Nu finns Ekon från Fantastikgränd att ladda ner som e-bok. Den är gratis. Trevlig läsning.
Varsågod!
Kategori: Okategoriserade
Författa med alla sinnen
Låter alla dina karaktärer likadant? Det kan bero på hur du själv uppfattar världen.
Människan har fem sinnen: syn, hörsel, känsel, doft och smak. De allra flesta har syn som sitt dominanta sinne, men många har hörsel eller känsel högst. Ett fåtal har doft och smak som dominant sinne. Vad har detta med ditt skrivande att göra, kanske du undrar?
Dominant sinne
Folk uttrycker sig olika beroende på vilket sinne som är deras dominanta. Lyssna på din familj och dina vänner och lägg märke till vilka ord de använder när de talar om något.
- En person som har syn som dominant sinne säger ofta saker som: ”Jag ser en lösning” eller ”Det är en mörk utveckling”.
- Har personen hörsel som dominant säger de ofta: ”Jag hör det inte så” eller ”Det låter bra”. De här personerna har dessutom ofta en inre dialog med sig själva, kanske genom självironiska tankar som: ”Det var ju snyggt” eller ”Klantskalle!” men det kan också vara längre överläggningar utan ironi.
- De som har känsel som sitt främsta sinne säger ofta: ”Det här känns rätt” eller ”Jag får dåliga vibbar”.
Ditt eget dominanta sinne
Lägg också märke till hur du själv uttrycker dig, eftersom det är en ledtråd till ditt dominanta sinne. Fundera till exempel på vad som allra först kommer upp i ditt huvud om någon säger: ”Tänk på en ros.” Är det hur en ser ut, hur sammetsaktiga bladen känns att ta på eller hur den doftar? Vad dyker upp om du får samma fråga om ett äpple. Är det hur det låter när du tar en stor tugga av äpplet eller smaken i munnen? På det här sättet kan du utforska dig själv och bli medveten om ditt eget dominanta sinne.
Missförstånd
Eftersom vi har olika dominanta sinnen finns det alltid en risk för missförstånd. Har du själv synen som dominant och någon bara pratar om saker som hörs kanske du har svårt att föreställa dig hur den andra menar. Ett sätt att möta någon som man har svårt att förstå är faktiskt att byta ut sina egna ord till det sinne som de verkar sätta främst.
I författandet
Läser du en bok av Liza Marklund är det uppenbart att hennes dominanta sinne är syn. Hon skriver ofta ”Han såg att …” och liknande fraser. GW däremot har känseln som dominant, hans karaktärer känner och har inre dialoger (vilket är uppenbart att han själv har när han hummar under intervjuer). I filmen Gladiator har manusförfattarna skapat en huvudperson med känsel som dominant sinne. Han känner på jorden innan en strid och minns hemmet genom känslan att stryka sin hand genom den mogna säden.
Utmana ditt skrivande
När du har klart för dig hur du själv uttrycker dig, alltså vilket sinne som är ditt dominanta, är det dags för dig att utmana dig själv. I en bok där alla har samma dominanta sinne blir karaktärerna lätt stereotypa. Allihop uttrycker sig likadant. Det blir inget liv i dialogen.
Som övning: Skriv korta historier där huvudpersonen inte har samma dominanta sinne som du själv. Låt inte detta enbart gå igenom i hur de pratar, utan även vad som får dem att reagera. Givetvis kan du även använda doft och smak, även om det är mer ovanligt.
Skapa realism
Först när dina karaktärer har olika dominanta sinnen blir de trovärdiga som grupp. Helt enkelt eftersom verkliga människor är olika. Se också till att det vid något tillfälle uppstår en situation där olika dominanta sinnen blir upphov till ett missförstånd eller ett gräl mellan två personer.
Var noga med att anteckna vilken av dina karaktärer som har vilket sinne som sitt dominanta, så att du håller i det genom hela manuset.
Som med allt annat är inget svart eller vitt. Vi har fem sinnen. Alltså finns de andra sinnena med, även om de inte är dominanta. Fundera därför också på vad som händer om en karaktär saknar ett sinne. Filmen ”En kvinnas doft” handlar till exempel om en blind man hävdar att han kan känna på doften om en kvinna är vacker.
Lycka till!
/Anna
PS
För att skapa närhet mellan dina läsare och karaktärer bör du stryka fraser som: ”Han kände en elektrisk spänning i luften.” eller ”Hon såg att det inte skulle bli mer en dagen.” Skriv istället: ”Luften fylldes av en elektrisk spänning.” eller ”Det skulle inte bli mer den dagen.” Det framgår ändå hur dina karaktärer upplever sin omvärld om du gestaltar dem väl har.
Behöver du hjälp med ditt manus hittar du mina skrivtjänster här på sidan.
Rätta själv-tips
Vad då? Ska jag göra jobbet om jag ändå tänkt anlitar en lektör?
