Att använda ”att”

Jag upplever att jag allt oftare får rätta texter eftersom de saknar ordet ”att” där ett sånt ska finnas. Här följer därför tankar kring hur det här kan komma sig samt en hjälp för dig som vill dyka djupare.

Bakgrund

Ungdomsmode har alltid förändrats när vuxna anammat det. Det kan handla om sånt som att kortkort slutade vara ungdomsmode när även kvinnor över tjugofem började bära såna kjolar. Likaså blir trasiga jeans ”ute” när vuxna anammar dem.

På samma sätt är det med språket. Uttryck som ”å han ba, å hon ba” eller ordet ”värst” som har vandrat genom ordklasserna, från adjektiv: ”Det var den värsta stormen” till interjektion: ”Värsta! Den hänger där!” lämnar det specifika ungdomsspråket när vuxna tar dem till sig. Så snart uttrycken kommer i var mans mun förlorar de, liksom kläderna, sin särprägel för ungdomen.

Tappade ”att”

I dagens ungdomsspråk försvinner ofta ”att”. Eftersom det numera inte bara hörs i tal utan även syns på till exempel skyltar i underkanten av tv-nyheterna är frågan huruvida ”att” kommer att gå förlorat eller inte. Kanske har den som skrev skylten bara sett sin chans att förkorta texten med tre bokstäver och ett mellanslag? Felkonstruktioner som ”Politikern kommer göra helt om.” har alltså hittat ut från det ungdomliga talspråket. Språk förändras, men det tar längre tid än för modet. Hur ska det då vara enligt dagens språkliga regler?

Vad säger grammatikboken?

”Att” är antingen ett infinitivmärke eller en subjunktion.

Infinitiv

Enkelt sagt är verbets infinitiv dess presensstam + a (såvida inte stammen redan slutar på -a eller tryckstark vokal (tro, gå), ”att läsa”, ”att springa” och så vidare. Det är samma form som används i det befallande imperativ: ”Kalla på hunden!” men då utan ”att”.

Infinitiven brukar också kallas verbets substantivform. Med hjälp av infinitivmärket ”att” kan infinitiven som underordnat led fogas till substantiv (tid, adjektiv och verb.

Subjunktion

En subjunktion är en underordnad konjunktion, alltså ett fogeord. ”Hon skrattade så att tårarna rann.” Subjunktionen ”så att” styr satsen ”tårarna rann” och förvandlar satsen till en bisats vilken i sin tur är ett adverbial underordnat ”skrattade” (svarar på frågan ”På vilket sätt skrattade hon?”). Fler exempel: ”… för att han inte skulle frysa.”, ”Hon lovade att hon skulle komma.”

Hur ska det vara i skönlitteratur?

Grundregel: Med hänvisning till mitt inlägg ”Friktion” (länk nedan) bör du inte använda ungdomligt talspråk i skönlitteratur. Det är viktigt att läsaren inte blir störd av språket utan kan sjunka in i handlingen.

Undantag: Vid anföring kan du möjligen göra avsteg om du har en ung karaktär i en berättelse som utspelar sig i nutid. Var i så fall medveten om att det här undantaget stämplar ditt manus till cirka år 2015 och några år framåt. Ordet ”att” kan mycket väl komma tillbaka i ungdomsspråket och då kommer ditt manus att kännas gammaldags.

Minilektion i grammatik

Om du är osäker kommer här en minilektion kring ”att”. Du behöver inte minnas alla ord för de grammatiska formerna, men de kan vara bra att ha om du behöver slå upp något på din skrivkammare.

När ska ”att” inte vara med?

Det är enklare att veta när du kan utelämna ”att” än när ordet ska vara med, eftersom det är ganska få fall där ”att” går att stryka.

Du behöver inte ha med ”att” när infinitiven har en rent verbal funktion, som en del av predikat, i en verbfras eller i ett verballed. Det finns tre tillfällen där du ska utelämna ”att”.

Verbfras

”Du kan vänta.”, ”Jag måste gå nu.”, ”Han lär ha sett ett spöke.”

Verballed i infinitivnexus

”En gång såg man honom promenera i parken.” – ”En gång sågs han promenera i parken.” (promenera är predikat till honom respektive han – alltså nexusobjekt respektive nexussubjekt)

Verballed i vissa meningstyper

I vissa meningstyper som uttrycker förbud, retoriska frågor eller utrop består verballedet enbart av verbets infinitiv, utan infinitivmärke. I samtliga fall präglas yttrandet av en viss känsloton.

”Inte göra så!”, ”Aldrig narras mer!”, ”Tala om att gå omvägar!”

När ska ”att” vara med?

För att skriva grammatiskt korrekt måste du ha med ”att” i följande fall:

Nominalt led

Subjekt: ”Att klaga hjälper inte”,

Objekt: ”De tre fortsatte att träffas.”

Styrt av preposition/subjunktion: ”Det kommer att ordna sig.”, ”Du vinner inget på att bruka våld”, ”Efter att ha gått åtta kilometer …”

Adnominalt led

Predikativ: ”Hon är inte att lita på.”

Attribut: ”Hon fick tillfälle att förklara sig.”

Adverbalt led

”Ortsborna var inte svåra att komma till tals med.”, ”Jag satte mig för att höra på radio.”, ”Att döma av resultatet.”

Verbalt led

”Att bara våga!”, ”Att tänka sig!”

Lycka till!
/Anna

Länk till blogginlägget ”Friktion”

Källa: Olof Thorell ”Svensk grammatik”, kurslitteratur på universitet för 12 (gamla) poäng grammatik.