Kategori: Okategoriserade

Oavsett om du skriver historiskt eller fantasy måste städer i dina berättelser ligga på en plats som är naturlig för att en stad ska uppkomma. Det måste alltså finnas en anledning till att staden finns där. Städer är inget som man bara bygger för nöjes skull. De fyller en funktion och den funktionen är oerhört ofta handel.

Platsen

Den mest naturliga platsen för en stad är där olika handelsvägar möts. Om du skriver historiskt är det nästan alltid vattenvägar som mellan hav och insjö, där floder förgrenar sig eller mellan kust och flod.

En annan vanlig plats är karavanvägar, även om frakt på land inte var lika vanliga än frakt på båt. Varför just båttrafiken är så viktig historiskt beror på att det inte fanns något annat sätt att frakta så stora mängder på en gång innan järnvägen kom under 1800-talet. De tidiga järnvägarna tog inte heller lika mycket last som ett fartyg.

Skriver du fantasy måste du fastställa hur varor fraktas och lastas om, innan du kan placera ut dina städer i ditt världsbygge.

Förutom handel kan det finnas andra anledningar till att folk slår sig ner på en plats. Det kan till exempel vara tingsplatser eller platser för kyrkor eller andra tempel.

Ekonomi

Ekonomi är en viktig ingrediens för en stad. Eftersom folk bor nära inpå varandra tillåts specialisering på ett sätt som man inte kan unna sig på en självförsärjande gård. Där måste man vara bra på lite av varje, men i en stad kan man byta eller köpa både varor och tjänster. I många städer har det också varit olika kvarter där man har utfört olika hantverk. Sådant som var brandfarligt brukade till exempel förläggas till en stadsdel, medan sådant som luktade illa, likt garverier, fanns samlat på i en annan. Finhantverk, som ädelmetallsmide, kunde också vara åtskiljt från grövre hantverk.

Kolonier

Om du skriver om en plats som kolonialiseras måste du också vara noga med bakgrunden till varför man gör det. Varför vill man finnas på just den platsen? Är det naturtillgångar eller kan det ha uppstått en politisk tävling? Om det är naturtillgångar lägger man inte staden direkt på källan, utan intill, så att invånarna inte är i vägen för utvinningen.

Försvar

Den som vill angripa ett land angriper ofta dess städer. I äldre tid var en mur kring staden ett bra försvar. Det kunde vara en mur, eller flera olika ringar med murar. Om man förlorade en kunde man dra sig tillbaka bakom nästa och istället försöka hålla den. Längst in brukade det finnas ett citadell, alltså ett slott med vallgrav.

Ett annat bra sätt att försvara en stad var att låta gatunätet vara vindlande och trångt. Om en stad växer fram genom naturlig utbyggnad kring stigar som har gått över en plats brukar gatorna helt naturligt vindla, men om någon stadsarkitekt finns inblandad måste gatunätet planeras så att det inte blir för enkelt för en fiende att rycka fram längs.

När tekniken går framåt blir stadsmuren förlegad. Det blir helt enkelt för lätt att skjuta sig igenom den från ett säkert avstånd. Utvecklingen går då mot en mer rörlig armé som inte lika lätt kan mejas ned av tungt artilleri.

Mat

För att en stad ska fungera måste invånarna ha tillgång till mat. Det här gör att det kring en stad finns ett antal gårdar och byar som i första hand har till uppgift att förse staden med mat. Det är tämligen sällsynt med städer som själva producerar mat, även om man i framtidsvisioner kan tänka sig hängande trädgårdar eller liknande.

På grund av transporterna blir maten oftast dyrare i städerna än på landsbygden. En stad måste också se till att ha förråd av mat i den händelse den blir belägrad. Hur snabbt en stad växer är helt beroende av hur bra tillförseln av mat är. Om invånarna svälter kommer man inte att bygga nytt och utveckla staden. Det här är alltså en balansgång. En stad där mattillförseln inte hinner med brukar oftast minska och ibland händer det att staden överges. Samma sak om en stad inte har ett fungerande byråkratiskt system. Saknas detta blir den lätt förslummad.

Tänk även på sådana saker som hur saniteten fungerar. Bara en sådan sak kräver organisation. Andra saker att fundera över är postgång, förhållandet kyrka/tempel – stat. Vad som händer om hovet är av den typen som flyttar runt. Hur ser den sociala strukturen ut? Hur sprids nyheter som är viktiga att alla får veta? Hur fungerar skvallret? Finns det organiserad brottslighet? Fängelser? Mutor?

