Grattis Anders och Eldskytten

I går var det release för en av de böcker som jag har lektörsläst igen. Den här gången handlar det om Eldskytten, ett morddrama i medeltidsmiljö, av Anders Blomström. Det kanske inte är världens bästa arbetsklimat för den som undersöker ett mord om det mitt uppe i jobbet kommer en dansk här och börjar härja, men det är precis det som drabbar Botulf Kattlund på Gotland 1361. Det är kul läsning och bra research kring de historiska händelserna. En ”bör ha” för både medeltidsfrälsta och deckarläsare.

Här är en första recension

eldskytten_1371508451547349482_n

Lite som ”Rosens namn” – fast på gotländska
Anders H Blomström
Horneman förlag 2016

1359, Botulf Kattlund, stadsfogde i Visby, hittar ett ilandflutet lik och en häst som först tros vara drunkningsoffer. När man synar liket närmare upptäcker man ett knivstick i både häst och människa. Spåren efter den döde mannen för Botulf och hans medhjälpare runt de tyska hansastäderna, Sverige, danska riket och ända bort till Friesland. Fler mord inträffar och Botulf förstår att han är något stort på spåren. En flera år lång jakt på mördaren börjar.

1361 invaderar Valdemar Atterdag Gotland och de långdragna eftersökningarna efter mördaren får tillfälligt avbrytas.

Blomström kan sin gotlandshistoria väl och det märks, historiskt sett är den väl förankrad. Ibland är det på gränsen att bli en historiebok istället för roman där namn och komplicerade släktskap droppas friskt. Men en personförteckning i slutet gör att man hänger med i vilka personerna är.

Boken påminner lite om Umberto Eccos, ”Rosens namn”, vilken utspelar sig under samma tid och också är en medeltida deckare. Att ”Eldskytten” till stora delar utspelar sig i Visby gör den extra intressant för oss på Gotland. Vi får på nära håll följa det komplicerade spelet för de gutar som hade en fot i staden och en på landet.
Själva deckarhistorien skiljer sig inte så mycket från en nutida sådan, det är invecklade turer och läsaren hålls ovetande in i det sista vem mördaren är. Det som tänder till är skildringen av Atterdags erövring och plundringståget av hans knektar efteråt. Inte minst den lågfrekventa ”gerillakrigföringen” Botulf och hans medhjälpare förde på södra Gotland för att minimera plundrandet, skildras livfullt. Här sugs man verkligen in i handlingen.

Blomström kunde förstås ha gjort lite mer av när några visbybor på eget bevåg tar sig ut under striden om ringmuren för att hjälpa sårade gutar. Där känns det som att det fattas lite.

Givetvis finns det kärleksscener med i bilden. Här i form av en kvinnlig sjörövarkapten som bär på ett hemligt förflutet.

Intressant är också de stormiga åren i östersjöområdet efter Atterdags invasion. Blomström ger en trovärdig förklaring till varför Atterdag till synes inte fullföljde erövringen av Gotland. Gutarna fick trots allt behålla sin synnerligen låga skatt ända tills Erik av Pommern blev kung och Visborgs slott byggdes 50 år senare.
”Eldskytten” är en bra bok för den historieintresserade som också tycker om deckare. Blomström planerar att ge ut fler böcker om Botulf Kattlund. Det ska bli intressant att följa honom i hans fortsatta öden.

”Eldskytten” släpps den 9 mars.

Ronnie G Lundin”

Annonser

Att skriva prolog

Förläggare vill inte se dem. Läsarna hoppar över dem. Redigerare säger: ”klipper bort”. Det finns ingen del i en text som är så hatad som prologen. Bara för det är det inte meningen att du inte ska ha en. Men _om_ du ska ha en måste den vara riktigt vass.

Nitar du prologen kan den betyda mer än en bra första mening. En bra prolog måste vara nödvändig.

