Vad har karaktärerna på sig?

Vad folk har eller har haft på sig under de senaste hundra eller hundrafemtio åren är inte så svårt att lista ut. Det finns foton och hyfsat mycket dokumentation. Men innan dess då? Och om det är en egen värld, hur gör du då? Och var går gränsen mellan historia och fantasi?

Det här inlägget är ett udda skrivtips, men jag har gjort det på begäran. Det är långt, men ändå oerhört summariskt eftersom historien är så lång och världen så stor. Dessutom finns det experter som vet väldigt mycket mer om historiskt mode än vad jag gör. Avgränsningen blir därför vikingatid till Napoleon.

Tanken är att få dig att fundera på vad dina karaktärer har på sig om de befinner sig i en historisk miljö och framför allt vad de har under det som syns på målningar. På slutet ger jag även några råd kring vad som skiljer historia från fantasy när det gäller det ”fintstilta”, (alltså sånt som ofta blir nybörjarfel i reenactmentsammanhang).

Generellt – före modern tid

Särk (kvinnoplagg, typ lucialinne) och skjorta (mansplagg som gick ända till knäna) är det man har närmast kroppen. Båda är alltså att betrakta som underkläder. Man har dem för att skydda kläderna från kroppens snuts. Man sover i dem (folk var betydligt mer pryda förr, troligen hade inte ens gifta par sett vare sig varandra speciellt mycket utan en tråd på kroppen). Varken särken eller skjortan syns, utom i undantagsfall.

Kläder går i arv. Alla har inte senaste modet. Det är förbehållet folk med mycket pengar. Annars sydde man om, lade ut, sydde in, gav till syskon och så vidare. Fint folk gav avlagda plagg till sina tjänare, som kunde ha fina, men inte helt moderiktiga kläder. När karaktärerna behöver ersätta förbrukade eller förlorade kläder kan de gå till en klädmånglare och köpa begagnat.

Kläderna som syns på målningar tvättades mycket sällan, var oftast inte ens gjorda för att kunna tvättas. Broderier och utsmyckningar kan missfärga i en tvätt, så man använde kläderna och luktade förmodligen därefter. Den som har möjlighet att bada badar förmodligen i särken eller skjortan. Sen tar man av sig det blöta (och kanske lite renare) plagget och sätter på sig ett rent, men naken i badet är man inte.

Man är inte barhuvad om man är vuxen. Punkt.

Se till att dina karaktärer bär rätt skor. Hollywoodska stövlar är mycket sällan moderiktiga, även om det finns en period under napoleonkrigen när de är populära även för den som inte rider. Historiska skor är i stort sett aldrig praktiska, de läcker och man är väldigt ofta våt om fötterna. Fram till mitten av 1700-talet är det inte heller säkert det finns en höger och en vänstersko. Går man snett byter man fot och kan sen ha dem ett tag till. För att komma upp från slask och smuts bär medeltidsmänniskan patinor, alltså som en träsko utanpå den vanliga skon.

Blanda inte. Modet har varierat lika ofta som nu och dessutom än mer från plats till plats. Se till att göra din research och klä dina karaktärer på rätt sätt.

Skriver du fantasy eller science fiction kan du med fördel låta ett samhälle bära ett mode och ett annat en helt annan epok eller stil, men bara för att världen är påhittad ska du inte tro att de inte vill bära det senaste inom sin kultur.

Materiel & färger

De tyger som främst används till särkar och skjortor är linne. Linne är inte ett tyg för övriga kläder. Ylle är det dominerande tyget, oavsett årstid, för alla utom överklassen som kan bära siden. Silkessammet dyker också upp relativt tidigt, däremot inte bomullsdito. Bomull kommer under 1700-talet, gärna i form av blomstertryckta tyger, men det är dyrt och bärs bara i kläder som syns, aldrig i underkläder. Däremot förekommer sidensärkar och sidenskjortor om man har råd.

För den som är oerhört petig spelar det också roll på vilket sätt till exempel ett ylle är vävt och vilka färgkombinationer som är möjliga mellan varp och inslag för att placera det rätt i historien. Det är överkurs för ett manus, om det inte handlar om vävare.

