september 2015 – Sida 2

Pirater – hur var det egentligen?

Publicerad den 2015-09-152015-09-15 av annagable i Pirater, Research

I går skrev jag om min research för att förstå hur man seglar ett skepp från 1700-talet. Givetvis måste jag även göra research kring historiska fakta som vem som regerade var, vilka länder som var i krig med varandra och vad slutet på ett krig fick för konsekvenser. Det är nämligen där piratismen under det som kallas den gyllene åldern har sin grund.

Pirater har alltid fascinerat, här Errol Flynns ”Kapten Blood”. Men hur var det egentligen?

Det krig som kallas Queen Anne’s war utspelade sig både i Europa, där det kallas Spanska tronföljdskriget, och i Västindien. På den ena sidan stod engelsmän och holländare, på den andra spanjorer och fransmän. Det som skulle avgöras var om spanjorerna skulle ha fortsatt monopol på handeln i det som tidigare kallats Spanska sjön, eller inte. I början skickade båda sidor linjeskepp, men dels krävde dessa en enorm besättning, uppåt 1000 man, dels åt den i varma vatten frekvent förekommande skeppsmasken glatt upp trät i de stora skeppen som var för stora att överhala utan docka. Följden blev att kriget kom att utspela sig med mindre fartyg, som fregatter. Trots det slukade de män, uppåt 300 med befäl, soldater och sjömän. Mot de små forten på öarna var varje skepp en otrolig maktfaktor, som om en hel armé hade anlänt.

Franska Hermione är en replik av en fregatt.

Kriget vanns av engelsmän och holländare i april 1713, men när det var över blev många i besättningarna från skeppen arbetslösa. Kriget hade lärt dem att segla och att slåss. Nu hade de valet att svälta eller ställa sig på fel sida av lagen. De valde att kämpa för sin överlevnad. De blev pirater. Redan året därpå utropade Benjamin Hornigold The Bahamian Republic of Pirates i Nassau. Lite är känt om Hornigold innan dess, men troligtvis tjänstgjorde han, liksom många andra som senare blir kända pirater, på en örlogsman eller kapare under kriget.

Nassau är bara en i raden av städer som blir ett ”piratnäste”. Under sent 1600-tal är det Port Royal på Jamaica som är ökänt för sina krogar och bordeller. Det var där sådana som Henry Morgan höll till. (Morgan blev adlad för sina insatser som kapare och utsedd till guvernör i Port Royal. Att vända sig mot sina tidigare anförvanter passade honom dock lika dåligt som livet på land. Han dog försupen och begravdes i staden bara några år senare.) När en jordbävning ödelade Port Royal 1692 flyttade en del till det närliggande Kingston, medan andra byggde upp Tortuga strax utanför dåvarande Hispaniola, som blev nästa pirathamn. Många seglade sedan som kapare under kriget.

Henry Morgan

Strax innan kriget sker dock något som är viktigt för det som sedan ska hända efter krigsslutet. En man vid namn Henry Avery, som är jagad över världshaven för sina piratdåd, seglar in till Nassau på Bahamas. Han mutar guvernören så grundligt att denna inte kan säga nej, skaffar tre mindre båtar till sin besättning och ger sig iväg. (Mycket tyder på att Avery är en av få pirater som faktiskt lyckats ta sitt byte och byta piratlivet mot ett stillsamt liv någonstans.) Guvernören blir avsatt av befolkningen i staden och när han ger sig av står man utan styre ända till dess Benjamin Hornigold kommer dit.

Redo att avfyras.

Kanske hade det inte blivit mer än några svältande sjömän som bröt mot lagen om inte ytterligare en faktor spelat in. I Europa skrek spanjorerna efter mer guld och silver. Deras import från den nya världen hade skapat en rasande inflation och efter kriget behövdes nya medel i statskassan. En konvoj med tio spanska och ett franskt skepp avseglade. Strax innan orkansäsongen 1715 avseglade de. Under den här perioden gick man alltid samma rutter. Till Västindien seglade man ned genom Windward passage, som passerar mellan Cuba, Hispaniola och Jamaica. Ska man österut seglar man istället upp längs Floridas kust och sedan öster ut. Detta beror givetvis på att det var besvärligt att segla mot strömmar och vädersystem. Konvojen når således fram till Florida, men där sätter en ovanligt tidig orkan in. Konvojen, som består av stora skepp som Nuestra Señorade la Regla och Santo Christo de San Roman gick i kvav, medan besättningen på Urca de Lima lyckades segla upp henne på stranden för att rädda sig och lasten.

Fynd från den spanska konvojen

Lycksökarna strömmade till. Bland dem fanns Henry Jennings, en plantageägare och kapten i handelsflottan som inte drog sig för att anfalla och plundra spanjorernas läger för att snabbt roffa åt sig av bytet. Med sig hade han Charles Vane som senare ska bli känd som en av de mer brutala piraterna i historien. Under den här perioden kliver flera kända namn fram. Tillsammans med Vane seglar Jack Rackham, eller Calico Jack som han kallades för sina färgglada kläder av kalikå. Under Hornigold seglade Sam Bellamy (vars skepp, Whydah, med skatt och allt nyligen har hittats), Paulsgrave Williams och en viss Edward Teach som något år senare ska komma att kalla sig Blackbeard. (Troligen hette han inte Teach heller, många seglade under falska namn som pirater, för att skydda sina familjer.)

Som bas för expeditioner till de spanska vraken låg Nassau lägligt. Stadens invånarantal växte i det närmare explosionsartat.De som seglade därifrån kallade sig The Flying Gang. De började måla personliga symboler på sina svarta piratflaggor. Den mest kända av dem alla i dag är Jack Rackhams dödskalle och korslagda huggare som använts i stort sett i varenda piratfilm som gjorts. Blackbeard hade ett skelett i helfigur som höll ett timglas och en pil som det droppade ett blodrött hjärta från.

Herrarna Blackbeard och Rackhams personliga kännetecken.

Den svarta flaggan har en betydligt äldre historia. Den har hissats av pirater och kapare under lång tid. Värre ändå är den röda flaggen som betyder strid till sista man, strid utan pardon, döda eller dödas. Den kan härledas ända tillbaka till tiden för korstågen.

