Etikett: författare

Varför ska man ha en betaläsare?

Publicerad den av annagable i författare, lektör, Skrivtips

En betaläsare är oftast en vän eller en annan författare som du byter tjänster med. Oftast använder författaren en betaläsare innan en lektör kopplas in. En av betaläsarens uppgifter är att hitta luckor i manuset, att säga ”Nej, här hängde jag inte riktigt med, nu får du förklara bättre.” Här följer ett exempel:

När en av mina betaläsare tog sig an mitt senaste manus fick jag frågan vad i hela friden en röstbänk är. Jag hade bara skrivit att Louis far stod på röstbänken, eftersom ordet hade blivit en naturlig del av min vokabulär. Texten fick en något längre version som förklarade. Detta är ett exempel på såna saker som betaläsare är så toppenbra att ha för att hitta. Givetvis tillhör ordet fackspråk och jag borde ha behandlat det som ett sådant från början. Men ibland grips man bara av berättandet …

röstbänk

Den här bilden är från vackra Götheborg och visar precis vad det är frågan om. Det är en del som sticker ut från skrovet, och som vanten, det som stagar masten i sidled, är fästad i. Alla som någon gång varit på Vasamuseet har också sett Vasas röstbänkar. De hänger med länge genom seglingshistorien.

Den här sortens frågor kan givetvis en lektör också fånga upp, men om du använder en betaläsare först ger du lektören chansen att komma ner i djupet av ditt manus istället för att behöva kommentera rena tankevurpor.

 

Avdelningen onödigt vetande för seglingsnördar (bara för att jag tycker att det här är så kul):
Delen av vanten som är fästad i röstbänken heter för övrigt taljrep, och delen under den består av röstjärn. När man kommer upp till plattformen (toppen av första seglet, så att säga), börjar man om igen. Då blir plattformen ”röstbänk” åt nästa ”våning” och puttingvanten (316 i bilden) ”röstjärn”.

1401050010_4155_FT12055_mm-mast_top_1_

Röstbänkarna är gjorda för att tåla draget från vanten, men inte för någon annan påverkan. I dag när man går till kaj (som man inte gjorde förr, utan använde småbåtar för att komma i land) kan de också ställa till med en del extra beräkningar.

Låt karaktärerna agera

Publicerad den av annagable i författare, Skrivtips
I mångt och mycket blir en karaktär aldrig intressant för läsaren om den inte agerar. I vår vanliga värld utsätts folk ideligen för val. Ska jag ta den blå blusen eller den gula? Ska jag springa till tåget som jag brukar, eller ta nästa och hinna köpa tidningen? Alla val får konsekvenser. (För just i dag stod det i tidningen att … till exempel.) Varje val är, i sin tur, ett agerande.
 
Givetvis är det också ett agerande när det kommer till dialog. Dialog är ett utmärkt sätt att gestalta en person, eftersom läsaren får tränga in i personens sätt att resonera. Varje person har sitt sätt att uttrycka sig på, och ibland olika sätt beroende på vem han eller hon tilltalar. På det sättet växer fler sidor av karaktären fram.
 
Hellre än att göra en regelrätt intervju enligt en i förväg uppgjord frågelista skriver jag något som jag kallar ”bihistorier”. Ibland är de bara ett byte av perspektiv, för att ta reda på hur någon annan ser på en sak, ibland en kort historia om något som en karaktär har råkat ut för utanför huvudintrigen. Ibland får den också prata med någon från ett helt annat manus, i en helt annan tid, bara för att jag vill se hur orden kommer att falla. Bihistorien kan vara allt från några rader till en hel novell (ja, det har hänt flera gånger, vilket ofta betyder att karaktären är intressant nog att vilja veta mer om).
 
Bihistorierna kommer sällan med i slutresultatet, men det ger en djupare förståelse för hur karaktären i fråga kommer att välja att agera härnäst. Det är ju oftast roligare att läsa om någon vars val får konsekvenser, än någon som bara får en massa händelser kastade på sig. Om X inte springer efter bussen en morgon och därför möter Y blir det bättre, än om Y bara dyker upp i Xs värld.
 
