Bokmässan i seglarstil 2016

Så var det dags för Bokmässan igen. Länge funderade jag på om jag skulle åka. Inget nytt, således ingen monter. Äh, vad sjutton. Beställde biljetter. Men det började inte riktigt så.

bokm_muster

Klockan är åtta glas. Uppställning vid gångspelet för genomgång av dagens jobb. Inför vintern måste vi …

bokm_rigg

… tjära riggen på underbara Ostindiefararen Götheborg. Är jag i stan är det här jag bor. Det kostar en del jobb, men det är sådant som jag ändå så himla gärna gör. Utan det här fartyget hade min kommande roman inte blivit det den nu är.

bokm_middag1

Middag ombord. Som vanligt på kanondäck, på fasta bänkar och upphängda bord som klarar sjögången. Här fanns alla åldrar. Förutom svenskar var folk från Ryssland, Holland, Italien, Kina och Indien, alltså mer eller mindre hela världen (och så hoppas jag att jag inte missade något land).

bokm_middag

Det lustiga är att här visade det sig dessutom att dottern till en av mina lektörskunder också befann sig under helgen. (Kunden själv träffade jag däremot på mässan.)

bokma%cc%88ssa_ratt

Följande morgon, uppklädd och färdig att bege mig till mässan. Givetvis i stil med min kommande roman ”Och en flaska rom”. Kläderna har jag sytt efter förlagor från de kostymer som finns på Ostindiefararen och som används vid hamnstopp. Originalen är framtagna av kostymmakaren och skräddaren Gert Alenhall, som också har kommit med måna glada tillrop medan jag har sytt.

bokma%cc%88ssa-16

En av de bästa sakerna på mässan var ”Fantastikgränden”. Här hängde alla sköna människor som skriver allt inom fantasy, skräck och sf. Jag hittade många vänner just här. Mässan hade också passat på att ta fram en passande matta, som avvek från den övriga dekoren. SF-bokhandeln var också placerade i gränden.

Eva Holmqvist, som själv skriver mycket i genren, tog bilden av mig när jag håller provtrycket av min kommande roman. I gränden var jag långt ifrån ensam om att vara klädd på ett sätt som passade litteraturen. Det blir så att man går en vända, återkommer till gränden, gör en ny vända, återkommer till gränden och så vidare.

bokm_ra%cc%88dda
En annan höjdare var de vänliga utställarna i montern Sjöfartskultur som lät oss ha petitionen för att rädda Ostindiefararen framme. Till våren ska jag lektörsläsa Bokanjärernas nya antologi med berättelser från sjön. Det ser jag fram emot.

bokm_onedin

Tillbaka ombord, dags att koppla av i Stora kajutan. Så meta att se båtfilmer ombord på en båt, men inte sämre för det. Som vanligt förvandlade skeppet 2000-talets brus till ett behagligt lugn. Snart blev det dags att krypa ner i kojen och låta ett stilla kluckande utanför bordläggningen vagga mig till sömns.

Sammanfattning

Plus på Bokmässan i år:
* Fantastikgränden. Må den upprepas!
* Att gå dit i en kostym som representerar det jag skriver om. Tack till alla som har kommit med positiva tillrop.
* Montern Sjöfartskultur som var tillmötesgående, och givetvis de som skrev på petitionen under mässan.
* Alla trevliga möten med nya och gamla bekanta.

Minus på Bokmässan i år:
* Den hysteriska ljudvolymen. Decibelmätare behövs, och en begränsning av mikrofonanvändandet utanför föreläsningssalarna. Det har blivit ett otyg där alla skruvar upp för att överrösta varandra. Heder åt Storytel som körde talarbås och hörlurar istället.
* Att inte Jan Guillou fann sig och ropade efter mig när han fick syn på mig vid Piratförlaget. Närmare piratkläder än vad jag hade på mig kommer man inte, eftersom Hollywood inte är historiskt korrekta. Bättring nästa år, Jan! 😛

 

 

Annonser

Ombord på Vasa

I går gjorde jag något fantastiskt. För andra gången i livet var jag ombord på Regalskeppet Vasa. Omkring 50 personer per år får tillstånd att gå ombord, förutom Nobelpristagare, kungar och presidenter förstås. Det är en helt otrolig känsla. Plötsligt står man där med handen mot en bjälke som någon formade mellan 1626 och 1628. En bjälke som sedan låg mer än 300 år på havsbotten och som är en del av denna kulturskatt.

