Visst kan man ha med fackord i skönlitteratur. Det gäller bara att gestalta det som sker runt omkring termerna så att läsaren förstår. Alternativet är givetvis att ha en karaktär som inte förstår som får fråga vad som händer. Jag använder visst en hel del sjötermer i mitt manus ”Och en flaska rom”. Däremot är de aldrig avgörande för att läsaren ska förstå vad det hela handlar om.
Första kapitlet inleds så här:
– Hal dör lovarts brassar, underrå, toppläntor och racktaljor.
Louis såg hur seglen på nytt fylldes av vinden, men det var aldrig tid att njuta av skådespelet. Däcket skulle städas inför nästa manöver.
Jag använder alltså kommandot för att ge färg. Exakt vad de gör (avslutar en vändning) är inte intressant för att begripa sammanhanget. Läsaren förstår att detta handlar om Louis, att han är på sjön och att det är mycket att göra. För den som är intresserad av sjön, och även för den som verkligen kan något om att råsegel på ett skepp, ska det dock vara rätt. Där är jag petig.
Jag har en personförteckning i början och ett efterord om historiska fakta i manuset. Skulle jag lägga till en ordlista också blir det för mycket känns det som. Den har jag därför med flit valt bort. Men visst vore det väl trist om folk ropade: ”Dra i den där grunkan” och inte ”Hala i styrbords brass”?
Anna Gable 