Låt karaktären styra handlingen genom sitt agerande istället för att den blir offer för författarens styre. (Mina karaktärer gör ibland saker som jag inte alls har tänkt mig – och det här vet jag att jag är långt ifrån ensam om att ha upplevt – och då är det bara att ta emot och låta dem köra på. (Om en karaktär bara gör som författaren vill har den oftast inget ett eget liv, det brukar vara en bra kontrollpunkt.)
 
Verkliga människor har en egen plan för vad de ska göra efter jobbet eller i nästa vecka. Det måste dina karaktärer också ha. En bra punkt för att få tag i dem är alltså att tjuvtitta i deras almanacka och kanske (med författarens allra elakaste flin) lägga några hinder i vägen.
 
Framåt nionde-tionde redigeringsvändan har jag oftast fyllt i alla luckor kring en karaktär. Det är ungefär då som det är dags att ”dekorera” karaktären med små bitar ur det som hänt innan manuset börjar eller sådant som inte är avgörande för plotten, som vad personen gillar att läsa – om nu inte valet av litteratur är avgörande för den stora finalen i manuset förstås.

Berättelsens tidslinje

Publicerad den av annagable i författare, lektör, Skrivtips

Tidslinjen i en berättelse är mycket viktig. Oavsett om det gäller att hålla rätt på detaljer eller om du vill ha brott på tidsaxeln. Tidslinjen är också en av de saker som du kan se på under en tidig redigering. Nedan kommer bland annat tips för att jobba smidigt med detta.

Bruksprosa

Om du skriver bruksprosa är regeln alltid: ”Sätt det viktigaste först”. Är det ett beslut, börja med beslutet och dra sedan bakgrunden till detta. Är det ett PM, börja med sammanfattningen. Jag vet inte hur många instruktionsböcker jag har, eller har haft, till olika föremål, där de alla börjar med ”Tekniska data”, ”Varning” eller ”Avfallshantering”. Det enda jag vill är ju att få igång grunkan. Var är snabbversionen? Ett febrilt (och irriterat) bläddrande brukar vidta ungefär här. Gör om och gör rätt, instruktioner ska vara kronologiska och ha en sammanfattning (snabbversion) först.

Skönlitteratur

Enligt regeln ovan är det enkelt att redigera bruksprosa i fråga om tidsaxeln. När det gäller skönlitteratur finns det många fler varianter. Jag tror att alla håller med mig om att man inte ska sätta det viktigaste först i en deckare, för folk vill inte veta vem mördaren är i första stycket. Men frånsett detta är variationerna stora och möjligheterna många. (Och även här finns det, som vi ska se, undantag.) Här nedan följer några exempel.

När man ändå vet hur det går

Nu säger säkert vän av ordning att det faktiskt finns deckare som börjar med att avslöja mördaren. Jo, så är det, men det är inte vanligt och det som då driver läsaren är att få veta varför mordet skedde. Detsamma kan sägas om historiska romaner baserade på verkliga händelser. Om någon läser en roman om, låt oss säga Sköna Helena, blir denna knappast förvånad över att Troja faller i slutet. Här handlar det istället mer om att läsaren vill veta mer om karaktärerna, eller tränga in i antiken från ett annat håll än de grekiska sagorna.

Sagor

På tal om sagor så har även de ett tämligen fast schema. ”Det var en gång” etablerar personer och plats. Ett hinder dyker upp, problemet blir löst och ”så levde de lyckliga …”.  Så var finns då variationerna? Svaret blir att det ligger på den väg som berättelsen tar mellan start och mål.

Linjär berättelse

En linjär berättelse startar vid tidpunkten noll. Sedan går klockan obönhörligt framåt till dess allt är avklarat. På många sätt kan det liknas vid en dagbok. Många som skriver utan synopsis skriver linjärt, även om det alltid finns undantag. Dock kan man skriva linjärt och sedan stuva om i texten under redigeringen, det fungerar också.

