En tanke – ett tempus

Jag läser många manus som lektör, och ett mycket vanligt nybörjarfel är att författaren inte håller sig till ett grundtempus i sin berättelse. Med grundtempus menar jag det som i huvudsak används i manuset. Utöver detta kan det givetvis förekomma tillbakablickar och tankar framåt. Det kan till och med finnas enstaka kapitel där tempuset ändras för att ge en viss effekt, men då är dessa i minoritet.

Manusets grundform
Det vanligaste är att ett manus har sin grund i preteritum eller presens.
* Preteritum (det som tidigare hette imperfekt):
”Kalle GICK in i rummet och SATTE sig på en stol. Han TOG fram mobilen och SKREV ett meddelande till Stina.”
Detta är den i särklass mest använda formen.
* Presens:
”Kalle GÅR in i rummet och SÄTTER sig på en stol. Han TAR fram mobilen och SKRIVER ett meddelande till Stina.”
Den här formen har fått mer utrymme med tiden, men är fortfarande inte lika vanlig som preteritum.

Blandade verbformer
Givetvis förekommer blandade former i en text, exempel:
”Jag ÖNSKAR att Lasse inte HADE SAGT det.”
eller
”Jag ÅKTE till Skåne som LIGGER i södra Sverige.”
Varför fungerar då detta? Jo, om predikatet i manuset har samma tempus går det att låta andra delar avvika.
Jämför den felaktiga konstruktionen: ”Det ÄR mörkt på vintern. Jag AVSKYDDE det. Man KAN inte gå ut utan att halka.” (Rätt form blir givetvis AVSKYR – eller omvänt ”Det VAR mörkt på vintern. Jag AVSKYDDE det, Man KUNDE inte …”).
Predikatet är alltså det verb som beskriver en handling eller ett tillstånd i en sats (obs! Det finns predikat både i huvudsatser och bisatser, så kolla noga om meningen är lång.)

Tillbakablickar
Vid tillbakablickar måste man också vara noga, eftersom tillbakablicken får olika form beroende på manusets grundtempus.
* Vid preteritum blir det pluskvamperfekt, alltså en formulering med HADE, så här:
”Det vill jag inte, HADE Lasse SAGT den gången.”
* Vid presens blir däremot tillbakablicken preteritum, och här är det alltså upplagt för problem om inte manusets grundtempus är stadigt.
”Det vill jag inte, SA Lasse den gången.”

Övning
Gör gärna en skrivövning där du markerar alla verb som innebär en handling eller ett tillstånd för att lära dig identifiera predikatet i satsen.

Fördelar och nackdelar?
* Preteritum är den mest etablerade berättarformen. Fördelen är att formen alltid kommer att fungera. Det är också den vanliga formen som vi använder när vi berättar något för någon annan. ”Det VAR så mycket trafik att jag inte KUNDE komma hem tidigare.” Nackdelen är att ”alla” gör likadant, manuset sticker inte ut.
* Presens är i dagens twittrande och messande en allt vanligare form: ”ÄR på bussen.” I ett manus kan det ge högre närvarokänsla. Nackdelen är att det har blivit ”på modet” att skriva manus i presens och det kräver mer, så risken att göra fel ökar. Dessutom sticker det inte längre ut. Många förlag säger att de får manus i första person presens av i stort sett alla som vill debutera just nu. Det är med andra ord inte alls säkert att du är så unik som du tror om du kämpar dig igenom ett manus i presens.

Bryta mot regeln
När du har blivit säker på din sak kan du bryta mot regeln genom att till exempel lägga in något kapitel här och där i ett annat tempus än manusets grundtempus. Det kan till exempel vara en annan karaktär som har perspektivet, eller en förtätning inför den dramatiska höjdpunkten i manuset. Det får däremot aldrig vara någon tvekan om vilket som är grunden, annars blir läsaren snabbt förvirrad och tappar flytet i läsningen. Tungan rätt i mun alltså.

Lycka till!