Skriv utifrån antagonisten

Antagonister är besvärliga. Inte bara för att de är ”skurken” i dramat, men för att de ofta är rent ut sagt trista. En plan att ta över världen? Gäsp. Låta dem göra allt för att få hjälten att vara ball? Suck. Tyvärr är detta dock hur många författare närmar sig sina antagonister; som en yttre faktor som är med i manuset bara för att hjälten ska få en anledning att visa sig på styva linan.

Om du har planerat hela din berättelse, avsett om det är i huvudet, i ett utkast eller ett synopsis har du kanske ännu inte ens funderat på antagonistens styrka. Detta är ett vanligt misstag. Varför? Jo, för att antagonisten är katalysatorn för allt som hjälten gör. Kort sagt: Om du fastnar när du skriver har du förmodligen problem med antagonisten.

Det spelar ingen roll om det är din hjälte som driver dig. Du kanske kan se henne, eller honom, tydligt framför dig i alla scener, oavsett om det är ett lugnt parti eller full rulle. Krigaren som böjer sig över en fallen vän, solnedgången i bakgrunden … ah, fatta pennan!

Men själva plotten då? Alltså anledningen till att namnlösa onda varelser kommer efter din hjälte och sedan lämnar henne eller honom där, melankolisk i solnedgången, hur är det med anledningen? Alltså antagonistens styrka. Antagligen är den här biten mer oklar, kanske till och med höljd i dimma.

Det är inte något fel att börja med att skapa hjälten, komplett med önskningar, livsmål och planer, men då kommer du att få jobba baklänges istället. Jag kan nästan utlova en kamp genom hela skrivprocessen för att hålla i orsak och verkan, för att ge antagonisten ett motiv och, för att vara ärlig, hålla ihop hela konflikten så att den känns som en reell fara för läsaren. Kanske skulle det vara värt att vända på steken? I alla fall bara för att testa.

Antagonisten är medelpunkten

Ofta tänker man på protagonisten som berättelsens centrum, men så är det inte. Det är antagonisten som allt kretsar kring. Tänk efter: Utan antagonisten blev det ingen berättelse alls.

”Det var en gång en prins. Allt han ville var att gifta sig med en prinsessa som bodde i det fina slottet Tornspira. Han gick dit, friade och fick sitt ja. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.”

Hur spännande är det? Var är pappan som skickar prinsen på svåra uppdrag för att vinna dotterns hand? Var är mamman som i hemlighet kokar häxbrygder? Var är DRAKEN? Utan en konflikt finns det inget manus. Det gäller allt från klassiska sagor till moderna deckare, från Shakespeares dramer till vår tids romance. Och alla författare som vill bli lästa måste omfamna detta.

Tyvärr har många kommit så långt i sitt manus när de upptäcker att antagonisten är för blek för att kunna rätta till det. Resultatet blir att även protagonisten blir blek. Alternativt börjar författaren här fabricera äventyr för att rädda sin historia, men läsaren är inte dum. Sådant brukar märkas. Framför allt för att det då finns hål i antagonistens plan.

Gör en organisk plan

Vad händer om du istället vänder på hela skrivprocessen? Vad händer om du börjar med att fundera på vad antagonisten vill? För, tro mig, en bra antagonist vill inte sätta käppar i hjulet på protagonisten, detta är snarare ett resultat av antagonistens övergripande plan. Har antagonisten en egen agenda som av någon orsak krockar med protagonistens liv kommer det att uppstå en organisk plan i din plot.

I verkliga livet är det precis så som konflikter uppstår. Den som har kontroll över konflikten (i din historia alltså antagonisten) planerar inte saker kring en annan person. Den reagerande parten (din protagonist) får hela tiden saker kastade på sig, saker utanför protagonistens kontroll. Härifrån får du planera vad protagonisten ska göra åt detta.

Visst är det lockande att börja skriva om protagonistens fantastiska förmågor, oavsett om det gäller att lösa mord, jaga magiska svärd eller vinna kärleken, men hejda dig en stund. Sätt dig ner och fundera på det fundamentala i historien, alltså antagonisten. Finns det ingen rival blir inte kärlekssagan spännande. Samma sak om det inte finns en mördare eller någon annan som vill ha det magiska svärdet. Kan du svara på följande frågor?

