Nu finns jag även på Pinterest. I anslagstavlan ”Författande” visar jag både bilder från olika saker som har hänt och bilder som inspirerar mig när jag skriver. Kanske kan du hitta något i mitt sätt att jobba med dessa. Adressen är: https://www.pinterest.com/annnagablecom/ (följ gärna, för det kommer snart mer!)
Etikett: skrivtips
Att göra karaktärerna olika
När du skriver är det givetvis lätt att göra många karaktärer alltför lika dig själv. Jag gör samma sak och får ofta påminna mig om hur de olika personerna ska bete sig i olika situationer. Oftast blir det ju så i den kompakta form av liv som en bok ändå är, att författaren får överdriva karaktärsdragen, ungefär på samma sätt som de överdrivs när till exempel ett företag gör en profil under en anställningsintervju.
Tänk efter: Om du ser framför dig en social tillställning dit dina karaktärer alla går, säg en fest.
- Vem gör en märkbar entré och ser till att alla ser vilken fin present han eller hon har med sig?
- Vem minglar runt och pratar lite här och där, eller bjuder på ett tal?
- Vem ställer sig med sina gamla vänner, eller hastar ut i köket för att hjälpa till?
- Vem går för sig själv och börjar kontrollera titlarna i bokhyllan (inte för att se vad värden läser, utan för att se hur böckerna är sorterade)?
Här nedan följer en mycket grov kategorisering av indelningen i röda, gula, gröna och blå personligheter. Kontrollera gärna att du har med någon från varje ”läger” bland dina karaktärer. I verkligheten har de flesta en dominant färg, men även klara drag av minst en till färg, oftast flera. Tänk också på att inget är bättre än det andra. Som synes ser någon från en färg oftast positivt på sig själv, medan en omgivning av personer med andra färger kan se kritiskt på samma beteende. Vi är helt enkelt olika och detta är en hjälp för dig att skapa karaktärer med särskiljande drag.
RÖD (dominanta och resultatinriktade)
Allmänt: De röda är faktainriktade och proaktiva. Cirka fem procent av Sveriges befolkning har denna typ personlighet och beteendemönster. Med sin energiska läggning strävar de efter att uppnå alla sina mål och syften. De är ofta tävlingsinriktade och i arbetet har de en tendens att mer fokusera på uppgiften och resultatet än på social gemenskap och nöjen.
De röda är skickliga, systematiska problemlösare som inte tvekar att genomföra förändringar om det gynnar resultatet. Ofta är de naturliga ledare och arbetar hårt och intensivt för att nå sina mål. Många röda blir ensamvargar som hellre gör saken själv än blandar in andra (som enligt dem inte gör det lika bra).
Typiska yrkesval: VD, elitidrottsman
Karaktärsdrag: De röda är äventyrslystna, tävlingsinriktade, innovativa, orädda och beslutsamma.
Den röda personlighetstypens självbild: Ser sig själv som en naturlig ledare. Tycker om att se resultat.
Hur andra ser på den röda personlighetstypen? Omgivningen kan sen denna personlighetstyp som krävande, hänsynslös, kompromisslös, kontrollfixerad, en som ger order och som är en dålig lyssnare. (Röda skippar gärna de sociala bitarna av mejl och telefonsamtal och går istället rakt på sak.)
Vad behöver den röda personlighetstypen för att mår bra? För att den röda ska må bra tillsammans med andra behöver den frihet, möjlighet att få vara innovativ och komma med idéer. Den vill ha så lite rutinarbete som möjligt.
Hur blir den röda personlighetstypen under press? När den röda blir pressad kan han eller hon köra över andra och bli aggressiv, egoistisk. Den blir en ännu sämre lyssnare. Eftersom de oftast är först på jobbet och sist hem riskerar de hjärt-kärlsjukdomar.
Vad händer om den röda personlighetstypen blir upptryckt i ett hörn? Om den röda blir tillräckligt hårt pressad lämnar han eller hon gruppen.
Egna erfarenheter: Inte helt oväntat har jag haft flera röda chefer. En var utpräglat röd i sin kommunikation. Den kunde börja ”Det är möte 14:00.” (utan ”Hej”, eller ”kan du komma på …”). När jag bekräftade (vilket chefen också förväntat sig) sa vederbörande ”Bra”. (Inget ”vi ses” eller ”Hej då”.) Detta behöver inte betyda att den röda chefen inte uppskattade min närvaro, det var bara ett uttryck av effektivitet från den rödas sida.
GUL (inspirerande och glädjeinriktade)
Allmänt: De gula är känsloinriktade. Cirka 15 procent av Sveriges befolkning har denna typ personlighet och beteendemönster. Typiskt är deras förmåga att uttrycka sig verbalt, vilket inte betyder att alla kan skriva. Några erkänt duktiga journalister och författare är dock gula. De är entusiastiska och nyfikna, prövar gärna nya saker. De är också bra på att etablera kontakter. Ge inte en gul ett rutinuppdrag, då tröttnar den. De är istället duktiga idésprutor och projektmedlemmar.
Typiska yrkesval: Säljare, reseledare, skådespelare, instruktörer, programledare
Karaktärsdrag: Den gula är charmig, självsäker, övertygande, entusiastisk och inspirerande. Många gula är dåliga på att hålla tiden (men bra på att bortförklara sig).
Den gula personlighetstypens självbild: Den ser sig själv som optimistisk och verbal. En övertygande teambyggare.
Hur andra ser på den gula personlighetstypen? Omgivningen kan se denna personlighetstyp som slarvig, självupptagen, orealistisk, dålig lyssnare, taktlös, belöningsberoende som prioriterar sig själv. De kan vara dåliga lyssnare och prata bort ett möte.
Vad behöver den gula personlighetstypen för att mår bra? För att den gula ska må bra behöver han eller hon ha samspel, kontrollfrihet, rörelsefrihet samt bra forum för idéer.
Hur blir den gula personlighetstypen under press? När den gula blir pressad blir han eller hon bli manipulerande, överkänslig, självupptagen och attackerande.
Vad händer om den gula personlighetstypen blir upptryckt i ett hörn?
Om den gula blir tillräckligt hårt pressad ger hon eller han upp och får skuldkänslor.
Egna erfarenheter: När jag gick en utbildning till projektledare gjorde vi det här testet. En betydligt större majoritet än befolkningsgenomsnittet var gula. detta ledde till att alla gruppövningar verkligen ställdes på sin spets, eftersom i stort sett alla var så verbala, hade fantasi och idéer som utbildarna inte ens hade tänkt sig.
