Månad: september 2015

Fackord i skönlitteratur

Publicerad den av annagable i Okategoriserade

Visst kan man ha med fackord i skönlitteratur. Det gäller bara att gestalta det som sker runt omkring termerna så att läsaren förstår. Alternativet är givetvis att ha en karaktär som inte förstår som får fråga vad som händer. Jag använder visst en hel del sjötermer i mitt manus ”Och en flaska rom”. Däremot är de aldrig avgörande för att läsaren ska förstå vad det hela handlar om.

Första kapitlet inleds så här:

– Hal dör lovarts brassar, underrå, toppläntor och racktaljor.
Louis såg hur seglen på nytt fylldes av vinden, men det var aldrig tid att njuta av skådespelet. Däcket skulle städas inför nästa manöver.

Jag använder alltså kommandot för att ge färg. Exakt vad de gör (avslutar en vändning) är inte intressant för att begripa sammanhanget. Läsaren förstår att detta handlar om Louis, att han är på sjön och att det är mycket att göra. För den som är intresserad av sjön, och även för den som verkligen kan något om att råsegel på ett skepp, ska det dock vara rätt. Där är jag petig.

Jag har en personförteckning i början och ett efterord om historiska fakta i manuset. Skulle jag lägga till en ordlista också blir det för mycket känns det som. Den har jag därför med flit valt bort. Men visst vore det väl trist om folk ropade: ”Dra i den där grunkan” och inte ”Hala i styrbords brass”?

11209565_987052734687758_2381194153149759735_n

Min domän igen

Publicerad den av annagable i Okategoriserade

Nu har en chef dit där jag försöker flytta min domänhantering förstått att något inte har gått som vanligt. Men har du fått mitt visitkort på Bokmässan (eller vid något annat tillfälle), använd annagable.wordpress.com så länge. Via det här inlägget kommer du också in, om din cach har sparat en sida som inte längre finns kvar (gamla hemsidan). Ursäkta strulet, men när cheferna rycker ut är det inte bara jag som har gjort något galet i alla fall.

Nygammal hemsidesadress på gång

Publicerad den av annagable i Okategoriserade

Om någon eller några dagar kommer min gamla domän att vara flyttad hit. Du kommer alltså fortfarande att kunna surfa in med nuvarande adress, men dessutom kommer http://www.annagable.com att fungera. Jag meddelar igen när båda börjar fungera (bra att veta om du har mitt visitkort, för då gäller alltså återigen adressen på kortet).

Precis i glappet kan du råka se min gamla hemsida. Den innehåller samma grundinformation, men inte samma detaljer. Givetvis innehåller den inte heller blogginläggen. Detta ska dock vara högst tillfälligt.

Hamna rätt med ditt skrivande

Publicerad den av annagable i Okategoriserade

För flera år sedan tog jag del av en övning kring framtiden. Den slutade med att vi alla fick skriva ett brev till oss själva från framtiden. För en tid sedan, när jag städade arbetsrummet, så hittade jag det där brevet och dröm om min förvåning när en av sakerna hade gått i uppfyllelse och en annan var på god väg! Brevet hade dock varit helt bortglömt.

Du kan göra den här övningen när det gäller ditt skrivande också.

1) Börja med att tänka ut mellan fem och tio olika saker som har ändrat sig inom författarvärlden de senaste tio åren. Befattningar som har tillkommit eller försvunnit, olika media som har vuxit fram eller dragits tillbaka. Hur är det med boklådorna? osv. Det kan både vara saker som påverkar just dig, eller sådant som påverkar alla som skriver.

2) Skriv sedan en lista med saker som du tror kommer att hända inom författarvärlden de närmaste sju åren. Det kan vara allt från e-böcker som tar över, självutgivning som blir större än traditionella förlag, att läsarna ledsnar på kändisar, eller precis tvärt om, eller helt andra saker förstås. Gå igenom din lista och välj ut de fem viktigaste, tänk igenom dina val noga.

