Förläggare vill inte se dem. Läsarna hoppar över dem. Redigerare säger: ”klipper bort”. Det finns ingen del i en text som är så hatad som prologen. Bara för det är det inte meningen att du inte ska ha en. Men _om_ du ska ha en måste den vara riktigt vass.
Nitar du prologen kan den betyda mer än en bra första mening. En bra prolog måste vara nödvändig.
Om din text snubblar mitt i manuset tycker läsaren oftast att det är trist en bit och kanske skummar. En recensent läser kanske klart, men ger ett dåligt betyg. Snubblar texten däremot när du skapar början, blir ditt manus med största sannolikhet inte läst. Av någon.
Med detta sagt kanske det verkar enklast att bara hoppa över prologen och gå direkt in i kapitel ett. För många är det faktiskt så, men som med allt annat kan en prolog höja texten, bara du vet vad du gör.
Prologen som ”förhistoria”
Det finns två varianter av att ha prologen som en form av förhistoria. Båda ger läsaren något extra, utanför själva berättelsen.
1) En typ av prolog är den blick in i det som har hänt innan manuset tar sin början som kan göra att ditt manus får en dimension. Det är däremot inte bara vad som hände innan första kapitlet, utan kräver mer än så.
2) En annan ger läsaren en blick på ett helt annat ställe, dit huvudpersonen aldrig kommer. När det drar ihop sig till klimax i historien vet läsaren något som karaktärerna inte känner till. Du skapar ”Åh nej, öppna inte den där dörren-känslan”.
Prologen bör vara ur ett annat perspektiv än den övriga berättelsen och på så sätt tillföra information till läsaren som berättelsen i sig inte tillåter. Det kan till exempel handla om något som den som senare har perspektivet aldrig vill prata om.
En bra ”förhistoria” kan ta ditt manus till en helt annan dimension. Om läsaren får ”inside informaton” som karaktärerna inte känner till kan det öka dramatiken. Skriver du deckare, varför inte börja med att någon gömmer liket? Medan polisen sedan undrar vem som har gjort brottet och mördaren i godan ro vattnar sina rosor kommer läsaren att krypa ur skinnet i väntan på att gärningsmannen ska slå till igen.
Skriver du en serie fungerar också prologen bra som inledning i bok två och framåt. Det är ettan, eller den fristående boken, som är svårast att göra en prolog till. I en serie kan läsaren få inblick i vad som har skett mellan bok ett och två, eller saker som skedde medan bok ett utspelade sig, men på ett annat ställe.
Prologen som sätter stämningen
Den andra varianten av prolog skiljer sig helt från manuset, inte bara i tid, rum eller perspektiv, utan också i språk och form. Den är oftast djupt konstnärlig och med andra ord svårare att få till. Mycket svårare. En mästare på den här formen av prolog var Dickens. Det handlar inte så mycket om att berätta något för läsaren, som att ge stämningen.
När första kapitlet börjar ska läsaren till hundra procent vara med på tåget, redan befinna sig i manuset, känna dofterna, höra ljuden och se karaktärerna framför sig, lika väl som tidsandan. Kanske kommer läsaren till och med att förstå om det hela får ett bra eller ett sorgligt slut, utan att du har avslöjat något som helst kring detta.
Vad en prolog _inte_ är
Prologen är inte en kosmisk informationsdump. Fallgropen för ”förhistorien” är skapelseberättelsen. Den är mycket vanlig i science fiction, där författaren vill berätta för läsaren om sitt världsbygge, men den blir som regel för tung och rent av tråkig för läsaren som snabbt bläddrar fram. Det går att peka på många framgångsrika författare som har använt den här metoden. Det betyder inte att den är optimal. Gå din egen väg och våga skriva en bra prolog.
En annan fallgrop är att stjälpa in läsaren rakt in en en actionscen. Förhoppningen är antagligen att läsaren ska vilja hänga kvar för att försöka förstå vad det är som pågår. Nu säger du säkert: ”Men hallå, sa inte du nyss åt mig att börja med något som fångar läsaren, att använda den dramatiska kurvan?”. Jo, visst ska man använda sig av dramaturgi, men med detta sagt inte kasta läsaren rakt in i ett redan pågående slagsmål. Risken är att han eller hon inte förstår något alls och slutar läsa.
Risken att starta med en prolog som går i hundratio är också att läsaren oftast får väldigt många karaktärer och annan info att hålla reda på. Det finns en anledning till att många framgångsrika äventyr börjar på en liten ort, eller, likt i Stålmannen, på en bondgård. Läsaren behöver hinna lära sig manusets miljö och vilka som bebor den.
Den tredje fallgropen är prologen som får läsaren att säga: ”Que???”. Har du någon gång läst en bok som börjar med en prolog som verkar fullständigt obegriplig? Det kanske börjar med en scen där någon står i en uppenbart historisk tid och gör någon form av ceremoni. När manuset sedan börjar befinner sig läsaren bland börsmäklare i New York. Genom manuset kommer ingen tråd som griper tag i prologen och när boken är utläst är läsaren fortfarande lika ovetande. Detta är en ”Que?-prolog”. Det kanske låter helt naturligt att inte skriva sådana, men det finns många manus som faktiskt har just sådana prologer. Undvik, är mitt råd.
Tänk på att en prolog aldrig är till för att stoppa in information som du vill att läsaren ska ha. Den är aldrig en tillflykt för den författare som aldrig kom på hur allt skulle få plats i själva berättelsen. Se prologen som grädden på moset.
Vad en bra prolog kan göra
När du väljer att skriva en prolog, tänk på läsaren. Läsaren är din vän, din kompanjon, den du ska underhålla. En nöjd läsare kan slå knut på sig själv för att få läsa klart. Den kan också höja dig till skyarna om den är tillfredsställd. Det viktigaste är då att tänka på att du måste förtjäna läsarens förtroende.
Som med alla kärleksaffärer (för en nöjd läsare kommer att ha en kärleksaffär med din bok), är det första intrycket oerhört viktigt. Visst kan kärlek också blomma på de mest oväntade ställen, men då brukar det vara mer motsträvigt i starten. Då måste tillräckligt många ha orkat igenom början av manuset för att kunna berätta för alla andra hur bra det blir sen. Är det värt att ta den risken?
Om du å andra sidan lägger mycket krut på en bra prolog kan de kroka fast läsaren, till och med så mycket att denna redan då vet att den vill läsa del två. Kom ihåg att anledningen till att så många läsare avskyr prologer är för att de oftast är dåliga. En prolog är som en pistol, den har en enorm kraft, men du kan lika lätt skjuta dig i foten.
Bli en författare med ett ”prologsamvete”. Jobba hårt med din prolog och låt oss höja prologens status bland både läsare, förläggare och redigerare.
Lycka till!
//Anna
Anna Gable 