annagable

Hamna rätt med ditt skrivande

Publicerad den 2015-09-24 av annagable i Okategoriserade

För flera år sedan tog jag del av en övning kring framtiden. Den slutade med att vi alla fick skriva ett brev till oss själva från framtiden. För en tid sedan, när jag städade arbetsrummet, så hittade jag det där brevet och dröm om min förvåning när en av sakerna hade gått i uppfyllelse och en annan var på god väg! Brevet hade dock varit helt bortglömt.

Du kan göra den här övningen när det gäller ditt skrivande också.

1) Börja med att tänka ut mellan fem och tio olika saker som har ändrat sig inom författarvärlden de senaste tio åren. Befattningar som har tillkommit eller försvunnit, olika media som har vuxit fram eller dragits tillbaka. Hur är det med boklådorna? osv. Det kan både vara saker som påverkar just dig, eller sådant som påverkar alla som skriver.

2) Skriv sedan en lista med saker som du tror kommer att hända inom författarvärlden de närmaste sju åren. Det kan vara allt från e-böcker som tar över, självutgivning som blir större än traditionella förlag, att läsarna ledsnar på kändisar, eller precis tvärt om, eller helt andra saker förstås. Gå igenom din lista och välj ut de fem viktigaste, tänk igenom dina val noga.

3) Rita ett koordinatsystem med fyra axlar. På den ena skriver du ”Troligt” och ”Inte troligt” i varsin ände och på den andra skriver du ”Påverkar” och Påverkar inte”. Nu placerar du in dina fem val i koordinatsystemet så att de hamnar i den rutan som du anser att de hör hemma i. Det kan ju vara så att det är troligt att det blir fler e-böcker, men att det inte kommer att påverka dig så mycket eftersom du ändå tänkt trycka på papper. I någon av kvadraterna finns det nu fler kryss än i de andra. Detta är den kvadraten som du ska lägga fokus på när det gäller ditt skrivande.

4) Avsluta med att skriva ett brev till dig själv från framtiden, var är du om sju år, vad gör du och vad har hänt fram till dess? Ta ut svängarna och låt din framtid vara bra, tillåt dig att ha uppnått flera mål, att ha lyckats. Berätta för dig nutida jag hur du bar dig åt för att lyckas, ditt framtida jag har ju lösningen. Läs brevet högt för dig själv och lev dig in i vad du har skrivit.

Som du säkert förstår är inte målet det viktiga här, utan resan. Genom att göra övningarna kring förändringar som har skett och som kan komma att ske, och genom att fokusera på vad som påverkar dig mest (koordinatsystemet) kan du skriva brevet med hjälp av ditt undermedvetna. Du får hjälp av dig själv att lösa frågor som du kanske har kring ditt skrivande, och detta i sin tur gör att du får mycket större möjlighet att verkligen nå dit du vill.

Lycka till!

Minnen – min första release

Publicerad den 2015-09-222015-09-22 av annagable i författare

Memory lane … nu är det snart tre år sedan min första roman kom ut. Då såg det ut så här:

Jag hälsar alla välkomna – Foto Daniella Jonsson

Nu har Ghosts, Drugs & Rock n’Roll haft release! Oj så många det kom, helt fantastiskt roligt. Och både Lizette & och Inverted spelade och förgyllde kvällen för alla oss andra. Jag har inte riktigt landat än, men det börjar så smått gå upp för mig att jag har givit ut en bok 🙂
Här är några fler bilder som olika personer tog under kvällen:

Inverted inleder med akustiskt – Foto Stofan Markebo

Jag sjunger en låt ur boken, kompad av Micke Östling – Foto Myran von Jellineck

Jag läser ur boken – Foto Ansa Messner

Lizette ställer skåp som vanligt – Foto Stefan Markebo

Min specialtröja väcker glädje – Foto Anneli Söderman

Bloopers

Publicerad den 2015-09-22 av annagable i Okategoriserade

Ibland blir det fel. Bjuder på dessa på en tisdag:

Vithörningarna är enade – har jag tydligen sagt under en skrivkurs, jag menade att enhörningar är vita 😛

Kapten Blodskägg – det hade ju varit fantasieggande, men Blåskägg heter han, och han är med i min novellsamling Mattan

Den Jädra Affären – så hette den inte nej, men jag glömde ändra till det rätta namnet, som jag inte kom ihåg medan jag skrev

Tusen tack ni som korrläst!

Författarens ”kamera A” och ”kamera B”

Publicerad den 2015-09-222015-09-22 av annagable i Skrivtips

Jag har tillbringat söndagen med extramaterialet för Star Wars 1, 2 och 3. Som vanligt mycket välgjort, men en sak fick mig att tänka på skrivkurser, nämligen perspektiv. I dokumentären pratade Georg Lucas om att de filmar med både kamera A och kamera B. De har antingen olika snäv vinkel (visar hela scenen och närbilder) eller så kan de visa scenen från olika karaktärers vinkel.

När jag kommit så här långt tänkte jag på extramaterialet som jag såg för Sagan om Ringen, när de pratade om att de spelade in Boromirs död, först från en karaktärs vinkel, gick och åt lunch och efter maten filmade de samma död igen, men från den andras perspektiv. På slutet, när det blev tidsnöd, hade de gjort som Lucas, nämligen spelat in samma scen med två kameror på en gång, en på Sam och en på Frodo. Hur sitter då det här ihop med att skriva?

När jag tog upp mitt skönlitterära skrivande på allvar i vuxen ålder var det genom en skrivkurs som jag var med och ordnade. Jag hade blivit redaktör för en tidskrift för fantasy, science fiction med mera och tanken var att skrivkursen skulle ge material till ett specialnummer (vilket den också gjorde). En av de tidiga övningarna var att skriva en kort historia, mellan en halv och en sida, om jag minns rätt, med samma historia sedd ur två eller tre personers perspektiv. När man skrev det på det sättet var det nästan som att filma med både kamera A och B på en gång (närmare kommer man ju inte med bara en författare).

R2-D2 läser Ghosts, Drugs & Rock n’Roll på Science Fiction-mässan

I min första roman, Ghosts, Drugs & Rock n’Roll, för man aldrig del av huvudpersonens perspektiv (utom i tre korta kapitel som är i första person presens och som var nödvändiga eftersom läsaren måste få veta vad karaktären gör när han är ensam). Istället speglas han från andra karaktärer, mest hans bror, flickvän och ena kompis, men ibland även av andra. Ibland är ju inte heller huvudpersonen på plats, och då har förstås också någon annan perspektivet. I mitt senaste (ännu opublicerade) manus gör jag tvärt om, det är bara huvudpersonen som har perspektivet, om än i tredje person. Det som dock vore en intressant tanke är att bara för min egen skull, skriva en ”kamera B” för att liksom höra vad andra tänker om huvudpersonen.

