Jag jobbar ju även som hypnoscoach och möter med jämna mellanrum klienter som har ett problem som går att likna vid problemet att skriva en trovärdig karaktär. Den person som inte har något att dölja finns troligen inte, och således är en karaktär helt utan hemligheter inte heller trovärdig.
Tänk dig att jag möter en klient som tycker att det är otroligt jobbigt att korsa en gata. (Inom hypnoscoachning ses ofta flera kollegor och gör en övning, och följande är hämtat från en sådan, så faller är påhittat, men därmed också väl applicerbart på en karaktär.) En kollega hade hittat på en karaktär som inte visste huruvida det var gatan själv, eller asfalten på gatan, som var problemet. Karaktären hade också svårare att korsa en villagata där det bara fanns en trottoar på den ena sidan.
Vissa ord och uttryck fick kollegorna att gå igång på den här övningen, samtidigt som budskapet i övningen var att aldrig snöa inne på sådant man har stött på tidigare, utan att fortsätta fråga. På samma sätt skulle jag vilja att du som författare fortsätter att fråga dina karaktärer. Gör ett extranummer av detta om karaktären är ”olydig”, det vill säga hittar på saker som du, som författare, inte alls hade planerat. Vad är det i så fall som gagnar din karaktär, som får den att bete sig på det här helt nya och kanske ologiska sättet. När du hittar vad som driver din karaktär kommer också karaktären i sig att lyfta från pappret och bli en person som läsaren känner för.
En av de bästa romanserier jag någonsin läst har en hjälte som aldrig har perspektivet, utan bara speglas från andra. Dessutom är hjälten långt ifrån utan fel och brister. Ibland gör han fel, ibland far fan i honom, som den kan göra med folk i verkliga livet också, men ibland har han en helt egen agenda som han av olika anledningar inte vill berätta för någon annan. Som läsare undrade man alltså till och från om inte karaktären hade gått för långt, men ett antal (läs: många) sidor senare visade det sig att om inte karaktären hade dragit på sig en massa svordomar och elände, hade saker faktiskt blivit värre än de i slutänden blev. Som läsare dök det upp ”Så det var _därför_ Xxxx var så dum mot Yyyy.” Den insikten var en av sakerna som jag tror har gjort att samma bokserie i dag har flera olika forum och Facebookgrupper.
Tillbaka till den påhittade historien om mannen som har svårt att gå över gatan hemma i sitt villaområde. Vad hade du frågat en sådan påhittad karaktär? För något hade du säkert frågat, eller hur? Kanske hade du sagt att han egentligen var lat och att hans undermedvetna hittade på problemet med att gå över gatan för att slippa gå till jobbet. Eller så bottnade problemet i en sak han sett i barndomen som kom upp när han s fru lämnade honom. Kommer du så långt har du förmodligen gjort en traditionell psykoanalys ”light” av din karaktär. Men hur många författare hade ställt den fråga som en hypnoscoach gör:
”Föreställ dig att ditt problem inte är ett problem, utan att det är något som är till din fördel. Hur skulle den fördelen då uttrycka sig?”
Jag tror att mycket av förståelsen för både verkliga problem, och problem hos skapade karaktärer, ligger i att begripa precis just detta. Alla, både hjältar och skurkar, protagonister och antagonister, har något som de döljer för någon, därför att de, medvetet eller i sitt undermedvetna, tror att de har något att vinna på att inte berätta sin hemlighet. I fallet med bokserien ovan var huvudpersonen självuppoffrande och gjorde en del dumma saker för att skydda andra. Det är så man skapar en hjälte. Men givetvis kan det också handla om en skurk med en dold agenda. Tänk då på att din hjälte aldrig blir häftigare än vad din skurk är läskig.
De allra flesta har bara ett modersmål. Det är det de hörde i mammas mage, det de intonerade på när de jollrade. Det är det de talade mellan tre år sålder och skolstarten. Barn som lär sig tala är tämligen lätta att få tvåspråkiga, speciellt om föräldrarna har olika modersmål och talar detta med barnet. Någonstans kring tre års ålder börjar dock barnet att knyta sociala kontakter. Där kommer det språk som umgänget talar att bli det dominerande.
En amerikan gjorde ett test och lärde sitt barn att prata det påhittade filmspråket klingon (pratas i science fiction-serien Star Trek). Språket har grammatik och tillräckligt ordförråd för att tillåta översättningar av Shakespeare. Barnet blev helt tvåspråkigt tills kompisar började komma in i bilden. Sedan tog engelskan över. Som vuxen kan personen inte längre minnas att denna har pratat klingon.
I den här länken pratas det om det allra viktigaste när det gäller att kunna ett språk, nämligen idiom. Läs och begrunda noga, innan du funderar på att skriva på något annat språk än ditt modersmål. Visserligen finns det ett fåtal som kan göra det, men dessa är betydligt färre än man kan tro. Däremot är det tämligen vanligt att någon kan ett språk till tillräckligt bra för att kontrollera en översättning till det språket, men då har en professionell översättare som har språket i fråga som sitt modersmål först översatt.
Hur många här har varit på bio? (Det är helt okej att räcka upp handen när du läser, alla är ändå så inne i sin grej att de inte ser dig.) Du har kanske popcorn och en dricka, några väl valda bitar godis eller ett helt berg med ”biogodis”. Du har med en vän eller någon du älskar. Du sätter dig, sjunker in i mörkret, filmen börjar … och den är jättebra! I början hör du fortfarande någon i salongen som prasslar, men snart har du helt tappat känslan av att ha en massa andra runt omkring dig.
