Enkelt är svårt

I dag på morgonnyheterna pratade de om schlager. De avsåg alltså såna låtar som ”alla” känner igen, oavsett om de gillar eller ogillar artisten eller genren. Många såna låtar är skrivna av Lasse Holm.

Holm har sagt något i stil med att det inte är svårt att skapa något komplicerat, men att det är svårt att skapa något som är enkelt. Nyheterna utvidgade det hela till att även gälla författarskap. Jag håller med.

Efter att ha jobbat med text i över tjugofem år är det fortfarande så att de berättelser som jag kommer ihåg bäst är de där språket inte tar en egen plats. Ett språk som blir en osynlig men omistlig del av berättelsen lyfter fram handlingen.

Vad kännetecknar ett enkelt språk?

Med ett enkelt språk menar jag inte sånt som att det ska vara rättstavat. Jag menar inte heller att det ska vara simpelt. Istället ska språket bära fram innehållet utan att märkas. Så snart läsaren börjar fundera på språket har hen ramlat ur det du vill berätta. En läsaren som ramlar ur berättelsen får ofta plats för ovidkommande tankar som ifall hen glömde borsta tänderna i morse. Magin i din berättelse är bruten.

Vad är i så fall ett enkelt språk? Några grammatikregler smyger sig alltid in men det mesta av ”det enkla” sker på en mer subtil nivå.

Här är några exempel:

  • Subjekt och predikat står tidigt i varje mening.
    • Läsaren söker efter subjekt och predikat, så fort läsaren vet vem som gör vad kan du variera meningslängden.
  • Kontrollera vilka hjälpverb som kan strykas utan att det påverkar innehållet.
    • Onödiga hjälpverb drar ner tempot.
    • Börja med att göra en sökning på hade och skulle i ditt manus.
  • Var tydlig utan att skriva läsaren på näsan.
    • Skriv ut namn på folk och platser innan du använder pronomen.
    • Försök att vara ”hemlig” genom att bara använda pronomen för en plats eller karaktär gör bara att läsaren stannar upp för att klura, och tappar tråden i läsningen.
  • Skriv inte läsaren på näsan.
    • Använd inte två meningar efter varandra för att säga samma sak med olika ord.
    • Upprepa inte sånt som du redan har talat om för läsaren, såvida du inte samtidigt lägger till något som är nytt.
    • Var inte övertydlig, undvik sånt som Hon rörde om i koppen med en sked. Det enda som är anmärkningsvärt är om hon rör om med sin armprotes men i alla normalfall ska såna förklaringar bort.
  • Använd anföringssatser när du skriver dialog.
    • En anföringssats är det som beskriver hur något i en dialog sägs. Vanliga anföringssatser är: sa Kalle, ropade Stina, viskade Lisa.
    • Anföringssatser står utan radbrytning efter det som sägs (anföringen).
    • Sätt anföringssatsen så tidigt som möjligt så att läsaren är med på vems röst som ska höras i läsarens huvud. Exempel: ”Men”, sa Lisa, ”jag håller inte med.”
    • Läsarens hjärna sorterar bort ordet sa, du kan skriva ett helt manus med enbart sa som anföringssats, men en liten variation kan vara trevlig.
    • Blanda inte ihop anföringssatser och brödtext som förklarar vem som pratar. Det senare gör att läsaren måste stanna upp mitt i anföringen och fundera på vem som pratar innan hen kommer vidare.
  • Sprid ut beskrivningar
    • Stora infodumpar om karaktärer eller platser glömmer läsaren snabbt bort. Tala bara om det viktigaste när en ny karaktär dyker upp.
    • Vidare presentationer bör komma där det är relevant för handlingen hur personen eller platsen ser ut. Beskrivningar som är kopplade till handlingen minns läsaren bättre.
  • Inled varje kapitel med den lilla information som behövs för att ”sätta scenen”.
    • Om författaren släpper en massa info mitt i kapitlet känns det som om författaren brister ut i föreläsning.
    • Infodumpar av alla storlekar är tabu mitt i action och stora känslor.
  • Skriv få återblickar.
    • Alla återblickar sänker tempot eftersom pluskvamperfekt (återblick av preteritum) och perfekt (återblick av presens) innehåller hjälpverb.
    • Återblickar i actionscener och scener med stora känslor är tabu.
  • Ha ett tydligt val av perspektiv.
    • Fundera på vilket perspektiv som passar ditt manus bäst och dra dig inte för att redigera för att byta perspektiv om det behövs.
    • Den närvarande författaren (vänder sig direkt till läsaren vid sidan av berättelsen) är ett svårt perspektiv som passar bäst i barnböcker. (Det finns undantag, men de är skrivna av erfarna författare.)
    • Det finns många varianter (fokalisation) av den allvetande berättaren, blanda dem inte!
  • Manus i tredje person presenterar tidigt i varje kapitel vem som har perspektivet och håller fast i det kapitlet ut.
    • Många läsare ser det de läser som en film som spelas upp. Vid tredje person ser läsaren ut ur en karaktärs ögon och känner karaktärens känslor. Börjar du hoppa omkring mellan karaktärerna blir det rörigt på ett sätt som stör läsningen.
  • Ordval är anpassade till den historiska tid som manuset utspelas i.
    • Alla ord har ett bäst efter-datum, alltså när de införts i svenskan. Ju längre tillbaks ditt manus utspelar sig, desto mer behöver du fundera på varifrån ordstammen är hämtad.
    • Tänk även på när vissa saker (och ord för dem) först dök upp, så att karaktärerna inte har en laptop på 60-talet, eller liknande.
  • Använd gärna facktermer för att befästa en miljö.
    • Facktermer kryddar manuset, men se till att de inte blir betydelsebärande för handlingen.
    • Gör din research! Om någon som kan miljön läser boken förväntar hen sig korrekta uttryck. Försöker du förenkla blir den sortens läsare besviken på att du inte verkar kunna ämnet.
  • Redovisa inte all research i manuset.
    • Det märks om författaren har gjort sin läxa även om hen inte tar med allt.
    • En referenslista i slutet är helt okej, en intresserad läsaren kanske vill läsa mer på egen hand.
  • Stryk alla onödiga småord.
    • Småord gör att texten känns pratig och oproffsig.
    • Kontrollera listan nedan med ”sök och ersätt”:
      • lite
      • ju
      • ganska
      • verkligen
      • just
      • väldigt
      • nästan
      • liksom
      • faktiskt
      • riktigt
      • plötsligt (allt sker plötsligt, från att grässtrån böjd i vinden till att taket faller in)
      • nu (försök inte ersätta plötsligt med nu, det är lika illa)
      • då (försök inte ersätta plötsligt med , det är lika illa)
      • ja (som inledning i anföring)
      • nej som inledning i anföring).