Svaret är att du får ut mycket mer av lektörsläsningen om du först går igenom de grundläggande bitarna i ditt manus. Gör du det kan lektören fokusera betydligt mer på manusets dramatik, karaktärernas inre och yttre utveckling, tidslinjen, med mera. Det blir alltså bättre för dig!
I stort sett alla de här tipsen har inget med det kreativa skapandet av din berättelse att göra, utan behandlar den torra tekniska delen som gör en text lättläst. Och varför ska det vara lättläst? När orden försvinner och läsaren istället upplever händelserna i manuset har du nått fram. Omvärlden försvinner, läsaren är mitt i händelserna. Tyvärr är det en svår balans eftersom läsaren tenderar att ramla ur sitt ”flyt” så fort något skaver, oavsett om det är ordval eller slarv med researchen. Ett litet hack kan läsaren klara, men inte för många.
Här är en lista till dig som tänkt skicka ditt manus till lektör, redaktör eller testläsare. Givetvis går listan att använda även för andra ändamål. Jag skrev inlägget 2015, men har kompletterat det, framför allt med länkar till artiklar om några av bitarna.
Format
*) Ha ett läsbart format. Med läsbart menas att raderna inte är längre än cirka 65 nedslag (inklusive blanksteg), att det är dubbelt radavstånd och att typsnittet har seriffer (såna där små slängar i ändarna).
*) Använd inte versaler. Visa istället genom gestaltning varför någon skriker. Versaler hör till utrop i sociala medier, inte till skönlitteratur.
*) Se till att varje person som yttrar sig i dialog börjar göra så på ny rad. (Det här är inte likadant på alla språk.)
*) Gör inte för långa tunga stycken, regeln är en tanke – ett stycke (alltså indrag på nästa rad) och blankrad före ny scen. Tänk på att all anföring är nytt stycke, liksom raden efter anföring (om det inte blir scenbyte, så klart).
Tempus
*) Se till att texten har samma tempus både i berättelsens nutid, dåtid och framtid. Läs mer …
Perspektiv
*) Kontrollera att perspektivet inte fladdrar omkring, utan att en person i taget får ha inre tankar och känslor. Grundregeln är ett perspektiv per kapitel. Enklast att tänka är att du alltid ser ut genom ögonen på en och samma karaktär åt gången. Läs mer …
Ordval och grammatik
*) Rensa bort alla onödiga småord, en lista finns under ”Läs mer …”. Detsamma gäller inledande ja och nej i dialog.
*) Glöm däremot inte det lilla ordet ”att”. Det kan passa att utelämna i en samtida ungdomsdialog, men inte annars.
*) Var sparsam med bisatsinledare av ny mening, som ”och” eller ”men”. Det är okej att använda dem, men spara dessa tills det blir riktigt spännande, annars förlorar de sitt krut.
*) Undvik att upprepa ord för tätt. Det finns oftast synonymer. Undvik att inleda alla meningar med egennamn eller pronomen (framför allt: han, hon, den, det) utan försök att variera språket.
*) Variera meningslängden så att din text får en behaglig rytm för läsaren.
*) Ha inte mer än ett ”och” i varje mening. Får du ihop fler har du antagligen fått in en satsradning och behöver sätta punkt istället.
*) Se till att hålla ordning på de och dem samt att skriva ”det” och inte ”de” där du avser ordet ”det”.
*) Skriv ”ja” och inte ”aa” samt ”och” och inte ”å”, ”o” eller ”&”.
Anföring och anföringssats
*) Använd inte långa haranger efter dialog, som ”utbrast han förnumstigt lismande”. Gestalta istället hur något sägs.
*) Var noga med att läsaren direkt förstår vem det är som talar (vanligt fel, eftersom författaren vet så väl själv) och använd övervägande det korta ”sa hon” som anföringssats.
Basfakta och research
*) Kontrollera basfakta, så att dina karaktärer behåller sitt utseende, sitt sätt att vara, vilket år de är födda etc. genom hela berättelsen. Gäller naturligtvis inte om något inträffar som förändrar en person eller en plats.
*) Se till att ett eventuellt världsbygge har sin historia, fungerar logiskt (hur fungerar handel, skola, postväsende etc.)
*) Se till att du har gjort din research ordentligt. Allt från att det faktiskt finns en busshållplats där du påstår att den finns till hur modet såg ut ett visst år, med mera.
Skiljetecken och andra tecken
*) Ta bort utropstecken (lite som att skratta åt sitt eget skämt i skönlitteratur) utom i enstaka repliker.
*) Ha aldrig dubbla skiljetecken. Sånt som !!! eller ?! hör till serietidningar, inte skönlitteratur.
*) Använd gärna semikolon, men gödsla inte med dem (ett på vartannat kapitel är ett riktmärke).
*) Använd inte parenteser i skönlitteratur.
*) Använd inte siffror i skönlitteratur, förutom i gatnummer och årtal samt tal som blir orimligt långa i skrift. Välj alltså:
- Han var femtiosju år.
- Nyåret kom artonhundratre.
- Hon bodde på Storgatan 12.