När filmen tar slut har du levt dig in så till den grad att du har godis kvar, du vet inte vad klockan är och du undrar hur du ska ta dig till närmaste toalett eftersom du inte märkte att blåsan blev full medan filmen pågick.
När tappade du bort omvärlden och blev ett med filmen?
Kan du svara på det har du inte levt dig in, men om du lät dig dras med in i handlingen så som jag beskriver ovan har du levt dig in, du har dagdrömt, varit i en lätt hypnos.
Vad skulle du skriva om ifall du kunde leva dig in på det sättet när du sätter dig ned för att författa? Jag har ett inlägg som ligger precis före detta med tips på hur du kan gå tillväga för att lära dig mental träning, på samma sätt som idrottsmän gör inför större tävlingar, till exempel. Läs gärna det och prova dig fram. Eftersom det inte anses farligt att gå på bio kan inte det heller vara farlig, eller hur? Det är exakt samma sak som sker i din hjärna. Om du har svårt att göra det själv kan jag hjälpa dig att komma igång. Om du känner att du vill höra av dig är det bara att du gör det!
Nu har jag äntligen tiden att skriva tredje delen i serien om hur du kan leva dig in i dina karaktärer. I det här avsnittet kommer jag till självhypnosen, hur det går till. På grund av jobb är det ett tag mellan artiklarna, men här får du länkar till de föregående, om du vill läsa dem först (de öppnas i en ny flik så att du inte tappar bort denna.
När du har läst dessa inlägg har du förmodligen en aning om vad hypnos (eller mental träning) är för något. Nu ska jag berätta hur du gör för att lära dig att hamna där. Men först: Varför är det så bra med hypnos om du skriver? Jo, det är av två skäl. Det ena är rent praktiskt, du blir mer koncentrerad på att skriva, mindre störd av din omgivning med andra ord. Det andra är att du får lättare att ”samtala” med dina karaktärer.
Egen erfarenhet
Jag har jobbat som hypnoscoach sedan 2007 då jag gick min diplomkurs hos Fredrik Praesto. Som alla aktiva diplomerade hypnoscoacher finns jag även med på hans lista över rekommenderade coacher. Under åren har hjälpt personer med allt möjligt, från rädsla i en viss situation, dålig självkänsla, oro inför prestationer som en tenta, till att sluta bita på naglarna eller sluta röka.
I min roll som lektör eller skrivcoach är det också till stor hjälp eftersom jag kan leva mig in i ditt manus. Kanske är det därför jag har så lätt för att hitta logiska luckor eller fel i tidslinjen. Anledningen till att jag skriver den här miniserien för författare är att jag helt enkelt vill hjälpa dig att komma närmare ditt manus och lyckas som författare. När du anlitar mig som lektör kommer vi sen tillsammans mycket närmare en slutversion, om ditt manus är vasst redan när jag får det.
Målet med den här serien
Det är min fasta övertygelse att alla som lever sig in i det de själva skriver kommer att kunna dra läsarna med sig. När jag själv författar går jag helt automatiskt in i trance. Detta för att jag är så van vid att göra det. När jag tar en paus kan det ta någon sekund medan jag är jätteförvånad över att inte vara lika lång som någon karaktär som just haft perspektivet eller över att jag har ”fel” kläder på mig. Givetvis går det snabbt upp för mig att jag är jag och att det andra var min inlevelse i det jag skriver. Det är till det stadiet av inlevelse som jag hoppas kunna hjälpa dig.
Lev dig in som ett barn
Ett känt knep vid så kallad skrivkramp är att helt enkelt börja prata med karaktärerna. Tänk på hur ett barn pratar med en låtsaskompis, eller lever sig in i en karaktär som de gärna vill vara. Kanske är det Pippi Långstrump eller Emil i Lönneberga (klassiska sagor dör inte). När barnet blir lite äldre kanske det är Superman eller någon häftig skurk. Ibland leker de också olika yrken och är en doktor, en lokförare, prinsessa eller troll (att barn ”leker djur” är inte heller ovanligt).
Det barnet gör är att bli associerad med en figur, påhittad av dem själva eller av någon annan, som om figuren var en avatar som de kan kliva in i. Barn gör det här utan att ens fundera, men som vuxen måste vi öva, eftersom våra vuxna hjärnvågor inte har lika lätt för detta (se del 1 om du undrar kring hjärnvågor). För att lära dig mental träning eller självhypnos behöver du alltså egentligen bara öppna ditt barnasinne.
Låtsaskompisar finns även i böcker!
Kan jag hypnotisera mig själv?
All hypnos är självhypnos. Det en hypnotisör gör är att vägleda dig, men du gör alltid förändringen i ditt medvetande själv. Svaret på frågan om det går att hypnotisera sig själv är alltså ja, med tillägget: Det är det enda sättet som du kan gå in i hypnos på.
Ingen annan än du kan hypnotisera dig, men en hypnotisör kan hjälpa till.
Det går förmodligen snabbare att gå in i hypnos om någon som vet hur man gör vägleder dig, men du gör det helt naturligt flera gånger om dagen. Till exempel varje gång du somnar och varje gång du vaknar. Du går också automatiskt in i trance när du lever dig in i en film eller läser en fängslande bok. Du vet att du kan resa dig och gå om du vill, men du väljer att stanna och vara inne i händelsen.
Du går också automatiskt in i trance om du kör på en enformig väg eller en sträcka som du ofta åker. Hur många har inte förvånats över att de plötsligt är på ett ställe, utan att ha en aning om vad som hände på vägen? Om något verkligen hade hänt skulle du direkt ha gått ur trancen och agerat, till exempel för att undvika en olycka eller om ett hus vid vägkanten står i ljusan låga. Men så länge du gör en sak du kan, det vi kallar ”göra med ryggmärgen” tillåter sig ditt sinne att fara iväg och göra andra saker under tiden.