Tanken med det här inlägget är dock inte vad jag ska göra, utan mer som ett rent skrivtips. Man ska ju hålla sig till ett perspektiv åt gången. Själv byter jag ogärna om jag inte byter kapitel, men mot slutet av en berättelse kan jag förtäta det med att byta när jag byter stycke. Ungefär så som man förtätar spänningen i en film genom att göra kortare och kortare klipp mot ett klimax.

Tänk på att inte blanda perspektiv hur som helst, men skriv gärna med siktet i olika ”kameror” för att förstå dina karaktärer bättre, även om du aldrig tar med det perspektiv som inte passar i din historia. Dels kanske den är skriven i första person, dels kan det ju också vara så att du inte vill avslöja vad en av dem tänker vid ett visst tillfälle. Eller så gör du som jag gjorde, låta andra spegla karaktären genom hela historien så att läsaren får hela bilden genom perspektivbytena, medan de enskilda karaktärerna inte har en lika bred bild – det är ju alltid spännande att som läsare veta mer än karaktärerna. Fast det senare hör till ett helt eget inlägg, så det får jag spara till nästa gång!

Lycka till med dina olika perspektiv och vinklar!

Att layouta sin inlaga

Publicerad den 2015-09-212016-01-20 av annagable i Skrivtips

Jag får ofta frågor om formatet. Det blir viktigare och viktigare att göra ett manus lättläst, ju fler som ska ta del av det. Gör du det hyfsat lättläst från början får du en bra uppfattning om sidantal och du underlättar för betaläsare, lektörer och förlag. Det senare kan vara nog så viktigt, för en text som inte flyter fram för ögat kan kännas jobbig att läsa, även om den är aldrig så bra rent skrivtekniskt. Ännu viktigare blir det givetvis om du har tänkt ge ut ditt alster själv. Då ska riktigt många läsa det och kraven ökar givetvis vartefter på att det hela blir snyggt.

Innan manuset ska sättas
När du skriver ditt manus, formatera så lite som möjligt ”för hand”. Visst kan det vara bra att se var ett nytt kapitel börjar, men använd då gärna enkel fetstil, eller gör en sidbrytning till ny sida. Gör inte kursiver eller annat, det kommer senare. Gör inte heller några som helst mellanrum med mellanslagstangenten. Stega inte in med den, försök inte göra indrag med den osv. Det enda du ska göra för hand är faktiskt dubbla radmatningar för nytt stycke. (Här ska du inte använda ”avstånd efter” i formatmallarna, för det försvinner när du, eller sättaren, häller in texten i designprogrammet. Så enkelt som möjligt är alltså grunden.) Använd inte heller tabulatorer (tab), det försvinner när du flyttar över texten till ett layoutprogram.

Tryckeriets regler
Om du nu vill göra din layout själv, börja med att ta reda på om tryckeriet har några mått som du måste följa. Skilj på pappersstorlek, tryckyta och satsyta. Pappersstorlek är hur stort pappret är från kant till kant. Tryckyta är den yta där de är möjligt att trycka (alla kan inte trycka ända ut i kanten, om du t.ex. vill ha en bild som ligger så, så detta måste du kolla. Många tillhandahåller mallar där ytan som går att använda är markerad) och satsyta är den faktiska delen av pappret som det är text eller bild på.

Marginaler
En tjock bok behöver ha bredare innermarginaler än yttermarginaler. Detta för att inte texten ska försvinna in i bindningen och förstöra läsupplevelsen. Snåla inte på sidorna, att ha liiiiite större marginaler ger luft åt layouten utan att det kostar så hiskeligt mycket mer. Många köper en bok genom att se på framsidan, baksidan och satsytan. _Ser den ut_ att vara trevlig att läsa? Så underskatta inte detta. Givetvis gäller det även över och underkant. Underkanten ska alltid ha mer luft än övriga marginaler.

Det gyllene snittet
Måttet ”det gyllene snittet” anses vara det mest behagliga för ögat att se på. Om ett papper har höjden 21 innebär det att den ska ha bredden 13. Det vanliga romanformatet 130×210 stämmer alltså bra här. Krångla inte till det med egna mått, här är gammal faktiskt äldst!

Font och fontstorlek
Många läsare tycker att fonter över 12 punkter är jobbiga att läsa. Ha bara detta i böcker för barn upp till 8 år, samt för synskadade. Annars är 11-12 punkter normalt. För tryck ska brödtexten ha ett typsnitt som har seriffer, alltså små krokar på bokstäverna, som i Garamond (som nog är det vanligaste typsnittet för en bok). För rubriker rekommenderas däremot san-seriff, alltså utan seriffer. Exempel här är Gill Sans och Helvetica. (För webb finns det speciella typsnitt, som Verdana, och Powerpoint har även det fått ett eget, men då lämnar vi böckernas värld). Typsnittet Times är till för smala tidningsspalter (tillverkat just för The Times en gång i tiden) och ska inte användas för böcker.

Radlängd
En rad ska bestå av 55-65 tecken, inklusive mellanslag. Då ”studsar” ögat över texten tre gånger, vilket är optimalt. Kortare rader gör att ögat lätt hoppar över en rad, och det blir jobbigt att läsa. Längre rader gör att man ofta läser om samma rad flera gånger utan att förstå varför. Så hur långa rader du har bidrar också till textens läsbarhet och hur inbjudande den ser ut vid första anblicken. (Om du skriver med tolv punkter i Word innebär detta att du bör ha fem centimeters marginal både till höger och till vänster, värt att tänka på för dina testläsares skull. Word är däremot inte ett layoutprogram för tryck.)

Kägel (radavstånd)
Det normala här är 10/12, alltså att en text i tio punkter ska ha 12 i radavstånd. Ett annat sätt att mäta är att säga att radavståndet måste vara större än det största avståndet mellan orden, annars ser satsytan ”gluggig” ut.

Om du lämnar till tryck måste du alltid ange radlängd, grad (typsnittstorlek), kägel och satsbredd. Typsnittet anges med namn, övriga med siffror.

Fyrkant
När du skriver manus, gör som sagt nytt stycke genom dubbla radmatningar (en blankrad). När du däremot sätter texten så ska nytt stycke visas genom ett indrag. Lite slarvigt uttryckt ska detta indrag motsvara ”en fyrkant”, alltså vara lika långt som typsnittets versaler är höga. (En fyrkant var i gammal tryckkonst en blybit som var kvadratisk). De versala siffrorna för typsnitten brukar vara en halv fyrkant breda. Delar man fyrkanten i 18-delar så bör ett normalt ordmellanrum vara 4/18s fyrkant. Ibland måste du ändra avståndet manuellt för att snygga till, kanske på en enskild rad för att förhindra en tokig avstavning, eller ett helt stycke för att inte få en ensam rad på en sida. Detta kallas att kerna. Kerning sker normalt automatiskt i layoutprogrammen i 1/35 av typsnittet, och då får man använda 2/35 för att komma i närheten av 1/18. anledningen till att använda en sådan mätmetod är att det är relativt och följer med om du byter grad (storlek) på typsnittet.