- ”Det blir en miljon trehundrasjuttio tusen”, sa ekonomichefen.
- Det är lättare att skriva Pi än 3,14159265359.
*) Använd inte förkortningar. Såna hör hemma i tabeller där det är ont om plats, aldrig i text vare sig det är skönlitteratur eller bruksprosa.
Underlätta
*) Du behöver inte lämna ditt manus till korrläsare (för du kommer ändå att göra ändringar när du får tillbaka ditt manus och då är detta pengar i sjön), men läs gärna igenom manuset själv och rätta det du hittar. Kontrollera småsaker, som att det finns mellanslag efter punkt och komma, ta bort dubbla mellanslag och annat som lätt smyger sig in när man skapar i full fart. Med andra ord, gör manuset så tilltalande att läsa som möjligt utan att börja layouta det för tryck.
Läs högt
*) Läs ditt manus högt. Det är ett utmärkt sätt att hitta underligheter som har uppstått när du har redigerat eller skrivit så snabbt att tangentbordet inte har hunnit med. En del orbehandlingsprogram, som Word, kan också läsa högt (om än ganska enformigt). Det brukar också gå att få Acrobat Reader att läsa högt om du gör en pdf av ditt manus (spara som i de flesta program).
Bra böcker att ha till hands när du skriver och redigerar
*) Svenska skrivregler – ges ut av Språkrådet. Finns i pappersform och digitalt. Se till att ha den senaste versionen eftersom språk är levande och förändras.
*) Svensk grammatik – Olof Thorell. Inte någon nattlampelektyr (om man inte är en utpräglad grammatiknörd), men den är kurslitteratur i grammatik på universitetet och innehåller allt du behöver för att konstruera svenska meningar.
*) SAOL – Svenska Akademiens ordlista. Se till att ha den senaste upplagan.
*) SAOB – Svenska Akademiens ordbok. Finns på nätet.
*) Svensk handordbok – Norstedts. Tar upp fraseologi.
*) Typografisk handbok – Christer Hellmark
Lycka till!
/Anna
Förebåda i ditt manus
Ett väl genomfört förebådande skapar en känsla av intrig som gör att läsaren förväntar sig kommande händelser.
För att få en nyckelscen att fungera bör du på något sätt förebåda den. Förebådanden tillåter författaren att trycka på vissa saker i berättelsen. Emfasen skapar en förväntan hos läsaren kring vad som är det viktigaste i dramat. Ett förebådande ska ge läsaren en skymt av vad som ska komma, inte några detaljer. Det handlar om att binda samman manuset, att ha en röd tråd som binder händelse ett till händelse två och så vidare. En berättelse som förebådar slutet bra känns logisk genom att läsaren har fått en förväntan som senare uppfylls. Det här betyder inte att läsaren vet vad som ska ske, det betyder att läsaren känner var spänningen i manuset ligger. Bra förebådanden kan fylla delar med lägre tempo och ge en känsla av spänning även till dessa.
Sker däremot ett byte av tonläge utan förvarning kan läsaren uppleva manuset som osammanhängande. Det här betyder inte att vändningar i handlingen ska vara förväntade, eftersom de oftast är mest effektiva om de dyker upp när läsaren minst anar det. Men, om vändningen inte är förebådad kan vändningen i sig upplevas som ett stilbrott, något ologiskt och i värsta fall som att författaren bara kom på något och skrev in det utan att själv veta varför.
Det finns många sätt att förebåda. Jag ska ta upp sex vanliga i det här inlägget:
- Geväret på väggen
- Profetior
- För-scener
- Oregelbundna handlingar
- Oregelbundna beskrivningar
- Symbolik
Givetvis ska du inte använda alla sätten i samma manus, men något av dem bör du ha med.
1. Geväret på väggen
Den kanske allra vanligast förekommande aningen om att något ska hända är det så kallade Checkovska geväret. Det går enkelt ut på att om någon i början av en pjäs hänger upp ett gevär på väggen i första akten kommer det att avfyras innan pjäsens slut.
Om någon hänger upp geväret inger handlingen en förväntan. Skulle geväret sen inte fyras av kan slutet upplevas som en flopp. Hänger å andra sidan ingen upp geväret och någon på slutet kommer in och fyrar av ett gevär kan läsaren uppleva en känsla av att ha blivit lurad, alltså lite som ”Det var betjänten” i en deckare.
2. Profetior
Här är Shakespeares Macbeth ett lysande exempel. Profetian är att Macbeth inte kan bli dödad av någon som är född av en kvinna. Sen blir han dödad av Macduff som visar sig vara född genom kejsarsnitt.
Tolkien använder samma grepp när en av hans antagonister inte sägs kunna bli dödad av någon man. Antagonisten faller i slutstriden, dödad av en kvinnlig krigare.
3. För-scener
En för-scen (hittar inget bättre ord,tyvärr), är en scen där det som senare kommer att hända i full skala utspelar sig i en mindre variant vid ett tidigare tillfälle. Det här ger läsaren en stämning och ofta en omedveten förväntan.