Snart knakade det dock i fogarna i The Flying Gang. Benjamin Hornigold vägrade anfalla engelska skepp medan Olivier Levasseur, som var fransman, inte hade något emot detta alls. Sam Bellamy och Paul Williams höll sig någonstans mitt emellan. Blackbeard följde Hornigold. Han var en stor taktiker som bidade sin tid, såg och lärde i piratyrket. Gruppen splittrades, framför allt sedan Henry Jennings hade utmanat Hornigold om makten i Nassau. Han förlorade, men fick med sig Hornigolds båt. Hornigold blev mer av en administratör på land efter det, även om han gjorde raider då och då. Bellamy och Williams gav sig iväg på egen hand och blev för en tid de mest kända namnen längs den amerikanska östkusten. Sedan kom en förödande storm som sänkte flaggskeppet Whydah. Totalt överlevde nio man. Dessa hängdes i Boston, vilket i sin tur fick Blackbeard att notoriskt sänka alla bostonflaggade skepp som han stötte på.

Whydas skeppsklocka som är återfunnen.

När Hornigold lät Blackbeard få befälet över sin egen slup dröjde det inte länge innan han utvecklade sin teatraliska stil. Mannen var mycket lång, och på den tiden när medellängden låg kring 172 cm måste han ha tett sig som en tvåmetersman i dag. (Han var troligen omkring 190 cm.) Han odlade ett stort skägg som växte långt upp på hans kinder och lade till detta vanan att sätta tända luntor under hatten för att omge sitt ansikte med rök. När han bordade sina byten sa han att han var djävulen själv. Skrämseltaktiken gick hem. De flesta gav sig utan strid. Det finns faktiskt inte en enda källa som säger at Blackbeard ska ha dödat någon med berått mod. Han valde att spela upp sin teater, som den taktiker han var. Snart hade han också kapat ett stort franskt slavskepp, La Concorde, som han döpte om till Queen Anne’s Revenge. Hon var till och med större än Whydah. Sextioen av de dryga tvåhundra slavarna ombord antog erbjudandet att fortsätta som pirater under Blackbeard. Tidigare hade piraterna mest använt sig av slupar, eftersom dessa var snabba och lättmanövrerade bland öarna, men Blackbeard tänkte annorlunda.

Samtida avbildning av Blackbeard.

Namnet Queen Anne’s Revenge kräver en förklaring. Det syftar på samma Queen Anne vars namn kriget haft. Hon var den sista monarken av ätten Stuart som satt på den engelska (sedemera brittiska) tronen. När hon dog var hon barnlös. Hon hade en halvbror, James Edward Stuart, som kunde ärva kronan. Problemet var bara att han var katolik, och under den här perioden hade man skrivit in i lagen att den brittiska monarken skulle vara av den anglikanska kyrkan. Istället hämtade man en avlägsen släkting från Tyskland, George, och inrättade en ny ätt: Hannoveranarna. Detta gillade inte alla. Guvernören på Jamaica som vid den här tiden hette Hamilton, var en av många som förberedde ett uppror. Han utrustade kapare för att samla in pengar till en flotta som kunde understödja James Stuart. 1715 stod det dock klart att upproret hade misslyckats. Det var dåligt planerat från början. Piraterna stod dock på de så kallade Jakobiternas sida. De döpte sina skepp till Flying James, Flying King, Queen Anne’s Revenge med mera. De hördes dessutom ofta skåla för King James, eller The King over the Water (eftersom han befann sig i landsflykt i Frankrike) och lika ofta förbanna German Geordie. Att vara pirat innebar alltså inte att man inte hade politiska åsikter. (Några känner säkert igen detta som ”The fist rising”, och vet att det ledde fram till det större upproret 1745 i Skottland, under Bonny Prince Charlie, alltså James Stuarts son.)

Queen Anne

Kung George inser att det bara finns ett sätt att få slut på terrorn till sjöss, som nu har tagit sådana proportioner att handeln mellan Europa och Amerika i stort sett står still: Han utfärdar en allmän amnesti. De forna antagonisterna Jennings och Hornigold antar den och blir istället piratjägare. Fast huruvida Hornigold verkligen jagade sina gamla kompanjoner råder det delade meningar om. Han kom då och då tillbaka med mindre betydande byten som han lagt beslag på, förmodligen för att blidka den nya guvernören i Nassau, Woodes Rogers. Rogers var sedan gammalt en fiende till piraterna, så kapare han själv var. (Han var för övrigt den som undsatte förebilden för Robinson Crusoe, men det är en helt annan historia.) Nu hade han fått uppdraget att skipa rätt och ordning i Västindien.

Woodes Rogers som bara lät sig avbildas från ena sidan, då han fått den andra ansiktshalvan vanställd i strid. Även på rätt sida om lagen levde man ett hårt liv till sjöss vid den här tiden.

När Rogers seglade in i Nassau fann han en stad helt utan underhåll. Fortat, som Charles Vane länge haft kommandot över, hade förfallit så att den enda delen inte gick att använda och husen var fallfärdiga. I det milda klimatet bodde de flesta i provisoriska tält och kåkar av drivved på stranden. Vane gjrode dessutom en uppvisning inför överheten, genom att segla ut från hamnen, kapa ett byte, segla in det genom den svåra bakvägen till hamnen och lägga sig där och plundra bytet mitt framför ögonen på den nya guvernören. Rogers kunde inget göra. Eftersom Vane seglat in bakvägen låg det en lång sandbank mellan Rogers skepp och Vanes, som det större skeppet inte kom över. Från fortet kunde han heller inte skjuta, vilket Vane säkerligen var medveten om. Det hela slutade med att Vane lämnade ett ultimatum och gav sig av. Räddhågad var han då inte.

Charles Vane, samtida avbildning

Snart skulle det dock gå dåligt för Vane. Hans taktik blev ifrågasatt, och eftersom man alltid röstade om vem som skulle vara kapten över ett piratskepp förlorade han sin position till sin kvartermästare, Jack Rackham. Vane var fortsatt aktiv även senare, men tog aldrig riktigt igen förlusten.

