Guldvågen

Variation i texten är något som framgångsrika författare ständigt tänker på. Det handlar om självklara saker, som ordval och om meningarnas längd, men också om betydligt mer subtila signaler.

När du kommer till språkstadiet i ditt redigeringsarbete är det dags att ta fram din inre guldvåg för att väga formuleringarna på den. Smaka på orden som en gourmé. Känn varje nyans och var hårdare än en måldomare i idrott. Ska ordet få stanna, ska det ersättas eller helt tas bort? På guldvågen balanserar du ditt manus så att det smakar bra. När språket flyter på ”försvinner” det och innehållet tar med läsaren på en resa till en annan tid och en annan plats.

Språk eller handling?

Det finns en punkt där du måste balansera språk kontra handling. Skriver du texter med en poetisk anknytning kan du låta språket synas, är det ”vanlig” skönlitteratur bör språket bara finnas där för att bära handlingen. Det är du som bestämmer syftet med din text. Jag lämnar poesi därhän i resten av det här inlägget och återkommer till diktens värld i något annat inlägg.

I valet bör du resonera kring variablerna rätt – fel, fint – fult och bra – dåligt. Fundera alltså på vad som passar till din handling. Är det några råa sällar som argumenterar kanske ett språk helt utan svordomar blir fint, fel och dåligt, eftersom ingen kommer att tro att de råa sällarna inte slänger ur sig några fula ord. Är det en historisk roman kan för moderna ord bli fel, fult och dåligt på samma gång. Är ditt manus en romance kan ett för kalt språk bli fel, fint och dåligt.

Upprepningar

En viktig sak att jaga i ditt manus är upprepningar. Nyligen läste jag reklam för en känd film om dinosaurier. Det stod: ”… sviktande besöksantal driver forskarna att driva forskningen …”. På de sju orden lyckas skribenten upprepa två ord: driver – driva och forskarna – forskningen. Det kanske låter som det mest självklara valet när du skriver, men om du till exempel läser ditt eget manus högt eller ber någon som inte har sett det tidigare att läsa kommer upprepningarna att märkas. Det gäller alltså inte bara en exakt upprepning utan även varianter, som i texten om filmen. Givetvis märks exakta upprepningar ännu mer.

Samma meningsbyggnad flera gånger

En annan typ av upprepning är om du inleder flera meningar på samma sätt, det vill säga använder samma meningsbyggnad. Absolut vanligast är att inleda meningar med egennamn, han, hon, den eller det. Eftersom konstruktionen ”Lisa kastade bollen” hör till grunden i vår grammatik är det givetvis bra att använda en vanlig huvudsats ofta. Däremot behöver du inte ha såna precis hela tiden.

Här följer några exempel.
1a och 1b är start med pronomenet ”han”, 2a och 2b variationer när det gäller verb.

1a: Han gick fram till den döva barden. Han tog honom i håret. Han kastade ut honom genom fönstret med ett vrål. Han lät bardens muntifikantor följa efter.

1b. Han gick fram till den döva barden och tog honom i håret. Med ett vrål kastade han ut barden genom fönstret. Musikantens muntifikantor fick strax ta samma väg.

2a: Hon stod vid busshållplatsen. Här hade hon stått många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, stod den långa mannen i den gråa rocken. Vad stod han och tänkte på?

2b: Hon stod vid busshållplatsen där hon väntat många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, fanns den långa mannen i den grå rocken. Vad tänkte han på?

Läsaren kommer att bli mer och mer uppmärksam på dina upprepningar, texten blir platt istället för att lyfta fram innehållet. I värsta fall räknar läsaren antalet meningar som börjar med ”Han …” istället för att hänga med i handlingen.

Varierad meningslängd

I dag anses korta meningar som modernt. Därmed inte sagt att alla dina meningar ska vara korta. För att återknyta till liknelsen vid mat ovan blir det som att försöka göra en meny fast du bara har en enda ingrediens till de tre rätterna. När du varierar meningslängden får texten en behaglig rytm.

Givetvis bör du hålla meningarna kortare när det händer något dramatiskt, men inte ens då blir det en njutning att läsa om det är för enformigt korthugget. På samma sätt blir det med många långa meningar. Med såna finns också risken att snirkla in sig i syftningsfel.

Som så ofta går jag till Astrid Lindgren för att visa ett exempel. Det är alltså det här jag menar ovan med att en avsiktlig upprepning av ett ord kan ge en specialeffekt:

Regler har alltid undantag

Den som kan reglerna vet också när och hur man bryter mot dem. De allra flesta undantag fungerar om du genomför dem medvetet, med ett syfte att få en viss effekt. Var också noga med att inte göra samma undantag för ofta, utan spara dem tills de verkligen behövs som en extra krydda. I exemplet nedan upprepar Astrid Lindgren ordet ”väntade” för att dels visa hur enformig väntan är, dels bygga upp en förväntan till det som ska komma. Hon varierar också meningslängden på ett sånt sätt att den bygger upp hur enformig väntan är för en ung pojke.