För-scener används ofta för att bygga mot vändningar i manuset. Något har gått motigt två gånger, men protagonisten kämpar på. Tredje gången ligger ungefär mitt i manuset och den här gången blir det en katastrof som protagonisten måste kämpa sig tillbaka ifrån.
Skräck är ett annat exempel där för-scener används flitigt. Här är givetvis den dramatiska kurvan uppochnervänd, så att det är som mest positivt i manusets mitt. Något kan kännas läskigt, till exempel att öppna en garderob, men det visar sig att det inte finns något där inne. Karaktären pustar ut och så gör även läsaren. Nästa gång garderoben ska öppnas ligger manuset i ”point of no return-fasten”. Karaktären har mer självförtroende och öppnar garderobsdörren, men då står monstret där. Effekten blir att både karaktären och läsaren förhoppningsvis skriker till. Slutstriden, som inte kommer att sluta bra eftersom det är skräck, kan börja.
4. Oregelbundna handlingar
Om en karaktär vid något tillfälle agerar på ett sätt som inte är likt karaktärens övriga beteende kommer läsaren att fundera på varför. Vad var det som orsakade störningen. Lösningen kommer givetvis på slutet. Det här sättet att förebåda är vanligt i deckare. Det finns något hos offret som inte stämmer med hur karaktären brukar vara klädd, var karaktären brukar promenera etc. Det kan också vara något som deckaren ser hos en av de misstänkta, något som den personen aldrig brukar göra, men som avslöjar nervositeten att bli gripen.
5. Oregelbundna beskrivningar
Här hämtar jag ett exempel från Harry Potter. Harry är inte särskilt förtjust i sitt eget utseende, men han gillar en sak: sitt blixtformade ärr. Den första fråga han kan minnas att han ställde till sin moster Petunia är hur han fick ärret. Här gör författaren två saker: dels är det något som bryter av Harrys allmänna uppfattning om sig själv, det finns något han gillar (kunde givetvis vara tvärt om, att det finns en sak att ogilla, även om det är mindre vanligt att bara ogilla en grej om sig själv) och saken som sticker ut får en egen historia i och med att han frågar om det. Författaren talar på det här sättet om för läsaren vad det är författaren vill att läsaren ska se. Läsaren förstår omedvetet eller medvetet att ärret är viktigt.
6. Symbolik
Ting, alltså extern symbolik är bra om författaren vill förebåda kommande händelser, medan intern symbolik kan vara mer subtil eller kreativ. Ett effektivt sätt att använda symbolik är genom att låta symbolen bli ett motiv som återkommer på flera ställen i manuset. Det kan vara allt från att ett föremål är med i handlingen till att någon har en återkommande dröm eller tanke som till sist leder fram till något.
Inom fantastiken har magiska ting ofta ett stort symboliskt värde, då de kan representera ondska eller besitta andra magiska krafter. Intern symbolik används däremot lika ofta i andra typer av manus.
Symbolik kan användas till exempel i en färgsättning av en scen eller kläder som karaktären bär. andra vanliga symboler är djur, väder och blommor. Givetvis kan författaren också använda sig av figurativt språk. Världen är full av symboler. Fundera på vilka som passar i ditt manus och använd dem!
Och så en sak till
Förebåda bara när du behöver göra oväntade saker i manuset trovärdiga. Läsaren ska alltså, tack vare att du har förebådat händelsen eller skiftet i ton, känna att det finns logik i handlingen.
Lycka till
/Anna
Se gärna vilka skrivtjänster jag har att erbjuda. Välkommen med ditt manus!
Deltar i ”Ekon från Fantastikgränd 2020”
I år deltar jag i ”bokmässeboken, ”Ekon från Fantastikgränd 2020”. Den innehåller noveller och utdrag ur kommande fantastik som ges ut av författare och förlag i Fantastikgränden under Bokmässan i Göteborg. I år blir mässan digital, så även bokmässeboken.
I år medverkar:
Anna Gable
Annah Nozlin
Cecilia Larsson Kostenius
Cecilia Åhman
Darkness Publishing
Eva Holmquist
Fantasiförlaget
Linda Andersson
Malin Olsson
Nathalie Sjögren
Sten Rosendahl
Tora F Greve
Undrentide Förlag
Livets dramatik
När man pratar om dramatiska kurvor brukar de flesta förknippa dem med den klassiska bilden av anslag, fördjuping, upptrappning, ”point of no return”, uppgörelse och avslutning. Den kan enkelt illustreras så här:
Kurvor som visar spänningen i en berättelse har jag skrivit mer om här.
Det här är en kurva som visar spänningen i historien. I dag ska jag inte skriva om den, utan om livets dramatiska kurva, alltså hur det går med tur och otur / lycka och olycka för protagonisten.
