Nästa fråga kommer från Elin Lärare som undrar hur man skriver bra slut.
Ett bra slut ska göra så att läsaren känner sig tillfredsställd. När det gäller pjäser som spelas på scen brukar man säga att om någon hänger upp ett gevär på väggen i första akten måste det avfyras innan pjäsen är slut. Detsamma gäller litteratur.
Vad läsaren förväntar sig kan vara olika beroende på vilken typ av text det är. En del genre har dessutom fastställda slut, som att en romance ska sluta lyckligt och att high fantasy ska sluta med en episk strid mellan ljus och mörker där ljuset vinner. Vägen fram till upplösningen kan givetvis vara olika. Mörka slut är egentligen bara en variant på lyckliga slut, men det finns vissa undantag.
Något som är viktigt att komma ihåg är att upplösningen aldrig blir mer spännande än vad saken som ska lösas upp är svår. Vill du få till ett stort drama måste du alltså skapa ett stort problem där lösningen gärna kan vara sådan att den måste lösas i flera steg.
Noveller och kortromaner
I noveller och kortromaner finns det som regel bara en huvudhändelse. Denna löper genom hela manuset och lämpligen avslutas med en upptrappning mot finalen och sedan en kort avrundning. Allt enligt den klassiska sagans mönster.
Alltså:
- Det var en gång …
- Sak1 presenteras
- Olika hinder för att klara Sak1 uppstår
- Hindren övervinns
- Final där huvudpersonen lyckas klara hela Sak1
- … och sen leve de lyckliga i alla sina dar.
Det är alltså bara Sak1 som berättelsen handlar om. Huruvida berättelsen är händelsestyrd eller karaktärsstyrd spelar mindre roll i det här sammanhanget. Huvudsaken är att läsaren får en väl uppbyggd historia, förstår att det krävs något av huvudpersonen för att klara det som måste göras, löser detta i en final och sedan får en kort avrundning om vad som hände sen.
Det jag vill åt är att finalen, alltså slutet, aldrig kan bli häftigare än vad du sedan tidigare har ”hängt på väggen”. Visar du att det som huvudpersonen måste uppnå är svårt kommer läsaren att förstå finalen, när du ”fyrar av”. Med andra ord kallar man även det där med att ”hänga upp geväret” för att man ”Planterar något”.
Romaner
När du skriver en roman är et vanligt att inte bara ha Sak1 som händer utan även lägga in bihandlingar. Låt mig kalla dem Sak2 och Sak3. För att lyckas med ett bra slut i en roman följer du punktlistan ovan, men det som är viktigt är att visa läsaren vilken sak som är den viktigast, alltså Sak1. Detta gör du genom att både börja och sluta med Sak1. Det blir alltså ungefär så här:
- Det var en gång …
- Sak1 presenteras
- Hinder för Sak1 dyker upp
- Sak2 presenteras
- Sak3 presenteras
- Hinder för Sak3 presenteras
- Huvudpersonen bearbetar hindren för Sak1 men hindras av hindren för Sak3
- Hinder för Sak2 presenteras.
- Genom att lösa hindren för Sak2 löser sig även Sak3
- huvudpersonen är nu fri att ta itu med den verkliga lösningen av Sak1
- Final där huvudpersonen klarar Sak1
- … och sen levde de lyckliga i alla sina dar.
Skillnaden mot noveller och kortromaner är alltså att det finns en form av fläta för olika teman. Den måste dock både börja och sluta med samma tråd. Tänk på att det sällan blir intressant om bihandlingarna kommer in och blir lösta en efter annan, utan att du verkligen bygger en fläta. Det är så du skapar cliffhangers. (Hur ska det gå med Sak2? – Och sen börjar nästa kapitel med Sak3.) Se också till att de olika sakerna som händer har en upplösning som står i proportion till händelsen i sig.
Jämför detta med till exempel ett rån. För att kunna utföra rånet behöver skurkarna skaffa pengar till utrustning. Därför utför de en mindre kupp först. Går det inte bra med den måste de hitta på en tredje sak för att finansiera sin stora kupp. Och så vidare.