Det viktigaste först

Sätter man det viktigaste först behöver det inte nödvändigtvis avslöja hur det ska sluta. Författaren Scott Lynch skrev en prolog till sin andra roman som indikerade att huvudpersonen blev förrådd av sin bästa vän. Sedan backade han ned och tog allt linjärt fram till den här punkten. Det visade sig då att när man hade mer information blev scenen en annan (men hur tänker jag inte tala om, för ni bör läsa hans böcker själva).

Tidshopp och hur man kan skapa dem

För att använda tidshopp bör du planera. Det vanligaste är att då och då under berättelsen låta någon från en redan passerad punkt i tiden berätta sådant som huvudpersonen inte vet, så att läsaren vet mer än karaktärerna. Detta är ett bra sätt att bygga upp spänning. Här gäller det att ha tungan rätt i mun och se till att precis lagom mycket avslöjas.

Ett sätt att skapa tidshopp är att först skriva den ena delen av historien som utspelar sig vid tidpunkt X och sedan den andra, som utspelar sig vid tidpunkt Y. Sedan redigerar man ihop de båda bitarna.

För att ta ett exempel som väldigt många känner till kan vi se på Star Wars (och för er som inte känner till den förklarar jag kort inom parentes). Skulle allt vara skrivet innan filmerna visades skulle man kunna tänka sig att redigera om dem så här:
* del 4 (Luke får veta att hans far var en jediriddare som blev dödad av den onda Darth Vader. Luke kämpar framgångsrikt på motsatt sida.)
* del 5 (Luke börjar på allvar utbilda sig till jediriddare, men är inte färdig då han tvingas konfrontera Darth Vader. Vader avslöjar att det är han som är fadern)
* del 2 (vi får följa den unga Vader, som egentligen heter Anakin, under den tid då han i sin tur utbildade sig till jedi, vi förstår att han brottas med många tankar på ont och gott. Han blir kär, och kärleken besvaras. Vi ser också hur en senator i den demokratiska kongressen mer och mer tar makten över galaxens politik.)
* del 3 (Anakin har upplevt hur hans mamma har hållits fången och dött. Han är fruktansvärt rädd för att hans älskade, som väntar deras barn, ska dö och på grund av sin rädsla begår han misstaget att låta den onda sidan förleda honom. Han blir Darth Vader. Senatorn utropar sig till Kejsare med total makt.)
* del 6 (Luke är färdig med sin utbildning och konfronterar på nytt Vader, nu medveten om vem han är. Darths läromästare, den onde kejsaren, lägger sig i och håller på att förgöra Luke när Darth ser hur fel det är och räddar sonen – och därigenom sig själv)
* (Här märker författaren att del 1 är ovidkommande för den stora intrigen, den är mer för barn och handlar om Anakin som barn. Vore det en roman skulle du kunna överväga ett ”kill your darlings” här.)
Detta får vara ett exempel på hur man kan jobba med tillbakablickar, men också hur något som är skrivet linjärt kan stuvas om senare, för att hålla kvar spänningen (Okej, det är avslöjat att Darth är Lukes pappa, men hur ska det gå? Tillbakablicken förklarar och bygger upp mot slutet.)

Hur gör man en tidslinje?

Ett tips till dig när du skriver är att du skapar en fysisk tidsaxel. Har du inte plats på väggen, tejpa ihop ett antal A4 som du kan rulla ut på golvet när du behöver se på den. Du behöver den överblick som du inte kan få på en datorskärm (om den inte är ohemult stor). Markera tidens gång på linjen. Fäst sedan en post it-lapp för varje kapitel på tidslinjen och skriv dit ett datum, eller klockslag om berättelsen utspelas under en mycket begränsad tid. Markera även samma avsnitt i texten med samma tidsangivelse, till exempel i kapitelrubriken (detta kan du senare ta bort om du inte vill ha det med). Se till att lapparna sitter på rätt ställe på din tidslinje. Då ser du om det finns stora luckor i din berättelse (och vad hände i så fall under den tiden?).

