Författare: annagable

Jag berörde fienden som hastigast i mitt inlägg från Författarkliniken. Här ska jag utveckla det mer. Även detta är på begäran. Jag sammanfattar fienden i några korta regler.

Regel nummer ett: Din hjälte blir aldrig tuffare än den fiende han eller hon möter. Det är ju ingen konst att besegra någon som inte utgör ett allvarligt hot.

Regel nummer två: En osynlig genomond fiende är inte lika otäck som en närvarande som visar olika sidor. Här brukar jag jämföra vem som egentligen är mest läskig i Sagan om ringen, är det Sauron (bara ond, avlägsen) eller Gollum (som är närvarande, som ibland hjälper, men är det med bakslugt beräknande? Man kan aldrig vara säker på var han står.).

Regel nummer tre: Försök få läsaren att känna för fienden. Vad fick honom eller henne att bli så här?

Regel nummer fyra: En fiende är ett problem, två fiender är tre. Ett för dem var och ett för att hamna mitt emellan, eller om den ena ger sig på någon hjälten gillar.

Regel nummer fem: Våga offra en av dina huvudpersoner, någon som står hjälten nära. Då blir hotet reellt.

Regel nummer sex: Låt hjälten se sig själv som fienden, vara rädd för att bli likadan, identifiera sig. Då kommer läsaren också att göra det.

Regel nummer sju: Det måste kosta att besegra fienden. Hjälten måste ge upp något för att göra det, och det får inte vara en småsak.

Lycka till!

En gång höll jag föredrag för en grupp döva. Istället för dövtolk hade de en person som skrev ut allt jag sade på en skärm samtidigt som jag pratade. Givetvis kunde jag inte låta bli att snegla på skärmen mellan varven. Till min förfäran såg jag att den som skrev ut mitt anförande även skrev ut alla onödiga småord. Jag sa ”då” i slutet på i princip varenda mening. Och det hade jag inte en aning om själv.

Det här är det andra ”beställningsinlägget”. Frågan är hur man blir av med ordet ”insåg”. Det är dock samma princip för alla ord som man får för mycket av. Det finns två varianter, den man ser, men inte vet hur man ska bli av med (som frågeställarens ”insåg”), och de man inte märker (som mina ”då”).

Ord som du märker att du upprepar

Om du vet med dig att du upprepar ett ord gäller det helt enkelt att hitta synonymer, eller andra vägar att gå. Jag har delat in de när upprepningarna efter ordklass.

Substantiv, egennamn och personliga pronomen

Det enklaste är att för många meningar börjar med ett namn eller ett personligt pronomen (han, hon, den, det). Så fort du har märkt att du gör det här felet blir det lätt att åtgärda. Läs igenom, hitta variationer.

Exempel 1:

Han gick fram till den döva barden. Han tog honom i håret. Han kastade ut honom genom fönstret med ett vrål. Han lät bardens muntifikantor följa efter.

Variation 1:

Han gick fram till den döva barden och tog honom i håret. Med ett vrål kastade han ut barden genom fönstret. Musikantens muntifikantor fick strax ta samma väg.

Sedan vi har bett den oskyldiga barden och hans muntifikanor omursäkt kastar vi oss raskt över nästa exempel (och fråga inte vad en muntifikantor är, men under hela tillagningen av dagens lunch bad den att få vara med i det här inlägget. Så är det ibland i min författarvärld 🙂 Den kanske får vara med i en novell som du skriver? Jag tror att det är någon slags musikinstrument.)

I mitt pågående manus använder jag ofta olika ord för samma person: Louis – sjömannen – matrosen, Mr Langdon – kaptenen – befälhavaren eller Miss Emma – redardottern – flickan och så vidare. Gör gärna en lista för olika benämningar på dina karaktärer som du kan använda.

Verb

Ibland hänger man upp sig på vissa ord. Framför allt märks detta om du läser ditt manus högt.

Exempel 2:

Hon stod vid busshållplatsen. Här hade hon stått många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, stod den långa mannen i den gråa rocken. Vad stod han och tänkte på?

Variation 2:

Hon stod vid busshållplatsen där hon väntat många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, fanns den långa mannen i den grå rocken. Vad tänkte han på?

Det är alltså fråga om fantasi. jag hittar ofta ord som är för lika varandra i samma stycke när jag går igenom mina egna manus. När jag redigerar dem får jag hitta synonymer och sedan väga dem på guldvåg för att se vilket ord som ska in var. (Det är oftast detta som gör att du skriver betydligt bättre på ditt modersmål än på något annat språk, hur bra du än kan det.) Det krävs också en koll att den nyinsatta synonymen inte finns för nära i stycket ovan eller under givetvis.