Titta på några personer som står och pratar, eller personer som sitter i ett möte. Du kommer att bli förvånad över hur ofta deras blick far iväg. Den kommer att komma tillbaka, men det är oerhört svårt att hålla koncentrationen länge (se del 2) så sinnet kommer att fara iväg, om så bara för någon sekund i taget. Vi tillbringar faktiskt omkring sjuttio procent av vår vakna tid med att inte vara här och nu, det vill säga vara i någon form av dagdröm, alltså en trance.
Hur många är 100 procent fokuserade på föredragshållaren här?
Föregående stycke hoppas jag får dig att förstå att hypnos är helt naturligt och dessutom ett tillstånd som du omedelbart lämnar om någon fara skulle hota. Du är bara i hypnos så länge du själv vill. Vad skulle till exempel hända om hypnotisören under en scenhypnos bara gick sin väg? Jo, några av de frivilliga, som är hypnotiserade, skulle sjunka djupare in i en helt vanlig sömn, men de flesta skulle snart börja inse att showen är över och återgå till normalt vaket tillstånd, på samma sätt som vi alla vaknar efter en natts sömn. Om du hypnotiserar dig själv kan du alltså vara helt säker på att du alltid kommer tillbaka till vanligt vaket tillstånd (är du rädd för att du ska somna när du över kan du ställa en väckarklocka, men du kommer snart att inse att det inte behövs, eftersom det finns bättre sätt som jag kommer till nedan).
Inledande övningar
För att lättare komma i rätt stämning för att träna på självhypnos bör du se till att du får vara ostörd. stäng av datorer, telefoner och annat som kan störa. Om du har svårt att stänga av ljud från omgivningen kan du sätta på lugn musik, men den bör inte ha en känd melodi. Det finns gott om så kallad avslappningsmusik både på Youtube och att köpa. Men givetvis går det lika bra utan musik, fågelkvitter eller vågskvalp också.
Övning 1 – att se bilder
Till den första övningen vill jag nu att du tänker på något som du har upplevt som var trevligt eller roligt, en positiv sak helt enkelt. Peka ut var i rummet den här känslan finns och gör den till en bild. Dra i bilden, som på en skärm, så att den blir större och lägg märke till hur det känns i kroppen. Se till att bilden är i färg och notera hur det känns. Låt den bli så stor att den omsveper dig. Hur känns det nu? Lägg till de ljud som du hörde när minnet utspelade sig. Hur känns det? Låt bilden övergå till en spelfilm. Jag är tämligen säker på att du nu mår lika bra som när händelsen utspelade sig. Kanske ler du, om du tänker efter. Märk nu vad som istället händer om du tar tillbaka bilden till sin ursprungliga form, tar bort ljudet, låter den bli en stillbild, tar bort färgen och gör den svartvit … inte lika häftigt längre, eller hur? Pröva att flytta bilden så att den är bakom dig. Rätt snopet, eller hur? (För de flesta försvinner bilden då.) Detta gjorde du utan någon hypnos alls. Eller …? All inlevelse är faktiskt en lätt trance.
Övning 2 – associerad eller dissocierad
I den andra övningen vill jag att du tänker på din senaste måltid. Det spelar ingen roll vad du åt, men fundera på hur du ser själva minnet. Ser du en film där du sitter och äter, som om någon stått bredvid och filmat, eller ser du tallriken och dina händer framför dig, som om du såg ut ur dina egna ögon?
Om du såg det som en film var du dissocierad. Att se som om du såg ut ur dina egna ögon är att vara associerad. Om du spelar datorspel vet du säkert att det brukar gå att byta mellan dessa båda versioner inne i spelet. När du skriver och ska leva dig in i dina karaktärer är det bäst om du kan vara associerad med dem. Öva därför på att byta mellan att se dina egna minnen dissocierad eller associerad.
(Inom parentes sagt är detta ett problem för polisen när de förhör vittnen, eftersom många ser minnen dissocierat och alltså lägger till sig själva när de ska berätta hur många som var på platsen!)
Övning 3 – kroppens svar på tankar
Kan alla bli hypnotiserade? Svaret är ja, i stort sett alla, men du måste vilja det själv, eftersom ingen kan hypnotisera dig utom du själv. Däremot kan det vara olika lätt. Du som redan har gjort mental träning inom idrott, övat yoga eller mediterat har lättare, men det går alltid att öva. Trägen vinner och du kommer att ha stor nytta av det när du skriver, så lägg lite tid på de här övningarna.
I den första övningen vill jag att du knäpper dina händer, men att du låter båda pekfingrarna sticka rakt upp. Ha några centimeter mellan dem. Se till att händerna för övrigt är knäppta som om ingen kraft i världen skulle kunna öppna dem. Föreställ dig nu att du har attraherande magneter i båda fingertopparna och att magneterna långsamt med obevekligt drar dina fingertoppar mot varandra. Se vad som händer. Visserligen är det så att det krävs en del för att hålla isär fingrarna när händerna för övrigt är knäppta, men troligen gör dina tankar trots det att fingertopparna på dina pekfingrar möts.
Magnetiska fingrar
Du kan också göra den här övningen: Håll ut dina armar så att de är raka framför dig. Vänd den ena handflatan upp och tänk dig att någon står och lassar på stora tunga böcker i din hand. I den andra handen knyter istället någon annan fast en massa stora heliumballonger. Fler och fler böcker. Fler och fler ballonger. Blunda och fortsätt. När du tittar igen, vad har hänt med dina armar?