1. Vem är din antagonist?

2. Vad vill din antagonist uppnå? Detta är inte att sätta käppar i hjulet för protagonisten, utan antagonisten måste ha en egen agenda.

3. Varför vill antagonisten uppnå det hen vill uppnå? Alltså, vad är det som driver antagonisten? Det måste finnas en helt vattentät motivation här. Vad har antagonisten i sin ”ryggsäck” som gör att hen agerar på det här sättet?

4. Hur planerar antagonisten att uppnå sitt mål? (Och hur kommer protagonistens mål ivägen för antagonisten?)

5. Vad är signifikant för antagonistens mål? Alltså, vad vill plotten förmedla, vad finns i dess innersta, vad är moralen i berättelsen? Om du börjar med antagonisten här och förstår vad hen är ute efter och varför protagonisten måste stoppa detta så kan du skapa katalysator efter katalysator för protagonistens inre resa.

Antagonistens fem drivkrafter

Beroende på berättelsens art kan du behöva ställa olika frågor kring drivkrafterna, ibland får du använda alla fem, ibland kanske några av dem räcker.

1. Den globala frågan
Antagonisten vill ta över världen. Här finns även den icke mänskliga faktorn som en asteroid som kommer att krocka med jorden. Ofta blir globala antagonister opersonliga hot, här finns en utmaning.

2. Internationella orsaker
Konflikten mellan olika länder. Här finns allt från Andra världskriget till Game of Thrones. Risken här är att det blir för övergripande. Försök att tratta ner antagonistens hot till det personliga planet. Ser man på Andra världskriget blir hotet alltså inte ”Tysken” utan Hitler.

3. Nationella intressen
Tänk på kung Arthur (riddarna kring runda bordet). Han har tagit på sig det internationella hotet från kungarikena runt hans eget, men han glömmer att några av hans egna riddare är ett hot mot hans krona.

4. Vardagliga orsaker
Fokus här ligger på protagonistens privatliv. Det kan gälla personer på hans jobb, familj eller vänner. Antagonisten behöver inte vara ”ond” eller ens ogilla protagonisten. Antagonisten har här bara ett annat mål och detta kan i sig ha goda avsikter.

5. Personliga frågor
Den mest intressanta konflikten är förmodligen den mellan två personer. Detta är en konflikt mellan protagonisten och en av de stöttande karaktärerna. I en romance är detta när det uppstår en konflikt mellan kärleksparet så att denna konflikt överskuggar allt annat.

Men protagonisten då?

Förhoppningsvis har jag dig med mig nu, men du funderar nog fortfarande på var och när protagonisten kommer in. Hur ska det gå med den där scenen i solnedgången? Antagonisten är förmodligen inte ens närvarande i den. Antagligen har du fler sådana scener, utan antagonisten, som du vill skriva. Måste du stryka dem till förmån för det jag har berättat här ovan? Givetvis inte.

Använd det du redan vet om protagonisten och din berättelse för att skapa en antagonist som drar fördel av dem. Exempel: Om du vet att din hjälte kommer att tvingas in i armén, medan hens familj blir skickad till koncentrationsläger så vet du antagligen att hjältens mål kommer att vara att desertera och rädda familjen. Fråga dig då vilken typ av antagonist som skulle göra att hjälten hamnar i den här situationen. Innan du går vidare med protagonisten, jobba mer med antagonisten. Besvara frågorna ovan. Skapa den hemska världen som hjälten lever i. Skapa en kraftfull motståndare. Sedan släpper du loss hjälten, låter protagonisten lösa problem och i slutänden besegra en värdig motståndare som också är en dynamisk karaktär.

Lycka till!

