Författare
I år åker jag inte på Bokmässan. Istället är jag hemma och jobbar. Jag erbjuder tio procent på alla lektörsläsningar som bokas före den sista september.
Jag har över tjugo års erfarenhet i branschen. Detta är ett erbjudande som du inte får missa!
Välkommen med din bokning till info@annagable.com
Inget av detta är några nyheter. Det enda jag har försökt göra är att samla ihop en del värdefulla tips och lägga dem på samma ställe. Hoppas att det kan vara till någon nytta. Bläddra också gärna bland tidigare tips i bloggen!
Lycka till!
/Anna
En del ord låter sig inte böjas. Hur gör du i så fall?
Jag minns den spännande berättelsen som jag läste när jag var liten. Själva nyckeln till gåtan var en man som åkte omkring i en bil. Den ”beiga bilen” stod det. Tänk så jag funderade på hur en beiga bil kunde se ut. En granne hade en stor amerikanare, så jag bestämde mig för den bilden i huvudet och så läste jag vidare. Hade det stått ”beigefärgade” hade jag däremot tagit fasta på bilens färg.
I dagarna får många sitt ”orangea kuvert” i brevlådan. Det är bara så att det är samma sak med orange som med beige. Orden går inte att böja. Kuvertet är orangefärgat.
Tänk så förvånad jag blev när jag nyligen hade korrläsning av mitt eget nya manus och två korrläsare gemensamt slog ned på ”turkosa vatten”. Inte ens turkos är böjligt, hur många vågor det än går på ett sådant vatten. Det måste givetvis stå turkosfärgade.
1) Ta alltså reda på hur ordet du skriver ska böjas (eller inte böjas).
2) Tänk så hemmablind man kan bli för sin egen text! Se upp.
3) Stavningskontrollen reagerade på ”beiga”, men inte på ”orangea” … se upp en gång till. ”Orangea” är inte korrekt svenska.
Varför är det här viktigt? Om du skriver en skönlitterär text vill du inte att läsaren ska fastna på ett ord eller en ordform. Språket ska bära fram innehållet. Det är din berättelse som är viktig, inte hur du kan sno dig med tjusiga, utmanande eller talspråkliga ord. Det finns ingen anledning att gissa, när det finns skrivregler och grammatikböcker. Undvik alltså att läsaren börjar fundera på vad ”beiga” är. Med otur kan han eller hon ramla ur berättelsen så till den grad att boken får en viloplats i dammhögen av icke färdiglästa dito.
Två intensiva dagar med varvade övningar, samtal och föreläsningsdelar. Målet för kursen är att du ska vara igång med en roman eller novell där du vet:
* hur du ska lägga upp dramaturgin och fångar läsaren
* hur du ger karaktärerna liv
* vad som får även en uppdiktad tillvaro att bli trovärdig.
Kursen kommer att ha en inriktning på historiska berättelser, magisk realism och fantastik, men det är så mycket som är grundläggande för allt skrivande att du kan delta oavsett vad ditt projekt handlar om.
Anna Gable har arbetat med text sedan 1996. Hon är språkkonsult, lektör och skrivcoach. Hennes tidigare skrivkurser har bland annat resulterat i att medlemmarna gav ut en antologi. För en av deltagarna lede detta vidare till en romandebut. Hon har även hållit kurser i samarbete med Folkuniversitetet och Vuxenskolan.
Räkna med att det även kan bli en ”hemläxa” över kvällen. Kusen hålls i Stockholms innerstad (var meddelas när du anmäler dig). Sista anmälningsdag är 19 april. Ta med egen dator eller papper och penna.
Vad gör du medan du väntar på att betaläsaren, lektören, faktagranskaren, sättaren eller korrläsaren ska bli färdig med ditt manus? Skriver något annat givetvis! Det stora manuset som är iväg bör däremot få vila. I såna här lägen skriver jag ganska ofta noveller, eftersom jag känner mig själv så bra att jag vet att det inte är lönt att försöka börja på något nytt stort äventyr innan jag är redo att lämna det gamla med dess karaktärer och miljöer.
