Blogg

ledmotiv i text

Det finns inget som läsaren är så förtjust i som att få känna sig klyftig. När du låter din läsare upptäcka vad som står mellan raderna blir du ofta omtyckt som författare. Givetvis handlar det här om ett belöningssystem. Läsaren tycker sig ha listat ut något i din text och när du så småningom avslöjar hur saker och ting sitter ihop får läsaren känslan av ”Jag visste väl det!”

Jämför med musik

En tonsättare, i vilken genre som helst, jobbar också med belöningar till lyssnaren. I populärmusik kan det handla om när en vers leder till refrängen eller inom schlager den förväntade tonartshöjningen. I den klassiska musiken kan en kadens blir upplöst och återgå till tonikan, inom operan tar sopranen sitt höga C i finalscenen. För lyssnaren blir det till en uppfylld förväntan, en belöning.

En del tonsättare tar det hela ett steg till och ”luras”, som att den förväntade övergången från moll till dur uteblir i en första vända, för att dyka upp först nästa gång. Tillfredsställelsen blir då desto större för lyssnaren, som ett förlösande andetag. Det är precis samma teknik som många deckarförfattare använder när de får läsaren att tro att den som utreder brottet är på rätt väg och så visar det sig att det hela var ett falskt spår men sedan, trots motgången, sätter dit förövaren.

Ledmotiv i musik

Det finns både författare och tonsättare som tar saker och ting ytterligare ett steg till. Metoden innebär inte att den som ”bara slölyssnar” får en upplevelse, medan den som är uppmärksam får mycket mer. Jämför gärna med att slöläsa eller gå på djupet i en text.

Den tonsättare som först gjorde så var Rickard Wagner. I tidigare operor var alltid rösten den viktigaste, men i Wagners operor är orkestern minst lika viktig. Ibland säger den till och med motsatsen till vad sångaren sjunger, andra gånger visar den till exempel vad det är för väder eller ger andra scenografiska anvisningar.

Wagners regnbågsmotiv som till och med ser ut som en båge i notbilden.

För den insatta lyssnaren blir det klart att något har inträffat, kanske är det något så enkelt som att det åskar (vilket blir dubbelbottnat med Wagners fornnordiska tema i Niebelungens ring), men det kan också vara en scen får musiken hjälpa till att visa vad som händer. I en scen blir en dvärg förvandlad till en groda (oerhört svårt att visa i en seriös uppsättning på scenen, speciellt under 1800-talet, men med orkesterns hjälp är det självklart vad som sker).

Lyssna på Wagners ledmotiv ”den lilla grodan”.

Ibland låter han också orkestern spela ett ledmotiv som är kopplat till en viss person redan innan den karaktären gör entré. Den uppmärksamma lyssnaren vet då redan vad som är på väg.

Ledmotivet och Anföringssatsen

Du undrar säkert hur det här sitter ihop med författande. Men tänk dig en sångare som en anföring, medan orkestern är anföringssatsen.

Jag ska göra ett exempel nedan där en karaktär är sångaren som talar om hur gärna hen vill en sak medan orkestern, det vill säga anföringssatsen, spelar ledmotivet ”lögn, lögn”.

Utan ledmotiv skulle kunna skriva:
”Det vill jag gärna”, ljög X.
men tänk bort ”ljög”, eftersom du vill gestalta vad X har för sig. Du behöver en ”orkester” som kan visa lögnen för läsaren.

Jämför med normal gestaltning där du pratar om vissna löv istället för att använda ordet höst. Det här är precis samma sak, men för anföringssatsen. Skriver du ”höst” eller ”ljög X” har du förstört alltihop.

För att kunna genomföra ledmotiv i anföringssatsen måste du använda ”sa” som standard i all vanlig anföring. Gör du för många variationer i anföringssatserna kommer dina subtila planteringar att drunkna i floden av variationer. Kör således med ”sa” utom när du vill visa något annat genom ett ”ledmotiv”.

Karaktärskort

Ett karaktärskort är en sida där du svarar på samma frågor om en karaktär i taget. Alltså ett sätt att hålla reda på dina karaktärer. För varje huvudkaraktär behöver du ha med hur den personen låter eller agerar, till exempel hur karaktären X gör när hen ljuger.

Låt säga att X alltid nickar när hen ljuger. Använd i så fall ”nickade X” som anföringssats. Inga förklaringar i brödtexten.

Ska du få det att fungera måste du vara noga med att aldrig avvika. Karaktären X kan inte göra något annat än att nicka när hen ljuger och aldrig nicka i något annat sammanhang. Karaktärskortet hjälper dig att hålla reda på vem som gör vad och i vilken situation.

Träna läsaren

Starta tidigt i manuset med en enkel lögn, som att X tackar ja till något att äta och samtidigt nickar, för att sen i smyg slänger maten. Inga förklaringar. Upprepa med något annat som inte spelar någon roll för handlingen. Till exempel att X nickar och påstår att hen har lagt nycklarna i en låda medan läsaren redan vet att nycklarna är kvar i Xs väska.

Efter några såna planteringar har den uppmärksamma läsaren förstått vad du håller på med, att X mickar när hen ljuger. Överdriv inte, utan gör det när det ges ett tillfälle i handlingen.

Se till att inte ha för många ”ledmotiv” i anföringssatserna, kanske bara för de båda viktigaste karaktärerna och bara varsin sak. Annars blir det överarbetat och svårt att överblicka både för dig och för läsaren.

Viktigt även för handlingen

Ledmotivet måste vara kopplat till de viktigaste karaktärerna och till handlingen. Det här är alltså helt bortkastat om det inte är viktigt för handlingen att X, vid ett kritiskt ställe i handlingen, faktiskt ljuger. Handlar manuset inte om en lögn behöver du förstås hitta ett annat ledmotiv som passar ihop med din handling.

Alla läsare får sitt

Givetvis måste du ge den som bara slöläser en chans att hänga med, precis som att det går bra att njuta av Wagners musik utan att försöka hänga med i ledmotiven.

I exemplet ovan krävs en upplösning där Y avslöjar X och säger: ”Ljög du?” I svaret måste X bekräfta. Y kan vidare fråga om X ljög även beträffande någon av de planterade lögnerna (som att X ville ha mat eller var nycklarna fanns) och även få det bekräftat. Det här förstör inget i handlingen för slöläsaren, men den uppmärksamma läsaren kommer att känna sig oerhört smart och nöjd med att ha valt just din bok.