Lycka till!
/Anna

ledmotiv i text

Det finns inget som läsaren är så förtjust i som att få känna sig klyftig. När du låter din läsare upptäcka vad som står mellan raderna blir du ofta omtyckt som författare. Givetvis handlar det här om ett belöningssystem. Läsaren tycker sig ha listat ut något i din text och när du så småningom avslöjar hur saker och ting sitter ihop får läsaren känslan av ”Jag visste väl det!”

Jämför med musik

En tonsättare, i vilken genre som helst, jobbar också med belöningar till lyssnaren. I populärmusik kan det handla om när en vers leder till refrängen eller inom schlager den förväntade tonartshöjningen. I den klassiska musiken kan en kadens blir upplöst och återgå till tonikan, inom operan tar sopranen sitt höga C i finalscenen. För lyssnaren blir det till en uppfylld förväntan, en belöning.

En del tonsättare tar det hela ett steg till och ”luras”, som att den förväntade övergången från moll till dur uteblir i en första vända, för att dyka upp först nästa gång. Tillfredsställelsen blir då desto större för lyssnaren, som ett förlösande andetag. Det är precis samma teknik som många deckarförfattare använder när de får läsaren att tro att den som utreder brottet är på rätt väg och så visar det sig att det hela var ett falskt spår men sedan, trots motgången, sätter dit förövaren.

Ledmotiv i musik

Det finns både författare och tonsättare som tar saker och ting ytterligare ett steg till. Metoden innebär inte att den som ”bara slölyssnar” får en upplevelse, medan den som är uppmärksam får mycket mer. Jämför gärna med att slöläsa eller gå på djupet i en text.

Den tonsättare som först gjorde så var Rickard Wagner. I tidigare operor var alltid rösten den viktigaste, men i Wagners operor är orkestern minst lika viktig. Ibland säger den till och med motsatsen till vad sångaren sjunger, andra gånger visar den till exempel vad det är för väder eller ger andra scenografiska anvisningar.