GRÖN (stabila och omtänksamma)
Allmänt: De gröna är känsloinriktade och reaktiva. Cirka 60 procent av Sveriges befolkning har denna typ personlighet och beteendemönster. De har stor social förmåga och skapar ofta långvariga relationer. De tycker om när hela gruppen känner sig nöjda och delaktiga. De är ofta föreningsmänniskor. Kallar någon till en återförening av till exempel en skolklass är denna förmodligen grön.
Typiska yrkesval: Lärare, undersköterska, serviceyrken, diplomatiska poster, poliser (att som polis hjälpa andra, samt att det är ett tryggt yrke där man ofta stannar hela livet)
Karaktärsdrag: Den gröna är tjänstvillig, vänlig, en god lyssnare, tålmodig, avslappnad och ärlig.
Den gröna personlighetstypens självbild: Den ser sig själv som vänlig, avspänd, lyssnade, serviceminded, en som skapar trygghet, en god kommunikatör och gruppmänniska. Han eller hon vill ha långa relationer.
Hur andra ser på den gröna personlighetstypen? Omgivningen kan se denna personlighetstyp som försiktig, omständlig, orubblig, osjälvständig och reta sig på dennes långsamma beslut.
Vad behöver den gröna personlighetstypen för att mår bra? För att den gröna ska må bra behöver den stabil miljö, mer tid vid förändring, långsiktiga relationer och få konflikter.
Hur blir den gröna personlighetstypen under press? När den gröna blir pressad blir han eller hon obeslutsam, ointresserad, orubblig och oflexibel.
Vad händer om den gröna personlighetstypen blir upptryckt i ett hörn? Om den gröna blir tillräckligt hårt pressad blir hon eller han sårad och ledsen.
Egna erfarenheter: Jag jobbade med en mängd gröna som var tvungna att gå igenom en förändring på jobbet. Min uppgift var att skriva kursmaterial och utbilda dem i det nya. Motståndet var kompakt, men när de fått allt förklarat var de sedan nöjda och gick tillbaka till jobbet utan knot.
BLÅ (kvalitetsmedvetne och bekräftelseinriktade)
Allmänt: De blåa är faktainriktade och reaktiva. Cirka 20 procent av Sveriges befolkning har denna typ personlighet och beteendemönster. De är analytiska och fåordiga, kan framstå som reserverade och skeptiska. De uttrycker sig gärna skriftligt. Viktigast för de blå är fakta. Det som inte går att mäta, väga, förpacka, avbilda eller distribuera intresserar dem inte, såvida det inte går att utforska akademiskt. De är skickliga fredsmäklare, eftersom de kan lyssna konstruktivt. De lämnar inget åt slumpen.
Typiska yrkesval: Ekonomichef, IT-chef, forskare, psykolog, revisor, officerare (om kartan inte stämmer med verkligheten gäller kartan i den blåas värld)
Karaktärsdrag: Den blå är kvalitetsmedveten, systematisk, konsekvent, diskret och diplomatisk.
Den blåa personlighetstypens självbild: Ser sig själv som logisk, strukturerad, levererar kvalitet och löser problem. Tycker om fakta.
Hur andra ser på den blåa personlighetstypen? Omgivningen kan se denna personlighetstyp som byråkratisk, formell, konservativ, en tillbakadragen perfektionist, reserverad, inåtvänd och trygghetsberoende. De har en tendens att aldrig bli klara.
Vad behöver den blåa personlighetstypen för att mår bra? För att den blåa ska må bra behöver den ett arbetsklimat som tillåter kritiskt tänkande, tekniskt detaljarbete samt ett nära samarbete i liten grupp med ett familjärt arbetsklimat.
Hur blir den blåa personlighetstypen under press? När den blåa blir pressad blir han eller hon pessimistisk, petig, byråkratisk, formell, överdrivet kritiskt.
Vad händer om den blåa personlighetstypen blir upptryckt i ett hörn? Om den blåa blir tillräckligt hårt pressad blir hon eller han självförsvarande och anklagande.
Egna erfarenheter: Jag har en mycket klart blå vän. När jag, mitt under en landning med ett flygplan, fick sprängande värk i tänderna började hon räkna upp för och nackdelar med olika värktabletter som hon hade med sig, väl sorterade och undersökta. Samma vän sparar alla mejl, har helt fantastiska listor kring inköp från fester vi arrangerat och även en utvärdering kring vad vi köpte för mycket eller för lite av sist.
Det finns ett flertal ställen på nätet där du kan kontrollera vilken färg som är dominant hos dig. Detta kan vara bra att känna till, för då vet du vilka andra du ska jobba mer på när det gäller dina karaktärer. Fundera också på om dina karaktärer visar samma ”färg” hemma som på jobbet, för det är inte alls säkert. Vi har olika roller i olika sammanhang.
Lycka till!
Vilken typ av författare är du?
Jag har just avslutat en skrivkurs för ungdomar. Under åtta tillfällen har de fått tips kring författarskapets olika vägar. Allt för att de ska få en större palett. När jag så var färdig i går frågade jag dem vad som varit mest till nytta. De flesta sa att det handlade om att det är den färdiga produkten som räknas, men att vägen till denna kan se olika ut.
Själv var jag länge låst vid att ”alla” sa att man måste skriva synopsis. Det var först när jag förstod att man inte alls måste, även om det underlättar, som mitt eget författande tog fart.
Min kollega, språkkonsulten Eva Stilling, sammanfattade de olika författartyperna riktigt bra under ett seminarium för ett drygt år sedan. Hon delar in författarna i fyra sorter: Arkitekter, murare, oljemålare och akvarellmålare.
Arkitekten planerar i förväg och gör synopsis, skriver med fokus på ämnet som redan är känt, bearbetar systematiskt och har ofta flera versioner i olika steg, enligt planen. 57 procent sägs skriva så här.
Muraren planerar och skriver samtidigt, skriver långsamt och omsorgsfullt, ett ord i taget (och varje ord vägs på guldvåg, synonymer jämförs innan de skrivs ned etc.), bearbetar inte och har bara en version. Muraren ogillar att ändra. 37 procent skriver så här. Stilen kan vara svår för skönlitteratur, men det finns de som lyckas.
Oljemålaren planerar inte utan skriver sig fram till vad hon vill säga, och hur. Bearbetningen pågår hela tiden, på alla nivåer. Det finns många versioner. Oljemålaren har svårt att bli färdig. Även här är det cirka 37 procent.