Lycka till!
/Anna

Bidra till Ukraina

Om du beställer en lektörsläsning eller ett redaktörsjobb av mig och lägger på en frivillig hundring kommer jag att matcha den med tvåhundra av mina privata pengar och skicka våra gemensamma trehundra till Röda korset. Du får givetvis ett bevis på att jag har skickat det.

Gäller tills annat meddelas.

Huvudord och pronomen

Ett huvudord är ett ord som ett pronomen syftar tillbaka på. Pronomen betyder ersättningsord. När du använder ett personligt pronomen (jag, du, han, hon, hen, den det, vi, ni, de) måste det först finnas ett huvudord som pronomenet ersätter.

Huvudordet

Ett huvudord kan vara något så enkelt som ett eller flera egennamn, eller namnet på en grupp (”partipamparna”, ”poliserna”). När du har nämnt huvudordet kan du fortsätta att prata om samma person eller grupp genom att använda pronomen. ”Lasse gick ut i skogen. Där mötte han en björn.”

Undvik att rada upp en hel hög med egennamn eftersom chansen är minimal att läsaren ska minnas vilka alla är. Men börja inte heller med ”de”. I så fall är det bättre att ge personerna ett gruppnamn, som ”syjuntan” (förutsatt att läsaren sedan tidigare är införstådd med vilka som hör till just den gruppen).

Syjuntan

Huvudord före pronomen

Varje gång när du gör ett nytt stycke, med blankrad eller tre stjärnor före eller byter kapitel, måste du börja om med huvudordet. Det är för att din läsare direkt ska förstå vilka som är med i den nya scenen. Ofta innebär dessutom nytt stycke eller kapitel att tid, plats eller medverkande i scenen har förändrats. Än viktigare blir det här givetvis om läsaren har gjort uppehåll och glömt vem eller vilka du kan tänkas syfta på.

Annat än egennamn

Det är inte bara personer eller grupper av människor som kan vara huvudord, det kan lika gärna vara föremål: Volvon – bilen – den, till exempel. Felet att inte nämna huvudordet först när det gäller föremål är däremot inte alls lika vanligt som när det gäller människor.

Var inte hemlig

En del författare försöker vara ”hemliga” med vem någon är och kanske bara skriver ”han” eller ”hon” genomgående i ett stycke. Det kan, i vissa specialfall, fungera men som regel är det mest bara irriterande. Läsaren kommer att ägna mer tanke åt vem det kan vara än åt vad som verkligen händer. Risken är med andra ord stor att du förlorar läsaren på vägen. Det gör faktiskt inget om läsaren vet vem det är som smyger omkring i den mörka gränden, det kan till och med öka dramatiken att veta!

Vanliga fel

Här är några vanliga fel när det gäller huvudord och pronomen. Kolla ditt manus så att du inte har såna.

Syftning

Var noga med att dina pronomen syftar rätt. Har du en scen mellan två kvinnor syftar pronomenet på det senast nämnda egennamnet. I en del andra språk kan du syfta annorlunda, men i svenskan går det inte att hoppa över ett led.

Nytt kapitel

När jag lektörsläser eller gör ett redaktörsjobb får jag ofta ställa frågan vem ett pronomen i början av ett kapitel syftar på, eftersom det inte alls är självklart för mig när jag läser manuset. ”Hon öppnade dörren till rummet.” kan alltså syfta på (nästan) vilken kvinnlig karaktär som helst i manuset (och även vilket rum som helst, men det är en annan historia). Men eftersom jag också är i författarrollen ibland förstår jag varför det är enkelt att ramla i den här fällan.

Författaren har ofta handlingen som en osynlig film i huvudet. Det är det självklart att det är Stina som öppnar dörren, och så skriver författaren ”hon” trots att det är nytt kapitel. Men tänk på den stackars läsaren som inte har den där filmen utan måste begripa det du får ner i text! Är du tydlig kan läsaren sjunka in i handlingen utan att grubbla över om det är Lisa eller Stina som går in i rummet.

Överkurs

Istället för egennamn eller pronomen kan du också använda ett epitet (ett bredvidställt ord), för att slippa tjata namnet. Det kan till exempel vara ”åklagaren” eller ”saxofonisten” (såvida inte rummet är fullt av åklagare eller saxofonister förstås, då funkar det inte). Men tänk på att om du kallar ”Lisa” för ”åklagaren” emellanåt bör du inte ha andra epitet för henne, då blir det rörigt för läsaren. Det måste också givetvis vara känt att Lisa är åklagare. Det är mest bara ett knep att ta till när det blir väl många ”Lisa” och ”hon” på raken.

Lycka till!
/Anna

PS Läs också gärna mitt inlägg om att inte upprepa samma meningsbyggnad om och om igen. Följ länken här nedan och gå till stycket ”Samma meningsbyggnad flera gånger.” https://annagable.com/2021/05/03/guldvagen/

Den stora mittvändningen

Det här är fjärde delen om att skriva karaktärsdrivna berättelser.

Om du slår upp vad en vändning är får du oftast till svar att det är en kraftfull förändring i den väg som manuset tar eller hur manuset kommer att sluta. Vidare får du veta att vändningar vanligen används för att hålla uppe intresset hos läsaren, lyssnaren eller tittaren. Vändningen överraskar med att något avslöjas för läsaren och en del vändningar är förebådade.

Så långt stämmer det men något saknas, nämligen den interna konflikten hos protagonisten. Annars blir det för mycket fokus på plotten på bekostnad av karaktärerna. Den vändning som sker i manusets mitt är i första hand till för protagonisten, inte för läsaren.

Repetition av tidigare delar

  • Plotten är det som händer.
  • Den interna konflikten är varför något spelar roll för en karaktär.
  • Låt inte dina karaktärer (och speciellt inte protagonisten) bli plottens pinjata.
  • Protagonisten måste vara den som driver förändringen och läsaren måste önska att hen var protagonisten (inte att läsaren själv var med om plotten, för då hänger inte plott och karaktär samman).
  • Protagonisten måste ha en bakgrund med vad hen önskar (drivet av något hen tror är sant, bara för att upptäcka att det inte är så) och vad hen är rädd för.
  • Det är karaktären som levererar sanningen och meningen med berättelsen till läsaren.

Överraska protagonisten

Den stora vändningen ska överraska protagonisten så att hen ändrar sitt mål. Sen är det en bonus om du också kan överraska läsaren, men det är inte vändningens mål.