3) Rita ett koordinatsystem med fyra axlar. På den ena skriver du ”Troligt” och ”Inte troligt” i varsin ände och på den andra skriver du ”Påverkar” och Påverkar inte”. Nu placerar du in dina fem val i koordinatsystemet så att de hamnar i den rutan som du anser att de hör hemma i. Det kan ju vara så att det är troligt att det blir fler e-böcker, men att det inte kommer att påverka dig så mycket eftersom du ändå tänkt trycka på papper. I någon av kvadraterna finns det nu fler kryss än i de andra. Detta är den kvadraten som du ska lägga fokus på när det gäller ditt skrivande.

4) Avsluta med att skriva ett brev till dig själv från framtiden, var är du om sju år, vad gör du och vad har hänt fram till dess? Ta ut svängarna och låt din framtid vara bra, tillåt dig att ha uppnått flera mål, att ha lyckats. Berätta för dig nutida jag hur du bar dig åt för att lyckas, ditt framtida jag har ju lösningen. Läs brevet högt för dig själv och lev dig in i vad du har skrivit.

Som du säkert förstår är inte målet det viktiga här, utan resan. Genom att göra övningarna kring förändringar som har skett och som kan komma att ske, och genom att fokusera på vad som påverkar dig mest (koordinatsystemet) kan du skriva brevet med hjälp av ditt undermedvetna. Du får hjälp av dig själv att lösa frågor som du kanske har kring ditt skrivande, och detta i sin tur gör att du får mycket större möjlighet att verkligen nå dit du vill.

Lycka till!

Minnen – min första release

Publicerad den av annagable i författare

Memory lane … nu är det snart tre år sedan min första roman kom ut. Då såg det ut så här:

Jag hälsar alla välkomna – Foto Daniella Jonsson

Nu har Ghosts, Drugs & Rock n’Roll haft release! Oj så många det kom, helt fantastiskt roligt. Och både Lizette & och Inverted spelade och förgyllde kvällen för alla oss andra. Jag har inte riktigt landat än, men det börjar så smått gå upp för mig att jag har givit ut en bok 🙂
Här är några fler bilder som olika personer tog under kvällen:

Inverted inleder med akustiskt – Foto Stofan Markebo
Jag sjunger en låt ur boken, kompad av Micke Östling – Foto Myran von Jellineck
Jag läser ur boken – Foto Ansa Messner
Lizette ställer skåp som vanligt – Foto Stefan Markebo
Min specialtröja väcker glädje – Foto Anneli Söderman

Bloopers

Publicerad den av annagable i Okategoriserade

Ibland blir det fel. Bjuder på dessa på en tisdag:

Vithörningarna är enade – har jag tydligen sagt under en skrivkurs, jag menade att enhörningar är vita 😛 

Kapten Blodskägg – det hade ju varit fantasieggande, men Blåskägg heter han, och han är med i min novellsamling Mattan

Den Jädra Affären  – så hette den inte nej, men jag glömde ändra till det rätta namnet, som jag inte kom ihåg medan jag skrev

Tusen tack ni som korrläst!

Författarens ”kamera A” och ”kamera B”

Publicerad den av annagable i Skrivtips

Jag har tillbringat söndagen med extramaterialet för Star Wars 1, 2 och 3. Som vanligt mycket välgjort, men en sak fick mig att tänka på skrivkurser, nämligen perspektiv. I dokumentären pratade Georg Lucas om att de filmar med både kamera A och kamera B. De har antingen olika snäv vinkel (visar hela scenen och närbilder) eller så kan de visa scenen från olika karaktärers vinkel.

När jag kommit så här långt tänkte jag på extramaterialet som jag såg för Sagan om Ringen, när de pratade om att de spelade in Boromirs död, först från en karaktärs vinkel, gick och åt lunch och efter maten filmade de samma död igen, men från den andras perspektiv. På slutet, när det blev tidsnöd, hade de gjort som Lucas, nämligen spelat in samma scen med två kameror på en gång, en på Sam och en på Frodo. Hur sitter då det här ihop med att skriva?