Akvarellmålaren har en lång mental förberedelse som gärna sker långt bort från den egentliga skrivplatsen, som på en naturskön plats (det sägs att Agatha Christie kom på det mesta medan hon diskade – kanske inte så naturskönt, men ett akvarellmålardrag). Skrivandet sker spontant och ledigt och bearbetningen är på detaljnivå. Akvarellmålaren har få versioner. Ungefär 22 procent skriver så här.
Varför går inte procenten jämnt upp? Jo, några skriver som två av dessa typer på en gång, några få till och med som tre.
Om du känner igen dig i någon av stilarna kan det hjälpa dig att hitta rätt arbetsform. Du kan också få hjälp att känna dig tryggare i ditt skrivande.
Lycka till!
Dramaturgi
Vad är det som får en berättelse att kännas som om den är rätt uppbyggd? Man pratar om dramaturgi, eller den dramatiska kurvan och berättelsens vändpunkter. Detta gäller allt berättande och blir tydligast på film, eftersom filmer är ett kompakt format. Vi tar en sak i taget.
Den dramatiska kurvan
Den dramatiska kurvan har ofta liknats vid formen av en fisk.
Nej, inte en sån fisk. En sådan här:
Tänk dig den mest stiliserade formen av en fisk:
Tänk nu en vattenlinje, och för din fisk till en val.
Det här är en dramatisk kurva.
Den börjar med en snärt av stjärten, det vill säga något spännande.
Tempot tas sedan ned och det blir plats för bakgrund och fördjupning av karaktärerna.
Tempot trappas sedan åter upp (i ett långt manus kan detta ske böljande så att inte tempot blir jämntjockt).
Till sist når man fram till upplösningen av dramat, valen blåser.
Efter finalen brukar det komma en kort förklaring av vad som hände sen. Den mest kända sådana är ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar”.
Detta gäller oavsett om ditt manus puttrar på som en glad fisk, eller bits som en piraya
Det är därför liknelsen vid fisken är så bra att komma ihåg.
Vill du se på det mer professionellt är det så här:
Vill du omsätta detta till t.ex. en film kan vi se på till exempel Star Wars, som de flesta känner till:
Anslag: Strid i rymden
Presentation: Luke bor på en farm med sin faster och farbror, men längtar bort.
Fördjupning: Luke träffar Obi Wan Kanobi och får höra att hans pappa var en jedi.
Point of no return: Lukes familj är död, Luke följer med Ben.
Upptrappning: Alderan sprängs, Luke och hans vänner fångas av traktorstrålen på dödsstjärnan. De får med sig ritningarna och räddar prinsessan som kan leda anfallet mot de onda.
Final: Dödsstjärnan sprängs tack vare att ritningarna har kommit i rätt händer.
Avslutning: Alla får medalj.
Vändpunkter
Till den dramatiska kurvan ska du nu lägga berättelsens vändpunkter. Vändpunkterna kan enkelt liknas vid en människas liv:
- Personen föds (den dramatiska starten)
- Livet travar på fram till ungefär 20 då det är dags att flytta hemifrån (det verkliga uppdraget presenteras för huvudpersonen).
- Livet travar på fram till 40-årskrisen (den stora vändpunkten , eller ”point of no return” ovan)
- Personen kämpar på fram till pensionen (saker ställs på sin spets)
- Livet tar slut (finalen)
Ska man nu lägga ihop detta med den dramatiska kurvan kommer nosen på valen att hamna utanför. Hade allt handlat om en persons liv skulle läsaren där ha fått veta vad de efterlevande gjorde sen.
Försök att sprida ut vändpunkterna så att 3 ligger ungefär mitt i berättelsen, 2 efter ungefär en fjärdedel och 4 efter tre fjärdedelar. Du kan också se det som en teater eller opera med olika akter. I scenkonst brukar det vara mycket tydliga gränser mellan akterna. I skönlitteratur kan de vara mer flytande. Ser du en tv-deckare brukar de lägga reklamen i skarvarna, eftersom varje akt då oftast slutar med ett frågetecken (tittaren vill sitta kvar och se hur det går och ser alltså på reklamen).
Jämför man livet ovan med tv-deckaren brukar dessa vara indelade så här:
- Brottet begås
- Polisen/deckaren får uppdraget och får upp ett spår (reklam)
- Polisen inser att de har haffat fel person (reklam)
- Polisen jagar rätt person och hamnar oftast i en situation där huvudpolisen är ensam med gärningsmannen (reklam)
- Gärningsmannen fångas
- Avslutning: rättegång alternativt scen ur polisens privatliv
Blev det tydligare nu?
Försök att rita en dramatisk kurva över ditt eget manus och se om det stämmer med detta. Gör det det är du på rätt spår med din dramaturgi. Rita sedan in vändpunkterna. Observera att det alltså inte är någon motsats mellan den dramatiska kurvan och vändpunkterna, de är olika sidor av samma mynt och bör samspela i historien.
Lycka till!
Författarens ”kamera A” och ”kamera B”
Jag har tillbringat söndagen med extramaterialet för Star Wars 1, 2 och 3. Som vanligt mycket välgjort, men en sak fick mig att tänka på skrivkurser, nämligen perspektiv. I dokumentären pratade Georg Lucas om att de filmar med både kamera A och kamera B. De har antingen olika snäv vinkel (visar hela scenen och närbilder) eller så kan de visa scenen från olika karaktärers vinkel.
När jag kommit så här långt tänkte jag på extramaterialet som jag såg för Sagan om Ringen, när de pratade om att de spelade in Boromirs död, först från en karaktärs vinkel, gick och åt lunch och efter maten filmade de samma död igen, men från den andras perspektiv. På slutet, när det blev tidsnöd, hade de gjort som Lucas, nämligen spelat in samma scen med två kameror på en gång, en på Sam och en på Frodo. Hur sitter då det här ihop med att skriva?