Om din text snubblar mitt i manuset tycker läsaren oftast att det är trist en bit och kanske skummar. En recensent läser kanske klart, men ger ett dåligt betyg. Snubblar texten däremot när du skapar början, blir ditt manus med största sannolikhet inte läst. Av någon.

Med detta sagt kanske det verkar enklast att bara hoppa över prologen och gå direkt in i kapitel ett. För många är det faktiskt så, men som med allt annat kan en prolog höja texten, bara du vet vad du gör.

Prologen som ”förhistoria”

Det finns två varianter av att ha prologen som en form av förhistoria. Båda ger läsaren något extra, utanför själva berättelsen.

1) En typ av prolog är den blick in i det som har hänt innan manuset tar sin början som kan göra att ditt manus får en dimension. Det är däremot inte bara vad som hände innan första kapitlet, utan kräver mer än så.

2) En annan ger läsaren en blick på ett helt annat ställe, dit huvudpersonen aldrig kommer. När det drar ihop sig till klimax i historien vet läsaren något som karaktärerna inte känner till. Du skapar ”Åh nej, öppna inte den där dörren-känslan”.

Prologen bör vara ur ett annat perspektiv än den övriga berättelsen och på så sätt tillföra information till läsaren som berättelsen i sig inte tillåter. Det kan till exempel handla om något som den som senare har perspektivet aldrig vill prata om.

En bra ”förhistoria” kan ta ditt manus till en helt annan dimension. Om läsaren får ”inside informaton” som karaktärerna inte känner till kan det öka dramatiken. Skriver du deckare, varför inte börja med att någon gömmer liket? Medan polisen sedan undrar vem som har gjort brottet och mördaren i godan ro vattnar sina rosor kommer läsaren att krypa ur skinnet i väntan på att gärningsmannen ska slå till igen.

Skriver du en serie fungerar också prologen bra som inledning i bok två och framåt. Det är ettan, eller den fristående boken, som är svårast att göra en prolog till. I en serie kan läsaren få inblick i vad som har skett mellan bok ett och två, eller saker som skedde medan bok ett utspelade sig, men på ett annat ställe.

Prologen som sätter stämningen

Den andra varianten av prolog skiljer sig helt från manuset, inte bara i tid, rum eller perspektiv, utan också i språk och form. Den är oftast djupt konstnärlig och med andra ord svårare att få till. Mycket svårare. En mästare på den här formen av prolog var Dickens. Det handlar inte så mycket om att berätta något för läsaren, som att ge stämningen.

När första kapitlet börjar ska läsaren till hundra procent vara med på tåget, redan befinna sig i manuset, känna dofterna, höra ljuden och se karaktärerna framför sig, lika väl som tidsandan. Kanske kommer läsaren till och med att förstå om det hela får ett bra eller ett sorgligt slut, utan att du har avslöjat något som helst kring detta.

Vad en prolog _inte_ är

Prologen är inte en kosmisk informationsdump. Fallgropen för ”förhistorien” är skapelseberättelsen. Den är mycket vanlig i science fiction, där författaren vill berätta för läsaren om sitt världsbygge, men den blir som regel för tung och rent av tråkig för läsaren som snabbt bläddrar fram. Det går att peka på många framgångsrika författare som har använt den här metoden. Det betyder inte att den är optimal. Gå din egen väg och våga skriva en bra prolog.

En annan fallgrop är att stjälpa in läsaren rakt in en en actionscen. Förhoppningen är antagligen att läsaren ska vilja hänga kvar för att försöka förstå vad det är som pågår. Nu säger du säkert: ”Men hallå, sa inte du nyss åt mig att börja med något som fångar läsaren, att använda den dramatiska kurvan?”. Jo, visst ska man använda sig av dramaturgi, men med detta sagt inte kasta läsaren rakt in i ett redan pågående slagsmål. Risken är att han eller hon inte förstår något alls och slutar läsa.