Nyskapande kontra klassiker

Visst finns det böcker som anses nyskapande för den stil de är skrivna i. De blir troligen uppmärksammade, kanske de till och med får pris, även om det är mer troligt att de går till final men inte vinner. Författaren får en kort stund i rampljuset. Läsarna diskuterar stilen. Men ganska snart försvinner intresset. Är det en bok som blir omläst eller hamnar den i den där högen av ”bok i hyllmeter” som numera säljs? Böcker som blir klassiker, som älskas och blir lästa tills de faller i bitar har en helt annan stil. I dem har författaren bemödat sig om att gå läsaren tillmötes med ett böljande, behagligt språk.

Fundera alltså på om du vill nyskapa eller skriva ett manus som kommer att hålla under många år. Jag säger inte att någondera är rätt eller fel, bara att det finns olika vägar och att det är du som måste bestämma dig för hur ditt manus ska utformas språkligt.

Gestalta eller inte gestalta?

Många tjatar om att en författare måste kunna gestalta. Det är sant. Det är också sant att det går att gestalta sönder ett manus. Använd gestaltning när det är gott om tid för läsaren att ta in något. Om en karaktär reflekterar över sitt livsöde är gestaltning bra. Då kan du visa hur karaktärens mamma brukade rätta till sitt förkläde istället för att berätta att hon alltid bar förkläde. Om det däremot är en person som rusar in genom dörren med en pistol är det inte läge vare sig för gestaltning eller beskrivning. Det är i såna fall det blir snudd på löjligt med en övertydlig beskrivning:

”Dörren slets upp. Där stod en kvinna mellan trettiofem och fyrtio. Hennes blonda hår var hopsatt i en svans och hon bar en rödprickig blus, vita jeans och sandaler. Med vild blick stirrade hon runt i rummet, fick syn på mig och riktade sin Magnum revolver 357 mot mig. Jag fick syn på en trälåda på ungefär två gånger en och en halv meter och gömde mig. Verkstadsgolvet bakom lådan var smutsigt och luktade olja. Min nya sommarklänning skulle bli förstörd, men det kanske var rea på HM fortfarande? När kvinnan avfyrade revolvern studsade kulan mot en svarv och rikoschetten slog in i väggen två meter från mitt gömställe. Det gjorde ont i öronen efter smällen, kanske trumhinnan var skadad?”

Det blir tyvärr inte bättre med gestaltning, eftersom en sån är för ordrik för action:

”Dörren slets upp så att gångjärnen gnisslade. Kvinnan som stod där drog handen genom sin hästsvans medan hon hastigt avsökte rummet. Några blonda hårstrån fastnade på den prickiga blusen. På de vita jeansen syntes spår av vapenfett som måste höra samman med den revolver som hon med stadig hand riktade mot mig. Jag fick stickor i handen när jag hoppade in bakom en låda som fick tjäna som gömställe. Mån om att inte smutsa ner min nya sommarklänning höll jag för öronen när hon sköt.”

Behandla alltså action som action. I såna sammanhang passar det med flera korta meningar efter varandra:

”Dörren slets upp. Jag hann uppfatta en kvinna och ett vapen innan jag kastade mig ner bakom en låda. Ett skott brann av. Och missade. Öronen ringde. Det smärtade till i handen. Kniven! Jag hade hittat kniven.”

I det här fallet handlar det om att använda guldvågen för att förstå vilken typ av scen det är du skriver och att inte tuta på i samma stil rakt igenom hela manuset.

Andra språk – en annan vågskål

Generellt överskattar många svenskar sin förmåga att använda engelska. När jag var yngre tyckte jag att jag ville läsa en författare på originalspråk, om jag bara kunde. Men bara den som har förmågan att uppfatta de svagaste nyanserna i ett språk kan uppskatta författarens guldvåg. I dag har jag svängt. Finns det en översättning som är gjord av en skicklig översättare finns det ingen anledning att läsa på ett språk där jag inte kan njuta av guldvågen utan måste fundera på värden i ord som ”se”, ”titta”, ”snegla” eller ”spana”. Det är sånt en bra översättare behärskar.

Givetvis är det ännu svårare att skriva på ett främmande språk än att ta till sig något du läser. Jag menar inte sånt som inlägg på sociala medier, även om orden i en del såna skulle behöva vägas mer än vad som sker, utan skönlitteratur. Känner du som författare skillnaden i orden ”look”, ”see”, ”view”, ”gaze” och ”scout”, till exempel? Och har du koll på vågskålen när det gäller betydligt knepigare ord än så? Om du följer mitt första råd, att undvika upprepningar, behöver du veta vilken mening som ska ha ”viewed” och vilken som ska ha ”gazed” utan att behöva fundera. Och det är bara början, eftersom olika språk också för med sig olika uttryckssätt. Oavsett vilket språk du väljer måste du ha förmågan att väga orden på guldvåg.

Lycka till!
/Anna