I dagarna väntar jag på material från min faktagranskare. När jag inte hade någon lust att överge sjön (eftersom den romanen är satt till havs), började jag titta närmare på en av de mest tragiska händelserna på sjön i modern historia. Titanic. Alltför mycket är skrivet och för många filmer är gjorda. De handlar alla om samma sak; om folk som reser i olika klass, om omöjlig kärlek och så lite ”båten sjunker” på det. Men en sak fattades nästan helt.
Jag började söka efter hur många som inte var högre officerare i besättningen som klarade sig. Var kom de ifrån, de vanliga sjömännen? Var det sant att alla utom nio mönstrade av efter den korta inledande etappen. Varför gjorde de det? Var betyder de nya bilderna som har legat på en vind i hundra år, men som nu kommit i dagen? Var finns originalritningarna på båten?
Efter en del letande fick jag fram listor på besättningen, deras namn, yrke, lön, hemort, varifrån de seglat och så vidare. Sen hittade jag även ritningarna. Numera tror jag att jag kan varenda krök på ett fartyg som jag aldrig har satt min fot på – förutom var lampförrådet ligger, den fågan har jag inte knäckt än.
Det blir en novell om eldarna i pannrum sex. Ni vet hur det går, men ni vet inte vad som hände på vägen. Givetvis måste jag använda författarens frihet för att ge karaktärerna liv. Att skriva en historisk berättelse som ligger så nära den moderna forskningen som möjligt är en spännande utmaning. Kanske något för dig att testa också, medan ditt stora verk är hos någon annan för bearbetning.
Så här såg det ut i eldarnas skans, i fören på Titanic (och hennes systerfartyg Olympic. Detta har aldrig visats i någon film. Det är dags att ge de här hjältarna deras rätta plats i historien. Det är vad jag gör medan jag väntar.
Vad hjälper dig att ”se” det du skriver om?
Många författare som jag jobbar med i min roll som lektör vill gärna visa inspirationsbilder av miljöer, foton av situationer som liknar något i manuset eller målningar av sina karaktärer.
Andra berättar hur de flyttar runt legobitar medan de skriver en actionscen. Ytterligare andra ritar horder av kartor.
Egentligen spelar det inte så stor roll hur du gör. Det viktiga är att du hittar ett verktyg som får dig att både kunna leva dig in i din berättelse och att hålla reda på vad som sker bakom huvudpersonens rygg.
Lägg märke till …
Om du tänker på en händelse, låt oss säga något som har hänt under dagen som du ska återberätta för någon annan, ser du då dig själv utifrån, som om det är en film som du är med i, eller ser du det så som det var, alltså inifrån dig själv och ut genom dina egna ögon? Det finns inget som är rätt eller fel för den situationen. Somliga ser alltid det hela som en film, andra alltid så som det såg ut ur deras ögon. En del blandar också, beroende på situationen.
Olika när du skriver eller redigerar
När du skriver är det bra om du kan se det hela inifrån din karaktärs ögon. Dels blir det lättare att hålla fast vid perspektivet, men det blir också enklare att känna vad som pågår inne i karaktären i just den scenen. Film-seendet kan istället vara bra att kunna koppla in när du redigerar och vill agera regissör för en scen där det är många som rör sig samtidigt. Det hjälper dig att få den överblick som en enskild person, eller karaktär, aldrig kan ha.
Olika läsare ser olika
Tänk på att läsarna också kommer att se det hela på olika sätt. För en del spelas det upp, som teater eller film, för andra utspelar det sig på ett intellektuellt plan medan några kliver in i en karaktär och tittar ut med karaktärens ögon. Det är din uppgift som författare att hjälpa dina läsare att förstå vad som händer, uppfatta rummet och känna med karaktärerna. Följaktligen behövs alla bitarna.