Risken att starta med en prolog som går i hundratio är också att läsaren oftast får väldigt många karaktärer och annan info att hålla reda på. Det finns en anledning till att många framgångsrika äventyr börjar på en liten ort, eller, likt i Stålmannen, på en bondgård. Läsaren behöver hinna lära sig manusets miljö och vilka som bebor den.

Den tredje fallgropen är prologen som får läsaren att säga: ”Que???”. Har du någon gång läst en bok som börjar med en prolog som verkar fullständigt obegriplig? Det kanske börjar med en scen där någon står i en uppenbart historisk tid och gör någon form av ceremoni. När manuset sedan börjar befinner sig läsaren bland börsmäklare i New York. Genom manuset kommer ingen tråd som griper tag i prologen och när boken är utläst är läsaren fortfarande lika ovetande. Detta är en ”Que?-prolog”. Det kanske låter helt naturligt att inte skriva sådana, men det finns många manus som faktiskt har just sådana prologer. Undvik, är mitt råd.

Tänk på att en prolog aldrig är till för att stoppa in information som du vill att läsaren ska ha. Den är aldrig en tillflykt för den författare som aldrig kom på hur allt skulle få plats i själva berättelsen. Se prologen som grädden på moset.

Vad en bra prolog kan göra

När du väljer att skriva en prolog, tänk på läsaren. Läsaren är din vän, din kompanjon, den du ska underhålla. En nöjd läsare kan slå knut på sig själv för att få läsa klart. Den kan också höja dig till skyarna om den är tillfredsställd. Det viktigaste är då att tänka på att du måste förtjäna läsarens förtroende.

Som med alla kärleksaffärer (för en nöjd läsare kommer att ha en kärleksaffär med din bok), är det första intrycket oerhört viktigt. Visst kan kärlek också blomma på de mest oväntade ställen, men då brukar det vara mer motsträvigt i starten. Då måste tillräckligt många ha orkat igenom början av manuset för att kunna berätta för alla andra hur bra det blir sen. Är det värt att ta den risken?

Om du å andra sidan lägger mycket krut på en bra prolog kan de kroka fast läsaren, till och med så mycket att denna redan då vet att den vill läsa del två. Kom ihåg att anledningen till att så många läsare avskyr prologer är för att de oftast är dåliga. En prolog är som en pistol, den har en enorm kraft, men du kan lika lätt skjuta dig i foten.

Bli en författare med ett ”prologsamvete”. Jobba hårt med din prolog och låt oss höja prologens status bland både läsare, förläggare och redigerare.

Lycka till!

//Anna

 

 

Varför ska man ha en betaläsare?

En betaläsare är oftast en vän eller en annan författare som du byter tjänster med. Oftast använder författaren en betaläsare innan en lektör kopplas in. En av betaläsarens uppgifter är att hitta luckor i manuset, att säga ”Nej, här hängde jag inte riktigt med, nu får du förklara bättre.” Här följer ett exempel:

När en av mina betaläsare tog sig an mitt senaste manus fick jag frågan vad i hela friden en röstbänk är. Jag hade bara skrivit att Louis far stod på röstbänken, eftersom ordet hade blivit en naturlig del av min vokabulär. Texten fick en något längre version som förklarade. Detta är ett exempel på såna saker som betaläsare är så toppenbra att ha för att hitta. Givetvis tillhör ordet fackspråk och jag borde ha behandlat det som ett sådant från början. Men ibland grips man bara av berättandet …

röstbänk

Den här bilden är från vackra Götheborg och visar precis vad det är frågan om. Det är en del som sticker ut från skrovet, och som vanten, det som stagar masten i sidled, är fästad i. Alla som någon gång varit på Vasamuseet har också sett Vasas röstbänkar. De hänger med länge genom seglingshistorien.

Den här sortens frågor kan givetvis en lektör också fånga upp, men om du använder en betaläsare först ger du lektören chansen att komma ner i djupet av ditt manus istället för att behöva kommentera rena tankevurpor.