När jag tog upp mitt skönlitterära skrivande på allvar i vuxen ålder var det genom en skrivkurs som jag var med och ordnade. Jag hade blivit redaktör för en tidskrift för fantasy, science fiction med mera och tanken var att skrivkursen skulle ge material till ett specialnummer (vilket den också gjorde). En av de tidiga övningarna var att skriva en kort historia, mellan en halv och en sida, om jag minns rätt, med samma historia sedd ur två eller tre personers perspektiv. När man skrev det på det sättet var det nästan som att filma med både kamera A och B på en gång (närmare kommer man ju inte med bara en författare).
 |
| R2-D2 läser Ghosts, Drugs & Rock n’Roll på Science Fiction-mässan |
I min första roman, Ghosts, Drugs & Rock n’Roll, för man aldrig del av huvudpersonens perspektiv (utom i tre korta kapitel som är i första person presens och som var nödvändiga eftersom läsaren måste få veta vad karaktären gör när han är ensam). Istället speglas han från andra karaktärer, mest hans bror, flickvän och ena kompis, men ibland även av andra. Ibland är ju inte heller huvudpersonen på plats, och då har förstås också någon annan perspektivet. I mitt senaste (ännu opublicerade) manus gör jag tvärt om, det är bara huvudpersonen som har perspektivet, om än i tredje person. Det som dock vore en intressant tanke är att bara för min egen skull, skriva en ”kamera B” för att liksom höra vad andra tänker om huvudpersonen.
Tanken med det här inlägget är dock inte vad jag ska göra, utan mer som ett rent skrivtips. Man ska ju hålla sig till ett perspektiv åt gången. Själv byter jag ogärna om jag inte byter kapitel, men mot slutet av en berättelse kan jag förtäta det med att byta när jag byter stycke. Ungefär så som man förtätar spänningen i en film genom att göra kortare och kortare klipp mot ett klimax.
Tänk på att inte blanda perspektiv hur som helst, men skriv gärna med siktet i olika ”kameror” för att förstå dina karaktärer bättre, även om du aldrig tar med det perspektiv som inte passar i din historia. Dels kanske den är skriven i första person, dels kan det ju också vara så att du inte vill avslöja vad en av dem tänker vid ett visst tillfälle. Eller så gör du som jag gjorde, låta andra spegla karaktären genom hela historien så att läsaren får hela bilden genom perspektivbytena, medan de enskilda karaktärerna inte har en lika bred bild – det är ju alltid spännande att som läsare veta mer än karaktärerna. Fast det senare hör till ett helt eget inlägg, så det får jag spara till nästa gång!
Lycka till med dina olika perspektiv och vinklar!
Att layouta sin inlaga
Jag får ofta frågor om formatet. Det blir viktigare och viktigare att göra ett manus lättläst, ju fler som ska ta del av det. Gör du det hyfsat lättläst från början får du en bra uppfattning om sidantal och du underlättar för betaläsare, lektörer och förlag. Det senare kan vara nog så viktigt, för en text som inte flyter fram för ögat kan kännas jobbig att läsa, även om den är aldrig så bra rent skrivtekniskt. Ännu viktigare blir det givetvis om du har tänkt ge ut ditt alster själv. Då ska riktigt många läsa det och kraven ökar givetvis vartefter på att det hela blir snyggt.
Innan manuset ska sättas
När du skriver ditt manus, formatera så lite som möjligt ”för hand”. Visst kan det vara bra att se var ett nytt kapitel börjar, men använd då gärna enkel fetstil, eller gör en sidbrytning till ny sida. Gör inte kursiver eller annat, det kommer senare. Gör inte heller några som helst mellanrum med mellanslagstangenten. Stega inte in med den, försök inte göra indrag med den osv. Det enda du ska göra för hand är faktiskt dubbla radmatningar för nytt stycke. (Här ska du inte använda ”avstånd efter” i formatmallarna, för det försvinner när du, eller sättaren, häller in texten i designprogrammet. Så enkelt som möjligt är alltså grunden.) Använd inte heller tabulatorer (tab), det försvinner när du flyttar över texten till ett layoutprogram.
Tryckeriets regler
Om du nu vill göra din layout själv, börja med att ta reda på om tryckeriet har några mått som du måste följa. Skilj på pappersstorlek, tryckyta och satsyta. Pappersstorlek är hur stort pappret är från kant till kant. Tryckyta är den yta där de är möjligt att trycka (alla kan inte trycka ända ut i kanten, om du t.ex. vill ha en bild som ligger så, så detta måste du kolla. Många tillhandahåller mallar där ytan som går att använda är markerad) och satsyta är den faktiska delen av pappret som det är text eller bild på.
Marginaler
En tjock bok behöver ha bredare innermarginaler än yttermarginaler. Detta för att inte texten ska försvinna in i bindningen och förstöra läsupplevelsen. Snåla inte på sidorna, att ha liiiiite större marginaler ger luft åt layouten utan att det kostar så hiskeligt mycket mer. Många köper en bok genom att se på framsidan, baksidan och satsytan. _Ser den ut_ att vara trevlig att läsa? Så underskatta inte detta. Givetvis gäller det även över och underkant. Underkanten ska alltid ha mer luft än övriga marginaler.
Det gyllene snittet
Måttet ”det gyllene snittet” anses vara det mest behagliga för ögat att se på. Om ett papper har höjden 21 innebär det att den ska ha bredden 13. Det vanliga romanformatet 130×210 stämmer alltså bra här. Krångla inte till det med egna mått, här är gammal faktiskt äldst!
Font och fontstorlek
Många läsare tycker att fonter över 12 punkter är jobbiga att läsa. Ha bara detta i böcker för barn upp till 8 år, samt för synskadade. Annars är 11-12 punkter normalt. För tryck ska brödtexten ha ett typsnitt som har seriffer, alltså små krokar på bokstäverna, som i Garamond (som nog är det vanligaste typsnittet för en bok). För rubriker rekommenderas däremot san-seriff, alltså utan seriffer. Exempel här är Gill Sans och Helvetica. (För webb finns det speciella typsnitt, som Verdana, och Powerpoint har även det fått ett eget, men då lämnar vi böckernas värld). Typsnittet Times är till för smala tidningsspalter (tillverkat just för The Times en gång i tiden) och ska inte användas för böcker.
Radlängd
En rad ska bestå av 55-65 tecken, inklusive mellanslag. Då ”studsar” ögat över texten tre gånger, vilket är optimalt. Kortare rader gör att ögat lätt hoppar över en rad, och det blir jobbigt att läsa. Längre rader gör att man ofta läser om samma rad flera gånger utan att förstå varför. Så hur långa rader du har bidrar också till textens läsbarhet och hur inbjudande den ser ut vid första anblicken. (Om du skriver med tolv punkter i Word innebär detta att du bör ha fem centimeters marginal både till höger och till vänster, värt att tänka på för dina testläsares skull. Word är däremot inte ett layoutprogram för tryck.)