Träna
Du kan träna på att varje dag, låt oss säga vid varje måltid, ta dig någon minut och tänka på något som du har upplevt sedan förra gången du åt. Vanliga vardagliga sysslor som att låsa upp en dörr, laga eller köpa maten du äter, ett samtal på jobbet eller kvalitetstiden du hade med ditt husdjur etc. Tänk sedan efter på vilket sätt du såg tillbaka. Gå sedan in i scenen igen, men gör nu tvärt om. Såg du dig själv utifrån, som om du satt på bio, kliv in i din egen kopp i situationen. Om du redan såg ut med egna ögon, sätt dig i biosalongen en stund och fundera på vad andra gjorde i scenen och hur du interagerade. Den här övningen går så snabbt att du kan göra den även om du har lunchsällskap, utan att det behöver märkas.
Alla aspekter i en scen
Ju bättre du blir på att gå in och ut ur olika karaktärer, desto bättre blir du på att fånga alla aspekter i en scen när du skriver den. Har du svårt att hitta kärnan i dina karaktärer ska du absolut öva mer på att se med deras ögon. Det brukar vara detta som är det svåraste. Men det ger också lön för mödan. En vacker dag, när du reser dig från ditt författande, kommer du att för ett ögonblick bli förvånad över att du inte är lika lång som din karaktär. Då vet du att du är på rätt väg.
//Lycka till!
Jag kände att min research var hyfsad, speciellt som jag till och med har seglat ett skepp med 1700-talsrigg som besättningsmedlem. Men sen satte jag manuset i händerna på min vaktledare och … haha, det finns så många småsaker som vartefter faller på plats nu som jag inte ens tänkt på.
Vad gör de då för skillnad att låta en sakkunnig kolla? Du har ju läst på. Tänk dig en situation där du själv kan riktigt mycket, där du har flera års yrkeskunskap. Tänk sedan att du läser en bok som är satt i den miljön. Det märks säkert om författaren verkligen har läst på och inte bara slänger sig med några uppsnappade termer, men jag är tämligen övertygad om att du kommer att hitta små ”glitschar” här och var.
”Fast,” invänder du nu, ”jag skriver bara i min fantasivärld.” Okej, det är möjligt, men så fort någon sätter sig till häst (för det gör de ofta i fantasy) så märks det om någon som har ridit mycket har läst manuset eller inte. För hur får man en häst att låta bli att kliva på ett brunnslock på vägen utan att medvetet styra den? (Jag blir fortfarande lika snopen varje gång min cykel inte ”hör” mig …) Eller, om det är Science fiction, hur känns det när man är uppochner när gravitationen träder in i bilden? (Sånt vet aerobaticpiloter, till exempel.)
Läsarna märker att du själv har koll på ämnet, även om det är ”hittepå”. Gör som skräckförfattaren Anders Fager som ringde persiennfirman, presenterade sig som vampyr och frågade om de kunde montera mörkläggningsgardiner utanför kontorstid eftersom det är för soligt på dagen för en vampyr.
Det finns alltid någon i andra änden som tycker att det är skoj med något annat än standardfrågor och som är villig att dela med sig av sin kunskap. De _vet_ att den dag du verkligen behöver persienner, oavsett om du har lyckats bli vampyr eller inte, så minns du dem och återkommer. De spelar gärna med. kanske hoppas de få säga: ”Det var jag som talade om för den kända deckarförfattaren Y var man hittar flest lik i Z-bo.” Fast oftare gillar de nog bara att få prata om något de är bra på.
Till sist: Oavsett vad du skriver om och vad du har lärt dig: Gödsla inte med din kunskap som om det vore en föreläsning, utan sprid ut fakta här och var som en naturlig del av ditt manus. Ge läsaren exakt lagom för att förstå, utan att skriva läsaren på näsan. Det är en konst som kräver övning. Samtidigt är det just de där små detaljerna som gör att det hela känns trovärdigt. Läsaren ska vara inne i boken, ha glömt världen runt omkring och ha glömt att släcka lampan för natten. Det är dit du kommer genom att ge de där detaljerna till dem. en felaktig detalj kan däremot rasera hela berg av förtroende.
