Skriv trovärdig fantasy

Många tror att regler för att författa inte gäller den som skriver fantasy. Detta är helt fel. Precis som det krävs mycket research om polisarbete för att skriva en polisroman, eller historiskt kunnande för att skriva en historisk roman, måste en fantasyroman hålla sig till givna regler. Om författaren inte håller reda på fakta blir det lika tokigt som att placera Gustav Vasa på vikingatiden eller glömma åklagaren i polisarbetet. Den stora skillnaden är att i fantasy måste du både skapa lagarna och sedan hålla dig till dem. Fantasy som inte håller sig till sina egna regler blir minst lika irriterande som deckare som slutar med ”det var betjänten”. Här följer därför några tips på saker som du bör tänka på.

 

Tänk på läsaren

Om du skriver fantasy måste du tänka extra mycket på läsaren i starten av din berättelse. De allra flesta fantasyböcker har en mycket brant inlärningskurva, det vill säga om en vanlig bok handlar om att läsaren ska förstå var den utspelar sig och vilka huvudpersonerna är så ska fantasyläsaren också förstå en rad andra saker. Du ska inte börja föreläsa, det gör ingen läsare glad, men börja gärna i liten skala. Det är vanligt att fantasy startar på en ”bondgård”. Ta Eragon som exempel, eller Stålmannen. Läsaren får då en chans att först bekanta sig med en begränsad del av miljön innan huvudpersonen ger sig ut i resten av världen (för det händer i stort sett alltid i en fantasyroman). Det måste inte vara just en bondgård, Sagan om ringen börjar i landsänden Fylke, Harry Potter börjar hos familjen på Privet Drive, men försök att avgränsa miljön så att läsaren hinner med. Det kan ju både vara främmande varelser, nya naturlagar, vilken magi som finns och hur den fungerar, styrelseskick med mera som din läsare ska hinna med att lära sig.

Namn och språk kan vara annorlunda. Gör det inte för svårt med namnen, de får varken vara för krångliga eller för upprepande (om du inte ska behandla en grupp som ett kollektiv, som Tolkien gör med flera av dvärgarna i Bilbo). Mer om språk och namn kommer nedan.

Samtidigt som du ska ge läsaren en chans får du inte börja föreläsa. Kasta istället in läsaren i handlingen och jobba stenhårt med gestaltningen, speciellt i början. Då får allt det främmande en naturlig plats i handlingen. Se upp med sånt som kallas ”as you know, Bob”, alltså när karaktärerna inte talar till varandra, utan till läsaren så att det blir de, snarare än författaren, som föreläser. Detta är en riktigt vanlig fallgrop som dessutom kan vara svår att se i det du själv skriver (ta hjälp av kritiska testläsare).

 

Världsbygge

Fantasy kan utspela sig i en helt främmande värld eller i vår egen.I vår egen värld brukar det då handla om något som vi vanliga människor inte kan uppfatta, som att det finns en ”plattform 9 3/4” eller far omkring lila trevåningsbussar på stan. Om du förlägger din fantasy till vår egen värld måste du vara mycket noga med var olika saker i verkligheten finns, hur de ser ut och hur de fungerar, för om du fuskar med detta, och blir genomskådad av läsaren, kommer denna inte heller att tro på den påhittade delen. Skriver du om en busshållplats vid Storgatan 3, se då till att det verkligen finns en busshållplats där, annars tror inte läsaren på den lila bussen heller.

Om din fantasy utspelar sig i en påhittad värld måste du skapa lagar och regler för denna. Världen ska ha avgränsningar för att fungera, både i frågan om dess sociala system (hur man färdas, vilka handelsvägar som finns, hur nyheter sprids, hur ett styre har uppstått och hur det upprätthålls, hur man passerar landsgränser, olika seder och vanor etc.) och i frågan om naturlagar (hur är det med gravitation, tidräkning, växter och varelser som bor där etc.).

Kartor hjälper i många fall läsaren med geografin. Men tänk på att den klassiska fantasykartan är ett land med en kust åt väster. Försök hitta din egen variant istället för att följa alla andra.