Fråga dig:
* Vad händer som ställer din protagonists plan på ända?
* Varför spelar det roll för protagonisten baserat på hens önskningar och rädslor?
* Hur ändrar vändningen spelplanen för protagonisten?

Tänk på att:
* Alla händelser som ändrar spelplanen är vändningar.
* Alla vändningar ändrar inte spelplanen.

Den mittersta vändningen ska ligga i mitten (surprise!). Den ska ha en mening i protagonistens beslut till fortsatt agerande, inte bara ställa till det för läsaren (sånt är mer en cliffhanger). Det är inte heller slutklämmen eller det stora avslöjandet (som tillfredsställer läsaren och uppfyller det som början har utlovat).

Vad får läsaren ut

När jag säger att den stora mittvändningen inte i huvudsak ska överraska läsaren menar jag precis det. Läsarens behållning är istället att kunna blicka bakåt i berättelsen och se nya saker i ljuset av vändningen. Vändningen ger läsaren är ny möjlighet att förstå manusets första halva, varför karaktärerna har agerat så som de gör. När läsaren har lösningen till vissa delar kan det förefalla som om det de redan läst var mer avslöjande, eller genomskinligt, än det egentligen var. Jag kan inte säga det nog många gånger, men läsaren älskar att få känna sig smart!

Samtidigt kan du ta vändningen ett steg längre. Gör den mittersta vändningen till en kritisk punkt på ditt manus tidslinje. Det är en meningsfull vändning för protagonisten. Tar du inte med karaktärerna i vändningen är det bara en händelse, vilken som helst, som du kan låna från vilket ställe som helst på Internet där det finns mallar för manus.

Repetition av tidigare delar

  • Plotten är det som händer.
  • Den interna konflikten är varför något spelar roll för en karaktär.
  • Låt inte dina karaktärer (och speciellt inte protagonisten) bli plottens pinjata.
  • Protagonisten måste vara den som driver förändringen och läsaren måste önska att hen var protagonisten (inte att läsaren själv var med om plotten, för då hänger inte plott och karaktär samman).
  • Protagonisten måste ha en bakgrund med vad hen önskar (drivet av något hen tror är sant, bara för att upptäcka att det inte är så) och vad hen är rädd för.
  • Det är karaktären som levererar sanningen och meningen med berättelsen till läsaren.

Sammanfattning

En viktig vändning ändrar inte bara den väg plotten tar, den måste också ändra förutsättningarna för karaktärerna, framför allt för protagonisten. Vändningen ändrar plotten på ett meningsfullt sätt eftersom den påverkar protagonistens mål.

Plotten (det som händer) är den externa konflikten medan den interna konflikten är det som spelar roll. En vändning blir bara en ”fnurra på tråden” i raden av händelser om den inte direkt påverkar protagonistens interna konflikt. Precis som en händelse som inte spelar någon roll för en karaktär kan en vändning som bara är en extern händelse falla platt för läsaren. Se till att skriva dina vändningar så att de spelar roll för karaktärerna!

En välskriven vändning i manusets mitt behöver inte vara en episk händelse. Däremot måste den ställa protagonistens värderingar på ända. Det kan vara en sån sak som att protagonisten kommer på att hen älskar en person som hen tidigare inte har brytt sig om eller haft som fiende. (Typexempel i Pride and prejudice när Elizabeth inser vem hon älskar.)

Lycka till!
/Anna

Före andra vändningen

Manusets andra vändning handlar om att du som författare tar hand om det jag skrev tidigare kring din protagonists omöjliga val. Det här inlägget handlar kortfattat om
reagerande, vändning och agerande.

Innan du läser den här artikeln kan du gärna repetera de båda tidigare delarna om att skriva karaktärsdrivet:
Få läsaren berörd
Skriva karaktärsdrivna berättelser
Sen kan du fortsätta med förberedelsen för nästa vändpunkt i ditt manus.

Förarbete för den andra vändningen

När din protagonist har gjort sitt omöjliga val måste hen upprätta en handlingsplan. Du kan gott låta protagonisten tänka eller berätta för andra karaktärer om sin plan. Du kommer inte att göra ditt manus förutsägbart för det. Varför? Jo, eftersom protagonistens plan går åt skogen när du slänger in manusets andra vändning.

(Kommer du ihåg den dramatiska kurvan? Jag har tidigare visat att det finns en hel mängd kurvor för olika karaktärer, men för manuset i sin helhet finns det oftast bara två varianter: lyckligt slut = som trassligast i mitten, drama = som lyckligast i mitten.)

Protagonistens plan

Din protagonist gör alltså upp en plan som protagonisten tror är den enklaste vägen till en lösning. Det vill säga planen kommer att på alla sätt göra så att protagonisten undviker sånt som är smärtsamt. Allt det här är baserat på protagonistens livslögn, det hen tror sig ha fattat i förskoleåldern eftersom hen har hört något som har fastnat som en sanning, trots att det är en missuppfattning. (Se tidigare inlägg om livslögnen.)

Wikipedias definition av en livslögn

Hur hjärnan prokrastinerar

Planen som protagonisten gör upp för sig själv fungerar så som vår hjärna för det mesta fungerar, det vill säga att uppnå så mycket som möjligt och samtidigt undvika sånt som förorsakar fysisk eller psykisk smärta. Till och med när vi tror att vi väljer en svårare väg gör vi inte det fullt ut, utan undviker något. Med andra ord definierar hjärnan om vad som är smärta för att få en belöning. Det här är standardreceptet för all prokrastinering, och varför skulle inte en romankaraktär bete sig som folk gör mest?

Med andra ord: När din protagonist har gjort sitt omöjliga val (den första vändningen) och kliver ut i det okända gör hen upp en handlingsplan som fortfarande går ut på att undvika det mest smärtsamma.

Gör inte din hjälte till en pinjata för plotten

Om din protagonist inte gör upp en plan som läsaren får ta del av kommer det att verka som om protagonisten istället bär ett offer för plotten. Utan en plan blir det bara en serie händelser, ett manus som drivs av plotten, inte av karaktärerna. Som jag tidigare har påtalat är karaktärsdrivna manus oftast betydligt djupare och intressantare än såna som bara har en plott. Ett karaktärsdrivet manus kommer givetvis också att ha en plott, men det är protagonisten som (tror) att hen bestämmer vad som ska hända. Det är också därför som det omöjliga valet i berättelsens början är så viktigt!

När du har skrivit protagonistens val och resonemanget kring hens plan kommer nästa bit av ditt manus mer eller mindre att skriva sig självt.