Kägel (radavstånd)
Det normala här är 10/12, alltså att en text i tio punkter ska ha 12 i radavstånd. Ett annat sätt att mäta är att säga att radavståndet måste vara större än det största avståndet mellan orden, annars ser satsytan ”gluggig” ut.
Om du lämnar till tryck måste du alltid ange radlängd, grad (typsnittstorlek), kägel och satsbredd. Typsnittet anges med namn, övriga med siffror.
Fyrkant
När du skriver manus, gör som sagt nytt stycke genom dubbla radmatningar (en blankrad). När du däremot sätter texten så ska nytt stycke visas genom ett indrag. Lite slarvigt uttryckt ska detta indrag motsvara ”en fyrkant”, alltså vara lika långt som typsnittets versaler är höga. (En fyrkant var i gammal tryckkonst en blybit som var kvadratisk). De versala siffrorna för typsnitten brukar vara en halv fyrkant breda. Delar man fyrkanten i 18-delar så bör ett normalt ordmellanrum vara 4/18s fyrkant. Ibland måste du ändra avståndet manuellt för att snygga till, kanske på en enskild rad för att förhindra en tokig avstavning, eller ett helt stycke för att inte få en ensam rad på en sida. Detta kallas att kerna. Kerning sker normalt automatiskt i layoutprogrammen i 1/35 av typsnittet, och då får man använda 2/35 för att komma i närheten av 1/18. anledningen till att använda en sådan mätmetod är att det är relativt och följer med om du byter grad (storlek) på typsnittet.
Formatmallar
Skapa formatmallar. Två för brödtext (mer om det nedan), ett för direkt anföring, ett för rubrik och eventuellt ett för bildtexter om det är en fackbok. (För fackböcker finns det fler regler, men jag går inte in på dessa här, det blir för långt.) Klicka på varje stycke och klicka sedan på formatmallen och ge din text det utseende som den ska ha för läsaren. Om du gör något för hand får du sitta i månader med din text, så utnyttja allt som går för att på ett automatiskt sätt fixa texten. Dessutom blir det snyggare, för om du automatiserar jobbet så kommer det att bli likadant genom hela boken. Så ta den tid det tar att skapa de här få mallarna, och använd dem! (I Ghosts, Drugs & Rock n’Roll hade jag en till, för de låttexter som är med, så har du dikter eller dylikt, skapa en formatmall även för dessa – och även om det bara finns en enda dikt, eftersom den automatiserad processen även gör att eventuella ändringar hänger med.)
Kursiver
Kursiver är den enda markör du ska ha i en skönlitterär bok, och det ska användas sparsamt. Kursivera bara ord i direkt anföring, och gör det med yttersta omsorg och bara om det är absolut nödvändigt. Anledningen till att du inte ska kursivera medan du skriver är att det ändå försvinner när du lägger in texten i layoutprogrammet, så du får göra dubbelt jobb i så fall.
Kerna
Kerning sker för att snygga till texten. Har man rak högermarginal (som en satt bok bör ha) så kan det bli för långt mellan orden, vilket ser ut som vita floder när man kisar och ser på satsytan. Detta är inte bra och då får man gå in och kerna för hand. Detsamma gäller vissa bokstavskombinationer som är olyckliga ihop (oftast handlar det om att minska avståndet mellan sådana par). Att kerna 5-600 sidor för hand går, men är onödigt, bra layoutprogram har kerningstabeller som automatiskt söker upp och rättar till kerningen, så det du behöver göra är att titta på satsytan och eventuellt finjustera någonstans.
Knipa och spärra
Rubriker skrivs ofta med större grad och för att det ska bli snyggt behövs ett mindre avstånd mellan samtliga bokstäver i ordet. Detta kallas att knipa. Ett alternativ till kursiver i en rubrik med versaler är att göra tvärt om mot att knipa, nämligen att spärra ordet, alltså göra avståndet mellan bokstäverna större. Spärra aldrig en text i gemener.
Horungar och änkor
En horunge är sista raden i ett stycke som hamnar ensam på nästa sida. Detta kallades förr dubbel horunge, till skillnad från enkel som är när första raden hamnar ensam längst ned på en sida. Det senare har dock blivit accepterat numera. Ibland ser man den engelska benämningen änka (widow) för dubbel horunge. Horungar i slutet av stycken är alltid fula och bör undvikas. Ibland kan det räcka med att man ändrar en rad högre upp genom att kerna den i 1- eller 2/108 fyrkant. Man kan också öka kerningen, så att det blir mer än en rad på nästa sida. I nödfall kan man ”hänga horungen”, alltså göra sidan en rad längre. När du planerar sidans utseende, se till att det finns plats för en sådan åtgärd även med hänsyn till sidnumret. Som sista åtgärd kan man öka neddraget för kapitlet och på så sätt få en annan fördelning av raderna. (Det finns fler sätt, men detta är en kort presentation.)
Nytt stycke
Nu är det dags att ta bort blankraderna. I satt text markeras nytt stycke med ett indrag, normalt av en fyrkants storlek. Jag brukar tillverka två formatmallar för brödtext, en som heter ”bröd1” och följaktligen en som heter ”bröd_indrag” (logiskt eller hur, fniss). Sedan är det bara att ställa sig i stycket och trycka på formatmallen så swoschar det till. Men blankraderna måste du ta bort manuellt. Nu kommer dock det luriga: Även direkt anföring har indrag, men det är ju inte ett nytt stycke i din originaltext. Här får du alltså gå in och formatera var och en. Använd aldrig indrag till något annat än direkt anföring och nytt stycke. (Ett tips är att sätta all text med indrag och sedan byta inledningar till kapitel, eller stycken som börjar efter blankrad till ren brödtext, det går snabbare än att göra tvärt om.)
Dubbel radmatning
Det _kan_ förekomma dubbla radmatningar inom ett kapitel också. Till exempel om kapitlet har ett datum som rubrik, för att visa att det handlar om olika tider inom detta dygn. Eller om du byter perspektiv inom kapitlet. Detta blir ju ofta vanligare att man (om man har perspektivbyten) gör en förtätning mot slutet av en bok, som att klippen i en film kommer snabbare när det blir mer spännande. Dubbel radmatning ska dock brukas med måtta!
