Enkelt är svårt

I dag på morgonnyheterna pratade de om schlager. De avsåg alltså såna låtar som ”alla” känner igen, oavsett om de gillar eller ogillar artisten eller genren. Många såna låtar är skrivna av Lasse Holm.

Holm har sagt något i stil med att det inte är svårt att skapa något komplicerat, men att det är svårt att skapa något som är enkelt. Nyheterna utvidgade det hela till att även gälla författarskap. Jag håller med.

Efter att ha jobbat med text i över tjugofem år är det fortfarande så att de berättelser som jag kommer ihåg bäst är de där språket inte tar en egen plats. Ett språk som blir en osynlig men omistlig del av berättelsen lyfter fram handlingen.

Vad kännetecknar ett enkelt språk?

Med ett enkelt språk menar jag inte sånt som att det ska vara rättstavat. Jag menar inte heller att det ska vara simpelt. Istället ska språket bära fram innehållet utan att märkas. Så snart läsaren börjar fundera på språket har hen ramlat ur det du vill berätta. En läsaren som ramlar ur berättelsen får ofta plats för ovidkommande tankar som ifall hen glömde borsta tänderna i morse. Magin i din berättelse är bruten.

Vad är i så fall ett enkelt språk? Några grammatikregler smyger sig alltid in men det mesta av ”det enkla” sker på en mer subtil nivå.

Här är några exempel:

  • Subjekt och predikat står tidigt i varje mening.
    • Läsaren söker efter subjekt och predikat, så fort läsaren vet vem som gör vad kan du variera meningslängden.
  • Kontrollera vilka hjälpverb som kan strykas utan att det påverkar innehållet.
    • Onödiga hjälpverb drar ner tempot.
    • Börja med att göra en sökning på hade och skulle i ditt manus.
  • Var tydlig utan att skriva läsaren på näsan.
    • Skriv ut namn på folk och platser innan du använder pronomen.
    • Försök att vara ”hemlig” genom att bara använda pronomen för en plats eller karaktär gör bara att läsaren stannar upp för att klura, och tappar tråden i läsningen.
  • Skriv inte läsaren på näsan.
    • Använd inte två meningar efter varandra för att säga samma sak med olika ord.
    • Upprepa inte sånt som du redan har talat om för läsaren, såvida du inte samtidigt lägger till något som är nytt.
    • Var inte övertydlig, undvik sånt som Hon rörde om i koppen med en sked. Det enda som är anmärkningsvärt är om hon rör om med sin armprotes men i alla normalfall ska såna förklaringar bort.
  • Använd anföringssatser när du skriver dialog.
    • En anföringssats är det som beskriver hur något i en dialog sägs. Vanliga anföringssatser är: sa Kalle, ropade Stina, viskade Lisa.
    • Anföringssatser står utan radbrytning efter det som sägs (anföringen).
    • Sätt anföringssatsen så tidigt som möjligt så att läsaren är med på vems röst som ska höras i läsarens huvud. Exempel: ”Men”, sa Lisa, ”jag håller inte med.”
    • Läsarens hjärna sorterar bort ordet sa, du kan skriva ett helt manus med enbart sa som anföringssats, men en liten variation kan vara trevlig.
    • Blanda inte ihop anföringssatser och brödtext som förklarar vem som pratar. Det senare gör att läsaren måste stanna upp mitt i anföringen och fundera på vem som pratar innan hen kommer vidare.
  • Sprid ut beskrivningar
    • Stora infodumpar om karaktärer eller platser glömmer läsaren snabbt bort. Tala bara om det viktigaste när en ny karaktär dyker upp.
    • Vidare presentationer bör komma där det är relevant för handlingen hur personen eller platsen ser ut. Beskrivningar som är kopplade till handlingen minns läsaren bättre.
  • Inled varje kapitel med den lilla information som behövs för att ”sätta scenen”.
    • Om författaren släpper en massa info mitt i kapitlet känns det som om författaren brister ut i föreläsning.
    • Infodumpar av alla storlekar är tabu mitt i action och stora känslor.
  • Skriv få återblickar.
    • Alla återblickar sänker tempot eftersom pluskvamperfekt (återblick av preteritum) och perfekt (återblick av presens) innehåller hjälpverb.
    • Återblickar i actionscener och scener med stora känslor är tabu.
  • Ha ett tydligt val av perspektiv.
    • Fundera på vilket perspektiv som passar ditt manus bäst och dra dig inte för att redigera för att byta perspektiv om det behövs.
    • Den närvarande författaren (vänder sig direkt till läsaren vid sidan av berättelsen) är ett svårt perspektiv som passar bäst i barnböcker. (Det finns undantag, men de är skrivna av erfarna författare.)
    • Det finns många varianter (fokalisation) av den allvetande berättaren, blanda dem inte!
  • Manus i tredje person presenterar tidigt i varje kapitel vem som har perspektivet och håller fast i det kapitlet ut.
    • Många läsare ser det de läser som en film som spelas upp. Vid tredje person ser läsaren ut ur en karaktärs ögon och känner karaktärens känslor. Börjar du hoppa omkring mellan karaktärerna blir det rörigt på ett sätt som stör läsningen.
  • Ordval är anpassade till den historiska tid som manuset utspelas i.
    • Alla ord har ett bäst efter-datum, alltså när de införts i svenskan. Ju längre tillbaks ditt manus utspelar sig, desto mer behöver du fundera på varifrån ordstammen är hämtad.
    • Tänk även på när vissa saker (och ord för dem) först dök upp, så att karaktärerna inte har en laptop på 60-talet, eller liknande.
  • Använd gärna facktermer för att befästa en miljö.
    • Facktermer kryddar manuset, men se till att de inte blir betydelsebärande för handlingen.
    • Gör din research! Om någon som kan miljön läser boken förväntar hen sig korrekta uttryck. Försöker du förenkla blir den sortens läsare besviken på att du inte verkar kunna ämnet.
  • Redovisa inte all research i manuset.
    • Det märks om författaren har gjort sin läxa även om hen inte tar med allt.
    • En referenslista i slutet är helt okej, en intresserad läsaren kanske vill läsa mer på egen hand.
  • Stryk alla onödiga småord.
    • Småord gör att texten känns pratig och oproffsig.
    • Kontrollera listan nedan med ”sök och ersätt”:
      • lite
      • ju
      • ganska
      • verkligen
      • just
      • väldigt
      • nästan
      • liksom
      • faktiskt
      • riktigt
      • plötsligt (allt sker plötsligt, från att grässtrån böjd i vinden till att taket faller in)
      • nu (försök inte ersätta plötsligt med nu, det är lika illa)
      • då (försök inte ersätta plötsligt med , det är lika illa)
      • ja (som inledning i anföring)
      • nej som inledning i anföring).

Lycka till!
/Anna

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s