En tredje övning är att binda fast ett föremål i en cirka två decimeter lång tråd och göra en pendel. Du kan till exempel ta en ring. Ha snöret i din hand, mellan tummen och pekfingret och stötta armbågen mot något så att du har ett bekvämt läge. Se till att ringen och tråden är stilla. Tänk dig nu att pendeln börjar svänga fram och tillbaka. Försök att inte medvetet röra handen. Vad händer med pendeln? När den har svängt en stund, kan du få den att börja rotera istället? Och när den roterar, kan du få den att byta håll?
Gör en enkel pendel
Ingen av de här övningarna har något med illusioner eller ”magi” att göra, det är bara kroppens svar på din egen koncentration. När du behärskar övningarna är det dags att gå vidare.
Hur vet jag om jag har varit i hypnos?
Hypnos, eller trance, inte något tillstånd där du känner dig ”borta”. Ju mer du övar, desto tydligare lär du dig att skilja på trance och vanlig vakenhet.
Ett tecken är givetvis att kroppen blir avslappnad. Filmar man en scenhypnos och sedan spelar den snabbt framåt är det märkligt hur stilla de frivilliga på scenen sitter när de inte utför någon sak som hypnotisören ber dem om.
Extrem avslappning under scenhypnos
Folk som inte är i trance kan inte sitta still. Deras blick kommer att flytta sig, de kanske kliar sig på hakan, flyttar om fötterna eller har något i fickan som de rör vid. Detta händer inte i trance. Den inre upplevelsen är lugn, fokus på en enda tanke eller sammanhängande tankekedja. Sinnet är kristallklart.
Efteråt kommer det att kännas som om det har gått längre tid än det verkligen har gjort. När jag har klienter som jag coachar tror det oftast att det har gått tjugo minuter när det i verkligheten har gått en timme. Men alla upplever tillståndet olika. När du börjar öva, bry dig inte om att fundera på det, utan vara bara här och nu i det du upplever.
Gör man inte ”fåniga” saker i hypnos?
Oavsett om du är vaken eller i hypnos kan inget och ingen få dig att göra sådant som går emot dina värderingar. Om en hypnotisör under en scenhypnos till exempel säger åt dig att du heter något helt annat än ditt eget namn kommer detta i många fall att vara underhållande för publiken. När personen får kontrollera mot sitt ID eller körkort uppstår även en komisk konflikt mellan det undermedvetna och det medvetna, men i de allra flesta fall kommer personen ändå att hålla fast vid det påhittade namnet.
Men, om namnet av någon orsak spelar en väldigt stor roll för personens identitet kommer just den här saken att fungera dåligt. Jag har sett personer som börjar säga sitt verkliga namn, men sedan glider över i det påhittade eller som går ur hypnosen när de får se sitt ID. Bara för att just den saken inte fungerade som underhållning betyder det inte att personen inte kan tillåta sig att bli påverkad av annat, men det viktiga här är att sådant som man verkligen inte ställer upp på kommer man heller inte att göra.
En person går med på att skon är en telefon under scenhypnos – till publikens oerhörda glädje, medan de övriga frivilliga på scenen inte ser förvånade ut.
Det där med att använda hypnotiserade personer som vittnen i polisromaner kan du förresten glömma, för ingen ljuger så bra som den som är i hypnos. Även detta kan leda till härlig humor under en scenshow. Däremot berättade en kollega som samarbetar med polisen att det är under utredning om det inte kan vara en fördel om förhörsledaren är i en lätt trance, eftersom fokus på mikrorörelser som är tecken på lögn faktiskt kan uppfattas bättre i trance. Däremot kan minnen som någon valt att trycka undan, kanske för att de innehåller ett starkt obehag, gå att få upp till ytan i hypnos. Men för att utföra sådana saker måste hypnosen ledas av någon som vet vad den gör och som också vet hur obehaget kan ”stängas av” igen. När du börjar öva med själva induktionerna, se till att du inte ”labbar” med saker som du inte behärskar på egen hand, utan håller dig på säker mark. Allt det jag skriver att du kan öva på nedan är säker mark.
Avslappning och induktion
Att gå in i hypnos kallas induktion. Under induktionen blir kroppen avslappnad medan sinnet förblir knivskarpt. Det är alltså inte så att du kommer att känna dig ”borta” eller tro att du har sovit (för i så fall somnade du antagligen, det är inte helt ovanligt att göra om man inte är van vid hypnos). En del blir avslappnade så till den grad att de ramlar ur stolen, så innan du börjar, se till att du sitter stadigt och bekvämt, eller ligger ner. Läs igenom induktionen först och gör sedan övningen med dina ögon slutna.
Övning 1 – avslappning ”hypnos light”
Innan du sluter ögonen, titta upp mot dina ögonbryn eller fäst ögonen på en prick en bit upp i rummet. Håll blicken där i tio till femton sekunder utan att flacka. Ta ett djupt andetag. Slut sedan ögonen och känn hur skönt det är.
Samtidigt som du blundar tänker du ”ett” , andas ut och föreställer dig hur hela huvudet, ansiktet, tinningar, käkar ner kring halsen, bakhuvudet och nacken slappnar av. Eftersom du ska föreställa dig detta under en utandning bör du andas ut lugnt och tänka ganska snabbt.
Ta ett nytt djupt andetag andetag. Räkna till två när du andas ut och föreställ dig hur axlarna slappnar av tillsammans med armarna, både överarmar och underarmar, armbågar, handleder och händer ända ut i fingertopparna.
På andetag tre slappnar du av i hela överkroppen, både framsida och baksida.
På fyra slappnar du av i benen, ända ut i fötter och tår.