Blackbeard var ute och seglade när amnestin kom. Han var taktisk nog att hålla sig ifrån Nassau. Istället antog han amnestin i North Carolina, där guvenören hette Eden. Blackbeard hade vid det laget seglat upp Queen Anne’s Revenge på grund, tagit med sig lasten och sina närmaste män och fortsatt i mindre båtar. Det var troligen en ren personalneddragning, ”pirate style” för att inte bli så många om bytet. Han antog amnestin och gifte sig, troligen med en Mary Ormond, vars släkt i dag med stolthet berättar om sitt ursprung.

Snart började det dock rycka i pirattarmen på Blackbeard igen. Han klarade sig länge genom att muta guvernör Eden ordentligt. Blackbeard höll alltså på att göra samma sak som Avery gjort i Nassau tjugo år tidigare. Detta gillades dock inte av en annan guvernör, Spotswood i Virginia, såg inte lika lätt mellan fingrarna som Eden. Han skickade ut löjtnant Maynard för att jaga Blackbeard.

Till sist kom det till en sammandrabbning där Blackbeard sånär hade kommit undan då en oturlig kula träffade klyvarfallet, vilket fick hans slup att tappa fart i den svaga vinden mellan sandrevlarna vid Ocracoke. I striden man mot man som följde höll det på att gå illa för Maynard, Blackbeard var stor och stark, men till sist var det för många som gav sig på piraten samtidigt. Han föll och Maynard kunde förundrat konstatera att mannen hade stridit vidare med inte mindre än fem skott i kroppen. Inte förrän man lyckats skilja hans huvud från kroppen hade han stupat. Huvudet hängdes på bogsprötet till Maynards slup som en varning. Sägnen säger att Blackbeards huvudlösa kropp ska ha simmat tre varv runt hans båt innan den sjönk.

Blackbeard och Maynard

Jack Rackham, som hade avsatt Charles Vane som kapten, antog nu amnestin i Nassau. Här skulle kanske hans bana ha slutat om han inte hade träffat en kvinna som han kom att bli mycket förtjust i. Problemet var att Anne Bonny redan var gift. Hon försökte ta ut skilsmässa, men när detta inte gick stal de tillsammans en båt och Rackham återgick till piratlivet med sin Anne vid sidan. Annes vän, Mary Reed, var också med på samma båt. Under en period hade de framgång med mindre raider bland fiskare och småbåtar, men till sist hann lagen ikapp dem. Besättningen hade festat om en kväll och då slog förföljarna till. Anne ska senare ha blivit arg och sagt till Jack: ”Om du hade slagit som en man hade du sluppit bli hängd som en hund.” Både Anne och Mary var däremot gravida och fick sina straff uppskjutna. Man ville inte döda de oskyldiga liven i deras mage. Mary dog troligen i fängelset, av sjukdom eller i barnsäng, medan Anne snart var spårlöst försvunnen. Troligen var det hennes inflytelserika far som mutat ut henne. Med största sannolikhet fick hon dock barn med Jack Rackham och linjen kan leva kvar, vem vet?

Anne Bonny & Mary Reed (som för övrigt står staty i dag i Nassau)

The Golden Age of Piracy varade under knappt tio år, från 1716 till 1726, men redan efter fem år märks en avmattning. Dock återstår ett stort namn: Black Bart, eller Bartholomew Roberts som han hette. Roberts var navigatör och folk med yrkeskunskaper till sjöss var svåra att värva till piratskeppen. Oftast gjorde man så att man höll dem som gisslan under en period då de behövdes, för att sedan släppa dem. Detta gällde såväl navigatörer som timmermän eller skeppsläkare. De som ville bli pirater skrev på de så kallade artiklarna och blev därmed en i gruppen. De som inte skrev på kunde, om piraterna åkte fast, åberopa att de inte varit ombord frivilligt. Roberts hade dock inga sådana betänkligheter.

När kaptenen snart dog i strid valdes han till efterträdare. Även om hans namn inte är lika känt som till exempel Blackbeards, så tog Black Bart fler skepp i pris än någon annan vid den här tiden. Han korsade Atlanten flera gånger och arbetade också längs den Afrikanska kusten. Som person var han helnykterist och höll alltid mässa ombord på söndagarna. Han var också noga med tiderna. Klockan åtta skulle det vara släkt och tyst ombord. (Kan låta tidigt, men av tradition är detta en tid då den ena vakten går till vila, för att sedan kunna arbeta igen från midnatt till 04.) Till sist gick det för Black Bart som för så många andra pirater, han blev dödad i en strid. Enligt hans egen önskan slängde hans besättning kroppen över bord, så att han inte skulle kunna bli uppspikad som varning någonstans.

Black Bart

En sak återstår att berätta om, och den är anmärkningsvärd. Betänk att allt detta äger rum nästan hundra år före Franska revolutionen. Tankarna finns dock redan. Många har sagt att piratskeppen var slarvigt seglade, men detta stämmer inte. Utan kunskaper om segling hade de aldrig kunnat få ett totalt stopp på handeln. Däremot var de annorlunda seglade. Man satte alltså upp sina artiklar som klart och tydligt talade om att man valde sin kapten och att man röstade om varåt man skulle segla. Förutom i öppen strid, då kaptenen var enväldigt styrande, hade han inte mer att säga än någon annan ombord. Man valde också en person som kallades kvartermästare. Denna stod mellan kaptenen och resten av besättningen. Kvartermästaren kunde utlysa nyval av kapten. Om kaptenen ville straffa någon kunde kvartermästaren säga nej och så fick alla rösta om saken. Det var också kvartermästaren som fördelade bytet och som gick först när man bordade någon. Det var alltså någon som både var modig, men också sådan att alla litade på honom.