Nytt kapitel
Man kan markera nytt kapitel på två sätt: ny sida med nedtryck (börjar en bit nedanför tryckytans överkant) eller flera blankrader. Vilket som är bäst bestämmer du själv, personligen föredrar jag ny sida. En del gör också bara nya kapitel på en högersida och lämnar en eventuell vänstersida tom. Det är elegant, men inte nödvändigt. Kapitelrubriken ska helst vara i san-seriff och den kan, till skillnad från brödtexten, få visa en del av innehållets karaktär. Leta fram ett typsnitt som du tycker passa känslomässigt för din bok, utan att det blir svårläst.
Paginering
I skönlitteratur är det vanligast att ha sidnummer längst ned, antingen i ytterkanten eller i sidans mitt. Paginan bör vara lättläst och graden ska vara mindre än brödtexten. Paginan ingår inte i satsytan (men kolla att det hamnar inom tryckytan).
Alla de där sidorna i bokens början
Hur man gör innan brödtexten börjar följer ett fast mönster. Det ska se ut så här:
sid 1 ”Smutstitel” (namn för att den tidigare lämnades blank för att skydda inlagan från smuts). Numera kan du ha bokens titel i liten grad här.
sid 2. blank eller en bild av författaren eller förlagets logga
sid 3. ”titelsidan” Bokens titel, författarens namn, ev redaktör, översättare, förlag, förlagsort. Detta är lite av en ”paradsida”, lämna inte denna åt slumpen. Ibland används både sidan 2 och 3 som ett titeluppslag.
sid 4. ”Tryckortssida” eller ”copyrightsida”. Här står copyright, årtal, vem som har upphovsrätt till bilder (även omslag), tryckeriets namn och ort, tryckår OBS!!! Om tryckort inte är med faller skriften under reglerna i brottsbalken!!! (Vid tvist om copyrighten) Här ska även ISBN-nummer in.
sid 5. Övrigt extramaterial, ofta dedikationer, ett motto eller innehållsförteckning. Detta material kan uppta flera sidor. Oavsett hur långt det är ska alltid första kapitlet sedan börja på en högersida.
Vidare läsning finns i ”Typografisk handbok” av Christer Hellmark.
Lycka till!
Skriva inre dialog
Då har det blivit dags för nästa skrivtips enligt de frågor jag fick in via Facebook. Detta handlar om inre dialog.
För att kunna ha inre dialog måste man låta någon av karaktärerna i berättelsen ha perspektivet. Den här biten har jag skrivit om tidigare, men jag tar om i kortform: Det finns olika perspektiv att jobba med, första person (jag) berättar, tredje person (Lisa, Lasse, Stina eller vad dina karaktärer heter) berättar, författaren berättar (Astrid Lindgren är mästare på detta) och ”flugan på väggen” (som om någon har satt in en osynlig kamera som iakttar allt) berättar. Innan du helt behärskar dessa bör du inte blanda. Sedan kan man ibland smyga in en del ”fluga” i ett tredje persons perspektiv till exempel, men det är som sagt inte att rekommendera innan du har blivit helt säker på grunderna. att vara helt säker innebär bland annat att inte ha mer än ett perspektiv per kapitel.
Det vanligaste är att skriva i tredje person:
”Pelle kom in i rummet och satte sig på en stol. Han kände sig trött efter dagens jobb.”
Det viktiga här är ”han kände sig”. Pelle har perspektivet och då kan du bara skriva om Pelles inre känslor. Om Stina också kommer in i rummet kan det stå:
”Pelle såg att Stina sjönk ned i soffan. Han undrade om hon haft en jobbig dag.”
Det är fortfarande tankar som äger rum inne i Pelles huvud. Det som vore fel vore att tala om hur Stina känner sig, för det kan ju inte Pelle veta, han kan bara anta hur det är med henne. I nästa kapitel kan Stina ha perspektivet, det vill säga hon kan tänka saker, anta saker och agera mot bakgrund av dessa. Hur Pelle agerar i det här kapitlet kan bara ses ur Stinas ögon. Sedan kan de växla, vilket tillåter berättelsen att äga rum på olika platser samtidigt och på det sättet bygga upp en spänning eller liknande.
Skriver du i första person:
”Jag gick in i rummet och sjönk ned i soffan. Dagen hade varit intensiv.”
är det bara detta ”jag” som kan ha perspektivet. Ingen annan. ”Flugan” tillåter ingen som helst inre dialog, eftersom en ”kamera” inte kan veta vad folk tänker. Det blir som på film, de får agera ut sina känslor istället, till exempel genom ansiktsuttryck. Författarperspektivet liknar detta, men kan smyga in förklaringar. Jag lämnar dock de båda senare därhän när det gäller inre dialog, för att det är så ovanligt att det finns.
Detta om perspektiv. Grunden, om du vill ha inre dialog, är alltså första eller tredje person.
Skriver du i första person är det både svårt och enkelt. Du har bara en som kan tänka tankar, det vill säga ”jag”, det är enkelt. Det som kan vara svårt är att släppa ”tänkte jag” och skriva det som om allt verkligen är personens tankar. Jämför: ”Så kan det ju vara, tänkte jag.” med ”Så kan det ju vara.” I och med att det bara är ”jag” som har inre tankar fungerar givetvis även den andra för läsaren. Försök alltså att stryka så många ”tänkte jag” som möjligt för att få bättre flyt.
Nu skulle man kunna tänka sig att det var likadant med tredje person, men eftersom tredje person innebär att någon osynlig berättar måste du skilja på dessa iakttagelser och rena tankar. Vad jag menar är alltså att det är denna osynliga berättare som talar om att ”Stina gick in i rummet.”.
Det går alltså inte att skriva:
FEL”Stina gick in i rummet. Hur skulle hon göra?” FEL
Det måste antingen bli:
”Stina gick in i rummet. Hon funderade på hur hon skulle göra”
eller:
”Stina gick in i rummet.
Hur skulle hon göra? tänkte hon.
Hon satte sig på stolen.”
Den senare tror jag även förklarar hur man rent grafiskt visar inre tankar. De ska ställas upp som dialog, med indrag och med komma före ”tänkte hon” (om det inte är andra skiljetecken, men då ska de givetvis behandlas som vid dialog också). Det enda som inte ska vara med är anföringstecken (alltså inget pratminus eller några citattecken). Detaljer om detta står i Svenska skrivregler, en liten bok som alla som skriver borde ha till hands.
Jag avslutar med ett exempel ur mitt pågående manus. Här syns tydligt skillnaden på vad som återges som en direkt inre tanke (Sover och sover) medan resten är vanligt tredje persons perspektiv. Kort bakgrund: Louis sover i sin båt, men har vaknat till av att det är kallt. Då hör han röster som pratar på kajen och förstår att det är de som egentligen har väckt honom.
