Skriva referat och reportage

Referat och reportage är två former av text som båda är baserade på en annan text. Referatet görs ofta från en eller flera artiklar eller böcker, medan reportaget oftast görs från en eller flera intervjuer. (Undantag är givetvis originalreportage, där journalisten har varit på plats när något skedde och skriver utifrån sina egna ögon. Då gäller inte de regler som jag ska prata om nedan.)

Att lära sig att skilja på referat och direktrapportering är även viktigt för dig som läsare, för att kunna granska en källas trovärdighet. När jag läste källkritik på universitetet var en intressant uppgift att gripa sig an fyra stora dagstidningars bevakning av en världshändelse. Tre av dem hade uppenbarligen haft en reporter på plats. Den fjärde hade gjort ett mycket klurigt referat av de andras artiklar, men efter en stunds jämförelser framgick det att de inte hade haft någon där. Inget var fel enligt reglerna för referat, men det var väl dolt att reportern själv inte hade varit där. Ju mindre chansen är att du kan prata direkt med den som står för originalet, desto mer kritisk måste du vara till källan. Detta gäller givetvis även research för skönlitteratur.

Vad är då ett referat, och hur skriver du ett reportage utifrån en intervju? Det finns många sätt, men här är några ytterst viktiga delar.

Jag minns när jag gick i skolan. Vi fick ett tidningsurklipp och skulle skriva ett referat. Det var jättetråkigt, för jag fick ju inte hitta på något själv. Men det är alltså själva grejen med referat, det är varken min eller din fantasi som ska få spelrum. Du ska sammanfatta något som någon annan har skrivit, utan att kopiera allt rakt av. Ett referat kräver att du ger vissa stycken en egen vändning. Detta för att det inte ska betraktas som stöld av ursprungstexten. Men just när du citerar får du inte ändra alls. Samma sak gäller om du gör en intervju och vill omvandla den till ett reportage, i princip är reportaget då ett referat av intervjun.

A och O är att ingen fakta får ändras. När du gör direkta citat måste de dessutom vara ordagranna. Exakt ordagranna. Även om originalet innehåller fel av något slag. Texten mellan de exakta citaten kan du skriva med egna ord som: ”I artikeln skriver NN om X. NN tycker att X kan leda till Y.” Det du inte får göra är att lägga in egna värderingar. Dessa ska i så fall skiljas från referatet på ett väl synligt sätt som ”Här följer nu mina egna tankar kring ämnet:”. Det du får göra är att stuva om ordningen för att på så sätt lyfta fram det som du anser vara mest intressant (regeln ”sätt det viktigaste först” gäller även här).

Många referat och reportage är också jämförelser mellan två olika åsikter eller mellan personer som inte samtidigt har varit på plats. Här är det lika viktigt att hålla isär vem som anser vad, som att inte föra in egna åsikter. Ett bra referat kännetecknas av saklighet, där båda sidor får lika mycket utrymme. ”I sin bok Q skriver NN1 att Zzzz, något som NN2 i artikeln C anser vara helt fel därför att …” Det kan också vara bra att kolla om NN1 har gjort någon replik till NN2s artikel.

Det vanligaste, om du gör en skriftlig intervju, är att du publicerar intervjun med frågor och svar. Om du vill göra en omskrivning till reportage gäller samma regler som för referat, alltså att du får stuva om ordningen, men att citat ska vara ordagranna. Det går ju inte att säga: ” XXX, säger NN” om inte NN verkligen har sagt så. Hur mycket du än önskade att NN inte hade sagt det, eller valt andra ord, är det således inget att göra åt. Det du kan göra är givetvis att be om lov att ändra, men då bör du ha detta skriftligt. Även här bör du noga hålla isär egna tankar i ämnet och själva reportaget (det som är intervjubaserat).

Lycka till!

Annonser

När läsaren tycker annorlunda

I går kväll läste jag ett allvarligt inlägg på Facebook som en av de författare som jag har lektörsläst åt hade skrivit. Hon (att hon är en kvinna spelar in här) har skrivit en fantasyroman där en av huvudpersonerna är en kvinna med mycket makt. Där strukturen i samhället är ett matriarkat. Huruvida hon har följt mina råd som lektör hör inte hit, detta har inte med textens kvalité att göra, utan om hur en del människor beter sig mot författare.