Ibland måste du kanske göra researchen genom litteratur, för att det inte finns något annat att tillgå. Tänk då på att det finns de som har ägnat år åt forskning i det ämnet. Då är det en personen som är din sakkunniga.
Lyssna alltså på experterna och be dem om hjälp. Det är mitt råd i dag.
Från och med måndag 28 november 2016 har jag åter tid för nya uppdrag. Jag har arbetat i branschen sedan 1996, är examinerad språkkonsult i svenska och har läst till dramaturgi. Flera omdömen från tidigare kunder samt övriga uppgifter finns här på min hemsida. Har du ändå frågor, mejla gärna: info[at]annagable.com
Referat och reportage är två former av text som båda är baserade på en annan text. Referatet görs ofta från en eller flera artiklar eller böcker, medan reportaget oftast görs från en eller flera intervjuer. (Undantag är givetvis originalreportage, där journalisten har varit på plats när något skedde och skriver utifrån sina egna ögon. Då gäller inte de regler som jag ska prata om nedan.)
Att lära sig att skilja på referat och direktrapportering är även viktigt för dig som läsare, för att kunna granska en källas trovärdighet. När jag läste källkritik på universitetet var en intressant uppgift att gripa sig an fyra stora dagstidningars bevakning av en världshändelse. Tre av dem hade uppenbarligen haft en reporter på plats. Den fjärde hade gjort ett mycket klurigt referat av de andras artiklar, men efter en stunds jämförelser framgick det att de inte hade haft någon där. Inget var fel enligt reglerna för referat, men det var väl dolt att reportern själv inte hade varit där. Ju mindre chansen är att du kan prata direkt med den som står för originalet, desto mer kritisk måste du vara till källan. Detta gäller givetvis även research för skönlitteratur.
Vad är då ett referat, och hur skriver du ett reportage utifrån en intervju? Det finns många sätt, men här är några ytterst viktiga delar.
Jag minns när jag gick i skolan. Vi fick ett tidningsurklipp och skulle skriva ett referat. Det var jättetråkigt, för jag fick ju inte hitta på något själv. Men det är alltså själva grejen med referat, det är varken min eller din fantasi som ska få spelrum. Du ska sammanfatta något som någon annan har skrivit, utan att kopiera allt rakt av. Ett referat kräver att du ger vissa stycken en egen vändning. Detta för att det inte ska betraktas som stöld av ursprungstexten. Men just när du citerar får du inte ändra alls. Samma sak gäller om du gör en intervju och vill omvandla den till ett reportage, i princip är reportaget då ett referat av intervjun.
A och O är att ingen fakta får ändras. När du gör direkta citat måste de dessutom vara ordagranna. Exakt ordagranna. Även om originalet innehåller fel av något slag. Texten mellan de exakta citaten kan du skriva med egna ord som: ”I artikeln skriver NN om X. NN tycker att X kan leda till Y.” Det du inte får göra är att lägga in egna värderingar. Dessa ska i så fall skiljas från referatet på ett väl synligt sätt som ”Här följer nu mina egna tankar kring ämnet:”. Det du får göra är att stuva om ordningen för att på så sätt lyfta fram det som du anser vara mest intressant (regeln ”sätt det viktigaste först” gäller även här).
Många referat och reportage är också jämförelser mellan två olika åsikter eller mellan personer som inte samtidigt har varit på plats. Här är det lika viktigt att hålla isär vem som anser vad, som att inte föra in egna åsikter. Ett bra referat kännetecknas av saklighet, där båda sidor får lika mycket utrymme. ”I sin bok Q skriver NN1 att Zzzz, något som NN2 i artikeln C anser vara helt fel därför att …” Det kan också vara bra att kolla om NN1 har gjort någon replik till NN2s artikel.
Det vanligaste, om du gör en skriftlig intervju, är att du publicerar intervjun med frågor och svar. Om du vill göra en omskrivning till reportage gäller samma regler som för referat, alltså att du får stuva om ordningen, men att citat ska vara ordagranna. Det går ju inte att säga: ” XXX, säger NN” om inte NN verkligen har sagt så. Hur mycket du än önskade att NN inte hade sagt det, eller valt andra ord, är det således inget att göra åt. Det du kan göra är givetvis att be om lov att ändra, men då bör du ha detta skriftligt. Även här bör du noga hålla isär egna tankar i ämnet och själva reportaget (det som är intervjubaserat).