De som hade kunskaper om hur skeppet skulle framföras fick en något större andel av bytet än de övriga, men jämfört med det avgrundsdjupa löneklyftorna i marinen eller handelsflottan var detta småpotatis. Artiklarna innehöll också något som man aldrig tidigare hört talas om, nämligen en sjukförsäkring, eller snarare en lista över vad den skulle få som ersättning för skador i strid. Sedan en viss summa tagits undan för underhåll av skeppet fördelades alltså bytet enligt artiklarna. Piratskeppen var, på sitt sätt, västvärldens första försök till demokratier.

ur Roberts artiklar

Värt att noteras är också att man alltså hade kvinnor i besättningen, Anne Bonny och Mary Reed är de mest kända, men inte ensamma i sitt slag. Lämnar vi Västindien finns det till exempel framgångsrika kvinnor som är piratkaptener i öst. Det är också känt, bland annat från Blackbeards besättning, att man inte brydde sig om hudfärg. I mångt och mycket hade alltså piratskeppen en ordning som dagens samhälle ännu inte har uppnått i frågan om jämställdhet mellan olika raser och mellan könen. När en pirat som var infångad skulle hängas samlades det alltid mycket folk, men inte för att förnedra piraten, utan för att man var deltagande. Mycket tyder på att vanliga människor under tidigt 1700-tal såg piraterna som en form av hjältar. Kanske gör vi det än i dag? Kanske är det därför det fortfarande görs filmer och skrivs böcker om den här eran?

”Är ni pirater?”

Publicerad den 2015-09-142015-09-14 av annagable i Research

Hur mycket research gör du för ditt manus? Jag kanske är extrem som har givit mig ut och seglat med ett 1700-talsskepp för att få del av upplevelsen på riktigt (och samtidigt givetvis förverkliga en gammal dröm om att segla en fullriggare), men med facit i hand kan jag bara säga att ju närmare verkligheten du kommer, desto bättre kan det bara bli.

Utan mina erfarenheter från Ostindiefarern Götheborg hade jag aldrig vetat precis hur det känns att klättra i riggen när hela skeppet rör sig (det är helt okej, faktiskt mer än så, det är toppen!), hur det är att sova i en handsydd hängkoj (det är kallt om ländryggen, men detta avhjälps med en filt instoppad i kojen), hur det känns när man fyrar av kanonerna (hela skrovet vibrerar) eller hur tungt 700 kilo segel faktiskt är, även om man är många (teamwork är ledordet, men det är tungt ändå och man får valkar ovanpå fingrarna, inget jag ens kunde tänka mig innan jag hade provat).

Kanonerna laddas

Givetvis finns det väldigt mycket mer som böcker inte kan förmedla, som ljudet av ett skepp som knarrar, hur det känns att stå till rors, gemenskapen man får med sitt vaktlag och den totala ron man får av att sitta på bogsprötet och ansvara för utkiken med bara havet rakt under fötterna.

Att sitta utkik på bogsprötet med bar havet under fötterna.

Soluppgångarna, månljuset genom riggen. Och så hamnstoppen, alla barn som förundrat frågar: ”Är ni pirater?”. I slutänden gör det nog inte så mycket att vi inte är det, för det finns så mycket spännande att berätta om och att se på ändå.

”Är ni pirater?”

Jag hoppas att mitt nya manus ska kunna ta med läsaren på en resa liknande den jag har fått uppleva. Här finns det pirater på riktigt, men också skickliga officerare i flottan och en och annan ostindiefarare förstås. Här finns också legender och skrock. På den tiden när man visste att kompassen fungerade, men inte hur det gick till, trodde man att det bodde andar i dem. Därför byggde man in kompassen i ett så kallat nakterhus. Sådana finns fortfarande på de flesta större fartyg.

Hur är det att stå till rors på riktigt? Tja, det där men en man bakom ratten som man ser på film är i alla fall inte sant. Blåser det ordentligt får man vara fyra. På bilden dock lugnare förhållanden, så de ordinarie två räckte bra. (Lägg märke till nakterhuset (det vita) framför ratten!)

Havet är ännu långt ifrån utforskat, men hur det var på den tiden då man inte ens kunde beräkna longituden till sjöss är givetvis svårt att föreställa sig. Vi kan se på bilder från den tiden, där kartorna pryds av sjöjungfrur men också av ohyggliga monster. En av legenderna från just den här tiden är den om Den Flygande Holländaren. En legend som har ett ursprung i verkligheten, men som sedan har byggts på, dels av författare, dels av en opera och på senare tid även av film. Jag försöker gå till botten med legenden och starta där.

Flygande Holländaren och hans skepp med blodröda segel.

Jag kommer att blogga en del om pirater i ett eget inlägg, där finns det väldigt mycket att skriva. Jag vill också berätta närmare om livet på Götheborg, så detta kommer det också mer om.

Ja, vi sover i hängkoj på Götheborg. Skönt att alltid ha ändan neråt även när det är sjögång. 🙂

Dig – dej, mig – mej?

Publicerad den 2015-09-092015-09-08 av annagable i Okategoriserade

Vilken ordform ska man använda?

Generellt brukar jag säga att du bör använda normalt skriftspråk i brödtext. Alltså dig, mig, sig, de, dem och så vidare. (Och lär dig om det ska vara de eller dem, annars får läsaren spader!) I vissa manus kan det fungera med mej, dej, sej och dom i dialog. Än är det dock få som accepterar detta. Vill du experimentera, se till att du är konsekvent och ta det inte utanför ren dialog.

Bland andra ordformer finns det ibland två likvärdiga, som ska – skall (här får man dock se upp i bruksprosa om man skriver om ”skall-krav”, men jag går inte närmare in på detta nu), sen – sedan, sa – sade. Här gäller att du ska vara konsekvent. Välj också en form som passar till den övriga stilen i ditt manus. Har du en ledig stil, som i deckare eller annat lättsmält, välj ska, sen och sa. Har du en stil full av ålderdomliga ord, välj skall, sedan och sade. Blanda inte, då kommer läsaren bara att se orden, inte berättelsen.

Generellt vid ordval för skönlitteratur gäller att vara så diskret som möjligt. Försök inte skriva ord som sticker ut. Hitta inte på nyord, gör inte om ordklasser på ord (om du inte skriver humor, då kan det funka) eller andra krumbukter. Du vill ju att läsaren ska njuta av din berättelse i första hand, inte fastna på, och fundera över, ordval och termer som han eller hon kanske inte ens förstår. (Ja, just det, han eller hon, för i skönlitteratur har ordet hen ännu inte fått fäste. med tiden blir det säkert så, men som sagt, var inte den som sticker ut med enstaka ordval, ge läsaren flyt.)

Lycka till!

Tidslinjen

Publicerad den 2015-09-092015-09-08 av annagable i Okategoriserade

Nästa fråga handlar om tidslinjen i ett manus. Hur man gör för att överbrygga tid där det kanske inte händer så mycket viktigt.