Wagners regnbågsmotiv som till och med ser ut som en båge i notbilden.

För den insatta lyssnaren blir det klart att något har inträffat, kanske är det något så enkelt som att det åskar (vilket blir dubbelbottnat med Wagners fornnordiska tema i Niebelungens ring), men det kan också vara en scen får musiken hjälpa till att visa vad som händer. I en scen blir en dvärg förvandlad till en groda (oerhört svårt att visa i en seriös uppsättning på scenen, speciellt under 1800-talet, men med orkesterns hjälp är det självklart vad som sker).

Lyssna på Wagners ledmotiv ”den lilla grodan”.

Ibland låter han också orkestern spela ett ledmotiv som är kopplat till en viss person redan innan den karaktären gör entré. Den uppmärksamma lyssnaren vet då redan vad som är på väg.

Ledmotivet och Anföringssatsen

Du undrar säkert hur det här sitter ihop med författande. Men tänk dig en sångare som en anföring, medan orkestern är anföringssatsen.

Jag ska göra ett exempel nedan där en karaktär är sångaren som talar om hur gärna hen vill en sak medan orkestern, det vill säga anföringssatsen, spelar ledmotivet ”lögn, lögn”.

Utan ledmotiv skulle kunna skriva:
”Det vill jag gärna”, ljög X.
men tänk bort ”ljög”, eftersom du vill gestalta vad X har för sig. Du behöver en ”orkester” som kan visa lögnen för läsaren.

Jämför med normal gestaltning där du pratar om vissna löv istället för att använda ordet höst. Det här är precis samma sak, men för anföringssatsen. Skriver du ”höst” eller ”ljög X” har du förstört alltihop.

För att kunna genomföra ledmotiv i anföringssatsen måste du använda ”sa” som standard i all vanlig anföring. Gör du för många variationer i anföringssatserna kommer dina subtila planteringar att drunkna i floden av variationer. Kör således med ”sa” utom när du vill visa något annat genom ett ”ledmotiv”.

Karaktärskort

Ett karaktärskort är en sida där du svarar på samma frågor om en karaktär i taget. Alltså ett sätt att hålla reda på dina karaktärer. För varje huvudkaraktär behöver du ha med hur den personen låter eller agerar, till exempel hur karaktären X gör när hen ljuger.

Låt säga att X alltid nickar när hen ljuger. Använd i så fall ”nickade X” som anföringssats. Inga förklaringar i brödtexten.

Ska du få det att fungera måste du vara noga med att aldrig avvika. Karaktären X kan inte göra något annat än att nicka när hen ljuger och aldrig nicka i något annat sammanhang. Karaktärskortet hjälper dig att hålla reda på vem som gör vad och i vilken situation.

Träna läsaren

Starta tidigt i manuset med en enkel lögn, som att X tackar ja till något att äta och samtidigt nickar, för att sen i smyg slänger maten. Inga förklaringar. Upprepa med något annat som inte spelar någon roll för handlingen. Till exempel att X nickar och påstår att hen har lagt nycklarna i en låda medan läsaren redan vet att nycklarna är kvar i Xs väska.

Efter några såna planteringar har den uppmärksamma läsaren förstått vad du håller på med, att X mickar när hen ljuger. Överdriv inte, utan gör det när det ges ett tillfälle i handlingen.

Se till att inte ha för många ”ledmotiv” i anföringssatserna, kanske bara för de båda viktigaste karaktärerna och bara varsin sak. Annars blir det överarbetat och svårt att överblicka både för dig och för läsaren.

Viktigt även för handlingen

Ledmotivet måste vara kopplat till de viktigaste karaktärerna och till handlingen. Det här är alltså helt bortkastat om det inte är viktigt för handlingen att X, vid ett kritiskt ställe i handlingen, faktiskt ljuger. Handlar manuset inte om en lögn behöver du förstås hitta ett annat ledmotiv som passar ihop med din handling.

Alla läsare får sitt

Givetvis måste du ge den som bara slöläser en chans att hänga med, precis som att det går bra att njuta av Wagners musik utan att försöka hänga med i ledmotiven.