Vad författaren vet som läsaren inte vet

Du som författare vet att din hjälte fortfarande undviker det värstta, men läsaren vet inte. Du vet att planen kommer att leda till en oväntad katastrof. (Nå, en van läsare förstår givetvis att allt inte kan gå på räls efter det omöjliga valet, men läsaren vet inte hur du kommer att slå sönder protagonistens plan.)

När du ger läsaren en chans att förstå varåt det barkar och sen kastar du in nästa vändning! Att dela protagonistens plan är alltså inte samma sak som att berätta slutet. istället ökar läsarens känslor för protagonisten när hens plan slås i spillror. Det är så du får läsaren att vekrligen känna med din huvudkaraktär.

Exempel

För båda exemplen gäller frågorna:
”Hur ska protagonisten utföra sin plan (nå sitt mål och undvika smärta). Vad är hens steg för steg-plan för att få det att hända?”
”Vad är resonemanget bakom protagonistens agerande? (Hur är resonemanget baserat på protagonistens livslögn och missförstånd?)

Exempel 1

Precis som tidigare visade jag på hur filmen ”Divergent” inte ger protagonisten, Tris, ett omöjligt val, eftersom ingen vet vad hennes missuppfattning kring något kan vara. I filmens fortsättning har hon gjort ett val och måste kämpa för att få stanna i sin grupp. Hon gör det genom att träna hårt. Men det passar in på alla nya i gruppen. Ingen av dem vill åka ur och hamna på gatan. Det finns alltså ingen inre konflikt hos Tris, ingen unik personlig kamp som skiljer sig från de övriga karaktärernas. Berättelsen känns inte komplett.

Exempel 2

Filmen ”The greatest showman” har istället en protagnoist som redan från start visar sig vara rädd för att misslyckas därför att hans livslögn är ”Du är inte framgångsrik om du inte är beundrad och godkänd av alla.” Bland annat visas det här genom hans förhållande till sin svärfar som ser sin dotters make som misslyckad och inte drar sig för att påtala det.

När protagnoisten, Barnum, får sparken från sitt kontorsjobb bestämmer han sig för att satsa stort. Han ska ha ett museum och starta en cirkus för att bli beundrad och godkänd av alla.

Den interna konflikten dyker upp direkt. När museet inte går som planerat kommer han på hur han ska sälja fler biljetter till cirkusen eftersom han vill bli beundrad och godkänd av alla. När han får fortsatt kritik struntar han i det eftersom han kompencerar med att köpa ett fint hus och ge sin dotter balettlektioner. Men när dottern blir utfryst kommer hans gamla tankar om att vara otillräcklig tillbaka, även om han låtsas att han inte bryr sig inför sin fru. Det leder i sin tur till att han vill bli godkänd även av överklassen … och så fortsätter det. När han får frågan om han är lycklig svarar han att han är det om nästa sak går i lås, och nästa, och nästa. Varför? Jo, han kan aldrig nå målet att vara berömd och godkänd av precis alla. Hans svärfar finns till exempel kvar, och är fortsatt kritisk. Och det leder till den stora vändningen.

Sammanfattning

När protagonisten har gjort sitt omöjliga val gör hen upp en plan, steg för steg. Den är baserad på protagonistens livslögn. Finns det ingen plan är inte läsaren intresserad av fortsättningen. (De olika stegen kan däremot antingen presenteras tillsammans eller dyka upp som en följd av varandra, som i Exempel 2 ovan – orsak och verkan.)

Protagonistens plan är korkad, eftersom den är baserad på ett missförstånd tidigt i livet (livslögnen), men för protagonisten är den inte korkad! Protagonisten tycker istället att det är en lysande plan. Det är ett sätt att få det hen strävar efter utan att råka ut för något smärtsamt, som hen är rädd för. Givetvis vet du som författare att det här leder till en katastrof, den andra vändningen.

Varje beslut som protagonisten tar måste vara baserat på hens livslögn. Om din protagonists beslut är baserade på samma saker som alla andra karaktärers blir din berättelse plottdriven och lätt att glömma eftersom det inte finns något speciellt som får läsaren att känna med protagonisten.

Bygg din protagonists inre konflikt innan du kastar in hen i den externa plotten!

Lycka till!
/Anna

Låt läsarna prata

Här är några tips som du kan ha glädje av när du jobbar med din roman. De är sammanställda för att du ska kunna kolla om du har med de här elementen, eller om du behöver redigera mer. När du läser det här inlägget, se vad du kan applicera på en roman som du verkligen har tyckt om att läsa. När du plockar isär den enligt de här punkterna kanske du kommer på varför du tycker så mycket om den.

Inledningen

Lägg krut på att skapa en bra inledning. Ge läsaren en fråga som kommer att leda till allt som senare händer. Det är viktigast av allt. Starten måste ha en koppling till allt som kommer sen. Hur du sen gör det, om det är genom spänning, skratt eller något annat spelar mindre roll. (Många kända författare spelar på flera av läsarens känslor på en gång i bokens inledning.)

Ett bra knep är att starta ”mitt i handlingen”. Låt inte läsaren vara med om att huvudpersonen förbereder något, utan starta när det verkligen sker. Låt läsaren bli en aning förvirrad, gärna tillsammans med en karaktär som också undrar vad det är som pågår (kan vara både huvudpersonen och en bi-karaktär som undrar vad huvudpersonen håller på med, det beror på perspektivet).

Karaktärsbygget

Nyligen gjorde jag några inlägg om att skriva karaktärsdrivet och hur mycket mer det ger ett manus mot att bara skriva plottdrivet. Förutom den stora frågan som huvudpersonen har med sig är det också viktigt att din läsare kan skilja på alla övriga karaktärer. Ge dem egna tankar, känslor och röster så att läsaren vet, även om du skulle missa att sätta ut namn eller anföringssatser, vem det är som handlar, tänker eller talar. (OBS! Det här är inte en uppmaning att låta bli anföringssatser, eftersom såna förenklar väldigt mycket för läsaren, men testa en del av ditt manus på någon som bara får läsa X istället för namnet på _samtliga_ karaktärer. Kan testläsaren ändå förstå vem det är som har perspektivet?

Ett sätt att hålla reda på karaktärerna är att bygga karaktärskort där du skriver ner hur de rör sig (tänk på sånt som att en närsynt person oftast känner igen folk på långt håll genom att se på deras gångstil), ordvalet när de pratar, vilket sinne de i första hand använder (om de pratar om syn, hörsel etc först). TÄnk också på att alla dina karaktärer inte kommer att se på huvudpersonen på samma sätt!