Utgångspunkten i ett manus bör vara att en så jämn tidslinje som möjligt. Ju mer verklighetsnära man skriver, desto svårare blir det däremot. Ingen läsare vill höra om hur en person klev upp, åt frukost och tog bussen till jobbet. Läsaren vill kastas in i den väsentliga delen av handlingen.

Lär av att se på film. När varje minut vägs på guldvåg kommer det inte att finnas några transportsträckor kvar. På vita duken är det enkelt att lägga in ett ”Tio år senare …” och så köra vidare. Det går givetvis också att göra i en bok. Låt berättelsen i sig tala om vad som har hänt under tiden, men bara om det spelar någon roll för handlingen.

Fallgropar vid återblickar

En vanlig fallgrop för att återberätta sådant som skett är att låta det ske genom en blixtlåsdialog som:

– Vad hände egentligen i går? sa Kalle.
– Jo, då …, berättade Stina.
– Jaha, så ni gick aldrig tillbaka till garaget?
– Nej, så blev det inte.

Har ni någonsin hört en dialog som så fint klickar i varandras repliker? Förmodligen inte. I verklighetn är det inte ens säkert att Stina svarar på frågan. Det är i stort sett helt omöjligt att hon i så fall dessutom besvarar följdfrågan om garaget. En dialog som flyter på ”för enkelt” kallas blixtlåsdialog. Just vid återblickar är den som vanligast. Alltså: Varning, fallgrop!

En annan vanlig fallgrop är att fastna i pluskvamperfekt.

Det hade gått en lång tid. Lasse hade flyttat från stan och Lisa hade gift sig och fått Maja. De hade … hade … hade …

Se istället återblickar som i en film där någon börjar berätta (pluskvamperfekt i bokform) för att sedan övergå till att det som hänt visas (preteritum i bokform). När återblicken är färdig, visa läsaren att den är klar genom någon figur som: ”Därför stod de nu här i regnet …” (eller vad de nu gör när återblicken börjar).

Brev är i och för sig en bra form av återblick, i ett brev kan någon tala om vad som har hänt. Se dock upp med att skriva långa brev med kursiver. Det är jättejobbigt att läsa kursiver. Mer än tre rader är ett stort ”Nej!”. Visa gärna på annat sätt att det är ett brev, men inte med kursiver. (Är det långt nog kan det till och med få ett helt eget kapitel.)

Tidsaxel

Gör gärna en fysisk tidsaxel, som en lång pil av papper som du sätter ihop t.ex. Lägg ut den på lämpligt ställe hemma (och jaga bort katten som vill skrynkla ihop din tidslinje till en boll, det kan den få göra senare). Ta post it-lappar och skriv de viktiga händelserna på dessa. Placera ut dem på tidsaxeln. På det här sättet får du en bra överblick. Du kan också se att din berättelse håller ett hyfsat jämnt tempo, eller om allt ligger i en klump på ett ställe. I det senare fallet kanske du ska begränsa manuset till just den biten och strunta i resten.

En tidsaxel hjälper dig också att se till att saker och ting sker vid rätt tillfälle. Om någon blir gravid ett visst datum är det till exempel lämpligt att hon föder nio månader senare och inget annat (om du inte skriver om monster eller aliens, men … du fattar). Det är väldigt irriterande att läsa ett manus där man märker att författaren inte har hållit reda på när olika saker sker.

Tidsväv

Om du har många karaktärer att hålla reda på, och speciellt om du även har verkliga händelser som har skett vid ett exakt datum som måste passa in, kan det vara värt att göra ett excel-ark där du har årtal eller månader på den ena ledden och personerna på den andra. Nackdelen är att det inte blir lika enkelt att överblicka som den fysiska pilen. Fördelen är att du kan ha det kvar även när katten får frispel nästkommande natt 🙂

Lycka till!

Fienden

Publicerad den 2015-09-092015-09-08 av annagable i Skrivtips

Jag berörde fienden som hastigast i mitt inlägg från Författarkliniken. Här ska jag utveckla det mer. Även detta är på begäran. Jag sammanfattar fienden i några korta regler.

Regel nummer ett: Din hjälte blir aldrig tuffare än den fiende han eller hon möter. Det är ju ingen konst att besegra någon som inte utgör ett allvarligt hot.

Regel nummer två: En osynlig genomond fiende är inte lika otäck som en närvarande som visar olika sidor. Här brukar jag jämföra vem som egentligen är mest läskig i Sagan om ringen, är det Sauron (bara ond, avlägsen) eller Gollum (som är närvarande, som ibland hjälper, men är det med bakslugt beräknande? Man kan aldrig vara säker på var han står.).

Regel nummer tre: Försök få läsaren att känna för fienden. Vad fick honom eller henne att bli så här?

Regel nummer fyra: En fiende är ett problem, två fiender är tre. Ett för dem var och ett för att hamna mitt emellan, eller om den ena ger sig på någon hjälten gillar.

Regel nummer fem: Våga offra en av dina huvudpersoner, någon som står hjälten nära. Då blir hotet reellt.

Regel nummer sex: Låt hjälten se sig själv som fienden, vara rädd för att bli likadan, identifiera sig. Då kommer läsaren också att göra det.

Regel nummer sju: Det måste kosta att besegra fienden. Hjälten måste ge upp något för att göra det, och det får inte vara en småsak.

Lycka till!

Att inte upprepa samma ord

Publicerad den 2015-09-08 av annagable i Skrivtips

En gång höll jag föredrag för en grupp döva. Istället för dövtolk hade de en person som skrev ut allt jag sade på en skärm samtidigt som jag pratade. Givetvis kunde jag inte låta bli att snegla på skärmen mellan varven. Till min förfäran såg jag att den som skrev ut mitt anförande även skrev ut alla onödiga småord. Jag sa ”då” i slutet på i princip varenda mening. Och det hade jag inte en aning om själv.

Det här är det andra ”beställningsinlägget”. Frågan är hur man blir av med ordet ”insåg”. Det är dock samma princip för alla ord som man får för mycket av. Det finns två varianter, den man ser, men inte vet hur man ska bli av med (som frågeställarens ”insåg”), och de man inte märker (som mina ”då”).