Tänk också på att ge din värld en historia som de som bor i den känner till och ser spår av. Men tänk också på hur sällan vi själva står och pratar om vår jords historia. Gör vi det handlar det oftast om föredrag eller museibesök, var noga med att inte någon i berättelsen börjar föreläsa för läsaren utan ge historien en plats naturlig för karaktärerna i berättelsen. (Tolkien är en mästare, det känns verkligen att hans värld inte är ny utan har en mångtusenårig historia.)

När det gäller fantasy brukar det också finnas någon form av magi. Den kan uttrycka sig på en mängd olika sätt, från trollkarlar som slåss med eldklot till djur som talar, sätt att färdas utanför naturlagarna eller föremål som gör en plats annorlunda mot övriga ställen.

 

Magi

Om du skapar en superhjälte blir det inte speciellt spännande, eftersom superhjälten klarar allt. Ett exempel på en sådan superhjälte är Stålmannen. Med tiden blir detta en tämligen enahanda berättelse. Risken finns att läsaren tröttnar eftersom det finns så få hinder. Sätt istället gränser för magin.

En gräns kan till exempel vara:

  • att magin bara fungerar på en speciell plats (ex: klädskåp för att nå Narnia)
  • att magin är som ett batteri, så att personen som utövar magin måste ”laddas” innan personen kan göra något magiskt igen (ofta i olika fantasyspel)
  • att magin kräver någon form av specialkunskap, alla är kanske inte fullärda, andra kanske har glömt hur man gör (ex Trollkarlen från Övärlden där magin består i att kunna saker eller personers sanna namn)
  • att det finns ”kryptonit”, alltså något material som får magin att sluta fungera (men gör den då starkare än i Stålmannen så att det blir ett rejält hinder)
  • att magin kräver ett speciellt redskap för att fungera (ex: trollstav i Harry Potter eller ring som man blir osynlig av i Bilbo).

 

Befolka din värld

När du väl har avgränsat den magi som finns och eventuellt även skapat en värld där den utövas, är det dags att befolka den. När du gör det, tänk på landsgränser, hur olikheter inom samma ras kan ha uppstått på grund av avstånd (kanske en del är blå och andra gröna ytterligare andra har utvecklat ett helt annat sätt att tänka etc.) eller vilka arter som är släkt med andra. Sätt inte bara dit humanoider och tamdjur, utan tänk i ett helt ekologiskt system med rovdjur, gräsätare, fåglar, fiskar, insekter etc.

Precis som i en vanlig roman krävs det en bra huvudperson (protagonist) och en (minst lika) bra antagonist. Protagonisten (oftast en hjälte i fantasy) blir aldrig ballare än hindret som han eller hon måste övervinna. En svag antagonist kan få läsaren att tycka att protagonisten snarare är elak än häftig när han eller hon besegrar antagonisten. Antagonisten måste också ha ett eget mål och inte bara finnas i berättelsen för att sätta krokben för protagonisten (om inte antagonisten är en drake som har fått tag på en skatt, eftersom den typen av drakar redan har uppnått sitt mål och bara ligger ivägen) .

Ett bra sätt att hålla reda på karaktärerna är att skriva karaktärskort där deras egenskaper finns med. I frågan om fantasy kan det också vara värt att föra in mer om hur ovanliga varelser ser ut och om de kan utöva någon form av magi.

Tänk på hur dina karaktärer pratar. Eller talar. Är världen av någon form av historiskt slag (inte alls ovanligt att fantasyvärldar har en medeltida känsla) kanske inte dina karaktärer ska brista ut i allt för moderna uttryck. Istället för ”Kolla, bah!” kan du överväga ”Se där!” Däremot avråder jag från ”Skåda!” eftersom ett alltför arkaiskt språk kan bli jobbigt att läsa. Och med detta kommer jag osökt in på skapade egna språk …

 

Skapa ett språk eller inte?

En varning när det gäller fantasyspråk: se till att du antingen har en tämligen diger ordlista, uttalsregler och grammatik, eller låt bli. Hela Game of Thrones är skriven utan ett ord på något av språken som talas i den världen och det fungerar så länge det är en bok. När den skulle filmatiseras gick däremot inte ”sade hon på dothraki” förstås, men skulle din bok händelsevis bli film kan du antagligen ta smällen då.

Enstaka ord, som inte känns som om de är besläktade med varandra, kan göra mer skada än nytta för ett manus. Ändelser, prepositioner och annat som ofta återkommer måste härstamma ur samma språkliga system. Läsaren reagerar om du till exempel skulle ha olika ord för ordet ”och”. Har du inte tid att fundera på oregelbundna verbböjningar eller presens particip, strunta helt i språket (namnskick är nog, se nedan!).