Adjektiv och adverb

När det gäller ”insåg” är det egentligen två frågor: Dels att hitta synonymer som ”märkte, uppfattade, tänkte” med flera, men också att ta sig en stund och fundera på om det inte vore bättre att gestalta.

Exempel 3:

Kalle insåg att Pelle hade rätt.

Variation 3:

Kalle fick en varm känsla i magen. Pelle hade rätt.

Vilket ger läsaren mest?

Ord som du inte vet med dig att du upprepar

Kör sök och ersätt. För att hitta dem hänvisar jag helt enkelt till det här inlägget: Rensa bort småord

Lycka till!

Jag ställde en fråga i en grupp med författare på Facebook, vad de ville att jag skrev om för tips. Det kom en hel rad intressanta förslag. Här är det första: Hur du varierar dialog och hur du skriver anföringssats.

Anföringssats, vad är det?

Dialog är ett bra sätt att både tränga in i karaktärerna, samt att lätta upp texten. En lagom blandning av dialog och brödtext gör en bok trevlig att läsa, helt enkelt. För att läsaren ska förstå vem som säger vad krävs en anföringssats, alltså en markör som ”sa Lisa”.

(Jag tar mig friheten att använda exempel ur första kapitlet ur mitt pågående projekt i det här inlägget. Detta helt enkelt för att jag har den så aktuell i huvudet och slipper söka efter andra exempel.)

”Osynlig” anföringssats – undvik adjektivkedjor

För att göra anföringssatsen så osynlig som möjligt, skriv ”sa Xx”. Det kanske känns tradigt att skriva, men läsaren märker inte detta, utan registrerar bara vem som pratar.

Undvik långa adjektivkedjor i anföringssatserna. Ingen blir glad över ett. ”sa hon trumpet förnumstigt strålande” (ursäkta, men hitta på ett bra exempel själva så får ni se hur lätt det är!). Detta gör texten tung samtidigt som det inte tillför något, för vem vet egentligen hur någon säger något förnumstigt? Det är här den berömda gestaltningen kommer in. Visa hur personen reagerar, eller ser ut, när repliken fälls.

Exempel 1 (Huvudpersonen Louis har blivit kallad till rederiets ägare, Lord Peyrer, men istället för lorden möter han redarens dotter, den vackra miss Emma.):

– Jag fick ett meddelande från Lord Peyrer, sa han.
Hon log.
– Nej, inte från far, från mig. Jag sände bud i hans namn när jag fick höra att du vände tillbaka ner i Seabird för att söka efter min katt.
– Miss, jag såg katten, och den var så söt. Men jag nådde aldrig fram, innan …
Han slog ut med ena armen och balanserade fram sin bandagerade fot, noga med att inte överdriva.
– Jag hoppas att katten klarade sig, fortsatte han.

I exempel 1  finns det några varianter på ”sa Xx”, som ”fortsatte han”. Detta är nödvändigt då det finns brödtext mellan, men samma person fortsätter att prata efter brödtexten som har talat innan den. Läsaren förväntar sig oftast att karaktärerna ska ta varannan fras och annars kan det uppstå förvirring.

De vanligaste varianterna i anföringssatsen

Vill du, trots allt, ha med någon indikation på hur någon säger något kan du ta med de allra vanligaste, som ”frågade Xx”, ”ropade Yy” och så vidare. Hur man gör när man utbrister något (såvida man inte brister ut i sång) är däremot mindre känt. Uttrycket har blivit överanvänt i anföringssatser, men tillför egentligen inget (däremot kan läsaren tappa flytet och börja grunna på hur det låter om någon utbrister något). Låt det som personen säger styra. Ropar en sjöman (som i mitt manus) är det tämligen uppenbart.

Exempel 2  (Louis är uppe i riggen på skeppet. Det första säger Louis till en person som han har intill sig, det vet redan läsaren här):

– Se där, ett segel akterut om styrbord, sa Louis och kupade händerna ner mot däck: – Segel! Segel!