Lycka till!
Så var det dags för Bokmässan igen. Länge funderade jag på om jag skulle åka. Inget nytt, således ingen monter. Äh, vad sjutton. Beställde biljetter. Men det började inte riktigt så.
Klockan är åtta glas. Uppställning vid gångspelet för genomgång av dagens jobb. Inför vintern måste vi …
… tjära riggen på underbara Ostindiefararen Götheborg. Är jag i stan är det här jag bor. Det kostar en del jobb, men det är sådant som jag ändå så himla gärna gör. Utan det här fartyget hade min kommande roman inte blivit det den nu är.
Middag ombord. Som vanligt på kanondäck, på fasta bänkar och upphängda bord som klarar sjögången. Här fanns alla åldrar. Förutom svenskar var folk från Ryssland, Holland, Italien, Kina och Indien, alltså mer eller mindre hela världen (och så hoppas jag att jag inte missade något land).
Det lustiga är att här visade det sig dessutom att dottern till en av mina lektörskunder också befann sig under helgen. (Kunden själv träffade jag däremot på mässan.)
Följande morgon, uppklädd och färdig att bege mig till mässan. Givetvis i stil med min kommande roman ”Och en flaska rom”. Kläderna har jag sytt efter förlagor från de kostymer som finns på Ostindiefararen och som används vid hamnstopp. Originalen är framtagna av kostymmakaren och skräddaren Gert Alenhall, som också har kommit med måna glada tillrop medan jag har sytt.
En av de bästa sakerna på mässan var ”Fantastikgränden”. Här hängde alla sköna människor som skriver allt inom fantasy, skräck och sf. Jag hittade många vänner just här. Mässan hade också passat på att ta fram en passande matta, som avvek från den övriga dekoren. SF-bokhandeln var också placerade i gränden.
Eva Holmqvist, som själv skriver mycket i genren, tog bilden av mig när jag håller provtrycket av min kommande roman. I gränden var jag långt ifrån ensam om att vara klädd på ett sätt som passade litteraturen. Det blir så att man går en vända, återkommer till gränden, gör en ny vända, återkommer till gränden och så vidare.
En annan höjdare var de vänliga utställarna i montern Sjöfartskultur som lät oss ha petitionen för att rädda Ostindiefararen framme. Till våren ska jag lektörsläsa Bokanjärernas nya antologi med berättelser från sjön. Det ser jag fram emot.
Tillbaka ombord, dags att koppla av i Stora kajutan. Så meta att se båtfilmer ombord på en båt, men inte sämre för det. Som vanligt förvandlade skeppet 2000-talets brus till ett behagligt lugn. Snart blev det dags att krypa ner i kojen och låta ett stilla kluckande utanför bordläggningen vagga mig till sömns.
Sammanfattning
Plus på Bokmässan i år:
* Fantastikgränden. Må den upprepas!
* Att gå dit i en kostym som representerar det jag skriver om. Tack till alla som har kommit med positiva tillrop.
* Montern Sjöfartskultur som var tillmötesgående, och givetvis de som skrev på petitionen under mässan.
* Alla trevliga möten med nya och gamla bekanta.
Minus på Bokmässan i år:
* Den hysteriska ljudvolymen. Decibelmätare behövs, och en begränsning av mikrofonanvändandet utanför föreläsningssalarna. Det har blivit ett otyg där alla skruvar upp för att överrösta varandra. Heder åt Storytel som körde talarbås och hörlurar istället.
* Att inte Jan Guillou fann sig och ropade efter mig när han fick syn på mig vid Piratförlaget. Närmare piratkläder än vad jag hade på mig kommer man inte, eftersom Hollywood inte är historiskt korrekta. Bättring nästa år, Jan! 😛
Anna Gable 