Ord som du märker att du upprepar

Om du vet med dig att du upprepar ett ord gäller det helt enkelt att hitta synonymer, eller andra vägar att gå. Jag har delat in de när upprepningarna efter ordklass.

Substantiv, egennamn och personliga pronomen

Det enklaste är att för många meningar börjar med ett namn eller ett personligt pronomen (han, hon, den, det). Så fort du har märkt att du gör det här felet blir det lätt att åtgärda. Läs igenom, hitta variationer.

Exempel 1:

Han gick fram till den döva barden. Han tog honom i håret. Han kastade ut honom genom fönstret med ett vrål. Han lät bardens muntifikantor följa efter.

Variation 1:

Han gick fram till den döva barden och tog honom i håret. Med ett vrål kastade han ut barden genom fönstret. Musikantens muntifikantor fick strax ta samma väg.

Sedan vi har bett den oskyldiga barden och hans muntifikanor omursäkt kastar vi oss raskt över nästa exempel (och fråga inte vad en muntifikantor är, men under hela tillagningen av dagens lunch bad den att få vara med i det här inlägget. Så är det ibland i min författarvärld 🙂 Den kanske får vara med i en novell som du skriver? Jag tror att det är någon slags musikinstrument.)

I mitt pågående manus använder jag ofta olika ord för samma person: Louis – sjömannen – matrosen, Mr Langdon – kaptenen – befälhavaren eller Miss Emma – redardottern – flickan och så vidare. Gör gärna en lista för olika benämningar på dina karaktärer som du kan använda.

Verb

Ibland hänger man upp sig på vissa ord. Framför allt märks detta om du läser ditt manus högt.

Exempel 2:

Hon stod vid busshållplatsen. Här hade hon stått många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, stod den långa mannen i den gråa rocken. Vad stod han och tänkte på?

Variation 2:

Hon stod vid busshållplatsen där hon väntat många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, fanns den långa mannen i den grå rocken. Vad tänkte han på?

Det är alltså fråga om fantasi. jag hittar ofta ord som är för lika varandra i samma stycke när jag går igenom mina egna manus. När jag redigerar dem får jag hitta synonymer och sedan väga dem på guldvåg för att se vilket ord som ska in var. (Det är oftast detta som gör att du skriver betydligt bättre på ditt modersmål än på något annat språk, hur bra du än kan det.) Det krävs också en koll att den nyinsatta synonymen inte finns för nära i stycket ovan eller under givetvis.

Adjektiv och adverb

När det gäller ”insåg” är det egentligen två frågor: Dels att hitta synonymer som ”märkte, uppfattade, tänkte” med flera, men också att ta sig en stund och fundera på om det inte vore bättre att gestalta.

Exempel 3:

Kalle insåg att Pelle hade rätt.

Variation 3:

Kalle fick en varm känsla i magen. Pelle hade rätt.

Vilket ger läsaren mest?

Ord som du inte vet med dig att du upprepar

Kör sök och ersätt. För att hitta dem hänvisar jag helt enkelt till det här inlägget: Rensa bort småord

Lycka till!

Hur du varierar dialog

Publicerad den 2015-09-08 av annagable i Skrivtips

Jag ställde en fråga i en grupp med författare på Facebook, vad de ville att jag skrev om för tips. Det kom en hel rad intressanta förslag. Här är det första: Hur du varierar dialog och hur du skriver anföringssats.

Anföringssats, vad är det?

Dialog är ett bra sätt att både tränga in i karaktärerna, samt att lätta upp texten. En lagom blandning av dialog och brödtext gör en bok trevlig att läsa, helt enkelt. För att läsaren ska förstå vem som säger vad krävs en anföringssats, alltså en markör som ”sa Lisa”.

(Jag tar mig friheten att använda exempel ur första kapitlet ur mitt pågående projekt i det här inlägget. Detta helt enkelt för att jag har den så aktuell i huvudet och slipper söka efter andra exempel.)

”Osynlig” anföringssats – undvik adjektivkedjor

För att göra anföringssatsen så osynlig som möjligt, skriv ”sa Xx”. Det kanske känns tradigt att skriva, men läsaren märker inte detta, utan registrerar bara vem som pratar.

Undvik långa adjektivkedjor i anföringssatserna. Ingen blir glad över ett. ”sa hon trumpet förnumstigt strålande” (ursäkta, men hitta på ett bra exempel själva så får ni se hur lätt det är!). Detta gör texten tung samtidigt som det inte tillför något, för vem vet egentligen hur någon säger något förnumstigt? Det är här den berömda gestaltningen kommer in. Visa hur personen reagerar, eller ser ut, när repliken fälls.

Exempel 1 (Huvudpersonen Louis har blivit kallad till rederiets ägare, Lord Peyrer, men istället för lorden möter han redarens dotter, den vackra miss Emma.):

– Jag fick ett meddelande från Lord Peyrer, sa han.
Hon log.
– Nej, inte från far, från mig. Jag sände bud i hans namn när jag fick höra att du vände tillbaka ner i Seabird för att söka efter min katt.
– Miss, jag såg katten, och den var så söt. Men jag nådde aldrig fram, innan …
Han slog ut med ena armen och balanserade fram sin bandagerade fot, noga med att inte överdriva.
– Jag hoppas att katten klarade sig, fortsatte han.

I exempel 1 finns det några varianter på ”sa Xx”, som ”fortsatte han”. Detta är nödvändigt då det finns brödtext mellan, men samma person fortsätter att prata efter brödtexten som har talat innan den. Läsaren förväntar sig oftast att karaktärerna ska ta varannan fras och annars kan det uppstå förvirring.

De vanligaste varianterna i anföringssatsen

Vill du, trots allt, ha med någon indikation på hur någon säger något kan du ta med de allra vanligaste, som ”frågade Xx”, ”ropade Yy” och så vidare. Hur man gör när man utbrister något (såvida man inte brister ut i sång) är däremot mindre känt. Uttrycket har blivit överanvänt i anföringssatser, men tillför egentligen inget (däremot kan läsaren tappa flytet och börja grunna på hur det låter om någon utbrister något). Låt det som personen säger styra. Ropar en sjöman (som i mitt manus) är det tämligen uppenbart.

