Koncentration på en sak

Jag fick riktigt fin respons på inlägget i går om hjärnvågor och författande, så jag tänkte spinna vidare på samma tråd.

Som jag skrev då är all hypnos egentligen självhypnos. Det vill säga, en hypnotisör kan vägleda dig in i hypnos, men det är alltid du som bestämmer om du ska gå med på det. Det medgivandet kan vara olika från dag till dag och från situation till situation. Några går till exempel villigt in i hypnos inför en hypnoscoachning medan samma person inte alls går med på att låta sig hypnotiseras på en scen. Eller tvärt om.

Skillnaden på estradhypnos och hypnoscoacning är inte bara omständigheterna, utan framför allt syftet. På en scen görs det oftast som ett nöje, medan coachning är för att få hjälp att programmera om hjärnan. Ett mellanting är förstås en demonstration inför en publik. Då handlar det oftast om att visa hur bra vi kan koncentrera oss om vi får vårt undermedvetna med oss på banan. Det är just den biten som jag nu ska skriva om.

Rent allmänt finns det i dag i samhället ett problem med att vi inte kan koncentrera oss. Vi ser ständiga rubriker som talar om elever som inte kan räkna eller universitetsstuderande som inte kan läsa sin kurslitteratur. Allt detta bottnar i att vi lever i en tid där samhället genomgår så stora förändringar att vi inte har sett dess like på femhundra år.

Boken blir var mans egendom

Vad hände då för femhundra år sedan? Jo, boktryckarkonsten. Det kan kännas märkligt att det vi så gärna vill åstadkomma, att få se vårt manus bli en tryckt bok, på sin tid var en världsrevolution, men för den tidens människor innebar det att de inom loppet av bara några år fick tillgång till kunskap som de inte haft tidigare. Boken blev var mans egendom.

Följden av boktryckarkonsten blev en serie händelser som förde oss ut ur medeltiden och in i renässansen och dess stora upptäckter. Som exempel kan jag nämna att Galileo inte skulle ha upptäckt vare sig Jupiters månar eller andra fenomen i vårt solsystem om han inte hade fått tillgång till en holländsk bok om hur man bygger ett teleskop.

Låt mig nu gå framåt i tiden, men inte riktigt till nu utan till världen som den såg ut när jag fortfarande gick i högstadiet. Då fanns det inget Internet, det var inte uppfunnet. Skulle man ringa någon på stan fick man leta reda på en telefonautomat och hoppas att den man ringde till var hemma. Skulle man söka efter fakta fick man gå till biblioteket och hoppas att de hade rätt bok inne. Det är alltså inte någon större skillnad mot hur Galileo hade det. Fundera på den saken en stund.

Bara några år senare hade jag e-post (ja, jag hade det väldigt tidigt) och när jag pluggade på universitetet för att bli språkkonsult hade vi förmodligen Sveriges första kurs om webbtexter och hur dessa skiljer sig från andra media. I dag har i stort sett alla som äger en smartphone hela världens kunskapsbank i sin ficka. Det är omvälvande och otroligt spännande.

Utvecklingens baksida – vår dåliga koncentraton

Men, allt som har en framsida har också en baksida. Då pratar jag inte om att folk sitter med näsan i telefonen på restaurangen (för femhundra år sedan satt de nog med näsan i en bok!) utan om att vi får allt svårare att koncentrera oss och hålla ihop ett sammanhang. För alla som skriver romaner behöver jag inte tala om hur viktig den röda tråden i berättelsen är, det vet ni, men jag påminner ändå.

Den generationen som är född med Internet säger att de ”multitaskar”, men jag hävdar bestämt att det inte finns något sådant som fungerar. Man kan vara bra på att mycket snabbt växla mellan olika tankar, men man kan definitivt inte ha två tankar samtidigt. En hypnosteknik är att överlasta hjärnan genom att låta personen räkna baklänges medan man pratar till personen. Hjärnan fixar inte det här utan blir överlastad och väljer då att stänga ner till långsammare elektriska vågor för att komma ifrån det och vips, där hamnade personen i en lätt trans. Med andra ord skulle alltså alla som verkligen försökte sig på två tankar samtidigt per automatik gå in i hypnos, eftersom de redan gjort en deal med sig själva om att det är okej med en överlastning.

