Tidslinjen

Nästa fråga handlar om tidslinjen i ett manus. Hur man gör för att överbrygga tid där det kanske inte händer så mycket viktigt.

Utgångspunkten i ett manus bör vara att en så jämn tidslinje som möjligt. Ju mer verklighetsnära man skriver, desto svårare blir det däremot. Ingen läsare vill höra om hur en person klev upp, åt frukost och tog bussen till jobbet. Läsaren vill kastas in i den väsentliga delen av handlingen.

Lär av att se på film. När varje minut vägs på guldvåg kommer det inte att finnas några transportsträckor kvar. På vita duken är det enkelt att lägga in ett ”Tio år senare …” och så köra vidare. Det går givetvis också att göra i en bok. Låt berättelsen i sig tala om vad som har hänt under tiden, men bara om det spelar någon roll för handlingen.

Fallgropar vid återblickar

En vanlig fallgrop för att återberätta sådant som skett är att låta det ske genom en blixtlåsdialog som:

– Vad hände egentligen i går? sa Kalle.
– Jo, då …, berättade Stina.
– Jaha, så ni gick aldrig tillbaka till garaget?
– Nej, så blev det inte.

Har ni någonsin hört en dialog som så fint klickar i varandras repliker? Förmodligen inte. I verklighetn är det inte ens säkert att Stina svarar på frågan. Det är i stort sett helt omöjligt att hon i så fall dessutom besvarar följdfrågan om garaget. En dialog som flyter på ”för enkelt” kallas blixtlåsdialog. Just vid återblickar är den som vanligast. Alltså: Varning, fallgrop!

En annan vanlig fallgrop är att fastna i pluskvamperfekt.

Det hade gått en lång tid. Lasse hade flyttat från stan och Lisa hade gift sig och fått Maja. De hade … hade … hade …

Se istället återblickar som i en film där någon börjar berätta (pluskvamperfekt i bokform) för att sedan övergå till att det som hänt visas (preteritum i bokform). När återblicken är färdig, visa läsaren att den är klar genom någon figur som: ”Därför stod de nu här i regnet …” (eller vad de nu gör när återblicken börjar).

Brev är i och för sig en bra form av återblick, i ett brev kan någon tala om vad som har hänt. Se dock upp med att skriva långa brev med kursiver. Det är jättejobbigt att läsa kursiver. Mer än tre rader är ett stort ”Nej!”. Visa gärna på annat sätt att det är ett brev, men inte med kursiver. (Är det långt nog kan det till och med få ett helt eget kapitel.)

Tidsaxel

Gör gärna en fysisk tidsaxel, som en lång pil av papper som du sätter ihop t.ex. Lägg ut den på lämpligt ställe hemma (och jaga bort katten som vill skrynkla ihop din tidslinje till en boll, det kan den få göra senare). Ta post it-lappar och skriv de viktiga händelserna på dessa. Placera ut dem på tidsaxeln. På det här sättet får du en bra överblick. Du kan också se att din berättelse håller ett hyfsat jämnt tempo, eller om allt ligger i en klump på ett ställe. I det senare fallet kanske du ska begränsa manuset till just den biten och strunta i resten.

En tidsaxel hjälper dig också att se till att saker och ting sker vid rätt tillfälle. Om någon blir gravid ett visst datum är det till exempel lämpligt att hon föder nio månader senare och inget annat (om du inte skriver om monster eller aliens, men … du fattar). Det är väldigt irriterande att läsa ett manus där man märker att författaren inte har hållit reda på när olika saker sker.

Tidsväv

Om du har många karaktärer att hålla reda på, och speciellt om du även har verkliga händelser som har skett vid ett exakt datum som måste passa in, kan det vara värt att göra ett excel-ark där du har årtal eller månader på den ena ledden och personerna på den andra. Nackdelen är att det inte blir lika enkelt att överblicka som den fysiska pilen. Fördelen är att du kan ha det kvar även när katten får frispel nästkommande natt 🙂

Lycka till!