Jag behöver alltså inte lägga till ”ropade han” eller ”skrek han” efter. (Det Hollywoodska ”ohoj” eller ”ho” är  frånvarande i det här manuset, som försöker hålla sig till tidens anda.) När det gäller anföringssatsen ”frågade Xx” kan du antingen använda den och utesluta frågetecknet, eller så sätter du frågetecken och skriver ”sa Yy” som anföringssats. Givetvis är det inte fel med följande:

Exempel 3

– Vet du vad det här är? frågade hon.
– Böcker om rederiet, antar jag, men jag kan inte läsa.

Utan att ha både frågetecken och ”frågade hon” kan vara ett sätt att variera sig om ”sa” känns tjatigt. (Fast egentligen borde jag nog ta bort det där frågetecknet, eller vad säger ni själva?)

Markör innan dialogen

Om du inte vill ha anföringssats, se till att det står klart redan innan dialogen vem som pratar, genom en sats åtföljd av ett kolon.

Exempel 4  (här har Louis träffat en barägare som just avslöjat att han vet mer om sjön än han kanske borde):

Louis undrade om han skulle våga ställa nästa fråga, men så kom den i alla fall ut:
– Menar du att … att du har varit friseglare?
Joe såg ut som om han skulle fortsätta skratta, men så ändrades hans min.
– Du ska inte fråga så mycket pojke, utan hålla dig på rätt sida om lagen. Jag drev en bar i Port Royal också, innan en stor jordbävning ödelade stan för några år sedan. Alla är inte alltid pirater.
Louis nickade stumt. Joe fortsatte:
– Men en sak ska jag lära dig, …

Det går också att göra samma sak utan kolon, men då krävs större tydlighet för övrigt.

Exempel 5 (Louis och miss Emma igen):

Hon tog ett ark fint papper och doppade pennan i bläcket. Med mjuka bågar formade hon en rad tecken mot den vita ytan.
– Det här är alfabetet, sa hon. – Under har jag skrivit ditt namn och namnet på Seabird. Det här är mitt namn.
Hon skrev på nytt och lämnade över pappret till Louis. Han tog emot det och stirrade på de märkliga bokstäverna. Hon gick runt och ställde sig vid hans sida.
– Se, där är L, som i Louis, här är E som i Emma. Kan du hitta M?

Här har jag inte satt vare sig kolon eller någon sats som ”sedan sa hon:”. Ändå kan läsaren förstå vem som säger frasen. Det är ju bara en av dem som kan läsa.

Utesluten anföringssats

Om bara två pratar kan du utesluta anföringssatsen under korta stycken.

Exempel 6 (Louis möter miss Emma för första gången)

Vid ett skrivbord en bit innanför öppningen stod miss Emma. Hon log när hon fick syn på honom.
– Louis, så bra att du kunde komma. Pratar du engelska? sa hon.
Han lyckades böja nacken i en bugning, och så kom han ihåg mössan och tog den av sig.
– Ja, miss, jag har tjänstgjort på flera engelska skepp.
– Men du är … fransman?
– Min mor var fransk, far från Holland.

Här är det ju inget snack om vem som säger vad. Han svarar även ”miss” i sin fras, vilket gör att läsaren förstår. Längre än så här ska du dock inte försöka gå utan anföringssats, då tappar du snabbt läsaren. Om fler än två pratar samtidigt gäller samma sak. Då måste du ha en anföringssats.

Jag hoppas att dessa exempel kan ge lite hjälp på traven. Ställ gärna frågor i kommentarerna och använd gärna exemplens nummer som referens.

Lycka till!

Jag läser många manus som lektör, och ett mycket vanligt nybörjarfel är att författaren inte håller sig till ett grundtempus i sin berättelse. Med grundtempus menar jag det som i huvudsak används i manuset. Utöver detta kan det givetvis förekomma tillbakablickar och tankar framåt. Det kan till och med finnas enstaka kapitel där tempuset ändras för att ge en viss effekt, men då är dessa i minoritet.

Manusets grundform
Det vanligaste är att ett manus har sin grund i preteritum eller presens.
* Preteritum (det som tidigare hette imperfekt):
”Kalle GICK in i rummet och SATTE sig på en stol. Han TOG fram mobilen och SKREV ett meddelande till Stina.”
Detta är den i särklass mest använda formen.
* Presens:
”Kalle GÅR in i rummet och SÄTTER sig på en stol. Han TAR fram mobilen och SKRIVER ett meddelande till Stina.”
Den här formen har fått mer utrymme med tiden, men är fortfarande inte lika vanlig som preteritum.

