Ombord på Vasa

I går gjorde jag något fantastiskt. För andra gången i livet var jag ombord på Regalskeppet Vasa. Omkring 50 personer per år får tillstånd att gå ombord, förutom Nobelpristagare, kungar och presidenter förstås. Det är en helt otrolig känsla. Plötsligt står man där med handen mot en bjälke som någon formade mellan 1626 och 1628. En bjälke som sedan låg mer än 300 år på havsbotten och som är en del av denna kulturskatt.

Vasa är äldre än samtliga skepp i min roman, men hennes utformning är grunden till det som blev en framdrivningsmodell som sedan regerade på haven ända fram till förra sekelskiftet. Vad är då den stora skillnaden mot att stå ombord på Götheborg, som är 110 år yngre i konstruktionen? Detta är bara en lekmans betraktelser, men jag tycker att det är mycket spännande att se skillnaderna. Fyra saker är direkt avgörande olika.

För det första är Vasa smal (jo, vi vet att hon var för smal, men alla skepp på den här tiden var smalare). Hon är utformad för fart och skulle, om hon varit rätt balanserad, kunnat segla i ungefär tio knop, trots sin ålderdomliga rigg. Det som känns är hur vanten liksom kryper in på en, samtidigt som relingen är oerhört hög. På Götheborg tänker man inte på att vanten är där på samma sätt.

DSCN7726
Från sundeck på Götheborg. Visst syns vanten på bilden, men det är inget man tänker på ombord.

250px-Vasa_above_bow1
Vasa är påfallande smal i jämförelse. Bild från nätet.

För det andra har Vasa en helt annan galjon och bogspröt. Bogsprötet är långt, istället för att man skjuter ut en klyvarbom som på Götheborg. Hon har också den typiska bovenblindan, som sitter på en stång på bogsprötet, till skillnad från skuvblindan som kommer senare och som sitter på ett rå under bogsprötet, men utanför den vanliga blindan. Det är också skillnad på hur man kommer ut på bogsprötet. På Vasa måste man kliva igenom öppningar på övre kanondäck, på Götheborg går man bara rakt ut från väderdäck.

DOK-Vasa-1628_00
Precis under flaggan (gösen) skulle bovenblindan ha suttit, alltså på ett rå på en stång på bogsprötet.

Skärmavbild 2016-03-08 kl. 10.29.41
Nummer 11 är skuvblindan på Götheborg. Bild från SOICs hemsida

För det tredje är det givetvis styrinrättningen. Kring år 1700 kom den första ratten. Den ersatte den tidigare kollerstocken. Från början trodde man att den bara kunde ge ett roderutslag på ungefär tre grader, men efter att ha seglat med repliken Kalmar Nyckel har man i dag lärt sig att den fungerar utmärkt och kan ge en 20-25 graders roderutslag. Den stora skillnaden på hundra år är snarare att rorsmannen på Vasa inte såg mycket, medan man på Götheborg har betydligt bättre överblick. Dock behöver båda skeppen någon som ger order som har full uppsyn (och som förhoppningsvis är skickligare på navigation än en vanlig rorsman).

IMG_8779
Jag står till rors på Götheborg. Hon har en något modernare styrinrättning än sin föregångare. För säkerheten är hon utrustad med svep och rullar som hindrar elaka kast i ratten vid fullt roderutslag.

Skärmavbild 2016-03-08 kl. 10.22.28
Vasas kollerstock (”pinnen” som sticker upp). Rorsman stod på bänken. Bild från nätet (kameror är inte tillåtet ombord)

Det fjärde och sista är att däcken på Vasa är som ”hängmattor”. Det är inget som tidens tand har skapat, utan man byggde skeppen så. att hantera dryga tonnet tunga kanoner på ett så sluttande underlag måste ha varit väldigt tungt.

vasa-ombord-1
Här ser man tydligt hur däcket är böjt i ändarna på Vasa. Bild från firman som har satt in den nya belysningen på skeppet.

IMG_0230
Vi städar kanondäck på Götheborg. Däcket är betydligt rakare. en svag lutning märks längst akterut, i stora kajutan.

 

Jag hoppas att detta har kommit till glädje hos alla som är intresserade av historiska skepp och deras utveckling genom tiden. Även om det bara är en lätt sniff på ytan.