Formatmallar
Skapa formatmallar. Två för brödtext (mer om det nedan), ett för direkt anföring, ett för rubrik och eventuellt ett för bildtexter om det är en fackbok. (För fackböcker finns det fler regler, men jag går inte in på dessa här, det blir för långt.) Klicka på varje stycke och klicka sedan på formatmallen och ge din text det utseende som den ska ha för läsaren. Om du gör något för hand får du sitta i månader med din text, så utnyttja allt som går för att på ett automatiskt sätt fixa texten. Dessutom blir det snyggare, för om du automatiserar jobbet så kommer det att bli likadant genom hela boken. Så ta den tid det tar att skapa de här få mallarna, och använd dem! (I Ghosts, Drugs & Rock n’Roll hade jag en till, för de låttexter som är med, så har du dikter eller dylikt, skapa en formatmall även för dessa – och även om det bara finns en enda dikt, eftersom den automatiserad processen även gör att eventuella ändringar hänger med.)

Kursiver
Kursiver är den enda markör du ska ha i en skönlitterär bok, och det ska användas sparsamt. Kursivera bara ord i direkt anföring, och gör det med yttersta omsorg och bara om det är absolut nödvändigt. Anledningen till att du inte ska kursivera medan du skriver är att det ändå försvinner när du lägger in texten i layoutprogrammet, så du får göra dubbelt jobb i så fall.

Kerna
Kerning sker för att snygga till texten. Har man rak högermarginal (som en satt bok bör ha) så kan det bli för långt mellan orden, vilket ser ut som vita floder när man kisar och ser på satsytan. Detta är inte bra och då får man gå in och kerna för hand. Detsamma gäller vissa bokstavskombinationer som är olyckliga ihop (oftast handlar det om att minska avståndet mellan sådana par). Att kerna 5-600 sidor för hand går, men är onödigt, bra layoutprogram har kerningstabeller som automatiskt söker upp och rättar till kerningen, så det du behöver göra är att titta på satsytan och eventuellt finjustera någonstans.

Knipa och spärra
Rubriker skrivs ofta med större grad och för att det ska bli snyggt behövs ett mindre avstånd mellan samtliga bokstäver i ordet. Detta kallas att knipa. Ett alternativ till kursiver i en rubrik med versaler är att göra tvärt om mot att knipa, nämligen att spärra ordet, alltså göra avståndet mellan bokstäverna större. Spärra aldrig en text i gemener.

Horungar och änkor
En horunge är sista raden i ett stycke som hamnar ensam på nästa sida. Detta kallades förr dubbel horunge, till skillnad från enkel som är när första raden hamnar ensam längst ned på en sida. Det senare har dock blivit accepterat numera. Ibland ser man den engelska benämningen änka (widow) för dubbel horunge. Horungar i slutet av stycken är alltid fula och bör undvikas. Ibland kan det räcka med att man ändrar en rad högre upp genom att kerna den i 1- eller 2/108 fyrkant. Man kan också öka kerningen, så att det blir mer än en rad på nästa sida. I nödfall kan man ”hänga horungen”, alltså göra sidan en rad längre. När du planerar sidans utseende, se till att det finns plats för en sådan åtgärd även med hänsyn till sidnumret. Som sista åtgärd kan man öka neddraget för kapitlet och på så sätt få en annan fördelning av raderna. (Det finns fler sätt, men detta är en kort presentation.)

Nytt stycke
Nu är det dags att ta bort blankraderna. I satt text markeras nytt stycke med ett indrag, normalt av en fyrkants storlek. Jag brukar tillverka två formatmallar för brödtext, en som heter ”bröd1” och följaktligen en som heter ”bröd_indrag” (logiskt eller hur, fniss). Sedan är det bara att ställa sig i stycket och trycka på formatmallen så swoschar det till. Men blankraderna måste du ta bort manuellt. Nu kommer dock det luriga: Även direkt anföring har indrag, men det är ju inte ett nytt stycke i din originaltext. Här får du alltså gå in och formatera var och en. Använd aldrig indrag till något annat än direkt anföring och nytt stycke. (Ett tips är att sätta all text med indrag och sedan byta inledningar till kapitel, eller stycken som börjar efter blankrad till ren brödtext, det går snabbare än att göra tvärt om.)

Dubbel radmatning
Det _kan_ förekomma dubbla radmatningar inom ett kapitel också. Till exempel om kapitlet har ett datum som rubrik, för att visa att det handlar om olika tider inom detta dygn. Eller om du byter perspektiv inom kapitlet. Detta blir ju ofta vanligare att man (om man har perspektivbyten) gör en förtätning mot slutet av en bok, som att klippen i en film kommer snabbare när det blir mer spännande. Dubbel radmatning ska dock brukas med måtta!

Nytt kapitel
Man kan markera nytt kapitel på två sätt: ny sida med nedtryck (börjar en bit nedanför tryckytans överkant) eller flera blankrader. Vilket som är bäst bestämmer du själv, personligen föredrar jag ny sida. En del gör också bara nya kapitel på en högersida och lämnar en eventuell vänstersida tom. Det är elegant, men inte nödvändigt. Kapitelrubriken ska helst vara i san-seriff och den kan, till skillnad från brödtexten, få visa en del av innehållets karaktär. Leta fram ett typsnitt som du tycker passa känslomässigt för din bok, utan att det blir svårläst.

Paginering
I skönlitteratur är det vanligast att ha sidnummer längst ned, antingen i ytterkanten eller i sidans mitt. Paginan bör vara lättläst och graden ska vara mindre än brödtexten. Paginan ingår inte i satsytan (men kolla att det hamnar inom tryckytan).

Alla de där sidorna i bokens början
Hur man gör innan brödtexten börjar följer ett fast mönster. Det ska se ut så här:
sid 1 ”Smutstitel” (namn för att den tidigare lämnades blank för att skydda inlagan från smuts). Numera kan du ha bokens titel i liten grad här.
sid 2. blank eller en bild av författaren eller förlagets logga
sid 3. ”titelsidan” Bokens titel, författarens namn, ev redaktör, översättare, förlag, förlagsort. Detta är lite av en ”paradsida”, lämna inte denna åt slumpen. Ibland används både sidan 2 och 3 som ett titeluppslag.
sid 4. ”Tryckortssida” eller ”copyrightsida”. Här står copyright, årtal, vem som har upphovsrätt till bilder (även omslag), tryckeriets namn och ort, tryckår OBS!!! Om tryckort inte är med faller skriften under reglerna i brottsbalken!!! (Vid tvist om copyrighten) Här ska även ISBN-nummer in.
sid 5. Övrigt extramaterial, ofta dedikationer, ett motto eller innehållsförteckning. Detta material kan uppta flera sidor. Oavsett hur långt det är ska alltid första kapitlet sedan börja på en högersida.

