I mångt och mycket blir en karaktär aldrig intressant för läsaren om den inte agerar. I vår vanliga värld utsätts folk ideligen för val. Ska jag ta den blå blusen eller den gula? Ska jag springa till tåget som jag brukar, eller ta nästa och hinna köpa tidningen? Alla val får konsekvenser. (För just i dag stod det i tidningen att … till exempel.) Varje val är, i sin tur, ett agerande.
Givetvis är det också ett agerande när det kommer till dialog. Dialog är ett utmärkt sätt att gestalta en person, eftersom läsaren får tränga in i personens sätt att resonera. Varje person har sitt sätt att uttrycka sig på, och ibland olika sätt beroende på vem han eller hon tilltalar. På det sättet växer fler sidor av karaktären fram.
Hellre än att göra en regelrätt intervju enligt en i förväg uppgjord frågelista skriver jag något som jag kallar ”bihistorier”. Ibland är de bara ett byte av perspektiv, för att ta reda på hur någon annan ser på en sak, ibland en kort historia om något som en karaktär har råkat ut för utanför huvudintrigen. Ibland får den också prata med någon från ett helt annat manus, i en helt annan tid, bara för att jag vill se hur orden kommer att falla. Bihistorien kan vara allt från några rader till en hel novell (ja, det har hänt flera gånger, vilket ofta betyder att karaktären är intressant nog att vilja veta mer om).
Bihistorierna kommer sällan med i slutresultatet, men det ger en djupare förståelse för hur karaktären i fråga kommer att välja att agera härnäst. Det är ju oftast roligare att läsa om någon vars val får konsekvenser, än någon som bara får en massa händelser kastade på sig. Om X inte springer efter bussen en morgon och därför möter Y blir det bättre, än om Y bara dyker upp i Xs värld.
Låt karaktären styra handlingen genom sitt agerande istället för att den blir offer för författarens styre. (Mina karaktärer gör ibland saker som jag inte alls har tänkt mig – och det här vet jag att jag är långt ifrån ensam om att ha upplevt – och då är det bara att ta emot och låta dem köra på. (Om en karaktär bara gör som författaren vill har den oftast inget ett eget liv, det brukar vara en bra kontrollpunkt.)
Verkliga människor har en egen plan för vad de ska göra efter jobbet eller i nästa vecka. Det måste dina karaktärer också ha. En bra punkt för att få tag i dem är alltså att tjuvtitta i deras almanacka och kanske (med författarens allra elakaste flin) lägga några hinder i vägen.
Framåt nionde-tionde redigeringsvändan har jag oftast fyllt i alla luckor kring en karaktär. Det är ungefär då som det är dags att ”dekorera” karaktären med små bitar ur det som hänt innan manuset börjar eller sådant som inte är avgörande för plotten, som vad personen gillar att läsa – om nu inte valet av litteratur är avgörande för den stora finalen i manuset förstås.
Anna Gable 