I exemplet ovan krävs en upplösning där Y avslöjar X och säger: ”Ljög du?” I svaret måste X bekräfta. Y kan vidare fråga om X ljög även beträffande någon av de planterade lögnerna (som att X ville ha mat eller var nycklarna fanns) och även få det bekräftat. Det här förstör inget i handlingen för slöläsaren, men den uppmärksamma läsaren kommer att känna sig oerhört smart och nöjd med att ha valt just din bok.

Lycka till!
/Anna

Bidra till Ukraina

Om du beställer en lektörsläsning eller ett redaktörsjobb av mig och lägger på en frivillig hundring kommer jag att matcha den med tvåhundra av mina privata pengar och skicka våra gemensamma trehundra till Röda korset. Du får givetvis ett bevis på att jag har skickat det.

Gäller tills annat meddelas.

Den stora mittvändningen

Det här är fjärde delen om att skriva karaktärsdrivna berättelser.

Om du slår upp vad en vändning är får du oftast till svar att det är en kraftfull förändring i den väg som manuset tar eller hur manuset kommer att sluta. Vidare får du veta att vändningar vanligen används för att hålla uppe intresset hos läsaren, lyssnaren eller tittaren. Vändningen överraskar med att något avslöjas för läsaren och en del vändningar är förebådade.

Så långt stämmer det men något saknas, nämligen den interna konflikten hos protagonisten. Annars blir det för mycket fokus på plotten på bekostnad av karaktärerna. Den vändning som sker i manusets mitt är i första hand till för protagonisten, inte för läsaren.

Repetition av tidigare delar

  • Plotten är det som händer.
  • Den interna konflikten är varför något spelar roll för en karaktär.
  • Låt inte dina karaktärer (och speciellt inte protagonisten) bli plottens pinjata.
  • Protagonisten måste vara den som driver förändringen och läsaren måste önska att hen var protagonisten (inte att läsaren själv var med om plotten, för då hänger inte plott och karaktär samman).
  • Protagonisten måste ha en bakgrund med vad hen önskar (drivet av något hen tror är sant, bara för att upptäcka att det inte är så) och vad hen är rädd för.
  • Det är karaktären som levererar sanningen och meningen med berättelsen till läsaren.

Överraska protagonisten

Den stora vändningen ska överraska protagonisten så att hen ändrar sitt mål. Sen är det en bonus om du också kan överraska läsaren, men det är inte vändningens mål.

Fråga dig:
* Vad händer som ställer din protagonists plan på ända?
* Varför spelar det roll för protagonisten baserat på hens önskningar och rädslor?
* Hur ändrar vändningen spelplanen för protagonisten?

Tänk på att:
* Alla händelser som ändrar spelplanen är vändningar.
* Alla vändningar ändrar inte spelplanen.

Den mittersta vändningen ska ligga i mitten (surprise!). Den ska ha en mening i protagonistens beslut till fortsatt agerande, inte bara ställa till det för läsaren (sånt är mer en cliffhanger). Det är inte heller slutklämmen eller det stora avslöjandet (som tillfredsställer läsaren och uppfyller det som början har utlovat).

Vad får läsaren ut

När jag säger att den stora mittvändningen inte i huvudsak ska överraska läsaren menar jag precis det. Läsarens behållning är istället att kunna blicka bakåt i berättelsen och se nya saker i ljuset av vändningen. Vändningen ger läsaren är ny möjlighet att förstå manusets första halva, varför karaktärerna har agerat så som de gör. När läsaren har lösningen till vissa delar kan det förefalla som om det de redan läst var mer avslöjande, eller genomskinligt, än det egentligen var. Jag kan inte säga det nog många gånger, men läsaren älskar att få känna sig smart!

Samtidigt kan du ta vändningen ett steg längre. Gör den mittersta vändningen till en kritisk punkt på ditt manus tidslinje. Det är en meningsfull vändning för protagonisten. Tar du inte med karaktärerna i vändningen är det bara en händelse, vilken som helst, som du kan låna från vilket ställe som helst på Internet där det finns mallar för manus.

Repetition av tidigare delar

  • Plotten är det som händer.
  • Den interna konflikten är varför något spelar roll för en karaktär.
  • Låt inte dina karaktärer (och speciellt inte protagonisten) bli plottens pinjata.
  • Protagonisten måste vara den som driver förändringen och läsaren måste önska att hen var protagonisten (inte att läsaren själv var med om plotten, för då hänger inte plott och karaktär samman).
  • Protagonisten måste ha en bakgrund med vad hen önskar (drivet av något hen tror är sant, bara för att upptäcka att det inte är så) och vad hen är rädd för.
  • Det är karaktären som levererar sanningen och meningen med berättelsen till läsaren.