– Mannen jag pratade med var säker på att han såg någon krypa in vid en av de här båtarna, sa en röst helt nära.
– Ingen sover väl i en båt den här årstiden? kom svaret.
Sover och sover, tänkte Louis.
– En del gör vad som helst för att slippa bli värvade, sa den första.
Louis förstod. Männen som pratat var en del av ett så kallat press-gäng; män som hade till uppgift att värva sjömän till de stora linjeskeppen. Nu letade de efter honom, eller snarare efter någon som de trodde gömde sig för att komma undan värvningen.
Hoppas att detta gav svar på frågan.
Lycka till!
Fienden
Jag berörde fienden som hastigast i mitt inlägg från Författarkliniken. Här ska jag utveckla det mer. Även detta är på begäran. Jag sammanfattar fienden i några korta regler.
Regel nummer ett: Din hjälte blir aldrig tuffare än den fiende han eller hon möter. Det är ju ingen konst att besegra någon som inte utgör ett allvarligt hot.
Regel nummer två: En osynlig genomond fiende är inte lika otäck som en närvarande som visar olika sidor. Här brukar jag jämföra vem som egentligen är mest läskig i Sagan om ringen, är det Sauron (bara ond, avlägsen) eller Gollum (som är närvarande, som ibland hjälper, men är det med bakslugt beräknande? Man kan aldrig vara säker på var han står.).
Regel nummer tre: Försök få läsaren att känna för fienden. Vad fick honom eller henne att bli så här?
Regel nummer fyra: En fiende är ett problem, två fiender är tre. Ett för dem var och ett för att hamna mitt emellan, eller om den ena ger sig på någon hjälten gillar.
Regel nummer fem: Våga offra en av dina huvudpersoner, någon som står hjälten nära. Då blir hotet reellt.
Regel nummer sex: Låt hjälten se sig själv som fienden, vara rädd för att bli likadan, identifiera sig. Då kommer läsaren också att göra det.
Regel nummer sju: Det måste kosta att besegra fienden. Hjälten måste ge upp något för att göra det, och det får inte vara en småsak.
Lycka till!
Att inte upprepa samma ord
En gång höll jag föredrag för en grupp döva. Istället för dövtolk hade de en person som skrev ut allt jag sade på en skärm samtidigt som jag pratade. Givetvis kunde jag inte låta bli att snegla på skärmen mellan varven. Till min förfäran såg jag att den som skrev ut mitt anförande även skrev ut alla onödiga småord. Jag sa ”då” i slutet på i princip varenda mening. Och det hade jag inte en aning om själv.
Det här är det andra ”beställningsinlägget”. Frågan är hur man blir av med ordet ”insåg”. Det är dock samma princip för alla ord som man får för mycket av. Det finns två varianter, den man ser, men inte vet hur man ska bli av med (som frågeställarens ”insåg”), och de man inte märker (som mina ”då”).
Ord som du märker att du upprepar
Om du vet med dig att du upprepar ett ord gäller det helt enkelt att hitta synonymer, eller andra vägar att gå. Jag har delat in de när upprepningarna efter ordklass.
Substantiv, egennamn och personliga pronomen
Det enklaste är att för många meningar börjar med ett namn eller ett personligt pronomen (han, hon, den, det). Så fort du har märkt att du gör det här felet blir det lätt att åtgärda. Läs igenom, hitta variationer.
Exempel 1:
Han gick fram till den döva barden. Han tog honom i håret. Han kastade ut honom genom fönstret med ett vrål. Han lät bardens muntifikantor följa efter.
Variation 1:
Han gick fram till den döva barden och tog honom i håret. Med ett vrål kastade han ut barden genom fönstret. Musikantens muntifikantor fick strax ta samma väg.
Sedan vi har bett den oskyldiga barden och hans muntifikanor omursäkt kastar vi oss raskt över nästa exempel (och fråga inte vad en muntifikantor är, men under hela tillagningen av dagens lunch bad den att få vara med i det här inlägget. Så är det ibland i min författarvärld 🙂 Den kanske får vara med i en novell som du skriver? Jag tror att det är någon slags musikinstrument.)
I mitt pågående manus använder jag ofta olika ord för samma person: Louis – sjömannen – matrosen, Mr Langdon – kaptenen – befälhavaren eller Miss Emma – redardottern – flickan och så vidare. Gör gärna en lista för olika benämningar på dina karaktärer som du kan använda.
Verb
Ibland hänger man upp sig på vissa ord. Framför allt märks detta om du läser ditt manus högt.
Exempel 2:
Hon stod vid busshållplatsen. Här hade hon stått många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, stod den långa mannen i den gråa rocken. Vad stod han och tänkte på?
Variation 2:
Hon stod vid busshållplatsen där hon väntat många gånger. Bredvid henne, som så många andra dagar, fanns den långa mannen i den grå rocken. Vad tänkte han på?
Det är alltså fråga om fantasi. jag hittar ofta ord som är för lika varandra i samma stycke när jag går igenom mina egna manus. När jag redigerar dem får jag hitta synonymer och sedan väga dem på guldvåg för att se vilket ord som ska in var. (Det är oftast detta som gör att du skriver betydligt bättre på ditt modersmål än på något annat språk, hur bra du än kan det.) Det krävs också en koll att den nyinsatta synonymen inte finns för nära i stycket ovan eller under givetvis.
Adjektiv och adverb
När det gäller ”insåg” är det egentligen två frågor: Dels att hitta synonymer som ”märkte, uppfattade, tänkte” med flera, men också att ta sig en stund och fundera på om det inte vore bättre att gestalta.
Exempel 3:
Kalle insåg att Pelle hade rätt.
Variation 3:
Kalle fick en varm känsla i magen. Pelle hade rätt.
Vilket ger läsaren mest?
Ord som du inte vet med dig att du upprepar
Kör sök och ersätt. För att hitta dem hänvisar jag helt enkelt till det här inlägget: Rensa bort småord
Lycka till!
Hur du varierar dialog
Jag ställde en fråga i en grupp med författare på Facebook, vad de ville att jag skrev om för tips. Det kom en hel rad intressanta förslag. Här är det första: Hur du varierar dialog och hur du skriver anföringssats.
Anföringssats, vad är det?
Dialog är ett bra sätt att både tränga in i karaktärerna, samt att lätta upp texten. En lagom blandning av dialog och brödtext gör en bok trevlig att läsa, helt enkelt. För att läsaren ska förstå vem som säger vad krävs en anföringssats, alltså en markör som ”sa Lisa”.