Vidare läsning finns i ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark.

Lycka till!

Skriva inre dialog

Publicerad den 2015-09-21 av annagable i Skrivtips

Då har det blivit dags för nästa skrivtips enligt de frågor jag fick in via Facebook. Detta handlar om inre dialog.

För att kunna ha inre dialog måste man låta någon av karaktärerna i berättelsen ha perspektivet. Den här biten har jag skrivit om tidigare, men jag tar om i kortform: Det finns olika perspektiv att jobba med, första person (jag) berättar, tredje person (Lisa, Lasse, Stina eller vad dina karaktärer heter) berättar, författaren berättar (Astrid Lindgren är mästare på detta) och ”flugan på väggen” (som om någon har satt in en osynlig kamera som iakttar allt) berättar. Innan du helt behärskar dessa bör du inte blanda. Sedan kan man ibland smyga in en del ”fluga” i ett tredje persons perspektiv till exempel, men det är som sagt inte att rekommendera innan du har blivit helt säker på grunderna. att vara helt säker innebär bland annat att inte ha mer än ett perspektiv per kapitel.

Det vanligaste är att skriva i tredje person:
”Pelle kom in i rummet och satte sig på en stol. Han kände sig trött efter dagens jobb.”
Det viktiga här är ”han kände sig”. Pelle har perspektivet och då kan du bara skriva om Pelles inre känslor. Om Stina också kommer in i rummet kan det stå:
”Pelle såg att Stina sjönk ned i soffan. Han undrade om hon haft en jobbig dag.”
Det är fortfarande tankar som äger rum inne i Pelles huvud. Det som vore fel vore att tala om hur Stina känner sig, för det kan ju inte Pelle veta, han kan bara anta hur det är med henne. I nästa kapitel kan Stina ha perspektivet, det vill säga hon kan tänka saker, anta saker och agera mot bakgrund av dessa. Hur Pelle agerar i det här kapitlet kan bara ses ur Stinas ögon. Sedan kan de växla, vilket tillåter berättelsen att äga rum på olika platser samtidigt och på det sättet bygga upp en spänning eller liknande.

Skriver du i första person:
”Jag gick in i rummet och sjönk ned i soffan. Dagen hade varit intensiv.”
är det bara detta ”jag” som kan ha perspektivet. Ingen annan. ”Flugan” tillåter ingen som helst inre dialog, eftersom en ”kamera” inte kan veta vad folk tänker. Det blir som på film, de får agera ut sina känslor istället, till exempel genom ansiktsuttryck. Författarperspektivet liknar detta, men kan smyga in förklaringar. Jag lämnar dock de båda senare därhän när det gäller inre dialog, för att det är så ovanligt att det finns.

Detta om perspektiv. Grunden, om du vill ha inre dialog, är alltså första eller tredje person.

Skriver du i första person är det både svårt och enkelt. Du har bara en som kan tänka tankar, det vill säga ”jag”, det är enkelt. Det som kan vara svårt är att släppa ”tänkte jag” och skriva det som om allt verkligen är personens tankar. Jämför: ”Så kan det ju vara, tänkte jag.” med ”Så kan det ju vara.” I och med att det bara är ”jag” som har inre tankar fungerar givetvis även den andra för läsaren. Försök alltså att stryka så många ”tänkte jag” som möjligt för att få bättre flyt.

Nu skulle man kunna tänka sig att det var likadant med tredje person, men eftersom tredje person innebär att någon osynlig berättar måste du skilja på dessa iakttagelser och rena tankar. Vad jag menar är alltså att det är denna osynliga berättare som talar om att ”Stina gick in i rummet.”.
Det går alltså inte att skriva:
FEL”Stina gick in i rummet. Hur skulle hon göra?” FEL
Det måste antingen bli:
”Stina gick in i rummet. Hon funderade på hur hon skulle göra”
eller:
”Stina gick in i rummet.
Hur skulle hon göra? tänkte hon.
Hon satte sig på stolen.”

Den senare tror jag även förklarar hur man rent grafiskt visar inre tankar. De ska ställas upp som dialog, med indrag och med komma före ”tänkte hon” (om det inte är andra skiljetecken, men då ska de givetvis behandlas som vid dialog också). Det enda som inte ska vara med är anföringstecken (alltså inget pratminus eller några citattecken). Detaljer om detta står i Svenska skrivregler, en liten bok som alla som skriver borde ha till hands.

Jag avslutar med ett exempel ur mitt pågående manus. Här syns tydligt skillnaden på vad som återges som en direkt inre tanke (Sover och sover) medan resten är vanligt tredje persons perspektiv. Kort bakgrund: Louis sover i sin båt, men har vaknat till av att det är kallt. Då hör han röster som pratar på kajen och förstår att det är de som egentligen har väckt honom.

– Mannen jag pratade med var säker på att han såg någon krypa in vid en av de här båtarna, sa en röst helt nära.
– Ingen sover väl i en båt den här årstiden? kom svaret.
Sover och sover, tänkte Louis.
– En del gör vad som helst för att slippa bli värvade, sa den första.
Louis förstod. Männen som pratat var en del av ett så kallat press-gäng; män som hade till uppgift att värva sjömän till de stora linjeskeppen. Nu letade de efter honom, eller snarare efter någon som de trodde gömde sig för att komma undan värvningen.

Hoppas att detta gav svar på frågan.
Lycka till!

Pirater – hur var det egentligen?

Publicerad den 2015-09-152015-09-15 av annagable i Pirater, Research

I går skrev jag om min research för att förstå hur man seglar ett skepp från 1700-talet. Givetvis måste jag även göra research kring historiska fakta som vem som regerade var, vilka länder som var i krig med varandra och vad slutet på ett krig fick för konsekvenser. Det är nämligen där piratismen under det som kallas den gyllene åldern har sin grund.

Pirater har alltid fascinerat, här Errol Flynns ”Kapten Blood”. Men hur var det egentligen?

Det krig som kallas Queen Anne’s war utspelade sig både i Europa, där det kallas Spanska tronföljdskriget, och i Västindien. På den ena sidan stod engelsmän och holländare, på den andra spanjorer och fransmän. Det som skulle avgöras var om spanjorerna skulle ha fortsatt monopol på handeln i det som tidigare kallats Spanska sjön, eller inte. I början skickade båda sidor linjeskepp, men dels krävde dessa en enorm besättning, uppåt 1000 man, dels åt den i varma vatten frekvent förekommande skeppsmasken glatt upp trät i de stora skeppen som var för stora att överhala utan docka. Följden blev att kriget kom att utspela sig med mindre fartyg, som fregatter. Trots det slukade de män, uppåt 300 med befäl, soldater och sjömän. Mot de små forten på öarna var varje skepp en otrolig maktfaktor, som om en hel armé hade anlänt.

