Pirater – hur var det egentligen?

I går skrev jag om min research för att förstå hur man seglar ett skepp från 1700-talet. Givetvis måste jag även göra research kring historiska fakta som vem som regerade var, vilka länder som var i krig med varandra och vad slutet på ett krig fick för konsekvenser. Det är nämligen där piratismen under det som kallas den gyllene åldern har sin grund.

Pirater har alltid fascinerat, här Errol Flynns ”Kapten Blood”. Men hur var det egentligen?

Det krig som kallas Queen Anne’s war utspelade sig både i Europa, där det kallas Spanska tronföljdskriget, och i Västindien. På den ena sidan stod engelsmän och holländare, på den andra spanjorer och fransmän. Det som skulle avgöras var om spanjorerna skulle ha fortsatt monopol på handeln i det som tidigare kallats Spanska sjön, eller inte. I början skickade båda sidor linjeskepp, men dels krävde dessa en enorm besättning, uppåt 1000 man, dels åt den i varma vatten frekvent förekommande skeppsmasken glatt upp trät i de stora skeppen som var för stora att överhala utan docka. Följden blev att kriget kom att utspela sig med mindre fartyg, som fregatter. Trots det slukade de män, uppåt 300 med befäl, soldater och sjömän. Mot de små forten på öarna var varje skepp en otrolig maktfaktor, som om en hel armé hade anlänt.

Franska Hermione är en replik av en fregatt.

Kriget vanns av engelsmän och holländare i april 1713, men när det var över blev många i besättningarna från skeppen arbetslösa. Kriget hade lärt dem att segla och att slåss. Nu hade de valet att svälta eller ställa sig på fel sida av lagen. De valde att kämpa för sin överlevnad. De blev pirater. Redan året därpå utropade Benjamin Hornigold The Bahamian Republic of Pirates i Nassau. Lite är känt om Hornigold innan dess, men troligtvis tjänstgjorde han, liksom många andra som senare blir kända pirater, på en örlogsman eller kapare under kriget.

Nassau är bara en i raden av städer som blir ett ”piratnäste”. Under sent 1600-tal är det Port Royal på Jamaica som är ökänt för sina krogar och bordeller. Det var där sådana som Henry Morgan höll till. (Morgan blev adlad för sina insatser som kapare och utsedd till guvernör i Port Royal. Att vända sig mot sina tidigare anförvanter passade honom dock lika dåligt som livet på land. Han dog försupen och begravdes i staden bara några år senare.) När en jordbävning ödelade Port Royal 1692 flyttade en del till det närliggande Kingston, medan andra byggde upp Tortuga strax utanför dåvarande Hispaniola, som blev nästa pirathamn. Många seglade sedan som kapare under kriget.

Henry Morgan

Strax innan kriget sker dock något som är viktigt för det som sedan ska hända efter krigsslutet. En man vid namn Henry Avery, som är jagad över världshaven för sina piratdåd, seglar in till Nassau på Bahamas. Han mutar guvernören så grundligt att denna inte kan säga nej, skaffar tre mindre båtar till sin besättning och ger sig iväg. (Mycket tyder på att Avery är en av få pirater som faktiskt lyckats ta sitt byte och byta piratlivet mot ett stillsamt liv någonstans.) Guvernören blir avsatt av befolkningen i staden och när han ger sig av står man utan styre ända till dess Benjamin Hornigold kommer dit.

Redo att avfyras.