Även om du låter bli att skapa ett eller flera språk, tänk på hur du döper olika platser. Tänk också på att de som bor i en påhittad värld bör ha namn som går i samma stil. Du kan alltså inte döpa en karaktär till Inhotullogdigak och en annan till Lill-Skrutt, om de är från samma land och av samma art (fast jag tvivlar på att Inhotullogdigak ens har en hundvalp som heter Lill-Skrutt, den heter nog Gdi Tullig, eller något sånt). Inhotullogdigak bor förmodligen heller inte i Rödköping utan i Hogditull. Här kan du börja härleda att fonemen ”tull” och ”gdi” antagligen betyder något på det språk som Inhotullogdigak pratar, medan resten kan vara grammatiska böjningar.

För den som vill fördjupa sig i att skapa språk måste jag givetvis nämna följande språkskapare:

  • Tolkien, som skapade flera språk, inklusive alfabeten för skrift. Flera av dem är möjliga att föra en konversation på (alviska: quenya och sindarin, människospråk: rohirriska, dvärgspråk: khuzdul) och flera språk med stora ordförråd och grammatik (svarta språket, adunaic, valarin) samt flera mindre genomarbetade språkdelar, som namnskicket i Sjöstad/Dal.
  • Marc Okrand skapade språket klingon till den tredje Star Trek-filmen (även detta med ett skrivtecken). Klingon är tillräckligt utvecklat för att man ska kunna översätta Shakespeare, vilket även gjordes i filmen.
  • Paul Frommer som skapade språket na’vi till filmen Avatar. Även na’vi går att föra en konversation på.
  • David Joshua Peterson skapat språken dothraki och valyrian till filmatiseringen av Game of Thrones. Båda dessa språk är ansedda som de mest genomarbetade fantasyspråken sedan Tolkiens båda alviska språk. Han har också gjort kortare fraser till en rad andra filmer med fantasyspråk.

Googla någon av dessa personer eller språk för att få en uppfattning om hur många delar som du måste ta i beaktande om du ska skapa ett eget språk till din bok.

Namntips (nördvarning)

Ett tips när det gäller namnskick är att antingen ta intryck av namnskick från länder här på jorden, eller att inspireras av historiska namn. Skapar du ett eget språk, tänk på att namn ofta präglas av ord som finns i språket. Ta Tolkiens alviska ord för hav som kommer igen i flera namn (Eä uttalas E-a, alltså inte som en diftong, utan separerat från varandra, däremot helt utan vårt svenska ä-ljud); Eärendil (havsälskare), Eärendur (havsvän), Eärenya (havsdam), Eärrámë (havsvinge) etc. När Tolkien namnger dvärgar jobbar han istället mer med ändelser, som ”-ri” i: Ori, Nori, Dori, ”-li” i: Fili, Kili, Gimli eller ”-in” i: Durin, Thorin, Balin, Dvalin, Fundin, Dain. Smaka på namnen. Som läsare behöver du aldrig fundera på vilket folk en karaktär hör hemma i.

Bra namn har ofta någon from av återkommande element. Se på svenskans feminina a-ändelse på många feminina namn som Maria, Josefina, Anna, Sara, Johanna, Margareta etc. Även om någon hette något som vi inte hört tidigare, som Pippilotta Rullgardina Krusmynta, tolkar vi det som femininum.På samma sätt är ändelsen -el förknippad med feminina varelser hos Tolkien: Galadriel, Zimraphel, Nimrodel, Miriel. Det jag vill visa här är att det är bra om läsaren med hjälp av namnet får en uppfattning om karaktärens kön, (även om givetvis inte alla svenska flicknamn slutar på -a).