Oavsett om du skapar berättelsen genom synopsis, via en kortversion eller skriver allt direkt, kan du, när du har skrivit färdigt första versionen, se på din tidslinje och fundera på om allt kommer i rätt ordning. Jobba färdigt tidslinjen med dina lappar först, det är enklast och ger mest överblick. Om du vill flytta om något har du tidsangivelserna i texten som hjälp. Använd sökfunktionen på datorn för att enkelt hitta kapitlet och klipp och klistra.

Andra sätt att använda tidslinjen

Givetvis finns det även andra sätt att använda tidslinjen. Själv har jag den till exempel för att hålla reda på när någon som blir gravid i berättelsen ska föda, eller hur gammal någon som fyller år blir just det här året. Här är det bara fantasin som sätter stopp. Var dock noga med att tidslinjen i din berättelse stämmer, annars kommer läsaren att fundera mer på hur det kan ha gått si eller så många månader än att ägna sig åt innehållet. Följden blir att du tappar läsarens koncentration, och det vill du ju inte.

Lycka till!
/Anna

Gott nytt skrivår 2016

Publicerad den av annagable i bok, författare, lektör, skrivkurs, Skrivtips

Till sommaren 2016 är det 20 år sedan jag började arbeta professionellt med text. Det kommer att dyka upp olika specialerbjudanden under året. Håll utkik här.

Jag vill tacka alla som har anlitat mig som lektör eller språkkonsult under den gångna tiden. Numera jobbar jag nästan uteslutande med skönlitteratur, men ibland dyker det också upp en faktabok att granska.

Alla texter har något bra. Alla berikar de min egen kunskap (i det här jobbet blir man aldrig fullärd, tror man det är det något galet på gång). Många texter är dessutom ett rent nöje att få läsa.

Jag vill också tacka alla som har hjälpt mig när jag själv skriver (för man kan inte granska sin egen text, man kan den för bra). Lektörer, betaläsare, sakkunniga och ni som kommit med glada tillrop – ni vet vilka ni är. Tusen tack!

Det är mycket spännande som står för dörren under 2016, både på lektörssidan och författarsidan. Vässa din stylus, gåspenna, blyerts eller dator och sätt igång och skapa.

Gott nytt år!
/Anna

Boken om Äventyrsspel

Publicerad den av annagable i bok, Okategoriserade, release

I går kväll var jag på en häftig tillställning. Det var releasefest för boken om Äventyrsspel. Lokalen kunde varken ha varit mer Mutant eller mer strålande: Vi var i reaktorhallen på KTH. Så himla kul att träffa en massa gamla bekanta från den här tiden. Tyvärr var ljuset och min mobil inte de bästa vänner, men några bilder blev det i alla fall. Först dock: Hur det började.

12345540_10153425396018757_6622794761364388118_n
Orvar och det första exemplaret av boken

När jag var på Bokmässan träffade jag på Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson. Olle Sahlin hade sagt åt mig att gå och prata med dem. Det visade sig att de gärna ville prata med mig, för att intervjua mig för boken, eftersom jag varit en del, om än liten, i Äventyrsspels redaktion.

Vi pratade om tiden i Frihamnen, (som då var både sunkig, frusen, kaffeböndoftande och full av gammaldags godsvagnar i trä – den perfekta platsen att placera ett blodtömt lik på!). Vi pratade om Mutant, Chock och alla de andra spelen. Dessutom pratade vi om flera av mina gamla vänner som också jobbade där.

På Science Fiction-mässan i början av december i år fick jag se det första exemplaret – och hålla i det. Här med Nisses roliga teckning av Den Nordiska Vampyren ur Monsterboken. (Alltså samma vampyr som lämnade lik utanför förlagets redaktion, haha.)

12347900_10153425388493757_7310449023078213745_n
Boken och jag på Science Fictionmässan

Så blev det då äntligen dags för release. Tidigt hade arrangörerna fått byta lokal, för att det var så stort intresse. Trots det var det tydligen lång kö utanför (av brandskyddsskäl). Lokalen kunde dock inte varit bättre vald: Reaktorhallen på KTH.