Komedi
(Med komedi avser jag inte humor, utan den klassiska tolkningen: en berättelse med lyckligt slut)
En standardkurva för berättelser som slutar bra kan se ut så här:
Historien börjar alltså på en hyfsad nivå för protagonisten. Sen händer något som gör att det blir jobbigt, men på slutet kommer lyckan åter. Oftast hamnar protagonisten på en något högre nivå än från start, dessutom.
En variant av komedikurvan är följande:
Det startar i någon form av neutralläge. Protagonisten får sen en rejäl dos med tur, men lyckan vänds snabbt i olycka innan protagonisten kan resa sig igen och vinna lyckan. Den här typen av berättelser handlar ofta om kärlek. Någon möter den perfekta partnern bara för att upptäcka … med till sist vinna kärleken.
Askungen
Och på tal om kärlek … En av de första sagor unga människor får höra är den om flickan som inte har det så bra. Hon har förlorat sin älskade pappa och får slava åt sin styvmor och hennes båda döttrar. Askungen. Så kommer den goda fen och förser henne i olika steg med alla medel för att kunna gå på festen. Askungen går dit, får dansa med prinsen, men … Ni vet alla vad som händer, klockan slår tolv. Allt är förlorat i ett ögonblick.
Som tur är har prinsen känslor och söker efter den han dansat med. Och så får Askungen sin prins och i den här historien slutar det inte bara lite bättre än det började, utan med oändlig lycka.
Drama
Men, alla har inte tur här i tillvaron. Så här ser standardkurvan ut för ett drama:
Det startar lite dystert. Något händer som gör att protagonisten får tur, men det är bara tillfälligt. Allt slutar med död.
Om det är Kafka blir kurvan så här:
Det börjar trist och blir bara värre och värre ner i det oändliga djupet. Kafka hade inte så kul han heller, som man brukar säga.
Shakespeare
Som så ofta kan jag inte lämna ett ämne utan att prata om Shakespeare. Vi som skriver i dag har fortfarande enormt mycket att lära av denna mästare. Vad fick publiken att sitta trollbunden i fyra timmar på hårda träbänkar? Somliga av dem under bar himmel. Hur bar han sig åt?
En av hans mest kända pjäser är Hamlet. Och det märkliga med Hamlet är att protagonisten egentligen inte utvecklas alls genom hela dramat. Hamlets kurva ser ut så här:
Allt börjar med att Hamlet får veta vem som har mördat hans far. Alltså kommer kurvan att starta under det neutrala. Död är inte så kul, även om det kan tyckas som en viss tur att få veta vem mördaren är. Alltså vet även publiken vem det är. Sedan går hela pjäsen ut på att Hamlet gör upprepade försök att ha ihjäl gärningsmannen, vilka alla misslyckas. Hur kan detta vara så spännande att folk sitter kvar i flera timmar?
Hamlet är en ironiker i klass med Flastaff. Men medan Falstaff är komisk är Hamlet tragisk. Publiken lider allt det som är Hamlet, men samtidigt, eftersom publiken är på teatern, lider den inte alls. Shakespeares ironier når längre än vårt förstånd. Pjäsen lever vidare, förändras med tiden, eftersom Hamlet är så obeständig. Publiken blir till sin förvåning själv Hamlet.
I åskådarens ögon
Allt är i åskådarens ögon. Om man ger kläder till ett barn i julklapp blir det sällan lika glada miner som om barnet får en leksak. Denna reaktion kommer att förändras genom livet. En nybliven tonåringen blir jätteglad över kläder (i alla fall om de har sagda tonårings stil), men känner sig förolämpad av saker som anses barnsliga, som leksaker. Detsamma kan sägas om läsaren. Den som förväntar sig en romance blir inte glad över att behöva läsa Kafka. Det Shakespeare lyckas med är att få sin publik att känna med karaktären. Efter det behövs ingen kurva.
Är det alltså egentligen helt onödigt att använda sig av dramatiska kurvor? Givetvis inte. Alla författare sitt bästa för att få läsaren att känna med karaktärerna. Är man inte Shakespeare kan en dramatisk kurva hjälpa läsaren på traven. Och alla gillar heller inte Hamlet, hur genialisk den än är som berättelse.
Livets variationer
Ser man på livet, så som det i stort och smått gestaltar sig för de allra flesta läsare, hamnar man i en blandning av de här kurvorna (med möjlig avsaknad av Kafka och Askungen).
Livet är en evig vandring mellan tragedi och komedi. (Slätar man ut detta blir det Hamlets kurva). De flesta manus är trots allt ett utsnitt ur protagonistens liv. Det finns många delar som skulle kunna bli till en berättelse utan att man berättar hela personens liv.
Vilken bit författaren plockar ut som sitt manus kommer att sätta en genre på manuset. Men det är viktigt att författaren har klart för sig vad karaktären har råkat ut för innan manuset börjar. (Askungen var säkert inte olycklig medan hennes pappa levde, innan han gifte sig med den elaka styvmodern.) Det här behöver du aldrig skriva ut. Läsaren märker i alla fall om författaren har gjort sin läxa, eftersom det gör karaktärerna mer till någon som det går att identifiera sig med.