 

Avdelningen onödigt vetande för seglingsnördar (bara för att jag tycker att det här är så kul):
Delen av vanten som är fästad i röstbänken heter för övrigt taljrep, och delen under den består av röstjärn. När man kommer upp till plattformen (toppen av första seglet, så att säga), börjar man om igen. Då blir plattformen ”röstbänk” åt nästa ”våning” och puttingvanten (316 i bilden) ”röstjärn”.

1401050010_4155_FT12055_mm-mast_top_1_

Röstbänkarna är gjorda för att tåla draget från vanten, men inte för någon annan påverkan. I dag när man går till kaj (som man inte gjorde förr, utan använde småbåtar för att komma i land) kan de också ställa till med en del extra beräkningar.

Berättelsens tidslinje

Tidslinjen i en berättelse är mycket viktig. Oavsett om det gäller att hålla rätt på detaljer eller om du vill ha brott på tidsaxeln. Tidslinjen är också en av de saker som du kan se på under en tidig redigering. Nedan kommer bland annat tips för att jobba smidigt med detta.

Bruksprosa

Om du skriver bruksprosa är regeln alltid: ”Sätt det viktigaste först”. Är det ett beslut, börja med beslutet och dra sedan bakgrunden till detta. Är det ett PM, börja med sammanfattningen. Jag vet inte hur många instruktionsböcker jag har, eller har haft, till olika föremål, där de alla börjar med ”Tekniska data”, ”Varning” eller ”Avfallshantering”. Det enda jag vill är ju att få igång grunkan. Var är snabbversionen? Ett febrilt (och irriterat) bläddrande brukar vidta ungefär här. Gör om och gör rätt, instruktioner ska vara kronologiska och ha en sammanfattning (snabbversion) först.

Skönlitteratur

Enligt regeln ovan är det enkelt att redigera bruksprosa i fråga om tidsaxeln. När det gäller skönlitteratur finns det många fler varianter. Jag tror att alla håller med mig om att man inte ska sätta det viktigaste först i en deckare, för folk vill inte veta vem mördaren är i första stycket. Men frånsett detta är variationerna stora och möjligheterna många. (Och även här finns det, som vi ska se, undantag.) Här nedan följer några exempel.

När man ändå vet hur det går

Nu säger säkert vän av ordning att det faktiskt finns deckare som börjar med att avslöja mördaren. Jo, så är det, men det är inte vanligt och det som då driver läsaren är att få veta varför mordet skedde. Detsamma kan sägas om historiska romaner baserade på verkliga händelser. Om någon läser en roman om, låt oss säga Sköna Helena, blir denna knappast förvånad över att Troja faller i slutet. Här handlar det istället mer om att läsaren vill veta mer om karaktärerna, eller tränga in i antiken från ett annat håll än de grekiska sagorna.

Sagor

På tal om sagor så har även de ett tämligen fast schema. ”Det var en gång” etablerar personer och plats. Ett hinder dyker upp, problemet blir löst och ”så levde de lyckliga …”.  Så var finns då variationerna? Svaret blir att det ligger på den väg som berättelsen tar mellan start och mål.

Linjär berättelse

En linjär berättelse startar vid tidpunkten noll. Sedan går klockan obönhörligt framåt till dess allt är avklarat. På många sätt kan det liknas vid en dagbok. Många som skriver utan synopsis skriver linjärt, även om det alltid finns undantag. Dock kan man skriva linjärt och sedan stuva om i texten under redigeringen, det fungerar också.

Det viktigaste först

Sätter man det viktigaste först behöver det inte nödvändigtvis avslöja hur det ska sluta. Författaren Scott Lynch skrev en prolog till sin andra roman som indikerade att huvudpersonen blev förrådd av sin bästa vän. Sedan backade han ned och tog allt linjärt fram till den här punkten. Det visade sig då att när man hade mer information blev scenen en annan (men hur tänker jag inte tala om, för ni bör läsa hans böcker själva).