Dramaturgi

Jag fixar inte att skriva synopsis. Jag vet att det är bra och när jag håller skrivkurser pratar jag mycket om fördelarna med att göra både synopsis, karaktärer, platsen eller världen där allt ska utspela sig och tidslinjen i förväg. När jag nu snart är färdig med ”Och en flaska rom” hade  jag bara några karaktärer samt tid och platsen  klart för mig när jag startade. Trots det landade manuset i dramaturgins grunder.

Detta visar att man kan jobba som man själv vill. Huvudsaken är att det blir rätt på slutet och när jag summerar det jag har åstadkommit ser det ut som i bilderna nedan i frågan om dramaturgi. Ett tips är alltså att oavsett hur du jobbar, se till att komma hit på slutet, oavsett om du har dramaturgin klar för dig från början, eller låter känslan styra så att du ändå hamnar rätt.

Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.49.15

Tänk på att den dramatiska kurvan och vändpunkterna är intimt bundna till varandra. Du kan alltså inte ha den ena utan den andra.

Skärmavbild 2016-07-02 kl. 10.45.49

Magiska tal är inte nödvändiga, men finns de där är det alltid något som läsaren omedvetet tar hjälp av för att hänga med i berättelsen. Både tretal och sjutal fungerar.

Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.59.47

Ny faktabok för dig som skriver

I dag har jag givit ut en faktabok för dig som vill skriva skönlitteratur. Det känns ovanligt att inte ladda upp med en release, men samtidigt kul att kunna få ut den relativt snabbt.

I boken får du hjälp med allt från att lägga upp ett bra dokument, research, planering (eller inte), att skapa karaktärer, dramaturgi, olika skrivtips, dialog, ordval med mera.

Här är en länk direkt till boken

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 11.53.17

Eldskytten i Dast

För en tid sedan lektörsläste jag Eldskytten av Anders Blomström. Två gånger till och med. Den blev bättre och bättre och efter det har även Caroline Grimwalker jobbat med den som redaktör. Releasen under  Halvvägsgillet var kul. Nu har boken nått Dast Magazine, ett magasin för deckare. De skriver bland annat:

”Med tanke på det stora intresset för medeltiden och att tv-serier med fantasyhistoria drar många tittare borde den här boken kunna vara ett underlag för en spännande nordisk och kanske Nordtysk tv-version.”

Omslag-till-Eldskytten

Du kan läsa hela artikeln här.

 

Till Shakespeare

För fyra hundra år sedan i dag
var sorgen stor, du mötte döden.
Här sitter jag och rimmar uti nöden
Mitt bläck är tunt och pennan min är svag.

För dig var mina våndor ett behag.
Med bläck och fjäder formade du öden,
du sände kärleksparet emot döden,
ur led var tiden, sådan var din lag.

Med papper blankt jag undrar än hur du
skrev dramer, eller rimmade sonetter?
Min arma hjärna räcker inte nu.

Den dikt jag skriver liknar mer blanketter.
I fyra hundra år, din dikt bevarats.
Själv blir jag nöjd om inlägget besvarats.

Grattis Anders och Eldskytten

I går var det release för en av de böcker som jag har lektörsläst igen. Den här gången handlar det om Eldskytten, ett morddrama i medeltidsmiljö, av Anders Blomström. Det kanske inte är världens bästa arbetsklimat för den som undersöker ett mord om det mitt uppe i jobbet kommer en dansk här och börjar härja, men det är precis det som drabbar Botulf Kattlund på Gotland 1361. Det är kul läsning och bra research kring de historiska händelserna. En ”bör ha” för både medeltidsfrälsta och deckarläsare.

Här är en första recension

eldskytten_1371508451547349482_n

Lite som ”Rosens namn” – fast på gotländska
Anders H Blomström
Horneman förlag 2016

1359, Botulf Kattlund, stadsfogde i Visby, hittar ett ilandflutet lik och en häst som först tros vara drunkningsoffer. När man synar liket närmare upptäcker man ett knivstick i både häst och människa. Spåren efter den döde mannen för Botulf och hans medhjälpare runt de tyska hansastäderna, Sverige, danska riket och ända bort till Friesland. Fler mord inträffar och Botulf förstår att han är något stort på spåren. En flera år lång jakt på mördaren börjar.