När jag tog upp mitt skönlitterära skrivande på allvar i vuxen ålder var det genom en skrivkurs som jag var med och ordnade. Jag hade blivit redaktör för en tidskrift för fantasy, science fiction med mera och tanken var att skrivkursen skulle ge material till ett specialnummer (vilket den också gjorde). En av de tidiga övningarna var att skriva en kort historia, mellan en halv och en sida, om jag minns rätt, med samma historia sedd ur två eller tre personers perspektiv. När man skrev det på det sättet var det nästan som att filma med både kamera A och B på en gång (närmare kommer man ju inte med bara en författare).

R2-D2 läser Ghosts, Drugs & Rock n’Roll på Science Fiction-mässan

I min första roman, Ghosts, Drugs & Rock n’Roll, för man aldrig del av huvudpersonens perspektiv (utom i tre korta kapitel som är i första person presens och som var nödvändiga eftersom läsaren måste få veta vad  karaktären gör när han är ensam). Istället speglas han från andra karaktärer, mest hans bror, flickvän och ena kompis, men ibland även av andra. Ibland är ju inte heller huvudpersonen på plats, och då har förstås också någon annan perspektivet. I mitt senaste (ännu opublicerade) manus gör jag tvärt om, det är bara huvudpersonen som har perspektivet, om än i tredje person. Det som dock vore en intressant tanke är att bara för min egen skull, skriva en ”kamera B” för att liksom höra vad andra tänker om huvudpersonen.

Tanken med det här inlägget är dock inte vad jag ska göra, utan mer som ett rent skrivtips. Man ska ju hålla sig till ett perspektiv åt gången. Själv byter jag ogärna om jag inte byter kapitel, men mot slutet av en berättelse kan jag förtäta det med att byta när jag byter stycke. Ungefär så som man förtätar spänningen i en film genom att göra kortare och kortare klipp mot ett klimax.

Tänk på att inte blanda perspektiv hur som helst, men skriv gärna med siktet i olika ”kameror” för att förstå dina karaktärer bättre, även om du aldrig tar med det perspektiv som inte passar i din historia. Dels kanske den är skriven i första person, dels kan det ju också vara så att du inte vill avslöja vad en av dem tänker vid ett visst tillfälle. Eller så gör du som jag gjorde, låta andra spegla karaktären genom hela historien så att läsaren får hela bilden genom perspektivbytena, medan de enskilda karaktärerna inte har en lika bred bild – det är ju alltid spännande att som läsare veta mer än karaktärerna. Fast det senare hör till ett helt eget inlägg, så det får jag spara till nästa gång!

Lycka till med dina olika perspektiv och vinklar!

Att layouta sin inlaga

Publicerad den av annagable i Skrivtips

Jag får ofta frågor om formatet. Det blir viktigare och viktigare att göra ett manus lättläst, ju fler som ska ta del av det. Gör du det hyfsat lättläst från början får du en bra uppfattning om sidantal och du underlättar för betaläsare, lektörer och förlag. Det senare kan vara nog så viktigt, för en text som inte flyter fram för ögat kan kännas jobbig att läsa, även om den är aldrig så bra rent skrivtekniskt. Ännu viktigare blir det givetvis om du har tänkt ge ut ditt alster själv. Då ska riktigt många läsa det och kraven ökar givetvis vartefter på att det hela blir snyggt.

Innan manuset ska sättas
När du skriver ditt manus, formatera så lite som möjligt ”för hand”. Visst kan det vara bra att se var ett nytt kapitel börjar, men använd då gärna enkel fetstil, eller gör en sidbrytning till ny sida. Gör inte kursiver eller annat, det kommer senare. Gör inte heller några som helst mellanrum med mellanslagstangenten. Stega inte in med den, försök inte göra indrag med den osv. Det enda du ska göra för hand är faktiskt dubbla radmatningar för nytt stycke. (Här ska du inte använda ”avstånd efter” i formatmallarna, för det försvinner när du, eller sättaren, häller in texten i designprogrammet. Så enkelt som möjligt är alltså grunden.) Använd inte heller tabulatorer (tab), det försvinner när du flyttar över texten till ett layoutprogram.