Skriver du fantasy eller sf kan magi eller teknik vara inblandat. Staden kanske har ett magiskt skydd. Den kanske har vuxit fram för att det finns magiska ting att utvinna. Om det sker en kolonisering till andra planeter i ett sf-manus måste du veta vad som gör att folk slår sig ner där. Gemensamt för både historia och fantasi är alltså: Vad lockar?

Vill du veta mer? Jag har en skrivkurs den 11-12 maj i centrala Stockholm. Det finns platser kvar. Läs mer här.

Lycka till med din stad!

/Anna

 

Förr eller senare skapar du en historisk berättelse, eller jobbar med ett fantasymanus, och då behövs det också oftast soldater.

Soldater kan delas in i tre huvudgrupper, oavsett om de är historiska eller påhittade:

• Stammens krigare
• Stadens försvarare
• Elitförbandet

Jag kommer också att skriva en del om vapen, vapenslag och skydd. .

Stamkrigare

En mycket gammal form av soldat är stamkrigaren. En av de vanligaste för oss moderna människor är indiankrigaren eller nomadstammens krigare. Stammen hålls samman av att det finns trygghet i att vara fler. Som regel styrs den av en karismatisk ledare som man följer utan att det finns några lagar som säger att man måste. Grupperna kunde uppgå till några hundra krigare, men var sällan fler än så. Det är endast vid stamkrig som det förekommer strider man mot man, eftersom ledarskapet sällan sträcker sig till att organisera krigarnas placering på slagfältet, eller någon möjlighet att kommunicera under pågående strid.

Om du vill ha en större grupp krigare i ditt manus måste du låta olika stammar enas under en gemensam ledare, så som var vanligt i det skotska klansystemet, till exempel.

De som hör till stammen förväntas också delta om det blir strid, men det finns inget som binder dem. Vid en komplex uppbyggnad där olika ledare har svurit eder till varandra kan det lätt bli kaotiskt om någon beslutar sig för att gå sin egen väg istället.

Styrkan är att krigarna ofta har erfarenhet. Om det blev ont om mat kunde en stam anfalla en annan. De starkare vann, så krigarna i vinnande stammar är antagligen bra individualister på slagfältet.

Svagheten är att det inte finns några krav på lojalitet. Så länge man tillhör stammen förväntas man delta, men man kan när som helst avvika. Stamkrigarna är dessutom oftast oorganiserade och eftersom alla förväntas fixa sina egna vapen har de också en brokig samling sådana.

Stadens försvarare

I det här formatet ryms en organisation som styrs av en lag. Ofta som den tidiga medeltidens kungadömen. Soldaterna organiseras vid behov. De kanske har fått någon form av utbildning i strid, men är inte yrkesmän och således sällan vältränade i krigskonst inför en strid. Stadens försvarare är en vanlig form av försvar i det antika Grekland.

Fördelarna är att de har ledare som organiserar dem och som de måste följa. De kan inte bara ge sig av, som stamkrigaren. I alla fall inte utan att riskera krigsrätt och troligen avrättning som straff. De går till strid i förband. Om motståndaren anfaller kommer de att sätta upp sköldarna på kommando för att försvara sig. Det krävs inte så mycket enskild kunskap, utan alla är en liten del av det stora maskineriet.

De kan också vara indelade i olika vapenslag, även om det inte är säkert att de är det. Systemet är billigt och troligt är att soldaterna är lojala med sitt hem och därför villiga att försvara det.

Svagheten i systemet är att var och en hem till sitt när striden är över. De blir åter bönder, köpmän eller hantverkare. Det tar tid att samla hären igen och när den samlas kan lång tid utan strider ha gjort att den har glömt hur det hela fungerar. För att kompensera för detta finns det ibland en liten klass med elitsoldater, som de europeiska riddarna eller samurajerna i Japan. Oftast kommer de ur aristokratin.

Elitförbandet

Ett typiskt exempel på elitförband är romarnas arméer. De var avlönade för att vara soldater och indelade i olika grupper och vapenslag. I stort sett alla moderna arméer faller under den här kategorin, liksom arméer som byggs upp av legosoldater. I stort sett är uppbyggnaden samma som för ”stadens försvarare”.