Sammanfattning

En viktig vändning ändrar inte bara den väg plotten tar, den måste också ändra förutsättningarna för karaktärerna, framför allt för protagonisten. Vändningen ändrar plotten på ett meningsfullt sätt eftersom den påverkar protagonistens mål.

Plotten (det som händer) är den externa konflikten medan den interna konflikten är det som spelar roll. En vändning blir bara en ”fnurra på tråden” i raden av händelser om den inte direkt påverkar protagonistens interna konflikt. Precis som en händelse som inte spelar någon roll för en karaktär kan en vändning som bara är en extern händelse falla platt för läsaren. Se till att skriva dina vändningar så att de spelar roll för karaktärerna!

En välskriven vändning i manusets mitt behöver inte vara en episk händelse. Däremot måste den ställa protagonistens värderingar på ända. Det kan vara en sån sak som att protagonisten kommer på att hen älskar en person som hen tidigare inte har brytt sig om eller haft som fiende. (Typexempel i Pride and prejudice när Elizabeth inser vem hon älskar.)

Lycka till!
/Anna

Före andra vändningen

Manusets andra vändning handlar om att du som författare tar hand om det jag skrev tidigare kring din protagonists omöjliga val. Det här inlägget handlar kortfattat om
reagerande, vändning och agerande.

Innan du läser den här artikeln kan du gärna repetera de båda tidigare delarna om att skriva karaktärsdrivet:
Få läsaren berörd
Skriva karaktärsdrivna berättelser
Sen kan du fortsätta med förberedelsen för nästa vändpunkt i ditt manus.

Förarbete för den andra vändningen

När din protagonist har gjort sitt omöjliga val måste hen upprätta en handlingsplan. Du kan gott låta protagonisten tänka eller berätta för andra karaktärer om sin plan. Du kommer inte att göra ditt manus förutsägbart för det. Varför? Jo, eftersom protagonistens plan går åt skogen när du slänger in manusets andra vändning.

(Kommer du ihåg den dramatiska kurvan? Jag har tidigare visat att det finns en hel mängd kurvor för olika karaktärer, men för manuset i sin helhet finns det oftast bara två varianter: lyckligt slut = som trassligast i mitten, drama = som lyckligast i mitten.)

Protagonistens plan

Din protagonist gör alltså upp en plan som protagonisten tror är den enklaste vägen till en lösning. Det vill säga planen kommer att på alla sätt göra så att protagonisten undviker sånt som är smärtsamt. Allt det här är baserat på protagonistens livslögn, det hen tror sig ha fattat i förskoleåldern eftersom hen har hört något som har fastnat som en sanning, trots att det är en missuppfattning. (Se tidigare inlägg om livslögnen.)

Wikipedias definition av en livslögn

Hur hjärnan prokrastinerar

Planen som protagonisten gör upp för sig själv fungerar så som vår hjärna för det mesta fungerar, det vill säga att uppnå så mycket som möjligt och samtidigt undvika sånt som förorsakar fysisk eller psykisk smärta. Till och med när vi tror att vi väljer en svårare väg gör vi inte det fullt ut, utan undviker något. Med andra ord definierar hjärnan om vad som är smärta för att få en belöning. Det här är standardreceptet för all prokrastinering, och varför skulle inte en romankaraktär bete sig som folk gör mest?

Med andra ord: När din protagonist har gjort sitt omöjliga val (den första vändningen) och kliver ut i det okända gör hen upp en handlingsplan som fortfarande går ut på att undvika det mest smärtsamma.

Gör inte din hjälte till en pinjata för plotten

Om din protagonist inte gör upp en plan som läsaren får ta del av kommer det att verka som om protagonisten istället bär ett offer för plotten. Utan en plan blir det bara en serie händelser, ett manus som drivs av plotten, inte av karaktärerna. Som jag tidigare har påtalat är karaktärsdrivna manus oftast betydligt djupare och intressantare än såna som bara har en plott. Ett karaktärsdrivet manus kommer givetvis också att ha en plott, men det är protagonisten som (tror) att hen bestämmer vad som ska hända. Det är också därför som det omöjliga valet i berättelsens början är så viktigt!