Tryckeriets regler
Om du nu vill göra din layout själv, börja med att ta reda på om tryckeriet har några mått som du måste följa. Skilj på pappersstorlek, tryckyta och satsyta. Pappersstorlek är hur stort pappret är från kant till kant. Tryckyta är den yta där de är möjligt att trycka (alla kan inte trycka ända ut i kanten, om du t.ex. vill ha en bild som ligger så, så detta måste du kolla. Många tillhandahåller mallar där ytan som går att använda är markerad) och satsyta är den faktiska delen av pappret som det är text eller bild på.

Marginaler
En tjock bok behöver ha bredare innermarginaler än yttermarginaler. Detta för att inte texten ska försvinna in i bindningen och förstöra läsupplevelsen. Snåla inte på sidorna, att ha liiiiite större marginaler ger luft åt layouten utan att det kostar så hiskeligt mycket mer. Många köper en bok genom att se på framsidan, baksidan och satsytan. _Ser den ut_ att vara trevlig att läsa? Så underskatta inte detta. Givetvis gäller det även över och underkant. Underkanten ska alltid ha mer luft än övriga marginaler.

Det gyllene snittet
Måttet ”det gyllene snittet” anses vara det mest behagliga för ögat att se på. Om ett papper har höjden 21 innebär det att den ska ha bredden 13. Det vanliga romanformatet 130×210 stämmer alltså bra här. Krångla inte till det med egna mått, här är gammal faktiskt äldst!

Font och fontstorlek
Många läsare tycker att fonter över 12 punkter är jobbiga att läsa. Ha bara detta i böcker för barn upp till 8 år, samt för synskadade. Annars är 11-12 punkter normalt. För tryck ska brödtexten ha ett typsnitt som har seriffer, alltså små krokar på bokstäverna, som i Garamond (som nog är det vanligaste typsnittet för en bok). För rubriker rekommenderas däremot san-seriff, alltså utan seriffer. Exempel här är Gill Sans och Helvetica. (För webb finns det speciella typsnitt, som Verdana, och Powerpoint har även det fått ett eget, men då lämnar vi böckernas värld). Typsnittet Times är till för smala tidningsspalter (tillverkat just för The Times en gång i tiden) och ska inte användas för böcker.

Radlängd
En rad ska bestå av 55-65 tecken, inklusive mellanslag. Då ”studsar” ögat över texten tre gånger, vilket är optimalt. Kortare rader gör att ögat lätt hoppar över en rad, och det blir jobbigt att läsa. Längre rader gör att man ofta läser om samma rad flera gånger utan att förstå varför. Så hur långa rader du har bidrar också till textens läsbarhet och hur inbjudande den ser ut vid första anblicken. (Om du skriver med tolv punkter i Word innebär detta att du bör ha fem centimeters marginal både till höger och till vänster, värt att tänka på för dina testläsares skull. Word är däremot inte ett layoutprogram för tryck.)

Kägel (radavstånd)
Det normala här är 10/12, alltså att en text i tio punkter ska ha 12 i radavstånd. Ett annat sätt att mäta är att säga att radavståndet måste vara större än det största avståndet mellan orden, annars ser satsytan ”gluggig” ut.

Om du lämnar till tryck måste du alltid ange radlängd, grad (typsnittstorlek), kägel och satsbredd. Typsnittet anges med namn, övriga med siffror.

Fyrkant
När du skriver manus, gör som sagt nytt stycke genom dubbla radmatningar (en blankrad). När du däremot sätter texten så ska nytt stycke visas genom ett indrag. Lite slarvigt uttryckt ska detta indrag motsvara ”en fyrkant”, alltså vara lika långt som typsnittets versaler är höga. (En fyrkant var i gammal tryckkonst en blybit som var kvadratisk). De versala siffrorna för typsnitten brukar vara en halv fyrkant breda. Delar man fyrkanten i 18-delar så bör ett normalt ordmellanrum vara 4/18s fyrkant. Ibland måste du ändra avståndet manuellt för att snygga till, kanske på en enskild rad för att förhindra en tokig avstavning, eller ett helt stycke för att inte få en ensam rad på en sida. Detta kallas att kerna. Kerning sker normalt automatiskt i layoutprogrammen i 1/35 av typsnittet, och då får man använda 2/35 för att komma i närheten av 1/18. anledningen till att använda en sådan mätmetod är att det är relativt och följer med om du byter grad (storlek) på typsnittet.

