Perspektiv

Kul att det blev bra respons på de båda längre posterna om att rensa småord och om tempus. Tack, det sporrar mig att köra vidare. I dag handlar det om perspektiv.

Perspektivet i en berättelse handlar om ur vems synvinkel läsaren får ta del av historien.

Det finns fyra grundperspektiv i berättande

* Första person
”Jag kom in i rummet och såg att Lisa och Pelle hade kommit, men att Stina saknades. Det gjorde mig sur när någon var sen.”
Berättas alltså som ”jag” och det är den som är jag som förmedlar sina egna inre känslor.

* Tredje person
”Stina kunde inte begripa att hon hade en sådan otur. Nu var bussen sen igen. Lasse skulle säkert bli om hon var sen.”
I det här fallet är det Stina som har perspektivet. Läsaren får ta del av hennes inre känslor och tankar.

* Berättarperspektiv
”Nu ska jag berätta för er hur det kan vara att gå på ett möte hos AB King & Klang. Lasse brukar alltid komma in i rummet i sista minuten och förvänta sig att alla är där. Är de inte det blir han sur.”
Författaren tar över historien för att förklara något. Astrid Lindgren är en mästare på att göra detta utan att skriva läsaren på näsan (vilket är en konst i sig). Berättarperspektivet gör sig bättre i sagor än i hårdkokta deckare.

* Övergripande perspektiv (även kallat kameraperspektiv eller flugan på väggen)
”Två av stolarna var redan upptagna av Lisa och Pelle. När Lasse kom in i rummet såg han bara den tomma stolen. Det syntes på hans ansikte att det inte var okej att Stina var sen.”
Det här liknar ibland tredje person, men det övergripande perspektivet kan inte förmedla någons inre känslor, bara iaktta yttre händelser, ungefär som det man ser på en film.

Blanda inte hur som helst

Det svåra i kråksången är nu att inte blanda perspektiven och att i förväg bestämma dig för hur många (eller få) som ska få ha perspektivet i ditt manus. Om fler än en har perspektivet är det dock viktigt hur du blandar.

Hur du byter perspektiv

Det är helt okej att byta perspektiv när du byter kapitel. Mot slutet av berättelsen kanske du också vill förtäta spänningen genom att byta perspektiv oftare. Då kan du byta stycke med blankrad och sätta tre stjärnor (t.ex.) mellan styckena som en markör att här ska sättaren inte bara göra nytt indrag utan verkligen ha blankrad mellan (en del sättare behåller även stjärnorna, bläddra i några böcker så ser du).

Personligen skulle jag inte rekommendera att du byter mellan första person och något av de andra berättarsätten utan att byta kapitel.

Undvik

Det du _inte_ ska göra är att byta perspektiv mitt i ett stycke. Om läsaren får ta del av de inre känslorna hos flera på samma gång upplever denna det ofta som förvirrande.

En rekommendation för en annan sak du bör undvika är att ha flera som är ”jag” i samma manus (det går givetvis utmärkt att inte ha något ”jag” alls). Om flera ska berätta i första person kräver det en otrolig tydlighet för att läsaren inte ska bli förvirrad. De som lyckas med detta är oftast sedan länge etablerade författare som tillåter sig att experimentera under en professionell redaktörs granskande ögon.

Att experimentera med

En kul sak att experimentera med är att inte låta huvudpersonen ha perspektivet, utan att spegla denna genom andra karaktärer (som givetvis kommer att ha olika bild beroende på hur de känner huvudpersonen, i vilket sammanhang de träffas och vad de anser om denna).

En annan kul situation är när en hel berättelse sker i första person, men där ”jag” ändå kan överraska på slutet. Det kanske är svårt att förklara, men som exempel kan jag ta en deckare som jag läste där den som var ”jag” visade sig vara mördaren. Den var så bra skriven att all fakta för att lösa fallet fanns långt före upplösningen, men ”jag” var så skickligt skriven att det inte alls var uppenbart. Mycket svårt, men klart intressant.

Kontrollera din text

När du har skrivit färdigt stycket, kapitlet eller hela manuset (beroende på hur du jobbar), kontrollera noga vem som har perspektivet i din text. Det är lätt att ”åka med” och börja skriva vad både person A, B och C känner inuti när inspirationen rinner till, men de inre känslorna ska alltså vara förbehållet den som har perspektivet (förutsatt att det är första- eller tredje person alltså). Berättarperspektivet kan tillåta sig att tala om vad olika personer känner (jfr. när Emils mamma skriver i den blå skrivboken hos Lindgren), men detta bör användas sparsamt.

Lycka till!