Det är först under slutet av 1800-talet och fram till vår tid som manskläder har varit övervägande murriga. Under 1700-talet var den mest manliga färgen rosa. Rött var nämligen kungligt och rosa var utblandat rött, en färg för prinsar och andra fina herrar. Under 15- och 1600-talen är kläderna mer murriga i tonen, men går man ännu längre tillbaks är medeltidsmänniskan gärna klädd i lysande färger. Ser man på kyrkomålningar har dessa bleknat med åren, det som är brunt nu har varit rött, blekgrönt har varit klargrönt eller dyrbart blått. Lila har ofta varit förbehållet de rikaste, eftersom färgen är svår att få fram.

Kvinnan

Kvinnan har alltså särk underst. Den hänger med från vikingatiden fram till 1800-talet, men i lite varierande skärning och längd. När du skriver räcker det gott och väl med ordet särk. Hon har inte underbyxor. Under menstruationen bar hon en gammal särk som fick ta smällen, så att säga, men folk var gravida i betydligt högre utsträckning än i våra dagar, så troligen var problemet inte jättestort.

Innan kvinnan tar på sig något annat på morgonen tar hon på sig strumpor och skor. Dels för att golv är kalla, dels för att det kan bli knöligt att böja sig med alla olika lager som man sen har på sig. Den som är förnäm har säkert även hjälp med påklädningen.

Ovanpå särken har kvinnan en underklänning. Under vissa epoker syns den, under andra syns den inte så mycket. I kallt väder bär man flera underklänningar. Framåt 15-1600-talet, när underplaggen (och ibland även plaggen) blir delade i midjan har man flera underkjolar och korsetten gör sitt intåg ovanpå särkens överdel. Korsetten visar man inte. Enda undantaget är vissa 1600-talskorseter med påsnörd ärm, men då var de sydda med ett ytterlager i mycket fint tyg ovanpå lagret som ”benades” så att det blev som korsett och ärmliv i ett.

En korsett, fram till 1800-talets getingmidjor, är inte till för att göra bäraren abnormt smal, utan bärs för att skapa en viss silhuett som är modern, som ifall brösten ska plattas till (1500-tal) eller puffas uppåt (1700-tal). Exakt hur korsetten ser ut varierar förstås över tid. Ibland är den snörd fram, ibland bak och ibland båda delarna. Hade man inte råd med en fin korsett (och om man inte heller fick ärva en av sin matmor) bar man benade liv. De lever kvar i våra svenska folkdräkter än i dag. Tro inte att korsetten försvinner i och med empiren under det tidiga 1800-talet. Den ändras, blir mer som en modern bh över bysten för att sen snöras åt under och ge silhuetten av en grekisk pelare.

Kvinnans kläder har oftast varit klänningen, men under 16-17-talet, samt senare allmogekläder, kan det också vara kjol och kofta. Koftan är vad vi skulle kalla för en jacka, sydd i tyg, inte ett stickat plagg, som i dag. Under många epoker kommer man också på att man kan visa sina finaste underklänningar eller underkjolar genom slitsar och öppningar. Tyg var dyrt och ju mer tyg det var i ett plagg, desto finare var det. Under medeltiden resulterar det i långa släp, senare i plagg som hålls ut av diverse kuddar och ställningar som är dolda under. Eftersom det är lyx bärs såna utsvävningar inte av de som arbetar.

Barn och ogifta kvinnor kunde få visa håret, men gifta kvinnor dolde det. Under vissa år under medeltiden syns hår på målningar, men som regel är det löshår av lin som sticker fram i strama flätor. Under de perioder när kvinnan bär peruk har hon, trots det, ändå en hätta (kan se ut som en liten virkad duk, ungefär) ovanpå peruken. För sakens skull, liksom, för man är inte ”barhuvad” ens när man är iförd peruk.

Smycken är ett kapitel för sig. Ibland är det inne med ringar, ibland med halsband. Försök att se på målningar vad som har varit i ropet under vilken tid och ge dina karaktärer rätt stil (om de har råd).

Mannen

Mannen har skjorta underst. Det är bara i Hollywood som han kan ha på sig byxor och skjorta. ”På riktigt” vore det som att gå ut i jeans och pyjamasöverdel. Skjortan får med tiden krås, men det är inte för att göra den snygg, utan för att hålla ut en stilig kravatt, som är föregångaren till slipsen. När han kliver ur sängen gör han som kvinnan, han tar på sig strumpor (eller hosor) och skor.