(Jag tar mig friheten att använda exempel ur första kapitlet ur mitt pågående projekt i det här inlägget. Detta helt enkelt för att jag har den så aktuell i huvudet och slipper söka efter andra exempel.)
”Osynlig” anföringssats – undvik adjektivkedjor
För att göra anföringssatsen så osynlig som möjligt, skriv ”sa Xx”. Det kanske känns tradigt att skriva, men läsaren märker inte detta, utan registrerar bara vem som pratar.
Undvik långa adjektivkedjor i anföringssatserna. Ingen blir glad över ett. ”sa hon trumpet förnumstigt strålande” (ursäkta, men hitta på ett bra exempel själva så får ni se hur lätt det är!). Detta gör texten tung samtidigt som det inte tillför något, för vem vet egentligen hur någon säger något förnumstigt? Det är här den berömda gestaltningen kommer in. Visa hur personen reagerar, eller ser ut, när repliken fälls.
Exempel 1 (Huvudpersonen Louis har blivit kallad till rederiets ägare, Lord Peyrer, men istället för lorden möter han redarens dotter, den vackra miss Emma.):
– Jag fick ett meddelande från Lord Peyrer, sa han.
Hon log.
– Nej, inte från far, från mig. Jag sände bud i hans namn när jag fick höra att du vände tillbaka ner i Seabird för att söka efter min katt.
– Miss, jag såg katten, och den var så söt. Men jag nådde aldrig fram, innan …
Han slog ut med ena armen och balanserade fram sin bandagerade fot, noga med att inte överdriva.
– Jag hoppas att katten klarade sig, fortsatte han.
I exempel 1 finns det några varianter på ”sa Xx”, som ”fortsatte han”. Detta är nödvändigt då det finns brödtext mellan, men samma person fortsätter att prata efter brödtexten som har talat innan den. Läsaren förväntar sig oftast att karaktärerna ska ta varannan fras och annars kan det uppstå förvirring.
De vanligaste varianterna i anföringssatsen
Vill du, trots allt, ha med någon indikation på hur någon säger något kan du ta med de allra vanligaste, som ”frågade Xx”, ”ropade Yy” och så vidare. Hur man gör när man utbrister något (såvida man inte brister ut i sång) är däremot mindre känt. Uttrycket har blivit överanvänt i anföringssatser, men tillför egentligen inget (däremot kan läsaren tappa flytet och börja grunna på hur det låter om någon utbrister något). Låt det som personen säger styra. Ropar en sjöman (som i mitt manus) är det tämligen uppenbart.
Exempel 2 (Louis är uppe i riggen på skeppet. Det första säger Louis till en person som han har intill sig, det vet redan läsaren här):
– Se där, ett segel akterut om styrbord, sa Louis och kupade händerna ner mot däck: – Segel! Segel!
Jag behöver alltså inte lägga till ”ropade han” eller ”skrek han” efter. (Det Hollywoodska ”ohoj” eller ”ho” är frånvarande i det här manuset, som försöker hålla sig till tidens anda.) När det gäller anföringssatsen ”frågade Xx” kan du antingen använda den och utesluta frågetecknet, eller så sätter du frågetecken och skriver ”sa Yy” som anföringssats. Givetvis är det inte fel med följande:
Exempel 3
– Vet du vad det här är? frågade hon.
– Böcker om rederiet, antar jag, men jag kan inte läsa.
Utan att ha både frågetecken och ”frågade hon” kan vara ett sätt att variera sig om ”sa” känns tjatigt. (Fast egentligen borde jag nog ta bort det där frågetecknet, eller vad säger ni själva?)
Markör innan dialogen
Om du inte vill ha anföringssats, se till att det står klart redan innan dialogen vem som pratar, genom en sats åtföljd av ett kolon.
Exempel 4 (här har Louis träffat en barägare som just avslöjat att han vet mer om sjön än han kanske borde):
Louis undrade om han skulle våga ställa nästa fråga, men så kom den i alla fall ut:
– Menar du att … att du har varit friseglare?
Joe såg ut som om han skulle fortsätta skratta, men så ändrades hans min.
– Du ska inte fråga så mycket pojke, utan hålla dig på rätt sida om lagen. Jag drev en bar i Port Royal också, innan en stor jordbävning ödelade stan för några år sedan. Alla är inte alltid pirater.
Louis nickade stumt. Joe fortsatte:
– Men en sak ska jag lära dig, …
Det går också att göra samma sak utan kolon, men då krävs större tydlighet för övrigt.
Exempel 5 (Louis och miss Emma igen):
Hon tog ett ark fint papper och doppade pennan i bläcket. Med mjuka bågar formade hon en rad tecken mot den vita ytan.
– Det här är alfabetet, sa hon. – Under har jag skrivit ditt namn och namnet på Seabird. Det här är mitt namn.
Hon skrev på nytt och lämnade över pappret till Louis. Han tog emot det och stirrade på de märkliga bokstäverna. Hon gick runt och ställde sig vid hans sida.
– Se, där är L, som i Louis, här är E som i Emma. Kan du hitta M?
Här har jag inte satt vare sig kolon eller någon sats som ”sedan sa hon:”. Ändå kan läsaren förstå vem som säger frasen. Det är ju bara en av dem som kan läsa.
Utesluten anföringssats
Om bara två pratar kan du utesluta anföringssatsen under korta stycken.
Exempel 6 (Louis möter miss Emma för första gången)
Vid ett skrivbord en bit innanför öppningen stod miss Emma. Hon log när hon fick syn på honom.
– Louis, så bra att du kunde komma. Pratar du engelska? sa hon.
Han lyckades böja nacken i en bugning, och så kom han ihåg mössan och tog den av sig.
– Ja, miss, jag har tjänstgjort på flera engelska skepp.
– Men du är … fransman?
– Min mor var fransk, far från Holland.
Här är det ju inget snack om vem som säger vad. Han svarar även ”miss” i sin fras, vilket gör att läsaren förstår. Längre än så här ska du dock inte försöka gå utan anföringssats, då tappar du snabbt läsaren. Om fler än två pratar samtidigt gäller samma sak. Då måste du ha en anföringssats.
Jag hoppas att dessa exempel kan ge lite hjälp på traven. Ställ gärna frågor i kommentarerna och använd gärna exemplens nummer som referens.
Lycka till!
Anna Gable 