Vasa är äldre än samtliga skepp i min roman, men hennes utformning är grunden till det som blev en framdrivningsmodell som sedan regerade på haven ända fram till förra sekelskiftet. Vad är då den stora skillnaden mot att stå ombord på Götheborg, som är 110 år yngre i konstruktionen? Detta är bara en lekmans betraktelser, men jag tycker att det är mycket spännande att se skillnaderna. Fyra saker är direkt avgörande olika.

För det första är Vasa smal (jo, vi vet att hon var för smal, men alla skepp på den här tiden var smalare). Hon är utformad för fart och skulle, om hon varit rätt balanserad, kunnat segla i ungefär tio knop, trots sin ålderdomliga rigg. Det som känns är hur vanten liksom kryper in på en, samtidigt som relingen är oerhört hög. På Götheborg tänker man inte på att vanten är där på samma sätt.

DSCN7726
Från sundeck på Götheborg. Visst syns vanten på bilden, men det är inget man tänker på ombord.

250px-Vasa_above_bow1
Vasa är påfallande smal i jämförelse. Bild från nätet.

För det andra har Vasa en helt annan galjon och bogspröt. Bogsprötet är långt, istället för att man skjuter ut en klyvarbom som på Götheborg. Hon har också den typiska bovenblindan, som sitter på en stång på bogsprötet, till skillnad från skuvblindan som kommer senare och som sitter på ett rå under bogsprötet, men utanför den vanliga blindan. Det är också skillnad på hur man kommer ut på bogsprötet. På Vasa måste man kliva igenom öppningar på övre kanondäck, på Götheborg går man bara rakt ut från väderdäck.

DOK-Vasa-1628_00
Precis under flaggan (gösen) skulle bovenblindan ha suttit, alltså på ett rå på en stång på bogsprötet.

Skärmavbild 2016-03-08 kl. 10.29.41
Nummer 11 är skuvblindan på Götheborg. Bild från SOICs hemsida

För det tredje är det givetvis styrinrättningen. Kring år 1700 kom den första ratten. Den ersatte den tidigare kollerstocken. Från början trodde man att den bara kunde ge ett roderutslag på ungefär tre grader, men efter att ha seglat med repliken Kalmar Nyckel har man i dag lärt sig att den fungerar utmärkt och kan ge en 20-25 graders roderutslag. Den stora skillnaden på hundra år är snarare att rorsmannen på Vasa inte såg mycket, medan man på Götheborg har betydligt bättre överblick. Dock behöver båda skeppen någon som ger order som har full uppsyn (och som förhoppningsvis är skickligare på navigation än en vanlig rorsman).

IMG_8779
Jag står till rors på Götheborg. Hon har en något modernare styrinrättning än sin föregångare. För säkerheten är hon utrustad med svep och rullar som hindrar elaka kast i ratten vid fullt roderutslag.

Skärmavbild 2016-03-08 kl. 10.22.28
Vasas kollerstock (”pinnen” som sticker upp). Rorsman stod på bänken. Bild från nätet (kameror är inte tillåtet ombord)

Det fjärde och sista är att däcken på Vasa är som ”hängmattor”. Det är inget som tidens tand har skapat, utan man byggde skeppen så. att hantera dryga tonnet tunga kanoner på ett så sluttande underlag måste ha varit väldigt tungt.

vasa-ombord-1
Här ser man tydligt hur däcket är böjt i ändarna på Vasa. Bild från firman som har satt in den nya belysningen på skeppet.