Tänk också på att vissa namn kan ge oväntade associationer, googla dina namn (eller namndelar) på några vanliga världsspråk innan du spikar dem i manuset. Vem minns väl inte den otroligt magiska dolken ”Lökdal” i The Fionavar Tapestry (nej, det ordet funkade inte på svenska!) se upp för att falla i en sådan fälla. Hur bra din berättelse än är kan det vara svårt att koppla samman en lök med en magisk dolk.

lego
När alven Legolas far, kung Thranduil, dök upp i filmen Hobbit  … (Till Tolkiens försvar kan sägas att delarna till Legolas namn (betyder grönt löv, samma stam som i Eryn Lasgalen – skog av gröna träd) fanns innan de små hårda leksaksbitarna. Språket sindarin skapades 1917 och leksaksmärket startade 1938. Men det är skoj ändå!)
Annonser

Dramaturgi

Jag fixar inte att skriva synopsis. Jag vet att det är bra och när jag håller skrivkurser pratar jag mycket om fördelarna med att göra både synopsis, karaktärer, platsen eller världen där allt ska utspela sig och tidslinjen i förväg. När jag nu snart är färdig med ”Och en flaska rom” hade  jag bara några karaktärer samt tid och platsen  klart för mig när jag startade. Trots det landade manuset i dramaturgins grunder.

Detta visar att man kan jobba som man själv vill. Huvudsaken är att det blir rätt på slutet och när jag summerar det jag har åstadkommit ser det ut som i bilderna nedan i frågan om dramaturgi. Ett tips är alltså att oavsett hur du jobbar, se till att komma hit på slutet, oavsett om du har dramaturgin klar för dig från början, eller låter känslan styra så att du ändå hamnar rätt.

Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.49.15

Tänk på att den dramatiska kurvan och vändpunkterna är intimt bundna till varandra. Du kan alltså inte ha den ena utan den andra.

Skärmavbild 2016-07-02 kl. 10.45.49

Magiska tal är inte nödvändiga, men finns de där är det alltid något som läsaren omedvetet tar hjälp av för att hänga med i berättelsen. Både tretal och sjutal fungerar.

Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.59.47

Ny faktabok för dig som skriver

I dag har jag givit ut en faktabok för dig som vill skriva skönlitteratur. Det känns ovanligt att inte ladda upp med en release, men samtidigt kul att kunna få ut den relativt snabbt.

I boken får du hjälp med allt från att lägga upp ett bra dokument, research, planering (eller inte), att skapa karaktärer, dramaturgi, olika skrivtips, dialog, ordval med mera.

Här är en länk direkt till boken

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 11.53.17

Ombord på Vasa

I går gjorde jag något fantastiskt. För andra gången i livet var jag ombord på Regalskeppet Vasa. Omkring 50 personer per år får tillstånd att gå ombord, förutom Nobelpristagare, kungar och presidenter förstås. Det är en helt otrolig känsla. Plötsligt står man där med handen mot en bjälke som någon formade mellan 1626 och 1628. En bjälke som sedan låg mer än 300 år på havsbotten och som är en del av denna kulturskatt.

Vasa är äldre än samtliga skepp i min roman, men hennes utformning är grunden till det som blev en framdrivningsmodell som sedan regerade på haven ända fram till förra sekelskiftet. Vad är då den stora skillnaden mot att stå ombord på Götheborg, som är 110 år yngre i konstruktionen? Detta är bara en lekmans betraktelser, men jag tycker att det är mycket spännande att se skillnaderna. Fyra saker är direkt avgörande olika.

För det första är Vasa smal (jo, vi vet att hon var för smal, men alla skepp på den här tiden var smalare). Hon är utformad för fart och skulle, om hon varit rätt balanserad, kunnat segla i ungefär tio knop, trots sin ålderdomliga rigg. Det som känns är hur vanten liksom kryper in på en, samtidigt som relingen är oerhört hög. På Götheborg tänker man inte på att vanten är där på samma sätt.

DSCN7726
Från sundeck på Götheborg. Visst syns vanten på bilden, men det är inget man tänker på ombord.

250px-Vasa_above_bow1
Vasa är påfallande smal i jämförelse. Bild från nätet.

För det andra har Vasa en helt annan galjon och bogspröt. Bogsprötet är långt, istället för att man skjuter ut en klyvarbom som på Götheborg. Hon har också den typiska bovenblindan, som sitter på en stång på bogsprötet, till skillnad från skuvblindan som kommer senare och som sitter på ett rå under bogsprötet, men utanför den vanliga blindan. Det är också skillnad på hur man kommer ut på bogsprötet. På Vasa måste man kliva igenom öppningar på övre kanondäck, på Götheborg går man bara rakt ut från väderdäck.