För att hålla reda på de olika sakerna som händer och vilka personer som är inblandade i dem rekommenderar jag ett kalkylark, som Excel. Lägg tidslinjen med saker som händer på den ena axeln och personerna på den andra. En del bikaraktärer kanske inte alls är med i Sak2, till exempel. Givetvis måste huvudpersonen vara med i alla, men kanske inte nödvändigtvis som huvudperson. Det kan kanske vara en vän (hjälpare eller mentor) som råkar ut för något som måste lösas innan huvudpersonen kan ägna sig åt sin grej igen. Det där kan du laborera med i det oändliga.
Trilogier och andra serier
Om du skriver en trilogi eller någon annan serie är et viktigt att du har ett stort tema som löper genom hela serien. Detta kan du jämföra med Sak1 ovan, med den skillnaden att den ska vara utsprid över samtliga böcker. Men inom varje bok bör det också finnas en avslutad sak som får sitt slut. Det som kommer att gå bort är förstås ”Och sen levde de lyckliga” eftersom den stora saken ännu inte är färdig. Det kan däremot gärna finnas en liten triumf eftersom just den delens sak är avklarad.
Egentligen är en serie böcker bara samma princip som för roman, med en huvudsak som händer och bihandlingar, men bihandlingarna behandlas oftare mer var och en för sig. Givetvis förekommer det också ett tredje lager, med bihandlingar till bihandlingarna. Dessa kan med fördel vara så små och betydelselösa att de är ouppklarade, men dyker upp igen i en senare bok där de ges större utrymme.
Exempel: Harry Potter
När det gäller serier jämför jag gärna med Harry Potter. Den stora saken är givetvis att huvudpersonen Harry har någon form av koppling till den stora antagonisten Voldemort. I den första boken är detta dock underordnat många saker, som att Harry upptäcker att han är en trollkarl, börjar en särskild skola, får nya vänner och så vidare. Temat i boken är profetens sten. Äventyret med profetens sten blir löst, men Voldemort finns kvar. Dock slutar boken bra eftersom Harrys ”hus” i skolan vinner årets poängjakt.
Bok två och tre har samma upplägg, men i bok fyra slutar det inte bra. Härifrån tar serien ett steg mot vuxenvärlden. Författaren har från början sagt att mottagargruppen är i samma ålder som Harry, och han blir ett år äldre i varje bok. I den sista ägnas i stort sett hela historien åt kampen mellan ont och gott. Sak1, som alltså bara skymtar fram i bok ett har helt tagit över.
När det gäller det tredje lagret, de till synes betydelselösa bihandlingarna, är Rons råtta ett utmärkt sådant exempel. Någonstans redan i början får läsaren veta hur gammal råttan är och att den saknar en tå. Detta verkar betydelselöst, men i bok tre är det en avgörande del av handlingen. Författaren har alltså smugit in en plantering för länge sedan och kan kamma hem överraskningen utan att lura läsaren i bok tre. Men för säkerhets skull berättar en av karaktärerna om det som Ron har sagt om sin råtta i bok ett, för att friska upp läsarens minne. Sånt är viktigt när man jobbar med en större textmassa.
Tolkiens trilogi är ingen trilogi
Den kanske mest kända trilogin är Sagan om ringen. Den följer inte alls det här mönstret, eftersom de olika delarna inte har någon intern sak som karaktärerna ska fixa. Detta beror på att den inte är skriven som en trilogi och således inte är ett exempel på en sådan. När verket var färdigt rådde papperspbrist efter Andra världskriget. Förläggaren vågade därför inte trycka en tjock bok, utan delade upp den i tre delar. Författaren var inte glad över detta, men fann sig, eftersom det var det enda sättet att ge ut den som då fanns. Varför den senare har fortsatt att ges ut i tre delar är ett mysterium, då den inte har ett sådant upplägg. Detta är dock svaret på en eventuell fråga om formen för denna ”trilogi”.
Om du inte fyrar av
Böcker skiljer sig från verkligheten på två punkter. Den ena är att dialoger sällan helt rinner ut i sanden, som de ofta gör om vi småpratar med varandra. Det andra är att saker som man har planerat inte ställs in.