Fördelar är att de blir specialister på sitt vapenslag, har en någorlunda standardiserad utrustning. De är indelade i en disciplinerad hierarki som de följer och de ägnar även fredstid åt att träna sig inför strid. De är alltså alltid väl förberedda.

Nackdelar är att en avlönad armé är dyr, så för att hålla sig med en måste landet vara välbärgat.

Mat

Alla arméer behöver äta. Om de håller sig med riddjur behöver även dessa mat. Hur man skaffar den kan variera. En del plundrar sig fram, andra avancerar långsamt och jagar och samlar mat på vägen. Den tredje varianten är att man får mattransporter (används även vid organiserade flottor, med förrådsskepp). Men ju längre från hemmet armén kommer, desto långsammare går det att få fram transporterna. Det kan vara populärt bland fienden att anfalla mattransporterna, så även om detta är ett effektivt sätt att få en armé att avancera snabbt, kan det också innehålla ett riskmoment. Speciellt om det är svårforcerad terräng inblandat och speciellt om det finns gerillatrupper bland fienden.

När du har klart för dig vilken typ av armé du skriver om och hur samhället de kommer ifrån är uppbyggt kan du enkelt förstå hur de organiserar försörjningen.

Vapen

Båda de första typerna av arméer förutsätter i alla fall till viss del att krigaren har sin egen utrustning. Många tänker direkt på svärd. Svärd är coola, eller hur?

Speciellt om du skriver fantasy, men det är också vanligt bland författare av historiska romaner. Svärdet är dock svårt att använda. Det kräver lång utbildning och är även då, enligt japansk kampsport, minst tre gånger så besvärligt att hantera som ett spjut eller en hillebard. Dels har spjutet en betydligt bättre räckvidd. Svärd är dock lätta att bära med sig, vilket gör dem till bra andrahandsvapen. Men scenen där en stor grupp oorganiserade krigare springer över slagfältet och viftar med sitt svärd … glöm den!

Svärd är också lätta att skada och därmed svåra att underhålla. Den som har med sitt eget vapen väljer troligare en mer underhållsfri yxa eller en spikklubba. Svärd bör bara förekomma om det är allt som återstår, eller om striden innehåller någon form av magi.

Utrustningen spelar en stor roll. Ser man på historiska slag har ofta den armén vunnit som har varit bäst utrustad. Detta gäller även vad de har för skydd.

Kavalleri

Kavalleriet är tämligen enkelt. Det består av beridna krigare. Oftast hästar, alla vet väl hur Hannibal försökte få med sig elefanter över alperna tvåhundra år före Kristus. I fantasy kan det givetvis förekomma andra riddjur.

Även inom kavalleriet förekommer det olika enheter. En del är bågskyttar, en del har kraftig bepansring och beväpning, andra lätt.Skyttar och kavalleri med lätta vapen är oftast sådana som skapar oreda på fiendens flanker, medan tungt kavalleri kan göra chockutfall mot fiendearméns mitt.

Det viktigaste är att de är betydligt snabbare än fotsoldater och att de även kan användas som spejare. Huvudproblemet är att riddjur äter betydligt mer än sina ryttare. Det ska mycket till innan en armé börjar äta sina riddjur, men till exempel Karl XII:s armé fick göra detta i Ryssland när allt annat var slut.

Ett bra vapen mot kavalleri är fotanglar, alltså spetsiga föremål som alltid landar med en pigg upp. De går in i riddjurens hovar eller klövar och kan få en kavallerichock att brytas mycket effektivt. Givetvis kan de också användas mot fotsoldater, speciellt om de har mjuka skor, som sandaler.

Skydd

Säger man ordet rustning tänker de flesta på riddaren i sin plåtburk. Men en sådan är oerhört dyr och dessutom tung och otymplig. Den används bara under en relativt kort tidsepok i ren strid och dessutom även då bara av ett fåtal.

Det viktigaste när det gäller skydd är att krigaren har någon form av hjälm. Många skydd var gjorda av läder. Inkaarméerna hade till och med skydd som var uppbyggda av linne och bomull. I tillräckligt många lager kan även ett sådant skydd stoppa ett hugg eller en pil. Fördelen är också att krigaren blir rörligare och att skyddet även fungerar i ökenklimat, vilket plåtburken absolut inte gör.