1361 invaderar Valdemar Atterdag Gotland och de långdragna eftersökningarna efter mördaren får tillfälligt avbrytas.

Blomström kan sin gotlandshistoria väl och det märks, historiskt sett är den väl förankrad. Ibland är det på gränsen att bli en historiebok istället för roman där namn och komplicerade släktskap droppas friskt. Men en personförteckning i slutet gör att man hänger med i vilka personerna är.

Boken påminner lite om Umberto Eccos, ”Rosens namn”, vilken utspelar sig under samma tid och också är en medeltida deckare. Att ”Eldskytten” till stora delar utspelar sig i Visby gör den extra intressant för oss på Gotland. Vi får på nära håll följa det komplicerade spelet för de gutar som hade en fot i staden och en på landet.
Själva deckarhistorien skiljer sig inte så mycket från en nutida sådan, det är invecklade turer och läsaren hålls ovetande in i det sista vem mördaren är. Det som tänder till är skildringen av Atterdags erövring och plundringståget av hans knektar efteråt. Inte minst den lågfrekventa ”gerillakrigföringen” Botulf och hans medhjälpare förde på södra Gotland för att minimera plundrandet, skildras livfullt. Här sugs man verkligen in i handlingen.

Blomström kunde förstås ha gjort lite mer av när några visbybor på eget bevåg tar sig ut under striden om ringmuren för att hjälpa sårade gutar. Där känns det som att det fattas lite.

Givetvis finns det kärleksscener med i bilden. Här i form av en kvinnlig sjörövarkapten som bär på ett hemligt förflutet.

Intressant är också de stormiga åren i östersjöområdet efter Atterdags invasion. Blomström ger en trovärdig förklaring till varför Atterdag till synes inte fullföljde erövringen av Gotland. Gutarna fick trots allt behålla sin synnerligen låga skatt ända tills Erik av Pommern blev kung och Visborgs slott byggdes 50 år senare.
”Eldskytten” är en bra bok för den historieintresserade som också tycker om deckare. Blomström planerar att ge ut fler böcker om Botulf Kattlund. Det ska bli intressant att följa honom i hans fortsatta öden.

”Eldskytten” släpps den 9 mars.

Ronnie G Lundin”

Ombord på Vasa

I går gjorde jag något fantastiskt. För andra gången i livet var jag ombord på Regalskeppet Vasa. Omkring 50 personer per år får tillstånd att gå ombord, förutom Nobelpristagare, kungar och presidenter förstås. Det är en helt otrolig känsla. Plötsligt står man där med handen mot en bjälke som någon formade mellan 1626 och 1628. En bjälke som sedan låg mer än 300 år på havsbotten och som är en del av denna kulturskatt.

Vasa är äldre än samtliga skepp i min roman, men hennes utformning är grunden till det som blev en framdrivningsmodell som sedan regerade på haven ända fram till förra sekelskiftet. Vad är då den stora skillnaden mot att stå ombord på Götheborg, som är 110 år yngre i konstruktionen? Detta är bara en lekmans betraktelser, men jag tycker att det är mycket spännande att se skillnaderna. Fyra saker är direkt avgörande olika.

För det första är Vasa smal (jo, vi vet att hon var för smal, men alla skepp på den här tiden var smalare). Hon är utformad för fart och skulle, om hon varit rätt balanserad, kunnat segla i ungefär tio knop, trots sin ålderdomliga rigg. Det som känns är hur vanten liksom kryper in på en, samtidigt som relingen är oerhört hög. På Götheborg tänker man inte på att vanten är där på samma sätt.

DSCN7726
Från sundeck på Götheborg. Visst syns vanten på bilden, men det är inget man tänker på ombord.

250px-Vasa_above_bow1
Vasa är påfallande smal i jämförelse. Bild från nätet.