Om du inte fyrar av geväret på slutet av din bok, utan låter det rinna ut i sanden kommer läsaren att bli besviken. Egentligen är även detta ett fall av ”Det var betjänten” eftersom du aldrig fyrar av alla planteringarna som du har gjort för övriga karaktärer. Det kanske inte ens kommer en förklaring till varför de har gjort si eller så. Men ännu värre är faktiskt om du laddar och planterar en massa saker och inte ens släpper in en betjänt.
Verklige livet är väldigt ofta fullt av planteringar som aldrig fyras av. När jag skriver detta, i coronavirusets tid, är livet fullt av tillställningar som vi har laddat för, men som har behövt ställas in. Det kan vara allt från att besöka mormor, ordna en större fest eller delta i OS. Känslan är säkert mer besvikelse än att vara direkt lurad, men något saknas.
Om du inte planterar
Om du inte planterar något, utan bara kör finalen helt utan förvarning får du samma form av trista slut som deckaren som slutar med ”Nej, det var ingen av de misstänkta, det var betjänten.” Du har då skapat en massa förutsättningar genom att plantera en eller flera möjligheter för var och en av karaktärerna att ha utfört mordet. Läsaren försöker överlista författaren och tror att svaret är givet när polisen samlar alla i ett rum. Men in kommer en figur som aldrig tidigare är nämnd. Läsaren känner sig grundlurad och köper nog ingen mer bok av den författaren.
Och sen levde de lyckliga …
Det lyckliga slutet brukar ha en avrundning. När sakerna som ska lösas har blivit lösta vill läsaren gärna veta vad huvudpersonen gjorde sen. Det viktiga är att du inte tar udden av den storartade finalen genom att dra ut på avrundningen. Håll det så kort som möjligt.
I en bokserie är det i slutet som du kan låta den stora tråden lysa igenom. Här antyder du att något, trots allt, inte är som det ska. Se bara till att du inte gör ett slut som i en skräckberättelse utan istället slutar något i stil med:
”… hur det skulle bli med den saken fick hon ta reda på när hon kom hem igen. Nu väntade en härlig semester.”
Sorgliga eller hemska slut
Alla berättelser behöver givetvis inte ha ett bra slut. Den enda skillnaden, i det här hänseendet, blir att du istället låter det verka som om karaktärerna ska hitta en lösning, men i finalen går det på ett eller annat sätt åt skogen. I den klassiska sagan ersätts ”Och sen levde de lyckliga” med en sensmoral. I de flesta dramer handlar det istället om vad kärlek kan ställa till med.
Skriver du skräck är det givetvis ett självändamål att det ska sluta ruskigt. Ska läsaren våga släcka lampan när boken är slut? På sitt sätt är skräck den enda genre där det passar att lämna slutet till läsarens fantasi. Ta som exempel någon som är jagad, som slänger sig in och låser dörren. Står där och flämtar i mörkret, tänker ”Räddad!” och slår på lyset … Men givetvis kan författaren inte låta ett otäckt slut rinna ut i sanden, det måste givetvis levereras med en slutgiltig ödesklang.
Sammanfattning
- Kortare verk har en huvudhandling med förhinder samt en final mot slutet där handlingen ordnas upp.
- Längre verk har en huvudhandling och en eller flera bihandlingar.
- Huvudhandlingen ska komma först och avslutas sist, medan bihandlingarna kan flätas in och lösas upp däremellan.
- Bokserier har en huvudhandling som löper genom hela serien samt en huvudhandling samt bihandlingar per bok. Vissa planteringar kan ske i en bok och skördas i en kommande, men då ska planteringen framstå som obetydlig så att läsaren inte känner sig lurad i slutet av den bok där planteringen skett.
- Se till att både huvudhandling och bihandling har planterats, har hinder på vägen och att de avfyras på lämpligt sätt.
- Skräckberättelser kan lämna slutet åt läsarens fantasi, men det måste fortfarande vara genomarbetat, ha planterats och vara väl levererat.
Lycka till!
/Anna
Vill du veta om du har lyckats med planteringar och slut? Anlita gärna min lektörstjänst.