Blandade verbformer
Givetvis förekommer blandade former i en text, exempel:
”Jag ÖNSKAR att Lasse inte HADE SAGT det.”
eller
”Jag ÅKTE till Skåne som LIGGER i södra Sverige.”
Varför fungerar då detta? Jo, om predikatet i manuset har samma tempus går det att låta andra delar avvika.
Jämför den felaktiga konstruktionen: ”Det ÄR mörkt på vintern. Jag AVSKYDDE det. Man KAN inte gå ut utan att halka.” (Rätt form blir givetvis AVSKYR – eller omvänt ”Det VAR mörkt på vintern. Jag AVSKYDDE det, Man KUNDE inte …”).
Predikatet är alltså det verb som beskriver en handling eller ett tillstånd i en sats (obs! Det finns predikat både i huvudsatser och bisatser, så kolla noga om meningen är lång.)

Tillbakablickar
Vid tillbakablickar måste man också vara noga, eftersom tillbakablicken får olika form beroende på manusets grundtempus.
* Vid preteritum blir det pluskvamperfekt, alltså en formulering med HADE, så här:
”Det vill jag inte, HADE Lasse SAGT den gången.”
* Vid presens blir däremot tillbakablicken preteritum, och här är det alltså upplagt för problem om inte manusets grundtempus är stadigt.
”Det vill jag inte, SA Lasse den gången.”

Övning
Gör gärna en skrivövning där du markerar alla verb som innebär en handling eller ett tillstånd för att lära dig identifiera predikatet i satsen.

Fördelar och nackdelar?
* Preteritum är den mest etablerade berättarformen. Fördelen är att formen alltid kommer att fungera. Det är också den vanliga formen som vi använder när vi berättar något för någon annan. ”Det VAR så mycket trafik att jag inte KUNDE komma hem tidigare.” Nackdelen är att ”alla” gör likadant, manuset sticker inte ut.
* Presens är i dagens twittrande och messande en allt vanligare form: ”ÄR på bussen.” I ett manus kan det ge högre närvarokänsla. Nackdelen är att det har blivit ”på modet” att skriva manus i presens och det kräver mer, så risken att göra fel ökar. Dessutom sticker det inte längre ut. Många förlag säger att de får manus i första person presens av i stort sett alla som vill debutera just nu. Det är med andra ord inte alls säkert att du är så unik som du tror om du kämpar dig igenom ett manus i presens.

Bryta mot regeln
När du har blivit säker på din sak kan du bryta mot regeln genom att till exempel lägga in något kapitel här och där i ett annat tempus än manusets grundtempus. Det kan till exempel vara en annan karaktär som har perspektivet, eller en förtätning inför den dramatiska höjdpunkten i manuset. Det får däremot aldrig vara någon tvekan om vilket som är grunden, annars blir läsaren snabbt förvirrad och tappar flytet i läsningen. Tungan rätt i mun alltså.

Lycka till!

En kollega skrev nyligen att hon satt och jagade småord i sin text. Detta är något som du själv enkelt kan göra med ”sök” antingen när råmanuset är färdigt, eller efter varje kapitel (personligen rekommenderar jag när råmanuset är klart, så att flödet i författandet inte stannar av).
Du kommer att bli förvånade över hur mycket du hittar och hur mycket klarare manuset blir efter rensningen. Här är en lista på ord att stryka (och det är inte bara skönhetsfel, utan en anledning till refusering):
lite
ganska
verkligen
just
väldigt
nästan
liksom
faktiskt
riktigt
plötsligt (allt sker plötsligt, från att grässtrån böjd i vinden till att taket faller in, ordet blir onödigt)
nu (se plötsligt)
ju
så (en del så krävs, läs meningen utan ordet för att se vad som kan tas bort)
då (en del då krävs, läs meningen utan ordet för att se vad som kan tas bort)
Dialog som inleds med ”Ja, xxxx” eller ”Nej, xxxx”
Se om du kan stryka onödiga hade och skulle. I många fall fungerar en mening lika bra utan dessa ord, som med. Ibland kan du böja om huvudverbet.

(Ja), du kan (ju) behålla (just) några få, men som regel gör de (faktiskt) bara texten (lite) tyngre att (verkligen) läsa och det var (liksom) (kanske) inte (riktigt) så du (faktiskt) (nästan) (hade) tänkt dig att det (ju) skulle vara. – Du fattar.

Lycka till!
/Anna

PS Jag blir ständigt påmind om att jag, när jag var liten, hävdade att jag var ”nästan tvärsäker”. Fundera på den!