 

Skriv trovärdigt

I går kväll satt jag och såg på King Kong på tv. En nyare inspelning, gjord av Peter Jackson (han med Sagan om ringen-filmerna). Likt alla som sett någon annan film av Jackson förväntade jag mig en del överdrifter. Därför var det enkelt att gå och koka te när det började ramla omkring dinosaurier. Mycket riktigt, när jag kom tillbaka ramlade de fortfarande omkring. Jag hade löst mitt tebehov på samma sätt som den som läser bruksprosa har lärt sig ta ett grepp lagom långt från slutet för att hitta den sammanfattning som borde ha stått först. Den här artikeln handlar däremot inte om Jacksons utbroderade fantasi, utan hans brist på koll när det gäller verkligheten.

I samma film finns en båtresa. Jag är långt ifrån expert på ångfartyg, men en sak har jag lärt mig och det är att om någon ger en order via maskintelegrafen (den där runda prylen som det står fram, back etc. på) så plingar det. När maskinchefen har uppfattat ordern plingar vederbörande tillbaka, som en kvittering, så att den på bryggan vet att ordern är uppfattad. Det här tror jag dels att hyfsat många känner till, dels inte är så svårt att ta reda på. I King Kong ger de flera order via sagda maskintelegraf, men inte vid något tillfälle kommer kvitteringen. (Jag har hunnit vara tillräckligt mycket på sjön för att veta att en kvittering är superviktig, även om jag inte kan mycket om ångfartyg.) Hade en sån liten detalj varit rätt kanske jag inte hade lämnat filmen för att anmärka på den uteblivna kvitteringen på Facebook och sedan koka te under dinosauriescenen. Jag kanske helt enkelt hade ”köpt” att det fanns både en jätteapa och en massa andra jättedjur på ön.

Detta är lika viktigt när du skriver som det är på film. Är det skräck, fantasy eller sf, se till att bitarna som hör ihop med verkligheten också gör det. Annars kommer ingen att tro på det du har hittat på. Är du däremot noga kan man börja tro på ett hemligt samhälle, mitt ibland oss vanliga, som består av trollkarlar som får sin post levererad av ugglor. En av Rowlings förtjänster är hennes noggrannhet med de delar av Harry Potter som utspelar sig i vår värld. Det gör att vi köper hennes fantasidelar. Givetvis måste du vara lika noga med detaljerna om hela din historia utspelar sig i verkligheten, det säger sig ju självt.

Under mellandagarna stod jag och väntade på en kompis på Slussen, en av Stockholms tunnelbanestationer. Intill mig fanns en karta över det spårbundna trafiknätet i stan. Ett holländskt par stannade, pekade och diskuterade. Jag hörde dem säga något som liknade ”Kungsträdgården”. Här fann jag det lämpligt att ingripa, fråga om de ville ha hjälp och säga att om de skulle till Kungsträdgården var det betydligt snabbare att ta buss två utanför. Nu skulle de inte till Kungsträdgården, utan försökte ta sig till Djurgården. Hade de åkt via Kungsträdgården hade de fått minst tre byten. Det går däremot en färja direkt från Slussen som jag istället rekommenderade. Detta visar bara alltför lätt hur fel det kan bli om man försöker skapa verklighet av en karta. Du måste besöka platsen du skriver om, eller åtminstone prata med någon som känner till den som sin egen ficka.

Ett annat klassiskt exempel är tunnelbanenätet i London. Alla som åker ofta vet på vilka stationer det är långt att gå mellan linjerna och byter hellre på något annat ställe. Ska man ta sig fram snabbt kan det löna sig att åka en eller två stationer extra totalt, men slippa gå tre kilometer i tunnlar mellan varje byte. Skriver du om någon som åker tuben, kontrollera alltså med någon som gör det dagligen var de som inte är turister brukar byta.

Detta kan man dra historier om i all oändlighet. Det jag vill komma till är dock följande: Det är de små detaljerna som gör det. Om du vill suga in läsaren i texten behöver den givetvis vara välskriven, så att ingen hakar upp sig på språket. Så fort läsaren måste stanna upp och fundera är förtrollningen bruten. Detta gäller även hur texten är satt, vilket blir viktigt för alla som ger ut själva. Och … det gäller för verklighetsanknytningen. Så fort läsaren hittar ett ”fel” kommer han eller hon att reagera och tappa flödet. Sedan spelar det ingen roll om felet består av en maskintelegraf eller av kommunala färdmedel. Oavsett rycks läsaren upp ur sin ”läsbubbla”.