Sköldar är bra och enkla att skaffa. Även något så enkelt som en plankbit kan ge ett skydd. En sköld behöver alltså inte vara förbehållet de rika krigarna.

Försvarsmurar

En försvarsmur har till uppgift att hålla fienden ute. Beroende på kultur och mängden tid kan en försvarsmur bilda ett helt stenfort eller bara vara en hastigt byggd vallgrav eller jordvall. Fienden får svårt att ta sig in, samtidigt som städer och borgar ofta råkar ut för belägring, där fienden helt enkelt väntar på att maten där inne ska ta slut.

Det finns dock en stor fördel med att ha en försvarsmur, så länge man inte blir sittande bakom den alltför länge. En enkel palissad eller jordvall kan vara ett utmärkt skydd på natten, även för en armé som är på vandring.

Krigets lagar

Oftast finns det skrivna eller oskrivna lagar i krig. Hur beter man sig för att ge upp? Hur behandlar man civilbefolkning eller krigsfångar? Alla lagar är till för att följas, men i krig finns det givetvis också de som avsiktligt bryter mot vad som anses allmänt hyfs.

I Tyskland finns fortfarande talesättet ”För Nordmännen, bevare oss milde herre Gud!” vilket lär ha myntats när Gustav II Adolfs arméer plundrade och våldtog på sin väg.

Om du skapar en egen värld, med sina egna kulturer, fråga dig följande:

• Vad värdesätter den här kulturen högt?
• Vilka platser anser de heliga? (Kan de attackera t.ex. ett tempel som hör till deras egen tro?)
• Vilka följder får krigsbrott?
• Hur ser kulturen på kvinnor och män? (är de jämställda krigare, egendom, eller något en man ska försvara?)

När du har svarat på dessa frågor har du kommit en bra bit på vägen för att få lagarna inom din armé att fungera. Givetvis händer det saker när olika kulturer möts, vare sig de kämpar på samma sida eller på motsatt. Kapplöpningen till Berlin under slutfasen av andra världskriget är en klassisk fråga kring kulturella skillnader.

Oavsett vilka lagar som gäller kommer det alltid att finnas en konflikt inom en armé mellan de som vill godta lagarna och de som gärna bryter mot dem (vilket finurliga hjältar oftast lyckas göra utan att ställa till det alltför mycket för sig själva).

Magi

Magi, slutligen, är en viktig del om du skriver fantasy. Men om du skapar en trollkarl som kan övervinna allt utan att det kostar något blir det sällan spännande. Det viktigaste när det gäller magi är att se till att den har sina egna regler och att den inte alltid är tillgänglig. Detta är en så stor del att jag kommer att skriva om skapandet av magi för fantasyförfattare i ett eget inlägg.

Gillade du det här inlägget? Jag har en skrivkurs 11-12 maj i Stockholm. Det finns platser kvar. Anmäl dig här: https://simplesignup.se/event/149105-skriv-fantasy

Välkommen!

/Anna

 

Om du skriver historiskt, har du koll på språket? Ordet ”koll” skulle till exempel knappast ha använts förr. Men det handlar inte bara om enstaka ord som du behöver få rätt när du skriver historiskt, utan om hela sammanhang. Dessutom måste språket balanseras på guldvåg för att nå fram till den moderna läsaren. Här följer några tips.

Ordval

Tänk på att det går mode i ord. Det gäller inte bara slang eller ungdomsspråk utan också valet av vanliga ord. I dag blir vi förvånade om någon säger ord som ”ity”, ”emedan”, ”icke” eller ”dock” i en vanlig dialog. Givetvis går det inte att räkna upp alla ord, men om du har möjlighet, läs icke moderniserade utgåvor av äldre böcker.

Äldre översättningar av Bibeln kan också vara en bra hjälp, men tänk på att en sådan översättning kan ha kommit att bli gammaldags innan det var dags för en ny översättning. I den mån det finns gamla inspelningar är detta också en bra källa.