För det andra har Vasa en helt annan galjon och bogspröt. Bogsprötet är långt, istället för att man skjuter ut en klyvarbom som på Götheborg. Hon har också den typiska bovenblindan, som sitter på en stång på bogsprötet, till skillnad från skuvblindan som kommer senare och som sitter på ett rå under bogsprötet, men utanför den vanliga blindan. Det är också skillnad på hur man kommer ut på bogsprötet. På Vasa måste man kliva igenom öppningar på övre kanondäck, på Götheborg går man bara rakt ut från väderdäck.

DOK-Vasa-1628_00
Precis under flaggan (gösen) skulle bovenblindan ha suttit, alltså på ett rå på en stång på bogsprötet.

Skärmavbild 2016-03-08 kl. 10.29.41
Nummer 11 är skuvblindan på Götheborg. Bild från SOICs hemsida

För det tredje är det givetvis styrinrättningen. Kring år 1700 kom den första ratten. Den ersatte den tidigare kollerstocken. Från början trodde man att den bara kunde ge ett roderutslag på ungefär tre grader, men efter att ha seglat med repliken Kalmar Nyckel har man i dag lärt sig att den fungerar utmärkt och kan ge en 20-25 graders roderutslag. Den stora skillnaden på hundra år är snarare att rorsmannen på Vasa inte såg mycket, medan man på Götheborg har betydligt bättre överblick. Dock behöver båda skeppen någon som ger order som har full uppsyn (och som förhoppningsvis är skickligare på navigation än en vanlig rorsman).

IMG_8779
Jag står till rors på Götheborg. Hon har en något modernare styrinrättning än sin föregångare. För säkerheten är hon utrustad med svep och rullar som hindrar elaka kast i ratten vid fullt roderutslag.

Skärmavbild 2016-03-08 kl. 10.22.28
Vasas kollerstock (”pinnen” som sticker upp). Rorsman stod på bänken. Bild från nätet (kameror är inte tillåtet ombord)

Det fjärde och sista är att däcken på Vasa är som ”hängmattor”. Det är inget som tidens tand har skapat, utan man byggde skeppen så. att hantera dryga tonnet tunga kanoner på ett så sluttande underlag måste ha varit väldigt tungt.

vasa-ombord-1
Här ser man tydligt hur däcket är böjt i ändarna på Vasa. Bild från firman som har satt in den nya belysningen på skeppet.

IMG_0230
Vi städar kanondäck på Götheborg. Däcket är betydligt rakare. en svag lutning märks längst akterut, i stora kajutan.

 

Jag hoppas att detta har kommit till glädje hos alla som är intresserade av historiska skepp och deras utveckling genom tiden. Även om det bara är en lätt sniff på ytan.

 

Att skriva prolog

Förläggare vill inte se dem. Läsarna hoppar över dem. Redigerare säger: ”klipper bort”. Det finns ingen del i en text som är så hatad som prologen. Bara för det är det inte meningen att du inte ska ha en. Men _om_ du ska ha en måste den vara riktigt vass.

Nitar du prologen kan den betyda mer än en bra första mening. En bra prolog måste vara nödvändig.

Om din text snubblar mitt i manuset tycker läsaren oftast att det är trist en bit och kanske skummar. En recensent läser kanske klart, men ger ett dåligt betyg. Snubblar texten däremot när du skapar början, blir ditt manus med största sannolikhet inte läst. Av någon.

Med detta sagt kanske det verkar enklast att bara hoppa över prologen och gå direkt in i kapitel ett. För många är det faktiskt så, men som med allt annat kan en prolog höja texten, bara du vet vad du gör.

Prologen som ”förhistoria”

Det finns två varianter av att ha prologen som en form av förhistoria. Båda ger läsaren något extra, utanför själva berättelsen.

1) En typ av prolog är den blick in i det som har hänt innan manuset tar sin början som kan göra att ditt manus får en dimension. Det är däremot inte bara vad som hände innan första kapitlet, utan kräver mer än så.

2) En annan ger läsaren en blick på ett helt annat ställe, dit huvudpersonen aldrig kommer. När det drar ihop sig till klimax i historien vet läsaren något som karaktärerna inte känner till. Du skapar ”Åh nej, öppna inte den där dörren-känslan”.