Franska Hermione är en replik av en fregatt.

Kriget vanns av engelsmän och holländare i april 1713, men när det var över blev många i besättningarna från skeppen arbetslösa. Kriget hade lärt dem att segla och att slåss. Nu hade de valet att svälta eller ställa sig på fel sida av lagen. De valde att kämpa för sin överlevnad. De blev pirater. Redan året därpå utropade Benjamin Hornigold The Bahamian Republic of Pirates i Nassau. Lite är känt om Hornigold innan dess, men troligtvis tjänstgjorde han, liksom många andra som senare blir kända pirater, på en örlogsman eller kapare under kriget.

Nassau är bara en i raden av städer som blir ett ”piratnäste”. Under sent 1600-tal är det Port Royal på Jamaica som är ökänt för sina krogar och bordeller. Det var där sådana som Henry Morgan höll till. (Morgan blev adlad för sina insatser som kapare och utsedd till guvernör i Port Royal. Att vända sig mot sina tidigare anförvanter passade honom dock lika dåligt som livet på land. Han dog försupen och begravdes i staden bara några år senare.) När en jordbävning ödelade Port Royal 1692 flyttade en del till det närliggande Kingston, medan andra byggde upp Tortuga strax utanför dåvarande Hispaniola, som blev nästa pirathamn. Många seglade sedan som kapare under kriget.

Henry Morgan

Strax innan kriget sker dock något som är viktigt för det som sedan ska hända efter krigsslutet. En man vid namn Henry Avery, som är jagad över världshaven för sina piratdåd, seglar in till Nassau på Bahamas. Han mutar guvernören så grundligt att denna inte kan säga nej, skaffar tre mindre båtar till sin besättning och ger sig iväg. (Mycket tyder på att Avery är en av få pirater som faktiskt lyckats ta sitt byte och byta piratlivet mot ett stillsamt liv någonstans.) Guvernören blir avsatt av befolkningen i staden och när han ger sig av står man utan styre ända till dess Benjamin Hornigold kommer dit.

Redo att avfyras.

Kanske hade det inte blivit mer än några svältande sjömän som bröt mot lagen om inte ytterligare en faktor spelat in. I Europa skrek spanjorerna efter mer guld och silver. Deras import från den nya världen hade skapat en rasande inflation och efter kriget behövdes nya medel i statskassan. En konvoj med tio spanska och ett franskt skepp avseglade. Strax innan orkansäsongen 1715 avseglade de. Under den här perioden gick man alltid samma rutter. Till Västindien seglade man ned genom Windward passage, som passerar mellan Cuba, Hispaniola och Jamaica. Ska man österut seglar man istället upp längs Floridas kust och sedan öster ut. Detta beror givetvis på att det var besvärligt att segla mot strömmar och vädersystem. Konvojen når således fram till Florida, men där sätter en ovanligt tidig orkan in. Konvojen, som består av stora skepp som Nuestra Señorade la Regla och Santo Christo de San Roman gick i kvav, medan besättningen på Urca de Lima lyckades segla upp henne på stranden för att rädda sig och lasten.

Fynd från den spanska konvojen

Lycksökarna strömmade till. Bland dem fanns Henry Jennings, en plantageägare och kapten i handelsflottan som inte drog sig för att anfalla och plundra spanjorernas läger för att snabbt roffa åt sig av bytet. Med sig hade han Charles Vane som senare ska bli känd som en av de mer brutala piraterna i historien. Under den här perioden kliver flera kända namn fram. Tillsammans med Vane seglar Jack Rackham, eller Calico Jack som han kallades för sina färgglada kläder av kalikå. Under Hornigold seglade Sam Bellamy (vars skepp, Whydah, med skatt och allt nyligen har hittats), Paulsgrave Williams och en viss Edward Teach som något år senare ska komma att kalla sig Blackbeard. (Troligen hette han inte Teach heller, många seglade under falska namn som pirater, för att skydda sina familjer.)

Som bas för expeditioner till de spanska vraken låg Nassau lägligt. Stadens invånarantal växte i det närmare explosionsartat.De som seglade därifrån kallade sig The Flying Gang. De började måla personliga symboler på sina svarta piratflaggor. Den mest kända av dem alla i dag är Jack Rackhams dödskalle och korslagda huggare som använts i stort sett i varenda piratfilm som gjorts. Blackbeard hade ett skelett i helfigur som höll ett timglas och en pil som det droppade ett blodrött hjärta från.

Herrarna Blackbeard och Rackhams personliga kännetecken.

Den svarta flaggan har en betydligt äldre historia. Den har hissats av pirater och kapare under lång tid. Värre ändå är den röda flaggen som betyder strid till sista man, strid utan pardon, döda eller dödas. Den kan härledas ända tillbaka till tiden för korstågen.

Snart knakade det dock i fogarna i The Flying Gang. Benjamin Hornigold vägrade anfalla engelska skepp medan Olivier Levasseur, som var fransman, inte hade något emot detta alls. Sam Bellamy och Paul Williams höll sig någonstans mitt emellan. Blackbeard följde Hornigold. Han var en stor taktiker som bidade sin tid, såg och lärde i piratyrket. Gruppen splittrades, framför allt sedan Henry Jennings hade utmanat Hornigold om makten i Nassau. Han förlorade, men fick med sig Hornigolds båt. Hornigold blev mer av en administratör på land efter det, även om han gjorde raider då och då. Bellamy och Williams gav sig iväg på egen hand och blev för en tid de mest kända namnen längs den amerikanska östkusten. Sedan kom en förödande storm som sänkte flaggskeppet Whydah. Totalt överlevde nio man. Dessa hängdes i Boston, vilket i sin tur fick Blackbeard att notoriskt sänka alla bostonflaggade skepp som han stötte på.

Whydas skeppsklocka som är återfunnen.

När Hornigold lät Blackbeard få befälet över sin egen slup dröjde det inte länge innan han utvecklade sin teatraliska stil. Mannen var mycket lång, och på den tiden när medellängden låg kring 172 cm måste han ha tett sig som en tvåmetersman i dag. (Han var troligen omkring 190 cm.) Han odlade ett stort skägg som växte långt upp på hans kinder och lade till detta vanan att sätta tända luntor under hatten för att omge sitt ansikte med rök. När han bordade sina byten sa han att han var djävulen själv. Skrämseltaktiken gick hem. De flesta gav sig utan strid. Det finns faktiskt inte en enda källa som säger at Blackbeard ska ha dödat någon med berått mod. Han valde att spela upp sin teater, som den taktiker han var. Snart hade han också kapat ett stort franskt slavskepp, La Concorde, som han döpte om till Queen Anne’s Revenge. Hon var till och med större än Whydah. Sextioen av de dryga tvåhundra slavarna ombord antog erbjudandet att fortsätta som pirater under Blackbeard. Tidigare hade piraterna mest använt sig av slupar, eftersom dessa var snabba och lättmanövrerade bland öarna, men Blackbeard tänkte annorlunda.