Du har allt att vinna på att göra en noggrann research. Därmed inte sagt att du ska redovisa allt du har lärt dig på vägen. Gör du det börjar du framstå som en besserwisser istället. Håll balansen. När jag skrev Ghosts Drugs & Rock n’Roll höll jag medvetet inne gatuadresser. Däremot står det på ett ställe att Mia enkelt kunde ha hoppat på treans buss för att ta sig från rummet hon hyrde till Tommys hem. Jag säger inte mer, men den som känner till Stockholm förstår att Mia bor på Söder och Tommy på Kungsholmen. Hade jag däremot skrivit fel bussnummer hade de med lokalkännedom börjat undra och tappat flödet i läsningen. Många sidor senare står det om ett besök hos Tommy på Kungsholmen. Läsaren med lokalkännedom får då en bekräftelse. (Själv vet jag till och med i vilket hus jag har placerat Tommys bostad, jag vet hur trapphuset ser ut etc. men detta behöver jag inte redovisa.) Var alltså noga med detaljerna, men skriv sedan inte läsaren på näsan med dem.

Lycka till!
/Anna

Pirater – hur var det egentligen?

I går skrev jag om min research för att förstå hur man seglar ett skepp från 1700-talet. Givetvis måste jag även göra research kring historiska fakta som vem som regerade var, vilka länder som var i krig med varandra och vad slutet på ett krig fick för konsekvenser. Det är nämligen där piratismen under det som kallas den gyllene åldern har sin grund.

errol_flynn_006_captain_blood
Pirater har alltid fascinerat, här Errol Flynns ”Kapten Blood”. Men hur var det egentligen?

Det krig som kallas Queen Anne’s war utspelade sig både i Europa, där det kallas Spanska tronföljdskriget, och i Västindien. På den ena sidan stod engelsmän och holländare, på den andra spanjorer och fransmän. Det som skulle avgöras var om spanjorerna skulle ha fortsatt monopol på handeln i det som tidigare kallats Spanska sjön, eller inte. I början skickade båda sidor linjeskepp, men dels krävde dessa en enorm besättning, uppåt 1000 man, dels åt den i varma vatten frekvent förekommande skeppsmasken glatt upp trät i de stora skeppen som var för stora att överhala utan docka. Följden blev att kriget kom att utspela sig med mindre fartyg, som fregatter. Trots det slukade de män, uppåt 300 med befäl, soldater och sjömän. Mot de små forten på öarna var varje skepp en otrolig maktfaktor, som om en hel armé hade anlänt.

hermione
Franska Hermione är en replik av en fregatt.

Kriget vanns av engelsmän och holländare i april 1713, men när det var över blev många i besättningarna från skeppen arbetslösa. Kriget hade lärt dem att segla och att slåss. Nu hade de valet att svälta eller ställa sig på fel sida av lagen. De valde att kämpa för sin överlevnad. De blev pirater. Redan året därpå utropade Benjamin Hornigold The Bahamian Republic of Pirates i Nassau. Lite är känt om Hornigold innan dess, men troligtvis tjänstgjorde han, liksom många andra som senare blir kända pirater, på en örlogsman eller kapare under kriget.

Nassau är bara en i raden av städer som blir ett ”piratnäste”. Under sent 1600-tal är det Port Royal på Jamaica som är ökänt för sina krogar och bordeller. Det var där sådana som Henry Morgan höll till. (Morgan blev adlad för sina insatser som kapare och utsedd till guvernör i Port Royal. Att vända sig mot sina tidigare anförvanter passade honom dock lika dåligt som livet på land. Han dog försupen och begravdes i staden bara några år senare.) När en jordbävning ödelade Port Royal 1692 flyttade en del till det närliggande Kingston, medan andra byggde upp Tortuga strax utanför dåvarande Hispaniola, som blev nästa pirathamn. Många seglade sedan som kapare under kriget.

Skärmavbild 2015-03-07 kl. 13.40.29
Henry Morgan

Strax innan kriget sker dock något som är viktigt för det som sedan ska hända efter krigsslutet. En man vid namn Henry Avery, som är jagad över världshaven för sina piratdåd, seglar in till Nassau på Bahamas. Han mutar guvernören så grundligt att denna inte kan säga nej, skaffar tre mindre båtar till sin besättning och ger sig iväg. (Mycket tyder på att Avery är en av få pirater som faktiskt lyckats ta sitt byte och byta piratlivet mot ett stillsamt liv någonstans.) Guvernören blir avsatt av befolkningen i staden och när han ger sig av står man utan styre ända till dess Benjamin Hornigold kommer dit.