Platsen eller världsbygget

Tänk på att för dina kraktärer är platsen där det hela utspelar sig en del av deras vardag. Atingen känner de sig hemma i den, eller så hör de till en skara som är vana att utforska det okända. De kommer att använda smeknamn för maskiner och annan utrustning på samma sätt som folk har i vår vardag. Bara en sån sak som att den som bor i en storstad med spårbunden kollektivtrafik sällan säger att de ska ta tunnelbanan eller spårvagnen utan istället kallar den t-banan, vagnen, tricken, tuben etc. Det här blir speciellt viktigt om du placerar dina karaktärer i förfluten tid, framtid eller i en uppdiktad värld. (Exempel: I min novell Stålfjäder finns en maksintyp på ett rymdskepp som jag har döpt till ”Dyp-Fransen3-motorerna”, men karaktärerna pratar om dem som ”Dyptreor”.)

Se också till att dina karaktärer har den bildning, eller brist på bildning, som är förväntad av dem. Om de till exempel är i samhällets övre skikt på femtonhundratalet lär de kunna prata latin, klassisk franska och spanska.

Även om din historia är påhittad är det viktigt att du gör din research för den plats där de utspelar sig. Läsare tycker om att kunna besöka en plats som du nämner. Brist inte ut i föreläsning om platsens historia, utan låt den bara dyka upp som en naturlig del av en konversation eller i meningar som ”Han gick hem till Storgatan.” eller ”Hon sökte efter en parkeringsplats på Stortorget.” Givetvis måste du veta att det finns bostadshus eller parkeringsplatser på de platser som du nämner.

Hittar du på en hel värld är det mer som måste till, eftersom du då behöver skapa platsens historia, geografi, statsskick, ekonomiska system, folkslag och liknande. Fråga dig hur de transporterar mat eller hur posten kommer fram.

Det är detaljerna i världsbygget som får platsen att kännas levande för läsaren.

Tempo

Som författare behöver du ta hänsyn till två aspekter av tempo: berättelsens grundtempo och tempot inom de olika scenerna. Olika sätt att höja tempot är bland annat att strama upp språket till kortare meningar och färre adjektiv. Givetvis kan du även använda handlingen så att flera av varandra oberoende händelser leder till att flera karaktärer till sist råkar befinna sig på samma plats vid samma tidpunkt. Se upp med ”det ena leder till det andra-uppbyggnaden” utan få läsaren att tro på att det här verkligen händer av en slump. Det måste skapa en ”Å nej, kommer den här karaktären att överleva-känsla” alternativt ”Kommer den största hemligheten att förbli en hemlighet-fråga” hos läsaren.

Det som står på spel

Bygg upp vad som står på spel, både fysiskt och psykiskt, för karaktärerna. återigen handlar det om att huvudpersonen bör ha trott på en lögn och vad som händer när den här lögnen bit för bit bryts ner. Konsten är att kunna balansera yttre händelser med det som sker i karaktärernas inre så att läsaren verkligen bryr sig om protagonisten på alla plan. Det kan aldrig bli mer intressant eller spännande än graden av det som står på spel. Gäller det livet? Okej, men på vilket sätt gäller det livet? Gäller det kanske någon annans liv, någon som protagonisten på alla sätt vill beskydda men inte alltid kan? Bara du som författare har svaret för ditt manus, men se till att du vet redan från början vad som står på spel, även om du inte vet exakt hur du kommer att skriva det.

Konflikten

Precis som det finns inre och yttre saker som står på spel finns det inre och yttre konflikter i ett bra manus. Du kan välja att avslöja mer eller mindre av din huvudpersons inre konflikter. Ibland kanske det är klurigare att inte berätta allt, i alla fall inte på en gång. Det skapar en spänning som gör att läsaren inte bara vill veta hur det ska gå utan också vad det är som protagonisten döljer.

Om bikaraktärer ska ha en inre konflikt kan den med fördel röra sig kring att de inte begriper sig på huvudpersonen. Låt dem försöka komma underfund om ifall protagonisten vill dem väl eller om de måste gardera sig för att något hemskt kan ske. Deras gardering är givetvis en källa till konflikt ”varför kan du inte lita på mig?”.

Läsarens känslomässiga upplevelse

Läsaren läser inte för att upptäcka vad utan för att upptäcka varför. De vill känna för det som pågår och för att läsaren ska känna så måste det spela stor roll för karaktärerna. I en första version får det till och med luta åt att bli aningen melodramatiskt, hellre att du har det att strama upp än att läsaren inte får sin känslomässiga resa. Om du tar livet av en trevlig karaktär vill du att läsaren ska kasta sig på telefonen och snyfta som om det var en verklig person som gått bort.

Läsaren måste få veta vad karaktärerna kämpar för, det de vill uppnå med varje cell i kroppen, oavsett om det är deras plats i samhället eller deras självkänsla. Även om du skriver action måste den här biten finnas med, utan att du brister it i adjektivtäta beskrivningar. Låt det krypa fram genom att du visar vad karaktärerna gör, eller genom sånt de säger när de pratar med någon som de tror att de kan lita på. Läsaren kommer att bry sig om vad karaktärerna känner för eftersom läsaren vet vad karaktärerna brinner för.

Det sista olösta mysteriet

Du kan till och med sticka ut genom sättet du behandlar det sista stora avslöjandet. Allt behöver inte få sin förklaring. Om protagonisten och någon av de andra viktiga karaktärerna känner starkt för något som läsaren vet lite om, det där som ingen vill prata om, så kanske det just är något som ingen heller kommer att prata om. Diskussionen händer aldrig och det gör att läsaren vill ha mer. Alltför många författare gör misstaget att försöka förklara allt. Konsten är, givetvis, att veta vad det är som ska utelämnas och vad som ska förklaras. Huvudplotten måste du nysta upp, men saker som har skavt vid sidan av det är sånt som dels öppnar för att du skriver mer om samma karaktärer, dels öppnar för att dina läsare börjar diskutera saken med varandra. Det senare är väldigt bra för din framtid som författare. Läsarna vill höra mer ifrån dig och få mer saker att prata om.

Tänk på att i stort sett alla stora böcker och bokserier har ett flertal grupper på sociala media där läsarna pratar om hur de har uppfattat en viss scen. Hade karaktären bara inte fått sitt morgonkaffe, eller låg det något betydlig djupare bakom en viss reaktion? Låt läsarna prata!

