Hur mycket research gör du för ditt manus? Jag kanske är extrem som har givit mig ut och seglat med ett 1700-talsskepp för att få del av upplevelsen på riktigt (och samtidigt givetvis förverkliga en gammal dröm om att segla en fullriggare), men med facit i hand kan jag bara säga att ju närmare verkligheten du kommer, desto bättre kan det bara bli.
Utan mina erfarenheter från Ostindiefarern Götheborg hade jag aldrig vetat precis hur det känns att klättra i riggen när hela skeppet rör sig (det är helt okej, faktiskt mer än så, det är toppen!), hur det är att sova i en handsydd hängkoj (det är kallt om ländryggen, men detta avhjälps med en filt instoppad i kojen), hur det känns när man fyrar av kanonerna (hela skrovet vibrerar) eller hur tungt 700 kilo segel faktiskt är, även om man är många (teamwork är ledordet, men det är tungt ändå och man får valkar ovanpå fingrarna, inget jag ens kunde tänka mig innan jag hade provat).
Kanonerna laddas
Givetvis finns det väldigt mycket mer som böcker inte kan förmedla, som ljudet av ett skepp som knarrar, hur det känns att stå till rors, gemenskapen man får med sitt vaktlag och den totala ron man får av att sitta på bogsprötet och ansvara för utkiken med bara havet rakt under fötterna.
Att sitta utkik på bogsprötet med bar havet under fötterna.
Soluppgångarna, månljuset genom riggen. Och så hamnstoppen, alla barn som förundrat frågar: ”Är ni pirater?”. I slutänden gör det nog inte så mycket att vi inte är det, för det finns så mycket spännande att berätta om och att se på ändå.
”Är ni pirater?”
Jag hoppas att mitt nya manus ska kunna ta med läsaren på en resa liknande den jag har fått uppleva. Här finns det pirater på riktigt, men också skickliga officerare i flottan och en och annan ostindiefarare förstås. Här finns också legender och skrock. På den tiden när man visste att kompassen fungerade, men inte hur det gick till, trodde man att det bodde andar i dem. Därför byggde man in kompassen i ett så kallat nakterhus. Sådana finns fortfarande på de flesta större fartyg.
Hur är det att stå till rors på riktigt? Tja, det där men en man bakom ratten som man ser på film är i alla fall inte sant. Blåser det ordentligt får man vara fyra. På bilden dock lugnare förhållanden, så de ordinarie två räckte bra. (Lägg märke till nakterhuset (det vita) framför ratten!)
Havet är ännu långt ifrån utforskat, men hur det var på den tiden då man inte ens kunde beräkna longituden till sjöss är givetvis svårt att föreställa sig. Vi kan se på bilder från den tiden, där kartorna pryds av sjöjungfrur men också av ohyggliga monster. En av legenderna från just den här tiden är den om Den Flygande Holländaren. En legend som har ett ursprung i verkligheten, men som sedan har byggts på, dels av författare, dels av en opera och på senare tid även av film. Jag försöker gå till botten med legenden och starta där.
Flygande Holländaren och hans skepp med blodröda segel.
Jag kommer att blogga en del om pirater i ett eget inlägg, där finns det väldigt mycket att skriva. Jag vill också berätta närmare om livet på Götheborg, så detta kommer det också mer om.
Ja, vi sover i hängkoj på Götheborg. Skönt att alltid ha ändan neråt även när det är sjögång. 🙂
Anna Gable 