Ytterligare en källa är visor. Hur skriver Bellman eller Evert Taube? Vad handlar det egentligen om när ”Natten går tunga fjät” och vad är det den går runt egentligen? Och i förlängningen: sa folk ”gård och stuva” om gård och stuga, eller har textförfattaren blandat in dialekt för att få till rimmet? Det gäller givetvis att väga äldre ord på en än känsligare guldvåg än den du normalt använder för att få till rätt synonym. (Och den nyare texten, som är en översättning av den italienska är inte heller solklar i dag, om man tänker efter ”Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt, glans av din fägring”. Vem använder ordet ”fager” om en tjej i dag?)

Okej

En vanlig fälla när det gäller ordval är att någon säger ”okej” i ett manus som utspelar sig för hundra år sen (eller längre tillbaks). Visserligen finns det belägg för förkortningen sedan omkring 1840, men då hade den knappast spridit sig till dagligt tal. Varifrån ordet kommer råder det delade meningar om, men en vanlig förklaring är att man skrev ”ohne korrektur” på tidningsartiklar som var rättade och att uttrycket förkortades till O.K. En annan förklaring är att det kommer från ”Okeh”  och har tillförts den vita amerikanska befolkningen från Choctawindianerna. En tredje att det kommer från telegrafens tid och är en förkortning för att linjen är öppen, alltså ”open key”. Men oavsett varifrån det kommer finns det inga förekomster i vardagsdialog förrän tidigast för sådär hundra år sedan.

Dialekter och jargonger

Det är inte bara riksspråk som förändras, utan även dialekter och yrkesjargong. I dag är dialekterna mer eller mindre utslätade. De är mer en satsmelodi än något som har egna ord. Förr kunde vissa yrkeskårer ha ett helt eget språk, som till exempel sotarmoj. Författaren Per Anders Fogelström visste precis vad han gjorde när han låter sin huvudperson Henning höra någon stockholmsslang. Henning får tänka till för att förstå att någon har fått en snyting (tjotablängare) och blivit av med sina pengar (gulan), men som icke infödd i stan behöver han kontexten för att få ihop det. Detta ger också författaren ett utmärkt tillfälle att föra in de främmande orden och naturligt förklara dem för läsaren genom Hennings tankar.

Men se upp, allt som låter gammaldags eller jargongmässigt är inte det. Jag skrev till exempel ”brassa solfjäder” om segling på ett skepp. När min sakkunniga granskade manuset påpekade han att det var helt rätt tänkt i frågan om seglingen i sig, men att termen troligen är nyare än tiden då det hela utspelar sig.

En form av markör är att låta den person som har perspektivet reflektera över hur en annan säger ett visst ord. Min egen farfar sa alltid ”honom” med långt och slutet första o, medan det andra blev mer till ett å-ljud. Att skriva ”X sa det sista ordet med en lång första vokal” ger betydligt mer kött på benen åt läsaren än om du skriver ”hoonåmm”. Underliga stavningar kastar bara ut läsaren ur flödet, så att hen börjar fundera på vad det egentligen står istället för att svepas med av berättelsen.

Liknelser

En annan sak att se upp med är liknelser. Jag lektörsläste ett manus åt en författare som har skrivit om händelser för flera tusen år sedan. Författaren talade om att hen fått göra en omskrivning för att beskriva huden hos en av sina personer. Hen hade velat skriva att den var sidenlen, men eftersom siden inte hade börjat tillverkas vid den tiden kunde inte heller någon likna något vid siden. Mer vanliga fallgropar är att skriva att saker går som på räls eller att någon ångar fram fast det varken finns tåg eller ångdrift när manuset utspelar sig.

Artighet

Det räcker med att se Stefan Jarls filmer om modsen i Stockholm för att inse att man hade en helt annan artighet bara för femtio år sedan. Innan du-reformen sa man inte du, om man inte var riktigt nära vänner. Oftast krävdes det också att man officiellt lade bort titlarna med varandra innan det var tillåtet. Föräldrar accepterade inte att deras barn sa du, utan det kunde i direkt tilltal heta ”Vill pappa ha mer potatis?”

Det nya ”niandet” som har dykt upp, framför allt som tilltal i affärer är inte hur ni användes före du-reformen. Då ”niade” man nedåt, till folk som inte hade en titel som man kunde använda. Alltså ”Vill proffesorskan ha mer kaffe?”, ”Är mamma nöjd med sin hatt?” eller ”Ska inte majoren ta vagnen till stationen?” men ”Hulda! Ni kan servera desserten nu.” Läs Emil i Lönneberga. Doktorn i Mariannelund kallas aldrig annat än ”doktorn”. Tänk också på att det är ”kommandorskan” både hit och dit. Till och med när den som regerade över fattighjonen hade en titel så använde man den istället för ”ni”. Det gäller alltså att göra rätt och inte blanda ihop nybruk med hur man sa förr.