När du har skrivit protagonistens val och resonemanget kring hens plan kommer nästa bit av ditt manus mer eller mindre att skriva sig självt.

Vad författaren vet som läsaren inte vet

Du som författare vet att din hjälte fortfarande undviker det värstta, men läsaren vet inte. Du vet att planen kommer att leda till en oväntad katastrof. (Nå, en van läsare förstår givetvis att allt inte kan gå på räls efter det omöjliga valet, men läsaren vet inte hur du kommer att slå sönder protagonistens plan.)

När du ger läsaren en chans att förstå varåt det barkar och sen kastar du in nästa vändning! Att dela protagonistens plan är alltså inte samma sak som att berätta slutet. istället ökar läsarens känslor för protagonisten när hens plan slås i spillror. Det är så du får läsaren att vekrligen känna med din huvudkaraktär.

Exempel

För båda exemplen gäller frågorna:
”Hur ska protagonisten utföra sin plan (nå sitt mål och undvika smärta). Vad är hens steg för steg-plan för att få det att hända?”
”Vad är resonemanget bakom protagonistens agerande? (Hur är resonemanget baserat på protagonistens livslögn och missförstånd?)

Exempel 1

Precis som tidigare visade jag på hur filmen ”Divergent” inte ger protagonisten, Tris, ett omöjligt val, eftersom ingen vet vad hennes missuppfattning kring något kan vara. I filmens fortsättning har hon gjort ett val och måste kämpa för att få stanna i sin grupp. Hon gör det genom att träna hårt. Men det passar in på alla nya i gruppen. Ingen av dem vill åka ur och hamna på gatan. Det finns alltså ingen inre konflikt hos Tris, ingen unik personlig kamp som skiljer sig från de övriga karaktärernas. Berättelsen känns inte komplett.

Exempel 2

Filmen ”The greatest showman” har istället en protagnoist som redan från start visar sig vara rädd för att misslyckas därför att hans livslögn är ”Du är inte framgångsrik om du inte är beundrad och godkänd av alla.” Bland annat visas det här genom hans förhållande till sin svärfar som ser sin dotters make som misslyckad och inte drar sig för att påtala det.

När protagnoisten, Barnum, får sparken från sitt kontorsjobb bestämmer han sig för att satsa stort. Han ska ha ett museum och starta en cirkus för att bli beundrad och godkänd av alla.

Den interna konflikten dyker upp direkt. När museet inte går som planerat kommer han på hur han ska sälja fler biljetter till cirkusen eftersom han vill bli beundrad och godkänd av alla. När han får fortsatt kritik struntar han i det eftersom han kompencerar med att köpa ett fint hus och ge sin dotter balettlektioner. Men när dottern blir utfryst kommer hans gamla tankar om att vara otillräcklig tillbaka, även om han låtsas att han inte bryr sig inför sin fru. Det leder i sin tur till att han vill bli godkänd även av överklassen … och så fortsätter det. När han får frågan om han är lycklig svarar han att han är det om nästa sak går i lås, och nästa, och nästa. Varför? Jo, han kan aldrig nå målet att vara berömd och godkänd av precis alla. Hans svärfar finns till exempel kvar, och är fortsatt kritisk. Och det leder till den stora vändningen.

Sammanfattning

När protagonisten har gjort sitt omöjliga val gör hen upp en plan, steg för steg. Den är baserad på protagonistens livslögn. Finns det ingen plan är inte läsaren intresserad av fortsättningen. (De olika stegen kan däremot antingen presenteras tillsammans eller dyka upp som en följd av varandra, som i Exempel 2 ovan – orsak och verkan.)

Protagonistens plan är korkad, eftersom den är baserad på ett missförstånd tidigt i livet (livslögnen), men för protagonisten är den inte korkad! Protagonisten tycker istället att det är en lysande plan. Det är ett sätt att få det hen strävar efter utan att råka ut för något smärtsamt, som hen är rädd för. Givetvis vet du som författare att det här leder till en katastrof, den andra vändningen.

Varje beslut som protagonisten tar måste vara baserat på hens livslögn. Om din protagonists beslut är baserade på samma saker som alla andra karaktärers blir din berättelse plottdriven och lätt att glömma eftersom det inte finns något speciellt som får läsaren att känna med protagonisten.

Bygg din protagonists inre konflikt innan du kastar in hen i den externa plotten!