Lycka till!
/Anna

Eneagram och karaktärsbygge

Tack för feedback på det förra inlägget. Som jag förstod det var alla inte med hela vägen på starten, alltså att vända en sanning. Därför tänkte jag försöka förklara det ihop med hur du kan använda eneagrammet för att skapa mer mångsidiga karaktärer.

Det här inlägget blir aningen långt. Det är ändå en ”populärversion” av eneagram som det finns hur mycket som helst att läsa om, men som man också kan ta med en nypa salt precis som alla andra sätt att försöka sortera in alla olika människor i fack. Givetvis blir dina karaktärer mer kärnfulla och mindre stereotypa, om du applicerar en djupare nivå av eneagram på dem. Men framför allt blir din berättelse bättre ju fler vägar du hittar för att skapa olika sorters karaktärer.

Eneagrammet menar på att man kan befinna sig på olika utvecklingsnivåer inom sin personlighetstyp. En högre nivå innebär att man är mer fri från fixeringar. Man kan också röra sig upp och ner mellan nivåerna beroende på situation och omgivning. Nederst på skalan kan vilken som helst av typerna bli destruktiv. Se bilden nedan.

Här är de nio olika eneagramtyperna. Texten i dem är hämtad från Svenska eneagraminstitutet. (Ordet ”vinge” innebär att typen drar åt ena eller andra hållet inom sin grupp.) Exemplen på karaktärer ur fiktionens värld är dock mina. Du kanske kommer på fler och bättre? Efter genomgången skriver jag lite om hur det hänger ihop med mitt förra inlägg och om att skapa karaktärer.

Typ 1 Förbättraren

Ettor är samvetsgranna och etiska, med stark känsla för rätt och fel. De är lärare, korsfarare, och de förespråkar förändring. Deras strävan är att alltid förbättra saker och ting (inkl. sig själv), men de är rädda för att göra misstag. De är välorganiserade, ordningsamma och nogräknade. De eftersträvar en hög standard, men de kan lätt bli till kritiska perfektionister. Typiska problem för ettor har med undertryckt ilska, förbittring och otålighet att göra. Som bäst är ettor visa, realistiska och ädelmodiga och uppvisar gott omdöme. De kan också visa prov på moraliskt hjältemod.

Självbild: Ordentlig, objektiv och saklig, jag vet vad som är rätt.
Söker efter: Integritet och förbättring.
Största frestelse: Känna stor personlig moral och integritet.
Egofixering: Dömande, bitterhet, kritiserande – De har en gång upplevt att världen var perfekt som den är men har nu blivit av med den känslan. För att försöka nå tillbaks dit blir de kritiska och dömande av verkligheten.
Passion: Vrede, Ilska – Då de ser alla operfektioner och fel i verkligheten blir de arga men då de inta alltid kan vara närvarande i sin ilska leder det istället till frustration som tillslut blir en underliggande känsla av bitterhet.
Grundrädsla: Att vara korrupt, ond eller defekt.
Grundönskan: Att vara god, oklanderlig och fullkomlig.
Etta med Nio-vinge: ”Idealisten”
Etta med Tvåa-vinge: ”Förespråkaren”
Motivation: Vill gärna ha rätt, att sträva högre och att förbättra något betydelsefullt. Att vara i fas med sina ideal och att rättfärdiga sig själva. Att vara bortom kritik så att de inte kan bli dömda av andra.
Yrken: lärare, coach
Exempel: Atticus i To killa Mockingbird, Elinor i Sense and sensibility, mr Carson i downtown Abbey.

Typ 2 Mentorn

Tvåor är empatiska, ärliga och varmhjärtade. De är vänliga, generösa och självuppoffrande, men de kan också vara sentimentala, insmickrande och överdrivet måna om att vara andra till lags. De är välmenande och vill komma nära andra, men de riskerar att börja göra saker för andra för att få känna sig behövda. Typiska problem för tvåor har att göra med deras vilja att äga andra människor och med att erkänna sina egna behov. Som bäst är tvåorna osjälviska och oegennyttiga och älskar andra människor villkorslöst.

Självbild: Jag är en omtänksam och kärleksfull person.
Söker efter: Närhet.
Egofixering: Smicker och inställsamhet, hjälpsamhet för att få andras tacksamhet och bekräftelse. Egot kan inte känna sig nöjd om de inte får tacksamhet och kärlek från andra. Blir fixerade på att hitta hjälpsamma saker att säga och göra åt andra.
Passion: Högmod – Att veta vad som är bäst för andra. ”Vad skulle de vara eller göra utan mig?”. Försöka göra sig oumbärlig.
Grundrädsla: Att vara obehövlig, att inte vara värdig att älska, att vara utan kärlek.
Grundönskan: Att känna sig älskad.
Tvåa med Etta-vinge: ”Tjänaren”
Tvåa med Trea-vinge: ”Värd/Värdinnan”
Motivation: Vill vara älskade och omtyckta, att få uttrycka sina känslor för andra, att få vara behövda och uppskattade, att få andra att besvara deras känslor och att få upprätthålla sina anspråk om sin goda självbild.
Yrken: politiker, psykolog
Exempel: Jane i Jayne Eyre, prins Caspian i Narnia, lady Sybil i Downtown Abbey, Peter Parker i Spiderman.

Typ 3 Presteraren

Treor är självsäkra, attraktiva och trevliga. De kan vara ambitiösa, kompetenta och energiska, men också statusmedvetna och ärelystna. De är diplomatiska och samlade, men de kan också vara överdrivet medvetna om sin egen framtoning och vad andra tycker om dem. Typiska problem för treor är arbetsnarkomani och konkurrens. Som bäst är treor självaccepterande, äkta och allt de verkar vara – goda förebilder som inspirerar andra.