Modernt eller omodernt språk i ett modernt manus?

En språkkonflikt kan givetvis uppstå om man i dag skriver ett modernt manus som utspelar sig förr i tiden. Mitt förslag är att brödtexten har modern svenska rakt igenom, men att du kan lägga in ålderdomliga markörer i dialogen.  Precis som när det gäller moderna dialekter, någon som pratar ett annat språk etc. räcker det oftast med markörer. Skriver du hela dialogen som Karl den tolftes bibel blir den antagligen inte läst. För folk pratade inte som Bibeln är skriven förr, lika lite som vi gör det i dag. Det är en viktig sak att tänka på. Se upp för sånt som ”Laurentius tänkte att det trots allt var okej”, för givetvis är okej inte okej i en tanke från förr heller.

Om du vill markera på ett subtilt sätt kan du använda de långa formerna av vissa ord som i dag har blivit godkända som bra språk även i kortform, jag tänker närmast på att du kan skriva sade istället för sa, välja sedan före sen och så vidare. Troligen märker inte läsaren ens detta, men underskatta inte vad som händer i läsarens omedvetna. Signalen uppfattas, utan att läsaren tänker på det och hjälper till att skapa rätt stämning i ditt manus.

Lycka till!
/Anna

 

 

Det finns olika sätt att dela in språk.Det vanligaste är givetvis ordklasser eller satsdelar. Här följer en helt annan indelning som  Margareta Westman en gång i tiden skrev om i  Språkvård nr 3 1989. Det handlar om dimensionerna

• fint, –fult
• rätt – fel
• bra – dåligt.

Det här inlägget handlar framför allt om skönlitteratur och får därför en lite annan vinkel än Wessmans.

Mycket kort summerat innebär variablerna följande:

Rätt eller fel

Vad som är rätt eller fel grundas oftast på vår kännedom om grammatik och allmänt språkbruk. När något är rätt brukar vi inte bry oss om språket, utan kan ägna oss åt att njuta av en berättelse. Språket finns bara där för att föra fram den. Däremot reagerar vi om grammatiken blir underlig, om det är många korrfel eller till exempel svengelska uttryck. Teleman skrev att det finns tre former av fel: Brott mot det offentliga språkets normer, oändamålsenligt språkbruk och språkliga brott mot religiösa eller moraliska normer. Han säger också att ”fel” i en språkvetenskaplig diskussion har innebörden ett, alltså brott mot det offentliga språkets normer.

Exempel på fel

Jämför satserna ”Jag såg du” och ”Jag såg han”. Den första anser vi omöjlig medan den andra är normalt talspråk i vissa delar av landet. Rätt använd, det vill säga i skönlitterär dialog, är den andra satsen inte fel.

Fint eller fult

Om ett språk är fint eller fult är inte lika enkel att tudela som rätt och fel. Det kan också variera från grupp till grupp vad man anser som fint eller fult. Under fint eller fult finns det som kallas högre stil, mellanstil och lägre stil.

Högre stil kan i sin tur delas in i oratorisk stil, som högtidliga tal (t.ex. i kyrkor) och i normal högre stil  som tidningsstil, kanslisvenska, teknisk svenska etc.

Mellanstil delas in i vårdad och familjär, där vårdad stil till exempel är ett välskrivet brev medan mellanstilen är otvunget samtalsspråk inom familjen.

Lägre stil delas in i vardaglig och vulgär. Till den vardagliga hör ett talspråk som kan innehålla fel, medvetna eller omedvetna. En del ungdomsspråk är medvetet lägre vardaglig stil, för att med språket väcka uppmärksamhet. Den vulgära lägre stilen kännetecknas av rått språk, ett språk med osmakligt många svordomar, könsord etc.

Lars-Gunnar Andersson tar i sin bok ”Fult språk” upp att ”steget i vårt språkmedvetande från rätt till fint och från fel till fult är inte långt.” För den som skriver skönlitteratur blir det viktigt att välja var på skalan texten bör placeras.