Vad som kallas byxa/broka varierar under olika århundraden. Vikingen har antingen smala långbyxor eller vida så kallade vikingabyxor som slutar vid knät och avslutas med benlindor (silhuetten är inte helt olik den skotska stora kilten). Under medeltiden krymper byxan till ett i det närmaste ”kalsongstort” tajt plagg (men det är inte underkläder, skjortan fyller den funktionen) och på benen har man hosor, som är ungefär som långa strumpor. Under 1400-talet var byxorna så små att man fick sy in sig i plagget och bära blygdkapsel över känsliga delar. Kyrkan har förfasat sig när unga modelejon böjer sig framåt och därigenom visar rumpan eller sätter malliga utsmyckningar på sina blygdkapslar. När byxan åter får påsydda ben är de rätt länge knälånga, även om det finns en del helt långa byxor också parallellt med knäbyxan. 1600-talets vida så kallade rehngrevebyxor lever kvar i 1700-talets sjömansbyxor, medan modet sätter spännen under knät på byxorna. Strumporna har suttit utanpå eller under byxan till och från genom tiderna. Byxorna varierar betydligt mer med tiden än mannens övriga klädsel.

På överkroppen har den medeltida mannen kjortel, eller snarare kjortlar. Ju kallare, desto fler. Under renässansen övergår kjorteln gradvis till en tröja. Tröjan är inte som ett stickat plagg, som vi i dag menar med ordet, utan ett sytt plagg av vävt tyg. Med tiden blir mannens tröja ärmlös och kallas väst, medan man sätter en rock ovanpå. Från cirka mitten av 1600-talet till början av 1800-talet ser väst och rock i stort sett likadana ut. Längd, ficklock, krage och slag på ärmarna varierar, men grunden är i stort sett densamma. Sen drar sig rocken tillbaka, blir jackett och slutar sina dagar som kavaj.

Även mannen bär huvudbonad. Vikingen bär gärna en rund pälskantad hatt, en toppig med österländsk inspiration eller hätta, alltså som en löskapuschong fäst på ett ”axelparti” (vanlig modell: struthätta). Renässansmannen har gärna en platt huvudbonad, nästan som en stor basker, med pälskant eller fjädrar i. Under de århundraden då peruker är på modet har han också hatt, men tidvis bärs den under armen. När och om mannen tar av sig hatten inomhus varierar med modet.

När blir det fantasy?

Skriver du fantasy är det så klart att dina karaktärer bär fantasykläder. Det är inget fel med det. Kanske tvärt om, det kan bli en markör för att något är annorlunda mot hur det har sett ut i vår historia. Det gäller bara att hålla reda på vad som är vad.

Vissa saker förstår vem som helst att det är fantasy, medan andra gränser kan vara svårare att avgöra. Mantlar med huva finns till exempel varken under vikingatid eller medeltid (se hätta ovan). Samma sak med överklänningar i linne (nej, inte ens på sommaren) eller särkar och skjortor i bjärta färger (linne var svårt att färga, eftersom det är svårt att få färgen att fästa i materialet). En väldigt vanlig avvikelse från historiska kläder är att ha för få lager på sigvilket bland annat medför fel silhuett. Även innan korsetten hade kvinnor stöd för bysten, men oftast genom en tajt särk, vilket gjorde silhuetten mjukare om man jämför med en bygel-bh.

En annan subtil sak är att för att värma sig skulle ingen ha pälsen utåt i ett plagg, utan vänd inåt. Däremot finns det andra användningar av päls, som till exempel loppfällor, men då är det mindre bitar som sitter i kanten mellan hals och plagg. För fantasyplagg däremot kan det vara effektfullt med pälsen utåt.

Läder är en annan sak som skiljer fantasi och historia. Trots att man borde ha tänkt att skinn kunde vara vattenavvsiande finns det inte många fynd av läderplagg förutom skor och bälten som är i läder rent historiskt. Ett undantag är folkliga läderliv.

När du sen brakar på med fantasin är det bara att fundera på vilken typ av samhälle det är du har byggt upp och anpassa kläderna efter det. Lek med blandningar, som i steampunk där det viktorianska möter goth, brunt läder, mässing och ett överdåd av detaljer.