På fem, förställ dig att du befinner dig på en skön plats. Stanna på platsen, bli associerad i den, upplev den. Upplev ljud och dofter.
När du vill komma tillbaka till normalt medvetande räknar du bara från ett till fem igen, med tiden lär du dig att göra detta ganska snabbt, men räkna gärna lugnt i början.
Övning 2 – avslappnad version ”avatar”
Nej, inte en sån. Det ska vara en version av dig själv som är avataren
Sitt bekvämt och slut ögonen. Föreställ dig hur du själv skulle se ut om du var dubbelt så avslappnad som du är nu. Visualisera denna version i dina tankar. Föreställ dig att du kan gå runt ditt mer avslappnade jag och se på den versionen från alla olika håll. Föreställ dig sedan hur du svävar in i den mer avslappnade versionen och blir ett med den.
Föreställ dig nu att du ser ytterligare en version av dig själv, denna gång ytterligare dubbelt så avslappnad. Sväva in i den versionen.
Fortsätt tills du är djupt avslappnad.
När du vill komma tillbaka, räkna från ett till fem.
Inspelningar
Om du tycker att det är svårt att behålla koncentrationen och minnas teknikerna som jag beskriver ovan kan du enkelt spela in dem i din telefon eller på din dator. Spela gärna upp i hörlurar så att du stänger ute omgivningen. Du kan också ge dig själv suggestionen att när du börjar slappna av kommer alla ljud från omgivningen att göra så att du slappnar av djupare.
Tidsgräns
Det är tämligen vanligt att folk som vill vakna ur vanlig nattsömn en viss tid helt enkelt bestämmer sig för detta och sedan vaknar strax före väckarklockan. Du kan göra på samma sätt när du går in i självhypnos. Bestäm dig för att du kanske vill vara i trance i tjugo minuter och sedan komma tillbaka. Har du en tid att passa kan du ställa en väckarklocka på tjugoen minuter och se vad som händer.
Utforska ditt manus
Övning 1 är bra om du vill gå in i din handling när du skriver, om du vill se hur det ser ut ”på riktigt” i miljön, oavsett om det är en plats som du enkelt kan besöka i verkligheten eller en helt påhittad plats. Skriver du i nutid kan det ändå vara så att platsen är annorlunda i din berättelse, det kan till exempel vara natt i din scen, fast det är dag när du sitter och skriver.
Övning 2 är bra för att leva dig in i dina karaktärer. När du är riktigt avslappnad, föreställ dig att den sista versionen är en avatar av din karaktär och att du svävar in i denna, så att du ser det som din karaktär ser. Härifrån kan du måla upp platsen i övning ett, men nu se den genom din karaktärs ögon. Jämför med hur platsen såg ut när det var författaren som såg den. Vad har förändrats? Testa att gå ur din karaktär och gå in i en annan. Ser den karaktären på platsen på ett annat sätt än den första?
Utforska manus och karaktärer
Den sista övningen ovan kräver att du har rätt bra kläm på dina karaktärer, alltså att du har skrivit karaktärskort där du har bestämt dig för hur de ser ut, men framför allt hur de reagerar på omvärlden. Om du inte har gjort det kommer övningen givetvis inte att fungera.
Fördjupa trancen
Om du vill fördjupa tillståndet för att verkligen gräva i ditt manus finns det också olika tekniker att jobba med. Gör inte dessa innan grunderna sitter.
Det undermedvetna förstår metaforer bra. Du kan alltså enkelt fördjupa din trance genom att se saker bildligt.
Trappan
Föreställ dig en trappa som leder ner till en skön plats. Det kan vara en plats som du tycker om eller en påhittad. Om det är en verklig plats som saknar trappa kan du tillfälligt lägga till trappan till platsen. Se på trappan, vad den är gjord av för material, vilken färg den har etc. Det kanske är en helt vanlig trappa i ett hus, eller en utomhustrappa, en rak trappa eller en som går i spiral, kanske en trappa från en romantisk film, en trappa på teatern som tillåter en dramatisk entré eller något helt annat.
Föreställ dig hur du långsamt går nedför trappan, ett steg i taget och att varje steg tar dig djupare in i trancen. När du är nere kan du också lägga märke till att den sköna platsen bara är en avsats, att trappan fortsätter och kan ta dig djupare och djupare, ja faktiskt precis hur djupt som helst och ju djupare du går, desto skönare känns det.
Sudda ut siffror
Föreställ dig att du är på en plats där det finns en stor skrivtavla. Det kan vara en gammaldags ”svarta tavlan”, en whiteboard eller kanske ett blädderblock. Det finns siffror skrivna på tavlan, från tjugo till ett. Föreställ dig hur en hand långsamt suddar ut siffrorna, alternativt drar bort papper för papper från blädderblocket. Hur siffrorna försvinner bakom dig så att du går längre och längre in i trancen för varje siffra. Ju djupare du går, desto skönare känns det.
Vad går det mer att göra med hypnos?
Förutom att komma närmare platser och karaktärer i ditt manus är hypnos ett perfekt redskap för att programmera om saker som du inte är nöjd med i livet, eller sätta upp mål. Det kan vara allt från att ta bort rädsla för att tala inför publik (en undersökning visade att fler är rädda för att tala inför åhörare än inför döden!), att sluta röka, äta nyttigare, ta bort fobier och tvångsbeteenden, bli mer kreativ etc.
Under första hälften av 1800-talet gjorde en indisk kirurg en hel del operationer under hypnos. Sedan kom den moderna narkosen och hans metoder behövdes inte, men i dag har trenden vänt. Det visar sig nämligen att återhämtningen efter ett ingrepp under hypnos är betydligt kortare än efter vanlig narkos. Även tandläkare använder mer och mer hypnos mot tandläkarskräck.