Kanske hade det inte blivit mer än några svältande sjömän som bröt mot lagen om inte ytterligare en faktor spelat in. I Europa skrek spanjorerna efter mer guld och silver. Deras import från den nya världen hade skapat en rasande inflation och efter kriget behövdes nya medel i statskassan. En konvoj med tio spanska och ett franskt skepp avseglade. Strax innan orkansäsongen 1715 avseglade de. Under den här perioden gick man alltid samma rutter. Till Västindien seglade man ned genom Windward passage, som passerar mellan Cuba, Hispaniola och Jamaica. Ska man österut seglar man istället upp längs Floridas kust och sedan öster ut. Detta beror givetvis på att det var besvärligt att segla mot strömmar och vädersystem. Konvojen når således fram till Florida, men där sätter en ovanligt tidig orkan in. Konvojen, som består av stora skepp som Nuestra Señorade la Regla och Santo Christo de San Roman gick i kvav, medan besättningen på Urca de Lima lyckades segla upp henne på stranden för att rädda sig och lasten.

Fynd från den spanska konvojen

Lycksökarna strömmade till. Bland dem fanns Henry Jennings, en plantageägare och kapten i handelsflottan som inte drog sig för att anfalla och plundra spanjorernas läger för att snabbt roffa åt sig av bytet. Med sig hade han Charles Vane som senare ska bli känd som en av de mer brutala piraterna i historien. Under den här perioden kliver flera kända namn fram. Tillsammans med Vane seglar Jack Rackham, eller Calico Jack som han kallades för sina färgglada kläder av kalikå. Under Hornigold seglade Sam Bellamy (vars skepp, Whydah, med skatt och allt nyligen har hittats), Paulsgrave Williams och en viss Edward Teach som något år senare ska komma att kalla sig Blackbeard. (Troligen hette han inte Teach heller, många seglade under falska namn som pirater, för att skydda sina familjer.)

Som bas för expeditioner till de spanska vraken låg Nassau lägligt. Stadens invånarantal växte i det närmare explosionsartat.De som seglade därifrån kallade sig The Flying Gang. De började måla personliga symboler på sina svarta piratflaggor. Den mest kända av dem alla i dag är Jack Rackhams dödskalle och korslagda huggare som använts i stort sett i varenda piratfilm som gjorts. Blackbeard hade ett skelett i helfigur som höll ett timglas och en pil som det droppade ett blodrött hjärta från.

Herrarna Blackbeard och Rackhams personliga kännetecken.

Den svarta flaggan har en betydligt äldre historia. Den har hissats av pirater och kapare under lång tid. Värre ändå är den röda flaggen som betyder strid till sista man, strid utan pardon, döda eller dödas. Den kan härledas ända tillbaka till tiden för korstågen.

Snart knakade det dock i fogarna i The Flying Gang. Benjamin Hornigold vägrade anfalla engelska skepp medan Olivier Levasseur, som var fransman, inte hade något emot detta alls. Sam Bellamy och Paul Williams höll sig någonstans mitt emellan. Blackbeard följde Hornigold. Han var en stor taktiker som bidade sin tid, såg och lärde i piratyrket. Gruppen splittrades, framför allt sedan Henry Jennings hade utmanat Hornigold om makten i Nassau. Han förlorade, men fick med sig Hornigolds båt. Hornigold blev mer av en administratör på land efter det, även om han gjorde raider då och då. Bellamy och Williams gav sig iväg på egen hand och blev för en tid de mest kända namnen längs den amerikanska östkusten. Sedan kom en förödande storm som sänkte flaggskeppet Whydah. Totalt överlevde nio man. Dessa hängdes i Boston, vilket i sin tur fick Blackbeard att notoriskt sänka alla bostonflaggade skepp som han stötte på.

Whydas skeppsklocka som är återfunnen.