Avslutning
Mitt slutord blir alltså två:
- Bestäm dig för vilken del av karaktärens liv ditt manus handlar om.
- Se på den sista illustrationen och sätt dig in i vad din karaktär har råkat ut för tidigare.
Lycka till!
/Anna
Jag jobbar som lektör och redaktör. Läs gärna mer om mina tjänster!
Olika typer av fantasy
I förrgår höll jag en digital version av ”Träffa lektören” tillsammans med Olle och Karolina från Sahlins språktjänster. Vi kom att prata om olika typer av fantasy.
Skillnaden mellan fantasy och science fiction är att fantasyn kräver att något inte kan ske i vår värld medan sf-litteraturen kräver att det som händer inte kan ske just nu, men skulle kunna hända i framtiden. Fantasy innehåller magi medan sf inte gör det. Trots skillnaderna finns det gränsöverskridande titlar, som Star Wars.
Gemensamt för all fantasy är att den ofta ställer frågor och sätter upp mål för sina karaktärer. Det kan till exempel handla om:
- barn – vuxna (eller att växa upp
- Magiska krafter ger också ansvar
- Genusfrågor (någon som inte är tillfreds i vår värld kan bli vad den önskar i den magiska världen)
- Rätten att få vara sig själv
Här ska jag försöka ge en sammanfattning. Där det finns engelska namn som överensstämmer med de svenska har jag skrivit båda, men jag presenterar också några som, såvitt jag vet, bara har namn på ett språk.
Omslutande fantasy / High fantasy
- En helt annan värld än vår.
- Påhittade varelser eller väsen finns
- Protagonisten är född i världen och ser den som sitt hem
- Magi fungerar
- Handlar oftast om strid mot ondskan
Exempel: Tolkien: ”Bilbo”, ”Sagan om ringen”, ”Silmarillion”, David & Leigh Eddings: ”Belgariad”, Ursula K le Guinn: ”Earthsea”, Mervyn Peake: ”Gomenghast”
Portalfantasy / Potal quest / Low fantasy
- Vår värld existerar parallellt med en magisk värld.
- Protagonisten förundras över den magiska världen tillsammans med läsaren.
- Den magiska världen blir det normala för protagonisten
- Protagonisten har oftast ett uppdrag i den magiska världen eller så har den magiska världen en profetisa om protagonistens ankomst.
Exempe.: Rowlings: ”Harry Potter”, CS Lewis: ”Narniaböckerna”
Inbrytande fantasy / Intrusion fantasy
- Utspelar i vår värld
- Protagonisten är från vår värld
- Något eller någon tränger in i vår värld och utgör ett hot
- Varken protagonstien eller läsaren förstårhur det som bryter sig in fungerar, mystiken går inte att förklara.
- Det inträngande är ett hot.
- Den här typen av tantasy slutar inte alltid bra.
Exempel: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: ”Cirkeln”
Gränslandsfantasy / The Liminal
- Vår värld, men där saker vi betraktar som övernatruligt kan ske utan att det är något underligt med det.
- Läsaren och protagonisten har olika uppfattning om vad som är möjligt och inte möjligt – de som befolkar boken kan se det som helt naturligt att det går en enhörning i trädgården eller att det finns flytande mattor.
- Är inte helt överensstämmande med magisk realism (se nedan)
Exempel: Joan Aiken: ”Yes, but today it’s Tuesday”
Magisk realism /Magic reality
- Folktro som finns i vår värld utgör magin
- Protagonisten och läsaren är båda införstådda med att magin finns och fungerar.
Exempel: Astrid Lindgren: ”Ronja Rövardotter”, Anna Gable: ”Mattan och andra noveller”
Dubbelriktad fantasy
- Kombinerar ofta portal och inbrytande
- Protagonisten färdas till en annan verklighet samtidigt som något okänt tränger in i protagonistens värld.
Exempel: Maria Gripe: ”Tordyveln flyger i skymningen”, Helena Dahlgren: ”Ödesryttarna”
Urban fantasy
- Utspelas i en stadsmiljö, oftast mellan 1800-talet och nutid
- Kan i för övrigt vara delar av alla varianter ovan.
- Knackar ofta på dörren till steampunk
- Världen liknar den vi känner från idag eller historielektionen men magi finns och fungerar.
- Ofta konflikt mellan människor och andra varelser.
Exempel: Dan Aykroyd: ”Ghostbusters”, Jim Butcher: ”The Dresden Files”, Ben Aaronovitch: ”The rivers of London”
Ibland kallas Paranormal fantasy för en subgenre till Urban fantasy.
Paranomal romance
- Frågan om det är fantasy, romance, sf eller skräck.
- Snubblar ofta in i urban fantasy.
- Människa och fatasyvarelse blir förälskade.
- Ofta inte helt samtida utan historisk tid.
Exempel: Jayne Ann Krentz: ”Sweet Starfire”
/Anna
Här i bloggen hittar du många skrivtips, både för fantasy och annan litteratur.
