Skriv trovärdigt

I går kväll satt jag och såg på King Kong på tv. En nyare inspelning, gjord av Peter Jackson (han med Sagan om ringen-filmerna). Likt alla som sett någon annan film av Jackson förväntade jag mig en del överdrifter. Därför var det enkelt att gå och koka te när det började ramla omkring dinosaurier. Mycket riktigt, när jag kom tillbaka ramlade de fortfarande omkring. Jag hade löst mitt tebehov på samma sätt som den som läser bruksprosa har lärt sig ta ett grepp lagom långt från slutet för att hitta den sammanfattning som borde ha stått först. Den här artikeln handlar däremot inte om Jacksons utbroderade fantasi, utan hans brist på koll när det gäller verkligheten.

I samma film finns en båtresa. Jag är långt ifrån expert på ångfartyg, men en sak har jag lärt mig och det är att om någon ger en order via maskintelegrafen (den där runda prylen som det står fram, back etc. på) så plingar det. När maskinchefen har uppfattat ordern plingar vederbörande tillbaka, som en kvittering, så att den på bryggan vet att ordern är uppfattad. Det här tror jag dels att hyfsat många känner till, dels inte är så svårt att ta reda på. I King Kong ger de flera order via sagda maskintelegraf, men inte vid något tillfälle kommer kvitteringen. (Jag har hunnit vara tillräckligt mycket på sjön för att veta att en kvittering är superviktig, även om jag inte kan mycket om ångfartyg.) Hade en sån liten detalj varit rätt kanske jag inte hade lämnat filmen för att anmärka på den uteblivna kvitteringen på Facebook och sedan koka te under dinosauriescenen. Jag kanske helt enkelt hade ”köpt” att det fanns både en jätteapa och en massa andra jättedjur på ön.

Detta är lika viktigt när du skriver som det är på film. Är det skräck, fantasy eller sf, se till att bitarna som hör ihop med verkligheten också gör det. Annars kommer ingen att tro på det du har hittat på. Är du däremot noga kan man börja tro på ett hemligt samhälle, mitt ibland oss vanliga, som består av trollkarlar som får sin post levererad av ugglor. En av Rowlings förtjänster är hennes noggrannhet med de delar av Harry Potter som utspelar sig i vår värld. Det gör att vi köper hennes fantasidelar. Givetvis måste du vara lika noga med detaljerna om hela din historia utspelar sig i verkligheten, det säger sig ju självt.

Under mellandagarna stod jag och väntade på en kompis på Slussen, en av Stockholms tunnelbanestationer. Intill mig fanns en karta över det spårbundna trafiknätet i stan. Ett holländskt par stannade, pekade och diskuterade. Jag hörde dem säga något som liknade ”Kungsträdgården”. Här fann jag det lämpligt att ingripa, fråga om de ville ha hjälp och säga att om de skulle till Kungsträdgården var det betydligt snabbare att ta buss två utanför. Nu skulle de inte till Kungsträdgården, utan försökte ta sig till Djurgården. Hade de åkt via Kungsträdgården hade de fått minst tre byten. Det går däremot en färja direkt från Slussen som jag istället rekommenderade. Detta visar bara alltför lätt hur fel det kan bli om man försöker skapa verklighet av en karta. Du måste besöka platsen du skriver om, eller åtminstone prata med någon som känner till den som sin egen ficka.

Ett annat klassiskt exempel är tunnelbanenätet i London. Alla som åker ofta vet på vilka stationer det är långt att gå mellan linjerna och byter hellre på något annat ställe. Ska man ta sig fram snabbt kan det löna sig att åka en eller två stationer extra totalt, men slippa gå tre kilometer i tunnlar mellan varje byte. Skriver du om någon som åker tuben, kontrollera alltså med någon som gör det dagligen var de som inte är turister brukar byta.

Detta kan man dra historier om i all oändlighet. Det jag vill komma till är dock följande: Det är de små detaljerna som gör det. Om du vill suga in läsaren i texten behöver den givetvis vara välskriven, så att ingen hakar upp sig på språket. Så fort läsaren måste stanna upp och fundera är förtrollningen bruten. Detta gäller även hur texten är satt, vilket blir viktigt för alla som ger ut själva. Och … det gäller för verklighetsanknytningen. Så fort läsaren hittar ett ”fel” kommer han eller hon att reagera och tappa flödet. Sedan spelar det ingen roll om felet består av en maskintelegraf eller av kommunala färdmedel. Oavsett rycks läsaren upp ur sin ”läsbubbla”.

Du har allt att vinna på att göra en noggrann research. Därmed inte sagt att du ska redovisa allt du har lärt dig på vägen. Gör du det börjar du framstå som en besserwisser istället. Håll balansen. När jag skrev Ghosts Drugs & Rock n’Roll höll jag medvetet inne gatuadresser. Däremot står det på ett ställe att Mia enkelt kunde ha hoppat på treans buss för att ta sig från rummet hon hyrde till Tommys hem. Jag säger inte mer, men den som känner till Stockholm förstår att Mia bor på Söder och Tommy på Kungsholmen. Hade jag däremot skrivit fel bussnummer hade de med lokalkännedom börjat undra och tappat flödet i läsningen. Många sidor senare står det om ett besök hos Tommy på Kungsholmen. Läsaren med lokalkännedom får då en bekräftelse. (Själv vet jag till och med i vilket hus jag har placerat Tommys bostad, jag vet hur trapphuset ser ut etc. men detta behöver jag inte redovisa.) Var alltså noga med detaljerna, men skriv sedan inte läsaren på näsan med dem.

Lycka till!
/Anna