Som jag tidigare nämnt användes hypnos också flitigt inom idrotten. (Ett komiskt exempel på tidig mental träning bland idrottare är en simmare som bad hypnotisören att han skulle få simmaren att föreställa sig ett stim hajar som jagade honom. Simmaren blev mycket snabb, men istället för att vända vid bassängkanten slängde han sig upp. Man måste alltså tänka efter vilka följder en del suggestioner kan ge!)
Behöver du coachning?
Om du inte lyckas med självhypnosen (ha tålamod, det krävs träning) är jag certifierad hypnoscoach sedan 2007. Hör i så fall av dig så kan jag hjälpa dig. Givetvis kan du höra av dig oavsett om det handlar om dig som författare eller om det är något helt annat. Jag har tystnadsplikt oavsett vad saken gäller.
Många tror att regler för att författa inte gäller den som skriver fantasy. Detta är helt fel. Precis som det krävs mycket research om polisarbete för att skriva en polisroman, eller historiskt kunnande för att skriva en historisk roman, måste en fantasyroman hålla sig till givna regler. Om författaren inte håller reda på fakta blir det lika tokigt som att placera Gustav Vasa på vikingatiden eller glömma åklagaren i polisarbetet. Den stora skillnaden är att i fantasy måste du både skapa lagarna och sedan hålla dig till dem. Fantasy som inte håller sig till sina egna regler blir minst lika irriterande som deckare som slutar med ”det var betjänten”. Här följer därför några tips på saker som du bör tänka på.
Tänk på läsaren
Om du skriver fantasy måste du tänka extra mycket på läsaren i starten av din berättelse. De allra flesta fantasyböcker har en mycket brant inlärningskurva, det vill säga om en vanlig bok handlar om att läsaren ska förstå var den utspelar sig och vilka huvudpersonerna är så ska fantasyläsaren också förstå en rad andra saker. Du ska inte börja föreläsa, det gör ingen läsare glad, men börja gärna i liten skala. Det är vanligt att fantasy startar på en ”bondgård”. Ta Eragon som exempel, eller Stålmannen. Läsaren får då en chans att först bekanta sig med en begränsad del av miljön innan huvudpersonen ger sig ut i resten av världen (för det händer i stort sett alltid i en fantasyroman). Det måste inte vara just en bondgård, Sagan om ringen börjar i landsänden Fylke, Harry Potter börjar hos familjen på Privet Drive, men försök att avgränsa miljön så att läsaren hinner med. Det kan ju både vara främmande varelser, nya naturlagar, vilken magi som finns och hur den fungerar, styrelseskick med mera som din läsare ska hinna med att lära sig.
Namn och språk kan vara annorlunda. Gör det inte för svårt med namnen, de får varken vara för krångliga eller för upprepande (om du inte ska behandla en grupp som ett kollektiv, som Tolkien gör med flera av dvärgarna i Bilbo). Mer om språk och namn kommer nedan.
Samtidigt som du ska ge läsaren en chans får du inte börja föreläsa. Kasta istället in läsaren i handlingen och jobba stenhårt med gestaltningen, speciellt i början. Då får allt det främmande en naturlig plats i handlingen. Se upp med sånt som kallas ”as you know, Bob”, alltså när karaktärerna inte talar till varandra, utan till läsaren så att det blir de, snarare än författaren, som föreläser. Detta är en riktigt vanlig fallgrop som dessutom kan vara svår att se i det du själv skriver (ta hjälp av kritiska testläsare).
Världsbygge
Fantasy kan utspela sig i en helt främmande värld eller i vår egen.I vår egen värld brukar det då handla om något som vi vanliga människor inte kan uppfatta, som att det finns en ”plattform 9 3/4” eller far omkring lila trevåningsbussar på stan. Om du förlägger din fantasy till vår egen värld måste du vara mycket noga med var olika saker i verkligheten finns, hur de ser ut och hur de fungerar, för om du fuskar med detta, och blir genomskådad av läsaren, kommer denna inte heller att tro på den påhittade delen. Skriver du om en busshållplats vid Storgatan 3, se då till att det verkligen finns en busshållplats där, annars tror inte läsaren på den lila bussen heller.
Om din fantasy utspelar sig i en påhittad värld måste du skapa lagar och regler för denna. Världen ska ha avgränsningar för att fungera, både i frågan om dess sociala system (hur man färdas, vilka handelsvägar som finns, hur nyheter sprids, hur ett styre har uppstått och hur det upprätthålls, hur man passerar landsgränser, olika seder och vanor etc.) och i frågan om naturlagar (hur är det med gravitation, tidräkning, växter och varelser som bor där etc.).
Kartor hjälper i många fall läsaren med geografin. Men tänk på att den klassiska fantasykartan är ett land med en kust åt väster. Försök hitta din egen variant istället för att följa alla andra.
Tänk också på att ge din värld en historia som de som bor i den känner till och ser spår av. Men tänk också på hur sällan vi själva står och pratar om vår jords historia. Gör vi det handlar det oftast om föredrag eller museibesök, var noga med att inte någon i berättelsen börjar föreläsa för läsaren utan ge historien en plats naturlig för karaktärerna i berättelsen. (Tolkien är en mästare, det känns verkligen att hans värld inte är ny utan har en mångtusenårig historia.)
När det gäller fantasy brukar det också finnas någon form av magi. Den kan uttrycka sig på en mängd olika sätt, från trollkarlar som slåss med eldklot till djur som talar, sätt att färdas utanför naturlagarna eller föremål som gör en plats annorlunda mot övriga ställen.