När Hornigold lät Blackbeard få befälet över sin egen slup dröjde det inte länge innan han utvecklade sin teatraliska stil. Mannen var mycket lång, och på den tiden när medellängden låg kring 172 cm måste han ha tett sig som en tvåmetersman i dag. (Han var troligen omkring 190 cm.)  Han odlade ett stort skägg som växte långt upp på hans kinder och lade till detta vanan att sätta tända luntor under hatten för att omge sitt ansikte med rök. När han bordade sina byten sa han att han var djävulen själv. Skrämseltaktiken gick hem. De flesta gav sig utan strid. Det finns faktiskt inte en enda källa som säger at Blackbeard ska ha dödat någon med berått mod. Han valde att spela upp sin teater, som den taktiker han var. Snart hade han också kapat ett stort franskt slavskepp, La Concorde, som han döpte om till Queen Anne’s Revenge. Hon var till och med större än Whydah. Sextioen av de dryga tvåhundra slavarna ombord antog erbjudandet att fortsätta som pirater under Blackbeard. Tidigare hade piraterna mest använt sig av slupar, eftersom dessa var snabba och lättmanövrerade bland öarna, men Blackbeard tänkte annorlunda.

Samtida avbildning av Blackbeard.

Namnet Queen Anne’s Revenge kräver en förklaring. Det syftar på samma Queen Anne vars namn kriget haft. Hon var den sista monarken av ätten Stuart som satt på den engelska (sedemera brittiska) tronen. När hon dog var hon barnlös. Hon hade en halvbror, James Edward Stuart, som kunde ärva kronan. Problemet var bara att han var katolik, och under den här perioden hade man skrivit in i lagen att den brittiska monarken skulle vara av den anglikanska kyrkan. Istället hämtade man en avlägsen släkting från Tyskland, George, och inrättade en ny ätt: Hannoveranarna. Detta gillade inte alla. Guvernören på Jamaica som vid den här tiden hette Hamilton, var en av många som förberedde ett uppror. Han utrustade kapare för att samla in pengar till en flotta som kunde understödja James Stuart. 1715 stod det dock klart att upproret hade misslyckats. Det var dåligt planerat från början. Piraterna stod dock på de så kallade Jakobiternas sida. De döpte sina skepp till Flying James, Flying King, Queen Anne’s Revenge med mera. De hördes dessutom ofta skåla för King James, eller The King over the Water (eftersom han befann sig i landsflykt i Frankrike) och lika ofta förbanna German Geordie. Att vara pirat innebar alltså inte att man inte hade politiska åsikter. (Några känner säkert igen detta som ”The fist rising”, och vet att det ledde fram till det större upproret 1745 i Skottland, under Bonny Prince Charlie, alltså James Stuarts son.)

Queen Anne

Kung George inser att det bara finns ett sätt att få slut på terrorn till sjöss, som nu har tagit sådana proportioner att handeln mellan Europa och Amerika i stort sett står still: Han utfärdar en allmän amnesti. De forna antagonisterna Jennings och Hornigold antar den och blir istället piratjägare. Fast huruvida Hornigold verkligen jagade sina gamla kompanjoner råder det delade meningar om. Han kom då och då tillbaka med mindre betydande byten som han lagt beslag på, förmodligen för att blidka den nya guvernören i Nassau, Woodes Rogers. Rogers var sedan gammalt en fiende till piraterna, så kapare han själv var. (Han var för övrigt den som undsatte förebilden för Robinson Crusoe, men det är en helt annan historia.) Nu hade han fått uppdraget att skipa rätt och ordning i Västindien.

Woodes Rogers som bara lät sig avbildas från ena sidan, då han fått den andra ansiktshalvan vanställd i strid. Även på rätt sida om lagen levde man ett hårt liv till sjöss vid den här tiden.

När Rogers seglade in i Nassau fann han en stad helt utan underhåll. Fortat, som Charles Vane länge haft kommandot över, hade förfallit så att den enda delen inte gick att använda och husen var fallfärdiga. I det milda klimatet bodde de flesta i provisoriska tält och kåkar av drivved på stranden. Vane gjrode dessutom en uppvisning inför överheten, genom att segla ut från hamnen, kapa ett byte, segla in det genom den svåra bakvägen till hamnen och lägga sig där och plundra bytet mitt framför ögonen på den nya guvernören. Rogers kunde inget göra. Eftersom Vane seglat in bakvägen låg det en lång sandbank mellan Rogers skepp och Vanes, som det större skeppet inte kom över. Från fortet kunde han heller inte skjuta, vilket Vane säkerligen var medveten om. Det hela slutade med att Vane lämnade ett ultimatum och gav sig av. Räddhågad var han då inte.