Formatmallar
Skapa formatmallar. Två för brödtext (mer om det nedan), ett för direkt anföring, ett för rubrik och eventuellt ett för bildtexter om det är en fackbok. (För fackböcker finns det fler regler, men jag går inte in på dessa här, det blir för långt.) Klicka på varje stycke och klicka sedan på formatmallen och ge din text det utseende som den ska ha för läsaren. Om du gör något för hand får du sitta i månader med din text, så utnyttja allt som går för att på ett automatiskt sätt fixa texten. Dessutom blir det snyggare, för om du automatiserar jobbet så kommer det att bli likadant genom hela boken. Så ta den tid det tar att skapa de här få mallarna, och använd dem! (I Ghosts, Drugs & Rock n’Roll hade jag en till, för de låttexter som är med, så har du dikter eller dylikt, skapa en formatmall även för dessa – och även om det bara finns en enda dikt, eftersom den automatiserad processen även gör att eventuella ändringar hänger med.)

Kursiver
Kursiver är den enda markör du ska ha i en skönlitterär bok, och det ska användas sparsamt. Kursivera bara ord i direkt anföring, och gör det med yttersta omsorg och bara om det är absolut nödvändigt. Anledningen till att du inte ska kursivera medan du skriver är att det ändå försvinner när du lägger in texten i layoutprogrammet, så du får göra dubbelt jobb i så fall.

Kerna
Kerning sker för att snygga till texten. Har man rak högermarginal (som en satt bok bör ha) så kan det bli för långt mellan orden, vilket ser ut som vita floder när man kisar och ser på satsytan. Detta är inte bra och då får man gå in och kerna för hand. Detsamma gäller vissa bokstavskombinationer som är olyckliga ihop (oftast handlar det om att minska avståndet mellan sådana par). Att kerna 5-600 sidor för hand går, men är onödigt, bra layoutprogram har kerningstabeller som automatiskt söker upp och rättar till kerningen, så det du behöver göra är att titta på satsytan och eventuellt finjustera någonstans.

Knipa och spärra
Rubriker skrivs ofta med större grad och för att det ska bli snyggt behövs ett mindre avstånd mellan samtliga bokstäver i ordet. Detta kallas att knipa. Ett alternativ till kursiver i en rubrik med versaler är att göra tvärt om mot att knipa, nämligen att spärra ordet, alltså göra avståndet mellan bokstäverna större. Spärra aldrig en text i gemener.

Horungar och änkor
En horunge är sista raden i ett stycke som hamnar ensam på nästa sida. Detta kallades förr dubbel horunge, till skillnad från enkel som är när första raden hamnar ensam längst ned på en sida. Det senare har dock blivit accepterat numera. Ibland ser man den engelska benämningen änka (widow) för dubbel horunge. Horungar i slutet av stycken är alltid fula och bör undvikas. Ibland kan det räcka med att man ändrar en rad högre upp genom att kerna den i 1- eller 2/108 fyrkant. Man kan också öka kerningen, så att det blir mer än en rad på nästa sida. I nödfall kan man ”hänga horungen”, alltså göra sidan en rad längre. När du planerar sidans utseende, se till att det finns plats för en sådan åtgärd även med hänsyn till sidnumret. Som sista åtgärd kan man öka neddraget för kapitlet och på så sätt få en annan fördelning av raderna. (Det finns fler sätt, men detta är en kort presentation.)

Nytt stycke
Nu är det dags att ta bort blankraderna. I satt text markeras nytt stycke med ett indrag, normalt av en fyrkants storlek. Jag brukar tillverka två formatmallar för brödtext, en som heter ”bröd1” och följaktligen en som heter ”bröd_indrag” (logiskt eller hur, fniss). Sedan är det bara att ställa sig i stycket och trycka på formatmallen så swoschar det till. Men blankraderna måste du ta bort manuellt. Nu kommer dock det luriga: Även direkt anföring har indrag, men det är ju inte ett nytt stycke i din originaltext. Här får du alltså gå in och formatera var och en. Använd aldrig indrag till något annat än direkt anföring och nytt stycke. (Ett tips är att sätta all text med indrag och sedan byta inledningar till kapitel, eller stycken som börjar efter blankrad till ren brödtext, det går snabbare än att göra tvärt om.)