Samtida avbildning av Blackbeard.

Namnet Queen Anne’s Revenge kräver en förklaring. Det syftar på samma Queen Anne vars namn kriget haft. Hon var den sista monarken av ätten Stuart som satt på den engelska (sedemera brittiska) tronen. När hon dog var hon barnlös. Hon hade en halvbror, James Edward Stuart, som kunde ärva kronan. Problemet var bara att han var katolik, och under den här perioden hade man skrivit in i lagen att den brittiska monarken skulle vara av den anglikanska kyrkan. Istället hämtade man en avlägsen släkting från Tyskland, George, och inrättade en ny ätt: Hannoveranarna. Detta gillade inte alla. Guvernören på Jamaica som vid den här tiden hette Hamilton, var en av många som förberedde ett uppror. Han utrustade kapare för att samla in pengar till en flotta som kunde understödja James Stuart. 1715 stod det dock klart att upproret hade misslyckats. Det var dåligt planerat från början. Piraterna stod dock på de så kallade Jakobiternas sida. De döpte sina skepp till Flying James, Flying King, Queen Anne’s Revenge med mera. De hördes dessutom ofta skåla för King James, eller The King over the Water (eftersom han befann sig i landsflykt i Frankrike) och lika ofta förbanna German Geordie. Att vara pirat innebar alltså inte att man inte hade politiska åsikter. (Några känner säkert igen detta som ”The fist rising”, och vet att det ledde fram till det större upproret 1745 i Skottland, under Bonny Prince Charlie, alltså James Stuarts son.)

Queen Anne

Kung George inser att det bara finns ett sätt att få slut på terrorn till sjöss, som nu har tagit sådana proportioner att handeln mellan Europa och Amerika i stort sett står still: Han utfärdar en allmän amnesti. De forna antagonisterna Jennings och Hornigold antar den och blir istället piratjägare. Fast huruvida Hornigold verkligen jagade sina gamla kompanjoner råder det delade meningar om. Han kom då och då tillbaka med mindre betydande byten som han lagt beslag på, förmodligen för att blidka den nya guvernören i Nassau, Woodes Rogers. Rogers var sedan gammalt en fiende till piraterna, så kapare han själv var. (Han var för övrigt den som undsatte förebilden för Robinson Crusoe, men det är en helt annan historia.) Nu hade han fått uppdraget att skipa rätt och ordning i Västindien.

Woodes Rogers som bara lät sig avbildas från ena sidan, då han fått den andra ansiktshalvan vanställd i strid. Även på rätt sida om lagen levde man ett hårt liv till sjöss vid den här tiden.

När Rogers seglade in i Nassau fann han en stad helt utan underhåll. Fortat, som Charles Vane länge haft kommandot över, hade förfallit så att den enda delen inte gick att använda och husen var fallfärdiga. I det milda klimatet bodde de flesta i provisoriska tält och kåkar av drivved på stranden. Vane gjrode dessutom en uppvisning inför överheten, genom att segla ut från hamnen, kapa ett byte, segla in det genom den svåra bakvägen till hamnen och lägga sig där och plundra bytet mitt framför ögonen på den nya guvernören. Rogers kunde inget göra. Eftersom Vane seglat in bakvägen låg det en lång sandbank mellan Rogers skepp och Vanes, som det större skeppet inte kom över. Från fortet kunde han heller inte skjuta, vilket Vane säkerligen var medveten om. Det hela slutade med att Vane lämnade ett ultimatum och gav sig av. Räddhågad var han då inte.

Charles Vane, samtida avbildning

Snart skulle det dock gå dåligt för Vane. Hans taktik blev ifrågasatt, och eftersom man alltid röstade om vem som skulle vara kapten över ett piratskepp förlorade han sin position till sin kvartermästare, Jack Rackham. Vane var fortsatt aktiv även senare, men tog aldrig riktigt igen förlusten.

Blackbeard var ute och seglade när amnestin kom. Han var taktisk nog att hålla sig ifrån Nassau. Istället antog han amnestin i North Carolina, där guvenören hette Eden. Blackbeard hade vid det laget seglat upp Queen Anne’s Revenge på grund, tagit med sig lasten och sina närmaste män och fortsatt i mindre båtar. Det var troligen en ren personalneddragning, ”pirate style” för att inte bli så många om bytet. Han antog amnestin och gifte sig, troligen med en Mary Ormond, vars släkt i dag med stolthet berättar om sitt ursprung.

Snart började det dock rycka i pirattarmen på Blackbeard igen. Han klarade sig länge genom att muta guvernör Eden ordentligt. Blackbeard höll alltså på att göra samma sak som Avery gjort i Nassau tjugo år tidigare. Detta gillades dock inte av en annan guvernör, Spotswood i Virginia, såg inte lika lätt mellan fingrarna som Eden. Han skickade ut löjtnant Maynard för att jaga Blackbeard.

Till sist kom det till en sammandrabbning där Blackbeard sånär hade kommit undan då en oturlig kula träffade klyvarfallet, vilket fick hans slup att tappa fart i den svaga vinden mellan sandrevlarna vid Ocracoke. I striden man mot man som följde höll det på att gå illa för Maynard, Blackbeard var stor och stark, men till sist var det för många som gav sig på piraten samtidigt. Han föll och Maynard kunde förundrat konstatera att mannen hade stridit vidare med inte mindre än fem skott i kroppen. Inte förrän man lyckats skilja hans huvud från kroppen hade han stupat. Huvudet hängdes på bogsprötet till Maynards slup som en varning. Sägnen säger att Blackbeards huvudlösa kropp ska ha simmat tre varv runt hans båt innan den sjönk.

Blackbeard och Maynard

Jack Rackham, som hade avsatt Charles Vane som kapten, antog nu amnestin i Nassau. Här skulle kanske hans bana ha slutat om han inte hade träffat en kvinna som han kom att bli mycket förtjust i. Problemet var att Anne Bonny redan var gift. Hon försökte ta ut skilsmässa, men när detta inte gick stal de tillsammans en båt och Rackham återgick till piratlivet med sin Anne vid sidan. Annes vän, Mary Reed, var också med på samma båt. Under en period hade de framgång med mindre raider bland fiskare och småbåtar, men till sist hann lagen ikapp dem. Besättningen hade festat om en kväll och då slog förföljarna till. Anne ska senare ha blivit arg och sagt till Jack: ”Om du hade slagit som en man hade du sluppit bli hängd som en hund.” Både Anne och Mary var däremot gravida och fick sina straff uppskjutna. Man ville inte döda de oskyldiga liven i deras mage. Mary dog troligen i fängelset, av sjukdom eller i barnsäng, medan Anne snart var spårlöst försvunnen. Troligen var det hennes inflytelserika far som mutat ut henne. Med största sannolikhet fick hon dock barn med Jack Rackham och linjen kan leva kvar, vem vet?