Offentlig person

Som författare får man räkna med att bli en form av offentlig person. Det vill säga, man syns i olika sammanhang och i texterna man skriver lämnar man ut en del av sig själv, medan andra bitar är helt och hållet påhittade. Vilket som är vad ska givetvis helst inte synas i texten. Jag tror inte att det var problemet här heller. Nej, här handlar det om hur en läsare går till ett direkt personangrepp. Även om man blir offentlig som författare ska man inte behöva ta vad som helst. Under det man visar utåt finns alltid en människa. Människor kan bli ledsna och rädda. Detta verkar tyvärr undgå en del kritiker.

Könsord, hot om våld och kvinnoförakt

Under Författarkliniken förra helgen sa Lars Wilderäng några kloka ord om att man ibland kan få negativ kritik, men att det ofta är skillnad på hur långt kritikerna går och att det tyvärr är skillnad på att vara kvinna och man som författare. Själv fick han ibland hård kritik av sina texter, medan han visste en att en del kvinnor kunde få betydligt grövre påhopp. Det är exakt det som nu har skett.

Jag tänker inte återge vad personen har skrivit till författaren i fråga, även om en del av det fanns med i inlägget som hon gjorde. Men låt mig säga att könsord, hot om våld och kvinnoförakt bara är förnamnet.

Att skilja på sak och person

Som lektör får jag ofta texter som är mer eller mindre färdiga, där författarna har kommit olika långt i utvecklandet av sin stil och sin berättarkonst. Ledstjärnan är dock att det alltid finns något som är bra i alla manus. Det är min uppgift att hitta detta, att stötta författaren och stå på dennes sida.

Givetvis har läsaren inte samma uppgift. Här är det helt fritt att gilla eller ogilla en bok. Gillar man den inte går det bra att lägga den ifrån sig, skänka den till Myrorna (jodå, någon hittade till och med ett signerat exemplar av en av mina böcker hos Stadsmissionen, men det är okej, den kanske till och med var läst och gillad, men föll offer för trångboddhet, vem vet?) eller till och med elda med den.

Att gå till personangrepp och hot om våld bara för att det någon skriver inte passar in i ens världsbild är däremot inte okej. Inte på något plan. Det gäller att skilja på sak och person: Att ogilla innehållet i en bok är okej. Att för den skull ogilla författaren som person är inte okej. Jag hoppas att alla som läser detta håller med mig.

Hur möter man som författare en missnöjd läsare?

Det finns bara två sätt att gå tillväga om angreppet är så här grovt; antingen att gå direkt till polisen och visa upp hotet samt be dem spåra avsändarens IP-adress och sätta höga vederbörande bakom lås och bom, eller att bara tiga ihjäl det och hoppas att det ”bara” är en energitjuv som vill ha ett verbalt (eller skriftligt) krig. Mot bakgrund av vad som stod hade jag personligen ringt polisen redan samma kväll och bett dem ställa sig utanför min dörr. Så illa var det.

Om man istället får kritik av det konstruktiva slaget är det givetvis bara att ta till sig och överväga om detta tillför något till ens författarskap, eller om man kommer att hålla fast vid sin gamla stil. Även om man väljer att köra på som tidigare kan konstruktiv kritik ändå vara bra att fundera igenom.

Kritik som bara är plump, utan att vara riktad till ens person, kan bli kul att visa upp under föreläsningar och seminarier. Det har jag flera gånger sett lysande exempel på. Alltså att vända korkade kommentarer till humor.

Vem förlorar?

Att ogilla en bok är som sagt helt okej, men för att inte framstå som en veritabel idiot bör man välja sina ord när man lämnar kritik. Betänk att det inte är författaren som förlorar på detta. En tidning som Aftonbladet skulle älska att skriva om det och författaren skulle få gratis reklam. Det var nog inte det som hatbrevets avsändare hade tänkt sig. Däremot är det givetvis inte den vägen till framgång som jag rekommenderar. Att nå sitt mål genom att få positiv kritik, eller konstruktiv sådan, är betydligt bättre. Givetvis är det den som skriver dumheter som i slutänden råkar illa ut. Antingen kommer farbror polisen och knackar på, eller så blir personen i alla fall offentligt hatad via sociala medier.

Slutord

Att sitta på sin kammare och lida över att någon är dum är ingen bra idé. Den som i går lade ut vad hon råkat ut för fick stort stöd. Tillsammans hjälps vi åt. Vi är många som skriver i dag och våra pennor kan vid behov bli oerhört vassa. Tig inte och lid, utan tala om hur verkligheten ser ut. Och framför allt: Stå på dig!