Dubbel radmatning
Det _kan_ förekomma dubbla radmatningar inom ett kapitel också. Till exempel om kapitlet har ett datum som rubrik, för att visa att det handlar om olika tider inom detta dygn. Eller om du byter perspektiv inom kapitlet. Detta blir ju ofta vanligare att man (om man har perspektivbyten) gör en förtätning mot slutet av en bok, som att klippen i en film kommer snabbare när det blir mer spännande. Dubbel radmatning ska dock brukas med måtta!

Nytt kapitel
Man kan markera nytt kapitel på två sätt: ny sida med nedtryck (börjar en bit nedanför tryckytans överkant) eller flera blankrader. Vilket som är bäst bestämmer du själv, personligen föredrar jag ny sida. En del gör också bara nya kapitel på en högersida och lämnar en eventuell vänstersida tom. Det är elegant, men inte nödvändigt. Kapitelrubriken ska helst vara i san-seriff och den kan, till skillnad från brödtexten, få visa en del av innehållets karaktär. Leta fram ett typsnitt som du tycker passa känslomässigt för din bok, utan att det blir svårläst.

Paginering
I skönlitteratur är det vanligast att ha sidnummer längst ned, antingen i ytterkanten eller i sidans mitt. Paginan bör vara lättläst och graden ska vara mindre än brödtexten. Paginan ingår inte i satsytan (men kolla att det hamnar inom tryckytan).

Alla de där sidorna i bokens början
Hur man gör innan brödtexten börjar följer ett fast mönster. Det ska se ut så här:
sid 1 ”Smutstitel” (namn för att den tidigare lämnades blank för att skydda inlagan från smuts). Numera kan du ha bokens titel i liten grad här.
sid 2. blank eller en bild av författaren eller förlagets logga
sid 3. ”titelsidan” Bokens titel, författarens namn, ev redaktör, översättare, förlag, förlagsort. Detta är lite av en ”paradsida”, lämna inte denna åt slumpen. Ibland används både sidan 2 och 3 som ett titeluppslag.
sid 4. ”Tryckortssida” eller ”copyrightsida”. Här står copyright, årtal, vem som har upphovsrätt till bilder (även omslag), tryckeriets namn och ort, tryckår OBS!!! Om tryckort inte är med faller skriften under reglerna i brottsbalken!!! (Vid tvist om copyrighten) Här ska även ISBN-nummer in.
sid 5. Övrigt extramaterial, ofta dedikationer, ett motto eller innehållsförteckning. Detta material kan uppta flera sidor. Oavsett hur långt det är ska alltid första kapitlet sedan börja på en högersida.

Vidare läsning finns i ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark.

Lycka till!

Skriva inre dialog

Publicerad den av annagable i Skrivtips

Då har det blivit dags för nästa skrivtips enligt de frågor jag fick in via Facebook. Detta handlar om inre dialog.

För att kunna ha inre dialog måste man låta någon av karaktärerna i berättelsen ha perspektivet. Den här biten har jag skrivit om tidigare, men jag tar om i kortform: Det finns olika perspektiv att jobba med, första person (jag) berättar, tredje person (Lisa, Lasse, Stina eller vad dina karaktärer heter) berättar, författaren berättar (Astrid Lindgren är mästare på detta) och ”flugan på väggen” (som om någon har satt in en osynlig kamera som iakttar allt) berättar. Innan du helt behärskar dessa bör du inte blanda. Sedan kan man ibland smyga in en del ”fluga” i ett tredje persons perspektiv till exempel, men det är som sagt inte att rekommendera innan du har blivit helt säker på grunderna. att vara helt säker innebär bland annat att inte ha mer än ett perspektiv per kapitel.