Anne Bonny & Mary Reed (som för övrigt står staty i dag i Nassau)

The Golden Age of Piracy varade under knappt tio år, från 1716 till 1726, men redan efter fem år märks en avmattning. Dock återstår ett stort namn: Black Bart, eller Bartholomew Roberts som han hette. Roberts var navigatör och folk med yrkeskunskaper till sjöss var svåra att värva till piratskeppen. Oftast gjorde man så att man höll dem som gisslan under en period då de behövdes, för att sedan släppa dem. Detta gällde såväl navigatörer som timmermän eller skeppsläkare. De som ville bli pirater skrev på de så kallade artiklarna och blev därmed en i gruppen. De som inte skrev på kunde, om piraterna åkte fast, åberopa att de inte varit ombord frivilligt. Roberts hade dock inga sådana betänkligheter.

När kaptenen snart dog i strid valdes han till efterträdare. Även om hans namn inte är lika känt som till exempel Blackbeards, så tog Black Bart fler skepp i pris än någon annan vid den här tiden. Han korsade Atlanten flera gånger och arbetade också längs den Afrikanska kusten. Som person var han helnykterist och höll alltid mässa ombord på söndagarna. Han var också noga med tiderna. Klockan åtta skulle det vara släkt och tyst ombord. (Kan låta tidigt, men av tradition är detta en tid då den ena vakten går till vila, för att sedan kunna arbeta igen från midnatt till 04.) Till sist gick det för Black Bart som för så många andra pirater, han blev dödad i en strid. Enligt hans egen önskan slängde hans besättning kroppen över bord, så att han inte skulle kunna bli uppspikad som varning någonstans.

Black Bart

En sak återstår att berätta om, och den är anmärkningsvärd. Betänk att allt detta äger rum nästan hundra år före Franska revolutionen. Tankarna finns dock redan. Många har sagt att piratskeppen var slarvigt seglade, men detta stämmer inte. Utan kunskaper om segling hade de aldrig kunnat få ett totalt stopp på handeln. Däremot var de annorlunda seglade. Man satte alltså upp sina artiklar som klart och tydligt talade om att man valde sin kapten och att man röstade om varåt man skulle segla. Förutom i öppen strid, då kaptenen var enväldigt styrande, hade han inte mer att säga än någon annan ombord. Man valde också en person som kallades kvartermästare. Denna stod mellan kaptenen och resten av besättningen. Kvartermästaren kunde utlysa nyval av kapten. Om kaptenen ville straffa någon kunde kvartermästaren säga nej och så fick alla rösta om saken. Det var också kvartermästaren som fördelade bytet och som gick först när man bordade någon. Det var alltså någon som både var modig, men också sådan att alla litade på honom.

De som hade kunskaper om hur skeppet skulle framföras fick en något större andel av bytet än de övriga, men jämfört med det avgrundsdjupa löneklyftorna i marinen eller handelsflottan var detta småpotatis. Artiklarna innehöll också något som man aldrig tidigare hört talas om, nämligen en sjukförsäkring, eller snarare en lista över vad den skulle få som ersättning för skador i strid. Sedan en viss summa tagits undan för underhåll av skeppet fördelades alltså bytet enligt artiklarna. Piratskeppen var, på sitt sätt, västvärldens första försök till demokratier.

ur Roberts artiklar

Värt att noteras är också att man alltså hade kvinnor i besättningen, Anne Bonny och Mary Reed är de mest kända, men inte ensamma i sitt slag. Lämnar vi Västindien finns det till exempel framgångsrika kvinnor som är piratkaptener i öst. Det är också känt, bland annat från Blackbeards besättning, att man inte brydde sig om hudfärg. I mångt och mycket hade alltså piratskeppen en ordning som dagens samhälle ännu inte har uppnått i frågan om jämställdhet mellan olika raser och mellan könen. När en pirat som var infångad skulle hängas samlades det alltid mycket folk, men inte för att förnedra piraten, utan för att man var deltagande. Mycket tyder på att vanliga människor under tidigt 1700-tal såg piraterna som en form av hjältar. Kanske gör vi det än i dag? Kanske är det därför det fortfarande görs filmer och skrivs böcker om den här eran?

”Är ni pirater?”

Publicerad den 2015-09-142015-09-14 av annagable i Research

Hur mycket research gör du för ditt manus? Jag kanske är extrem som har givit mig ut och seglat med ett 1700-talsskepp för att få del av upplevelsen på riktigt (och samtidigt givetvis förverkliga en gammal dröm om att segla en fullriggare), men med facit i hand kan jag bara säga att ju närmare verkligheten du kommer, desto bättre kan det bara bli.

Utan mina erfarenheter från Ostindiefarern Götheborg hade jag aldrig vetat precis hur det känns att klättra i riggen när hela skeppet rör sig (det är helt okej, faktiskt mer än så, det är toppen!), hur det är att sova i en handsydd hängkoj (det är kallt om ländryggen, men detta avhjälps med en filt instoppad i kojen), hur det känns när man fyrar av kanonerna (hela skrovet vibrerar) eller hur tungt 700 kilo segel faktiskt är, även om man är många (teamwork är ledordet, men det är tungt ändå och man får valkar ovanpå fingrarna, inget jag ens kunde tänka mig innan jag hade provat).

Kanonerna laddas

Givetvis finns det väldigt mycket mer som böcker inte kan förmedla, som ljudet av ett skepp som knarrar, hur det känns att stå till rors, gemenskapen man får med sitt vaktlag och den totala ron man får av att sitta på bogsprötet och ansvara för utkiken med bara havet rakt under fötterna.

Att sitta utkik på bogsprötet med bar havet under fötterna.

Soluppgångarna, månljuset genom riggen. Och så hamnstoppen, alla barn som förundrat frågar: ”Är ni pirater?”. I slutänden gör det nog inte så mycket att vi inte är det, för det finns så mycket spännande att berätta om och att se på ändå.

”Är ni pirater?”

Jag hoppas att mitt nya manus ska kunna ta med läsaren på en resa liknande den jag har fått uppleva. Här finns det pirater på riktigt, men också skickliga officerare i flottan och en och annan ostindiefarare förstås. Här finns också legender och skrock. På den tiden när man visste att kompassen fungerade, men inte hur det gick till, trodde man att det bodde andar i dem. Därför byggde man in kompassen i ett så kallat nakterhus. Sådana finns fortfarande på de flesta större fartyg.

Hur är det att stå till rors på riktigt? Tja, det där men en man bakom ratten som man ser på film är i alla fall inte sant. Blåser det ordentligt får man vara fyra. På bilden dock lugnare förhållanden, så de ordinarie två räckte bra. (Lägg märke till nakterhuset (det vita) framför ratten!)