Magi
Om du skapar en superhjälte blir det inte speciellt spännande, eftersom superhjälten klarar allt. Ett exempel på en sådan superhjälte är Stålmannen. Med tiden blir detta en tämligen enahanda berättelse. Risken finns att läsaren tröttnar eftersom det finns så få hinder. Sätt istället gränser för magin.
En gräns kan till exempel vara:
att magin bara fungerar på en speciell plats (ex: klädskåp för att nå Narnia)
att magin är som ett batteri, så att personen som utövar magin måste ”laddas” innan personen kan göra något magiskt igen (ofta i olika fantasyspel)
att magin kräver någon form av specialkunskap, alla är kanske inte fullärda, andra kanske har glömt hur man gör (ex Trollkarlen från Övärlden där magin består i att kunna saker eller personers sanna namn)
att det finns ”kryptonit”, alltså något material som får magin att sluta fungera (men gör den då starkare än i Stålmannen så att det blir ett rejält hinder)
att magin kräver ett speciellt redskap för att fungera (ex: trollstav i Harry Potter eller ring som man blir osynlig av i Bilbo).
Befolka din värld
När du väl har avgränsat den magi som finns och eventuellt även skapat en värld där den utövas, är det dags att befolka den. När du gör det, tänk på landsgränser, hur olikheter inom samma ras kan ha uppstått på grund av avstånd (kanske en del är blå och andra gröna ytterligare andra har utvecklat ett helt annat sätt att tänka etc.) eller vilka arter som är släkt med andra. Sätt inte bara dit humanoider och tamdjur, utan tänk i ett helt ekologiskt system med rovdjur, gräsätare, fåglar, fiskar, insekter etc.
Precis som i en vanlig roman krävs det en bra huvudperson (protagonist) och en (minst lika) bra antagonist. Protagonisten (oftast en hjälte i fantasy) blir aldrig ballare än hindret som han eller hon måste övervinna. En svag antagonist kan få läsaren att tycka att protagonisten snarare är elak än häftig när han eller hon besegrar antagonisten. Antagonisten måste också ha ett eget mål och inte bara finnas i berättelsen för att sätta krokben för protagonisten (om inte antagonisten är en drake som har fått tag på en skatt, eftersom den typen av drakar redan har uppnått sitt mål och bara ligger ivägen) .
Ett bra sätt att hålla reda på karaktärerna är att skriva karaktärskort där deras egenskaper finns med. I frågan om fantasy kan det också vara värt att föra in mer om hur ovanliga varelser ser ut och om de kan utöva någon form av magi.
Tänk på hur dina karaktärer pratar. Eller talar. Är världen av någon form av historiskt slag (inte alls ovanligt att fantasyvärldar har en medeltida känsla) kanske inte dina karaktärer ska brista ut i allt för moderna uttryck. Istället för ”Kolla, bah!” kan du överväga ”Se där!” Däremot avråder jag från ”Skåda!” eftersom ett alltför arkaiskt språk kan bli jobbigt att läsa. Och med detta kommer jag osökt in på skapade egna språk …
Skapa ett språk eller inte?
En varning när det gäller fantasyspråk: se till att du antingen har en tämligen diger ordlista, uttalsregler och grammatik, eller låt bli. Hela Game of Thrones är skriven utan ett ord på något av språken som talas i den världen och det fungerar så länge det är en bok. När den skulle filmatiseras gick däremot inte ”sade hon på dothraki” förstås, men skulle din bok händelsevis bli film kan du antagligen ta smällen då.
Enstaka ord, som inte känns som om de är besläktade med varandra, kan göra mer skada än nytta för ett manus. Ändelser, prepositioner och annat som ofta återkommer måste härstamma ur samma språkliga system. Läsaren reagerar om du till exempel skulle ha olika ord för ordet ”och”. Har du inte tid att fundera på oregelbundna verbböjningar eller presens particip, strunta helt i språket (namnskick är nog, se nedan!).
Även om du låter bli att skapa ett eller flera språk, tänk på hur du döper olika platser. Tänk också på att de som bor i en påhittad värld bör ha namn som går i samma stil. Du kan alltså inte döpa en karaktär till Inhotullogdigak och en annan till Lill-Skrutt, om de är från samma land och av samma art (fast jag tvivlar på att Inhotullogdigak ens har en hundvalp som heter Lill-Skrutt, den heter nog Gdi Tullig, eller något sånt). Inhotullogdigak bor förmodligen heller inte i Rödköping utan i Hogditull. Här kan du börja härleda att fonemen ”tull” och ”gdi” antagligen betyder något på det språk som Inhotullogdigak pratar, medan resten kan vara grammatiska böjningar.
För den som vill fördjupa sig i att skapa språk måste jag givetvis nämna följande språkskapare:
Tolkien, som skapade flera språk, inklusive alfabeten för skrift. Flera av dem är möjliga att föra en konversation på (alviska: quenya och sindarin, människospråk: rohirriska, dvärgspråk: khuzdul) och flera språk med stora ordförråd och grammatik (svarta språket, adunaic, valarin) samt flera mindre genomarbetade språkdelar, som namnskicket i Sjöstad/Dal.
Marc Okrand skapade språket klingon till den tredje Star Trek-filmen (även detta med ett skrivtecken). Klingon är tillräckligt utvecklat för att man ska kunna översätta Shakespeare, vilket även gjordes i filmen.
Paul Frommer som skapade språket na’vi till filmen Avatar. Även na’vi går att föra en konversation på.