Det vanligaste är att skriva i tredje person:
”Pelle kom in i rummet och satte sig på en stol. Han kände sig trött efter dagens jobb.”
Det viktiga här är ”han kände sig”. Pelle har perspektivet och då kan du bara skriva om Pelles inre känslor. Om Stina också kommer in i rummet kan det stå:
”Pelle såg att Stina sjönk ned i soffan. Han undrade om hon haft en jobbig dag.”
Det är fortfarande tankar som äger rum inne i Pelles huvud. Det som vore fel vore att tala om hur Stina känner sig, för det kan ju inte Pelle veta, han kan bara anta hur det är med henne. I nästa kapitel kan Stina ha perspektivet, det vill säga hon kan tänka saker, anta saker och agera mot bakgrund av dessa. Hur Pelle agerar i det här kapitlet kan bara ses ur Stinas ögon. Sedan kan de växla, vilket tillåter berättelsen att äga rum på olika platser samtidigt och på det sättet bygga upp en spänning eller liknande.

Skriver du i första person:
”Jag gick in i rummet och sjönk ned i soffan. Dagen hade varit intensiv.”
är det bara detta ”jag” som kan ha perspektivet. Ingen annan. ”Flugan” tillåter ingen som helst inre dialog, eftersom en ”kamera” inte kan veta vad folk tänker. Det blir som på film, de får agera ut sina känslor istället, till exempel genom ansiktsuttryck. Författarperspektivet liknar detta, men kan smyga in förklaringar. Jag lämnar dock de båda senare därhän när det gäller inre dialog, för att det är så ovanligt att det finns.

Detta om perspektiv. Grunden, om du vill ha inre dialog, är alltså första eller tredje person.

Skriver du i första person är det både svårt och enkelt. Du har bara en som kan tänka tankar, det vill säga ”jag”, det är enkelt. Det som kan vara svårt är att släppa ”tänkte jag” och skriva det som om allt verkligen är personens tankar. Jämför: ”Så kan det ju vara, tänkte jag.” med ”Så kan det ju vara.” I och med att det bara är ”jag” som har inre tankar fungerar givetvis även den andra för läsaren. Försök alltså att stryka så många ”tänkte jag” som möjligt för att få bättre flyt.

Nu skulle man kunna tänka sig att det var likadant med tredje person, men eftersom tredje person innebär att någon osynlig berättar måste du skilja på dessa iakttagelser och rena tankar. Vad jag menar är alltså att det är denna osynliga berättare som talar om att ”Stina gick in i rummet.”.
Det går alltså inte att skriva:
FEL”Stina gick in i rummet. Hur skulle hon göra?” FEL
Det måste antingen bli:
”Stina gick in i rummet. Hon funderade på hur hon skulle göra”
eller:
”Stina gick in i rummet.
Hur skulle hon göra? tänkte hon.
Hon satte sig på stolen.”

Den senare tror jag även förklarar hur man rent grafiskt visar inre tankar. De ska ställas upp som dialog, med indrag och med komma före ”tänkte hon” (om det inte är andra skiljetecken, men då ska de givetvis behandlas som vid dialog också). Det enda som inte ska vara med är anföringstecken (alltså inget pratminus eller några citattecken). Detaljer om detta står i Svenska skrivregler, en liten bok som alla som skriver borde ha till hands.

Jag avslutar med ett exempel ur mitt pågående manus. Här syns tydligt skillnaden på vad som återges som en direkt inre tanke (Sover och sover) medan resten är vanligt tredje persons perspektiv. Kort bakgrund: Louis sover i sin båt, men har vaknat till av att det är kallt. Då hör han röster som pratar på kajen och förstår att det är de som egentligen har väckt honom.

– Mannen jag pratade med var säker på att han såg någon krypa in vid en av de här båtarna, sa en röst helt nära.
– Ingen sover väl i en båt den här årstiden? kom svaret.
Sover och sover, tänkte Louis.
– En del gör vad som helst för att slippa bli värvade, sa den första.
Louis förstod. Männen som pratat var en del av ett så kallat press-gäng; män som hade till uppgift att värva sjömän till de stora linjeskeppen. Nu letade de efter honom, eller snarare efter någon som de trodde gömde sig för att komma undan värvningen.

Hoppas att detta gav svar på frågan.
Lycka till!