Havet är ännu långt ifrån utforskat, men hur det var på den tiden då man inte ens kunde beräkna longituden till sjöss är givetvis svårt att föreställa sig. Vi kan se på bilder från den tiden, där kartorna pryds av sjöjungfrur men också av ohyggliga monster. En av legenderna från just den här tiden är den om Den Flygande Holländaren. En legend som har ett ursprung i verkligheten, men som sedan har byggts på, dels av författare, dels av en opera och på senare tid även av film. Jag försöker gå till botten med legenden och starta där.

Flygande Holländaren och hans skepp med blodröda segel.

Jag kommer att blogga en del om pirater i ett eget inlägg, där finns det väldigt mycket att skriva. Jag vill också berätta närmare om livet på Götheborg, så detta kommer det också mer om.

Ja, vi sover i hängkoj på Götheborg. Skönt att alltid ha ändan neråt även när det är sjögång. 🙂

Dig – dej, mig – mej?

Publicerad den 2015-09-092015-09-08 av annagable i Okategoriserade

Vilken ordform ska man använda?

Generellt brukar jag säga att du bör använda normalt skriftspråk i brödtext. Alltså dig, mig, sig, de, dem och så vidare. (Och lär dig om det ska vara de eller dem, annars får läsaren spader!) I vissa manus kan det fungera med mej, dej, sej och dom i dialog. Än är det dock få som accepterar detta. Vill du experimentera, se till att du är konsekvent och ta det inte utanför ren dialog.

Bland andra ordformer finns det ibland två likvärdiga, som ska – skall (här får man dock se upp i bruksprosa om man skriver om ”skall-krav”, men jag går inte närmare in på detta nu), sen – sedan, sa – sade. Här gäller att du ska vara konsekvent. Välj också en form som passar till den övriga stilen i ditt manus. Har du en ledig stil, som i deckare eller annat lättsmält, välj ska, sen och sa. Har du en stil full av ålderdomliga ord, välj skall, sedan och sade. Blanda inte, då kommer läsaren bara att se orden, inte berättelsen.

Generellt vid ordval för skönlitteratur gäller att vara så diskret som möjligt. Försök inte skriva ord som sticker ut. Hitta inte på nyord, gör inte om ordklasser på ord (om du inte skriver humor, då kan det funka) eller andra krumbukter. Du vill ju att läsaren ska njuta av din berättelse i första hand, inte fastna på, och fundera över, ordval och termer som han eller hon kanske inte ens förstår. (Ja, just det, han eller hon, för i skönlitteratur har ordet hen ännu inte fått fäste. med tiden blir det säkert så, men som sagt, var inte den som sticker ut med enstaka ordval, ge läsaren flyt.)

Lycka till!

Tidslinjen

Publicerad den 2015-09-092015-09-08 av annagable i Okategoriserade

Nästa fråga handlar om tidslinjen i ett manus. Hur man gör för att överbrygga tid där det kanske inte händer så mycket viktigt.

Utgångspunkten i ett manus bör vara att en så jämn tidslinje som möjligt. Ju mer verklighetsnära man skriver, desto svårare blir det däremot. Ingen läsare vill höra om hur en person klev upp, åt frukost och tog bussen till jobbet. Läsaren vill kastas in i den väsentliga delen av handlingen.

Lär av att se på film. När varje minut vägs på guldvåg kommer det inte att finnas några transportsträckor kvar. På vita duken är det enkelt att lägga in ett ”Tio år senare …” och så köra vidare. Det går givetvis också att göra i en bok. Låt berättelsen i sig tala om vad som har hänt under tiden, men bara om det spelar någon roll för handlingen.

Fallgropar vid återblickar

En vanlig fallgrop för att återberätta sådant som skett är att låta det ske genom en blixtlåsdialog som:

– Vad hände egentligen i går? sa Kalle.
– Jo, då …, berättade Stina.
– Jaha, så ni gick aldrig tillbaka till garaget?
– Nej, så blev det inte.

Har ni någonsin hört en dialog som så fint klickar i varandras repliker? Förmodligen inte. I verklighetn är det inte ens säkert att Stina svarar på frågan. Det är i stort sett helt omöjligt att hon i så fall dessutom besvarar följdfrågan om garaget. En dialog som flyter på ”för enkelt” kallas blixtlåsdialog. Just vid återblickar är den som vanligast. Alltså: Varning, fallgrop!

En annan vanlig fallgrop är att fastna i pluskvamperfekt.

Det hade gått en lång tid. Lasse hade flyttat från stan och Lisa hade gift sig och fått Maja. De hade … hade … hade …

Se istället återblickar som i en film där någon börjar berätta (pluskvamperfekt i bokform) för att sedan övergå till att det som hänt visas (preteritum i bokform). När återblicken är färdig, visa läsaren att den är klar genom någon figur som: ”Därför stod de nu här i regnet …” (eller vad de nu gör när återblicken börjar).

Brev är i och för sig en bra form av återblick, i ett brev kan någon tala om vad som har hänt. Se dock upp med att skriva långa brev med kursiver. Det är jättejobbigt att läsa kursiver. Mer än tre rader är ett stort ”Nej!”. Visa gärna på annat sätt att det är ett brev, men inte med kursiver. (Är det långt nog kan det till och med få ett helt eget kapitel.)

Tidsaxel

Gör gärna en fysisk tidsaxel, som en lång pil av papper som du sätter ihop t.ex. Lägg ut den på lämpligt ställe hemma (och jaga bort katten som vill skrynkla ihop din tidslinje till en boll, det kan den få göra senare). Ta post it-lappar och skriv de viktiga händelserna på dessa. Placera ut dem på tidsaxeln. På det här sättet får du en bra överblick. Du kan också se att din berättelse håller ett hyfsat jämnt tempo, eller om allt ligger i en klump på ett ställe. I det senare fallet kanske du ska begränsa manuset till just den biten och strunta i resten.

En tidsaxel hjälper dig också att se till att saker och ting sker vid rätt tillfälle. Om någon blir gravid ett visst datum är det till exempel lämpligt att hon föder nio månader senare och inget annat (om du inte skriver om monster eller aliens, men … du fattar). Det är väldigt irriterande att läsa ett manus där man märker att författaren inte har hållit reda på när olika saker sker.

Tidsväv

Om du har många karaktärer att hålla reda på, och speciellt om du även har verkliga händelser som har skett vid ett exakt datum som måste passa in, kan det vara värt att göra ett excel-ark där du har årtal eller månader på den ena ledden och personerna på den andra. Nackdelen är att det inte blir lika enkelt att överblicka som den fysiska pilen. Fördelen är att du kan ha det kvar även när katten får frispel nästkommande natt 🙂

Lycka till!

	marie andersson om Fabula, intrig & narr…
	Visa inte allt… om Perspektiv
	annagable om Jag går i pension
	Kjell Erik Bergkvist om Jag går i pension
	Tempo – Anna G… om Perspektiv