Tidshopp och hur man kan skapa dem

För att använda tidshopp bör du planera. Det vanligaste är att då och då under berättelsen låta någon från en redan passerad punkt i tiden berätta sådant som huvudpersonen inte vet, så att läsaren vet mer än karaktärerna. Detta är ett bra sätt att bygga upp spänning. Här gäller det att ha tungan rätt i mun och se till att precis lagom mycket avslöjas.

Ett sätt att skapa tidshopp är att först skriva den ena delen av historien som utspelar sig vid tidpunkt X och sedan den andra, som utspelar sig vid tidpunkt Y. Sedan redigerar man ihop de båda bitarna.

För att ta ett exempel som väldigt många känner till kan vi se på Star Wars (och för er som inte känner till den förklarar jag kort inom parentes). Skulle allt vara skrivet innan filmerna visades skulle man kunna tänka sig att redigera om dem så här:
* del 4 (Luke får veta att hans far var en jediriddare som blev dödad av den onda Darth Vader. Luke kämpar framgångsrikt på motsatt sida.)
* del 5 (Luke börjar på allvar utbilda sig till jediriddare, men är inte färdig då han tvingas konfrontera Darth Vader. Vader avslöjar att det är han som är fadern)
* del 2 (vi får följa den unga Vader, som egentligen heter Anakin, under den tid då han i sin tur utbildade sig till jedi, vi förstår att han brottas med många tankar på ont och gott. Han blir kär, och kärleken besvaras. Vi ser också hur en senator i den demokratiska kongressen mer och mer tar makten över galaxens politik.)
* del 3 (Anakin har upplevt hur hans mamma har hållits fången och dött. Han är fruktansvärt rädd för att hans älskade, som väntar deras barn, ska dö och på grund av sin rädsla begår han misstaget att låta den onda sidan förleda honom. Han blir Darth Vader. Senatorn utropar sig till Kejsare med total makt.)
* del 6 (Luke är färdig med sin utbildning och konfronterar på nytt Vader, nu medveten om vem han är. Darths läromästare, den onde kejsaren, lägger sig i och håller på att förgöra Luke när Darth ser hur fel det är och räddar sonen – och därigenom sig själv)
* (Här märker författaren att del 1 är ovidkommande för den stora intrigen, den är mer för barn och handlar om Anakin som barn. Vore det en roman skulle du kunna överväga ett ”kill your darlings” här.)
Detta får vara ett exempel på hur man kan jobba med tillbakablickar, men också hur något som är skrivet linjärt kan stuvas om senare, för att hålla kvar spänningen (Okej, det är avslöjat att Darth är Lukes pappa, men hur ska det gå? Tillbakablicken förklarar och bygger upp mot slutet.)

Hur gör man en tidslinje?

Ett tips till dig när du skriver är att du skapar en fysisk tidsaxel. Har du inte plats på väggen, tejpa ihop ett antal A4 som du kan rulla ut på golvet när du behöver se på den. Du behöver den överblick som du inte kan få på en datorskärm (om den inte är ohemult stor). Markera tidens gång på linjen. Fäst sedan en post it-lapp för varje kapitel på tidslinjen och skriv dit ett datum, eller klockslag om berättelsen utspelas under en mycket begränsad tid. Markera även samma avsnitt i texten med samma tidsangivelse, till exempel i kapitelrubriken (detta kan du senare ta bort om du inte vill ha det med). Se till att lapparna sitter på rätt ställe på din tidslinje. Då ser du om det finns stora luckor i din berättelse (och vad hände i så fall under den tiden?).

Oavsett om du skapar berättelsen genom synopsis, via en kortversion eller skriver allt direkt, kan du, när du har skrivit färdigt första versionen, se på din tidslinje och fundera på om allt kommer i rätt ordning. Jobba färdigt tidslinjen med dina lappar först, det är enklast och ger mest överblick. Om du vill flytta om något har du tidsangivelserna i texten som hjälp. Använd sökfunktionen på datorn för att enkelt hitta kapitlet och klipp och klistra.