Lycka till!
/Anna

Skriva Karaktärsdrivna berättelser

För att få en karaktär (och en berättelse) som verkligen fastnar måste din huvudperson ha en livslögn. De allra flesta verkliga människor har en, så varför skulle inte din viktigaste karaktär också ha det? Det gör din huvudperson intressant.

Här är en mall som du kan följa för att skapa underlaget till ett karaktärsdrivet manus:

  1. Vad har din berättelse för tema? Alltså, vad är det för resa din huvudperson ska göra i manuset. Skriv ned det i så få ord som möjligt. (Kommer du inte på det, fråga dig vad det är din huvudperson skulle vilja skriva på barrikaderna.)
  2. Vänd temat uppochner. Gör en lögn av det.
  3. Fråga dig vad som kan ha hänt i din huvudpersons liv som får hen att tro på lögnen. Oftast sker såna saker i förskoleåldern, alltså innan sju års ålder. (Det här kan jag skriva en uppsats om, men det har att göra med vilka hjärnvågor som dominerar i en människas liv under vilka skeden i livet, vilket i sin tur gör att ett litet barn har lättare att tro på allt det hör.) Det behöver inte vara något som sker med dunder och brak, utan kan vara sånt som långsamt fyller på, likt en läckande kran.
  4. Skriv scenen där din protagonist först hör (och tar till sig) lögnen. Att verkligen skriva det här som en liten novell gör att du inser djupet i din karaktärs beteende. Gör alltså paus nu, och läs vidare när den här berättelsen är skriven! (Den behöver inte vara med i ditt manus, men du måste kunna den utan och innan.)
  5. Skriv ner fler tillfällen som har fått din huvudperson att spä på sin egen livslögn. Alltså där det uppstod en chans att rätta sig, men karaktären tar den enklare vägen, alltså lögnen som hen redan tror på. Skriv ner tre tillfällen (även om du inte använder alla senare).
  6. Fråga dig på vilket sätt din karaktär är så missnöjd med livet på grund av att hen tror på den här lögnen. Lögnen är grunden till karaktärens missnöje, men karaktären vet inte om det. Allt hen vet är att hen inte trivs i tillvaron. Missnöjet kan vara något som karaktären döljer för andra alternativt en karaktär som psyr galla omkring sig. Du väljer.
  7. Fråga dig vad din karaktär _tror_ kan göra hen lycklig baserat på lögnen. Det är ofta sånt där som att ”jag kan aldrig bli riktigt … innan jag har blivit rik / hittat mitt livs kärlek / hämnats på …”.
  8. Vilka steg kan din karaktär ta för att försöka uppnå målen i steg sju? Det blir din huvudpersons mål i manuset och leder därmed in i plotten.
  9. Gå tillbaka genom punkterna ovan och skriv ned vad som är:
    • motivet
    • målet
    • plotten.
  10. Låt det här driva din plott. Din karaktärs livslögn gör att hen blir motiverad att sätta upp mål som i sin tur driver plotten.

Du kan även göra det här för dina bikaraktärer, men gör dem inte för komplexa. De är i berättelsen för att vara bikaraktärer och kanske driva en biplott, men inte mer.

De flesta författare skriver inte karaktärsdrivet. De hittar på en plott och har ibland ett mål för sin karaktär, men glömmer att ta upp motivet bakom målet och lögnen som ligger bakom motivet.

Om du vill skriva en berättelse som inte glöms bort i första taget, använd dig av din protagonists livslögn!

Ett talande exempel är bokserien Millennium som är ett av få manus i deckargenren som är karaktärsdrivet. Tänk också på att det som händer Lisbeth Salander startar när hon är mycket ung. Författaren låter det sippra fram, lite i taget på ett snyggt sätt.

Bild från Wikipedia

Lycka till!
/Anna

Mer om att ställa upp dialog

Jag kanske blir lite tjatig, men om du ska skicka ditt manus till någon annan, allt från testläsare och lektörer till förlagsredaktörer, är det viktigt att småsakerna inte står i vägen för innehållet. Ställ upp dina dialoger så enkelt och så regelbundet som möjligt.

Innehållet i ditt manus är det absolut viktigaste. Du har förmodligen slitit för att få ihop både huvudberättelsen och bihistorierna. Förhoppningsvis har du också ägnat karaktärerna en hel del tid, så att de agerar och uttrycker sig olika. Några har även tagit till sig det där med alla varianter av dramatisk kurva. Visst vore det då trist om du fick tillbaks ett omdöme om att du måste lära dig att ställa upp dialogen korrekt.