DSCN7722
Redo att avfyras.

Kanske hade det inte blivit mer än några svältande sjömän som bröt mot lagen om inte ytterligare en faktor spelat in. I Europa skrek spanjorerna efter mer guld och silver. Deras import från den nya världen hade skapat en rasande inflation och efter kriget behövdes nya medel i statskassan. En konvoj med tio spanska och ett franskt skepp avseglade. Strax innan orkansäsongen 1715 avseglade de. Under den här perioden gick man alltid samma rutter. Till Västindien seglade man ned genom Windward passage, som passerar mellan Cuba, Hispaniola och Jamaica. Ska man österut seglar man istället upp längs Floridas kust och sedan öster ut. Detta beror givetvis på att det var besvärligt att segla mot strömmar och vädersystem. Konvojen når således fram till Florida, men där sätter en ovanligt tidig orkan in. Konvojen, som består av stora skepp som Nuestra Señorade la Regla och Santo Christo de San Roman gick i kvav, medan besättningen på Urca de Lima lyckades segla upp henne på stranden för att rädda sig och lasten.

1715_TOM_2012_07_july
Fynd från den spanska konvojen

Lycksökarna strömmade till. Bland dem fanns Henry Jennings, en plantageägare och kapten i handelsflottan som inte drog sig för att anfalla och plundra spanjorernas läger för att snabbt roffa åt sig av bytet. Med sig hade han Charles Vane som senare ska bli känd som en av de mer brutala piraterna i historien. Under den här perioden kliver flera kända namn fram. Tillsammans med Vane seglar Jack Rackham, eller Calico Jack som han kallades för sina färgglada kläder av kalikå. Under Hornigold seglade Sam Bellamy (vars skepp, Whydah, med skatt och allt nyligen har hittats), Paulsgrave Williams och en viss Edward Teach som något år senare ska komma att kalla sig Blackbeard. (Troligen hette han inte Teach heller, många seglade under falska namn som pirater, för att skydda sina familjer.)

Som bas för expeditioner till de spanska vraken låg Nassau lägligt. Stadens invånarantal växte i det närmare explosionsartat.De som seglade därifrån kallade sig The Flying Gang. De började måla personliga symboler på sina svarta piratflaggor. Den mest kända av dem alla i dag är Jack Rackhams dödskalle och korslagda huggare som använts i stort sett i varenda piratfilm som gjorts. Blackbeard hade ett skelett i helfigur som höll ett timglas och en pil som det droppade ett blodrött hjärta från.

Skärmavbild 2015-03-07 kl. 11.13.34 Skärmavbild 2015-03-07 kl. 11.12.56
Herrarna Blackbeard och Rackhams personliga kännetecken.

Den svarta flaggan har en betydligt äldre historia. Den har hissats av pirater och kapare under lång tid. Värre ändå är den röda flaggen som betyder strid till sista man, strid utan pardon, döda eller dödas. Den kan härledas ända tillbaka till tiden för korstågen.

Snart knakade det dock i fogarna i The Flying Gang. Benjamin Hornigold vägrade anfalla engelska skepp medan Olivier Levasseur, som var fransman, inte hade något emot detta alls. Sam Bellamy och Paul Williams höll sig någonstans mitt emellan. Blackbeard följde Hornigold. Han var en stor taktiker som bidade sin tid, såg och lärde i piratyrket. Gruppen splittrades, framför allt sedan Henry Jennings hade utmanat Hornigold om makten i Nassau. Han förlorade, men fick med sig Hornigolds båt. Hornigold blev mer av en administratör på land efter det, även om han gjorde raider då och då. Bellamy och Williams gav sig iväg på egen hand och blev för en tid de mest kända namnen längs den amerikanska östkusten. Sedan kom en förödande storm som sänkte flaggskeppet Whydah. Totalt överlevde nio man. Dessa hängdes i Boston, vilket i sin tur fick Blackbeard att notoriskt sänka alla bostonflaggade skepp som han stötte på.

Skärmavbild 2015-09-06 kl. 09.29.03
Whydas skeppsklocka som är återfunnen.