DOK-Vasa-1628_00
Precis under flaggan (gösen) skulle bovenblindan ha suttit, alltså på ett rå på en stång på bogsprötet.

Skärmavbild 2016-03-08 kl. 10.29.41
Nummer 11 är skuvblindan på Götheborg. Bild från SOICs hemsida

För det tredje är det givetvis styrinrättningen. Kring år 1700 kom den första ratten. Den ersatte den tidigare kollerstocken. Från början trodde man att den bara kunde ge ett roderutslag på ungefär tre grader, men efter att ha seglat med repliken Kalmar Nyckel har man i dag lärt sig att den fungerar utmärkt och kan ge en 20-25 graders roderutslag. Den stora skillnaden på hundra år är snarare att rorsmannen på Vasa inte såg mycket, medan man på Götheborg har betydligt bättre överblick. Dock behöver båda skeppen någon som ger order som har full uppsyn (och som förhoppningsvis är skickligare på navigation än en vanlig rorsman).

IMG_8779
Jag står till rors på Götheborg. Hon har en något modernare styrinrättning än sin föregångare. För säkerheten är hon utrustad med svep och rullar som hindrar elaka kast i ratten vid fullt roderutslag.

Skärmavbild 2016-03-08 kl. 10.22.28
Vasas kollerstock (”pinnen” som sticker upp). Rorsman stod på bänken. Bild från nätet (kameror är inte tillåtet ombord)

Det fjärde och sista är att däcken på Vasa är som ”hängmattor”. Det är inget som tidens tand har skapat, utan man byggde skeppen så. att hantera dryga tonnet tunga kanoner på ett så sluttande underlag måste ha varit väldigt tungt.

vasa-ombord-1
Här ser man tydligt hur däcket är böjt i ändarna på Vasa. Bild från firman som har satt in den nya belysningen på skeppet.

IMG_0230
Vi städar kanondäck på Götheborg. Däcket är betydligt rakare. en svag lutning märks längst akterut, i stora kajutan.

 

Jag hoppas att detta har kommit till glädje hos alla som är intresserade av historiska skepp och deras utveckling genom tiden. Även om det bara är en lätt sniff på ytan.

 

Skriv trovärdigt

I går kväll satt jag och såg på King Kong på tv. En nyare inspelning, gjord av Peter Jackson (han med Sagan om ringen-filmerna). Likt alla som sett någon annan film av Jackson förväntade jag mig en del överdrifter. Därför var det enkelt att gå och koka te när det började ramla omkring dinosaurier. Mycket riktigt, när jag kom tillbaka ramlade de fortfarande omkring. Jag hade löst mitt tebehov på samma sätt som den som läser bruksprosa har lärt sig ta ett grepp lagom långt från slutet för att hitta den sammanfattning som borde ha stått först. Den här artikeln handlar däremot inte om Jacksons utbroderade fantasi, utan hans brist på koll när det gäller verkligheten.

I samma film finns en båtresa. Jag är långt ifrån expert på ångfartyg, men en sak har jag lärt mig och det är att om någon ger en order via maskintelegrafen (den där runda prylen som det står fram, back etc. på) så plingar det. När maskinchefen har uppfattat ordern plingar vederbörande tillbaka, som en kvittering, så att den på bryggan vet att ordern är uppfattad. Det här tror jag dels att hyfsat många känner till, dels inte är så svårt att ta reda på. I King Kong ger de flera order via sagda maskintelegraf, men inte vid något tillfälle kommer kvitteringen. (Jag har hunnit vara tillräckligt mycket på sjön för att veta att en kvittering är superviktig, även om jag inte kan mycket om ångfartyg.) Hade en sån liten detalj varit rätt kanske jag inte hade lämnat filmen för att anmärka på den uteblivna kvitteringen på Facebook och sedan koka te under dinosauriescenen. Jag kanske helt enkelt hade ”köpt” att det fanns både en jätteapa och en massa andra jättedjur på ön.

Detta är lika viktigt när du skriver som det är på film. Är det skräck, fantasy eller sf, se till att bitarna som hör ihop med verkligheten också gör det. Annars kommer ingen att tro på det du har hittat på. Är du däremot noga kan man börja tro på ett hemligt samhälle, mitt ibland oss vanliga, som består av trollkarlar som får sin post levererad av ugglor. En av Rowlings förtjänster är hennes noggrannhet med de delar av Harry Potter som utspelar sig i vår värld. Det gör att vi köper hennes fantasidelar. Givetvis måste du vara lika noga med detaljerna om hela din historia utspelar sig i verkligheten, det säger sig ju självt.