Läs också gärna mer om mina skrivtjänster!
Träffa lektören – digitalt
Träffa lektören – digitalt den 26 maj 2020
Nu lanserar jag en ny möjlighet för dig att diskutera frågor som du kan ha kring ditt manus. I morgon, tisdag, blir det en provomgång digitalt. Den är gratis.
Så här fungerar tekniken:
* Du skaffar dig ett konto på Discord (har du redan ett kan du använda detta). Du kan antingen använda Discord i din webbläsare eller ta hem appen som är gratis.
* När du har skapat kontot väntar du tills klockan är mellan 17 och 19 i morgon, tisdag den 26/5-20.
* Då trycker du på länken i det här evenemanget för att komma in. OBS! Länken gäller en gång, så om du loggar in och ut igen kan du inte komma tillbaka.
* När du är inne i ”servern” (alltså gruppen) trycker du på ”Röstkanaler” och därunder ”Allmänt”. Du kan också behöva aktivera din mikrofon, det talar programmet om för dig.
* Det är bra om du har headset, så att dina högtalare inte ekar allt som sägs, då blir det svårt att höra varandra.
Så här går det till med frågor och svar:
* Du har en fråga kring en text som du jobbar med.
* Du lägger upp din fråga i textfältet. Frågorna kommer då i den ordning de ställs och betas av i den ordningen.
* Jag svarar på din fråga. Beroende på hur många vi blir kan vi diskutera frågan i grupp eller så måste vi gå vidare med nästa. Detta är ett första försök.
* Mötet sker enbart med röst, alltså utan webbkamera, eftersom det är bra om alla kan se anteckningsfältet. Det kan hända att jag lägger exempel där medan vi pratar.
Varmt välkommen till det här digitala mötet!
/Anna
PS Har du frågor kring tekniken kan du använda Messenger eller via mejlformuläret här på min webb. Jag svarar däremot inte på skivfrågor till mötet den vägen.
Alternativ till ”hade”
Detta är ytterligare en artikel som jag skriver på beställning. Som regel blir man (så även jag) hemmablind för sin egen text. Om texten får vila ett tag märker du oftast att det finns en hel rad av så kallad onödiga småord. Troligen finns det också alldeles för många ”hade”.
En del ”hade” är helt onödiga, andra behövs i återblickar, men går också att skriva om. Den djupare frågan är givetvis om du behöver så många återblickar, eller om du bör strukturera om manuset. Här nedan försöker jag ge svar.
Stryk onödiga ”hade”
En hel del ”hade” går att stryka utan att meningen förändras. Prova alltid att läsa meningen högt med och utan ”hade”. Stryk direkt om du kan.
”… rädda för att bilarna hade kört på höger sida.”
”… rädda för att bilarna kört på höger sida.
”Om jag bara hade vetat …”
”Om jag bara vetat …”
Vissa meningar behöver en ändrad verbform om du ska stryka ”hade”. Välj i så fall det alternativet.
”Det hade regnat hela veckan.”
”Det regnade hela veckan.”
När återblickar behövs
”Hade-sjukan” beror i huvudsak på en sak: återberättande av sånt som redan har skett, men problemet kan åtgärdas på olika sätt.
Ibland måste du tala om att något redan har skett. Eftersom merparten av alla manus skrivs i preteritum blir förfluten tid pluskvamperfekt, det vill säga en konstruktion med ”hade” + verb.
Återblickar i en mening
Lisa hade inte velat såra Lasse den gången.
Om detta inte är en längre återblick går det att skriva:
Lisa ville inte såra Lasse den gången.
Detta fungerar eftersom även ”den gången” anger förfluten tid. Tar du bort ”den gången” ur exemplen ovan får de olika betydelse i frågan om när detta sker.
Jämför:
Lisa ville inte såra Lasse (den gången).
Lisa ville inte såra Lasse (just nu).
Lisa ville inte såra Lasse (fler gånger).
Det mittersta sker i nutid medan den senare indikerar att hon inte vill såra honom framöver och är likställigt med:
Lisa skulle inte (komma att) såra Lasse (fler gånger).
Det handlar alltså om att vara tydlig på andra sätt.
Återblickar i ett längre stycke
Om du har en längre återblick är rekommendationen att du gör en blankrad och inleder det nya styckets första mening med en mening med ”hade” för att tala om att det kommer en återblick. Sedan kan du skriva resten av återblicken i manusets nutid. Läsaren förstår ändå att det är en återblick. Sist i återblicksstycket måste du föra tillbaks läsaren till manusets verkliga nutid med en konstruktion som: ”Därför stod han nu i regnet och väntade.” eller vad som är relevant för just din text.
Undvik nästlade återblickar
Undvik att ha återblickar inne i återblickar. Om du måste göra sånt behöver du gå tillbaks till ditt synopsis och se över varför det blev så.