Prologen bör vara ur ett annat perspektiv än den övriga berättelsen och på så sätt tillföra information till läsaren som berättelsen i sig inte tillåter. Det kan till exempel handla om något som den som senare har perspektivet aldrig vill prata om.

En bra ”förhistoria” kan ta ditt manus till en helt annan dimension. Om läsaren får ”inside informaton” som karaktärerna inte känner till kan det öka dramatiken. Skriver du deckare, varför inte börja med att någon gömmer liket? Medan polisen sedan undrar vem som har gjort brottet och mördaren i godan ro vattnar sina rosor kommer läsaren att krypa ur skinnet i väntan på att gärningsmannen ska slå till igen.

Skriver du en serie fungerar också prologen bra som inledning i bok två och framåt. Det är ettan, eller den fristående boken, som är svårast att göra en prolog till. I en serie kan läsaren få inblick i vad som har skett mellan bok ett och två, eller saker som skedde medan bok ett utspelade sig, men på ett annat ställe.

Prologen som sätter stämningen

Den andra varianten av prolog skiljer sig helt från manuset, inte bara i tid, rum eller perspektiv, utan också i språk och form. Den är oftast djupt konstnärlig och med andra ord svårare att få till. Mycket svårare. En mästare på den här formen av prolog var Dickens. Det handlar inte så mycket om att berätta något för läsaren, som att ge stämningen.

När första kapitlet börjar ska läsaren till hundra procent vara med på tåget, redan befinna sig i manuset, känna dofterna, höra ljuden och se karaktärerna framför sig, lika väl som tidsandan. Kanske kommer läsaren till och med att förstå om det hela får ett bra eller ett sorgligt slut, utan att du har avslöjat något som helst kring detta.

Vad en prolog _inte_ är

Prologen är inte en kosmisk informationsdump. Fallgropen för ”förhistorien” är skapelseberättelsen. Den är mycket vanlig i science fiction, där författaren vill berätta för läsaren om sitt världsbygge, men den blir som regel för tung och rent av tråkig för läsaren som snabbt bläddrar fram. Det går att peka på många framgångsrika författare som har använt den här metoden. Det betyder inte att den är optimal. Gå din egen väg och våga skriva en bra prolog.

En annan fallgrop är att stjälpa in läsaren rakt in en en actionscen. Förhoppningen är antagligen att läsaren ska vilja hänga kvar för att försöka förstå vad det är som pågår. Nu säger du säkert: ”Men hallå, sa inte du nyss åt mig att börja med något som fångar läsaren, att använda den dramatiska kurvan?”. Jo, visst ska man använda sig av dramaturgi, men med detta sagt inte kasta läsaren rakt in i ett redan pågående slagsmål. Risken är att han eller hon inte förstår något alls och slutar läsa.

Risken att starta med en prolog som går i hundratio är också att läsaren oftast får väldigt många karaktärer och annan info att hålla reda på. Det finns en anledning till att många framgångsrika äventyr börjar på en liten ort, eller, likt i Stålmannen, på en bondgård. Läsaren behöver hinna lära sig manusets miljö och vilka som bebor den.

Den tredje fallgropen är prologen som får läsaren att säga: ”Que???”. Har du någon gång läst en bok som börjar med en prolog som verkar fullständigt obegriplig? Det kanske börjar med en scen där någon står i en uppenbart historisk tid och gör någon form av ceremoni. När manuset sedan börjar befinner sig läsaren bland börsmäklare i New York. Genom manuset kommer ingen tråd som griper tag i prologen och när boken är utläst är läsaren fortfarande lika ovetande. Detta är en ”Que?-prolog”. Det kanske låter helt naturligt att inte skriva sådana, men det finns många manus som faktiskt har just sådana prologer. Undvik, är mitt råd.

Tänk på att en prolog aldrig är till för att stoppa in information som du vill att läsaren ska ha. Den är aldrig en tillflykt för den författare som aldrig kom på hur allt skulle få plats i själva berättelsen. Se prologen som grädden på moset.