När Hornigold lät Blackbeard få befälet över sin egen slup dröjde det inte länge innan han utvecklade sin teatraliska stil. Mannen var mycket lång, och på den tiden när medellängden låg kring 172 cm måste han ha tett sig som en tvåmetersman i dag. (Han var troligen omkring 190 cm.)  Han odlade ett stort skägg som växte långt upp på hans kinder och lade till detta vanan att sätta tända luntor under hatten för att omge sitt ansikte med rök. När han bordade sina byten sa han att han var djävulen själv. Skrämseltaktiken gick hem. De flesta gav sig utan strid. Det finns faktiskt inte en enda källa som säger at Blackbeard ska ha dödat någon med berått mod. Han valde att spela upp sin teater, som den taktiker han var. Snart hade han också kapat ett stort franskt slavskepp, La Concorde, som han döpte om till Queen Anne’s Revenge. Hon var till och med större än Whydah. Sextioen av de dryga tvåhundra slavarna ombord antog erbjudandet att fortsätta som pirater under Blackbeard. Tidigare hade piraterna mest använt sig av slupar, eftersom dessa var snabba och lättmanövrerade bland öarna, men Blackbeard tänkte annorlunda.

BlackBeard
Samtida avbildning av Blackbeard.

Namnet Queen Anne’s Revenge kräver en förklaring. Det syftar på samma Queen Anne vars namn kriget haft. Hon var den sista monarken av ätten Stuart som satt på den engelska (sedemera brittiska) tronen. När hon dog var hon barnlös. Hon hade en halvbror, James Edward Stuart, som kunde ärva kronan. Problemet var bara att han var katolik, och under den här perioden hade man skrivit in i lagen att den brittiska monarken skulle vara av den anglikanska kyrkan. Istället hämtade man en avlägsen släkting från Tyskland, George, och inrättade en ny ätt: Hannoveranarna. Detta gillade inte alla. Guvernören på Jamaica som vid den här tiden hette Hamilton, var en av många som förberedde ett uppror. Han utrustade kapare för att samla in pengar till en flotta som kunde understödja James Stuart. 1715 stod det dock klart att upproret hade misslyckats. Det var dåligt planerat från början. Piraterna stod dock på de så kallade Jakobiternas sida. De döpte sina skepp till Flying James, Flying King, Queen Anne’s Revenge med mera. De hördes dessutom ofta skåla för King James, eller The King over the Water (eftersom han befann sig i landsflykt i Frankrike) och lika ofta förbanna German Geordie. Att vara pirat innebar alltså inte att man inte hade politiska åsikter. (Några känner säkert igen detta som ”The fist rising”, och vet att det ledde fram till det större upproret 1745 i Skottland, under Bonny Prince Charlie, alltså James Stuarts son.)

Anne_Queen_1687_Willem_Wissing
Queen Anne

Kung George inser att det bara finns ett sätt att få slut på terrorn till sjöss, som nu har tagit sådana proportioner att handeln mellan Europa och Amerika i stort sett står still: Han utfärdar en allmän amnesti. De forna antagonisterna Jennings och Hornigold antar den och blir istället piratjägare. Fast huruvida Hornigold verkligen jagade sina gamla kompanjoner råder det delade meningar om. Han kom då och då tillbaka med mindre betydande byten som han lagt beslag på, förmodligen för att blidka den nya guvernören i Nassau, Woodes Rogers. Rogers var sedan gammalt en fiende till piraterna, så kapare han själv var. (Han var för övrigt den som undsatte förebilden för Robinson Crusoe, men det är en helt annan historia.) Nu hade han fått uppdraget att skipa rätt och ordning i Västindien.

Woodes_Rogers_William_Hogarth_1729_bgs
Woodes Rogers som bara lät sig avbildas från ena sidan, då han fått den andra ansiktshalvan vanställd i strid. Även på rätt sida om lagen levde man ett hårt liv till sjöss vid den här tiden.

När Rogers seglade in i Nassau fann han en stad helt utan underhåll. Fortat, som Charles Vane länge haft kommandot över, hade förfallit så att den enda delen inte gick att använda och husen var fallfärdiga. I det milda klimatet bodde de flesta i provisoriska tält och kåkar av drivved på stranden. Vane gjrode dessutom en uppvisning inför överheten, genom att segla ut från hamnen, kapa ett byte, segla in det genom den svåra bakvägen till hamnen och lägga sig där och plundra bytet mitt framför ögonen på den nya guvernören. Rogers kunde inget göra. Eftersom Vane seglat in bakvägen låg det en lång sandbank mellan Rogers skepp och Vanes, som det större skeppet inte kom över. Från fortet kunde han heller inte skjuta, vilket Vane säkerligen var medveten om. Det hela slutade med att Vane lämnade ett ultimatum och gav sig av. Räddhågad var han då inte.