Charles Vane, samtida avbildning

Snart skulle det dock gå dåligt för Vane. Hans taktik blev ifrågasatt, och eftersom man alltid röstade om vem som skulle vara kapten över ett piratskepp förlorade han sin position till sin kvartermästare, Jack Rackham. Vane var fortsatt aktiv även senare, men tog aldrig riktigt igen förlusten.

Blackbeard var ute och seglade när amnestin kom. Han var taktisk nog att hålla sig ifrån Nassau. Istället antog han amnestin i North Carolina, där guvenören hette Eden. Blackbeard hade vid det laget seglat upp Queen Anne’s Revenge på grund, tagit med sig lasten och sina närmaste män och fortsatt i mindre båtar. Det var troligen en ren personalneddragning, ”pirate style” för att inte bli så många om bytet. Han antog amnestin och gifte sig, troligen med en Mary Ormond, vars släkt i dag med stolthet berättar om sitt ursprung.

Snart började det dock rycka i pirattarmen på Blackbeard igen. Han klarade sig länge genom att muta guvernör Eden ordentligt. Blackbeard höll alltså på att göra samma sak som Avery gjort i Nassau tjugo år tidigare. Detta gillades dock inte av en annan guvernör, Spotswood i Virginia, såg inte lika lätt mellan fingrarna som Eden. Han skickade ut löjtnant Maynard för att jaga Blackbeard.

Till sist kom det till en sammandrabbning där Blackbeard sånär hade kommit undan då en oturlig kula träffade klyvarfallet, vilket fick hans slup att tappa fart i den svaga vinden mellan sandrevlarna vid Ocracoke. I striden man mot man som följde höll det på att gå illa för Maynard, Blackbeard var stor och stark, men till sist var det för många som gav sig på piraten samtidigt. Han föll och Maynard kunde förundrat konstatera att mannen hade stridit vidare med inte mindre än fem skott i kroppen. Inte förrän man lyckats skilja hans huvud från kroppen hade han stupat. Huvudet hängdes på bogsprötet till Maynards slup som en varning. Sägnen säger att Blackbeards huvudlösa kropp ska ha simmat tre varv runt hans båt innan den sjönk.

Blackbeard och Maynard

Jack Rackham, som hade avsatt Charles Vane som kapten, antog nu amnestin i Nassau. Här skulle kanske hans bana ha slutat om han inte hade träffat en kvinna som han kom att bli mycket förtjust i. Problemet var att Anne Bonny redan var gift. Hon försökte ta ut skilsmässa, men när detta inte gick stal de tillsammans en båt och Rackham återgick till piratlivet med sin Anne vid sidan. Annes vän, Mary Reed, var också med på samma båt. Under en period hade de framgång med mindre raider bland fiskare och småbåtar, men till sist hann lagen ikapp dem. Besättningen hade festat om en kväll och då slog förföljarna till. Anne ska senare ha blivit arg och sagt till Jack: ”Om du hade slagit som en man hade du sluppit bli hängd som en hund.” Både Anne och Mary var däremot gravida och fick sina straff uppskjutna. Man ville inte döda de oskyldiga liven i deras mage. Mary dog troligen i fängelset, av sjukdom eller i barnsäng, medan Anne snart var spårlöst försvunnen. Troligen var det hennes inflytelserika far som mutat ut henne. Med största sannolikhet fick hon dock barn med Jack Rackham och linjen kan leva kvar, vem vet?

