Det här inlägget handlar inte om hemliga agenter. I alla fall inte om såna som James Bond. Istället vill jag prata lite om att det måste finnas någon som gör sakerna i ditt manus, annars kan inte läsaren lista ut vad du menar.
Varför är det här viktigt?
Det är viktigt att din läsare hela tiden förstår vem som gör vad eftersom du vill att läsaren ska vara så djupt inne i berättelsen att inget runt omkring kan störa. Så fort läsaren behöver fundera på hur något hänger ihop går en del av läsarens inlevelse i din text förlorad. Risken, när läsaren tappar fokus, är att hen får plats för andra tankar i huvudet som inte hör till din text över huvud taget. Banala ting som ”Borstade jag verkligen tänderna?” kan tränga sig på och vips är den fina läsupplevelsen borta. I värsta fall slår läsaren ihop boken för att borsta tänderna.
Passiver
En aktiv sats handlar om ett subjekt som utför en handling. En passiv sats handlar istället om en agent som blir utsatt för en handling. Om du har läst mina tidigare inlägg om att inte låta din huvudperson bli offer för plotten utan vara den som handlar, förstår du kanske redan nu att passiver inte fungerar så bra i skönlitteratur.
Ibland kan du kanske ändå vilja ha en passiv, för att variera språket. Då finns det vissa saker som är viktiga att komma ihåg: En passiv sats behöver ha med agenten. Passiver har ofta en konstruktion med -s eller -ande som påhäng på orden. Agenten som satsdel är lätt att hitta eftersom den har ”av” före huvudordet i satsen.
Exempel:
Aktiv sats: ”Föraren körde bussen.”
Passiv sats: ”Bussen kördes av föraren.”
Så här långt är det okej, föraren är med även i den passiva satsen. Tyvärr skriver många, framför allt i bruksprosa men det förekommer också i skönlitteratur, bara ”Bussen kördes till Trosa.” (eller vart den nu skulle).
Än värre är ”Bussen kom körande.” för då blir syftningen så fel att det låter som om bussen på egen hand skötte körandet.
OBS! Lägg också märke till att det aldrig någonsin ska vara ett -s efter ord som slutar på -ande! Således stort Nej till ”Bussen kom körandes.” även om du skulle få med en agent.
Slutsats: Undvik ”hemliga agenter!” Ska du använda passiver, se till att det finns en agent med i texten.
Actionscener
En annan viktig sak är att om du har med actionscener ska du vara extra försiktig med passiver i dem. Passiver gör att läsaren tar avstånd från handlingen och i en actionscen vill du givetvis att läsaren glömmer både tid och rum.
”Man”
Om du inte har en karaktär i din berättelse som är döpt till ”Man”, låt bli att använda ordet. För vem är egentligen man? Ordet ”man” går alltid att ersätta med ett egennamn eller ett pronomen. Kan du inte komma på vem ”man” kan ersättas av har du säkert fallit in i en föreläsning för läsaren. Gör inte det.
Exempel:
”Man öppnar klockan tio.” bör vara: ”Affären öppnar klockan tio.”
”Man kan undra …” bör vara: ”Han kan undra …”
De båda problemen med ”man” i skönlitteratur är dels att läsaren inte vet vem det är du syftar på, dels att det är en inkörsport till att du börjar tilltala läsaren eller föreläsa om din research.
Slutsats: Ha inte med några ”man” i vare sig skönlitterära texter eller bruksprosa eftersom ingen vet vem ”man” syftar på.
Undantag
Som alla regler har även den här förstås undantag.
Undantag 1)
Om du har etablerat att en grupp av dina karaktärer ska göra något tillsammans kan du direkt efter det utelämna agenten.
Exempel:
”Lisa och hennes vänner satte igång i köket. Maten lagades (av dem) på bara en halvtimme.”
Undantag 2)
Du kan låta någon av karaktärerna (men bara en!) säga ”man” lite här och var, eftersom det visar den karaktärens sätt att prata. Samma karaktär använder förmodligen också uttrycket ”en annan” om sig själv.
Exempel:
”En annan går ju till korvmojen på kvällskvisten, man vill ju inte lägga sig hungrig.” (Jämför: ”Jag går till korvmojen på kvällskvisten, ingen vill lägga sig hungrig.” I jämförelsen försvinner också flera ”ju” som även de hör till karaktärens sätt att prata.)
Lycka till!
/Anna
Anna Gable 