Charles_Vane kopia
Charles Vane, samtida avbildning

Snart skulle det dock gå dåligt för Vane. Hans taktik blev ifrågasatt, och eftersom man alltid röstade om vem som skulle vara kapten över ett piratskepp förlorade han sin position till sin kvartermästare, Jack Rackham. Vane var fortsatt aktiv även senare, men tog aldrig riktigt igen förlusten.

Blackbeard var ute och seglade när amnestin kom. Han var taktisk nog att hålla sig ifrån Nassau. Istället antog han amnestin i North Carolina, där guvenören hette Eden. Blackbeard hade vid det laget seglat upp Queen Anne’s Revenge på grund, tagit med sig lasten och sina närmaste män och fortsatt i mindre båtar. Det var troligen en ren personalneddragning, ”pirate style” för att inte bli så många om bytet. Han antog amnestin och gifte sig, troligen med en Mary Ormond, vars släkt i dag med stolthet berättar om sitt ursprung.

Snart började det dock rycka i pirattarmen på Blackbeard igen. Han klarade sig länge genom att muta guvernör Eden ordentligt. Blackbeard höll alltså på att göra samma sak som Avery gjort i Nassau tjugo år tidigare. Detta gillades dock inte av en annan guvernör, Spotswood i Virginia, såg inte lika lätt mellan fingrarna som Eden. Han skickade ut löjtnant Maynard för att jaga Blackbeard.

Till sist kom det till en sammandrabbning där Blackbeard sånär hade kommit undan då en oturlig kula träffade klyvarfallet, vilket fick hans slup att tappa fart i den svaga vinden mellan sandrevlarna vid Ocracoke. I striden man mot man som följde höll det på att gå illa för Maynard, Blackbeard var stor och stark, men till sist var det för många som gav sig på piraten samtidigt. Han föll och Maynard kunde förundrat konstatera att mannen hade stridit vidare med inte mindre än fem skott i kroppen. Inte förrän man lyckats skilja hans huvud från kroppen hade han stupat. Huvudet hängdes på bogsprötet till Maynards slup som en varning. Sägnen säger att Blackbeards huvudlösa kropp ska ha simmat tre varv runt hans båt innan den sjönk.

576470_orig
Blackbeard och Maynard

Jack Rackham, som hade avsatt Charles Vane som kapten, antog nu amnestin i Nassau. Här skulle kanske hans bana ha slutat om han inte hade träffat en kvinna som han kom att bli mycket förtjust i. Problemet var att Anne Bonny redan var gift. Hon försökte ta ut skilsmässa, men när detta inte gick stal de tillsammans en båt och Rackham återgick till piratlivet med sin Anne vid sidan. Annes vän, Mary Reed, var också med på samma båt. Under en period hade de framgång med mindre raider bland fiskare och småbåtar, men till sist hann lagen ikapp dem. Besättningen hade festat om en kväll och då slog förföljarna till. Anne ska senare ha blivit arg och sagt till Jack: ”Om du hade slagit som en man hade du sluppit bli hängd som en hund.” Både Anne och Mary var däremot gravida och fick sina straff uppskjutna. Man ville inte döda de oskyldiga liven i deras mage. Mary dog troligen i fängelset, av sjukdom eller i barnsäng, medan Anne snart var spårlöst försvunnen. Troligen var det hennes inflytelserika far som mutat ut henne. Med största sannolikhet fick hon dock barn med Jack Rackham och linjen kan leva kvar, vem vet?

Skärmavbild 2015-03-07 kl. 13.58.41
Anne Bonny & Mary Reed (som för övrigt står staty i dag i Nassau)

The Golden Age of Piracy varade under knappt tio år, från 1716 till 1726, men redan efter fem år märks en avmattning. Dock återstår ett stort namn: Black Bart, eller Bartholomew Roberts som han hette. Roberts var navigatör och folk med yrkeskunskaper till sjöss var svåra att värva till piratskeppen. Oftast gjorde man så att man höll dem som gisslan under en period då de behövdes, för att sedan släppa dem. Detta gällde såväl navigatörer som timmermän eller skeppsläkare. De som ville bli pirater skrev på de så kallade artiklarna och blev därmed en i gruppen. De som inte skrev på kunde, om piraterna åkte fast, åberopa att de inte varit ombord frivilligt. Roberts hade dock inga sådana betänkligheter.

