt med korta meningar.  Tänk på att meningar med flera bisatsinledare, som ”och” generellt är för långa. Samtidigt får inte manuset bara ha korta meningar, då blir det rumphugget. Variera och frasera ditt språk. Läs mer om detta här.  

Använd ”Svenska skrivregler” och Olof Thorell ”Svensk grammatik”.

Kontrollera att du inte har svengelska uttryck, att du skriver en riktig grammatik och att meningarna är av varierande längd. Korrläs för att hitta stavfel.

10. Utforma texten läsvänligt

För långa rader, fel typsnitt eller fel storlek på typsnittet kan göra att ett aldrig så bra manus upplevs som svårläst. Tänk på att detta inte bara gäller för dig som ger ut själv, utan även för manus som ska läsas av ett förlag. Gör manuset så tilltalande som möjligt, så är chansen för utgivning större! Ta gärna hjälp av ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark .

Kontrollera att ditt manus är läsvänligt utformat. Här finns ett inlägg om hur du utformar din text på ett läsvänligt sätt.

Screenshot 2019-07-05 at 11.59.27.png

Fler tips

Det finns fler tips i min blogg. Ta gärna hjälp av en betaläsare, men kom också ihåg att en lektör med lång erfarenhet verkligen kan gå på djupet i ditt manus och hjälpa dig att vässa det.

På Lektörsförbundets webbplats hittar du en lista med lektörer som både har många år i branschen och dessutom goda referenser från sina författare.

Här finns en lista på saker som vi i Lektörsförbundet tycker att du ska kontrollera i ditt manus.

Här är en lista på saker som du som författare bör fråga innan du anlitar en viss lektör.

Här är en lista över lektörer som är anslutna till Lektörsförbundet. Som du se är listan kort. Det beror på att det inte är så många som har lång erfarenhet. Med tiden blir förhoppningsvis listan längre, men det är dessa vi rekommenderar i dag.

Lycka till!
/Anna