Exempel på fult

Givetvis blir ett exempel på fult mer beroende av läsarens personliga uppfattning. Om brödtexten är i högre stil och inte i vårdad mellanstil kan det bli fult om dialogen äger rum i lägre vardaglig stil, till exempel. Jag skulle i dag säga att satser som ”Jag är längre än dig” eller ”jag hade kunnat sprungit fortare” är mer fult än fel.

Bra och dåligt

Om språket är bra eller dåligt kräver en speciell bedömning i en specifik situation. Den kräver också att man känner till mottagarnas inbördes förhållande till varandra och till situationen där texten visas. Även bedömarens roll i förhållande till mottagarna spelar in, som till exempel vad någon tycker om språket i radio eller tv.

Indelning

Utifrån de här kriterierna går det alltså att bedöma ett språk på följande sätt:

Generell språknorm                Generell social värdering           Situationsvärdering
Rätt                                               Fint                                                 Bra/Dåligt
Rätt                                               Fel                                                   Bra/Dåligt
Fel                                                 Fint                                                 Bra/Dåligt
Fel                                                 Fult                                                 Bra/Dåligt

En kombination av fel, fult och dåligt skulle kunna vara att fördöma en dialekt som inte är ens egen, med drag som man inte känner till från standardspråket och inte heller från sitt eget talspråk.

Jämför med medvetna avsteg som ungdomsspråk eller reklamspråk, där det ofta gäller att sticka ut mer än att vara korrekt.

Fel & fint – bra eller dåligt

En del riktigt gammaldags, arkaiskt språk och vissa lånord på olika nivåer upplevs ofta som fel. Till exempel felaktigt använd äldre verbböjning som ”Tomten äro här”. Hit hör också svengelska ordlån som cancellerad, hinta med flera. I talspråket kan snobbiga uttal som ”kånsErn” där de flesta säger ”kånsörn” också anses fel. Men säger man inte ”kånsErn” i ekonomkretsar är det istället grovt eller i bästa fall ursäktat obildat. Det beror på sammanhanget. Min gamla lärare Lars Melin uttryckte sig så här kring insprängda engelska ord:

”Svenskan är hemvävt privinsialistisk relativt engelskan som är mer world wide. Svenskan är tråkigt fantasilös medan engelskan är catchy. Svenskan är lite gammeldags medan engelskan är hot stuff eller on line.”

Här är valen högst medvetna och provocerar på samma sätt som ungdomsspråk. Fel är det dock inte.

Rätt & fult – bra eller dåligt

Ofta har alla människor en uppfattning om vad som är fult. Hit hör uttryck som ”straxt”, ”igenkligen” med flera. Hit hör också felaktiga kombinationer som ”vårat centra” (våra) eller ”en slags frukt” (ett slag, en sort). Många känner sig kränkta över att inte bli tilltalade med du. Andra retar sig på en text som blandar ”ska” och ”skall” (där det inte handlar om att skilja på ”vanliga ska” och så kallade ”skall-krav”). Ytterligare andra ser det som ett stort fel att inte kunna skilja på de och dem.

Wessman tar upp hur ett folkligt språkbruk kan värderas högt, speciellt om det talas av män. Det blir en så kallad omvänd prestige att krydda språket med svordomar (åtminstone om de används på rätt plats). Om män använder den typen av språk räknas det som tufft, medan det lätt betraktas som rått om en kvinna använder det. Trots att Wessmans artikel är skriven för ganska länge sedan är jag böjd att hålla med. Detta gäller än i dag, framför allt i arbetslivet.

Rätt & fint – bra eller dåligt

Det som är både rätt och fint bedöms ofta som bra, men inte alltid. Till reaktionerna är de ord som vi i dag omskriver något med så kallade förskönande uttryck; som att kalla en städare för lokalvårdare eller en fet person för fyllig, att säga alkoholist om suput eller tandprotes om löständer.

Det kan också upplevas som fint, rätt och dåligt om någon som inte anses ha rätt till det använder ett visst språkbruk. Som när barn ”svänger sig” med uttryck de har hört, men inte förstått. Det gäller även vuxna när de gör så kallade hyperkorrektioner, alltså rättar sitt språk in absurdum. Till den här gruppen hör också när någon försöker vara snobbig genom sitt språk. ”Omvänt snobbigt” är till exempel när någon som normalt har vad som anses som ett fint och riktigt språk lägger sig till med en viss dialekt för ett givet sammanhang.