12369170_10153435379238757_1390940608901695218_n

12375991_10153435378253757_4080921089265508559_n

12360271_10153435383958757_2607670727630880818_n.jpg
Nu snackar vi Mutant-miljö.

12316223_10153435385783757_7001627140909536025_n
Erik Johansson från förlaget Bokfabriken ser till att alla får sitt exemplar av boken.

12342652_10153435381118757_5157022394624747276_n
Mobilen var inte bästa verktyget den här kvällen, men det syns nog att Fredrik Malmberg, Olle Sahlin och jag hade skoj.

Stort tack till arrangörerna för denna på alla sätt strålande release och för att jag får vara med på ett hörn bland dessa giganter, mutanter, drakar och demoner!

12342428_10153435397463757_7122737368708139011_n
Signaturer i min bok

12316579_10153435382338757_6456375252185513577_n
Något säger mig att Den Skandinaviska Vampyren har hittat ett nytt tillhåll 🙂

Nöjda kunder

Publicerad den av annagable i författare, lektör

Det är kul när kunderna är nöjda. Så här skriver Jens Daniel Burman, författare till nyutkomna skräckromanen Huset (som passar verkligt bra i presenthögen så här till jul):

Det var inte vilken lektör som helst jag fick. När Anna kom in hände det stora grejer med texten. Hennes skärpa fick mig att kavla upp ärmarna och jobba vidare. Precis som jag vill att det ska vara. Tack till Anna Gable.

huset

Vilken typ av författare är du?

Publicerad den av annagable i författare, skrivkurs, Skrivtips

Jag har just avslutat en skrivkurs för ungdomar. Under åtta tillfällen har de fått tips kring författarskapets olika vägar. Allt för att de ska få en större palett. När jag så var färdig i går frågade jag dem vad som varit mest till nytta. De flesta sa att det handlade om att det är den färdiga produkten som räknas, men att vägen till denna kan se olika ut.

Själv var jag länge låst vid att ”alla” sa att man måste skriva synopsis. Det var först när jag förstod att man inte alls måste, även om det underlättar, som mitt eget författande tog fart.

Min kollega, språkkonsulten Eva Stilling, sammanfattade de olika författartyperna riktigt bra under ett seminarium för ett drygt år sedan. Hon delar in författarna i fyra sorter: Arkitekter, murare, oljemålare och akvarellmålare.

Arkitekten planerar i förväg och gör synopsis, skriver med fokus på ämnet som redan är känt, bearbetar systematiskt och har ofta flera versioner i olika steg, enligt planen. 57 procent sägs skriva så här.

Muraren planerar och skriver samtidigt, skriver långsamt och omsorgsfullt, ett ord i taget (och varje ord vägs på guldvåg, synonymer jämförs innan de skrivs ned etc.), bearbetar inte och har bara en version. Muraren ogillar att ändra. 37 procent skriver så här. Stilen kan vara svår för skönlitteratur, men det finns de som lyckas.

Oljemålaren planerar inte utan skriver sig fram till vad hon vill säga, och hur. Bearbetningen pågår hela tiden, på alla nivåer. Det finns många versioner. Oljemålaren har svårt att bli färdig. Även här är det cirka 37 procent.

Akvarellmålaren har en lång mental förberedelse som gärna sker långt bort från den egentliga skrivplatsen, som på en naturskön plats (det sägs att Agatha Christie kom på det mesta medan hon diskade – kanske inte så naturskönt, men ett akvarellmålardrag). Skrivandet sker spontant och ledigt och bearbetningen är på detaljnivå. Akvarellmålaren har få versioner. Ungefär 22 procent skriver så här.

Varför går inte procenten jämnt upp? Jo, några skriver som två av dessa typer på en gång, några få till och med som tre.

Om du känner igen dig i någon av stilarna kan det hjälpa dig att hitta rätt arbetsform. Du kan också få hjälp att känna dig tryggare i ditt skrivande.

Lycka till!