Andra sätt att använda tidslinjen

Givetvis finns det även andra sätt att använda tidslinjen. Själv har jag den till exempel för att hålla reda på när någon som blir gravid i berättelsen ska föda, eller hur gammal någon som fyller år blir just det här året. Här är det bara fantasin som sätter stopp. Var dock noga med att tidslinjen i din berättelse stämmer, annars kommer läsaren att fundera mer på hur det kan ha gått si eller så många månader än att ägna sig åt innehållet. Följden blir att du tappar läsarens koncentration, och det vill du ju inte.

Lycka till!
/Anna

Skriv trovärdigt

I går kväll satt jag och såg på King Kong på tv. En nyare inspelning, gjord av Peter Jackson (han med Sagan om ringen-filmerna). Likt alla som sett någon annan film av Jackson förväntade jag mig en del överdrifter. Därför var det enkelt att gå och koka te när det började ramla omkring dinosaurier. Mycket riktigt, när jag kom tillbaka ramlade de fortfarande omkring. Jag hade löst mitt tebehov på samma sätt som den som läser bruksprosa har lärt sig ta ett grepp lagom långt från slutet för att hitta den sammanfattning som borde ha stått först. Den här artikeln handlar däremot inte om Jacksons utbroderade fantasi, utan hans brist på koll när det gäller verkligheten.

I samma film finns en båtresa. Jag är långt ifrån expert på ångfartyg, men en sak har jag lärt mig och det är att om någon ger en order via maskintelegrafen (den där runda prylen som det står fram, back etc. på) så plingar det. När maskinchefen har uppfattat ordern plingar vederbörande tillbaka, som en kvittering, så att den på bryggan vet att ordern är uppfattad. Det här tror jag dels att hyfsat många känner till, dels inte är så svårt att ta reda på. I King Kong ger de flera order via sagda maskintelegraf, men inte vid något tillfälle kommer kvitteringen. (Jag har hunnit vara tillräckligt mycket på sjön för att veta att en kvittering är superviktig, även om jag inte kan mycket om ångfartyg.) Hade en sån liten detalj varit rätt kanske jag inte hade lämnat filmen för att anmärka på den uteblivna kvitteringen på Facebook och sedan koka te under dinosauriescenen. Jag kanske helt enkelt hade ”köpt” att det fanns både en jätteapa och en massa andra jättedjur på ön.

Detta är lika viktigt när du skriver som det är på film. Är det skräck, fantasy eller sf, se till att bitarna som hör ihop med verkligheten också gör det. Annars kommer ingen att tro på det du har hittat på. Är du däremot noga kan man börja tro på ett hemligt samhälle, mitt ibland oss vanliga, som består av trollkarlar som får sin post levererad av ugglor. En av Rowlings förtjänster är hennes noggrannhet med de delar av Harry Potter som utspelar sig i vår värld. Det gör att vi köper hennes fantasidelar. Givetvis måste du vara lika noga med detaljerna om hela din historia utspelar sig i verkligheten, det säger sig ju självt.

Under mellandagarna stod jag och väntade på en kompis på Slussen, en av Stockholms tunnelbanestationer. Intill mig fanns en karta över det spårbundna trafiknätet i stan. Ett holländskt par stannade, pekade och diskuterade. Jag hörde dem säga något som liknade ”Kungsträdgården”. Här fann jag det lämpligt att ingripa, fråga om de ville ha hjälp och säga att om de skulle till Kungsträdgården var det betydligt snabbare att ta buss två utanför. Nu skulle de inte till Kungsträdgården, utan försökte ta sig till Djurgården. Hade de åkt via Kungsträdgården hade de fått minst tre byten. Det går däremot en färja direkt från Slussen som jag istället rekommenderade. Detta visar bara alltför lätt hur fel det kan bli om man försöker skapa verklighet av en karta. Du måste besöka platsen du skriver om, eller åtminstone prata med någon som känner till den som sin egen ficka.