Vad en bra prolog kan göra

När du väljer att skriva en prolog, tänk på läsaren. Läsaren är din vän, din kompanjon, den du ska underhålla. En nöjd läsare kan slå knut på sig själv för att få läsa klart. Den kan också höja dig till skyarna om den är tillfredsställd. Det viktigaste är då att tänka på att du måste förtjäna läsarens förtroende.

Som med alla kärleksaffärer (för en nöjd läsare kommer att ha en kärleksaffär med din bok), är det första intrycket oerhört viktigt. Visst kan kärlek också blomma på de mest oväntade ställen, men då brukar det vara mer motsträvigt i starten. Då måste tillräckligt många ha orkat igenom början av manuset för att kunna berätta för alla andra hur bra det blir sen. Är det värt att ta den risken?

Om du å andra sidan lägger mycket krut på en bra prolog kan de kroka fast läsaren, till och med så mycket att denna redan då vet att den vill läsa del två. Kom ihåg att anledningen till att så många läsare avskyr prologer är för att de oftast är dåliga. En prolog är som en pistol, den har en enorm kraft, men du kan lika lätt skjuta dig i foten.

Bli en författare med ett ”prologsamvete”. Jobba hårt med din prolog och låt oss höja prologens status bland både läsare, förläggare och redigerare.

Lycka till!

//Anna

 

 

Nu startar Lektörsförbundet

Den 16 april kommer Lektörsförbundet att ha ett konstituerande möte. Efter det kan den som har blivit godkänt och betalat medlemsavgiften sätta en kvalitetsstämpel på sin hemsida, sitt visitkort eller dylikt.

Bakgrunden till detta är att det inte finns något ”leg lektör”, medan skaran av aktiva och blivande författare ökar. Det är alltså tänkt som en trygghetsstämpel för den som vill ha sitt manus genomgånget av en yrkeskunnig lektör.

På den nya hemsidan finns all övrig information.
Lektörsförbundets hemsida

logotyp-vers-3-page001-e1453987808711

Varför ska man ha en betaläsare?

En betaläsare är oftast en vän eller en annan författare som du byter tjänster med. Oftast använder författaren en betaläsare innan en lektör kopplas in. En av betaläsarens uppgifter är att hitta luckor i manuset, att säga ”Nej, här hängde jag inte riktigt med, nu får du förklara bättre.” Här följer ett exempel:

När en av mina betaläsare tog sig an mitt senaste manus fick jag frågan vad i hela friden en röstbänk är. Jag hade bara skrivit att Louis far stod på röstbänken, eftersom ordet hade blivit en naturlig del av min vokabulär. Texten fick en något längre version som förklarade. Detta är ett exempel på såna saker som betaläsare är så toppenbra att ha för att hitta. Givetvis tillhör ordet fackspråk och jag borde ha behandlat det som ett sådant från början. Men ibland grips man bara av berättandet …

röstbänk

Den här bilden är från vackra Götheborg och visar precis vad det är frågan om. Det är en del som sticker ut från skrovet, och som vanten, det som stagar masten i sidled, är fästad i. Alla som någon gång varit på Vasamuseet har också sett Vasas röstbänkar. De hänger med länge genom seglingshistorien.

Den här sortens frågor kan givetvis en lektör också fånga upp, men om du använder en betaläsare först ger du lektören chansen att komma ner i djupet av ditt manus istället för att behöva kommentera rena tankevurpor.

 

Avdelningen onödigt vetande för seglingsnördar (bara för att jag tycker att det här är så kul):
Delen av vanten som är fästad i röstbänken heter för övrigt taljrep, och delen under den består av röstjärn. När man kommer upp till plattformen (toppen av första seglet, så att säga), börjar man om igen. Då blir plattformen ”röstbänk” åt nästa ”våning” och puttingvanten (316 i bilden) ”röstjärn”.

1401050010_4155_FT12055_mm-mast_top_1_

Röstbänkarna är gjorda för att tåla draget från vanten, men inte för någon annan påverkan. I dag när man går till kaj (som man inte gjorde förr, utan använde småbåtar för att komma i land) kan de också ställa till med en del extra beräkningar.