Dialog skrivs olika på olika språk, ibland till och med olika i olika länder där man talar samma språk. Det gäller alltså att ha en färsk upplaga av Svenska skrivregler när du skriver på svenska. Dessutom bör du ha koll på sånt som att enstaka undantag kan ställa till med mer än vad de tillför.

Grundregler

  • Anföring startar på ny rad med indrag, utan längre radmellanrum än i den övriga texten. Undantag är att stycken som följer på nytt kapitel eller annan blankrad startar längst ut på raden, även om det är anföring.
  • Citattecken och pratminus är likvärdiga, se bara till att vara konsekvent.
    • Om du använder citattecken, se till att de är svenska (en del program har internationell inställning för såna), de ska se ut som två nior, satta i överkant. De sätts innan någon pratar och när pratet är slut. Använd inte punkt om du har en anföringssats (sa Lisa) utan komma, som sätts utanför citattecknet. Utropstecken och frågetecken sätts däremot innanför oavsett om du har anföringssats eller inte. Har du inte anföringssats, sätt punkt innanför citattecknet.
    • Pratminus ska vara halvlångt, alltså varken bindestreck eller långt tankstreck (det senare förekommer nästan inte alls i svenska texter). Tankstrecket sätts före anföringen, följt av ett mellanslag. Aldrig efter.
  • Anföringssats är det som talar om vem som säger något och i vissa fall hur det sägs. Den allra enklaste anföringssatsen är sa. Läsaren är så van vid ordet att ingen kommer att reagera, även om du aldrig har någon annan anföringssats än sa i hela texten. Däremot är risken stor att läsaren reagerar om du översållar texten med ord som utbrast, skrattade, lirkade, flinade, frågade med flera (frågade går att visa med ett frågetecken följt av anföringssatsen sa). Använd dem om du ändå vill ha variation, men sparsamt och se upp för de mer extrema som vidmakthöll och dylikt.
    • Anföringssats skrivs aldrig med versal. Inte ens om de föregås av frågetecken eller utropstecken i själva anföringen. ”Hej!” sa Lisa.
    • En anföring kan innehålla en (1) anföringssats, aldrig flera.
    • Använd anföringssatser! Det är otroligt mycket lättare för läsaren att lista ut vem som pratar om du har dem än om du låter läsaren gissa att det är personen som du nämner på nästa rad, i brödtext, som har sagt något. Inte ens Lisa vände sig mot Lasse fungerar lika bra som om du gör det till en anföringssats: sa Lisa och vände sig mot Lasse.
    • Undvik däremot anföringssatser med sa och en förlängning av hur det hela framfördes. Till exempel sa hon förnumstigt. Läsaren börjar då undra hur ett förnumstigt sätt att prata låter och tappar bort sig i plotten.
    • Blanda inte ihop anföringssats med brödtext (Lisa vände sig mot Lasse.). Brödtext ska ha ny rad med indrag.
  • Brödtext som föregår anföring, som en inledning till anföringen, kan gärna ha kolon. Lisa vände sig mot Lasse och sa:
  • Efter anföringen följer brödtext eller något som en annan karaktär säger. Båda ska ha ny rad med indrag.

PS Det där med anföringsverb är också intressant vid översättningar. Många minns säkert den märkliga frasen ”Ja”, läspade Violet. (Troligen en översättarskröna, eftersom översättaren av Bill-böckerna inte var någon slarver, men ett bra exempel ändå.) Vill du nå längre med ditt manus än den svenska marknaden är enkla anföringsfraser också att föredra!

Undantag

Strunta i att använda undantag. Förmodligen är de undantag även i din text och det enda de då gör är att få läsaren att ramla ur kontexten och fundera på varför du har gjort ett undantag i ditt sätt att ställa upp texten.

Förvisso står det i Svenska skrivregler att du kan ha en kort fras, som Lisa sa: på samma rad som det hon sen verkligen säger. Mitt tips är ändå att låta bli i skönlitteratur, eftersom du då bryter ett mönster. Gör istället allt som står i din makt för att skapa en rutin för läsaren, så att det inte finns något som helst som gör att läsaren tappar den där fina handlingen.

Lycka till!
/Anna