Ett annat klassiskt exempel är tunnelbanenätet i London. Alla som åker ofta vet på vilka stationer det är långt att gå mellan linjerna och byter hellre på något annat ställe. Ska man ta sig fram snabbt kan det löna sig att åka en eller två stationer extra totalt, men slippa gå tre kilometer i tunnlar mellan varje byte. Skriver du om någon som åker tuben, kontrollera alltså med någon som gör det dagligen var de som inte är turister brukar byta.

Detta kan man dra historier om i all oändlighet. Det jag vill komma till är dock följande: Det är de små detaljerna som gör det. Om du vill suga in läsaren i texten behöver den givetvis vara välskriven, så att ingen hakar upp sig på språket. Så fort läsaren måste stanna upp och fundera är förtrollningen bruten. Detta gäller även hur texten är satt, vilket blir viktigt för alla som ger ut själva. Och … det gäller för verklighetsanknytningen. Så fort läsaren hittar ett ”fel” kommer han eller hon att reagera och tappa flödet. Sedan spelar det ingen roll om felet består av en maskintelegraf eller av kommunala färdmedel. Oavsett rycks läsaren upp ur sin ”läsbubbla”.

Du har allt att vinna på att göra en noggrann research. Därmed inte sagt att du ska redovisa allt du har lärt dig på vägen. Gör du det börjar du framstå som en besserwisser istället. Håll balansen. När jag skrev Ghosts Drugs & Rock n’Roll höll jag medvetet inne gatuadresser. Däremot står det på ett ställe att Mia enkelt kunde ha hoppat på treans buss för att ta sig från rummet hon hyrde till Tommys hem. Jag säger inte mer, men den som känner till Stockholm förstår att Mia bor på Söder och Tommy på Kungsholmen. Hade jag däremot skrivit fel bussnummer hade de med lokalkännedom börjat undra och tappat flödet i läsningen. Många sidor senare står det om ett besök hos Tommy på Kungsholmen. Läsaren med lokalkännedom får då en bekräftelse. (Själv vet jag till och med i vilket hus jag har placerat Tommys bostad, jag vet hur trapphuset ser ut etc. men detta behöver jag inte redovisa.) Var alltså noga med detaljerna, men skriv sedan inte läsaren på näsan med dem.

Lycka till!
/Anna

Gott nytt skrivår 2016

Till sommaren 2016 är det 20 år sedan jag började arbeta professionellt med text. Det kommer att dyka upp olika specialerbjudanden under året. Håll utkik här.

Jag vill tacka alla som har anlitat mig som lektör eller språkkonsult under den gångna tiden. Numera jobbar jag nästan uteslutande med skönlitteratur, men ibland dyker det också upp en faktabok att granska.

Alla texter har något bra. Alla berikar de min egen kunskap (i det här jobbet blir man aldrig fullärd, tror man det är det något galet på gång). Många texter är dessutom ett rent nöje att få läsa.

Jag vill också tacka alla som har hjälpt mig när jag själv skriver (för man kan inte granska sin egen text, man kan den för bra). Lektörer, betaläsare, sakkunniga och ni som kommit med glada tillrop – ni vet vilka ni är. Tusen tack!

Det är mycket spännande som står för dörren under 2016, både på lektörssidan och författarsidan. Vässa din stylus, gåspenna, blyerts eller dator och sätt igång och skapa.

Gott nytt år!
/Anna

Nöjda kunder

Det är kul när kunderna är nöjda. Så här skriver Jens Daniel Burman, författare till nyutkomna skräckromanen Huset (som passar verkligt bra i presenthögen så här till jul):

Det var inte vilken lektör som helst jag fick. När Anna kom in hände det stora grejer med texten. Hennes skärpa fick mig att kavla upp ärmarna och jobba vidare. Precis som jag vill att det ska vara. Tack till Anna Gable.

huset