Skriva dialog

Dagens skrivtips handlar om anföring, anföringstecken och anföringssats. Bara för att förvirra finns det två metoder att markera dialog, citattecken och talstreck – även kallade replikstreck (gemenligen kallade fnuttar / dubbelfnuttar och pratminus). Mer om hur du skriver dessa nedan.

(Vän av ordning påpekar säkert nu att man även kan ha måsvingar, alltså: « men dessa är så ovanliga och hanteras som citattecknen, så jag lämnar dem därhän.)

Anföring och anföringssats

För att förstå vad jag pratar om nedan kan det vara bra att kunna två termer: anföring och anföringssats. Anföringen är det som sägs. Anföringssats är det som talar om på vilket sätt något sägs. Den innehåller ord som till exempel sa, ropade eller skrek. I den här anföringen
– Hej, ropade Lisa.
är ”ropade Lisa” anföringssatsen.
Skilj på anföringssatser och efterföljande brödtext. Brödtext efter anföring ska stå på egen rad med indrag, det blir alltid nytt styck på samma sätt som själva anföringen är ett nytt stycke.
Jämför:
”Hej”, ropade Lisa och sprang dem till mötes.
och
”Hej”, ropade Lisa.
Hon sprang dem till mötes.
eller
Lisa ropade:
– Hej!
Hon sprang dem till mötes.
Blanda inte så att brödtexten hamnar på samma rad som anföringen och anföringssatsen. Anföring och anföringssats där där flera pratar med varandra bildar en dialog.

Anföringstecken: två system

Citattecken i svensk litteratur ska sitta i det över hörnet och om du använder typografiska dito ska de ha ”klumpen” överst. (Det går tyvärr inta att göra typografiska tecken att visa med här, men de ska alltså se ut som två små upphöjda nior). Citattecken sätts både före och efter det som sägs.

Talstreck ska sitta före det som sägs och det ska vara ett mellanslag mellan strecket och första bokstaven i anföringen. Talstreck sätts bara före det som sägs. Ett talstreck är längre än ett bindestreck, kolla hur du åstadkommer detta i det program du skriver i. Ett tips är att ha det som automatisk korrigering, och backa ett steg om du behöver bindestreck någon gång.

Så här långt är det sällan några problem. (Det där med att citattecknen ska vara vända på svenskt sätt kan du ställa in i ditt ordbehandlingsprogram, men oftast är det redan inställt på rätt sätt. Får du fel kan du behöva växla till svenska som språk i ditt program.)

Var ska skiljetecknen sitta?

Det svåra brukar vara att få skiljetecknen rätt. Smaken avgör vilket system du använder, men det är vissa tekniska skillnader som är bra att känna till.

Jag tar talstreck först, för det är enklast och visar genom exempel.
– Det blir fint väder i dag, sa Lisa.
– Aj! skrek Lisa och vände på huvudet. Det gjorde ont.
Lisa sa:
– I dag har jag varit hos frisören och urmakaren.
När det finns en anföringssats ska du alltså alltid skriva den med gemener, även efter stora skiljetecken (punkt, utropstecken och frågetecken).

Vid citattecken brukar det uppstå en del förvirring kring placeringen av skiljetecknet, men så här ska det vara – lägg märke till om skiljetecknet sitter utanför eller innanför det avslutande citattecknet.
”Det blir fint väder i dag”, sa Lisa.
”Aj!” skrek Lisa och vände på huvudet. ”Det där gjorde ont.”
Lisa sa:
”I dag har jag varit hos frisören och urmakaren.”
Stora skiljetecken sitter alltså innanför citattecknet, medan komma sitter utanför.

Problemet med när det är dialog och när det är anföringssats uppstår inte lika lätt med citattecken som med talstreck som bara används i början av repliken.

Citat i citatet

Ibland talar någon om vad någon annan har sagt, och när det blir ett citat inne i citatet (dialogen). Här skiljer sig återigen de båda systemen.
Citattecken:
”Då ropade de: ‘Utrym salen!’ och alla sprang”, sa Lasse.
Talstreck:
– Då ropade de: ”Utrym salen!” och alla sprang, sa Lasse.

Vilket system är bäst?

Både citattecken och talstreck är lika vanliga i svensk litteratur, inget är ”mer värt” än det andra. Vilket du väljer är alltså upp till dig själv. Personligen föredrar jag att skriva med talstreck, troligen för att det var tydligare när jag en gång började skriva och gjorde det för hand, andra tycker att citattecknen är bättre. Som du säkert redan märkt har båda för- och nackdelar. Välj det du gillar bäst, men var konsekvent och se till att du har koll på hur du använder det system som du har valt.

Mer om anföringssatsen

Det kan ofta vara lockande att krydda texten med hur någon säger något. Alla som har läst Stephen Kings ”Att skriva” har dock fått en rejäl bakläxa kring uttryck som ”utbrast”, ”suckade”, ”sa hon mjukt”, eller ”skrek han förnärmat”. Det enda som är neutralt i sammanhanget är ”sa”, följt av vem som sa det. I exemplet med skiljetecknen ovan bör det alltså stå:
”Aj!” sa Lisa.
Ordvalet och utropstecknet gör alla övriga kommentarer onödiga här. Läsaren kommer att förstå både att något gör ont och att hon knappast säger det mjukt.

Enda gången när en förstärkning av anföringssatsen kan vara på sin plats är om en karaktär bryter mot det förväntade, till exempel om någon sänker rösten i ett läge där läsaren tror att alla höjder tonen vartefter, som vid en hotbild.
”Ett steg till och jag skjuter”, viskade kommissarien.

Lägg märke till att det inte behöver stå ”frågade” om du har ett frågetecken. Följande båda exempel säger alltså exakt samma sak, men på olika sätt:
”Hur mycket är klockan?” sa Lisa.
”Hur mycket är klockan”, frågade Lisa.
Detta är däremot tårta på tårta, även om det inte är ett direkt fel:
”Hur mycket är klockan?” frågade Lisa.
Det som kan behövas är ett förstärkande ord vid kraftiga uptrop. Skriver du ”vrålade” bör det föregås av ett utropstecken i själva anföringen. Tänk på att vara sparsam med utropstecknen, har du för många tar de ut varandra. Spara kryddan tills den verkligen behövs.

Nu undrar säkert någon hur läsaren ska kunna veta på vilket sätt något sägs. Jämför:
a) – Näe, så dum du är! skrek Lasse förargat.
b) – Näe så dum du är, sa Lasse och slängde igen dörren med ett brak.
Det är b) som kallas att gestalta (mer om gestaltning kommer senare). I a) förstår visserligen läsaren att Lasse inte är nöjd med situationen, men hur är egentligen Lasse när han skriker och är förargad? i b) får läsaren veta att Lasse är en sådan som drämmer i dörrar när han är missnöjd och sur. a) talar alltså bara om något som kan översättas med ”Det tar tre gånger så lång tid att utföra x som Y” utan att vi får veta hur lång tid det tar att utföra Y. I b) däremot får vi hela skalan av Lasses humör av några få ord. Hänger ni med? Givetvis kan b) kryddas med ett utropstecken, jag har hållit tillbaka nu för att var övertydlig.

Mer om gestaltning kommer senare, detta var bara en försmak. Det jag vill att du lägger märke till är också att det går utmärkt att gestalta en karaktär med hur den pratar. Var noga med att dina karaktärer får sina individuella röster så fort du skriver dialog.

Lycka till!

2 reaktioner till “Skriva dialog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s