När kaptenen snart dog i strid valdes han till efterträdare. Även om hans namn inte är lika känt som till exempel Blackbeards, så tog Black Bart fler skepp i pris än någon annan vid den här tiden. Han korsade Atlanten flera gånger och arbetade också längs den Afrikanska kusten. Som person var han helnykterist och höll alltid mässa ombord på söndagarna. Han var också noga med tiderna. Klockan åtta skulle det vara släkt och tyst ombord. (Kan låta tidigt, men av tradition är detta en tid då den ena vakten går till vila, för att sedan kunna arbeta igen från midnatt till 04.) Till sist gick det för Black Bart som för så många andra pirater, han blev dödad i en strid. Enligt hans egen önskan slängde hans besättning kroppen över bord, så att han inte skulle kunna bli uppspikad som varning någonstans.

pirateDM2505_468x698
Black Bart

En sak återstår att berätta om, och den är anmärkningsvärd. Betänk att allt detta äger rum nästan hundra år före Franska revolutionen. Tankarna finns dock redan. Många har sagt att piratskeppen var slarvigt seglade, men detta stämmer inte. Utan kunskaper om segling hade de aldrig kunnat få ett totalt stopp på handeln. Däremot var de annorlunda seglade. Man satte alltså upp sina artiklar som klart och tydligt talade om att man valde sin kapten och att man röstade om varåt man skulle segla. Förutom i öppen strid, då kaptenen var enväldigt styrande, hade han inte mer att säga än någon annan ombord. Man valde också en person som kallades kvartermästare. Denna stod mellan kaptenen och resten av besättningen. Kvartermästaren kunde utlysa nyval av kapten. Om kaptenen ville straffa någon kunde kvartermästaren säga nej och så fick alla rösta om saken. Det var också kvartermästaren som fördelade bytet och som gick först när man bordade någon. Det var alltså någon som både var modig, men också sådan att alla litade på honom.

De som hade kunskaper om hur skeppet skulle framföras fick en något större andel av bytet än de övriga, men jämfört med det avgrundsdjupa löneklyftorna i marinen eller handelsflottan var detta småpotatis. Artiklarna innehöll också något som man aldrig tidigare hört talas om, nämligen en sjukförsäkring, eller snarare en lista över vad den skulle få som ersättning för skador i strid. Sedan en viss summa tagits undan för underhåll av skeppet fördelades alltså bytet enligt artiklarna. Piratskeppen var, på sitt sätt, västvärldens första försök till demokratier.

Skärmavbild 2015-03-28 kl. 11.58.21
ur Roberts artiklar

Värt att noteras är också att man alltså hade kvinnor i besättningen, Anne Bonny och Mary Reed är de mest kända, men inte ensamma i sitt slag. Lämnar vi Västindien finns det till exempel framgångsrika kvinnor som är piratkaptener i öst. Det är också känt, bland annat från Blackbeards besättning, att man inte brydde sig om hudfärg. I mångt och mycket hade alltså piratskeppen en ordning som dagens samhälle ännu inte har uppnått i frågan om jämställdhet mellan olika raser och mellan könen. När en pirat som var infångad skulle hängas samlades det alltid mycket folk, men inte för att förnedra piraten, utan för att man var deltagande. Mycket tyder på att vanliga människor under tidigt 1700-tal såg piraterna som en form av hjältar. Kanske gör vi det än i dag? Kanske är det därför det fortfarande görs filmer och skrivs böcker om den här eran?

tumblr_nfkgpiVKqi1tc7hsjo1_500

”Är ni pirater?”

Hur mycket research gör du för ditt manus? Jag kanske är extrem som har givit mig ut och seglat med ett 1700-talsskepp för att få del av upplevelsen på riktigt (och samtidigt givetvis förverkliga en gammal dröm om att segla en fullriggare), men med facit i hand kan jag bara säga att ju närmare verkligheten du kommer, desto bättre kan det bara bli.

