Huvudord och pronomen

Ett huvudord är ett ord som ett pronomen syftar tillbaka på. Pronomen betyder ersättningsord. När du använder ett personligt pronomen (jag, du, han, hon, hen, den det, vi, ni, de) måste det först finnas ett huvudord som pronomenet ersätter.

Huvudordet

Ett huvudord kan vara något så enkelt som ett eller flera egennamn, eller namnet på en grupp (”partipamparna”, ”poliserna”). När du har nämnt huvudordet kan du fortsätta att prata om samma person eller grupp genom att använda pronomen. ”Lasse gick ut i skogen. Där mötte han en björn.”

Undvik att rada upp en hel hög med egennamn eftersom chansen är minimal att läsaren ska minnas vilka alla är. Men börja inte heller med ”de”. I så fall är det bättre att ge personerna ett gruppnamn, som ”syjuntan” (förutsatt att läsaren sedan tidigare är införstådd med vilka som hör till just den gruppen).

Syjuntan

Huvudord före pronomen

Varje gång när du gör ett nytt stycke, med blankrad eller tre stjärnor före eller byter kapitel, måste du börja om med huvudordet. Det är för att din läsare direkt ska förstå vilka som är med i den nya scenen. Ofta innebär dessutom nytt stycke eller kapitel att tid, plats eller medverkande i scenen har förändrats. Än viktigare blir det här givetvis om läsaren har gjort uppehåll och glömt vem eller vilka du kan tänkas syfta på.

Annat än egennamn

Det är inte bara personer eller grupper av människor som kan vara huvudord, det kan lika gärna vara föremål: Volvon – bilen – den, till exempel. Felet att inte nämna huvudordet först när det gäller föremål är däremot inte alls lika vanligt som när det gäller människor.

Var inte hemlig

En del författare försöker vara ”hemliga” med vem någon är och kanske bara skriver ”han” eller ”hon” genomgående i ett stycke. Det kan, i vissa specialfall, fungera men som regel är det mest bara irriterande. Läsaren kommer att ägna mer tanke åt vem det kan vara än åt vad som verkligen händer. Risken är med andra ord stor att du förlorar läsaren på vägen. Det gör faktiskt inget om läsaren vet vem det är som smyger omkring i den mörka gränden, det kan till och med öka dramatiken att veta!

Vanliga fel

Här är några vanliga fel när det gäller huvudord och pronomen. Kolla ditt manus så att du inte har såna.

Syftning

Var noga med att dina pronomen syftar rätt. Har du en scen mellan två kvinnor syftar pronomenet på det senast nämnda egennamnet. I en del andra språk kan du syfta annorlunda, men i svenskan går det inte att hoppa över ett led.

Nytt kapitel

När jag lektörsläser eller gör ett redaktörsjobb får jag ofta ställa frågan vem ett pronomen i början av ett kapitel syftar på, eftersom det inte alls är självklart för mig när jag läser manuset. ”Hon öppnade dörren till rummet.” kan alltså syfta på (nästan) vilken kvinnlig karaktär som helst i manuset (och även vilket rum som helst, men det är en annan historia). Men eftersom jag också är i författarrollen ibland förstår jag varför det är enkelt att ramla i den här fällan.

Författaren har ofta handlingen som en osynlig film i huvudet. Det är det självklart att det är Stina som öppnar dörren, och så skriver författaren ”hon” trots att det är nytt kapitel. Men tänk på den stackars läsaren som inte har den där filmen utan måste begripa det du får ner i text! Är du tydlig kan läsaren sjunka in i handlingen utan att grubbla över om det är Lisa eller Stina som går in i rummet.

Överkurs

Istället för egennamn eller pronomen kan du också använda ett epitet (ett bredvidställt ord), för att slippa tjata namnet. Det kan till exempel vara ”åklagaren” eller ”saxofonisten” (såvida inte rummet är fullt av åklagare eller saxofonister förstås, då funkar det inte). Men tänk på att om du kallar ”Lisa” för ”åklagaren” emellanåt bör du inte ha andra epitet för henne, då blir det rörigt för läsaren. Det måste också givetvis vara känt att Lisa är åklagare. Det är mest bara ett knep att ta till när det blir väl många ”Lisa” och ”hon” på raken.

Lycka till!
/Anna

PS Läs också gärna mitt inlägg om att inte upprepa samma meningsbyggnad om och om igen. Följ länken här nedan och gå till stycket ”Samma meningsbyggnad flera gånger.” https://annagable.com/2021/05/03/guldvagen/

5 reaktioner till “Huvudord och pronomen

  1. Det verkar mer och mer gå mot att använda dom som personligt pronomen i stället för de och dem. Förläggare är väl av ett ganska konservativt släkte så vad är rätt, eller kanske riktigast att skriva?

    Gilla

    1. Nej, det går inte mot att använda dom, snarare tvärt om. Dom förekom en del under 1960-talet, men har sen dess försvunnit igen. Läsarna vill ha ett korrekt språk, inte talspråk.

      Gilla

      1. Jag håller helt med dig men man blir förvirrad när man läser följande:
        Lisa Holm, professor i svenska vid Lunds universitet, föreslog i en Språkspalt i Svenska Dagbladet att det kan vara dags att byta ut de och dem i skriftspråket mot dom.
        Vad ska man då stå på för fot?

        Gilla

      2. Du ska tänka själv och inte låta Lisa Holm pracka på dig något som hon tycker (för det är inget annat än tyckande). Vill du att några av dina läsare ska bli irriterade, eller vill du skriva ett språk som inte syns och ge plats för din berättelse? Du kan bara svara själv på den frågan.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s