David Joshua Peterson skapat språken dothraki och valyrian till filmatiseringen av Game of Thrones. Båda dessa språk är ansedda som de mest genomarbetade fantasyspråken sedan Tolkiens båda alviska språk. Han har också gjort kortare fraser till en rad andra filmer med fantasyspråk.
Googla någon av dessa personer eller språk för att få en uppfattning om hur många delar som du måste ta i beaktande om du ska skapa ett eget språk till din bok.
Namntips (nördvarning)
Ett tips när det gäller namnskick är att antingen ta intryck av namnskick från länder här på jorden, eller att inspireras av historiska namn. Skapar du ett eget språk, tänk på att namn ofta präglas av ord som finns i språket. Ta Tolkiens alviska ord för hav som kommer igen i flera namn (Eä uttalas E-a, alltså inte som en diftong, utan separerat från varandra, däremot helt utan vårt svenska ä-ljud); Eärendil (havsälskare), Eärendur (havsvän), Eärenya (havsdam), Eärrámë (havsvinge) etc. När Tolkien namnger dvärgar jobbar han istället mer med ändelser, som ”-ri” i: Ori, Nori, Dori, ”-li” i: Fili, Kili, Gimli eller ”-in” i: Durin, Thorin, Balin, Dvalin, Fundin, Dain. Smaka på namnen. Som läsare behöver du aldrig fundera på vilket folk en karaktär hör hemma i.
Bra namn har ofta någon from av återkommande element. Se på svenskans feminina a-ändelse på många feminina namn som Maria, Josefina, Anna, Sara, Johanna, Margareta etc. Även om någon hette något som vi inte hört tidigare, som Pippilotta Rullgardina Krusmynta, tolkar vi det som femininum.På samma sätt är ändelsen -el förknippad med feminina varelser hos Tolkien: Galadriel, Zimraphel, Nimrodel, Miriel. Det jag vill visa här är att det är bra om läsaren med hjälp av namnet får en uppfattning om karaktärens kön, (även om givetvis inte alla svenska flicknamn slutar på -a).
Tänk också på att vissa namn kan ge oväntade associationer, googla dina namn (eller namndelar) på några vanliga världsspråk innan du spikar dem i manuset. Vem minns väl inte den otroligt magiska dolken ”Lökdal” i The Fionavar Tapestry (nej, det ordet funkade inte på svenska!) se upp för att falla i en sådan fälla. Hur bra din berättelse än är kan det vara svårt att koppla samman en lök med en magisk dolk.
När alven Legolas far, kung Thranduil, dök upp i filmen Hobbit … (Till Tolkiens försvar kan sägas att delarna till Legolas namn (betyder grönt löv, samma stam som i Eryn Lasgalen – skog av gröna träd) fanns innan de små hårda leksaksbitarna. Språket sindarin skapades 1917 och leksaksmärket startade 1938. Men det är skoj ändå!)
”Alla” (inklusive jag) predikar om det där med att förbereda skrivandet, att ha synopsis för både plott och karaktärer. Samtidigt har flera av konstens största gått en helt annan väg.
Jag tänker på de som skriver utan att ha en aning om vilka personer som är vilka, eller vad som ska hända. Förutom en vag aning väntar de tills de är där i berättelsen, och låter då allt blomma ut.
Är det fel att predika om synopsis? Mitt svar är nej, trots att jag själv inte alls kan skriva om jag gör ett sådant. Skillnaden är att man skriver på olika sätt.
Synopsisskirvaren är lite av en arkitekt som har gjort ritningar, mätt materialåtgång, kontrollerat markförhållanden, anställt byggare och projekterat för en tid när allt ska vara färdigt.
Spånafrittskrivaren är lite av en trädgårdsmästare som planterar okända frön, vattnar och vårdar den växt som råkar komma upp.
Fördelen med att vara arkitekt är att det går att avsluta manuset på ett bra sätt, det är alltså lätt att knyta ihop säcken. Nackdelen är att många arkitekter fastnar i sina ritningar och börjar inte skriva.
Fördelen med att vara en trädgårdsmästare är att man börjar skriva direkt och ofta med stort flöde. Nackdelen är att det kan vara svårt att hitta en lösning på huvudproblemet, och därmed att få till en oförglömlig slutscen.
Min teori är att man ska testa sig fram. Går det inte att skapa för att man ”redan vet hur det ska gå”, planera något annat som hör till manuset. Läs Tolkiens brev här i bilden. Han vet inte vilka vissa karaktärer är, han vet inte att andra karaktärer har bytt sida och han vet inte hur en del länder ser ut. Men det många glömmer är att han har stenkoll på förhistorien. Han har redan skrivit mycket på sitt livsverk, Silmarillion, där de olika folken och språken har sitt ursprung. När han bestämmer sig för vem Vidstige (Strider) är, så har han allt färdigt redan.
Du måste alltså inte skriva synopsis, men om du inte gör det, skriv någon annan förberedelse (som inte behöver vara fyrtio år med konstruktionen av en massa påhittade språk, även om det säkert skulle underlätta om du skriver fantasy). Skriv karaktärskort, rita kartor (även över existerande platser) och förbered dig på ditt eget sätt.
Lycka till!
//Anna
PS Jag har inte glömt den sista delen kring det där med att skriva i ett självhypnotiskt tillstånd, det är bara det att jag vill samla lite mer fakta innan jag skriver färdigt det inlägget.
I dag skriver sajten Boktugg om Lektörsförbundet, som efter flera års framkörning äntligen har sett dagens ljus. Lektörsförbundet är en plats där de som länge har arbetat som lektörer kan samlas. Gemensamt är att medlemmarna har läst manus på yrkesnivå under flera år och att de har hjälpt flera författare att bli utgivna på större förlag.