Utan mina erfarenheter från Ostindiefarern Götheborg hade jag aldrig vetat precis hur det känns att klättra i riggen när hela skeppet rör sig (det är helt okej, faktiskt mer än så, det är toppen!), hur det är att sova i en handsydd hängkoj (det är kallt om ländryggen, men detta avhjälps med en filt instoppad i kojen), hur det känns när man fyrar av kanonerna (hela skrovet vibrerar) eller hur tungt 700 kilo segel faktiskt är, även om man är många (teamwork är ledordet, men det är tungt ändå och man får valkar ovanpå fingrarna, inget jag ens kunde tänka mig innan jag hade provat).

DSCN7725
Kanonerna laddas

Givetvis finns det väldigt mycket mer som böcker inte kan förmedla, som ljudet av ett skepp som knarrar, hur det känns att stå till rors, gemenskapen man får med sitt vaktlag och den totala ron man får av att sitta på bogsprötet och ansvara för utkiken med bara havet rakt under fötterna.

DSCN7710
Att sitta utkik på bogsprötet med bar havet under fötterna.

Soluppgångarna, månljuset genom riggen. Och så hamnstoppen, alla barn som förundrat frågar: ”Är ni pirater?”. I slutänden gör det nog inte så mycket att vi inte är det, för det finns så mycket spännande att berätta om och att se på ändå.

DSCN7726
”Är ni pirater?”

Jag hoppas att mitt nya manus ska kunna ta med läsaren på en resa liknande den jag har fått uppleva. Här finns det pirater på riktigt, men också skickliga officerare i flottan och en och annan ostindiefarare förstås. Här finns också legender och skrock. På den tiden när man visste att kompassen fungerade, men inte hur det gick till, trodde man att det bodde andar i dem. Därför byggde man in kompassen i ett så kallat nakterhus. Sådana finns fortfarande på de flesta större fartyg.

IMG_8779
Hur är det att stå till rors på riktigt? Tja, det där men en man bakom ratten som man ser på film är i alla fall inte sant. Blåser det ordentligt får man vara fyra. På bilden dock lugnare förhållanden, så de ordinarie två räckte bra. (Lägg märke till nakterhuset (det vita) framför ratten!)

Havet är ännu långt ifrån utforskat, men hur det var på den tiden då man inte ens kunde beräkna longituden till sjöss är givetvis svårt att föreställa sig. Vi kan se på bilder från den tiden, där kartorna pryds av sjöjungfrur men också av ohyggliga monster. En av legenderna från just den här tiden är den om Den Flygande Holländaren. En legend som har ett ursprung i verkligheten, men som sedan har byggts på, dels av författare, dels av en opera och på senare tid även av film. Jag försöker gå till botten med legenden och starta där.

Skärmavbild 2015-09-13 kl. 17.07.17
Flygande Holländaren och hans skepp med blodröda segel.

Jag kommer att blogga en del om pirater i ett eget inlägg, där finns det väldigt mycket att skriva. Jag vill också berätta närmare om livet på Götheborg, så detta kommer det också mer om.

Skärmavbild 2015-05-22 kl. 09.31.07
Ja, vi sover i hängkoj på Götheborg. Skönt att alltid ha ändan neråt även när det är sjögång. 🙂

 

Piratskatt hittad

Research är kul. Har man researchat ordentligt får man ofta saker till skänks, som det här fyndet:

Det är inte bara Blackbeards skepp ”Queen Anne’s Revenge” som har blivit hittat. Nu har man även funnit resterna från Sam Bellamys ”Whydah” som sjönk efter en storm. Sam Bellamy var ”elev” till Benjamin Hornigold, han som grundade piratrepubliken i Nassau. Hornigold var även mentor till Edward Teach, han som alltså senare skulle kallas Blackbeard.

Alla verkar ha gillat Sam Bellamy. Han passerad många med längre tid som pirat i ansenilitet och fick snabbt eget befäl på olika båtar som Hornigold kapade. Utan tvekan var han en skicklig sjöman.

Blackbeard kunde aldrig förlåta Bostonborna för att de hängde de överlevande efter skeppsbrottet (trots att amnesti då hade börjat utfärdas), utan ägnade sig åt att sänka alla Bostonflaggade skepp som han tog som pris.

Den här historien finns givetvis med i min kommande roman ”Och en flaska rom”, men jag har, med författarfantasins rätt, vridit till vissa delar. Så gissa vem som träffar Sam Bellamy redan när han är på väg över Atlanten? 🙂

Skärmavbild 2015-09-06 kl. 09.29.03

Bilden föreställer Whydahs skeppsklocka. I länken finns historien kring fyndet och många fler bilder.
Sam Bellamys skatt har hittats