IMG_0230
Vi städar kanondäck på Götheborg. Däcket är betydligt rakare. en svag lutning märks längst akterut, i stora kajutan.

 

Jag hoppas att detta har kommit till glädje hos alla som är intresserade av historiska skepp och deras utveckling genom tiden. Även om det bara är en lätt sniff på ytan.

 

”Är ni pirater?”

Hur mycket research gör du för ditt manus? Jag kanske är extrem som har givit mig ut och seglat med ett 1700-talsskepp för att få del av upplevelsen på riktigt (och samtidigt givetvis förverkliga en gammal dröm om att segla en fullriggare), men med facit i hand kan jag bara säga att ju närmare verkligheten du kommer, desto bättre kan det bara bli.

Utan mina erfarenheter från Ostindiefarern Götheborg hade jag aldrig vetat precis hur det känns att klättra i riggen när hela skeppet rör sig (det är helt okej, faktiskt mer än så, det är toppen!), hur det är att sova i en handsydd hängkoj (det är kallt om ländryggen, men detta avhjälps med en filt instoppad i kojen), hur det känns när man fyrar av kanonerna (hela skrovet vibrerar) eller hur tungt 700 kilo segel faktiskt är, även om man är många (teamwork är ledordet, men det är tungt ändå och man får valkar ovanpå fingrarna, inget jag ens kunde tänka mig innan jag hade provat).

DSCN7725
Kanonerna laddas

Givetvis finns det väldigt mycket mer som böcker inte kan förmedla, som ljudet av ett skepp som knarrar, hur det känns att stå till rors, gemenskapen man får med sitt vaktlag och den totala ron man får av att sitta på bogsprötet och ansvara för utkiken med bara havet rakt under fötterna.

DSCN7710
Att sitta utkik på bogsprötet med bar havet under fötterna.

Soluppgångarna, månljuset genom riggen. Och så hamnstoppen, alla barn som förundrat frågar: ”Är ni pirater?”. I slutänden gör det nog inte så mycket att vi inte är det, för det finns så mycket spännande att berätta om och att se på ändå.

DSCN7726
”Är ni pirater?”

Jag hoppas att mitt nya manus ska kunna ta med läsaren på en resa liknande den jag har fått uppleva. Här finns det pirater på riktigt, men också skickliga officerare i flottan och en och annan ostindiefarare förstås. Här finns också legender och skrock. På den tiden när man visste att kompassen fungerade, men inte hur det gick till, trodde man att det bodde andar i dem. Därför byggde man in kompassen i ett så kallat nakterhus. Sådana finns fortfarande på de flesta större fartyg.

IMG_8779
Hur är det att stå till rors på riktigt? Tja, det där men en man bakom ratten som man ser på film är i alla fall inte sant. Blåser det ordentligt får man vara fyra. På bilden dock lugnare förhållanden, så de ordinarie två räckte bra. (Lägg märke till nakterhuset (det vita) framför ratten!)

Havet är ännu långt ifrån utforskat, men hur det var på den tiden då man inte ens kunde beräkna longituden till sjöss är givetvis svårt att föreställa sig. Vi kan se på bilder från den tiden, där kartorna pryds av sjöjungfrur men också av ohyggliga monster. En av legenderna från just den här tiden är den om Den Flygande Holländaren. En legend som har ett ursprung i verkligheten, men som sedan har byggts på, dels av författare, dels av en opera och på senare tid även av film. Jag försöker gå till botten med legenden och starta där.

Skärmavbild 2015-09-13 kl. 17.07.17
Flygande Holländaren och hans skepp med blodröda segel.

Jag kommer att blogga en del om pirater i ett eget inlägg, där finns det väldigt mycket att skriva. Jag vill också berätta närmare om livet på Götheborg, så detta kommer det också mer om.

Skärmavbild 2015-05-22 kl. 09.31.07
Ja, vi sover i hängkoj på Götheborg. Skönt att alltid ha ändan neråt även när det är sjögång. 🙂