Till dig som skriver skönlitteratur

I skönlitteratur kan alla typer av språk förekomma. Givetvis bör språket vara rätt, men vissa fel kan tillåtas, till exempel i dialog för att gestalta en viss person. Att skriva fel i brödtext är inte något jag rekommenderar.  På skalan fint eller fult beror det helt och hållet på manusets innehåll och den tänkta läsargruppen. En bok på ungdomsspråk kan gå hem betydligt bättre hos ungdomar, än en som är skriven på vedertagen svenska. Här kan det även gälla brödtexten, även om mitt råd är att vara måttlig.

När du redigerar

Språket i skönlitteratur ska vara en osynlig bärare av innehållet.

Språket i skönlitteratur ska vara en osynlig bärare av innehållet.

Språket i skönlitteratur ska vara en osynlig bärare av innehållet.

Detta kan sägas hur många gånger som helst. Det läsaren vill är att få en text som flyter på. Berättelsen ska vara i centrum, det är den som ska kliva fram från sidorna. Låt inte språket stå i vägen. Om du krånglar med ”finord” blir det som regel fel. Allra värst är givetvis såna ord som läsaren inte begriper. Här talar jag inte om facktermer eller dialekt, för såna ord kan i måttlig mängd vara en krydda till miljön, utan om ord som faller ur ramen. De passar inte den som säger det, de passar inte i miljön och de passar inte resten av författarrösten.

Rannsaka din egen text. Är det samma stil rakt igenom manuset? Har du avvikande ordval som kan vara svårt att förstå (kontrollera gärna vad som förklaras av en nyhetsuppläsare för att få en referensram). Blandar du äldre och modernare så att du kanske blandar ”sån” med ”förnumstigt” eller ”sårry” med ”evinnerligen”. Se upp med svengelska. Den smyger sig allt mer in i skriftspråket, men uppfattas som både fel och fult av många läsare. (Återigen undantag för om du genom språkbruket gestaltar en viss person i manuset.)

Slutsats

Skriver du en brödtext som är enkel men korrekt och fin, finns det inget som hindrar läsaren från att dyka ner i innehållet. Det är så ditt manus blir svårt att lägga ifrån sig, eftersom läsaren behåller berättelsen som en film i huvudet utan risk för störningsmoment som felaktigt språk eller tillkrånglade uttryck. Tänk också på att det första man blir blind för är sina egna fel. jag skrev till exempel tveklöst ”så mycket för att vara …” tills en testläsare påpekade att detta är svengelska. Givetvis, men för mig hade frasen blivit vardag utan att jag märkt det. Ta därför hjälp och låt någon annan läsa ditt manus. Var inte rädd för påpekanden, de är till för att hjälpa dig, inte för att sänka dig!

Lycka till!
/Anna

 

 

 

 

Jag har givit min webbplats ett ansiktslyft med en modernare layout som fungerar bra även i telefoner. På samma gång har jag passat på att uppdatera utbudet av skrivtjänster så att du alltid kan hitta en lektörsläsning som passar just dig.

Det finns tider för lektörsläsningar. Snart återkommer skrivtipsen också här i bloggen. Mitt eget skrivande ägnar jag åt att jobba vidare med texterna som är beställda från ”Chock – åter från graven” och att slutredigera romanen ”Förintaren”.

Här får du några teman som inspiration till en längre eller kortare text:

• Talingodras skogar
• Fruset paradis
• Stenarna
• Pallesandros lönnkrog
• Gruvgången
• Vattnet som en spegel

Just nu har jag nya tider för lektörsläsning. All info finns här på sidan. Välkommen med ditt manus!

/Anna

Utan humor blir det heller inga bra böcker. Gott nytt skrivår 2019!

Hur man skriver bra

1. Använd aldrig alliterationer

2. Prepositioner är inte ord du ska avsluta meningar med

3. Undvik klichéer, de är gammal skåpmat

4. Jämförelser är lika dåliga som klichéer

5. Var mer eller mindre spesifik

6. Författare ska aldrig generalisera

Sju: Var konsekvent

8. Skriv inte läsaren på näsan, upprepa inte sånt som redan är känt, som att du inte ska upprepa dig

9. Vem behöver retoriska frågor?

10. Överdrifter är en biljard gånger värre än underdrifter.