Exempel 2 (Louis är uppe i riggen på skeppet. Det första säger Louis till en person som han har intill sig, det vet redan läsaren här):

– Se där, ett segel akterut om styrbord, sa Louis och kupade händerna ner mot däck: – Segel! Segel!

Jag behöver alltså inte lägga till ”ropade han” eller ”skrek han” efter. (Det Hollywoodska ”ohoj” eller ”ho” är frånvarande i det här manuset, som försöker hålla sig till tidens anda.) När det gäller anföringssatsen ”frågade Xx” kan du antingen använda den och utesluta frågetecknet, eller så sätter du frågetecken och skriver ”sa Yy” som anföringssats. Givetvis är det inte fel med följande:

Exempel 3

– Vet du vad det här är? frågade hon.
– Böcker om rederiet, antar jag, men jag kan inte läsa.

Utan att ha både frågetecken och ”frågade hon” kan vara ett sätt att variera sig om ”sa” känns tjatigt. (Fast egentligen borde jag nog ta bort det där frågetecknet, eller vad säger ni själva?)

Markör innan dialogen

Om du inte vill ha anföringssats, se till att det står klart redan innan dialogen vem som pratar, genom en sats åtföljd av ett kolon.

Exempel 4 (här har Louis träffat en barägare som just avslöjat att han vet mer om sjön än han kanske borde):

Louis undrade om han skulle våga ställa nästa fråga, men så kom den i alla fall ut:
– Menar du att … att du har varit friseglare?
Joe såg ut som om han skulle fortsätta skratta, men så ändrades hans min.
– Du ska inte fråga så mycket pojke, utan hålla dig på rätt sida om lagen. Jag drev en bar i Port Royal också, innan en stor jordbävning ödelade stan för några år sedan. Alla är inte alltid pirater.
Louis nickade stumt. Joe fortsatte:
– Men en sak ska jag lära dig, …

Det går också att göra samma sak utan kolon, men då krävs större tydlighet för övrigt.

Exempel 5 (Louis och miss Emma igen):

Hon tog ett ark fint papper och doppade pennan i bläcket. Med mjuka bågar formade hon en rad tecken mot den vita ytan.
– Det här är alfabetet, sa hon. – Under har jag skrivit ditt namn och namnet på Seabird. Det här är mitt namn.
Hon skrev på nytt och lämnade över pappret till Louis. Han tog emot det och stirrade på de märkliga bokstäverna. Hon gick runt och ställde sig vid hans sida.
– Se, där är L, som i Louis, här är E som i Emma. Kan du hitta M?

Här har jag inte satt vare sig kolon eller någon sats som ”sedan sa hon:”. Ändå kan läsaren förstå vem som säger frasen. Det är ju bara en av dem som kan läsa.

Utesluten anföringssats

Om bara två pratar kan du utesluta anföringssatsen under korta stycken.

Exempel 6 (Louis möter miss Emma för första gången)

Vid ett skrivbord en bit innanför öppningen stod miss Emma. Hon log när hon fick syn på honom.
– Louis, så bra att du kunde komma. Pratar du engelska? sa hon.
Han lyckades böja nacken i en bugning, och så kom han ihåg mössan och tog den av sig.
– Ja, miss, jag har tjänstgjort på flera engelska skepp.
– Men du är … fransman?
– Min mor var fransk, far från Holland.

Här är det ju inget snack om vem som säger vad. Han svarar även ”miss” i sin fras, vilket gör att läsaren förstår. Längre än så här ska du dock inte försöka gå utan anföringssats, då tappar du snabbt läsaren. Om fler än två pratar samtidigt gäller samma sak. Då måste du ha en anföringssats.

Jag hoppas att dessa exempel kan ge lite hjälp på traven. Ställ gärna frågor i kommentarerna och använd gärna exemplens nummer som referens.

Lycka till!

Piratskatt hittad

Publicerad den 2015-09-06 av annagable i Research

Research är kul. Har man researchat ordentligt får man ofta saker till skänks, som det här fyndet:

Det är inte bara Blackbeards skepp ”Queen Anne’s Revenge” som har blivit hittat. Nu har man även funnit resterna från Sam Bellamys ”Whydah” som sjönk efter en storm. Sam Bellamy var ”elev” till Benjamin Hornigold, han som grundade piratrepubliken i Nassau. Hornigold var även mentor till Edward Teach, han som alltså senare skulle kallas Blackbeard.

Alla verkar ha gillat Sam Bellamy. Han passerad många med längre tid som pirat i ansenilitet och fick snabbt eget befäl på olika båtar som Hornigold kapade. Utan tvekan var han en skicklig sjöman.

Blackbeard kunde aldrig förlåta Bostonborna för att de hängde de överlevande efter skeppsbrottet (trots att amnesti då hade börjat utfärdas), utan ägnade sig åt att sänka alla Bostonflaggade skepp som han tog som pris.

Den här historien finns givetvis med i min kommande roman ”Och en flaska rom”, men jag har, med författarfantasins rätt, vridit till vissa delar. Så gissa vem som träffar Sam Bellamy redan när han är på väg över Atlanten? 🙂

Bilden föreställer Whydahs skeppsklocka. I länken finns historien kring fyndet och många fler bilder.
Sam Bellamys skatt har hittats

När läsaren tycker annorlunda

Publicerad den 2015-09-05 av annagable i författare

I går kväll läste jag ett allvarligt inlägg på Facebook som en av de författare som jag har lektörsläst åt hade skrivit. Hon (att hon är en kvinna spelar in här) har skrivit en fantasyroman där en av huvudpersonerna är en kvinna med mycket makt. Där strukturen i samhället är ett matriarkat. Huruvida hon har följt mina råd som lektör hör inte hit, detta har inte med textens kvalité att göra, utan om hur en del människor beter sig mot författare.

Offentlig person

Som författare får man räkna med att bli en form av offentlig person. Det vill säga, man syns i olika sammanhang och i texterna man skriver lämnar man ut en del av sig själv, medan andra bitar är helt och hållet påhittade. Vilket som är vad ska givetvis helst inte synas i texten. Jag tror inte att det var problemet här heller. Nej, här handlar det om hur en läsare går till ett direkt personangrepp. Även om man blir offentlig som författare ska man inte behöva ta vad som helst. Under det man visar utåt finns alltid en människa. Människor kan bli ledsna och rädda. Detta verkar tyvärr undgå en del kritiker.