Onödiga återblickar
Den sista rubriken i stycket ovan berör det som jag tänker ta upp nu. Behöver du verkligen en återblick? Svaret är inte självklart. Enmeningsåterblickar behövs nästan alltid på något ställe. Men om du märker att det blir många återblickar är det snarare så att du behöver se över grundstrukturen för ditt manus.
Val av perspektiv genererar antalet återblickar
Innan du bestämmer dig för i vilken person du ska skriva ditt manus måste du fundera på flera saker. Det finns för- och nackdelar med allt. Väljer du första person kan ett ”jag” veta mer än läsaren, men läsaren kan aldrig veta mer än huvudpersonen. Manus som är skrivna i första person kräver att just den karaktären är med överallt där något händer.
Har du ett manus där det händer mycket som huvudpersonen får reda på först efteråt bör du fundera på om du inte ska byta till tredje person istället. Risken är annars stor att det blir långa haranger av återblickar där andra berättar för ditt ”jag” vad som har hänt. Detta bäddar för att berättelsen blir full av ”hade”.
Kanske är alternativet att skriva i tredje person, men att låta en av karaktärerna ha ett nära tredjepersonsperspektiv medan stycken där andra har perspektivet sker mer på avstånd. På det sättet kan du ändå komma en av karaktärerna närmare inpå livet utan att du tvingar andra karaktärer att dra återberättelser för huvudpersonen.
Varning för blixtlåskonversationer
En parentes i sammanhanget är blixtlåskonversationer. Låt dem vara en varning för onödiga återblickar som i sin tur genererar många ”hade”. En blixtlåskonversation är en konversation som mer är till för läsaren än för karaktärerna. De som pratar gör det mekaniskt utan att avbryta eller byta samtalsämne.
Om du använder första person som perspektiv är risken att du lätt får in blixtlåskonversationer där ”jag” säger sånt som ”Oj, vad hände sen?” för att sedan få svar. Även konstruktioner som ”Så det var alltså X som sa detta till Y?” är en varning för blixtlåskonversation eftersom läsaren i det här läget redan vet hur det ligger till och författaren blir övertydlig (inledande ”Så” är en varningsflagga).
Måste du ha med blixtlåskonversastioner är det som regel bättre att skriva om och låta läsaren uppleva scenen i manusets nutid.
Se upp med dramatik genom återblickar
Till sist: Skriv inte dramatiska vändningar eller action som återblickar. Manusets kärnpunkter måste ske här och nu för att skapa närvaro för läsaren. Det är inget som du vill förmedla genom en liten backspegel. Punkt.
Få återblickar – få ”hade”
Kort och gott: Har du få återblickar behövs inte lika många ”hade” i texten. Vill du slippa en överanvändning av ordet kan du dels skriva om och visa tidpunkten på andra sätt, enligt den första delen av den här texten, dels se över manusets planering och perspektiv så att fler saker händer i manusets realtid.
Fundera på följande: Hur många gånger har du inte hört talas om månlandningarna? Fått dem återberättade av journalister och författare, eller kanske till och med av dem som var med. Går detta att jämföra med upplevelsen som astronauterna hade? Nej, knappast, även om det finns den del riktigt bra försök. Fundera nu på om du vill att din läsare ska lyssna på en karaktär som återberättar eller få vara med när det händer. Skriv mer aktiva scener så kan jag utlova färre ”hade”!
Mer om verbformer för olika berättar-nu och om varför du ska ha närvaro i dramatiska scener kan du läsa här.
Lycka till!
/Anna
När kameran ”ljuger”
Eftersom jag även jobbar en del med frilansfoto sticker jag mellan med ett inlägg om hur man kan ljuga med en kamera utan att använda Photoshop eller liknande program.
Hur fullt det är på olika uteserveringar …? Den frågan är aktuell i dag. Bilder kan inte ljuga, men de kan berätta helt olika historier beroende på fotografens intention och val av utrustning, vilket jag visar nedan.
När det gäller just hur tätt folk sitter handlar detta i hög grad om vilket objektiv man har plåtat bilden med. Ett teleobjektiv klämmer ihop bilden medan en vidvinkel sprider ut detaljerna i en bild. Det finns en anledning till att fotografer gärna plåtar berg med tele och stränder med vidvinkel.
Men vad händer då om man fotar samma utsnitt, alltså har samma kanter på bilden, med olika gluggar? Här nedan visar jag precis detta.
Nu ger jag mig inte ut på stan och letar serveringar, så följande exempel från min trädgård får istället demonstrera det jag vill säga. I samtliga exempel är bilden till vänster fotad med 300mm tele och bilden tilk höger fotade med 10mm vidvinkel. Jag har också gjort mitt bästa för att fylla hela bildrutan med samma motiv.
Hur tätt sitter spjälorna?
Hur tätt sitter stubbarna?
Hur tätt står dessa blommor?
Svara nu gärna på hur tätt folk sitter på uteserveringarna någonstans i Sverige, under dessa coronatider. Jag antar att du nu förstår att du först måste veta vilken glugg fotografen har använt.