Självbild: Jag är duktig, effektiv och framgångsrik.
Söker efter: Att bli bekräftad och accepterad.
Största frestelse: Att ständigt driva på sig själv för att försöka bli bäst.
Fel/Brist tänkandet: Att deras värde baseras på deras externa förmåga eller image.
Alarm: Drivkraften är status och uppmärksamhet.
Egofixering: Självbedrägeri.
Passion: Högfärd, fåfänga.
Grundrädsla: Att vara utan värde, värdelös och dålig
Grundönskan: Att känna sig värdefull
Trea med Tvåa-vinge: ”Charmeraren”
Trea med Fyra-vinge: ”Proffset”
Motivation: Treor vill bli bekräftade, utmärka sig från andra, få uppmärksamhet, bli beundrade och imponera på andra.
Yrken: jurist, entreprenör, kirurg
Exempel: P.T. Barnum i The greatest Showman, George Warleggen i Poldark, Harry Selfridge i mr Selfridge

Typ 4 Individualisten

Fyror är självmedvetna, känsliga och reserverade. De är känslomässigt ärliga, kreativa och personliga, men kan också vara lynniga och självmedvetna. De håller distans till andra på grund av att de känner sig sårbara och ofullständiga, och de kan också vara föraktfulla och uppleva att de ”står över” att leva på ett vanligt sätt. Typiska problem för fyror har att göra med melankoli, självupptagenhet och självömkan. Som bäst är fyror inspirerade och synnerligen kreativa. De har förmågan att förnya sig själva och omvandla sina upplevelser.

Grundrädsla: Att de inte har någon identitet eller personlig betydelse
Grundönskan: Att hitta sig själv och sin betydelse (att skapa sig en identitet)
Enneagram-fyra med en Trea-vinge: ”Aristokraten”
Enneagram-fyra med en Femma-vinge: ”Bohemen”
Yrken: skådespelare, hårfrisör, PT
Exempel: Anne Shirley i Anne of Green Gables, mr Rochester i Jayne Eyre, Marianne i Sense and sensibility

Typ 5 Undersökaren

Femmor är alerta, insiktsfulla och nyfikna. De kan koncentrera sig och fokusera på att utveckla komplicerade koncept och förmågor. De är oberoende och uppfinningsrika, men de kan också bli alltför upptagna av sina egna tankar och fantasiföreställningar. De blir lätt distanserade men är ändå nervösa och intensiva. Typiska problem för femmor rör excentricitet, tvivel och isolering. Som bäst är femmorna visionärer och pionjärer, ofta före sin tid och förmögna att se världen på ett helt nytt sätt.

Grundrädsla: Att vara odugliga, värdelösa, utlämnade, hjälplösa, inkompetenta
Grundönskan: Att vara kapabla och kompetenta
Femma med Fyra-vinge: ”Nyskaparen”
Femma med Sexa-vinge: ”Problemlösaren”
Motivation: Vill förfoga över kunskap, att förstå sig på omgivningen och helheten, att ha allt ”utklurat” som ett sätt att försvara jaget mot hot från omgivningen.
Yrken: ingenjör, programmerare, mattematiker
Exempel: Sherlock i Sherlock Holmes, Caroline i Poldark, mr Darcy i Pride and prejudice, Violet i Downtown Abbey

Typ 6 Den lojala /Problemlösaren

Sexor är pålitliga, arbetsamma, ansvarsfulla och lojala. De är fantastiska på felsökning, de förutser problem och befrämjar samarbete – men de kan också bli defensiva, undvikande och ängsliga personer som håller sig uppe med hjälp av stress men samtidigt klagar över det. De kan vara vaksamma och obeslutsamma, men samtidigt reaktiva, trotsiga och rebelliska. Typiska problem för sexor handlar om självtvivel och misstänksamhet. Som bäst har sexor en inre trygghet och bra självkänsla och kämpar modigt för både sin egen och andras sak.

Självbild: Jag är omtyckt och en lojal, plikttrogen och engagerad person
Söker efter: Säkerhet. Något att tro och hålla fast vid.
Största frestelse: Söka säkerhet och försäkran hos andra.
Fel/brist i tänkandet: Önskan att hitta vägledning i externa saker och inte i sig själv.
Egofixering: Oro, tvivel, skepsism. Ja, men … Vad händer om …? Har vi belyst alla sidor …?
Passion: Ängsla, feghet, rädsla.
Essens: Tillit, tro – Uppnår sin essens när de fullt ut vågar lita på sin egen förmåga att hantera uppkomna situationer.
Dygd: Mod, Kurage.
Grundrädsla: Att vara helt utan stöd och riktning (riktlinjer)
Grundönskan: Att ha säkerhet och stöd
Sexa med Femma-vinge: ”Försvararen”
Sexa med Sjua-vinge: ”Kompisen”
Yrken: polis, detektiv, byggnadsinspektör
Motivation: Sexorna vill ha säkerhet och känna sig stöttade av andra. De vill känna övertygelse, försäkran och uppmuntran. Vill testa andras attityd mot dem för att veta var de står. Kämpar mot oro, ängslan och osäkerhet.
Exempel: Demelza i Poldark, colonel Brandon i Sense and sensibility, Susan i Narnia

Typ 7 Entusiasten

Sjuor gillar att tänka på händelser och på att göra saker, istället för abstrakta koncept. Det måste hända saker. Deras identitet är baserad på deras händelser och erfarenheter.

Grundrädsla: Att bli berövad på livet och att bli fast i lidandet.
Grundönskan: Att vara nöjd och belåten.
Självbild: Jag är en glad, positiv och entusiastisk person.
Söker efter: Tillfredsställelse och belåtenhet
Största frestelse: Att tänka eller tro att tillfredsställelsen är någon annanstans.
Fel/brist i tänkandet: Ständig förväntan och längtan på framtiden, medför att man missar att vara närvarande i nuet.
Kommer längre bort ifrån sig själv: Genom längtan – När man börja känna att något bättre finns någon annanstans
Kommer tillbaks till sig själv: Genom sin förmåga att se glädjen och entusiasmen i det man verkligen gillar och kapaciteten att uppleva det fullt ut.
Fokus på: Möjligheter
Sjuan med Sexa-vinge: Underhållaren
Sjuan med Åtta-vinge: Realisten
Motivation: Vill vara lycklig och tillfredsställd. Vill ha ett stort utbud och variation av aktiviteter och upplevelser. Vill vara öppen för alla möjligheter och att ha frihet att kunna välja och vraka.
Yrken: förläggare, konstnär
Exempel: Elizabeth Bennet i Pride and prejudice, Becky Sharp i Vanity fair

Typ 8 Utmanaren

Åttor är självsäkra, starka och påstridiga. De är beskyddande, handlingskraftiga och rakt på sak, men de kan också vara egocentrerade och dominerande. Åttor upplever att de måste kontrollera sin omgivning, särskilt människorna i den, och blir ibland konfrontativa och terroriserande. Typiska problem för åttor handlar om deras humör och att tillåta sin egen sårbarhet. Som bäst uppvisar åttorna självkontroll och använder sin styrka till att förbättra andras liv – hjältemodiga, ädelmodiga och inspirerande.