Anne Bonny & Mary Reed (som för övrigt står staty i dag i Nassau)

The Golden Age of Piracy varade under knappt tio år, från 1716 till 1726, men redan efter fem år märks en avmattning. Dock återstår ett stort namn: Black Bart, eller Bartholomew Roberts som han hette. Roberts var navigatör och folk med yrkeskunskaper till sjöss var svåra att värva till piratskeppen. Oftast gjorde man så att man höll dem som gisslan under en period då de behövdes, för att sedan släppa dem. Detta gällde såväl navigatörer som timmermän eller skeppsläkare. De som ville bli pirater skrev på de så kallade artiklarna och blev därmed en i gruppen. De som inte skrev på kunde, om piraterna åkte fast, åberopa att de inte varit ombord frivilligt. Roberts hade dock inga sådana betänkligheter.

När kaptenen snart dog i strid valdes han till efterträdare. Även om hans namn inte är lika känt som till exempel Blackbeards, så tog Black Bart fler skepp i pris än någon annan vid den här tiden. Han korsade Atlanten flera gånger och arbetade också längs den Afrikanska kusten. Som person var han helnykterist och höll alltid mässa ombord på söndagarna. Han var också noga med tiderna. Klockan åtta skulle det vara släkt och tyst ombord. (Kan låta tidigt, men av tradition är detta en tid då den ena vakten går till vila, för att sedan kunna arbeta igen från midnatt till 04.) Till sist gick det för Black Bart som för så många andra pirater, han blev dödad i en strid. Enligt hans egen önskan slängde hans besättning kroppen över bord, så att han inte skulle kunna bli uppspikad som varning någonstans.

Black Bart

En sak återstår att berätta om, och den är anmärkningsvärd. Betänk att allt detta äger rum nästan hundra år före Franska revolutionen. Tankarna finns dock redan. Många har sagt att piratskeppen var slarvigt seglade, men detta stämmer inte. Utan kunskaper om segling hade de aldrig kunnat få ett totalt stopp på handeln. Däremot var de annorlunda seglade. Man satte alltså upp sina artiklar som klart och tydligt talade om att man valde sin kapten och att man röstade om varåt man skulle segla. Förutom i öppen strid, då kaptenen var enväldigt styrande, hade han inte mer att säga än någon annan ombord. Man valde också en person som kallades kvartermästare. Denna stod mellan kaptenen och resten av besättningen. Kvartermästaren kunde utlysa nyval av kapten. Om kaptenen ville straffa någon kunde kvartermästaren säga nej och så fick alla rösta om saken. Det var också kvartermästaren som fördelade bytet och som gick först när man bordade någon. Det var alltså någon som både var modig, men också sådan att alla litade på honom.

De som hade kunskaper om hur skeppet skulle framföras fick en något större andel av bytet än de övriga, men jämfört med det avgrundsdjupa löneklyftorna i marinen eller handelsflottan var detta småpotatis. Artiklarna innehöll också något som man aldrig tidigare hört talas om, nämligen en sjukförsäkring, eller snarare en lista över vad den skulle få som ersättning för skador i strid. Sedan en viss summa tagits undan för underhåll av skeppet fördelades alltså bytet enligt artiklarna. Piratskeppen var, på sitt sätt, västvärldens första försök till demokratier.

ur Roberts artiklar

Värt att noteras är också att man alltså hade kvinnor i besättningen, Anne Bonny och Mary Reed är de mest kända, men inte ensamma i sitt slag. Lämnar vi Västindien finns det till exempel framgångsrika kvinnor som är piratkaptener i öst. Det är också känt, bland annat från Blackbeards besättning, att man inte brydde sig om hudfärg. I mångt och mycket hade alltså piratskeppen en ordning som dagens samhälle ännu inte har uppnått i frågan om jämställdhet mellan olika raser och mellan könen. När en pirat som var infångad skulle hängas samlades det alltid mycket folk, men inte för att förnedra piraten, utan för att man var deltagande. Mycket tyder på att vanliga människor under tidigt 1700-tal såg piraterna som en form av hjältar. Kanske gör vi det än i dag? Kanske är det därför det fortfarande görs filmer och skrivs böcker om den här eran?