En del ord låter sig inte böjas. Hur gör du i så fall?
Jag minns den spännande berättelsen som jag läste när jag var liten. Själva nyckeln till gåtan var en man som åkte omkring i en bil. Den ”beiga bilen” stod det. Tänk så jag funderade på hur en beiga bil kunde se ut. En granne hade en stor amerikanare, så jag bestämde mig för den bilden i huvudet och så läste jag vidare. Hade det stått ”beigefärgade” hade jag däremot tagit fasta på bilens färg.
I dagarna får många sitt ”orangea kuvert” i brevlådan. Det är bara så att det är samma sak med orange som med beige. Orden går inte att böja. Kuvertet är orangefärgat.
Tänk så förvånad jag blev när jag nyligen hade korrläsning av mitt eget nya manus och två korrläsare gemensamt slog ned på ”turkosa vatten”. Inte ens turkos är böjligt, hur många vågor det än går på ett sådant vatten. Det måste givetvis stå turkosfärgade.
1) Ta alltså reda på hur ordet du skriver ska böjas (eller inte böjas).
2) Tänk så hemmablind man kan bli för sin egen text! Se upp.
3) Stavningskontrollen reagerade på ”beiga”, men inte på ”orangea” … se upp en gång till. ”Orangea” är inte korrekt svenska.
Varför är det här viktigt? Om du skriver en skönlitterär text vill du inte att läsaren ska fastna på ett ord eller en ordform. Språket ska bära fram innehållet. Det är din berättelse som är viktig, inte hur du kan sno dig med tjusiga, utmanande eller talspråkliga ord. Det finns ingen anledning att gissa, när det finns skrivregler och grammatikböcker. Undvik alltså att läsaren börjar fundera på vad ”beiga” är. Med otur kan han eller hon ramla ur berättelsen så till den grad att boken får en viloplats i dammhögen av icke färdiglästa dito.
Anna Gable 
Tusen tack för dina råd vad gäller färger. Har just rättat mitt manus där jag skrivit beige, ej beigefärgad.
Hälsningar / Kaj
GillaGilla
Den kan givetvis vara beige, men inte beiga, lika lite som turkosa eller orangea.
GillaGilla
Precis! Det räcker med ett ord eller uttryck som man inte förstår för att man ska bli förargad och tappa tråden. Men detta fenomen är inte alltid så lätt att hantera. Vissa ord kan man slå upp och så är saken klar. Men en del läsare gitter kanske inte slå upp. Så hur ovanliga ord får man använda? En läsare sa att jag inte fick använda ordet ”emanera”. En annan blev förbannad över uttrycket ”han reste vida omkring”. Jag blir häpen. Får man bara använda barnspråk? Hur tråkigt blir det inte att skriva då? Om det inte är en barnbok förstås men då får man tänka om.
GillaGilla