Könsord, hot om våld och kvinnoförakt

Under Författarkliniken förra helgen sa Lars Wilderäng några kloka ord om att man ibland kan få negativ kritik, men att det ofta är skillnad på hur långt kritikerna går och att det tyvärr är skillnad på att vara kvinna och man som författare. Själv fick han ibland hård kritik av sina texter, medan han visste en att en del kvinnor kunde få betydligt grövre påhopp. Det är exakt det som nu har skett.

Jag tänker inte återge vad personen har skrivit till författaren i fråga, även om en del av det fanns med i inlägget som hon gjorde. Men låt mig säga att könsord, hot om våld och kvinnoförakt bara är förnamnet.

Att skilja på sak och person

Som lektör får jag ofta texter som är mer eller mindre färdiga, där författarna har kommit olika långt i utvecklandet av sin stil och sin berättarkonst. Ledstjärnan är dock att det alltid finns något som är bra i alla manus. Det är min uppgift att hitta detta, att stötta författaren och stå på dennes sida.

Givetvis har läsaren inte samma uppgift. Här är det helt fritt att gilla eller ogilla en bok. Gillar man den inte går det bra att lägga den ifrån sig, skänka den till Myrorna (jodå, någon hittade till och med ett signerat exemplar av en av mina böcker hos Stadsmissionen, men det är okej, den kanske till och med var läst och gillad, men föll offer för trångboddhet, vem vet?) eller till och med elda med den.

Att gå till personangrepp och hot om våld bara för att det någon skriver inte passar in i ens världsbild är däremot inte okej. Inte på något plan. Det gäller att skilja på sak och person: Att ogilla innehållet i en bok är okej. Att för den skull ogilla författaren som person är inte okej. Jag hoppas att alla som läser detta håller med mig.

Hur möter man som författare en missnöjd läsare?

Det finns bara två sätt att gå tillväga om angreppet är så här grovt; antingen att gå direkt till polisen och visa upp hotet samt be dem spåra avsändarens IP-adress och sätta höga vederbörande bakom lås och bom, eller att bara tiga ihjäl det och hoppas att det ”bara” är en energitjuv som vill ha ett verbalt (eller skriftligt) krig. Mot bakgrund av vad som stod hade jag personligen ringt polisen redan samma kväll och bett dem ställa sig utanför min dörr. Så illa var det.

Om man istället får kritik av det konstruktiva slaget är det givetvis bara att ta till sig och överväga om detta tillför något till ens författarskap, eller om man kommer att hålla fast vid sin gamla stil. Även om man väljer att köra på som tidigare kan konstruktiv kritik ändå vara bra att fundera igenom.

Kritik som bara är plump, utan att vara riktad till ens person, kan bli kul att visa upp under föreläsningar och seminarier. Det har jag flera gånger sett lysande exempel på. Alltså att vända korkade kommentarer till humor.

Vem förlorar?

Att ogilla en bok är som sagt helt okej, men för att inte framstå som en veritabel idiot bör man välja sina ord när man lämnar kritik. Betänk att det inte är författaren som förlorar på detta. En tidning som Aftonbladet skulle älska att skriva om det och författaren skulle få gratis reklam. Det var nog inte det som hatbrevets avsändare hade tänkt sig. Däremot är det givetvis inte den vägen till framgång som jag rekommenderar. Att nå sitt mål genom att få positiv kritik, eller konstruktiv sådan, är betydligt bättre. Givetvis är det den som skriver dumheter som i slutänden råkar illa ut. Antingen kommer farbror polisen och knackar på, eller så blir personen i alla fall offentligt hatad via sociala medier.

Slutord

Att sitta på sin kammare och lida över att någon är dum är ingen bra idé. Den som i går lade ut vad hon råkat ut för fick stort stöd. Tillsammans hjälps vi åt. Vi är många som skriver i dag och våra pennor kan vid behov bli oerhört vassa. Tig inte och lid, utan tala om hur verkligheten ser ut. Och framför allt: Stå på dig!

Hitta ditt sätt att skriva

Publicerad den 2015-09-04 av annagable i Okategoriserade

I inlägget om att skriva fantastik (det från Författarkliniken) var jag inne på att du antingen kan vara en trädgårdsmästare eller en arkitekt när du skriver. Nu tänkte jag gå mer på djupet med dessa båda. Notera att inget sätt är fel, det är ju resultatet som räknas. Det handlar om att komma fram till en bra slutprodukt på ett sätt som passar just dig.

Trädgårdsmästaren vet alltså inte vad som ska hända härnäst. Nästan. Denna kan skriva på följande sätt:

linjärt, alltså så som boken senare ska läsas
med hjälp av små lappar med stödord, eller andra former av anteckningar. (Gemensamt för dessa är att de inte säger något om utgången, utan kan innehålla en fras, ett namn eller en enskild scen som ska vara med)
genom att veta början och slutet, men inte vägen däremellan.

Arkitekten vet vad som ska hända och planerar i förväg. Denna kan skriva på följande sätt:

genom att ha ett synopsis i stolpform
med ett utbyggt synopsis som vartefter kläs på mer och mer, som att skala en lök, men tvärt om. Historien blir mer och mer påklädd
starta med en novell som byggs ut till en hel roman
ha alla scener som en storyboard, alltså nästan som att skapa en film.

Det finns säkert ännu fler sätt, men jag tror att dessa är de vanligaste. Hur skulle du skriva om det var ett kort poem eller en dikt? Om du vet slutet på dikten och versmåttet innan du börjar är du antagligen en arkitekt, men om du börjar med första raden och ser vad det blir är du nog en trädgårdsmästare.

När du har flyt i ditt skrivande, försök stanna upp och lägg märke till om du redan innan visste allt om scenen, eller om den bara kom flytande medan du skrev (lite av en ”aha, så är det förstås-känsla”). Utifrån detta kan du snart se ett mönster, så att du vet hur du fungerar bäst själv.

Det finns för- och nackdelar med båda sätten att skriva, men det viktiga är som sagt att du får ner din berättelse på pränt och att det blir ett bra slutresultat. Oddsen är större om du får jobba på ditt eget sätt. Det gäller alltså bara att komma på vilket ditt sätt är.

Lycka till!