Under mellandagarna stod jag och väntade på en kompis på Slussen, en av Stockholms tunnelbanestationer. Intill mig fanns en karta över det spårbundna trafiknätet i stan. Ett holländskt par stannade, pekade och diskuterade. Jag hörde dem säga något som liknade ”Kungsträdgården”. Här fann jag det lämpligt att ingripa, fråga om de ville ha hjälp och säga att om de skulle till Kungsträdgården var det betydligt snabbare att ta buss två utanför. Nu skulle de inte till Kungsträdgården, utan försökte ta sig till Djurgården. Hade de åkt via Kungsträdgården hade de fått minst tre byten. Det går däremot en färja direkt från Slussen som jag istället rekommenderade. Detta visar bara alltför lätt hur fel det kan bli om man försöker skapa verklighet av en karta. Du måste besöka platsen du skriver om, eller åtminstone prata med någon som känner till den som sin egen ficka.

Ett annat klassiskt exempel är tunnelbanenätet i London. Alla som åker ofta vet på vilka stationer det är långt att gå mellan linjerna och byter hellre på något annat ställe. Ska man ta sig fram snabbt kan det löna sig att åka en eller två stationer extra totalt, men slippa gå tre kilometer i tunnlar mellan varje byte. Skriver du om någon som åker tuben, kontrollera alltså med någon som gör det dagligen var de som inte är turister brukar byta.

Detta kan man dra historier om i all oändlighet. Det jag vill komma till är dock följande: Det är de små detaljerna som gör det. Om du vill suga in läsaren i texten behöver den givetvis vara välskriven, så att ingen hakar upp sig på språket. Så fort läsaren måste stanna upp och fundera är förtrollningen bruten. Detta gäller även hur texten är satt, vilket blir viktigt för alla som ger ut själva. Och … det gäller för verklighetsanknytningen. Så fort läsaren hittar ett ”fel” kommer han eller hon att reagera och tappa flödet. Sedan spelar det ingen roll om felet består av en maskintelegraf eller av kommunala färdmedel. Oavsett rycks läsaren upp ur sin ”läsbubbla”.

Du har allt att vinna på att göra en noggrann research. Därmed inte sagt att du ska redovisa allt du har lärt dig på vägen. Gör du det börjar du framstå som en besserwisser istället. Håll balansen. När jag skrev Ghosts Drugs & Rock n’Roll höll jag medvetet inne gatuadresser. Däremot står det på ett ställe att Mia enkelt kunde ha hoppat på treans buss för att ta sig från rummet hon hyrde till Tommys hem. Jag säger inte mer, men den som känner till Stockholm förstår att Mia bor på Söder och Tommy på Kungsholmen. Hade jag däremot skrivit fel bussnummer hade de med lokalkännedom börjat undra och tappat flödet i läsningen. Många sidor senare står det om ett besök hos Tommy på Kungsholmen. Läsaren med lokalkännedom får då en bekräftelse. (Själv vet jag till och med i vilket hus jag har placerat Tommys bostad, jag vet hur trapphuset ser ut etc. men detta behöver jag inte redovisa.) Var alltså noga med detaljerna, men skriv sedan inte läsaren på näsan med dem.

Lycka till!
/Anna

”Är ni pirater?”

Hur mycket research gör du för ditt manus? Jag kanske är extrem som har givit mig ut och seglat med ett 1700-talsskepp för att få del av upplevelsen på riktigt (och samtidigt givetvis förverkliga en gammal dröm om att segla en fullriggare), men med facit i hand kan jag bara säga att ju närmare verkligheten du kommer, desto bättre kan det bara bli.

Utan mina erfarenheter från Ostindiefarern Götheborg hade jag aldrig vetat precis hur det känns att klättra i riggen när hela skeppet rör sig (det är helt okej, faktiskt mer än så, det är toppen!), hur det är att sova i en handsydd hängkoj (det är kallt om ländryggen, men detta avhjälps med en filt instoppad i kojen), hur det känns när man fyrar av kanonerna (hela skrovet vibrerar) eller hur tungt 700 kilo segel faktiskt är, även om man är många (teamwork är ledordet, men det är tungt ändå och man får valkar ovanpå fingrarna, inget jag ens kunde tänka mig innan jag hade provat).