Grundrädslan: Att bli kränkt eller kontrollerad av andra.
Grundönskan: Att skydda sig själv och ha kontroll på sitt eget liv och öde.
Åtta med Sjua-vinge: “Maverick”
Åtta med Nia-vinge: “Björnen”
Motivation: Vill vara självständig, att visa sin styrka och motsätta sig svaghet, att vara viktig och dominera sin omgivning, att ha kontroll över sin situation.
Yrken: jurist, politiker, regissör
Exempel: lady Mary i Downtown Abbey, Ross Poldark i Poldark, Scarlet O’Hara i Gone with the wind

Typ 9 Fredsmäklaren

Nior är accepterande, tillitsfulla och stabila. De är vanligtvis kreativa, optimistiska och stödjande, men de kan ibland vara alltför villiga att gå med på andras förslag bara för att upprätthålla sämjan. De vill att allting ska gå smidigt och utan konflikter, men ibland kan de vara självgoda, förringa problem och låtsas som om obehagliga saker inte existerade. Typiska problem för en nia har att göra med oföretagsamhet, envishet och ovilja till förändring. Som bäst är nior obetvingliga och allomfattande och har förmågan att sammanföra människor och reda ut konflikter.

Grundrädsla: Att bli bortkopplad och förlora kontakten och samhörigheten med andra och världen.
Grundönskan: Nian önskar mest av allt är därför att höra till och att upprätthålla sin inre balans.
Nia med Åtta-vinge: ”Medlaren”
Nia med Etta-vinge: ”Drömmaren”
Motivation: Vill skapa harmoni i sin omgivning, undvika konflikter och spänningar, att bevara saker som de är, att motstå det som skulle kunna uppröra eller störa dem.
Yrken: bibliotekarie, socialsekreterare
Exempel: Jane Bennet i Pride and prejudice, Dwight Enys i Poldar, Edward Ferras i Sence and sensibility

Karaktärerna i din text

Som du ser ovan har alla typer både en önskan och en rädsla. I det förra inlägget fokuserade jag på rädslor, en livslögn. Ta till exempel att karaktärens livslögn är ”Jag är värdelös”. Vilken typ hör det till ovan? Jo, det är i nummer tre som söker efter att bli bekräftad och accepterad.

Se bara det här som en hjälp att skapa karaktärer som är varierade och att få en bättre förståelse för det jag skrev i förra inlägget om karaktärens livslögn.

Du kan testa vilken typ du själv är på Svenska eneagraminstitutet. Prova gärna att skriva en kort historia med en huvudperson som är samma typ som du själv är.

I bilden nedan kan du se det där med vingar, samt också hur nivåerna rör sig positivt eller negativt för respektive personlighetstyp.

Bilden är från Getty

Lycka till!
/Anna

Skriva Karaktärsdrivna berättelser

För att få en karaktär (och en berättelse) som verkligen fastnar måste din huvudperson ha en livslögn. De allra flesta verkliga människor har en, så varför skulle inte din viktigaste karaktär också ha det? Det gör din huvudperson intressant.

Här är en mall som du kan följa för att skapa underlaget till ett karaktärsdrivet manus:

  1. Vad har din berättelse för tema? Alltså, vad är det för resa din huvudperson ska göra i manuset. Skriv ned det i så få ord som möjligt. (Kommer du inte på det, fråga dig vad det är din huvudperson skulle vilja skriva på barrikaderna.)
  2. Vänd temat uppochner. Gör en lögn av det.
  3. Fråga dig vad som kan ha hänt i din huvudpersons liv som får hen att tro på lögnen. Oftast sker såna saker i förskoleåldern, alltså innan sju års ålder. (Det här kan jag skriva en uppsats om, men det har att göra med vilka hjärnvågor som dominerar i en människas liv under vilka skeden i livet, vilket i sin tur gör att ett litet barn har lättare att tro på allt det hör.) Det behöver inte vara något som sker med dunder och brak, utan kan vara sånt som långsamt fyller på, likt en läckande kran.
  4. Skriv scenen där din protagonist först hör (och tar till sig) lögnen. Att verkligen skriva det här som en liten novell gör att du inser djupet i din karaktärs beteende. Gör alltså paus nu, och läs vidare när den här berättelsen är skriven! (Den behöver inte vara med i ditt manus, men du måste kunna den utan och innan.)
  5. Skriv ner fler tillfällen som har fått din huvudperson att spä på sin egen livslögn. Alltså där det uppstod en chans att rätta sig, men karaktären tar den enklare vägen, alltså lögnen som hen redan tror på. Skriv ner tre tillfällen (även om du inte använder alla senare).
  6. Fråga dig på vilket sätt din karaktär är så missnöjd med livet på grund av att hen tror på den här lögnen. Lögnen är grunden till karaktärens missnöje, men karaktären vet inte om det. Allt hen vet är att hen inte trivs i tillvaron. Missnöjet kan vara något som karaktären döljer för andra alternativt en karaktär som psyr galla omkring sig. Du väljer.
  7. Fråga dig vad din karaktär _tror_ kan göra hen lycklig baserat på lögnen. Det är ofta sånt där som att ”jag kan aldrig bli riktigt … innan jag har blivit rik / hittat mitt livs kärlek / hämnats på …”.
  8. Vilka steg kan din karaktär ta för att försöka uppnå målen i steg sju? Det blir din huvudpersons mål i manuset och leder därmed in i plotten.
  9. Gå tillbaka genom punkterna ovan och skriv ned vad som är:
    • motivet
    • målet
    • plotten.
  10. Låt det här driva din plott. Din karaktärs livslögn gör att hen blir motiverad att sätta upp mål som i sin tur driver plotten.

Du kan även göra det här för dina bikaraktärer, men gör dem inte för komplexa. De är i berättelsen för att vara bikaraktärer och kanske driva en biplott, men inte mer.

De flesta författare skriver inte karaktärsdrivet. De hittar på en plott och har ibland ett mål för sin karaktär, men glömmer att ta upp motivet bakom målet och lögnen som ligger bakom motivet.

Om du vill skriva en berättelse som inte glöms bort i första taget, använd dig av din protagonists livslögn!

Ett talande exempel är bokserien Millennium som är ett av få manus i deckargenren som är karaktärsdrivet. Tänk också på att det som händer Lisbeth Salander startar när hon är mycket ung. Författaren låter det sippra fram, lite i taget på ett snyggt sätt.

Bild från Wikipedia

Lycka till!
/Anna