Reklammakare som tidigare gjorde sextio sekunder långa filmer gör nu mycket kortare, för folk kan inte koncentrera sig i en minut. Allvarligare än att bli osocial på restaurangen eller inte orka med lång reklam är att det aldrig tidigare har skett så många olyckor med folk som går rakt ut i gatan eller rakt in i lyktstolpar som nu.

Ett annat exempel på en baksida är det som rubrikerna talar om, alltså att färre och färre klarar av de grundläggande ämnena i skolan. Företagsledare klagar på att de får pm som inte innehåller en tanke utan tio, därför att personen har gjort något annat så fort den har bytt stycke, vilket i sin tur leder till att texten inte hänger ihop. Företag som arbetar med matte som grund klagar på att västerlänningar inte längre kan räkna, så de tar in arbetskraft från Kina och Indien, men för oss är givetvis skrivande  den mest väsentliga.

”Ticks” och trick för att nå koncentration

För att nå ett mål, som att skriva färdigt ett manus som både har genomarbetade karaktärer, miljö och handling, samt ett väl fungerande språk, krävs det koncentration. Alltså det som vårt samhälle är på väg att ta ifrån oss.

Föreställ dig nu en idrottare, hur han eller hon gör igenom en rad gester, hopp på stället eller grimaser strax innan det är dags för prestationen. Även långdragna förlopp, som tennis, har detta. Se hur spelaren alltid greppar racketen på ett visst sätt inför varje slag, studsar bollen ett visst antal gånger för en serve eller gungar på fötterna för att ta emot den. Allt detta är för att komma in i den optimala koncentrationen inför sin uppgift. Finns det några författare som drar sig i tröjan eller slår ihop stavarna inför en stunds skrivande? Jag tror att de är lätträknade, men jag tror också att vi verkligen skulle tjäna på att göra det.

Många frågar sig hur de ska hitta tid för att skriva. Även det handlar om det splittrade liv som vi lever, fast på en högre nivå än de där sekundsnabba skiftena mellan mobilen, kompisen och hemläxan som dagens unga gör. De flesta coacher säger: ”Avsätt minst en kvart om dagen, till exempel istället för att se på tv.” Det är inget fel i detta, jag säger samma sak. Skriver du ofta är det lättare att hålla handling och karaktärer i minnet och du slipper den ställtid som du annars får för att ”läsa in dig” på din egen handling. Men det finns fler knep än så.

Nästa gång du slutar skriva. Stanna till precis innan du tar blicken från texten och känn efter var du är. Värdera inte, bara känn efter. Förhoppningsvis är du kvar i din egen handling, oavsett om du upplever den som bilder, ljud, känsel eller doft (smak är ganska ovanligt i det här sammanhanget, men givetvis kan den också finnas med). Ju fler sinnen du har närvarande i din berättelse, desto mer har du levt dig in i den. Bli inte orolig om det inte känns alls, det kan krävas en del träning. Sätt nu fingerspetsarna på pekfingret och långfingret på din högra hand mot pannan, strax ovanför ögonbrynen. Visualisera en punkt mitt inne i din hjärna och se framför dig hur du bevarar sinnesstämningen från din berättelse där. Gör en deal med dig själv att nästa gång du sätter dig och skriver kan du börja med att göra samma gest och genom den automatiskt direkt komma tillbaka till din värld med alla dess sinnesintryck. På fackspråk kallas det för att sätta ett ankare. Funkar det inte första gången, fortsätt att öva.

Detta är bara ett förstadium till självhypnos och jag återkommer snart med mer om hur du kan lära dig att göra det på dig själv, så att du både kan skriva lättare och enklare nå dina mål.

//Anna