DSCN7725
Kanonerna laddas

Givetvis finns det väldigt mycket mer som böcker inte kan förmedla, som ljudet av ett skepp som knarrar, hur det känns att stå till rors, gemenskapen man får med sitt vaktlag och den totala ron man får av att sitta på bogsprötet och ansvara för utkiken med bara havet rakt under fötterna.

DSCN7710
Att sitta utkik på bogsprötet med bar havet under fötterna.

Soluppgångarna, månljuset genom riggen. Och så hamnstoppen, alla barn som förundrat frågar: ”Är ni pirater?”. I slutänden gör det nog inte så mycket att vi inte är det, för det finns så mycket spännande att berätta om och att se på ändå.

DSCN7726
”Är ni pirater?”

Jag hoppas att mitt nya manus ska kunna ta med läsaren på en resa liknande den jag har fått uppleva. Här finns det pirater på riktigt, men också skickliga officerare i flottan och en och annan ostindiefarare förstås. Här finns också legender och skrock. På den tiden när man visste att kompassen fungerade, men inte hur det gick till, trodde man att det bodde andar i dem. Därför byggde man in kompassen i ett så kallat nakterhus. Sådana finns fortfarande på de flesta större fartyg.

IMG_8779
Hur är det att stå till rors på riktigt? Tja, det där men en man bakom ratten som man ser på film är i alla fall inte sant. Blåser det ordentligt får man vara fyra. På bilden dock lugnare förhållanden, så de ordinarie två räckte bra. (Lägg märke till nakterhuset (det vita) framför ratten!)

Havet är ännu långt ifrån utforskat, men hur det var på den tiden då man inte ens kunde beräkna longituden till sjöss är givetvis svårt att föreställa sig. Vi kan se på bilder från den tiden, där kartorna pryds av sjöjungfrur men också av ohyggliga monster. En av legenderna från just den här tiden är den om Den Flygande Holländaren. En legend som har ett ursprung i verkligheten, men som sedan har byggts på, dels av författare, dels av en opera och på senare tid även av film. Jag försöker gå till botten med legenden och starta där.

Skärmavbild 2015-09-13 kl. 17.07.17
Flygande Holländaren och hans skepp med blodröda segel.

Jag kommer att blogga en del om pirater i ett eget inlägg, där finns det väldigt mycket att skriva. Jag vill också berätta närmare om livet på Götheborg, så detta kommer det också mer om.

Skärmavbild 2015-05-22 kl. 09.31.07
Ja, vi sover i hängkoj på Götheborg. Skönt att alltid ha ändan neråt även när det är sjögång. 🙂

 

Piratskatt hittad

Research är kul. Har man researchat ordentligt får man ofta saker till skänks, som det här fyndet:

Det är inte bara Blackbeards skepp ”Queen Anne’s Revenge” som har blivit hittat. Nu har man även funnit resterna från Sam Bellamys ”Whydah” som sjönk efter en storm. Sam Bellamy var ”elev” till Benjamin Hornigold, han som grundade piratrepubliken i Nassau. Hornigold var även mentor till Edward Teach, han som alltså senare skulle kallas Blackbeard.

Alla verkar ha gillat Sam Bellamy. Han passerad många med längre tid som pirat i ansenilitet och fick snabbt eget befäl på olika båtar som Hornigold kapade. Utan tvekan var han en skicklig sjöman.

Blackbeard kunde aldrig förlåta Bostonborna för att de hängde de överlevande efter skeppsbrottet (trots att amnesti då hade börjat utfärdas), utan ägnade sig åt att sänka alla Bostonflaggade skepp som han tog som pris.

Den här historien finns givetvis med i min kommande roman ”Och en flaska rom”, men jag har, med författarfantasins rätt, vridit till vissa delar. Så gissa vem som träffar Sam Bellamy redan när han är på väg över Atlanten? 🙂

Skärmavbild 2015-09-06 kl. 09.29.03

Bilden föreställer Whydahs skeppsklocka. I länken finns historien kring fyndet och många fler bilder.
Sam Bellamys skatt har hittats